EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 32008D0936

2008/936/EG: Kommissionens beslut av den 20 maj 2008 om det statliga stöd som Frankrike har genomfört till förmån för Fonds de prévention des aléas pêche och fiskeföretagen (Statligt stöd C 9/06) [delgivet med nr K(2007) 5636] (Text av betydelse för EES)

EUT L 334, 12.12.2008, p. 62–87 (BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)

Legal status of the document Date of entry into force unknown (pending notification) or not yet in force.

ELI: http://data.europa.eu/eli/dec/2008/936(1)/oj

12.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 334/62


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 20 maj 2008

om det statliga stöd som Frankrike har genomfört till förmån för Fonds de prévention des aléas pêche och fiskeföretagen (Statligt stöd C 9/06)

[delgivet med nr K(2007) 5636]

(Endast den franska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2008/936/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket,

efter att i enlighet med nämnda artikel ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, och

av följande skäl:

1.   FÖRFARANDE

(1)

Genom uppgifter från olika källor underrättades kommissionen om att det sedan 2004 har funnits en fond med syftet att kompensera fiskeföretagen i Frankrike för höjningen av bränslepriser. Enligt dessa uppgifter hade denna Fonds de prévention des aléas pêche, som är en fond för förebyggande av otrygghet i fiskerinäringen (nedan kallad FPAP), till uttalat syfte att på kort sikt utjämna variationerna i priset på bränsle för fiskefartyg, men i praktiken hade den lett till att företagen kunnat köpa bränsle till ett pris betydligt under marknadspriserna.

(2)

Från början var det uppenbarligen meningen att fonden enbart skulle drivas med bidrag från yrkesfiskarna. Principen för fonden skulle ha varit enkel. FPAP skulle betala den del av bränslepriset som översteg ett visst referenspris per liter och i gengäld skulle fiskeföretagen betala in bidrag till fonden när bränslepriset gått ned under detta referenspris. På så vis skulle en balans ha skapats i systemets finansiering, utan hjälp av statliga stöd.

(3)

Eftersom priserna på bränslemarknaden dock hela tiden låg betydligt högre än det fastställda referenspriset antog kommissionen att FPAP endast hade kunnat drivas med hjälp av ekonomiskt stöd från staten och att detta ekonomiska stöd utgjorde ett statligt stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget.

(4)

Den 25 augusti 2005 bad kommissionen Frankrike att senast den 5 september 2005 meddela om specifika åtgärder antagits eller övervägdes av staten för att hantera höjningen av bränslepriserna. Kommissionen påpekade bland annat att om dessa åtgärder inbegrep statliga stöd, måste de anmälas till kommissionen enligt artikel 88.3 i fördraget.

(5)

Då inget svar inkom begärde kommissionen, i enlighet med artikel 10 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 [nu artikel 88] i EG-fördraget (1), i en skrivelse av den 21 september 2005, att Frankrike inom tre veckor skulle lämna upplysningar om denna fond så att kommissionen skulle kunna undersöka om det faktiskt rörde sig om ett statligt stöd och om detta i sådana fall var förenligt med den gemensamma marknaden.

(6)

Genom en skrivelse av den 7 oktober 2005 svarade Frankrike på kommissionens begäran av den 25 augusti 2005 och hävdade att ”ingen åtgärd som kan hänföras till statliga stöd har genomförts i Frankrike för att hantera svårigheter som uppstått på grund av den stora ökningen av bränslepriserna på senare tid”. Frankrike angav emellertid att man uppmuntrat ett branschinitiativ som gick ut på att inrätta en fond för förebyggande av risker i samband med fiske. I skrivelsen nämndes inte de anslag ur statskassan som beviljats av staten. I stället framgick av svaret från de franska myndigheterna underförstått att finansieringen av fonden, som drevs av yrkeskåren, helt och hållet grundades på finansiella bidrag till den gemensamma fonden från dess medlemmar.

(7)

Den 21 oktober 2005 påminde kommissionen de franska myndigheterna om sin formella begäran om upplysningar om FPAP, daterad den 21 september 2005, och medgav en ny tidsfrist på ytterligare två veckor.

(8)

Eftersom Frankrike inte svarade inom den angivna tidsfristen beslutade kommissionen att i enlighet med ovannämnda artikel 10.3 lämna Frankrike ett föreläggande om att lämna de upplysningar som krävdes för denna undersökning. Föreläggandet är daterat den 5 december 2005 och anmäldes den 6 december 2005 med en tidsfrist på tre veckor för svar.

(9)

Frankrike svarade med en skrivelse av den 21 december 2005 som mottogs av kommissionen den 27 december 2005. I skrivelsen hänvisades till ett tidigare svar, daterat den 6 december och mottaget den 8 december, vilket var svaret på kommissionens skrivelse av den 21 september 2005 (se skäl 5). I dessa två skrivelser har Frankrike meddelat kommissionen FPAP:s stadgar och de tre avtal som gäller beviljandet av ett återbetalningspliktigt anslag från staten till FPAP.

(10)

Efter att ha granskat dessa svar och de handlingar som bifogats dem underrättade kommissionen den 8 mars 2006 Frankrike om sitt beslut att inleda det formella undersökningsförfarande som avses i artikel 88.2 i EG-fördraget och i artikel 6 i förordning (EG) nr 659/1999.

(11)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 19 april 2006 (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på det aktuella stödet inom en månad.

(12)

Frankrike lämnade synpunkter i en skrivelse av den 21 april 2006 i form av en not från myndigheterna. Noten åtföljdes av en argumentation som ursprungligen verkar vara avsedd för internt bruk – i argumentationen förklaras nämligen vilken ståndpunkt som bör antas gentemot kommissionens argument.

(13)

I ett fax av den 17 maj 2006 förklarade advokatbyrån Ménard, Quimbert et associés, med säte i Nantes (nedan kallad MQA), att man avsåg att inkomma med ytterligare synpunkter på FPAP:s vägnar och därför bad om en förlängning av tidsfristen. Kommissionen förlängde tidsfristen med två veckor. MQA översände därpå med vanlig post, daterad den 17 maj och mottagen av kommissionen den 23 maj, en promemoria på Coopération Maritimes brevpapper, undertecknad av FPAP:s generalsekreterare Jean-Luc de Feuardent och daterad den 18 maj. En tredje försändelse från MQA, även den daterad den 17 maj och mottagen av kommissionen den 14 juni, angavs bestå av ”en ny version av dessa synpunkter efter rättelse av några skrivfel”. I själva verket rörde det sig om handlingar som inte tidigare skickats till kommissionen och som motsvarade synpunkter som kompletterade den ovannämnda promemorian från J-L de Feuardent, åtföljda av en serie handlingar rörande FPAP (stadgar, handledning, informationsmeddelanden, skattemässig behandling av medlemmarnas bidrag, gemensamt mandat från Inspection générale des Finances och Inspection générale de l'Agriculture et de la Pêche). I en sista försändelse från MQA, daterad den 12 juni 2006 och skickad samma dag med fax till kommissionen, hänvisades till advokatbyråns skrivelse av den 19 maj ”som av misstag daterats den 17 maj, med synpunkter från J-L de Feuardent, generalsekreterare för Confédération de la Coopération, de la Mutualité et du Crédit Maritime, av den 18 maj 2006” och framfördes samma kompletterande synpunkter som i den tredje försändelsen av den 17 maj, men utan de bifogade handlingarna.

(14)

Den 14 juni 2006 översände kommissionen MQA:s tredje skrivelse av den 17 maj 2006 (den version som angivits som rättad från skrivfel) samt MQA:s sista skrivelse av den 12 juni 2006 till Frankrike och bad Frankrike bemöta dessa synpunkter inom en månad. Den 12 juli 2006 begärde Frankrike att tidsfristen skulle förlängas till den 1 september. Den 18 juli 2006 förlängde kommissionen tidsfristen med en månad. Den 26 september 2006 svarade Frankrike att man inte önskade tillföra några särskilda synpunkter, men påpekade att MQA:s skrivelser av den 17 och 19 maj 2006 inte stämde överens med J-L de Feuardents synpunkter. Den 9 oktober 2006 delgav kommissionen Frankrike detaljerna i de skrivelser som mottagits från MQA och bad Frankrike att inom tio dagar bekräfta att de franska myndigheterna hade fått kännedom om promemorian från J-L de Feuardent. Frankrike svarade den 23 oktober 2006 att man inte hade denna promemoria, utan att enda skälet till att myndigheten hade nämnt den tidigare var att den nämndes i skrivelsen [från MQA] av den 12 juni. Eftersom Frankrike alltså uppgav att man inte hade fått denna skrivelse skickade kommissionen den till myndigheten med officiell försändelse av den 27 oktober 2006 och begärde att eventuella synpunkter skulle lämnas senast den 15 november.

(15)

Den 27 november 2006 informerade Frankrike kommissionen om att man inte hade några särskilda synpunkter angående detta dokument.

2.   BESKRIVNING

2.1   Presentation av FPAP och dess verksamhet

(16)

FPAP bildades som en yrkesorganisation (syndicat professionnel) enligt fransk lag av den 21 mars 1884 ändrad genom lag av den 12 mars 1920. Förslaget till stadgar antogs av det konstituerande mötet som hölls den 10 februari 2004 och stadgarna är daterade den 9 april 2004.

(17)

Enligt stadgarna (artikel 4) har organisationen bildats för att vara i 99 år. Organisationen har sitt säte i Paris, på 24, rue du Rocher, samma adress som Confédération de la coopération, de la mutualité et du crédit maritimes (nedan kallad Coopération Maritime).

(18)

Enligt artikel 7 är de grundade medlemmarna Coopération Maritime, inköps- och utvecklingscentralen CECOMER, ett kooperativ som drivs av detaljister och som i praktiken är inköpscentral för de sjöfartskooperativ som bland annat har till uppgift att förse fiskeföretagen med materiel och produkter för driften, Centre de gestion de la pêche artisanale samt två personer från fiskerinäringen. De fem grundande medlemmarna utsågs av det konstituerande mötet den 10 februari 2004 till FPAP:s förvaltare fram till den ordinarie stämman, som skulle hållas under 2007. Det framgår alltså att FPAP härrör från fiskerinäringen och de organismer som är förknippade till den (sjöfartskooperativ, inköpscentralen, centrum för förvaltning av fiskeföretag).

(19)

De som ansöker om medlemskap måste styrka att deras verksamhet har med fiske att göra. Organisationen kan dock som medlemmar godkänna varje annan person som vill ge sitt moraliska stöd till organisationen med förbehållet att antalet medlemmar i denna kategori inte får vara högre än 5 procent av organisationens hela medlemsantal. I sin skrivelse av den 6 december 2005 angav Frankrike att FPAP hade 2 013 medlemmar och 2 385 fartyg vilket motsvarade 30 procent av den franska fiskeflottan.

(20)

Enligt artikel 2 i stadgarna är ”organisationens syfte att utveckla produkter avsedda att bidra till att försäkra fiskeföretagen mot följande risker: svängningar i oljepriset, förorening av havet eller hälsorisker till följd av förorening, stängda kvoter eller avsevärd minskning av fiskemöjligheter, marknadsrelaterade risker. Organisationens namn ska vara Fonds de prévention des aléas pêche” (Fonden för förebyggande av risker i samband med fiske). FPAP bildades alltså som en ömsesidig försäkringsorganisation som erbjuder sina medlemmar vissa prestationer i utbyte mot deras bidrag.

(21)

Frankrike har skickat kopior på de tre avtal som ingåtts mellan franska staten och FPAP om återbetalningspliktiga statliga anslag till förmån för denna fond. Anslagen betalades ut genom Office national interprofessionnel des produits de la mer et de l'aquaculture (OFIMER). Det första avtalet är daterat den 12 november 2004 och gäller ett belopp på 15 miljoner euro, det andra är daterat den 27 maj 2005 och gäller ett belopp på 10 miljoner euro och det tredje är daterat den 11 oktober 2005 och gäller ett belopp på 40 miljoner euro. Enligt dessa tre avtal har alltså 65 miljoner euro betalats ut till FPAP.

(22)

Av den argumentation som bifogades Frankrikes not av den 21 april 2006 (se skäl 12) framgår det dessutom att det är möjligt att ytterligare 12 miljoner euro har betalats ut till FPAP (se skäl 40).

(23)

Enligt artikel 1 i dessa avtal ska ”FPAP drivas på grundval av bidrag som betalas av medlemmarna och som ska täcka upprättandet av finansiella skydd mot risker till följd av oljeprissvängningar och de risker som detta medför”. Avtalen visar att FPAP, som visserligen enligt sina egna stadgar inrättades med ett ganska brett syfte i fråga om vilka risker som skulle täckas (se skäl 20), i själva verket har begränsat sin verksamhet till att ekonomiskt skydda fiskeföretagen mot höjda bränslepriser.

(24)

Enligt artikel 2 i avtalet av den 12 november 2004 har ”anslaget ur statskassan till syfte att inrätta en mekanism för att motverka internationella oljeprissvängningar från och med den 1 november 2004. Detta anslag kan användas till köp av optioner på terminsmarknaderna. De kompensationer som betalas ut till fondens medlemmar ska motsvara den konstaterade prisskillnaden mellan det maximipris som täcks och det genomsnittliga månadspriset enligt referensindex för den aktuella månaden”. Artikel 2 i avtalet av den 27 maj 2005 har nästan samma lydelse, men i stället för ”att inrätta” en mekanism föreskrivs att syftet är att ”upprätthålla” mekanismen och datumet 1 mars 2005 anges som startdatum för när riskerna kan börja täckas av det anslag som betalas ut inom ramen för avtalet. I artikel 2 i avtalet av den 11 oktober 2005 föreskrivs att fonden med hjälp av det anslag som betalas ut ska fortsätta sin verksamhet ”… från och med den 1 juli 2005 och åtminstone fram till den 31 december 2005 genom att köpa optioner på terminsmarknaderna till ett pris upp till 17 eurocent per liter. Det preciseras att de kompensationer som betalas ut till fondens medlemmar bör högst motsvara den konstaterade prisskillnaden mellan priset 30 eurocent per liter och det genomsnittliga referenspriset för den aktuella månaden, om detta är högre än 30 eurocent per liter”.

(25)

Det framgår av den detaljerade handledningen för FPAP att denna täckningsmekanism ska fungera genom garantiavtal som ingås mellan FPAP och medlemsföretagen. Medlemmarna betalar en anslutningsavgift på 150 euro och sedan en garantiavgift som fastställs på grundval av en beräknad volym bränsle, med 0,035 eurocent per liter bränsle. I gengäld får fiskeföretagen en ersättning som fastställs på grundval av den förbrukade volymen, inom gränserna för den volym de försäkrat sig för. Beräkningssättet för denna ersättning anges i handledningen.

(26)

I artikel 3 i de avtal som avses i skäl 21 anges att OFIMER endast får betala ut anslaget mot uppvisande av vissa styrkande handlingar. Bland de handlingar som ska visas upp anges protokollet från FPAP:s beslutsmässiga organ som medger förvaltning av statsanslaget och i detalj beskriver hur anslagen från de första två avtalen ska användas, samt en preliminär budget. I sin not av den 6 december 2005 bekräftade Frankrike att de angivna beloppen, det vill säga sammanlagt 65 miljoner euro, verkligen hade beviljats FPAP. I noten preciseras att anslagen beviljats ”för att så snabbt som möjligt kunna garantera FPAP:s verksamhet under perioden mellan november 2004 och december 2005”.

(27)

Vidare förbinder sig FPAP att hålla en bokföring som på begäran medger insyn i hur anslagen används och hur resurserna och utgifterna fördelas. Bokföringen ska sparas i tio år och ställas till förfogande för de olika statliga instanserna på begäran.

(28)

I artikel 4 fastställs den ränta som FPAP ska betala till OFIMER vid återbetalning av anslagen till 4,45 procent. Det första anslaget på 15 miljoner euro (enligt avtalet av den 12 november 2004) ska återbetalas senast den 1 november 2006. Anslaget på 10 miljoner euro (avtalet av den 27 maj 2005) ska återbetalas senast den 1 maj 2007 och anslaget på 40 miljoner euro (avtalet av den 11 oktober 2005) senast den 1 juli 2007.

(29)

Enligt de tre (eventuellt fyra) avtal som undertecknats mellan franska staten och fonden har FPAP:s verksamhet, inom ramen för det första mål som anges i artikel 2 i stadgarna (att göra det möjligt för fiskeföretagen att försäkra sig mot risker i samband med oljeprisets svängningar), dubbla syften, nämligen

a)

att motverka oljeprissvängningar genom köp av optioner på terminsmarknaderna för olja, och

b)

att delvis kompensera de företag som är medlemmar i fonden för fartygens höga bränslekostnader när bränslepriserna överskrider ett fastställt belopp.

(30)

Vad gäller det statliga stödet bör fonden beaktas ur båda dessa aspekter, dels när fonden agerar som en ekonomisk operatör på terminsmarknaden, dels när den används för att kompensera fiskeföretagen för en del av kostnaderna för inköp av bränsle med syftet att minska deras produktionskostnader.

2.2   Motiv för inledandet av det formella granskningsförfarandet

(31)

Motiven för inledandet av det formella granskningsförfarandet var följande.

2.2.1   Köp av optioner på terminsmarknaden

(32)

De förskott som beviljats FPAP kan betraktas som ett kortfristigt lån med en ränta på 4,45 procent. Kommissionen noterar att fonden inte har några fasta tillgångar och att det egna kapitalet är mycket lågt, eftersom det bara består av medlemmarnas bidrag. En bank skulle därför aldrig ha beviljat ett sådant lån.

(33)

Fonden har följaktligen en ekonomisk fördel jämfört med andra aktörer på samma terminsmarknad. Denna fördel utgör ett statligt stöd till fonden. Det finns ingen bestämmelse i artikel 87 i EG-fördraget eller i de riktlinjer som kommissionen har antagit för granskning av statligt stöd som säger att detta skulle kunna betraktas som förenligt med den gemensamma marknaden.

(34)

Tack vare denna verksamhet kan dessutom de fiskeföretag som är medlemmar i FPAP köpa bränsle till lägre priser. Fördelen utgör ett stöd som sänker produktionskostnaderna för de företag som får hjälp från fonden. Enligt punkt 3.7 i riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske och vattenbruk (3) ska denna typ av driftsstöd som beviljas utan motkrav normalt betraktas som oförenligt med den gemensamma marknaden.

2.2.2   Kompensation till fiskeföretagen för en del av bränslekostnaderna

(35)

Även denna fördel utgör ett stöd som sänker driftskostnaderna för de företag som får hjälp av FPAP. Inte heller här finns det någon bestämmelse i artikel 87 i EG-fördraget eller i de riktlinjer som kommissionen har antagit för granskning av statligt stöd som säger att detta skulle kunna betraktas som förenligt med den gemensamma marknaden. Enligt punkt 3.7 i riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske och vattenbruk är inte heller detta stöd förenligt med den gemensamma marknaden, eftersom det har beviljats utan motkrav.

2.2.3   Slutsats

(36)

Med beaktande av den sammantagna information som den har till sitt förfogande har kommissionen kommit fram till att det råder allvarliga tvivel om att denna stödåtgärd, som gynnar dels FPAP i sig, dels de fiskeföretag som är anslutna till fonden, är förenlig med den gemensamma marknaden.

3.   KOMMENTARER FRÅN FRANKRIKE OCH BERÖRDA PARTER

3.1   Kommentarer från Frankrike

(37)

Kommentarerna från Frankrike läggs fram i svaret av den 21 april 2006. Inga ytterligare synpunkter har därefter inkommit angående de argument som lagts fram av FPAP och MQA.

(38)

Frankrike framhåller att kommissionens analys bör inriktas på arten av och villkoren för beviljande av det statliga anslaget och inte på FPAP:s verksamhet.

(39)

Frankrike påpekar i detta sammanhang följande:

Den fastställda räntesatsen är högre än de referenssatser som kommissionen har angivit för fastställande av ett statligt stöd i form av mjuka lån.

Åtgärden kan inte betraktas som statligt stöd så länge tidsfristen för återbetalning inte har gått ut. I detta sammanhang påminner Frankrike om att tidsfristerna har satts till den 1 november 2006, den 1 maj 2007 respektive den 1 juli 2007.

Kommissionens argument att ingen bank skulle ha beviljat ett sådant lån är enligt Frankrike ogrundat, eftersom man hade kunnat använda sig av borgensmekanismer. Dessutom understryker Frankrike att FPAP är den enda franska yrkesorganisationen som samlar fiskeföretag och som har som mål att agera på oljemarknaden och att vem som helst får ansluta sig till fonden.

(40)

Kommissionen noterar slutligen att Frankrike i den argumentering som bifogas svaret (se skäl 12) anger att ”det inte verkar nödvändigt att ange att ett anslag på 12 miljoner euro har beslutats, eftersom avtalet ännu inte har undertecknats. Det är dock viktigt att lämna möjligheten öppen. Förslagsvis bör det anges att ett sådant avtal övervägs”.

3.2   Kommentarer från FPAP

(41)

Kommissionen har fått flera försändelser från MQA med olika innehåll. De har skickats på ett oordnat sätt (se skäl 13) men kan sammanfattas enligt följande: En promemoria på brevpapper från Coopération Maritime daterad den 18 maj 2006 och undertecknad av FPAP:s generalsekreterare samt kompletterande synpunkter från MQA på FPAP:s vägnar, åtföljda av en serie handlingar rörande FPAP (stadgar, handledning, informationsmeddelanden, skattemässig behandling av medlemmarnas bidrag, gemensamt mandat från Inspection générale des Finances och Inspection générale de l'Agriculture et de la Pêche).

(42)

Analysen av de handlingar som inkommit från MQA visar att FPAP instämmer i Frankrikes argumentering och påpekar att man inte kan förutsätta att ”skulden helt enkelt skulle avskrivas när tidsfristen går ut” så länge man inte kunnat konstatera att återbetalning inte skett. FPAP inriktar till skillnad från Frankrike sin övriga argumentering på fondens stadgar och verksamhet i stället för på stödets art och villkor för beviljande.

(43)

Huvudlinjerna i FPAP:s argumentering mot att anslagen som beviljats av franska staten skulle betraktas som statligt stöd, eller att det inte skulle vara förenligt med den gemensamma marknaden, kan sammanfattas enligt följande:

FPAP är inte någon vanlig ekonomisk aktör, eftersom det är en yrkesorganisation som agerar enbart i medlemmarnas intresse utan vinstdrivande syfte och som bildats enbart som en ”preventiv gruppering”. När fonden organiserar en gemensam risktäckning genom ett system med kompensation i förhållande till ett referenspris agerar den därför inte i egenskap av vanlig ekonomisk aktör ”utan som samlingsorganisation för konsumenter av oljeprodukter som snarare försöker skydda sig från marknadskrafterna än påverka dem”. I teorin utformades organisationen från början för att vara självdrivande eftersom man planerade att eventuellt återbetala de avgifter som betalats in men inte utnyttjats. FPAP framhåller också den totala öppenheten i förvaltningen. Eftersom organisationen inte bedriver någon ekonomisk verksamhet för egen del skulle den därmed inte kunna påverka den aktuella terminsmarknaden. FPAP framhåller också den gemensamma tillsynen under Inspection générale des Finances och Inspection générale de l'Agriculture et de la Pêche.

FPAP agerar inte på någon relevant marknad, eftersom marknaden för fiskeriprodukter är utsatt för flera andra konkurrenssnedvridningar på grund av de olika sätt som staterna genomför den gemensamma fiskeripolitiken på. Marknaden borde snarare betraktas som en ”mosaik av regionala mikromarknader”. Denna åtgärd påverkar därför inte handelsvillkoren. FPAP påpekar dessutom att konkurrensanalysen bör göras mer ingående eftersom en stor del av ökningen och snedvridningen av kostnaderna som fisket drabbats av beror på ”avgifter” och ”viten” som bland annat beror på gemenskapsåtgärder, vilket på inget sätt skulle motsvara en stor öppen marknad.

(44)

FPAP:s intervention syftar i själva verket till att bevara fisket inom en regional ram och till att förhindra att högsjöfartyg stannar på fiskebankar närmare kusten eller att trålare riktar in sig på mer specifikt fiske som drar mindre bränsle. Målet är att skydda resurserna, balansen och mångfalden i systemet genom en anpassningsfas. På så vis skulle FPAP ha föregripit planerna för undsättning och omstrukturering och den planerade höjningen av taket för stöd av mindre betydelse. Av dessa skäl framhåller FPAP följande argument:

Det är inte riktigt att påstå att de anslag som beviljades av staten var villkorslösa, eftersom staten tvärtom ställde villkoret att ”förvaltningen skulle medge direkt insyn [och framför allt att] en hållbar politik skulle utvecklas och göras till föremål för en generalinspektion”.

Drygt en tredjedel av anslaget (25 miljoner av 65 miljoner euro) gällde direkta förskott till de anställda och kunde betraktas som ett direkt socialstöd.

Stödet har föranletts av en extraordinär situation eftersom kommissionen själv medger att sektorn är drabbad av exceptionella ekonomiska och sociala svårigheter.

FPAP påpekar att organisationen är civilrättsligt ansvarig enligt fransk lag och att dess ansvar är obegränsat. Därför är det kriterium som kommissionen anger för att kvalificera anslaget som statligt stöd otillräckligt, så länge inte organisationen underlåtit att återbetala det.

(45)

Slutligen har MQA, inom ramen för sina synpunkter, översänt kopior av två brev från budgetministern till FPAP som anger att FPAP och alla dess medlemmar omfattas av skattelättnader. Dessa skulle för FPAP:s del bestå i undantag från bolagsskatt (impôts sur les sociétés) samt troligen från företagsskatt (taxe professionnelle) och, för arbetsgivarna i fiskeföretagen, i möjligheten att dra av avgifterna till organisationen från den beskattningsbara inkomsten.

4.   BEDÖMNING

(46)

Detta beslut gäller inte de skattelättnader som anges i skäl 45. Kommissionen kände nämligen inte till detta vid den tidpunkt då beslutet fattades om att inleda ett formellt granskningsförfarande. Dessa skattelättnader är föremål för en särskild granskning, inom ramen för ärende NN 38/2007, för att avgöra om de motsvarar statliga stöd och om dessa i så fall är förenliga med den gemensamma marknaden.

(47)

FPAP:s syfte bör, när det gäller frågan om statligt stöd, beaktas från två utgångspunkter:

För det första har organisationen till syfte att köpa in optioner på terminsmarknaderna. Även om detta inte uttryckligen anges är det uppenbarligen terminsmarknaderna för olja och petroleumprodukter som avses. Det förefaller därför som om FPAP, samtidigt som den är bildad som en yrkesorganisation, är verksam på terminsmarknaderna genom att köpa optioner, precis som ett vanligt privat företag som är verksamt på denna typ av marknader och som fungerar enligt marknadsekonomiska regler. Stödet till köp av optioner på terminsmarknaderna analyseras nedan i del 4.1 i detta beslut.

För det andra har FPAP till syfte att till de anslutna fiskeföretagen betala ut skillnaden mellan det månatliga genomsnittliga referenspriset och det ”maximipris som täcks” (enligt avtalen av den 12 november 2004 och den 27 maj 2005) eller skillnaden mellan det månatliga genomsnittliga referenspriset och priset 30 eurocent per liter om det genomsnittliga referenspriset för den aktuella månaden är högre än så (enligt avtalet av den 11 oktober 2005). Det månatliga genomsnittliga referenspriset fastställs av FPAP. Den kompensation som betalas ut av FPAP till fiskeföretagen för köp av bränsle analyseras nedan i del 4.2 i detta beslut.

4.1   Stöd till FPAP: stöd till köp av optioner på terminsmarknaden

4.1.1   Förekomst av statligt stöd

4.1.1.1   FPAP är ett företag enligt artikel 87 i EG-fördraget

(48)

För det första måste man avgöra om FPAP kan betraktas som ett företag. Om så inte är fallet är artikel 87.1 i EG-fördraget inte tillämplig på FPAP. Kommissionen erinrar om att enligt fast rättspraxis omfattar begreppet ”företag” inom konkurrensrätten alla enheter som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och sättet för dess finansiering (4). Ekonomisk verksamhet utgörs av all verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad (5).

(49)

De företag som agerar på terminsmarknaderna för råvaror är vanligtvis privata företag som fungerar enligt marknadsekonomiska principer. Syftet med de transaktioner de genomför på dessa terminsmarknader går för aktörens del ut på att satsa på att produktens inköpspris på den normala marknaden i framtiden kommer att vara ett annat än det pris som avtalats enligt optionen. En aktiv aktör på en sådan marknad tar en risk eftersom prisutvecklingen är oförutsägbar. I det aktuella fallet har FPAP agerat på terminsmarknaderna för oljeprodukter. Genom detta agerande är fonden också en ekonomisk aktör inom fiskesektorn eftersom den förser CECOMER, som är grundande medlem och förvaltare av FPAP samt inköpscentral för sjöfartskooperativen, med bränsle till ett annat pris än det normala marknadspriset. Köpet av optioner är en spekulativ transaktion. Om den lyckas innebär det att priset på det bränsle som säljs vidare till kooperativen är lägre än det normala marknadspriset. FPAP tar alltså en risk och hoppas på att detta risktagande ska ge en ekonomisk vinst. Sjöfartskooperativen säljer i sin tur bränslet vidare till fiskeföretagen till ett pris som står i proportion till det pris de betalat till CECOMER. De närmare detaljerna i transaktionerna för överföring av äganderätten av bränslet mellan FPAP och CECOMER, som är ett kooperativ av detaljhandlare, är inte kända. Även om CECOMER är grundande medlem av FPAP rör det sig dock om transaktioner som genomförts mellan två oberoende enheter. Transaktionerna för överföring av äganderätten till bränslet är av kontraktuell art. Det är högst sannolikt att de avtal som styr transaktionerna omfattar specialförhållanden men de är icke desto mindre privaträttsliga överenskommelser och därmed privaträttsliga avtal. FPAP:s verksamhet, som alltså består i att agera på terminsmarknaderna för oljeprodukter för att köpa produkter i syfte att sälja dem vidare till det kommersiella företaget CECOMER, är helt uppenbart en ekonomisk verksamhet. I sitt beslut om att inleda förfarandet påpekade kommissionen för övrigt att ”FPAP har till syfte att medge köp av optioner på terminsmarknader. Även om detta inte uttryckligen anges är det uppenbarligen terminsmarknaderna för olja och petroleumprodukter som avses. Det förefaller därför som om FPAP, samtidigt som den är bildad som en yrkesorganisation, är verksam på terminsmarknaderna genom att köpa och sälja optioner, precis som ett vanligt privat företag som är verksamt på denna typ av marknader och som fungerar enligt marknadsekonomiska regler”. Varken Frankrike eller FPAP har i sina svar bestridit att FPAP var verksamt med köp och försäljning av optioner. Frankrike har inte kommenterat detta alls, medan FPAP bara påpekat att ”FPAP har agerat på den internationella råvarumarknaden i förbindelse med mäklare eller specialiserade finansinstitut. Det är svårt att tänka sig en större, mer konkurrensutsatt och mer volatil marknad. Fonden har därför inte kunnat åtnjuta några prisfördelar eller specialvillkor i förhållande till de övriga aktörerna på marknaden… frågan kan alltså sammanfattas till att gälla de anslagna medlens ursprung …”. Fonden motsäger alltså inte kommissionens påstående att den har agerat som en vanlig aktör på dessa terminsmarknader. FPAP:s funktion är inte att förvalta offentliga fonder i allmänhetens intresse. Dess verksamhet kan heller inte betraktas som myndighetsutövning av staten eller ett statligt organ.

(50)

FPAP måste alltså betraktas som ett företag enligt vad som avses i gemenskapens konkurrensrätt. Det är inte nödvändigt att närmare gå in på fondens art eller dess stadgar. I synnerhet är det faktum att den eventuellt saknar vinstintresse irrelevant. Även om man betraktar FPAP som den själv uttrycker det, ”som samlingsorganisation för konsumenter av oljeprodukter som snarare försöker skydda sig från marknadskrafterna än påverka dem”, är dessa ”konsumenter” i själva verket ekonomiska aktörer (sjöfartskooperativ och fiskeföretag) som försöker minska sina driftskostnader. Detta agerande är fullständigt logiskt från de ekonomiska aktörernas sida, men det innebär att de inte kan betraktas som enskilda konsumenter enligt artikel 87.2 a i fördraget, som medger stöd av social karaktär till sådana enskilda konsumenter. De argument som har framförts av Frankrike och FPAP angående fondens stadgar, funktionssätt, syften och specifika situation på marknaden för oljeprodukter kan därför inte beaktas.

4.1.1.2   Principen om privat borgenär (6)

(51)

Kommissionen anser att den i detta ärende kan bedöma förekomsten av statligt stöd med tillämpningen av principen om en privat borgenär.

(52)

Medlen från de tre anslag vilkas villkor är kända skulle betalas tillbaka med en ränta på 4,45 procent. När det gäller det eventuella fjärde anslaget, ett belopp på 12 miljoner euro, kan man förmoda att det beviljats på samma eller liknande villkor. De statliga anslagen motsvarar alltså i praktiken ett lån som beviljats till den räntan. Räntesatsen är visserligen högre än den referensränta som kommissionen fastställt för att avgöra om mjuka lån ska betraktas som statligt stöd. Referensräntan fastställdes till 4,43 procent 2004 (7) och till 4,08 procent den 1 januari 2005 (8). Därmed skulle det i teorin kunna vara så att de beviljade anslagen inte skulle betraktas som statliga stöd om de hade beviljats enligt normala marknadsekonomiska villkor.

(53)

Kommissionen anser dock att anslagen inte beviljats enligt normala marknadsvillkor, eftersom ingen privat borgenär skulle ha beviljat de aktuella beloppen utan garantier för hållbarheten i FPAP:s verksamhet och för att medlen skulle återbetalas vid tidsfristens slut.

(54)

FPAP:s startkapital består av medlemmarnas bidrag (se skälen 23 och 25). Varken Frankrike eller FPAP har angivit några sifferuppgifter om hur stora inkomster som härrör från dessa bidrag. I den argumentation som bifogas svaret av den 21 april 2006 påpekar de franska myndigheterna att ”vid utarbetandet av svaret av den 6 december 2005 föreslogs att denna information skulle tas med, men den togs bort vid den interministeriella valideringen, och menar att det inte verkar nödvändigt att svara på detta nu”.

(55)

Kommissionen bedömer dock att det rör sig om relativt blygsamma belopp jämfört med de sannolikt mycket omfattande utgifterna. På grundval av uppgifterna i promemorian som undertecknats av FPAP:s generalsekreterare, i den detaljerade handledningen för FPAP från november 2004 och i ”informationsmeddelande från FPAP” från januari 2006 kan följande grova uppskattning göras: Omkring 2 500 medlemmar (FPAP:s medlemsantal enligt de franska myndigheterna) betalar medlemsavgiften 150 euro, vilket ger 375 000 euro. Därtill kommer avgifterna för själva riskgarantin (se skäl 25). Om man antar att hela den förbrukade dieselvolymen är försäkrad och om man utgår från den vägledande förbrukning som FPAP anger för en trålare på 24 meter (omkring 10 ton bränsle i veckan), maxhypotesen att verksamheten pågår under 48 veckor per år, dvs. en förbrukning på 480 ton (även om antalet verksamhetsveckor troligen snarare ligger kring 38–40 än 48) och enhetsvärdet på avgifterna till FPAP, dvs. 0,0035 euro per liter, blir resultatet för 2 500 fartyg, sammanlagt 4 200 000 euro per år. Den tredje finansieringskällan är den möjlighet som finns i stadgarna att organisationen kan godkänna ”varje annan person som vill ge sitt moraliska stöd till organisationen” som medlem, så länge denna kategori medlemmar inte överstiger 5 procent av medlemsantalet. Det rör sig förmodligen om ett marginellt belopp. Eftersom det inte finns några uppgifter om antalet stödmedlemmar eller om vilka belopp de bidrar med gör kommissionen en mycket hög uppskattning och antar att inkomsterna härifrån uppgår till ytterligare 125 000 euro (125 medlemmar utan anknytning till fiske, vilket är det maximala antalet enligt FPAP:s stadgar [5 procent av 2 500 medlemmar] × 1 000 euro).

(56)

Summan av inkomsterna från de olika avgifterna och bidragen skulle alltså uppgå till 4 200 000 + 375 000 + 125 000 dvs. 4 700 000 euro per år. Detta är en mycket optimistisk hypotes, beräknad på grundval av en vägledande uppgift om bränsleförbrukningen för en 24 meters trålare som är i verksamhet 48 veckor per år, och med antagandet att hela bränsleförbrukningen är försäkrad. Kommissionen tar enbart upp den för att kunna beräkna hur stora FPAP:s inkomster maximalt skulle kunna vara i teorin. Om man beaktar att Frankrike anger att antalet anslutna fartyg är 2 385, varav en icke försumbar del är kustfartyg på mindre än 12 meter, vilkas årsförbrukning av bränsle är närmare 200 ton än de 480 som används i beräkningen ovan, är det troligt att det faktiska beloppet är betydligt mindre. Eftersom den franska flottan har omkring 1 500 fartyg på över 12 meter och 95,3 procent av fartygen av denna storlek omfattas av FPAP (9), dvs. ungefär 1 400 fartyg, kan man dra slutsatsen att omkring 1 000 fartyg på under 12 meter också omfattas av FPAP. Den sammanlagda årsinkomsten är därför mycket sannolikt lägre än 4,7 miljoner euro.

(57)

Efter att ha gjort dessa hypotetiska beräkningar av FPAP:s inkomster noterar kommissionen dels att fonden uppenbarligen inte har några fasta tillgångar, dels att dess egna kapital är mycket lågt eftersom det enbart består av bidragen från medlemmarna. Därför anser kommissionen att en bank – exempelvis Crédit Maritime, som själva framhåller sig som fiskerinäringens naturliga partner – under normala marknadsekonomiska förhållanden skulle aldrig skulle ha lånat ut (eller förskotterat, som det står i avtalen mellan staten och FPAP) de belopp som det rör sig om (eller ens en del av dessa belopp) till FPAP för att denna skulle kunna agera på en terminsmarknad, utan att dessförinnan skaffa sig en rimlig försäkran om att FPAP sannolikt skulle vara solvent vid lånetidens utgång.

(58)

Frankrike invänder att denna slutsats är ”ett påstående som inte grundas på någon undersökning bland bankorganisationerna, och att man hade kunnat använda sig av borgensmekanismer”. En undersökning som gjordes av Chambre nationale des conseils et experts financiers (10) bland 35 banker ger dock en ganska tydlig bild av de normer som används av de franska bankerna vid beviljande av lån till kunderna. Bankernas strävan att minska sina risker gentemot kunderna gör att de använder standardtak som grundas på en rad kvoter med vilka de kan analysera företagets finansiella sundhet och förmåga att betala sina skulder. Hänsyn tas till olika kriterier som egna tillgångar, balansräkning, skulder på längre sikt, omsättning och finansiella kostnader. Av undersökningen framgår bland annat att en kvot för totala bankskulder i förhållande till egna medel på över 2,50 tänder en varningslampa som visserligen inte leder till ett definitivt avslag på låneansökan men i alla fall föranleder banken att kräva högre säkerheter. I FPAP:s fall skulle denna kvot, om man delar anslaget på 65 miljoner med den ovanstående optimistiska beräkningen av de egna tillgångarna (4,7 miljoner euro, se skäl 56), bli 13,82, det vill säga nästan sex gånger högre än den övre riskgränsen. Om anslaget i själva verket är ännu högre (77 miljoner om man räknar med det eventuella ytterligare anslaget på 12 miljoner som nämns i skäl 22, eller om de egna tillgångarna är betydligt lägre, blir denna hypotetiska kvot naturligtvis ännu högre. På en sådan risknivå skulle en normal bank aldrig ha övervägt att bevilja ett lån, även om det stämmer att bankerna utnyttjar reella säkerheter (till exempel hade köpoptionerna eller de bränslelager som köpts upp av FPAP kunnat ställas som säkerhet) eller personliga säkerheter (inteckning av medlemmarnas personliga egendomar och pantförskrivning av deras fartyg) för att minska risken för insolvens. Man kan dock förmoda att om man behövt använda sig av medlemmarnas personliga tillgångar som säkerhet hade fiskeföretagen nog visat sig mindre angelägna att ansluta sig till FPAP. Det finns också andra tekniker för överföring eller fördelning av kundrisken, som samfinansiering av lån mellan flera bankinstitut, utnyttjandet av borgensföretag eller anslutning till regionala eller departementala garantifonder (som i sin tur vanligtvis är återförsäkrade genom borgensföretag) men i varje fall beviljas sådana garantier generellt sett bara företag som i grunden är sunda och har en lönsamhetspotential. De beviljas heller aldrig för ett belopp som överskrider 50 procent av skulden (det vill i FPAP:s fall säga ett belopp på drygt 30 miljoner euro, vilket innebär en kvarstående risk på nästan tre gånger den övre riskgränsen).

(59)

När Frankrike apropå dessa tekniker påpekar att borgenssystem ”hade kunnat” användas, medger man samtidigt underförstått att de i detta fall inte har använts, utan att staten har beviljat anslaget utan att fråga efter garantier som kan jämföras med vad som används av bankinstituten. Därav drar kommissionen slutsatsen att Frankrike inte har agerat som en privat borgenär skulle ha gjort och att staten inte hade några garantier för att FPAP skulle vara i stånd att betala tillbaka de anslag fonden fått att förfoga över.

(60)

FPAP påpekar för övrigt, genom sin styrelse, att fonden enligt fransk lag har ett obegränsat civilrättsligt ansvar och konstaterar att dess verksamhet kan generera ett ansvar för betydande summor. Kommissionen noterar mycket riktigt att mycket stora summor kan sättas på spel i en organisation av FPAP:s typ, eftersom dess verksamhet på terminsmarknaderna innebär reella risker och kan leda till stora förluster. Samtidigt är det ingenting som säger att FPAP:s ansvar skulle täckas av medlemmarna i händelse av stora förluster. Ingen av de handlingar som lämnats in (stadgar, handledning, informationsmeddelande) nämner en sådan mekanism. Den enda uppgiften av ekonomisk art i dessa handlingar gäller anslutningsavgiften, om vilken det anges att FPAP inte återbetalar avgiften när en medlem säger upp sitt medlemskap (artikel 10). Å andra sidan noterar kommissionen att lagen av den 21 mars 1884, som är den rättsliga grunden för bildandet av FPAP, är den lag som medger inrättandet av fackföreningar och yrkesorganisationer i Frankrike. Det ligger förvisso inte i en sådan lags anda att medföra ett ekonomiskt eller finansiellt ansvar för organisationens medlemmar. Följaktligen kan kommissionen inte se hur eventuella betydande förluster skulle kunna kompenseras av FPAP:s medlemmar.

(61)

Med beaktande av ovanstående anser kommissionen att principen om en privat borgenär inte har respekterats.

4.1.1.3   Ekonomisk fördel tack vare statliga medel

(62)

Kommissionen anser att den uppskattade summan av inkomsterna från de olika avgifterna och bidragen från medlemmarna aldrig skulle ha gjort det möjligt för FPAP att agera på en terminsmarknad utan tillskott av externa medel, ens om man räknar mycket högt. Dessa externa medel har tillhandahållits av staten, genom OFIMER, i form av minst tre anslag ur statskassan mellan november 2004 och oktober 2005, med ett sammanlagt belopp av 65 miljoner euro enligt den information som lämnats av Frankrike. Ett fjärde anslag på 12 miljoner euro har troligen också betalats ut. Ordalydelsen i den argumentation som citeras i skäl 22 tyder nämligen på att avtalet höll på att undertecknas vid den tidpunkten.

(63)

Frankrike har inte lämnat några uppgifter som motsäger denna analys. I denna argumentation kan man för övrigt läsa att [kommissionen anser att] ”FPAP inte hade kunnat agera med egna medel utan det återbetalningspliktiga anslaget från staten. Inga argument kan framföras mot detta”. Kommissionen anser också att anslagen beviljats på villkor som inte är normala marknadsvillkor (se skälen 51–61).

(64)

Vidare konstaterar kommissionen att varken Frankrike eller FPAP har lämnat några upplysningar till kommissionen om vilka belopp som FPAP har satsat på terminsmarknaderna, eller vad resultatet av dessa transaktioner har blivit. Enligt samma argumentation har de franska myndigheterna medvetet valt att inte lämna denna information. De skriver att ”dessa uppgifter skulle kunna lämnas till kommissionen, men man bör överväga intresset av att lämna dessa uppgifter nu”. Kommissionen konstaterar dock att den inte har fått några sådana uppgifter, varken i den skrivelsen eller senare.

(65)

Slutligen menar såväl Frankrike som FPAP och dess styrelse att kommissionen inte kan förutsätta att det föreligger ett statligt stöd så länge man inte kunnat konstatera att anslaget inte har betalats tillbaka i tid (Frankrike: ”det återbetalningspliktiga anslaget kan inte betraktas som ett statligt stöd så länge tidsfristen för återbetalning inte har löpt ut. FPAP: Kan beloppet betalas tillbaka eller ej? Det är kommissionens huvudfråga. MQA: Ingen av de lån som Frankrike har beviljat FPAP har löpt ut. På detta stadium finns ännu ingen underlåtenhet att betala tillbaka eller någon antydan från den franska statens sida att skulden helt enkelt skulle avskrivas vid lånetidens utgång”). Kommissionen påpekar i detta sammanhang att bedömningen av statligt stöd till förmån för FPAP i första hand grundas på Frankrikes beslut att bevilja FPAP ett lån som fonden inte hade kunnat få på annat sätt, oavsett om tidsfristerna för återbetalning hade respekterats. När kommissionen undrar över FPAP:s återbetalningsförmåga vid lånetidens utgång är det därför i första hand eftersom återbetalningsförmågan spelar en viktig roll för bedömningen av situationen i förhållande till de normala villkoren för beviljande av ett lån från privata bankinstitutioner, och inte för att kommissionen misstänker att lånet skulle omvandlas till ett enkelt finansiellt stöd.

(66)

Om det skulle visa sig att anslagen inte har betalats tillbaka inom tidsfristerna, eller inte betalats tillbaka över huvudtaget, skulle det bekräfta dels att FPAP inte var i stånd att utföra den verksamhet som anges i dess stadgar utan tillskott av externa medel, dels att detta tillskott aldrig skulle ha beviljats av en bankorganisation under normala marknadsvillkor. I detta sammanhang noterar kommissionen dock att Frankrike inte har lämnat uppgifter om någon eventuell återbetalning av de anslag som FPAP har beviljats. Dessa skulle ha betalats tillbaka den 1 november 2006 (15 miljoner euro enligt avtalet av den 12 november 2004) den 1 maj 2007 (10 miljoner euro enligt avtalet av den 27 maj 2005) respektive den 1 juli 2007 (40 miljoner euro enligt avtalet av den 11 oktober 2005 (se skäl 21). I fråga om det fjärde anslaget som FPAP eventuellt ska ha beviljats (se skäl 22) är varken datum för avtalet eller för lånetidens utgång kända.

(67)

De tre återbetalningsdatum som är kända har nu passerat. Det första hade till och med redan passerat när Frankrike skickade sin senaste skrivelse till kommissionen den 27 november 2006, efter beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet. Kommissionen förmodar att om detta anslag faktiskt hade betalats tillbaka så hade Frankrike eller FPAP självt snarast informerat kommissionen om detta, eftersom ett av argumenten mot kommissionens analys var att anslagen inte kunde betraktas som statligt stöd så länge lånetiden inte hade gått ut. Det råder ingen tvekan om att Frankrike, om nu det första anslaget hade betalats tillbaka i tid, hade informerat kommissionen om detta i sin skrivelse av den 27 november 2006 och därefter hade gjort detsamma angående det andra och det tredje anslaget som skulle betalas tillbaka den 1 maj och den 1 juli 2007 samt det eventuella fjärde anslaget. För övrigt tyder uppgifter som förekommit i fackpressen på att det hittills inte har skett någon återbetalning. Kommissionen anser därför att det stöd som från början beviljades som ett anslag har omvandlats till ett stöd i form av direktsubvention.

(68)

Med beaktande av ovanstående anser kommissionen följaktligen att de statliga anslagen utgör en ekonomisk fördel som beviljats med statliga medel.

4.1.1.4   Ekonomisk fördel som kan tillskrivas staten

(69)

Kommissionen konstaterar att de tre avtal som ingåtts mellan staten och FPAP uttryckligen anger att de statliga anslag som betalas ut syftar till att inrätta en mekanism för att motverka prissvängningar på den internationella oljemarknaden och att denna mekanism skulle medge köp av optioner på terminsmarknaderna. Det är dock uppenbart att FPAP:s ursprungliga kassa, som endast bestod av inkomsterna från medlemmarnas bidrag och avgifter, inte hade medgivit någon sådan verksamhet, åtminstone inte i den skala som den utövades. I det första avtalet, av den 12 november 2004, anges att anslaget på 15 miljoner euro är avsett att ”medge igångsättandet av systemet”. Det är alltså tack vare dessa anslag som FPAP har kunnat genomföra köptransaktioner på terminsmarknaderna i någon betydande omfattning.

(70)

Med andra ord verkar det som om staten konkret har stöttat upprättandet av FPAP, som bildats i form av yrkesorganisation, och dess verksamhet på terminsmarknaderna för petroleumprodukter, trots att denna sorts verksamhet inte motsvarar en yrkesorganisations normala verksamhet. Förhållandena beträffande konkurrensen med de privata operatörerna är heller inte normala konkurrensförhållanden. Frankrike medgav för övrigt redan den 7 oktober 2005 att ”regeringen uppmuntrade ett branschinitiativ som går ut på att inrätta en fond för förebyggande av risker i samband med fiske. Fonden som förvaltas av professionella gör det möjligt för fiskarna att samla sin finansiella kapacitet för att köpa optioner på terminsmarknaden för att kunna skydda sig mot risker i samband med prissvängningar på oljemarknaden”. Samtidigt utelämnade Frankrike uppgiften att fiskarnas ”finansiella kapacitet” i själva verket bestod av statliga anslag, eftersom två anslag redan hade betalats ut vid det datumet. Det råder dock ingen tvekan om att FPAP var tvungen att beakta myndighetens krav när man fattade beslut om de medel man fått att förfoga över. Ur denna synvinkel visar det faktum att en interministeriell tillsynsdelegation tillsattes, med uppdrag att ”granska FPAP:s mekanism i dess nuvarande funktioner och kontrollera så att utgifterna uppfyller de rättsliga och regelmässiga kraven för offentliga utgifter samt stämmer överens med de åtaganden som gjorts av fondens förvaltare”, att staten ville förvissa sig om att FPAP:s medel användes så som det var sagt i avtalen.

(71)

Med beaktande av dessa indicier anser kommissionen därför att den ekonomiska fördel som de anslag som beviljades FPAP för köp av optioner på terminsmarknaderna för olja har inneburit kan tillskrivas staten (11).

4.1.1.5   Ekonomisk fördel som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen

(72)

FPAP har fått en ekonomisk fördel jämfört med andra företag som är verksamma på terminsmarknaderna oavsett om det rör sig om företag som vanligtvis är verksamma på dessa marknader eller företag som har bildats eller kan bildas på samma sätt som FPAP i form av yrkesorganisationer i andra medlemsstater eller i Frankrike.

(73)

Frankrike gör gällande att ”FPAP inte kan betraktas som gynnat i förhållande till andra privata organisationer som hade kunnat spela samma roll, eftersom det är den enda yrkesorganisationen i Frankrike som har till syfte att samla fiskeföretag för att köpa optioner på terminsmarknaden”. Kommissionens svar på detta är att FPAP:s situation i fråga om konkurrensreglerna inte bara ska bedömas i förhållande till andra franska organisationer som samlar fiskare och spelar samma roll som FPAP, utan i förhållande till alla franska och europeiska aktörer som kan tänkas agera på terminsmarknaden för petroleumprodukter.

(74)

FPAP bestrider att den skulle ha åtnjutit privilegierade villkor för att utöva sin verksamhet som investerare på terminsmarknaden. Enligt fondens egen beskrivning har fonden ”agerat på den internationella råvarumarknaden i förbindelse med mäklare eller specialiserade finansinstitut (…) Den har inte åtnjutit några prisfördelar och inga specialvillkor i förhållande till de övriga aktörerna på marknaden”. Kommissionen har inte påstått att FPAP:s ekonomiska fördel kommer sig av att fonden åtnjutit en gynnsam behandling av de övriga aktörerna på marknaden, utan att enda anledningen till att fonden kunde agera på marknaden var att den hade en marginal för finansiellt agerande som beviljats av staten och som översteg dess egna finansiella kapacitet, medan staten inte beviljat en sådan marginal under liknande förhållanden till andra företag som hade kunnat ha samma intresse av att agera på denna marknad som FPAP (exempelvis företag i andra branscher som berörs av oljepriset) eller som agerar på denna marknad av skäl som har att göra med deras ekonomiska strategi eller affärsstrategi (exempelvis oljebolag).

(75)

FPAP har för övrigt medgivit att denna fördel existerar. I ett dokument från Confédération de la Coopération Maritime, som inte delgivits kommissionen men som offentliggjorts på webbplatsen för ”Assises de la pêche et de l'aquaculture de la Région Bretagne” (12), summerar J-L de Feuardent huvudpunkterna som togs upp vid ett möte med regionen Bretagne den 24 maj 2006, och anger att ”staten hittills har bidragit med 65 miljoner euro. FPAP har för övrigt registrerat flera miljoner euro i optionsvinster på råvarumarknaden, vilket utgör ett obestridligt mervärde”. Kommissionen drar härav slutsatsen av FPAP inte hade kunnat genomföra köpen av optioner på oljeterminsmarknaden utan hjälp av de statliga medel fonden förfogade över och som inga andra organisationer eller företag förfogade över, samt att FPAP har gjort en direkt vinst på detta. Den fördel som fonden har haft har följaktligen snedvridit, eller hotat att snedvrida konkurrensen.

4.1.1.6   Ekonomisk fördel som påverkar handeln mellan medlemsstaterna

(76)

Genom att, som J-L de Feuardent anger, agera på råvarumarknaden har FPAP agerat på världsmarknaden för olja.

(77)

Verksamheten har alltså utövats utanför Frankrikes gränser, vilket innebär att det finns skäl att anse att de beviljade anslagen påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

4.1.1.7   Slutsats

(78)

De fyra villkoren för att konstatera förekomsten av statligt stöd är alltså uppfyllda. De anslag som har betalats ut till FPAP härrör från statskassan, de kan tillskrivas staten, de snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och de påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Det stöd som FPAP har fått är alltså ett statligt stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget vad beträffar den del av medlen som härrör från statskassan och som har använts till köp av optioner på terminsmarknaden för petroleumprodukter.

4.1.2   Förenlighet med den gemensamma marknaden

(79)

Som framgår av avtalen mellan staten och FPAP var syftet med detta statliga stöd i form av anslag att göra det möjligt för FPAP att börja, och sedan fortsätta, agera på terminsmarknaderna för olja och petroleumprodukter. Det rör sig därmed om ett driftstöd till FPAP. Frankrike medger för övrigt i sin skrivelse av den 6 december 2005 att de angivna beloppen har anslagits ”för att FPAP ska kunna bedriva verksamheten”.

(80)

Enligt artikel 87.2 och 87.3 i fördraget kan vissa kategorier av stöd vara eller anses vara förenliga med den gemensamma marknaden. Det bör kontrolleras om driftstödet till FPAP kan ingå i någon av dessa kategorier.

(81)

Kommissionen påpekar att stödet inte motsvarar de typer av stöd som anges i artikel 87.2.

(82)

Det är nämligen inte avsett att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser. I detta sammanhang erinrar kommissionen om att oljeprissvängningarna är en inneboende faktor i den ekonomiska verksamheten. Oljeprisets svängningar påverkar även andra sektorer som förbrukar petroleumprodukter i alla EU:s medlemsstater och kan inte betraktas som en naturkatastrof eller en annan exceptionell händelse enligt vad som avses i artikel 87 i fördraget. Stödet är därför inte förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.2 b i fördraget.

(83)

Stödet kan heller inte betraktas som förenligt med den gemensamma marknaden på grund av en direkt tillämpning av artikel 87.3 i fördraget, med de olika kategorier av stöd som anges där.

a)

Det rör sig uppenbarligen inte om ett stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning (enligt artikel 87.3 a). Stödet är avsett att göra det möjligt för FPAP att agera på de relevanta terminsmarknaderna. Det har alltså inget samband med den typ av stöd som avses i nämnda punkt a.

b)

FPAP kan inte betraktas som ett viktigt projekt av gemensamt europeiskt intresse och anslagen kan heller inte ses som ett stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi (enligt artikel 87.3 b). FPAP är nämligen en uteslutande fransk organisation och de övriga medlemsstaterna har inte uttryckt någon avsikt att inrätta fonder av liknande slag – därmed saknar fonden en europeisk dimension. När det gäller frågan om stödet är avsett att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi påpekar kommissionen att det inte finns något som tyder på att ett tillskott av pengar till en fond av detta slag skulle kunna ha den effekten. När det gäller stödet till själva FPAP gynnar stödet bara en enda ekonomisk enhet och även om man kopplar samman det med stödet till fiskeföretagen gynnar det inte en hel medlemsstats ekonomi. För övrigt erinrar kommissionen om sin ståndpunkt att det inte är de offentliga myndigheternas sak att ingripa ekonomiskt mot oljeprisets höjningar. Deras roll är tvärtom att föra en politik gentemot företagen som kan stimulera dem att anpassa sig till de nya ekonomiska villkor som ökande oljepriser medför. Ett stöd som syftar till att göra det möjligt för en ekonomisk enhet att agera på de relevanta terminsmarknaderna motsvarar därför inte det önskvärda målet.

c)

FPAP:s existens kan inte i sig själv uppfylla villkoret i artikel 87.3 c, som föreskriver att stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan vara förenligt med den gemensamma marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Det finns nämligen ingenting som tyder på att det är önskvärt att utveckla eller utöka verksamheten på terminsmarknaden för olja. Verksamheten har dessutom ingen anknytning till någon specifik region. Stödet kan därför inte anses förenligt med den gemensamma marknaden enligt nämnda punkt c.

d)

Denna typ av stöd ingår inte heller i den kategori av stöd som skulle kunna anses vara förenligt med den gemensamma marknaden genom ett beslut av rådet som antagits enligt artikel 87.3 e.

(84)

Kommissionen noterar för övrigt att ingen av de riktlinjer den har antagit för granskning av statligt stöd är tillämplig på det aktuella driftstödet till FPAP.

(85)

Sammanfattningsvis innebär detta att stödet till FPAP för köp av optioner på terminsmarknaderna inte kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt några av de undantag som fördraget medger.

4.2   Stöd till förmån för fiskeföretagen: lättnader av bränslekostnaderna

(86)

Innan kommissionen granskar de stöd som gav upphov till det formella inledandet av granskningsförfarandet ska den ta ställning till FPAP:s argument om att de stöd som beviljats själva fonden och fiskeföretagen bör betraktas mot bakgrund av en höjning av taket för stöd av mindre betydelse inom fiskerinäringen. Enligt FPAP ska de aktuella beloppen (i genomsnitt omkring 16 000 euro per företag, om man exkluderar det stöd som fonden betraktas som ett direkt socialt stöd till fiskarna) vara betydligt lägre än de stödtak som var i färd att antas vid den tidpunkt då FPAP betalade ut kompensationen (30 000 euro per företag) (13). De franska myndigheterna har i sitt svar också hänvisat till höjningen av taket för stöd av mindre betydelse, men utan att åberopa att det skulle tillämpas för detta stöd.

(87)

För det första erinrar kommissionen om att enligt artikel 3 i kommissionens förordning (EG) nr 1860/2004 av den 6 oktober 2004 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse inom jordbruks- och fiskerisektorn (14), som är den bestämmelse som gällde när stöden till fiskeföretagen beviljades, var stödtaket för stöd av mindre betydelse 3 000 euro per företag under en period av tre år. De stöd som detta beslut handlar om översteg med råge detta belopp och Frankrike har heller inte i sina synpunkter hävdat att detta stödtak skulle tillämpas för de företag som kunde komma ifråga för stödet. För det andra är stödtaket på 30 000 euro, som fastställs i förordning (EG) nr 875/2007 som nyligen antagits av kommissionen (15), visserligen högre än de 16 000 euro som åberopas ovan av FPAP, men detta belopp är bara ett genomsnitt. Dessutom har Frankrike fel när man kommer fram till beloppet 16 000 euro genom att utesluta den del av stödet som landet betraktar som socialt stöd och som ska tas med i granskningen (se skälen 122 och 123). Med tanke på variationen i storlek bland de fiskeföretag som är anslutna till FPAP kan man med fog anta att det stöd som beviljats vissa av företagen överstiger 30 000 euro. För en trålare mellan 20 och 25 meter skulle det årliga beloppet ligga runt 35 000 euro, det vill säga 70 000 euro för de två åren 2005 och 2006 (16). Oavsett detta har Frankrike, som tidigare nämnts, inte åberopat tillämpningen av det nya stödtaket och inte heller styrkt att detta skulle ha tillämpats. Följaktligen, och med beaktande av allt det ovanstående, är kommissionen, inom ramen för den ständiga granskningen av ordningarna för statligt stöd, skyldig att kontrollera om dessa stöd är förenliga med bestämmelserna i artikel 87 i fördraget.

4.2.1   Förekomst av statligt stöd

(88)

Frankrike anser att kommissionen inte har någon grund för att analysera förekomsten av statligt stöd på grundval av denna del av fondens verksamhet. Enligt Frankrike ska ”bedömningen av statligt stöd endast grundas på en ad hoc-analys av det återbetalningspliktiga statliga anslaget och inte på en analys av FPAP:s verksamhet. Därför vill de franska myndigheterna att enbart den första delen 3.1 av bedömningen utvecklas. Del 3.2. går ut på att granska verksamheten inom FPAP som är en yrkesorganisation som köper in optioner för att skydda sina medlemmar mot dieselprisets svängningar” (17).

(89)

Kommissionen svarar att statliga stöd enligt fast rättspraxis inte ska bedömas utifrån deras orsaker eller syften utan efter deras verkningar (18). Förutom köpen av optioner på terminsmarknaderna har FPAP, enligt de avtal som gjorts med staten, till syfte att till fiskeföretagen betala ut en kompensation som motsvarar prisskillnaden mellan det maximipris som täcks och det månatliga genomsnittspriset enligt referensindex för den aktuella månaden. Kommissionen anser följaktligen att fiskeföretagen har fått specifika fördelar genom det system som inrättats av FPAP och att det därför finns anledning att analysera effekterna av de anslag som staten har beviljat FPAP inte bara i fråga om den fördel detta inneburit för FPAP, utan också i fråga om de fördelar som det inneburit för fiskeföretagen.

4.2.1.1   Ekonomisk fördel tack vare statliga medel

(90)

Fiskeföretagen har gynnats på två sätt av FPAP:s verksamhet, dels genom möjligheten att köpa bränsle till fördelaktiga priser, dels genom att de har fått en ersättning som delvis kompenserat deras bränslekostnader.

(91)

Genom att FPAP köpte optioner på terminsmarknaderna och sedan sålde det inköpta bränslet vidare till sjöfartskooperativens inköpscentral CECOMER kunde de FPAP-anslutna företagen köpa det bränsle som kooperativen hade köpt in till ett pris som låg under det ordinarie marknadspriset. Som påpekats ovan (se skäl 75) var detta möjligt endast på grund av att ”staten hittills har beviljat 65 miljoner euro i anslag. FPAP har för övrigt registrerat flera miljoner euro i optionsvinster på råvarumarknaden, vilket utgör ett obestridligt mervärde”. Kommissionen konstaterar därför att leverans av bränsle till fiskeföretagen till ett pris under det normala marknadspriset har möjliggjorts genom de anslag som beviljats av staten och genom FPAP:s egna medel, det vill säga summan av bidragen från dess medlemmar och de vinster som gjorts genom spekulativa transaktioner på terminsmarknaderna för petroleumprodukter.

(92)

Samma källor (statliga medel och medel som härrör från FPAP:s egen verksamhet) har också använts för att finansiera den kompensation som betalats ut till fiskeföretagen.

(93)

Som beskrivs i skäl 24 i detta beslut ersätter FPAP den befintliga prisskillnaden mellan det maximipris som täcks och det månatliga genomsnittspriset enligt referensindex (enligt avtalen av den 12 november 2004 och den 27 maj 2005) eller mellan priset 30 eurocent per liter och det månatliga referenspriset om detta är högre än 30 eurocent (enligt avtalet av den 11 oktober 2005).

(94)

Den utjämningsmekanism som planerades från början grundades på hypotesen att kostnaderna för kompensationer för priser över referenspriset under en period med höga bränslepriser skulle kompenseras av de avgifter som betalades in av medlemmarna under perioder med lägre bränslepriser. Systemet skulle på så sätt vara självfinansierande. I dokumentet av J-L de Feuardent som redan nämnts i skäl 75 i detta beslut anges att ”FPAP tekniskt sett kunde köpa sina första optioner redan i april 2004. Vid den tidpunkten kunde CECOMER:s behov för 2005 (omkring 200 miljoner liter) täckas till ett pris av 0,28 eurocent/liter för omkring 4 miljoner euro”. På så vis hade FPAP kanske, i början av 2004, kunnat täcka de relativt blygsamma behoven för bränsleförsäkringen med hjälp av sina egna resurser. Det verkar alltså som om fonden i sin ursprungliga utformning hade kunnat vara självförsörjande.

(95)

Oljepriserna höll sig dock på en mycket hög nivå och allt fler företag anslöt sig till FPAP, vilket ledde till att antalet medlemmar ökade mycket snabbt. Det ledde till att kostnaderna för bränsleförsäkringen exploderade och inte kunde finansieras utan de anslag som staten beviljade FPAP.

(96)

För att göra en uppskattning av hur stora krediter FPAP behövde för att klara kostnaderna för bränsleförsäkringen 2005 kan man utgå från hypotesen att den bränsleförbrukningsnivå som fiskeföretagen begärde ersättning för troligen ökade från 200 miljoner liter (se skäl 94) till en beräknad volym på närmare 900 miljoner liter. Om man tar de årsgenomsnitt för bränsleförbrukning som användes som grund för beräkningarna i skälen 55 och 56 skulle förbrukningen för 1 000 fartyg på mindre än 12 meter nämligen bli 1 000 fartyg × 200 ton per fartyg, alltså 200 000 ton, och förbrukningen för fartygen på över 12 meter skulle bli 1 400 fartyg × 480 ton per fartyg, alltså 672 000 ton, vilket totalt blir 872 000 ton bränsle (eller 872 miljoner liter). Som påpekas i skäl 55 kan man i själva verket, om man beaktar att fiskefartygen är ute snarare 38 veckor än 48 veckor per år, anta att förbrukningen troligen ligger närmare 700 000 ton (1 000 fartyg under 12 meter × 158 ton = 158 000 ton och 1 400 fartyg på över 12 meter × 380 ton = 532 000 ton). Om man antar att taket för kompensationen är 12 eurocent per liter, som var det tak som fastställdes för det tredje anslaget (19), skulle FPAP:s finansiella behov uppgå till 85 miljoner euro per år. Med beaktande av att fiskeföretagen inte har kunnat vara försäkrade för hela sin bränsleförbrukning har kreditbehoven troligen varit mindre än så, men det rör sig i alla fall om flera tiotals miljoner euro per år, vilket kan jämföras med den ursprungliga uppskattningen på 4 miljoner euro för 2005. Det är då uppenbart att FPAP inte hade kunnat uppfylla den garanti man givit medlemmarna i gengäld för deras avgifter utan att få medel utifrån, i detta fall genom de anslag som beviljats av staten.

(97)

FPAP har alltså tagit emot statliga medel för att kunna täcka behoven för denna bränsleförsäkring på villkoret att fonden förvaltar medlen på bästa sätt. FPAP:s kassa består följaktligen av bidrag från medlemmarna, anslag från staten och eventuella vinster från verksamheten på terminsmarknaderna för olja. Den del av dessa medel som kommer från de statliga anslagen motsvarar obestridligen statliga medel. De vinster som gjorts på terminsmarknaderna och som gjort det möjligt för fiskeföretagen att köpa billigare bränsle kunde bara göras tack vare de statliga anslagen, som gjorde det möjligt för FPAP att genomföra ekonomiska transaktioner på terminsmarknaderna. Kommissionen antar för övrigt, även om de exakta villkoren i avtalen mellan FPAP och CECOMER inte är kända och inte heller framgår av någon av de handlingar som Frankrike lämnat, att den kompensation som betalades ut till de anslutna företagen och som alltså motsvarar en prisskillnad, var lägre än vad som varit fallet om det bränsle som CECOMER och sjöfartskooperativen sålde till fiskarna hade köpts på den normala marknaden, det vill säga utan FPAP:s agerande på terminsmarknaderna. Vinsten från FPAP:s transaktioner på terminsmarknaderna har därmed överförts till sjöfartskooperativens gemensamma inköpscentral CECOMER och vidare till de fiskeföretag som köper bränsle av sjöfartskooperativen. Effekten av detta har med säkerhet i praktiken varit att FPAP har kunnat fortsätta att betala ut kompensation under en längre period än vad som varit fallet om FPAP bara hade varit en mellanhandsorganisation med uppdrag att fördela de 65 (eller 77) miljoner euro som staten anslog inom ramen för bränsleförsäkringsmekanismen.

(98)

Kommissionen anser följaktligen att fiskeföretagen har fått en ekonomisk fördel tack vare statliga medel, oavsett om dessa betalats ut till FPAP:s kassa eller om de har använts för att öka vinsterna till denna kassa. Fördelen består dels i möjligheten att köpa bränsle till ett fördelaktigt pris, dels i att de har fått ett kompensationsbidrag som beräknats i förhållande till ett referenspris.

4.2.1.2   Ekonomisk fördel som kan tillskrivas staten

(99)

De tre, eventuellt fyra, avtal som har ingåtts mellan staten och FPAP föreskriver att de statliga medel som betalas ut i form av anslag är avsedda att kompensera en del av fiskeföretagens bränslekostnader. Kompensationen, som betalades ut till fiskarna i form av bidrag och som motsvarade skillnaden mellan ett referenspris och pumppriset, kombinerades med en prissänkning av pumppriset för diesel hos leverantören, som oftast var sjöfartskooperativet.

(100)

FPAP:s kassa, som från början utgjordes av medlemmarnas inbetalningar och sedan fylldes på med ett första statligt anslag, gjorde det möjligt för fonden att agera på terminsmarknaderna och göra vinster på detta. Vinsterna räckte dock inte till att samtidigt klara utbetalningarna av det kompensationsbidrag man hade garanterat fiskeföretagen i gengäld för deras inbetalningar. Tack vare ytterligare två, eventuellt tre, anslag kunde fonden emellertid fortsätta sin verksamhet innan man gradvis måste avveckla sin position för att få tillräcklig likviditet för att betala ut ersättningen. Kommissionen påpekar att besluten om transaktioner på terminsmarknaderna fattades av FPAP:s ordförande. Det konkreta genomförandet av besluten skedde med hjälp av mäklare och specialiserade finansinstitut (se skäl 74), vilka betalades av FPAP i en omfattning som kommissionen inte känner till. Trots att FPAP:s stadgar föreskriver att ordföranden måste rådgöra med styrelsen för att ”besluta om vilka täckningsprojekt som ska genomföras är staten inte representerad i styrelsen. Så även om FPAP rent allmänt var skyldig att hålla en bokföring som på begäran medger insyn i hur anslagen används och hur resurserna och utgifterna fördelas” beslutade inte staten om vilken strategi FPAP skulle följa vid köpen av köpoptioner och inte heller om nivån på den ekonomiska ersättning som skulle betalas ut till företagen. Även om det, som visats i punkt 4.1.1.4, inte råder något tvivel om att det stöd som består av beviljandet av tre (eventuellt fyra) anslag kan tillskrivas staten, gäller detsamma följaktligen inte de ytterligare fördelar som fiskeföretagen har fått tack vare dels deras egna inbetalningar, dels en förnuftig förvaltning av FPAP:s hela kassa. Om det stöd som slutligen betalades ut till fiskarna tack vare transaktionerna på terminsmarknaden översteg de statliga medel som FPAP ursprungligen erhållit, var nämligen den del av stödet som översteg anslaget från statskassan inte resultatet av ett statligt beslut. Därför menar kommissionen att även om det ur redovisningssynpunkt inte går att avgöra exakt vad som härrör från statliga medel och vad som härrör från egna medel, eftersom hela kassan har utnyttjats för att agera på terminsmarknaderna för olja och för att betala kompensationsbidrag, kan den fördel som motsvarar skillnaden mellan det sammanlagda stödbelopp som fiskeföretagen fått och de sammanlagda statliga anslag som överförts till fiskeföretagen ändå inte tillskrivas staten.

4.2.1.3   Ekonomisk fördel som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen

(101)

Kommissionen anser att de förmåner som de FPAP-anslutna fiskeföretagen har fått i fråga om sina bränslekostnader gynnar dessa företag, eftersom de är de enda som kan få dessa förmåner. Deras ställning har stärkts i förhållande till andra företag som de konkurrerar med på den gemensamma marknaden, oavsett om det rör sig om andra fiskeföretag eller företag inom andra ekonomiska sektorer som har intresse av att minska sina driftskostnader i samband med bränsleutgifter. Med tanke på att täckningsmekanismen enbart vänder sig till fiskeföretag kan dessutom den fördel som beviljats företagen betraktas som en sektoriell fördel som inte är tillgänglig för andra sektorer. Alla former av stöd som gynnar en viss sektor snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen (se kommissionens beslut 2006/269/EG av den 8 februari 2006 om skatteavdrag för yrkesfiskare (Sverige) (20), skälen 31 och 35).

(102)

Frankrike invänder att detta stöd inte särskilt har gynnat FPAP-anslutna företag eftersom ”anslutning till FPAP är frivilligt och öppet för alla fiskeföretag under förutsättning att man betalar avgiften. MQA tillägger att anslutningen är öppen för alla utan villkor om de anslutandes organisation eller nationalitet. FPAP preciserar slutligen att de företag som är anslutna till FPAP har franska ägare, men också spanska och nederländska”.

(103)

Kommissionen påpekar som svar på detta att de enda fiskeföretag som kan ansluta sig till FPAP är de som har fartyg registrerade i Frankrike eller i Frankrikes utomeuropeiska departement. Företag med nederländska eller spanska ägare som har franska fartyg kan alltså mycket riktigt ansluta sig till FPAP. Det är troligen fallet beträffande de fartyg som Frankrike och FPAP hänvisar till i sina svar. Däremot kan inte andra gemenskapsfartyg ansluta sig till fonden.

(104)

Alla företag som får kompensation av FPAP konkurrerar på den gemensamma marknaden med de företag som är registrerade i de övriga medlemsstaterna och som också har intresse av att sänka sina driftskostnader för bränsleutgifter, men som inte har tillgång till något kompensationssystem av det slag som inrättats av FPAP. Därför utgör den fördel som stödet innebär för de anslutna fiskeföretagen eller de fiskeföretag som inte är anslutna men som skulle kunna bli det, det vill säga alla företag som har franskregistrerade fiskefartyg, helt klart en snedvridning av konkurrensen.

(105)

FPAP anser vidare att konkurrenssnedvridande faktorer bör sökas någon annanstans. FPAP hänvisar till att det i branschen finns betydande merkostnader som enligt FPAP inte har någon ekonomisk grund, exempelvis de kostnader som härrör från förvaltningen av de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottan, det vill säga förvaltningen av flottans totala kapacitet, eller kostnaderna i samband med förvaltningen av produktionsrätter, och påpekar bland annat att de ”rättigheter” som hänger ”samman med ländernas nationella politik utgör (…) den verkliga konkurrenssnedvridande faktorn i Europa [och] härrör i hög grad från den ekonomiska sektorn”.

(106)

Kommissionen påpekar i detta sammanhang att kostnaderna, oavsett om de i Frankrike är högre eller lägre än i de övriga medlemsstaterna, beror på de krav som ställs av det regelverk som idag kringgärdar fiskerinäringen. I sitt meddelande (21) av den 26 februari 2007 om rättighetsbaserade förvaltningsinstrument för fisket erinrar kommissionen om att fiskerisektorn inom gemenskapen kännetecknas av stor mångfald när det gäller förvaltningsinstrument och mekanismer och att relativt jämförbara situationer ibland hanteras mycket olika beroende på medlemsstat. Ett resultat av detta är att det redan sker försäljning och köp av fiskerättigheter i en del medlemsstater, antingen på etablerade marknader eller indirekt. De kostnader som nämns av FPAP är kostnader som fiskeflottorna i de olika medlemsstaterna konfronteras med och de motsvarar den ekonomiska utvecklingen inom fiskerinäringen. De beror på det nationella genomförandet av de förvaltningsåtgärder som den gemensamma fiskeripolitiken föreskriver eller nödvändiggör. Genomförandet motiverar inte att en viss medlemsstat inrättar specifika stöd. I motsats till vad FPAP framhåller ska därför inte snedvridningen av konkurrensen bedömas inom ramen för en ”relevant marknad”, exempelvis en ”regional mikromarknad” som är det begrepp FPAP använder, utan i stället inom ramen för hela den gemensamma marknaden, som det föreskrivs i fördraget. Om stödet från FPAP alltså, som FPAP framhållit, har till effekt att göra det lättare att bevara fisket inom en regional ram och skydda tillgångarna genom att hindra att högsjöfartygen börjar söka sig till närmare fiskebankar eller att trålarna inriktar sig på mer specifikt fiske, är det precis vad som avses med ett stöd som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och det rör sig därför i det avseendet om ett statligt stöd.

(107)

Av de skäl som anges ovan anser kommissionen att de medel som har anslagits av staten och som har kommit fiskeföretagen tillgodo genom FPAP, snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen.

4.2.1.4   Ekonomisk fördel som påverkar handeln mellan medlemsstaterna

(108)

FPAP bestrider att de stöd som beviljats de FPAP-anslutna fiskeföretagen påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Enligt FPAP utövar nämligen dessa företag sin verksamhet på ”en marknad som inte på något sätt är gemensam utan snarare består av en mosaik av regionala mikromarknader”.

(109)

Kommissionens svar på detta är att det totala värdet av Frankrikes export av fiskeri- och vattenbruksprodukter till övriga världen 2005 uppgick till 1 290 miljoner euro, varav 80 procent till EU-medlemsstater. Samma år uppgick det totala värdet av importen till Frankrike av denna kategori av produkter till 3 693 miljoner euro varav mellan 40 och 60 procent, beroende på källa, importerades från EU-medlemsstater (22). Jämförelsevis var det totala värdet av den franska produktionen 1 868 miljoner euro. Följaktligen framgår det tydligt, utan att man behöver göra någon mer ingående ekonomisk kalkyl (23), att oavsett de prisvariationer per fisksort som kan konstateras varje dag i franska och andra europeiska hamnar är handeln mellan Frankrike och resten av Europa en tungt vägande faktor för landets försörjning av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Åtgärder som syftar till att gynna en betydande andel av de franska fiskeföretagen (över 30 procent av flottan) genom att minska deras driftskostnader får med nödvändighet effekt på handeln mellan medlemsstaterna inom fiskerisektorn.

(110)

Det är därför uppenbart att den fördel som fiskeföretagen har haft genom att de fått ersättning för en del av driftskostnaderna påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

4.2.1.5   Slutsats

(111)

De fyra kriterier som krävs för att konstatera förekomsten av ett statligt stöd är bara delvis uppfyllda. Den fördel som fiskeföretagen har fått kommer sig av att statliga medel har använts, den snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och den påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Däremot är det bara i fråga om anslagsbeloppen som den kan tillskrivas staten, eftersom anslagen bara utgör en del av FPAP:s kassa och staten inte har varit delaktig i de val som FPAP gjorde för att få de medel den fått till sitt förfogande att ge vinst. Därför kan kommissionen inte konstatera förekomsten av ett statligt stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget utöver det statliga anslaget på 65 eller 77 miljoner euro.

(112)

Kommissionen noterar slutligen att de franska myndigheterna, trots sina svar av den 7 oktober 2005 och den 21 april 2006, inte egentligen bestrider kommissionens slutsatser om att det rör sig om ett statligt stöd. Vid nationalförsamlingens granskning av förslaget till finanslagen för 2007 svarade nämligen jordbruks- och fiskeriministern på frågan om FPAP:s framtid att ”FPAP fungerar sedan den 1 november 2004, men kommissionen övervakar den noga eftersom det rör sig om ett statligt stöd”. (24)

4.2.2   Förenlighet med den gemensamma marknaden

(113)

Enligt artikel 87.2 och 87.3 i fördraget kan vissa kategorier av stöd vara eller anses vara förenliga med den gemensamma marknaden.

(114)

Kommissionen påpekar att detta stöd inte motsvarar de typer av stöd som anges i artikel 87.2 i fördraget.

a)

Genom att bekräfta att FPAP har agerat som en ”konsumentorganisation”, eller som en ”samlingsorganisation för konsumenter av oljeprodukter”, verkar MQA hävda att stöden till fiskeföretagen skulle kunna likställas med sådana ”stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter” som avses i artikel 87.1. I detta avseende påpekar kommissionen bara att den punkten uttryckligen gäller ”enskilda konsumenter” och inte företag och att den därför inte kan tillämpas i detta fall (se också skäl 50). Stödet är därför inte förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.2 a i fördraget.

b)

Anslagen är inte stöd som är avsedda att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser. Oljeprisets svängningar är nämligen en inneboende faktor i den ekonomiska verksamheten. Dessa svängningar påverkar även andra branscher som förbrukar petroleumprodukter i alla EU:s medlemsstater och kan inte betraktas som en naturkatastrof eller en annan exceptionell händelse enligt vad som avses i artikel 87.2 b i fördraget. MQA invänder mot denna analys och menar att stödet har föranletts av en extraordinär situation ”eftersom kommissionen själv medger att sektorn är drabbad av exceptionella ekonomiska och sociala svårigheter”. Det stämmer visserligen att fiskerinäringen står inför särskilda svårigheter som kommissionen i detalj har analyserat i sitt meddelande (25) av den 9 mars 2006 om förbättring av fiskerinäringens ekonomiska läge. I detta meddelande har kommissionen visat att branschens ekonomiska och sociala problem bottnar i dess bristande strukturella anpassning till de svårigheter näringen drabbats av. I meddelandet lade kommissionen också fram flera förslag om hur fiskerinäringens ekonomiska svårigheter skulle kunna överbryggas. I sin granskning av vissa typer av driftsstöd och deras förenlighet med gemenskapslagstiftningen förklarar kommissionen uttryckligen följande: ”De nuvarande problemen i fiskerinäringen har förvärrats av att bränslepriserna nyligen ökade kraftigt. Till följd av detta har fiskerinäringen efterlyst offentliga insatser för att kompensera för dessa plötsliga kostnadsökningar. Sådant stöd skulle vara driftsstöd, och det är inte förenligt med fördraget. Kommissionen skulle inte godkänna stöd som anmäldes för sådana ändamål.” Med hänvisning till ett garantisystem som är jämförbart med det som ursprungligen beskrevs vid inrättandet av FPAP, tillägger kommissionen att den ”skulle endast kunna godkänna ett sådant system om det innehöll garantier för att allt statligt stöd betalas tillbaka på marknadsvillkor, något som i dagsläget ter sig väldigt osannolikt.” Svängningar i priserna för produktionsmedel, bland annat bränsle, är en inneboende faktor i den ekonomiska verksamheten och kan inte i sig utgöra en exceptionell händelse.

Med beaktande av det ovanstående anser kommissionen att de aktuella statliga stöd som fiskeföretagen har fått inte är förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.2 b i fördraget.

(115)

Stöden kan heller inte betraktas som förenliga med den gemensamma marknaden på grund av en direkt tillämpning av artikel 87.3 i fördraget, med de olika kategorier av stöd som anges där.

a)

Det rör sig inte om ett stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning (enligt artikel 87.3 a i fördraget). Stöden syftar till att minska fiskeföretagens driftskostnader. FPAP anger visserligen att stödens syfte är att göra det lättare att bevara fisket inom en regional ram. Kommissionen konstaterar dock att stöden har beviljats fiskeföretag oavsett var de har sitt säte eller var fartygen har sin hemmahamn. De har alltså inget samband med den typ av stöd som avses i nämnda punkt a.

b)

Stöden kan heller inte betraktas som stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. De har ingen koppling till något viktigt projekt av gemensamt europeiskt intresse. De kan heller inte kvalificeras som stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. De stöd som beviljats fiskeföretagen har nämligen till syfte att avhjälpa företagens svårigheter inom en viss ekonomisk sektor och inte inom hela den franska ekonomin. Att stödet är av sektoriell art är obestridligt eftersom oljeprisets ökning inte bara har drabbat företagen inom fiskerinäringen utan alla företag i alla branscher. I detta sammanhang har kommissionen alltid varit av den åsikten att det inte är de offentliga myndigheternas sak att ingripa ekonomiskt för att kompensera denna ökning, utan tvärtom att stimulera företagen att anpassa sig till de nya ekonomiska villkor som den innebär. Med beaktande av det ovanstående anser därför kommissionen att stödet från FPAP till fiskeföretagen inte kan anses vara förenligt med gemenskapslagstiftningen enligt artikel 87.3 b.

c)

När det gäller artikel 87.3 c kan inte lättnaderna av bränslekostnaderna i sig uppfylla villkoret i punkt c, som föreskriver att stöd kan anses förenliga med den gemensamma marknaden om de är avsedda att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. De aktuella stöden syftar nämligen inte till att underlätta utveckling av fiskeriverksamheten mot ett hållbart fiske, enligt den gemensamma fiskeripolitikens mål, utan befäster tvärtom nivån på fiskeinsatserna utan att stimulera fiskeföretagen att minska sina bränslekostnader. Följaktligen bidrar de till att bromsa upp fiskerinäringens nödvändiga anpassning till de svårigheter som ökningen av oljepriset har medfört. Verksamheten har dessutom ingen anknytning till någon specifik region. Därför kan stödet inte anses förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c.

d)

Slutligen ingår detta slags stöd uppenbarligen inte bland kategorierna stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet eller stöd, vilka kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden i enlighet med vad rådet beslutar enligt artikel 87.3 e.

(116)

Det framgår av alla ovanstående element sammantaget att det stöd som staten beviljat fiskeföretagen för att mildra deras utgifter för bränsle inte motsvarar något av de undantag som föreskrivs i artikel 87 i fördraget.

(117)

Stöden till fiskeföretagen bör också granskas mot bakgrund av riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske och vattenbruk (nedan kallade riktlinjerna).

(118)

Stödens verkan är att minska fiskeföretagens driftskostnader. De är alltså driftsstöd.

(119)

Kommissionen erinrar inledningsvis om att punkt 3.5 i riktlinjerna föreskriver följande: ”Statligt stöd får inte ha skyddande verkan: det ska tjäna syftet att främja rationalisering och effektivitet i produktion och saluföring av fiskeriprodukter. Varje form av sådant stöd måste leda till varaktiga förbättringar på ett sådant sätt att fiskerinäringen kan utvecklas endast med intäkter från marknaden”.

(120)

Som visats under skäl 115 c i detta beslut syftar inte lättnaderna av bränslekostnaderna till att utveckla fiskeverksamheten mot ett hållbart fiske, enligt den gemensamma fiskeripolitikens mål, utan till att bevara fiskeföretagens verksamhet på samma nivå. Därför anser kommissionen att dessa stöd har en sådan skyddande verkan som avses i punkt 3.5 i riktlinjerna och därmed inte kan anses vara förenliga med principen som fastställs där.

(121)

Frankrike har visserligen i sina svar på inledandet av det formella granskningsförfarandet angivit att ”FPAP:s åtgärder har föregripit ändamålsenliga åtgärder, vilket planerna för undsättning och omstrukturering, när de väl antagits, kommer att visa och bekräfta”. Det var dock inte förrän långt senare, i januari 2008, som Frankrike informerade kommissionen om att man genomfört åtgärder som presenterades som åtgärder för undsättning och omstrukturering för fiskeföretagen. Dessa åtgärder har registrerats hos kommissionen som ärende NN 09/2008 och håller på att granskas. Även om man godtar Frankrikes argument om att FPAP:s åtgärder på sätt och vis skulle ha föregripit dessa åtgärder för undsättning och omstrukturering, har detta ingen betydelse för deras förenlighet med den gemensamma marknaden. Det finns nämligen grundläggande skillnader mellan de åtgärder som genomfördes av FPAP och de villkor som stödordningar för undsättning och omstrukturering måste uppfylla och som beskrivs i Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (26). Tvärt emot vad som föreskrivs i dessa riktlinjer har de stöd som är följden av FPAP:s åtgärder beviljats alla fiskeföretag utan urskiljning och inte bara företag i svårigheter. Å andra sidan får undsättningsstöd inte vara längre än sex månader och de ska ges i form av ett återbetalningspliktigt lån eller en lånegaranti. Stöd till omstrukturering ska beviljas under precisa villkor under en begränsad tid. De stöd som beviljats av Frankrike genom FPAP uppfyller inte något av kraven: fiskeföretagen har fått stöd sedan 2004, stödet har inte beviljats i form av lån eller lånegarantier och någon återbetalning i samband med en omstruktureringsplan är inte planerad.

(122)

FPAP anser också att de beviljade stöden kan berättigas genom det faktum att det i själva verket rör sig om ett stöd till de anställdas löner. FPAP skriver i detta sammanhang: ”FPAP består av en preventiv gruppering som syftar till att utgöra en juridisk skyddsram för de 2 500 anslutna företagen enligt fransk lag (…). I det avseendet är stödet till de anställdas löner inom ramen för omstrukturering tillåtet. Det påverkar inte på något sätt konkurrensreglerna. I stället faller det under de gemenskapsprinciper som garanterar löntagarna en rimlig minimiinkomst”. FPAP anger vidare att lönesystemet med manslotter för fiskarna i Frankrike fått till verkan att de anställda i fiskeföretagen inte fått någon lön, och till och med satts i skuld hos redaren. Slutligen anger fonden att 25 av de 65 miljoner som anslagits av staten ”direkt berör bidrag till de anställda och är att betrakta som ett direkt socialt stöd. MQA tillägger: Om dessa lån betraktas som ett stöd till förmån för de anslutna fiskeföretagen och inte till själva FPAP, skulle det i realiteten röra sig om sociala stöd. Det ekonomiska bidrag som tillförs skulle vara direkt kopplat till fiskarnas löner”.

(123)

Dessa utsagor föranleder flera kommentarer från kommissionens sida:

1.

För det första förvånar det kommissionen att nära 40 procent (25 miljoner av 65) av de statliga anslag som, enligt de tre avtal som beskrivs ovan (se skäl 21), beviljats för att medge köp av optioner på terminsmarknaderna för petroleumprodukter ”direkt berör bidrag till de anställda och är att betrakta som ett direkt socialt stöd”.

2.

Kommissionen antar att FPAP här har gjort en retorisk förkortning för att visa att de åtgärder som fonden genomfört genom att minska fiskeföretagens driftskostnader i slutänden kommer företagens anställda tillgodo, med beaktande av lönesystemet med manslotter. Det är i den meningen åtgärderna skulle kunna betraktas ”som ett direkt socialt stöd”. Det finns nämligen ingenting i ärendets handlingar som antyder att det rör sig om direkta sociala stöd, i betydelsen stöd som FPAP betalar ut direkt till företagens anställda. Något sådant föreskrivs heller inte i FPAP:s stadgar (se skäl 20).

3.

Oavsett om stöden eventuellt har betalats ut direkt till de anställda eller om FPAP:s åtgärder fått till effekt att gynna de anställda genom att deras inkomster ökat tack vara systemet med manslotter, erinrar kommissionen dock om att enligt fast rättspraxis (27) omfattar begreppet stöd de fördelar som beviljas av offentliga myndigheter och som på olika sätt minskar kostnader som normalt belastar ett företag. I den meningen är löner obestridligen en del av dessa kostnader och ett företag kan inte räkna med statligt stöd för att kunna betala dem. Det faktum att de fördelar som fiskeföretagen har fått genom möjligheten att köpa bränsle till fördelaktiga priser och genom att få kompensation för en del av sina bränslekostnader enligt FPAP och MQA i realiteten har gynnat företagens anställda saknar därför relevans när det gäller att bedöma om stöden är förenliga med den gemensamma marknaden. Det räcker att konstatera att de fördelar som beviljats fiskeföretagen genom statliga anslag har fått till verkan att minska de kostnader som normalt belastar dessa företag.

4.

På samma sätt kan kommissionen inte godta påståendet att stödet till löntagarnas inkomster skulle vara tillåtet dels eftersom det skulle falla under de gemenskapsprinciper som garanterar de anställda en rimlig minimilön, dels för att systemet med manslotter skulle missgynna särskilt de franska fiskarna. Med tillämpning av subsidiaritetsprincipen faller nämligen all reglering om minimilöner under medlemsstaternas eget ansvarsområde. När det gäller sjömanslöner i Frankrike regleras detta av artiklarna L.742-2, D.742-1 och D.742-2 i arbetslagen (Code du travail). Som påpekats i en dom vid Cour d'Appel i Rennes av den 16 juni 1998 (28), ska dessa bestämmelser, som är allmängiltiga, tillämpas på löntagare som omfattas av sjömanslagen (Code du travail maritime), oavsett vilket lönesystem som används. Det faktum att redaren och dennes anställda från början kommit överens om att sjömännen ska få betalt per manslott (vid en eventuell vinst) fråntar inte redaren ansvaret för att garantera sjömännen en ersättning under sjötiden som åtminstone motsvarar minimilönen. Med andra ord ska manslotterna åtminstone motsvara den lön som beräknas med tillämpning av den lagstadgade minimilönen. Artikel 34 i sjömanslagen (29) hänvisar i detta avseende till ”ett nationellt yrkesavtal eller utvidgade branschavtal [för att], oberoende av den effektiva arbetstiden [fastställa] vilken period eller vilka perioder som använts som underlag för beräkningen av minimilönen för sjömän som får betalt i form av manslott”. Branschavtalet, som genom sin artikel 9 första stycket garanterar en årlig bruttominimilön till sjömän som får betalt i form av manslott, undertecknades den 28 mars 2001 (30). Genom ett interministeriellt beslut av den 3 juli 2003 (31) gjordes denna bestämmelse bindande för alla arbetsgivare och arbetstagare som omfattas av avtalet. De lönekostnader som det lagstadgade kravet medför utgör därmed en driftskostnad för fiskeföretagen på samma sätt som bränslekostnaderna. Kommissionen kan inte godta argumentet om att det finns grund för den franska staten att ingripa ekonomiskt på grund av att redarna underlåter att uppfylla den lagstadgade skyldighet de har att garantera sina anställda en minimilön även om de får betalt i form av manslott.

(124)

Enligt MQA skulle det också kunna röra sig om socioekonomiska åtgärder: i riktlinjerna anges att socioekonomiska åtgärder kan anses vara förenliga. I detta fall är FPAP en helt transparent organisation och de åtgärder som kommissionen betraktar som stöd har en uppenbart socioekonomisk karaktär.

(125)

Kommissionen konstaterar att MQA inte har framfört något som gör det möjligt att granska de aktuella stöden i förhållande till punkt 4.5 i riktlinjerna som föreskriver att efter bedömning från fall till fall kan inkomststöd till anställda som utgör en del av socioekonomiska åtgärder anses förenligt med den gemensamma marknaden. I den bestämmelsen preciseras att sådant stöd endast kan anses förenligt med den gemensamma marknaden ”under förutsättning att det utgör en del av socioekonomiska stödåtgärder för att ersätta inkomstförluster som hör samman med åtgärder för att uppnå anpassning av kapaciteten enligt artikel 11.1 i förordning (EG) nr 2371/2002” (rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (32)). Inrättandet av FPAP ingår dock inte i någon övergripande plan som beslutats i enlighet med förordning nr 2371/2002 för anpassning av fiskekapaciteten. Det argument som framförts av MQA kan därför inte motivera beviljandet av dessa driftsstöd.

(126)

MQA anger också att det inte stämmer att stöden beviljades villkorslöst. Enligt MQA ”har staten för att bevilja dessa lån krävt att FPAP visar upp flera styrkande dokument, som skulle medge en bedömning av hur strikt fonden förvaltades, liksom en bedömning av fondens och dess medlemmars avsikter att genomföra hållbara lösningar på de problem som de nya produktionsvillkoren inom fiskerinäringen medfört”. MQA framhåller särskilt kravet på en öppen och transparent redovisning och statens beslut att tillsätta en interministeriell tillsynsdelegation.

(127)

Kommissionen noterar kravet på transparens och tillsyn, men påpekar också att detta framstår som ett elementärt krav eftersom det rör sig om en åtgärd som finansieras med allmänna medel. Den beklagar dock att de franska myndigheterna, just med tanke på öppenheten, inte har lämnat alla detaljerade sifferuppgifter angående fondens verksamhet, trots att kommissionen begärt detta under förfarandets gång. Slutligen konstaterar kommissionen att den aldrig har informerats om den tillsynsdelegation som MQA nämner, än mindre dess slutsatser som den franska staten skulle ha begärt in till mitten av november 2005.

(128)

Följaktligen anser kommissionen att de anslag som beviljats av staten omfattas av den kategori driftstöd som avses i punkt 3.7 i riktlinjerna om vilka anges följande: ”Statligt stöd, som beviljas utan krav på mottagarna att det ska tjäna den gemensamma fiskeripolitikens syften och som är avsett att förbättra företagens situation och öka deras likviditet (…), är driftsstöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.” Anslagen är alltså oförenliga med den gemensamma marknaden.

5.   SLUTSATS

(129)

Kommissionen konstaterar att Frankrike i strid med artikel 88.3 i fördraget har genomfört de olika stödåtgärder som är föremål för detta beslut.

(130)

På grundval av den analys som utvecklas närmare under punkt 4.1 i detta beslut anser kommissionen att tillskottet till FPAP:s kassa genom tre, eventuellt fyra, anslag till ett sammanlagt belopp av 65, eventuellt 77, miljoner euro utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.2 och 87.3 i fördraget. Eftersom ingen bank hade beviljat ett lån av den typ som beviljades FPAP och eftersom anslagen enligt tillgängliga uppgifter inte har betalats tillbaka har hela det aktuella beloppet omvandlats till direktsubventioner (se skäl 67) och därmed till statligt stöd.

(131)

På grundval av den analys som utvecklas närmare under punkt 4.2 i detta beslut anser kommissionen att stödet, i form av anslag till FPAP som har gjort det möjligt för fiskeföretagen att köpa bränsle till ett fördelaktigt pris och få ersättning för en del av bränslekostnaderna inom ramen för en bränsleförsäkring, är ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.2 och 87.3 i fördraget.

6.   ÅTERKRAV

(132)

De statliga stöd som Frankrike har betalat ut uppgår till 65 miljoner euro, eller 77 miljoner om ett fjärde avtal ingicks. Enligt artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 ska kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren. Detta syfte är uppnått i och med att stödet i fråga, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta, har återbetalats av mottagarna, med andra ord av de företag som i praktiken gynnats av dem (33). Återkravet kommer alltså att vara verkställt när beloppet 65 eller 77 miljoner euro är återbetalt.

(133)

För att kunna avgöra vad som ska återkrävas från å ena sidan FPAP och å andra sidan fiskeföretagen måste man beakta det faktum att FPAP med sitt agerande på terminsmarknaderna har haft till syfte att betala ut ersättning till fiskeföretagen inom ramen för ett bränsleförsäkringssystem som fonden inrättat och att förse företagen med bränsle till ett fördelaktigt pris. Den analys som görs i detta beslut av den övergripande ekonomi i detta särskilda system visar att FPAP genomförde sin uppgift genom att gradvis överföra det stöd som anslogs av staten. Därför är det stöd som ska återkrävas från FPAP den del av de 65 eller 77 miljoner euro som inte har överförts till fiskeföretagen, och det stöd som ska återkrävas från fiskeföretagen är följaktligen den del som har överförts till dem.

(134)

Kommissionen vet inte hur stora belopp som faktiskt har överförts från FPAP till fiskeföretagen. I detta sammanhang påpekar kommissionen att Frankrike, trots ett föreläggande om att lämna alla nödvändiga upplysningar om FPAP:s funktion, varken har lämnat uppgifter om hur fondens kassa används eller om dess redovisning. I avsaknad av dessa upplysningar och med beaktande av domstolens rättspraxis (34) anser kommissionen att det är lämpligt att ange vissa riktlinjer om vilken metod som bör användas för att bestämma de stödbelopp som ska återbetalas.

(135)

Vid fastställandet av dessa riktlinjer har kommissionen beaktat det faktum att FPAP enligt avtalen är skyldig att hålla en bokföring som gör det möjligt att se hur anslagen använts samt hur resurser och utgifter fördelats, och att fonden förbundit sig att spara all bokföring under minst tio år och ställa den till förfogande för de olika statliga instanserna på begäran (se skäl 27). Med utgångspunkt från dessa handlingar kommer de myndigheter eller organ som ska verkställa beslutet om återkrav att kunna ta reda på FPAP:s kassaflöde och fondens likviditet vid den tidpunkt som detta beslut ska verkställas. Eftersom fiskeföretagens bokföring oftast sköts av förvaltningsgrupper som hör till Centre de gestion de la pêche artisanale, en organisation som är företrädd i FPAP:s styrelse, bör det dessutom vara möjligt att identifiera de ersättningar som betalats ut av FPAP genom företagens bokföring.

6.1   Återkrav från FPAP

(136)

Det stödbelopp som ska återkrävas från FPAP motsvarar den del av det statliga stödet som inte slutligen överförts till fiskeföretagen, det vill säga den del av stödbeloppet som har använts till att finansiera driften av FPAP och det belopp som finns kvar i fondens kassa. De totala driftkostnaderna kan den myndighet som ansvarar för att verkställa återkraven få reda på genom FPAP:s redovisning. Eftersom pengar är fungibla och det inte går att avgöra varifrån de kommer mot bakgrund av hur de används, anser kommissionen att den del av statsanslagen som finansierat fondens drift bör beräknas genom att man på det totala kostnadsbeloppet applicerar kvoten mellan anslagen och summan av anslagen och FPAP:s egna medel (bidrag från medlemmarna). Genom att tillämpa samma kvot på den återstående kassan kan man på samma sätt avgöra hur stor del av anslaget som finns kvar.

6.2   Återkrav från fiskeföretagen

(137)

Som anges ovan motsvarar det stöd som ska återkrävas från fiskeföretagen sammanlagt 65 eller 77 miljoner euro i anslag, minus den summa som ska återkrävas från FPAP enligt vad som anges i skäl 136. När det gäller frågan om hur mycket statsstöd som ska återkrävas från varje företag måste man beakta att det ur redovisningssynpunkt inte är möjligt att skilja mellan det stöd som kvalificeras som statligt stöd och det som inte kan tillskrivas staten (se punkt 4.2.1.2 i detta beslut).

(138)

Kommissionen anser att det statliga stöd som ska återkrävas från varje företag kan beräknas på grundval av den ersättning varje företag har fått genom bränsleförsäkringen.

(139)

Genom att använda denna ersättning som beräkningsgrund bortser kommissionen från den subventionsekvivalent som det innebär att företagen har sparat pengar genom att köpa bränsle till ett pris under marknadsvärdet. Kommissionen menar att detta är berättigat eftersom de företag som fått köpa bränsle till ett gynnsamt pris är samma företag som fått ersättning genom bränsleförsäkringen – de har dessutom fått detta i fullt jämförbara proportioner eftersom ju mer bränsle företaget köpt till det gynnsamma priset, ju mer ersättning genom bränsleförsäkringen har det fått, och vice versa. Om man använder denna beräkningsgrund blir det ingen snedvridning mellan de berörda företagen i fråga om de återbetalningskrav de kommer att ställas inför. Kommissionen noterar vidare att om man skulle vilja ta subventionsekvivalenten med i beräkningsgrunden skulle man, för varje inköp av bränsle under hela den period som FPAP var aktiv på terminsmarknaderna för olja, behöva beräkna skillnaden mellan den kostnad det skulle ha inneburit att köpa bränsle till dagskursen och den kostnad som faktiskt har fakturerats av kooperativet, efter att först ha fastställt dagspriset på den typ av bränsle som köptes på den plats som bränslet köptes på. Denna metod hade varit svårare att genomföra. Det är därför som kommissionen hellre rekommenderar en beräkningsgrund som kan underlätta uppgiften för de myndigheter och organ som ska verkställa beslutet om återkrav.

(140)

Följaktligen anser kommissionen att det statliga stöd som ska återkrävas från varje företag kan beräknas på grundval av den ersättning varje företag har fått genom bränsleförsäkringen. Det statliga stöd som ska återkrävas ska beräknas genom att man på denna ersättning tillämpar en procentsats som motsvarar kvoten mellan summan av det statliga stöd som ska återkrävas från fiskeföretagen och totalsumman av de ersättningar som betalats ut till fiskeföretagen av FPAP genom bränsleförsäkringen.

(141)

Det belopp som ska återkrävas från varje fiskeföretag ska alltså beräknas enligt följande formler:

Formula

där

Å*För

=

det belopp som ska återkrävas från fiskeföretaget

E

=

det belopp som fiskeföretaget har fått i ersättning genom bränsleförsäkringen

Anslag

=

65 eller 77 miljoner euro

Å*FPAP

=

det belopp som ska återkrävas från FPAP enligt riktlinjerna under skäl 136

Summa E

=

sammanlagt belopp av de ersättningar som har betalats ut av FPAP till fiskeföretagen genom bränsleförsäkringen

(142)

Denna formel utgår från antagandet att FPAP har gjort vinster på terminsmarknaderna och att dessa vinster i sin helhet har överförts till fiskeföretagen. Som förklaras i detta beslut är detta det mest rimliga antagandet. Det är dock lämpligt att också räkna med scenariot att FPAP gjort förluster på terminsmarknaderna och att den totala ersättningen till fiskeföretagen därmed blivit lägre än de totala anslagen minskade med det belopp som ska återkrävas från FPAP. I sådana fall blir kvoten (Anslag – Å*FPAP)/Summa E generellt mer än 1, särskilt om beloppet ”Å*FPAP” är lågt. Tillämpningen av formeln ovan skulle då leda till att den totala summa som ska återkrävas från fiskeföretagen högre än den de har fått. Därför är det i ett sådant fall lämpligt att fastställa att det belopp som ska återkrävas från varje företag ska motsvara det belopp som företaget fått i ersättning genom bränsleförsäkringen. I det fallet ska differensen mellan de statliga anslagen och summan av de ersättningar som betalats ut till fiskeföretagen återkrävas från FPAP, eftersom fonden då har förbrukat detta belopp.

(143)

De statliga stöd som har kommit fiskeföretagen tillgodo kan inte återkrävas om de vid tidpunkten för beviljandet uppfyllde villkoren i förordning (EG) nr 1860/2004 eller förordning (EG) nr 875/2007 om stöd av mindre betydelse.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Det statliga stöd som Frankrike olagligen har beviljat till förmån för FSonds de prévention des aléas pêche (FPAP) för köp av optioner på terminsmarknaderna för olja och genomfört i strid med artikel 88.3 i fördraget är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Artikel 2

Det statliga stöd som Frankrike olagligen har beviljat till förmån för fiskeföretagen i form av lättnader av deras bränslekostnader och genomfört i strid med artikel 88.3 i fördraget är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Artikel 3

Ett individuellt stöd som har beviljats ett fiskeföretag enligt artikel 2.1 i rådets förordning (EG) nr 994/98 (35) ska inte återkrävas om det vid tidpunkten för beviljandet uppfyllde de villkor som fastställs i den förordning som antagits enligt artikel 2 i förordning (EG) nr 994/98 och som var tillämplig när stödet beviljades.

Artikel 4

1.   Frankrike ska från stödmottagarna återkräva det oförenliga stöd som avses i artiklarna 1 och 2.

2.   Det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarnas förfogande till den dag det har återbetalats.

3.   Räntan ska beräknas på en beräkningsgrund som formuleras enligt kapitel V i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 (36).

4.   Frankrike ska inställa alla väntande utbetalningar av de stöd som avses i artiklarna 1 och 2 från och med dagen för antagandet av detta beslut.

Artikel 5

1.   Återkravet av de stöd som avses i artiklarna 1 och 2 ska ske omedelbart och effektivt.

2.   Frankrike ska se till att detta beslut verkställs inom fyra månader från delgivningen av beslutet.

Artikel 6

1.   Frankrike ska inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om följande:

a)

Det sammanlagda belopp (stödbelopp och ränta) som ska återkrävas från FPAP.

b)

Vilka åtgärder (i detalj) som redan har vidtagits och vilka åtgärder som planeras för att följa beslutet.

c)

Handlingar som visar att FPAP har delgivits återkravet.

2.   Frankrike ska informera kommissionen om hur de nationella åtgärderna för att verkställa detta beslut fortskrider fram till dess att det stöd som avses i artikel 1 är helt återbetalt. På kommissionens begäran ska Frankrike omedelbart överlämna all information om vilka åtgärder som har vidtagits och som planeras för att följa beslutet. Frankrike ska också lämna detaljerade upplysningar om vilka stödbelopp och räntor som redan har återkrävts från FPAP.

Artikel 7

1.   Frankrike ska inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om följande:

a)

En förteckning över de fiskeföretag som har fått det stöd som avses i artikel 2 och vilket belopp som betalats ut till varje företag.

b)

Det sammanlagda belopp (stödbelopp och ränta) som ska återkrävas från varje stödmottagare.

c)

Vilka åtgärder (i detalj) som redan har vidtagits och vilka åtgärder som planeras för att följa beslutet.

c)

Handlingar som visar att stödmottagarna har delgivits återkravet.

2.   Frankrike ska informera kommissionen om hur de nationella åtgärderna för att verkställa detta beslut fortskrider fram till dess att de stöd som avses i artikel 2 är helt återbetalda. På kommissionens begäran ska Frankrike omedelbart överlämna all information om vilka åtgärder som har vidtagits och som planeras för att följa beslutet. Frankrike ska också lämna detaljerade upplysningar om vilka stödbelopp och räntor som redan har återkrävts från stödmottagarna.

Artikel 8

Detta beslut riktar sig till Republiken Frankrike.

Utfärdat i Bryssel den 20 maj 2008.

På kommissionens vägnar

Joe BORG

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT L 83, 27.3.1999, s. 1.

(2)  EUT C 91, 19.4.2006, s. 30.

(3)  EUT C 229, 14.9.2004, s. 5.

(4)  Dom av den 17 februari 1993 i förenade målen C-159/91 och C-160/91, AGF mot Cancava, REG 1993, s. I-637.

(5)  Dom av den 10 januari 2006 i mål C-222/04, Cassa di Risparmio, REG 2006, s. I-289.

(6)  Dom av den 29 april 1999 i mål C-342/96, Spanien mot kommissionen, REG 1999, s. I–2459, dom av den 29 juni 1999 i mål C-256/97, DMTransports, REG 1999, s. I-3913, dom av den 11 juli 2002 i mål T-152/99, Andrès Molina, REG 2002, s. II-3049.

(7)  EUT C 307, 17.12.2003, s. 11.

(8)  EUT C 220, 8.9.2005, s. 2.

(9)  I motsats till vad som angavs i beslutet om inledande av det formella granskningsförfarandet utgör fartygen av denna kategori (över 12 meter) inte 95,3 procent av alla fartyg som är anslutna till FPAP. I stället är det så att 95,3 procent av fartygen i denna kategori är anslutna till FPAP.

(10)  N. Coulon, ”Les nouveaux ratios bancaires d'endettement des entreprises”BANQUE nr 511, december 1990, citerad av Alain Galesnes i ”Le diagnostic bancaire de l'entreprise” i Editions du Centre d'Etudes et de Recherches Financières appliquées (CEREFIA) Rennes, 1994/2004.

(11)  Dom av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen, REG 2002, s. I-4397, särskilt skälen 53–56.

(12)  http://pecheaquaculture.region-bretagne.fr

(13)  Detta tak är det som slutligen antogs i kommissionens förordning (EG) nr 875/2007 (se fotnot 14).

(14)  EUT L 325, 28.10.2004, s. 4.

(15)  Se fotnot 14.

(16)  Källa: ”Observatoire économique régional des pêches de Bretagne”. Résultats des flottilles artisanales 2005/2006. Sammanfattning.

(17)  Hänvisningarna till del 3.1 och 3.2 gäller beslutet om inledandet av det formella granskningsförfarandet som nämns i skäl 11. Del 3.1 handlade om stödet till inköp av optioner på terminsmarknaderna och de ekonomiska fördelar som dessa resulterade i för FPAP och fiskeföretagen, medan del 3.2 gällde kompensationen till fiskeföretagen för inköp av bränsle.

(18)  Bland andra dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen, REG 1974, s.709; av den 26 september 1996 i mål C-241/94, Frankrike mot kommission (Kimberly Clark), REG 1996 s. I-4551; av den 12 oktober 2000 i mål C-480/98, Spanien mot kommissionen, REG 2000, s. I-8717 samt av den 12 december 2002 i mål C-5/01, Belgien mot kommissionen, REG 2002, s. I-11991.

(19)  Se del II i talet som hölls av jordbruks- och fiskeministern Dominique Bussereau den 30 juni vid generalförsamlingen i ”Comité national des pêches maritimes et des élevages marins”. Texten finns på följande Internetadress: http://agriculture.gouv.fr/IMG/pdf/discours_300605_ag-cnpm.pdf

(20)  EUT L 99, 7.4.2006, s. 21.

(21)  KOM(2007) 73 slutlig.

(22)  Källor: OFIMER Les chiffres-clés de la filière pêche et aquaculture en France, utgåva 2006. Dessutom Eurostat och Global Trade Information Service.

(23)  Förstainstansrättens beslut av den 30 april 1998 i mål T-241/95, Het Vlaamse Gewest mot kommissionen, REG 1998, s. II-717, skäl 67.

(24)  Frankrikes nationalförsamling – protokoll från sessionen den 25 oktober 2006, frågestund med jordbruks- och fiskeminister Dominique Bussereau.

(25)  KOM(2006) 103 slutlig.

(26)  EUT C 244, 1.10.2004, s. 2.

(27)  Dom av den 5 oktober 1999 i mål C-251/97, Republiken Frankrike mot kommissionen. REG 1999, s. I-6639, skäl 35.

(28)  Dom av Cour d'Appel i Rennes av den 16 juni 1998 i mål Marziou mot Louzaouen, Le Droit Maritime Français, nr 588, december 1998, s. 1201 ff. (Editions Lamy).

(29)  Finns tillgänglig på www.legifrance.gouv.fr/

(30)  Bulletin officiel du ministère de l'Equipement, nr 13, 25.7.2003, tillgänglig på www2.equipement.gouv.fr/bulletinofficiel/fiches/BO200313/Une.htm

(31)  Offentliggjort i Journal officiel de la République française 203 den 3 september 2003, s. 15051.

(32)  EGT L 358, 31.12.2002, s. 59.

(33)  Dom av den 29.4.2004 i mål C-277/00, Tyskland mot kommissionen, REG 2004, s. I-3925, skäl 75.

(34)  Dom av den 12.10.2000 i mål C-480/98, Spanien mot kommissionen. REG 2000, s. I-8715, skäl 25.

(35)  EGT L 142, 14.5.1998, s. 1.

(36)  EUT L 140, 30.4.2004, s. 1.


Top