31988L0642

RÅDETS DIREKTIV av den 16 december 1988 om ändring av direktiv 80/1107/EEG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för kemiska, fysikaliska och biologiska agenser i arbetet (88/642/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 118a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag(1),

i samarbete med Europaparlamentet(2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3), och

med beaktande av följande:

För att förbättra skyddet för arbetstagare mot kemiska, fysikaliska och biologiska agenser i arbetet är det nödvändigt att skärpa bestämmelserna i rådets direktiv 80/1107/EEG(4), i dess senaste lydelse enligt Anslutningsakten för Spanien och Portugal.

Rådets resolution av den 27 februari 1984 om ett andra handlingsprogram för Europeiska gemenskaperna för säkerhet och hälsa i arbetet(5) innehåller bestämmelser om harmonisering av bestämmelser och åtgärder avseende skydd för arbetstagare mot kemiska, fysikaliska och biologiska agenser. För att uppnå en balanserad utveckling är det därför nödvändigt att harmonisera och förbättra dessa åtgärder, samtidigt som de skall anpassas med hänsyn till den tekniska utvecklingen. Denna harmonisering och förbättring skall grundas på gemensamma principer.

Rådets resolution av den 21 december 1987 om arbetarskyddsfrågor(6) betonar vikten av att förbättra arbetstagarnas säkerhet och hälsa på arbetsplatsen.

I enlighet med beslut 74/325/EEG(7) i dess lydelse enligt Anslutningsakten för Spanien och Portugal, skall kommissionen höra Rådgivande kommittén för arbetarskyddsfrågor när den utarbetar förslag på detta område.

För vissa agenser fastställer rådet i särskilda direktiv tvingande gränsvärden för exponering på arbetsplatser och, där så är lämpligt, andra särskilda krav.

Bestämmelser skall antas på gemenskapsnivå som fastställer indikativa gränsvärden för övriga agenser, vilka medlemsstaterna bl.a. skall beakta när nationella gränsvärden fastställs.

Företrädare för arbetsgivare och arbetstagare har en roll att spela för att skydda arbetstagare.

Bestämmelserna i detta direktiv är minimikrav som inte på något sätt hindrar medlemsstaterna att bibehålla eller vidta andra åtgärder för att ytterligare skydda arbetstagare.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Direktiv 80/1107/EEG ändras härmed enligt följande:

1. Nedanstående stycke skall läggas till i artikel 3.1:

"I enlighet med proceduren i artikel 118a i fördraget får rådet ändra bilaga 1, bl.a. i syfte att införliva agenser för vilka ett tvingande gränsvärde eller tvingande gränsvärden och/eller andra särskilda krav visar sig vara nödvändiga."

2. Artikel 4 ges följande lydelse:

a) Punkt 4 ersätts av följande:

"4. a) Fastställande av typen och graden av exponering av arbetstagare vid varje form av verksamhet som sannolikt medför risk för exponering av arbetstagare, så att säkerhets- och hälsorisker kan bedömas och de åtgärder som skall vidtas kan definieras.

b) Fastställande av gränsvärden och rutiner och metoder för mätning och utvärdering av resultat. För kemiska agenser, fastställande av rutiner och metoder för mätning och utvärdering av resultat, i enlighet med den referensmetod som beskrivs i bilaga 2 a, eller en metod som ger likvärdiga resultat.

c) När ett gränsvärde överskrids, omedelbart fastställande av orsakerna till varför gränsvärdet överskrids och genomförande så snart som möjligt av lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandena."

b) Punkt 9 ersätts av följande:

"9. Lämpliga åtgärder skall vidtas av arbetsgivaren för att se till att arbetstagare och/eller deras företrädare i företag och/eller institutioner får fullständig information och instruktion om

a) de potentiella riskerna i samband med den exponering de utsätts för, de tekniska förebyggande åtgärder som skall vidtas av arbetstagare och de försiktighetsåtgärder som vidtagits av arbetsgivaren och skall vidtas av arbetstagarna,

b) vilka riskbedömningsmetoder som används, förekomsten av gränsvärde enligt punkt 4 b och behovet av att utföra mätningar, samt vilka åtgärder som skall vidtas enligt punkt 4 c i händelse av att ett gränsvärde överskrids."

3. Artikel 8.1 ersätts av följande:

"1. I enlighet med proceduren i artikel 118a i fördraget skall rådet i de särskilda direktiven ange att ett tvingande gränsvärde eller tvingande gränsvärden och/eller andra särskilda krav antas av rådet för de agenser som ingår i förteckningen i bilaga 1."

4. Följande punkt läggs till i artikel 8:

"4. För andra agenser än de som anges i bilaga 1 skall indikativa gränsvärden utarbetas i enlighet med den procedur som fastslås i artikel 10, utan att detta hindrar tillämpningen av stycke 1.

Medlemsstaterna skall bl.a. beakta dessa indikativa gränsvärden när gränsvärden enligt artikel 4.4 b fastslås.

Indikativa gränsvärden skall fastställas efter utvärdering av experter på grundval av vetenskapliga data."

5. Artikel 9.1 ersätts av följande:

"1. För att uppnå den anpassning till den tekniska utvecklingen som åsyftas i artikel 8.3 och för att fastställa indikativa gränsvärden enligt artikel 8.4 upprättas härmed en kommitté bestående av företrädare för medlemsstaterna och med en företrädare för kommissionen som ordförande."

6. En ny bilaga, bilaga 2 a, skall införas och ha den lydelse som framgår av bilagan till detta direktiv.

Artikel 2

1. Detta direktiv skall inte hindra att medlemsstater tillämpar eller inför andra lagar eller andra författningar med strängare normer.

2. Medlemsstaterna skall anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast två år efter det att direktivet anmäldes(8). De skall genast underrätta kommissionen om detta.

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 3

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 16 december 1988.

För rådet

G. GENNIMATAS

Ordförande

(1) EGT nr C 164, 2.7.1986, s. 4.

(2) EGT nr C 167, 27.6.1988, s. 84 och

EGT nr C 290, 14.11.1988.

(3) EGT nr C 319, 30.11.1987, s. 41.

(4) EGT nr L 327, 3.12.1980, s. 8.

(5) EGT nr C 67, 8.3.1984, s. 2.

(6) EGT nr C 28, 3.2.1988, s. 1.

(7) EGT nr L 185, 9.7.1974, s. 15.

(8) Detta direktiv anmäldes till medlemsstaterna den 21 december 1988.

BILAGA

"BILAGA 2 a

REFERENSMETOD ENLIGT ARTIKEL 4.4 b

A. DEFINITIONER

I. Partiklar i luften

1. Fysikalisk-kemiska definitioner

a) Damm: finfördelat fast material spritt i luften, genom mekaniska processer eller genom att partiklar rörs upp.

b) Rök: finfördelat fast material spritt i luften, genom termiska och/eller kemiska processer.

c) Dimma: finfördelad vätska spridd i luften, genom kondensering eller dispersion.

2. Yrkesmedicinska och toxikologiska definitioner av partikelpopulationer.

a) Damm, rök och dimma ingår i kategorin partiklar i luften.

Vid bedömning av de hälsorisker som partiklar i luften medför skall hänsyn tas till partikelstorleken, liksom till specifika farliga effekter, koncentration och exponeringstid.

b) Endast en del av den totala mängden partiklar i luften inom en arbetstagares inandningsområde inhaleras. Denna del betecknas den inandningsbara fraktionen.

Viktiga faktorer i detta sammanhang är inandningshastigheten omkring näsa och mun liksom flödesförhållandena runt huvudet.

c) Beroende på den inandningsbara fraktionens storlek kan denna komma att deponeras i olika delar av luftvägarna.

Deposition har bl.a. en betydande inverkan på en skadlig effekts lokalisering och karaktär.

Den del av den inandningsbara fraktionen som når alveolerna betecknas den respirabla fraktionen.

Den respirabla fraktionen är av särskilt yrkesmedicinskt intresse.

II. Gränsvärden

a) Gränsvärdet anges som den tidsvägda genomsnittliga koncentrationen under åtta timmars exponering för ett ämne i form av en gas, ånga eller partiklar i luften på arbetsplatsen.

Exponering innebär förekomst av ett kemiskt agens i luften inom arbetstagarens andningszon.

Den definieras som koncentrationen under en referensperiod.

Detta avsnitt gäller inte gränsvärden för biologiska indikatorer.

b) Det kan dessutom vara nödvändigt att för vissa ämnen begränsa tillåtna avvikelser uppåt under kortare perioder från den genomsnittliga tidsvägda åttatimmarsexponeringen för ämnen.

Mätningar avser då den genomsnittliga koncentrationen av ämnet under den aktuella kortare perioden.

c) Gränsvärdet för gaser och ångor anges oberoende av temperatur- och luftttrycksvariabler i ml/m³ (ppm), samt med hänsyn tagen till dessa variabler i mg/m³ för en temperatur om 20° C och ett tryck om 101,3 kPa.

Gränsvärdet för partiklar anges i luften i mg/m³ oberoende av driftförhållandena på arbetsplatsen.

B. BEDÖMNING AV EXPONERINGEN OCH MÄTSTRATEGI

1. Grundkrav

a) Om det inte med säkerhet kan uteslutas att ett eller flera agenser i form av gas, ånga eller partiklar finns i luften på arbetsplatsen skall en bedömning göras för att konstatera om gränsvärdena efterlevs.

b) Vid sådan bedömning skall alla faktorer som kan vara av betydelse för exponeringen noggrant studeras, till exempel

- använda eller framställda agenser,

- typer av arbete, tekniska installationer och processer,

- tids- och rumsmässiga aspekter på spridning av koncentrationer av agenser.

c) Ett gränsvärde efterlevs om bedömningen visar att exponeringen inte överskrider det.

Om den information som erhålls inte är tillräcklig för att konstatera huruvida gränsvärdena efterlevs måste den kompletteras med mätningar utförda på arbetsplatsen.

d) Om bedömningen visar att ett gränsvärde inte efterlevs skall

- orsakerna till att gränsvärdet överskrids bestämmas och lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandena genomföras så snart som möjligt,

- bedömningen upprepas.

e) Om bedömningen visar att gränsvärdena efterlevs skall, vid behov, ytterligare mätningar utföras med lämpligt intervall för att se till att denna situation fortsätter att råda.

Ju mer den uppmätta koncentrationen närmar sig gränsvärdet desto oftare skall mätning utföras.

f) Om bedömningen visar att gränsvärdena efterlevs under längre tid, tack vare arbetsprocessens uppläggning, och ingen betydande förändring genomförs av förhållandena på arbetsplatsen som skulle kunna medföra förändring av den exponering arbetstagarna utsätts för, kan mätningar göras med längre intervall.

I sådana fall skall dock regelbundet kontrolleras om den bedömning som ledde fram till denna slutsats fortfarande är tillämplig.

g) Om arbetstagare samtidigt eller i följd exponeras för mer än ett agens måste detta tas i beaktande vid en utvärdering av den hälsorisk de utsätts för.

2. Krav avseende personer som utför mätningar

Personer som utför mätningar skall ha nödvändiga expertkunskaper och resurser.

3. Krav avseende mätmetoder

a) Mätmetoden skall ge resultat som är representativa för den exponering arbetstagarna utsätts för.

b) För att med säkerhet bestämma den exponering som arbetstagaren är utsatt för på arbetsplatsen bör personlig provtagningsutrustning som är fäst vid arbetstagarens kropp användas, där så är möjligt.

I de fall då en grupp arbetstagare utför identiska eller likartade uppgifter på samma arbetsplats och utsätts för likartad exponering kan provtagning utföras i gruppen så att den är representativ för gruppen som helhet.

Mätsystem med fasta punkter får användas om resultaten gör det möjligt att bedöma den exponering som arbetstagaren utsätts för på arbetsplatsen.

Prov skall så långt möjligt tas i höjd med arbetstagarens inandningsorgan och i arbetstagarens omedelbara närhet.

Om tveksamhet råder skall mätpunkten vara den punkt där störst risk föreligger.

c) Den mätmetod som används skall vara lämplig för det agens som skall mätas, dess gränsvärde och luften på arbetsplatsen.

Resultatet skall exakt ange koncentrationen av agenset, i samma måttenhet som gränsvärdet.

d) Om mätmetoden inte är specifik för det agens som skall mätas skall hela det uppmätta värdet anses avse det agens som skall mätas.

e) Mätmetodens detektionsgränser, känslighet och exakthet skall vara lämpliga för gränsvärdet.

f) Mätmetodens korrekthet måste garanteras.

g) Mätmetoden skall ha testats under praktiska förhållanden.

h) Om Europeiska organisationen för standardisering CEN publicerar generella krav avseende mätmetoder och mätutrustning för mätningar på arbetsplatsen samt provningsbestämmelser, skall dessa åberopas vid valet av lämpliga mätmetoder.

4. Mätningsspecifikationer för upptäckt av representativa partikelpopulationer i luften på arbetsplatser.

a) Koncentrationer av partiklar i luften skall mätas med avseende på effekt. Vid provtagning skall därför antingen den inandningsbara eller den respirabla fraktionen mätas.

Detta kräver partikelseparering efter aerodynamisk diameter motsvarande den deponering som sker vid inandningen.

Eftersom lämplig utrustning för provtagning på arbetsplatser ännu inte finns tillgänglig behövs praktiska specifikationer för enhetlig mätning.

b) Den fraktion partiklar i luften som kan andas in av en arbetstagare genom munnen och/eller näsan bedöms vara inandningsbar.

Exempelvis används för provtagning vid mätningar i praktiken anordningar med en inandningshastighet om 1,25 m/s ± 10 %, eller anordningar som följer ISO/TR 7708 1983 (E).

Som exempel kan anges att i det första fallet

- med provtagningsanordningar som fästs på personen, skall inloppet vara riktat parallellt med arbetstagarens ansikte under hela provtagningen,

- vid provtagning med fasta punkter, skall inloppets placering och form göra det möjligt att ta prover som är representativa för den exposition som arbetstagaren utsätts för vid olika flödesriktningar,

- är placeringen av provtagningsanordningens inlopp av föga betydelse där den omgivande luftens flödeshastighet är mycket låg,

- med omgivande flödeshastigheter om 1 m/s eller mer, rekommenderas provtagning i flera riktningar i horisontalplanet.

c) Den respirabla fraktionen av partiklar i luften utgörs av en population som passerat ett separeringssystem som med avseende på effekt är likvärdig den teoretiska separeringsfunktionen hos en sedimentseparator som ger en femtioprocentig separering av partiklar med en aerodynamisk diameter om 5 mm (Johannesburg-konventionen 1979).

d) Om CEN slår fast specifikationer för insamling av partiklar i luften på arbetsplatsen skall dessa företrädesvis tillämpas.

Andra metoder får användas, under förutsättning att de leder till samma eller striktare resultat vad avser gränsvärdenas efterlevnad."