Mål C‑88/14

Europeiska kommissionen

mot

Europaparlamentet

och

Europeiska unionens råd

”Talan om ogiltigförklaring — Förordning (EU) nr 1289/2013 — Artikel 1 led 1 och 4 — Förordning (EG) nr 539/2001 — Artikel 1.4 f — Artikel 290 FEUF — Upphävande av undantaget från viseringskravet — Införande av en fotnot — Ändring av lagstiftningsakten”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 16 juli 2015

1. Domstolsförfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Utvidgning av en grund som angetts tidigare – Upptagande till sakprövning

   (Domstolens rättegångsregler, artikel 127.1)

2. Unionens institutioner – Utövande av behörighet – Kommissionens behörighet att anta delegerade akter och genomförandeakter – Unionslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Villkor i artiklarna 290 FEUF och 291 FEUF

   (Artiklarna 290 FEUF och 291 FEUF)

3. Unionens institutioner – Utövande av behörighet – Kommissionens behörighet att anta delegerade akter – Ändring av en lagstiftningsakt – Räckvidd – Förordning nr 539/2001 – Återinförande av viseringskrav med avseende på tredjelandsmedborgare som tidigare inte omfattades av ett sådant krav – Införandet av en fotnot i bilaga II till den förordning där upphävandet av undantaget från viseringskravet föreskrivs – Omfattas

   (Artikel 290.1 FEUF och artikel 291.2 FEUF; rådets förordning nr 539/2001, artikel 1.2 och 1.4 f, och bilagorna I och II)

1.  Se domen.

   (se punkt 13)

2.  Unionslagstiftaren förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutar att tilldela kommissionen en delegerad befogenhet med stöd av artikel 290.1 FEUF eller en genomförandebefogenhet med stöd av artikel 291.2 FEUF. Unionslagstiftarens skönsmässiga bedömning ska emellertid göras i enlighet med de villkor som föreskrivs i artiklarna 290 FEUF och 291 FEUF.

   Vad gäller delegerad befogenhet, följer det av artikel 290.1 FEUF att tilldelningen av en delegerad befogenhet syftar till att bestämmelser ska antas som ingår i det regelverk som definieras genom den grundlagstiftningsakten.

   Vad däremot gäller genomförandebefogenhet har den berörda institutionen, inom ramen för den genomförandebefogenhet som den tilldelats, i uppgift att precisera innehållet i en lagstiftningsakt, för att säkerställa att denna genomförs under enhetliga förhållanden i samtliga medlemsstater. Kommissionen får, när den utövar en genomförandebefogenhet till skillnad från vad som är fallet när den utövar en delegerad befogenhet, inte ändra eller komplettera lagstiftningsakten, inte ens i dess icke väsentliga delar.

   Vare sig förekomsten eller omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen tillerkänns genom lagstiftningsakten är relevant vid bedömningen av om den rättsakt som den institutionen har att anta omfattas av artikel 290 FEUF eller av artikel 291 FEUF. Det följer nämligen av ordalydelsen i artikel 290.1 FEUF att bedömningen av om unionslagstiftarens val att tilldela kommissionen en delegerad befogenhet är lagenlig uteslutande ska göras mot bakgrund av om de akter som den institutionen har att anta efter att ha tilldelats nämnda befogenhet har allmän räckvidd och om de kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten.

   (se punkterna 28–32)

3.  Unionslagstiftaren har således gett kommissionen befogenhet att, i den mening som avses i artikel 290.1 FEUF, ändra det normativa innehållet i bilaga II till förordning nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. En sådan ändring får endast ske inom ramen för utövande av en delegerad befogenhet i den mening som avses i artikel 290.1 FEUF och inte inom ramen för genomförandebefogenhet i den mening som avses i artikel 291.2 FEUF.

   En rättsakt som antas med stöd av artikel 1.4 f i förordning nr 539/2001 i dess lydelse enligt förordning nr 1289/2013 innebär nämligen att ett viseringskrav återinförs under en tolvmånaders- eller artonmånadersperiod med avseende på samtliga medborgare i ett tredjeland som återfinns i bilaga II till samma förordning, såvitt avser vistelser som enligt artikel 1.2 i den förordningen har befriats från viseringsskyldighet. Med avseende på nämnda tredjelandsmedborgare innebär således en rättsakt som antas med stöd av artikel 1.4 f i den förordningen att den berörda lagstiftningsaktens normativa innehåll ändras, även om det endast är tillfälligt. Bortsett från att det är fråga om en tillfällig åtgärd, har en rättsakt som antas med stöd av den bestämmelsen i alla avseenden samma verkningar som en formell överföring av hänvisningen till det berörda tredjelandet från bilaga II till förordning nr 539/2001, i ändrad lydelse, till bilaga I till samma förordning. Införandet av en fotnot i bilaga II till nämnda förordning bredvid namnet på det berörda tredjelandet, såsom föreskrivs i den bestämmelsen, visar att unionslagstiftaren hade för avsikt att införa den rättsakt som antagits med stöd av den bestämmelsen i själva författningstexten i förordning nr 539/2001.

   (se punkterna 31, 37, 42–44 och 46)