EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 61997TJ0266

Sammanfattning av domen

Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Konkurrens - Offentliga företag och företag som medlemsstaterna beviljat särskilda och exklusiva rättigheter - Kommissionens behörighet - Antagande av direktiv eller beslut som riktar sig till medlemsstaterna - Ett företags ställning i ett förfarande som leder till att beslut fattas

(EG-fördraget, artiklarna 85, 86, 90.1 och 90.3 (nu artiklarna 81 EG, 82 EG, 86.1 EG och 86.3 EG)

2 Konkurrens - Offentliga företag och företag som medlemsstaterna beviljat särskilda eller exklusiva rättigheter - Övervakning av medlemsstaternas beteende - Medlemsstaternas och företagens rätt till försvar - Räckvidd

(EG-fördraget, artiklarna 85, 86, 90.1 och 90.3 (nu artiklarna 81 EG, 82 EG, 86.1 EG och 86.3 EG)

3 Kommissionen - Kollegialitetsprincipen - Följder - Åsikt uttryckt av kommissionsledamot

(EG-fördraget, artikel 90.3 (nu artikel 86.3 EG), och artikel 163 (nu artikel 219 EG i ändrad lydelse))

4 Konkurrens - Offentliga företag och företag som medlemsstaterna beviljat särskilda och exklusiva rättigheter - Kommissionens behörighet inom ramen för övervakningsskyldigheten - Utrymme för skönsmässig bedömning - Beslut med avseende på en lagstiftning som redan varit föremål för förfaranden

(EG-fördraget, artikel 90.1 och 90.3 (nu artikel 86.1 EG och 86.3 EG)

5 Konkurrens - Offentliga företag och företag som medlemsstaterna beviljat särskilda och exklusiva rättigheter - Fråga om rättigheternas förenlighet med fördraget - Presumtion föreligger inte - Den beviljade rättigheten utgör en inskränkning i etableringsfriheten

(EG-fördraget, artikel 52 första stycket (nu artikel 43 EG första stycket i ändrad lydelse), och artikel 90.1 och 90.2 (nu artikel 86.1 EG och 86.2 EG)

6 Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Räckvidd - Etablering - Begrepp

(EG-fördraget, artikel 52 (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse))

7 Talan om ogiltigförklaring - Grunder - Maktmissbruk - Begrepp

(EG-fördraget, artikel 173 (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse))

8 Institutionernas rättsakter - Motivering - Skyldighet - Omfattning - Påstående om brist på motivering eller otillräcklig motivering - Påstående om oriktig motivering - Skillnad

(EG-fördraget, artikel 190 (nu artikel 253 EG))

Sammanfattning

1 Artikel 90.3 i fördraget (nu artikel 86.3 EG) ger kommissionen behörighet att i beslut fastställa att en viss statlig åtgärd är oförenlig med bestämmelserna i fördraget och att ange vilka åtgärder som den stat som beslutet är riktat till skall vidta för att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten. Härav följer att förfarandet för att fatta ett beslut enligt artikel 90.3 i fördraget avser den berörda medlemsstaten och att följaktligen de företag som avses i artikel 90.1 i fördraget (nu artikel 86.1 EG) är utomstående. På grund av denna enda omständighet skall det företag som gynnas av den omtvistade statliga åtgärden inte, i ett förfarande enligt artikel 90.3 i fördraget, ha samma ställning som ett företag som är föremål för ett förfarande om överträdelser av artiklarna 85 eller 86 i fördraget (nu artiklarna 81 EG och 82 EG).

2 Iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan utmynna i att en rättsakt antas som går vederbörande emot är en grundläggande princip i gemenskapsrätten, som måste säkerställas även i de fall då särskilda regler saknas. Enligt denna princip skall den berörda medlemsstaten, innan det beslut enligt artikel 90.3 i fördraget (nu artikel 86.3 EG) fattas som den kommer att delges, få en exakt och fullständig redogörelse för de anmärkningar som kommissionen avser att rikta mot den, och den berörda medlemsstaten skall beredas tillfälle att yttra sig över de synpunkter som har lämnats av berörda utomstående.

Ett företag som avses i artikel 90.1 i fördraget (nu artikel 86.1 EG) och som direkt gynnas av den omtvistade statliga åtgärden, som nämns i den tillämpliga lagen, som uttryckligen omnämns i det omtvistade beslutet och som direkt berörs av de ekonomiska konsekvenserna av beslutet, har rätt att bli hört av kommissionen under förfarandet.

För att beakta en sådan rätt att yttra sig fordras det att kommissionen formellt underrättar det företag som gynnas av den omtvistade statliga åtgärden om de konkreta invändningar som den har mot denna åtgärd, såsom de anges i den formella underrättelsen till medlemsstaten och, i förekommande fall, i senare skriftväxling, och att kommissionen ger företaget tillfälle att yttra sig över dessa anmärkningar. Kommissionen behöver emellertid inte ge företaget tillfälle att yttra sig över de synpunkter som den medlemsstat som förfarandet avser har lämnat som svar på de anmärkningar som riktas mot den eller som svar på synpunkter från utomstående, och den behöver inte heller formellt delge företaget en kopia av det klagomål som eventuellt har föranlett förfarandet.

3 Om kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor uttrycker en åsikt om ett pågående förfarande enligt artikel 90.3 i fördraget (nu artikel 86.3 EG) står denna åsikt enbart för den ledamoten, förutsatt att den är strikt personlig, och föregriper inte det beslut som kommissionsledamöternas kollegium kommer att fatta vid förfarandets slut. Enligt artikel 163 i fördraget (nu artikel 219 EG i ändrad lydelse) bygger kommissionens arbete på kollegialitetsprincipen. Denna princip vilar på kommissionsledamöternas jämbördighet i beslutsfattandet och innebär särskilt att besluten skall fattas gemensamt.

4 Det följer av artikel 90.3 i fördraget (nu artikel 86.3 EG) och av systematiken i samtliga bestämmelser i den artikeln att kommissionen har ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning inom det område som avses i artikel 90.1 och 90.3, såväl med avseende på de åtgärder som den anser vara nödvändiga att vidta som vad gäller de medel som är lämpliga för det syftet.

Om kommissionen konstaterar att en medlemsstat överträtt artikel 90 i fördraget kan den, trots att presumtionen att de nationella reglerna är oförenliga med gemenskapsrätten redan har gjort det motiverat att inleda flera förfaranden, rikta ett lämpligt beslut till medlemsstaten för att se till att bestämmelserna i artikeln tillämpas.

5 Även om artikel 90.1 i fördraget (nu artikel 86.1 EG) förutsätter att det finns företag som har vissa särskilda eller exklusiva rättigheter, följer inte av detta att alla särskilda eller exklusiva rättigheter nödvändigtvis är förenliga med fördraget. Denna förenlighet skall bedömas mot bakgrund av de olika regler till vilka artikel 90.1 hänvisar.

Härav följer att de åtgärder som medlemsstaterna vidtar beträffande de företag som avses i artikel 90.1 i fördraget, utan att påverka tillämpningen av artikel 90.2, skall överensstämma med reglerna i fördraget och i synnerhet med artikel 52 första stycket i fördraget (nu artikel 43 första stycket EG i ändrad lydelse).

Artiklarna 90.1 och 52 i fördraget skall tillämpas i förening när en medlemsstat vidtar en åtgärd som är en inskränkning i etableringsfriheten inom dess territorium för medborgare i en annan medlemsstat samtidigt som den ger ett företag fördelar genom att detta får en ensamrätt, såvida medlemsstaten inte med denna statliga åtgärd eftersträvar ett legitimt mål som är förenligt med fördraget och såvida åtgärden inte är konstant motiverad av sådana tvingande hänsyn till allmänintresset som kulturpolitiken och bibehållandet av pressens mångfald. I sådana fall måste den statliga åtgärden vara ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

Det är alltså inte tillräckligt att det fanns godtagbara skäl för att bevilja ensamrätten för att den skall förbli motiverad. Annars skulle det bli omöjligt att bestrida statliga åtgärder som ger företag ensamrätt, om beviljandet av en sådan rättighet inledningsvis motiveras av godtagbara skäl. Det skulle även bli omöjligt att tillämpa fördragets regler om de grundläggande friheterna på en statlig åtgärd som ger ett företag ensamrätt, trots att de hinder som denna rättighet orsakar inte längre är motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset.

6 Etableringsrätten enligt artikel 52 i fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse) innebär, med förbehåll för angivna villkor och undantag, en rätt att inom samtliga andra medlemsstaters territorier starta och utöva all slags verksamhet som egenföretagare samt en rätt att bilda och driva företag, upprätta kontor, filialer eller dotterbolag. Begreppet etablering är, i den mening som avses i fördraget, ett mycket vittomfattande begrepp som innebär en möjlighet för medborgare i gemenskapen att stadigvarande och kontinuerligt delta i det ekonomiska livet i en annan medlemsstat än ursprungsstaten och att dra fördel av detta. Begreppet befrämjar således det ekonomiska och sociala utbytet inom gemenskapen på den fria yrkesutövningens område. Artikel 52 i fördraget utgör hinder för varje nationell åtgärd som, även om den tillämpas utan diskriminering med avseende på nationalitet, kan göra det svårare eller mindre attraktivt för gemenskapens medborgare att utöva de grundläggande friheter som garanteras genom fördraget.

7 Ett beslut innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga indicier kan antas att det har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som åberopats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att hantera omständigheterna i det enskilda fallet.

8 Av den motivering som krävs enligt artikel 190 i fördraget (nu artikel 253 EG) skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att domstolen kan utöva sin prövningsrätt och så att de som berörs därav får kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden.

Bristen på motivering eller en otillräcklig sådan utgör en grund som hänför sig till invändningen att väsentliga formföreskrifter har åsidosatts, och den skiljer sig därmed från den grund under vilken det anförs att motiveringen av beslutet är oriktig.

Top