52014DC0902

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA CENTRALBANKEN, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN, REGIONKOMMITTÉN OCH EUROPEISKA INVESTERINGSBANKEN

Årlig tillväxtöversikt för 2015

              INLEDNING

Efter att ha genomgått den värsta ekonomiska krisen på flera generationer har EU gjort mycket för att lägga grunden för sundare, mer hållbar tillväxt framöver. Men trots satsningarna på nationell nivå och EU-nivå är återhämtningen svagare än vad man räknade med för ett år sedan. Ekonomin började avstanna våren 2014. Den ekonomiska krisen har lett till en social kris som fortfarande pågår, och den långsamma återhämtningen hindrar ansträngningarna att minska den höga arbetslösheten.

Visserligen beror den rådande avmattningen till viss del på de globala ekonomiska förhållandena, men det finns också särskilda inhemska faktorer som hämmar tillväxten i EU. Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna. Tillväxten hålls fortfarande tillbaka av splittrade finansmarknader till följd av finans- och statsskuldskrisen; företagens, hushållens och den offentliga sektorns skulder behöver minska; de makroekonomiska obalanserna är ännu inte upphävda; förtroendet är fortfarande svagt på grund av osäkerhet om de ekonomiska utsikterna och viljan att verkligen genomföra struktur- och institutionsreformer. En låg produktivitetsökning, låga investeringsnivåer och en hög strukturell sysselsättning begränsar den europeiska tillväxten.

Samtidigt måste EU och medlemsstaterna ta itu med en rad långsiktiga tendenser som påverkar sysselsättning och tillväxt, särskilt samhälleliga och demografiska förändringar, globalisering, produktivitetens och teknikens utveckling, resursförvaltning, miljöproblem samt en överlag svagare tillväxt i framväxande ekonomier och utvecklingsländer.

Den nytillträdda kommissionen har ställt upp höga mål för sysselsättning, tillväxt, rättvisa och demokratiska förändringar[1] och tillfället är därför rätt för en nysatsning. Vi måste agera snabbt för att stimulera tillväxten i hela EU och skapa vilja till förändring. I denna årliga tillväxtöversikt, och i de dokument som åtföljer den, skisserar kommissionen paketet för sysselsättning, tillväxt och investeringar som är en av de viktigaste prioriteringarna i kommissionens politiska riktlinjer.

Ruta 1: De viktigaste resultaten i kommissionens höstprognos 2014[2] · Den reala BNP-tillväxten förväntas bli 1,3 % i EU och 0,8 % i euroområdet under helåret 2014. Den förväntas öka något 2015 till 1,5 % respektive 1,1 % i takt med att utländsk och inhemsk efterfrågan stiger. Till 2016 spås den ekonomiska aktiviteten tillta till 2,0 % respektive 1,7 %. · Arbetslösheten hade drabbat 24,6 miljoner människor i augusti 2014, varav 5 miljoner i åldrarna 15–24 år. Långtidsarbetslösheten är mycket hög. Arbetslösheten varierar stort mellan medlemsstaterna, från 5,1 % i Tyskland och 5,3% i Österrike till 24,8 % i Spanien och 26,8% i Grekland under 2014. · Den låga inflationen förväntas fortsätta i år, med lägre råvarupriser, särskilt på energi och livsmedel, och svagare ekonomiska utsikter än väntat. Ekonomins gradvisa återhämtning under prognosperioden kommer sannolikt att leda till ökad inflation i EU från 0,6 % under 2014 till 1,0 % under 2015 och 1,6 % under 2016. Kvoten mellan underskott och BNP torde minska ytterligare i år, om än långsammare än 2013, från 4,5 % under 2011 till 3,0 % för EU respektive 2,6 % för euroområdet. De offentliga underskotten spås fortsätta att minska de kommande två åren tack vare en starkare ekonomi. Kvoterna mellan statsskuld och BNP i EU respektive euroområdet tros nå sin kulmen nästa år på 88,3 % respektive 94,8 % och förbli på en hög nivå i ett antal länder.

Kommissionen, som tillträdde den 1 november 2014, lägger i denna årliga tillväxtöversikt för 2015 fram huvuddragen i sin nya dagordning för jobb och tillväxt. Tillväxten i EU kan bara återställas om EU-institutionerna och medlemsstaterna arbetar tillsammans för att uppnå en social marknadsekonomi i unionen. Därför redovisas här vad som kan göras på EU-nivå för att hjälpa medlemsstaterna tillbaka till en högre tillväxt och till framsteg mot en hållbar utveckling. För att åstadkomma detta krävs en beslutsam vilja till förändringar och nytänkande på nationell nivå.

1.         ETT HELHETSGREPP

I dag oroar man sig särskilt för risken för långvarigt låg tillväxt, en inflation nära noll och hög arbetslöshet. Krisens verkan har inte bara varit konjunkturbunden, vilket framgår av den svaga totala efterfrågan, utan har också haft en betydande strukturell komponent som sänkt EU-ekonomiernas potentiella tillväxt.

Strukturpolitik, budgetpolitik och penningpolitik måste kombineras till ett tillväxtbefrämjande helhetsgrepp för att möta denna utmaning effektivt, och åtgärder krävs på både tillgångs- och efterfrågesidorna i våra ekonomier. Det förutsätter insatser från alla politiska nivåer, från den globala (bl.a. G20), till EU-nivån och de nationella, regionala och lokala nivåerna.

Europeiska centralbanken (ECB) kommer att inom sitt mandat och med fullständigt oberoende fortsätta att spela en viktig roll i euroområdets politiska beslutsprocess ECB är ensam ansvarig för penningpolitiken i euroområdet, och har vidtagit ett antal betydande åtgärder för att mjuka upp penningpolitiken och stärka dess genomslag i de mer generella finansiella villkoren, bl.a. programmet för köp av värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet, som inleddes i oktober. I kombination med programmet för säkerställda obligationer och programmet för riktade långfristiga refinansieringstransaktioner (TLTRO), kommer dessa tre åtgärder att få betydande effekter för ECB:s balansräkning. Balansomslutningen beräknas bli nästan densamma som i början av 2012. Åtgärderna torde gynna ekonomisk verksamhet i takt med att de sprids ut till ekonomin.

Det är dags för myndigheter på alla nivåer att ta sitt ansvar. Hur detta ska ske kommer med med tanke på skillnaderna mellan medlemsstaterna att variera från land till land, men de bör ingå i ett gemensamt helhetsgrepp. Kommissionen rekommenderar tre huvudlinjer i EU:s ekonomiska politik och socialpolitik 2015:

Samordnad stimulans till investeringar: Tillsammans med denna årliga tillväxtöversikt lägger kommissionen fram en investeringsplan för Europa som ska omfatta minst 315 miljarder euro ytterligare offentliga och privata investeringar åren 2015–2017 och väsentligt förbättra investeringsklimatet i stort.

En förnyad vilja till strukturreformer: Detta är en förutsättning för att länderna ska kunna växa sig ur skuldsättningen och skapa fler, bättre jobb. Framsteg på såväl nationell nivå som på EU-nivå inom bl.a. tjänster, energi, tele och den digitala ekonomin samt bättre villkor för företag öppnar för nya möjligheter för jobb och tillväxt. För att få till stånd ett gynnsamt reglelverk och främja företagande och jobbskapande är det nödvändigt att minska byråkratin i både EU och medlemsstaterna inom ramen för programmet för bättre lagstiftning . För detta krävs delaktighet och beslutsamhet från medlemsstaternas regeringar och parlament. Det kan ha stor potential att europeisera dessa satsningar. Fortsatt ökat budgetansvar: Trots avsevärda framsteg inom budgetkonsolidering behöver medlemsstaterna fortfarande arbeta på långsiktig kontroll över underskott och skuldsättning. Budgetpolitiken bör vara differentierad och anpassad till de olika förhållandena i olika länder. Medlemsstater med större budgetutrymme bör agera för att stärka inhemsk efterfrågan, särskilt investeringar. De offentliga finansernas kvalitet bör dessutom förbättras genom effektivare utgifter och prioritering av produktiva investeringar i de offentliga utgifterna och genom att göra skattesystemet effektivare och mer investeringsvänligt. Att ta itu med skattebrott och skatteflykt är nödvändigt för att göra skattesystemet rättvist, och medlemsstaterna kan ta ut den skatt de har rätt till.

Figur 1: Ett helhetsgrepp

Det är mycket viktigt med samordnade åtgärder på alla tre områdena för att återställa förtroendet, minska den investeringshämmande osäkerheten och maximera de samverkansfördelar som uppstår när alla tre huvudlinjerna samverkar. Det är särskilt tydligt att det krävs en ny vilja till strukturreformer för att uppnå hållbara offentliga finanser och mobilisera investeringar.

För att ta detta nya helhetsgrepp föreslår kommissionen att den europeiska planeringsterminen ska förenklas och stärkas till stöd för dessa tre linjer.

För att stärka kopplingen mellan strukturreformer, investeringar och budgetansvar kommer kommissionen också att lägga fram ytterligare riktlinjer för hur man bäst kan utnyttja den flexibilitet som är inbyggd i de befintliga bestämmelserna för stabilitets- och tillväxtpakten. [3]

2.         ÖKADE INVESTERINGAR

Svaga investeringar hämmar EU:s återhämtning

Investeringarna i EU måste öka snabbt. Till följd av krisen har investeringsnivån sjunkit med omkring 430 miljarder euro sedan toppen 2007, en minskning med 15 %. I några medlemsstater är minskningen ännu större[4]. Enligt kommissionens höstprognos hämmar de svaga investeringarna EU:s sköra återhämtning.

Målet är inte att återgå till toppen 2007 med samma slags investeringar: en del av investeringarna före krisen var inte hållbara. Det är dock oroande att se att investeringarna inte återhämtat sig den senaste tiden i EU till skillnad från i USA. Under 2013 låg investeringarna fortfarande på 19,3 % av BNP, omkring 2 procentenheter under det historiska medelvärdet om man undantar år med hausse och baisse. Det innebär att EU har ett investeringsgap på 230–370 miljarder euro under den långsiktiga tendensen.

Figur 2: Investeringar i EU under senare år

(Fasta bruttoinvesteringar, EU-28, 2013 års priser, miljarder euro)

Samtidigt förblir stora investeringsbehov ouppfyllda. Exempelvis vill och behöver hushåll och företag dra nytta av den senaste tekniken och bli energi- och resurssnålare. Våra utbildnings- och innovationssystem är inte lika välutrustade och finansierade som våra viktigaste konkurrenters. De sociala trygghetssystemen behöver moderniseras för att möta utmaningarna med vår allt äldre befolkning. Energisektorn behöver uppgradera sina nät med den senaste tekniken, få med förnybar energi och diversifiera försörjningen. Transportsektorn måste modernisera sin infrastruktur, minska trängseln och förbättra handelsförbindelserna. Vår miljö behöver bättre avfalls-, återvinnings och vattenreningsanläggningar. Och vi behöver utbrett, snabbare bredband och smartare datacentrer i hela EU.

Dessa behov är desto mer påträngande efter så många år med låg eller obefintlig tillväxt, och det finns en risk att den europeiska produktionsapparaten krymper och blir föråldrad. Det skulle ytterligare försämra för konkurrenskraft och tillväxtpotential, tynga ned vår produktivitet och hämma vår förmåga att skapa jobb.

Det finns inget enkelt svar. Den låga investeringsviljan har flera orsaker: lågt förtroende hos investerarna, låga förväntningar på efterfrågan och hög skuldsättning hos hushållen, företagen och det allmänna. I många regioner har de osäkra utsikterna och oro för kreditrisker hindrat små och medelstora företag från att få finansiering för rimliga projekt.

Det finns gott om besparingar och likviditet i den privata sektorn redan nu, men pengarna når inte fram till den reala ekonomin i EU. Här har myndigheter på alla nivåer en uppgift.

Mycket kan göras på nationell och regional nivå

Nationella och regionala myndigheter har en central uppgift för att främja de nödvändiga strukturreformerna, ta sitt budgetansvar och stimulera investeringar till förmån för jobb och tillväxt. De medlemsstater som har utrymme i budgeten behöver investera mer. Alla medlemsstater, särskilt de med mer ansträngda budgetar, bör se till att medel används effektivt, prioritera investeringar och tillväxtrelaterade utgifter i budgeten, få ut mer investeringar ur de EU-fonder de har tillgång till och skapa en mer investeringsvänlig miljö för privata aktörer.

Under de närmaste månaderna uppstår ett unikt tillfälle för nationella och regionala myndigheter att på bästa sätt utnyttja EU-budgeten 2014–2020, då nya verktyg blir tillgängliga. EU-budgeten uppgår till 960 miljarder euro för denna sjuårsperiod, eller 140 miljarder euro per år, vilket motsvarar 1 % av BNP i EU. Centrala EU-program som Horisont 2020 (för innovation och forskning), Fonden för ett sammankopplat Europa (för infrastruktur) och programmet för företagens konkurrenskraft och små och medelstora företag (finansiering av små och medelstora företag) drar igång nu.

Det gäller också nästa omgång av de europeiska struktur- och investeringsfonderna, som tillhandahåller 350 miljarder euro till nya investeringar under åren 2014–2020. Det innebär investeringar på över 600 miljarder euro när den nationella medfinansieringen tas med i beräkningen. Fondernas betydelse varierar efter land, men de kan ha stor strategisk betydelse överallt, eftersom de utgör 10 % i genomsnitt av de totala offentliga investeringarna i EU totalt.

En investeringsplan för Europa

Den investeringsplan för Europa som kommissionen lägger fram tillsammans med denna tillväxtöversikt ska komplettera och stimulera befintliga satsningar. Planen kommer att mobilisera minst 315 miljarder euro från och med nu fram till slutet av 2017 i ytterligare offentliga och privata investeringar. I första hand kan detta göras med förenade krafter från EU-institutionerna och Europeiska investeringsbanken (EIB), genom att man inrättar en ny europeisk fond för strategiska investeringar. Investeringsplanens inverkan kommer att gå utöver 315 miljarder euro, i takt med att fler aktörer ansluter sig, med ytterligare frivilliga bidrag. Medlemsstater, nationella utvecklingsbanker, regionala myndigheter och privata investerare har alla en viktig uppgift. I samband med utvärderingen av de offentliga finanserna inom stabilitets- och tillväxtpakten kommer kommissionen att vara positivt inställd till kapitaltillskott till den nya fonden.

Dessa kompletterande medel bör inriktas på infrastruktur, främst energi- och bredbandsnät, samt transportinfrastruktur, särskilt i industricentrum, utbildning, forskning och innovation, förnybar energi samt energieffektivitet. Detta är områden där det finns tydliga behov, och där framsteg kan förväntas ge stor ekonomisk och samhällelig avkastning.

När investeringsplanen börjar tillämpas ska den tjäna tre sammanhängande politiska syften. För det första att vända den senaste tidens negativa investeringstrend och ytterligare stärka ny sysselsättning och EU-ekonomins återhämtning. För det andra att ta ett avgörande steg i riktning mot att nå vår ekonomis långsiktiga mål genom att stärka konkurrenskraften på strategiska områden. För det tredje att stärka det europeiska inslaget hos vårt humankapital och vår fysiska infrastruktur, särskilt i fråga om de länkar som är avgörande för den inre marknaden.

Investeringsplanen har utvecklats med hänsyn tagen till de nationella regeringarnas begränsade budgetutrymme, så att man undviker att belasta de nationella offentliga finanserna. En ansvarsfull budgetpolitik är en förutsättning för att återställa det förtroende som EU behöver för att återhämta sig från krisen. Därför bygger planen på lösningar på EU-nivå och på etablerade organ och rutiner som gör att man kan komma igång snabbare samt på strikta former för genomförande och ansvarsskyldighet.

Ruta 2: Investeringsplanen för Europa i korthet Investeringsplanen för Europa bygger på tre delmål som förstärker varandra: § Mobilisera minst 315 miljarder euro i ytterligare finansiering fram till slutet av 2017. § Riktade initiativ för att se till att investeringarna tillgodoser den reala ekonomins behov. § Åtgärder för att förbättra investeringsklimatet och göra investeringar i EU attraktivare. Mobilisera minst 315 miljarder euro i ytterligare finansiering på EU-nivå § Den nya Europeiska fonden för strategiska investeringar (EFSI) inrättas, i nära samarbete med EIB, till stöd för strategiska investeringar av europeisk betydelse och riskfinansiering av europeiska små och medelstora företag och medelstora börsföretag. § De europeiska struktur- och investeringsfonderna kommer att tas till vara fullt ut. Det innebär att man ser till att oanvända EU-medel från programperioden 2007–2013 tas till vara på bästa sätt. Det innebär också att hävstångsverkan för EU-medlen från 2014–2020 ökar totalt sett genom en fördubbling av andelen innovativa finansieringsinstrument och så stor andel som möjligt av privat medfinansiering. Få finansieringen att nå den reala ekonomin § En öppen lista på projekt som är mogna för investeringar ska fastställas på EU-nivå, på grundval av en rapport från december 2014 från en arbetsgrupp med kommissionen, EIB och medlemsstaterna. § Källor till kunnande och tekniskt bistånd ska sammanställas i ett centrum för investeringsrådgivning för projektansvariga, investerare och förvaltningsmyndigheter. § Kommissionen och EIB ska tillsammans med nationella och regionala myndigheter samarbeta med projektansvariga, investerare och berörda institutioner för att underlätta centrala investeringsprojekt. Förbättra investeringsklimatet § Åtgärder för att förbättra reglerna, både nationella och på EU-nivå, för att göra dem tydliga, förutsägbara och stabila för att främja investeringar. § Åtgärder för att utveckla nya och alternativa långsiktiga finansieringskällor för ekonomin och gå i riktning mot en kapitalmarknadsunion. § Åtgärder för att komplettera den inre marknaden på centrala områden som energi och digital ekonomi.

3.         EN FÖRNYAD VILJA TILL STRUKTURREFORMER

Att få den europeiska ekonomin mer konkurrenskraftig och se till att regelverket gynnar långsiktiga investeringar är avgörande för tillväxten. Strukturreformer kan bidra till att attrahera privata produktionsinvesteringar, särskilt i nätbranscherna och inom smart tillverkning där investeringsbehovet är stort. På EU-nivå förutsätter det att den inre marknaden fördjupas ytterligare och att man undviker onödigt betungande reglering, särskilt för små och medelstora företag, förbättrar tillgången till finansiering och säkrar kvaliteten i FoU-investeringarna. Ute i medlemsstaterna måste dessa satsningar kompletteras av ambitiösa strukturreformer av varu-, tjänste- och arbetsmarknaderna.

BORT MED HINDER PÅ EU-NIVÅ

Det är högt prioriterat att genomföra den inre marknaden för varor och tjänster. Med över 500 miljoner konsumenter är och förblir EU:s inre marknad den viktigaste tillväxtmotorn på EU-nivå. Det här kräver en stark fokusering på att ytterligare integrera varu- och tjänstemarknaderna där potentialen till jobb, tillväxt och innovation är stor, både på nätet och i traditionell handel. Det är då viktigt att man tar vara på synergieffekterna mellan en väl fungerande inre marknad och näringslivet. Konsumenterna ska kunna dra nytta av en integrerad inre marknad som erbjuder samma möjligheter som hemmamarknaden. En fördjupad inre marknad kommer att skapa fördelar även utanför EU. Den kommer att stärka ställningen för EU:s företag i globala värdekedjor och locka till investering. Det kommer dessutom att bli lättare för EU att knyta starkare band till nya globala tillväxtcentrum genom handelsavtal, vilket också främjar konvergens i lagstiftningen med våra främsta handelspartner.

Den digitala inre marknaden har stor betydelse för jobb, tillväxt och innovation. Den globala ekonomin håller på att omvandlas till en digital ekonomi. Informations- och kommunikationsteknik är inte bara en sektor i sig utan grunden för en modern, innovativ ekonomi. En sammankopplad digital inre marknad kan skapa upp till 260 miljarder euro i effektivitetsvinster per år[5]. Den digitala tekniken innebär nya sätt att tillverka varor och tillhandahålla tjänster, från bilar och kemikalier till detaljhandel och energi, och förändrar våra arbeten och skolan. Att hamna rätt i den digitala ekonomin blir avgörande för EU: konkurrenskraft i framtiden och vägen tillbaka till tillväxt. Digitala tjänster är avgörande för att hålla EU:s viktiga infrastruktur säker och effektiv, t.ex. energi och järnväg. Och framför allt erbjuder den digitala tekniken enorma fördelar för samhället: tillgång till varor och tjänster, till information, yttrandefrihet, kreativitet, bättre vård och bättre offentliga tjänster. Men trots det har vi ännu inte någon digital inre marknad. Bara 14 % av de små och medelstora företagen använder internet för sin försäljning. Bara 12 % av konsumenterna handlar i andra länder. Konsumenterna blir irriterade när de inte kan få tillgång till digitala tjänster i andra medlemsstater på grund av restriktiva affärsmetoder eller rättsliga hinder. Endast när högkvalitativa gemensamma europeiska dataskyddsregler har inrättats och när konsumenternas förtroende har återställts kommer företagen att kunna utnyttja den digitala sektorn fullt ut.

Mer strukturreformer av energimarknaderna krävs för övergången till en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik, i enlighet med målen för Europa 2020 och klimat- och energiramen för 2030, som Europeiska rådet enades om i oktober 2014, men också för att öka försörjningstryggheten och förverkliga den inre energimarknaden. Detta förutsätter att energimarknadens utformning förbättras, att de befintliga marknadsbaserade instrumenten stärks och att energiinfrastrukturen moderniseras och byggs ut. På så sätt kan energin flöda fritt i EU, energiöar byggs bort och förnybar energi kan integreras i nätet. Det blir inte lätt att finansiera de investeringar som krävs. Visserligen kan EU:s struktur- och investeringsfonder ge ett betydande stöd, men innovativa finansmekanismer krävs för att stimulera och ta vara på investeringar i energimodernisering och uppmuntra hushållen att investera i energieffektivitet.

Vittgående satsningar krävs för att se till att EU:s regler stöder jobb, tillväxt och investeringar. Kommissionen kommer att främst satsa på det arbete som inleddes i december 2012 med programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refitprogrammet), en allmän översyn av befintlig lagstiftning. Programmet är tänkt att göra EU-lagstiftningen lättare, enklare och mindre kostsam, vilket enskilda och företag tjänar på. Kommissionen kommer att stärka sina regleringsverktyg (konsekvensbedömningar och utvärderingar) i samarbete med de andra EU-institutionerna, medlemsstaterna och andra berörda parter.

Avlägsnandet av de lagstiftningshinder som nämns ovan bör gå hand i hand med inrättandet av Europeiska fonden för strategiska investeringar, som utvecklats i partnerskap mellan kommissionen och EIB.

STRUKTURREFORMER I MEDLEMSSTATERNA

I slutändan är det reformer och modernisering av våra ekonomier som krävs att bevara den europeiska sociala modellen. Det är viktigt att alla i samhället, i synnerhet arbetsmarknadens parter, deltar och aktivt stöder förändringarna.

Omfattande strukturreformer på varu-, tjänste- och arbetsmarknaderna kan bidra till ökad produktivitet, återvunnen konkurrenskraft och bättre företagsmiljö, vilket också uppmuntrar investeringar. De kan bidra till en långsiktig ombalansering av vår tillväxtmodell, mildra verkningarna av den privata sektorns nödvändiga skuldsanering och bidra till att förebygga skadliga makroekonomiska obalanser. Genom följdverkningarna på tillväxt, produktivitet och sysselsättning kan strukturreformerna, förutsatt att de kanaliseras på rätt sätt, också bidra till att minska fattigdom, förbättra den allmänna sociala situationen och förbättra hållbarheten i den offentliga och privata skuldsättningen.

Trots vad en del medlemsstater uppnått – särskilt de mest utsatta – krävs mer reformer i alla medlemsstater. Den senaste tidens erfarenheter har gett tydliga belägg för att ambitiösa åtgärder ger resultat (se ruta 3).

Ruta 3: Exempel på effektiva strukturreformer i medlemsstaterna

· I Spanien antog regeringen i december 2013 en lag om marknadsenhet för att skydda rörelsefriheten och etableringsfriheten för personer och den fria rörligheten för varor. Lagen är en långtgående rationalisering av ett lapptäcke av spanska lagar, och ska motverka splittring på den inhemska marknaden och öka konkurrensen på varumarknaderna. Enligt de spanska myndigheterna förväntas reformen höja BNP med mer än 1,5 % på längre sikt.

· Portugal genomförde ett antal arbetsmarknadsreformer mellan 2011 och 2013. Skyddet av arbetstagare med fast och tidsbegränsad anställning anpassades till varandra. Lagstiftningen om arbetstid gjordes flexiblare, och åtgärder vidtogs för att knyta lönerna bättre till produktiviteten på företagsnivå. Arbetslöshetsförmånerna reformerades och fler kunde komma i åtnjutande av dem. Den offentliga arbetsförmedlingen reformerades, de befintliga aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna sågs över och nya program infördes, bl.a. för ungdomar. Arbetslösheten minskade med omkring 2 procentenheter mellan 2013 och 2014.

· Polen har inlett en långtgående reform som gör det lättare att få tillgång till lagreglerade yrken. Tillgången till 50 yrken, bl.a. advokater, notarier, fastighetsmäklare och taxichaufförer, har liberaliserats i en första reformomgång 2013. Beslut om ytterligare 91 yrken antogs av det polska parlamentet i april 2014, medan avreglering av ytterligare 101 yrken planeras till början av 2015.

· Italien vidtog 2013 en rad åtgärder för att öka konkurrensen och öppenheten på gas- och elmarknaderna. Den italienska regeringens initiativ har bidragit till att åtgärda det gamla problemet med höga energipriser i Italien, och tillsynsmyndigheten för energi uppskattar att de bidragit till att få ned slutanvändarnas priser.

Kommissionen rekommenderar att man 2015 koncentrerar sig på ett antal viktiga reformer. Dessa reformer är relevanta för alla medlemsstater, även om de exakta åtgärderna kan behöva variera från land till land. I euroområdet bör särskild vikt läggas vid en bättre samordning mellan en del av reformerna, så att man stärker samverkansfördelarna och undviker negativa spridningseffekter. Reformer på följande områden rekommenderas:

1. Öka dynamiken på arbetsmarknaden och ta itu med den höga arbetslösheten. De mest konkurrenskraftiga, tåliga länderna är de där företag och företagare sätter värde på och investerar mest i kontinuerlig kompetensutveckling och innovation uppmuntras, och där människor enkelt kan röra sig mellan yrken, branscher och regioner.

Regler om och inrättningar för anställningstrygghet bör skapa rätt förutsättningar för rekrytering, och erbjuda ett modernt skydd till dem som redan har jobb eller söker jobb. Medlemsstaterna måste göra mer för att undanröja hinder för nya jobb, med arbetsmarknadsparternas medverkan där så krävs, exempelvis genom att reformera tvistlösningen på arbetsrättens område. Reformer som går ut på sänkt skatt på arbete för att öka sysselsättningen bör intensifieras. Att minska segmenteringen på arbetsmarknaden torde bidra till att undanröja hindren för anställning för dem som nu är arbetslösa, undersysselsatta eller visstidsanställda, och göra det lättare att klättra på karriärstegen.

EU behöver kompetent arbetskraft i tillväxtbranscherna, t.ex. informationsteknik, miljöteknik och vård. Utbildningen är viktig för att kompetensen ska utvecklas efter arbetsmarknadens behov. Yrkesutbildning och system för varvad utbildning bör få mer resurser så att de kan ge ungdomarna de färdigheter de behöver. Livslångt lärande bör få hög prioritet, genom att både privata och offentliga aktörer medverkar, och genom att fler i människor i alla åldrar får tillgång till lärandet, även de som mest behöver det. Det är också nödvändigt med bättre bedömningar av kompetensbehovet regionalt och branschvis.

Ungdomarnas och de långtidsarbetslösas särskilda situation kräver beslutsamma insatser. Förmånssystemen bör förena en tillräcklig inkomstersättning med aktiverings- och stödtjänster som inriktas på individens behov och levereras av enhetliga instanser. Skattemässiga faktorer som avskräcker från arbete måste avlägsnas. Ungdomsgarantin är en ambitiös satsning med olika instrument för att effektivt åtgärda ungdomsarbetslösheten. De tillgängliga medlen, inklusive 6,4 miljarder euro i sysselsättningsinitiativet för unga, bör dock tas i anspråk snabbare och effektivare av medlemsstaterna, och förstärkas med nationella medel. Endast tre operativa program på sammanlagt 1,6 miljarder euro har antagits för Frankrike, Italien och Litauen. Programmen gör det möjligt att ge förfinansiering till dessa länder. För att de flesta av de operativa programmen ska kunna antas före årets slut måste medlemsstaterna beakta kommissionens synpunkter så snart som möjligt.

I genomsnitt finns det över 2 miljoner lediga platser i EU. Det finns naturligtvis gränser för den geografiska rörligheten, men det förefaller som om arbetstagarna inte tar vara på möjligheterna till fri rörlighet fullt ut. Några saker som behöver åtgärdas är bl.a. ökad medflyttbarhet för pensioner i EU och hjälp till arbetstagare som vill fatta ett välunderbyggt beslut om rörlighet, t.ex. genom nätverket Eures. Samtidigt måste man motverka missbruk av de befintliga reglerna och förebygga en permanent kompetensflykt från vissa regioner. Ett utökat EU-samarbete med utbyte av information och bra lösningar blir mycket viktigt.

Hög sysselsättning förutsätter att reallönerna utvecklas i takt med produktiviteten, även på bransch- och företagsnivå. Vissa medlemsstater behöver fortfarande bli färdiga med korrigeringen av tendenserna före krisen, då lönerna sprang ifrån produktivitetsökningarna. Arbetsmarknadens parter har en avgörande roll här: kollektivavtalen bör medge en viss flexibilitet för differentierade löneökningar mellan och inom sektorer i takt med produktivitetens utveckling just där.

2. Pensionsreformer. I hela EU finns det behov av att se till att pensionssystemen är långsiktigt hållbara och tillräckliga. Merparten medlemsstater har reformerat sina offentliga pensionssystem de senaste åren för att få dem hållbarare i takt med att den europeiska befolkningen åldras. Som framgår av de landsspecifika rekommendationerna för 2014 krävs dock ytterligare reformer i många fall, så att pensionssystemen blir effektivare och pensionernas finansiella långsiktighet stärks. Samtidigt behöver pensionssystemen ge tillräckliga pensioner, så att man garanterar en skälig inkomst efter pensioneringen. Med tanke på den ökande medellivslängden behöver man i många länder inta en mer dynamisk hållning till pensionsåldern, t.ex. att den lagfästa pensionsåldern knyts till medellivslängden mer systematiskt för att garantera en rimlig avvägning mellan yrkeslivets längd och åren i pension.

3. Moderniserad social trygghet. Socialtrygghetssystemen behöver vara effektiva och tillräckliga under en människas hela liv. Det behövs enklare, bättre socialpolitiska insatser i kombination med barnomsorg av god kvalitet och till rimligt pris, bra utbildning, förebyggande åtgärder mot att ungdomar slutar skolan med enbart grundskoleutbildning, möjligheter till yrkesutbildning och jobbstöd, bostadsbidrag och lättillgänglig hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvårdssystemen behöver reformeras för att tillhandahålla vård av god kvalitet på ett effektiv sätt, inklusive e-hälsa.

4. Flexiblare varu- och tjänstemarknader. Modernare nätbranscher, ökad kapacitet i infrastrukturen och öppnare tjänstesektorer är fortfarande ett problem för de flesta medlemsstaterna, vilket framgår av 2014 års landsspecifika rekommendationer. Där framhävdes åtgärder för att förbättra nätbranscherna och öka konkurrensen på varu- och tjänstemarknaderna, särskilt inom lagreglerade yrken. Bättre efterlevnad av konsumentlagstiftningen kan också öka förtroendet och skapa efterfrågan på den inre marknaden.

EU-lagstiftningen är en utgångspunkt för nationell modernisering och för att göra Europa som helhet mer attraktivt och konkurrenskraftigt. Medlemsstaterna har genomfört en rad reformer inom tjänstesektorn sedan tjänstedirektivet trädde i kraft 2006, men framstegen har varit mer ojämnt fördelade på sistone. Om tjänstedirektivet genomförs fullt ut skulle det avsevärt förbättra den inre marknaden för tjänster, och det skulle kunna leda till en ekonomisk vinst på 1,6 % av BNP i EU på lång sikt, utöver den vinst på 0,8 % av BNP i EU som redan uppnåtts med dagens grad av genomförande[6]. Det stora antalet undantag från direktivets allmänna principer i kombination med långdragna reformer i flera medlemsstater gör att direktivet inte kan genomföras fullt ut, och det går därför inte heller att dra nytta av det på det sätt som avses. Intensifierade nationella reformer bör inriktas på följande hinder: i) oproportionerliga och ogrundade tillståndskrav i en del medlemsstater, särskilt i fråga om bolagsform och aktieägarkrav, ii) oklart inhemskt rättsläge i fråga om vilka regler som gäller för företag som tillhandahåller gränsöverskridande tjänster, iii) inget ömsesidigt erkännande, iv) betungande administrativa förfaranden, där de enhetliga kontaktpunkterna kan förbättras, iv) ojämnt fördelade framsteg i den pågående ömsesidiga utvärderingen av yrkesregler och lagreglerade yrken, v) kvarstående hinder för den fria rörligheten för varor. Kommissionen kommer att fortsätta att arbeta tätt tillsammans med medelsstaterna för att avlägsna dessa hinder[7].

5. Bättre övergripande villkor för företagens investeringar. Satsningarna på att stärka företagsmiljön och göra den mer investeringsvänlig är viktiga för att uppmuntra till privata investeringar, särskilt i de medlemsstater som har ansträngt budgetutrymme för offentliga investeringar. Offentlig-privata partnerskap och styrningen av offentligt ägda företag måste utformas noggrant för att göra offentliga utgifter och privata investeringar effektivare. Den offentliga upphandlingen bör öppnas mer, särskilt med hjälp av EU-lagstiftning. Det förutsätter också att de upphandlande myndigheternas förvaltningskapacitet att planera och genomföra upphandlingarna stärks, t.ex. genom e-upphandling. I många fall krävs också effektivare rutiner och mer öppenhet. Väl fungerande regler för insolvens är också mycket viktigt för en effektiv resursallokering.

6. Bättre investeringar i forskning och innovation (FoI). Nationella och regionala investeringar i forskning och innovation har enorm betydelse för att få fart på hållbar utveckling. Medlemsstaterna bör fortsätta att prioritera offentliga investeringar i forskning och innovation, se till att den är effektiv och använda den som hävstång för att få fram privata medel. Medlemsstaterna bör inrikta sig på kvaliteten i institutionerna för forskning och innovation, den strategiska utvecklingen och beslutsprocessen samt på programmen. Samtidigt får de inte sacka efter i reformerna för en investeringsvänlig miljö, eftersom det är en förutsättning för företagens investeringar i forskning och innovation och för snabbväxande innovativa småföretag.

7. Effektivare offentlig förvaltning. De offentliga förvaltningarna i hela EU står hela tiden inför utmaningen att göra bättre i från sig med mindre resurser, dvs. tillmötesgå allmänhetens behov i kärva ekonomiska tider, förbättra företagsmiljön genom lättare administrativ börda och regelbörda för företag och enskilda och genom att anpassa sig till den digitala ekonomin. Detta är fortfarande en utmaning i det övervägande flertalet medlemsstater. Ett antal har börjat reformera institutioner eller regionindelning, i syfte att både spara genom att rationalisera organisationen och att sörja för ett smidigt beslutsfattande och genomförande av reformerna genom en tydligare ansvarsfördelning mellan myndigheter, regioner osv.

Dessutom behöver de flesta medlemsstaterna i likhet med programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refitprogrammet) på EU-nivå verka för förenkling och en mer digital offentlig förvaltning. Undanröjande av krångel och regelhinder torde leda till en lagstiftning av högre kvalitet som är enklare och mer tillgänglig, och bereda väg för en mer företags- och medborgarvänlig miljö, något som i sin tur gynnar investeringar. Här är det också viktigt att göra rättsskipningen effektivare och se till att den är rättvis och oberoende. Det är uppenbart att man behöver ta itu med frågor som förfarandenas längd, antalet ärenden under behandling, den otillräckliga användningen av informations- och kommunikationsteknik, främjandet av alternativ tvistlösning samt rättssystemens oberoende.

4.         ÖKAT BUDEGETANSVAR

På grund av den markanta ökningen av underskott och skuldsättning i hela EU under finanskrisen var det nödvändigt med en omfattande budgetkonsolidering för att återställa förtroendet för hållbarheten i medlemsstaternas offentliga finanser och bryta den onda cirkeln med ökande statsskuld och finansiell instabilitet. De omfattande justeringarna under senare år har lyckats få ned underskotten och stabilisera skuldsättningen i EU. Den tydliga minskningen av antalet länder som omfattas av förfarandet vid alltför stora underskott, närmare bestämt till elva länder 2014 från 24 länder 2011, visar att budgetläget förbättrats. Enligt den senaste prognosen förväntas nu EU:s budgetläge förbli neutralt de närmaste åren, vilket innebär att budgetpolitiken inte kommer att hämma återhämtningen.

Den offentliga skulden är dock fortfarande mycket hög, och det i kombination med höga utlandsskulder gör ekonomierna mer sårbara för negativa chocker och kan hämma tillväxten. Sådana obalanser kan också utgöra ett hot för euroområdets funktion som helhet. Trenden mot ökande statsskulder måste fortfarande brytas under de närmaste åren, i enlighet med medlemsstaternas skyldigheter i stabilitets- och tillväxtpakten. Det kan uppnås genom en kombination av ansvarsfull budgetpolitik och ekonomisk tillväxt. För det första bör hastigheten på den budgetpolitiska anpassningen variera efter det budgetpolitiska läget i respektive medlemsstat. De länder som har problem med hållbarheten bör fortsätta konsolidera, men de medlemsstater som har utrymme i budgeten bör utnyttja det för att understödja tillväxten. Medlemsstaterna bör också fullt ut ta vara på de nyligen förstärka finanspolitiska ramarna för att staka ut och hålla fast vid rätt finanspolitisk kurs. För det andra bör den budgetpolitiska strategins sammansättning utformas på ett tillväxtvänligt sätt. I flera länder kan återhållsamhet i utgifterna, eventuellt i förening med sänkningar av de mest snedvridande skatterna, bidra till att stärka tillväxt och investeringar, förutsatt att det är förenligt med konsolideringskraven.

Ruta 4: Ansvarsfull, tillväxtvänlig budgetkonsolidering Medlemsstaternas sätt att bedriva budgetkonsolidering har inte varit särskilt tillväxtvänligt. Det har varit alltför inriktat på skattehöjningar, och det är inte optimalt i de flesta medlemsstaterna, där skattetrycket redan är högt. När det gäller de nationella budgetarnas utgiftssida var offentliga investeringar det som först och främst skars ned, trots dess potential att främja tillväxt mer än andra budgetposter. Samtidigt krävdes snabba lösningar i några medlemsstater, både på grund av omfattningen av den nödvändiga budgetomläggningen och finanskrisens dynamik. I och med att finanskrisen avtagit och konsolideringen avmattats, har budgetåtgärdernas sammansättning börjat bli bättre. Det märktes redan under 2014 och syns också i budgeförslagen för 2015. Minskningarna av investeringarna har hejdats, medan intäkternas sammansättning har blivit med tillväxtvänlig. Särskilt finns i budgetutförslagen för 2015 några positiva skatteåtgärder, som minskning av skatten på arbete, även om ambitionsnivån fortfarande inte håller jämn höjd med utmaningarna.

På inkomstsidan är det viktigt att ha ett effektivt, tillväxtvänligt skattesystem. Sysselsättning och tillväxt kan stimuleras om man flyttar skattebördan från arbetskraft till andra typer av skatter som inte hämmar tillväxten lika mycket, t.ex. fastighetsskatt, miljöskatt och skatt på konsumtion, under hänsynstagande till vilka fördelningspolitiska följder en sådan skatteväxling kan få. Den höga skatten på arbete är ett långvarigt problem i Europa, med skillnader på 40 % mellan medlemsstaterna i hur mycket det kostar att anställa en arbetstagare till medellön och arbetstagarens nettolön. Bredare skattebaser, förenkling och ökad öppenhet kan också bidra till att effektivisera skattesystemet och minska skatteundandragande liksom bidra till kampen mot aggressiv skatteplanering.

På utgiftssidan bör man satsa på produktiva offentliga investeringar och mer tillväxtfrämjande poster i de löpande utgifterna, och snabba beslut om investeringsplanen för Europa kommer att bidra till de prioriteringarna. De sociala trygghetssystemen bör uppfylla sin funktion för att bekämpa fattigdom och främja social inkludering. De befintliga utgiftsprogrammens effektivitet och måluppfyllelse bör stärkas genom reformer och på andra sätt, t.ex. genom utgiftsöversyner. Minst åtta medlemsstater håller nu på med eller har nyligen genomfört utgiftsöversyner: Förenade kungariket, Nederländerna, Frankrike, Italien, Irland, Danmark, Spanien och Sverige. Det bör ingå som ett led i den övergripande ekonomiska styrningen att man delar med sig av resultat och erfarenheter av dessa översyner.

Stabilitets- och tillväxtpakten är rätt ram för att skapa långsiktig tillväxt mot en bakgrund av hållbara offentliga finanser, med flexibilitet där så krävs. I pakten betonas särskilt budgetutvecklingen i strukturellt hänseende, inte bara det nominella underskottet. På så sätt kan händelser utanför regeringens kontroll filtreras bort, både negativa (t.ex. asymmetriska chocker) och positiva (t.ex. oförutsedda vinster). Detta innebär att vi får en bättre bild av det underliggande budgetläget. Varje medlemsstat bedöms individuellt, med beaktande av deras särskilda ekonomiska situation och nationella påfrestningar på grund av en åldrande befolkning, bl.a. i fråga om pensioner och vårdpolitik, samt den offentliga skuldsättningen.

5.         ENKLARE STYRNING FÖR ÖKAD EFFEKTIVITET OCH DELAKTIGHET

Denna årliga tillväxtöversikt är starten på den årliga cykeln av ekonomisk styrning, den s.k. europeiska planeringsterminen. Den kombinerar budgetpolitisk, makroekonomisk och strukturpolitisk övervakning på EU-nivå innan de nationella budgetarna och besluten utarbetas inför kommande år. Sedan 2011 har den europeiska planeringsterminen använts för att ta initiativ till och vägleda viktiga budgetpolitiska och strukturpolitiska reformer i medlemsstaterna. Samtidigt med denna tillväxtöversikt lägger kommissionen fram en översyn av sexpacks- och tvåpackslagstiftningen, som stärkte EU:s ekonomiska styrning[8].

Den europeiska planeringsterminen har blivit ett viktigt sätt att genomföra reformer på nationell nivå och EU-nivå, och se till att EU och medlemsstaterna samordnar sin ekonomiska politik och sina satsningar på att främja jobb, tillväxt och investeringar. Kommissionens övervakning[9] har dock visat att delaktigheten fortfarande är bristfällig, vilket får till följd att de landsspecifika rekommendationerna inte följs i tillräckligt hög grad, i synnerhet när det gäller strukturreformer. Med tanke på den ekonomiska utmaning som EU står inför anser kommissionen att tiden nu är mogen att förenkla och förstärka den europeiska planeringsterminen och göra den effektivare genom att ge den större fokusering, klarhet och politisk betydelse framöver, i enlighet med det helhetsgrepp som redovisas i denna årliga tillväxtöversikt. En reformerad europeisk planeringstermin bör inriktas på att effektivisera samordningen av den ekonomiska politiken på EU-nivå genom ökad ansvarsskyldighet och en ökad känsla av delaktighet för alla aktörer (se bilagan).

Målet för förenklingen av planeringsterminen är att öka den politiska delaktigheten och ansvarsskyldigheten i processen, göra den trovärdigare och mer jämförbar mellan medlemsstaterna och bidra till ett bättre genomförande av de landsspecifika rekommendationerna.

Diskussionen om planeringsterminen är också viktig med tanke på halvtidsöversynen av strategin Europa 2020, som ska läggas fram så att den kan diskuteras vid Europeiska rådets vårmöte 2015. Efter genomgången av strategin Europa 2020 som lades fram i mars i år[10], som bygger på ett offentligt samråd, rådets överläggningar och inlägg från de berörda parterna, arbetar kommissionen nu på halvtidsöversynen av strategin Europa 2020 och kommer att lägga fram sina idéer i början av 2015.

För att EU ska kunna möta utvecklingen i fråga om jobb och tillväxt krävs en bred samsyn om rätt politisk riktning och starkt stöd från de berörda parterna för reformerna. Detta innebär att de nationella parlamentet, arbetsmarknadens parter och det civila samhället alla måste vara mer involverade i genomförandet av den politik som beslutas på EU-nivå och nationell nivå. För att göra de nationella parlamenten mer delaktiga i processen träffas varje år de nationella parlamenten och Europaparlamentet under parlamentsveckan för att dryfta den europeiska planeringsterminen, med kommissionens medverkan.

De sociala framstegen och reformernas inverkan med tiden behöver självklart också övervakas. Arbetet har redan inletts med att stärka den ekonomiska och monetära unionens sociala dimension. Sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer håller på att införas i förfarandet vid makroekonomiska obalanser, och de bör användas för att få en bättre bild av arbetsmarknaden, den sociala utvecklingen och sociala risker. Kommissionen kommer också att se till att arbetsmarknadens parter på EU-nivå blir mer delaktiga i planeringsterminen.

De första idéerna kommer att prövas och sättas i verket under planeringsterminen 2015, och fler förslag kommer att utarbetas under de kommande månaderna som ett led i arbetet med att fördjupa den ekonomiska styrningen, under samordning av kommissionens ordförande tillsammans med Europeiska rådets ordförande, Europeiska centralbankens ordförande och eurogruppens ordförande[11].

6.         SLUTSATSER

Det finns ett brådskande behov av att få till stånd en nystart i EU:s ekonomiska beslutsprocess. Kommissionen föreslår i sin årliga tillväxtöversikt för 2015 att EU tar ett helhetsgrepp på den ekonomiska politiken längs tre linjer som ska samverka: stärka investeringarna, påskynda strukturreformerna och driva en ansvarsfull, tillväxtvänlig budgetkonsolidering.

Medlemsstaterna bör särskilt stödja den investeringsplan på 315 miljarder euro som läggs fram tillsammans med denna årliga tillväxtöversikt. De bör åta sig att genomföra de lagändringar som krävs för att inrätta den föreslagna nya fonden senast i slutet av juni 2015. Medlemsstaterna bör också åta sig att totalt sett åtminstone fördubbla användningen av innovativa finansieringsinstrument för att genomföra projekt inom de europeiska struktur- och investeringsfonderna under de närmaste tre åren.

Beroende på situationen i varje enskild medlemsstat bör det föreslagna helhetsgreppet genomföras på nationell nivå genom att man tar itu med stela arbetsmarknader för att motverka hög arbetslöshet, reformerar pensionssystemen, moderniserar de sociala trygghetssystemen, ökar varu- och tjänstemarknadernas flexibilitet, förbättrar de övergripande villkoren för företagens investeringar, förbättrar investeringarna i forskning, innovation och utbildning och effektiviserar den offentliga förvaltningen. Arbetsmarknadens parter uppmanas att aktivt bidra till reformerna på nationell nivå.

De nationella parlamentens, arbetsmarknadens parters och de berörda parternas involvering i den europeiska planeringsterminen måste ökas för att stärka den nationella delaktigheten och ansvarsskyldigheten. Förenklingen av den europeiska planeringsterminen 2015 kommer att bli ett första steg i denna riktning.

Det föreslagna helhetsgreppet kräver politiskt ledarskap från såväl medlemsstaterna som Europaparlamentet och rådet. Kommissionen kommer att arbeta med alla berörda parter för att se till att åter styra in EU på ett spår som leder till varaktig ekonomisk återhämtning.

BILAGA

Förenkling och förstärkning av den europeiska planeringsterminen

Med den europeiska planeringsterminen menas den årliga cykel av samordning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken där medlemsstaterna ges vägledning innan de fattar nationella politiska beslut. Vägledningen ges inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten och förfarandet vid makroekonomiska obalanser. Planeringsterminen är också ett led i genomförandet av strategin Europa 2020.

Planeringsterminen inleds varje år genom att kommissionen offentliggör den årliga tillväxtöversikten. Där skisserar kommissionen allmänna ekonomiska prioriteringar för EU. Tillväxtöversikten debatteras av de andra institutionerna, och tjänar som underlag för diskussionerna inför Europeiska rådets vårmöte. Medlemsstaterna lägger fram nationella program under våren varje år. Kommissionen lägger sedan fram förslag till landsspecifika rekommendationer för varje medlemsstat på grundval av sin bedömning av medlemsstatens ekonomiska situation och program. Alla relevanta politikområden ingår: finanspolitik, makroekonomi och strukturreformer. Rekommendationerna diskuteras i rådet och får stöd av Europeiska rådet i juni, innan de slutligen antas av rådet. Medlemsstaterna förväntas beakta rekommendationerna i sina budgetplaner och i sin politik för det kommande året och genomföra dem under de följande tolv månaderna.

Den europeiska planeringsterminen har förstärkt samordningen av den ekonomiska politiken på EU-nivå, men det faktum att viktiga landsspecifika rekommendationer endast har genomförts i begränsad utsträckning, och ibland inte alls, har gjord den mindre verkningsfull. Den förenklade och förstärkta planeringsterminen är tänkt att bygga på processens starka sidor och åtgärda de svaga sidorna, genom att etapperna och etappresultaten förenklas, genom att samarbetet och dialogen med medlemsstaterna förbättras, genom att rapporteringskraven minskas, genom att processens multilaterala karaktär stärks och genom att känslan av delaktighet förstärks i alla led.

Förenkla kommissionens resultat och möjliggöra mer återkoppling på kommissionens bedömning. Rutinen att lägga fram den årliga tillväxtöversikten och rapporten om förvarningsmekanismen samtidigt under hösten fungerar väl, eftersom de två rapporterna kompletterar varandra och redovisar EU:s övergripande hållning under det kommande året. De två viktigaste landsspecifika dokumenten som läggs fram senare i processen, arbetsdokumenten som åtföljer de landsspecifika rekommendationerna och den fördjupade granskning som är en uppföljning av rapporten om förvarningsmekanismen, läggs nu fram vid två olika tidpunkter under våren. En enda heltäckande ekonomisk bedömning per medlemsstat, som kan tjäna som grundval för rekommendationerna till medlemsstaterna, skulle göra processen enhetligare och minska den administrativa bördan. Om de här dokumenten läggs fram tidigare, t.ex. i mars, skulle man också öka öppenheten och kunna få in fler synpunkter på kommissionens bedömning.

Förenklade rapporteringskrav för medlemsstaterna. Medlemsstaternas rapporteringskrav bör vara rimliga och tillföra ett tydligt mervärde. Uppgifter ska bara behöva lämnas en gång, så att information som inhämtas genom dokument och besök på plats sprids och återanvänds, och tyngdpunkten för arbetet på EU-nivå vilar på att analysera och uppdatera informationen. De nationella reformprogrammen kan få stor betydelse för kommunikation och nationell delaktighet om de läggs om så att de ger ett mer målinriktat nationellt underlag för kommissionens bedömning i ett tidigare skede samt om de nationella parlamenten och arbetsmarknadens parter deltar i utarbetandet.

Stärka processens multilaterala karaktär. Medlemsstaternas delaktighet i planeringsterminen är fortfarande för svag, både nationellt och på EU-nivå. Detta hämmar diskussionens kvalitet och genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna. På områden där det finns bättre verktyg för övervakning, t.ex. offentliga finanser och finanspolitiska ramar, är genomförandet betydligt bättre. En förenklad process bör ge mer tid att granska och diskutera vägledningen från EU. Om kommissionens landsspecifika bedömning läggs fram tidigare skulle det också bidra. Det borde också gå att i samarbete med rådets ordförandeskap stärka jämförelserna mellan resultat och politiska insatser under året. Bättre jämförbarhet mellan politiska insatser och resultat mellan medlemsstaterna skulle också bidra till grupptrycket och tjäna som underlag för multilaterala tematiska diskussioner. Att utbyta åsikter om kommissionens övervakning av reformernas genomförande är särskilt viktigt inför rådets diskussioner om förslagen till rekommendationer och inför debatterna vid Europeiska rådets möte i juni.

Öppna processen och öka kontakterna med andra aktörer. Planeringsterminens demokratiska legitimitet har ibland ifrågasatts. På senare år har kommissionen successivt byggt upp en djupare, mer permanent dialog med medlemsstaterna genom bilaterala möten, mer målinriktade diskussioner i rådets kommittéer och fler besök på plats. Parlamentets delaktighet har också förbättrats. Europaparlamentet har kunnat delta i processen genom den ekonomiska dialogen, som infördes genom sexpackslagstiftningen, där Europaparlamentet diskuterar med medlemsstaterna, rådet, kommissionen, Europeiska rådet och eurogruppen. Parlamentet håller också viktiga politiska debatter vid avgörande tidpunkter under planeringsterminen. De nationella parlamentens medvetenhet om planeringsterminen har ökat med åren, tack vare tvåpackslagstiftningen och kommissionens mer direkta medverkan genom föredragningar och debatter. Trots denna positiva utveckling finns det dock utrymme för ökad dialog, inte bara med parlamenten utan även med arbetsmarknadens parter. Kommissionen kan till exempel i framtiden ta kontakt med Europaparlamentet och arbetsmarknadens parter på EU-nivå innan den årliga tillväxtöversikten läggs fram, och fortsätta debatten efter det att den har antagits. På grundval av sina landsspecifika bedömningar kan kommissionen också dryfta nya, övergripande aspekter och vid behov föra diskussioner med arbetsmarknadens parter för att inhämta deras åsikter om aktuella landsspecifika frågor.

[1]               Se de politiska riktlinjerna för den nya kommissionen av den 15 juli 2014: http://ec.europa.eu/about/juncker-commission/docs/pg_sv.pdf

[2]               Kommissionens höstprognos 2014, 4 november 2014 http://ec.europa.eu/economy_finance/publications/european_economy/2014/pdf/ee7_en.pdf

[3]               Se de politiska riktlinjerna för den nya kommissionen av den 15 juli 2014.

[4]               Detta gäller t.ex. Italien (-25 %), Portugal (-36 %), Spanien (-38 %), Irland (-39%), och Grekland (-64 %).

[5]               Mapping the Cost of Non-Europe 2014-19, rapport framlagd av Europaparlamentet i juli 2014.

[6]               J. Monteagudo, A. Rutkowski, D. Lorenzani, The economic impact of the Services Directive: A first assessment following implementation, Economic Papers 456, juni 2012, http://ec.europa.eu/economy_finance/publications/economic_paper/2012/pdf/ecp_456_en.pdf

[7]               COM(2012) 261 av den 8 juni 2012.

[8]               COM (2014) 905 av den 28 november 2014.

[9]               Kommissionen lägger fram sina bedömningar i det årliga arbetsdokument som åtföljer de landsspecifika rekommendationerna: http://ec.europa.eu/europe2020/making-it-happen/country-specific-recommendations/index_en.htm

[10]             COM(2014) 130 final, En genomgång av strategin Europa 2020 för smart, hållbar tillväxt för alla, http://ec.europa.eu/europe2020/pdf/europe2020stocktaking_sv.pdf och http://ec.europa.eu/europe2020/pdf/europe2020stocktaking_sv.pdf

[11]             Enligt överenskommelse vid eurotoppmötet den 24 oktober 2014.