(1)

Unionen och medlemsstaterna har som målsättning att vidta de åtgärder som är nödvändiga för användningen av euron som gemensam valuta. Dessa åtgärder inbegriper att skydda euron mot förfalskning och därmed förknippade bedrägerier i syfte att säkerställa ändamålsenligheten i unionens ekonomi och säkra de offentliga finansernas hållbarhet.

(2)

Rådets förordning (EG) nr 1338/2001 (3) föreskriver informationsutbyte, samarbete och ömsesidigt bistånd och fastställer därmed en harmoniserad ram för skyddet av euron. För att ge euron ett likvärdigt skydd i hela unionen utvidgades verkningarna av den förordningen genom rådets förordning (EG) nr 1339/2001 (4) till att även omfatta de medlemsstater som inte har antagit euron som gemensam valuta.

(3)

Åtgärder som syftar till att främja utbyten av information och personal, tekniskt och vetenskapligt stöd och specialiserad utbildning bidrar väsentligt till att skydda unionens gemensamma valuta mot förfalskning och därmed förknippade bedrägerier och därmed till en hög och likvärdig skyddsnivå i hela unionen, samtidigt som de visar unionens förmåga att hantera grov organiserad brottslighet. Sådana åtgärder kan också bidra till hanteringen av de gemensamma utmaningarna i kampen mot organiserad brottslighet, inbegripet penningtvätt.

(4)

Ett program för att skydda euron mot förfalskning bidrar till att öka unionsmedborgarnas medvetenhet och ökar deras förtroende för denna valuta samt förbättrar skyddet av euron, särskilt genom kontinuerlig spridning av resultaten av de åtgärder som får stöd genom det programmet.

(5)

Ett ordentligt skydd av euron mot förfalskning är en avgörande del av en säker och konkurrenskraftig unionsekonomi, och det är direkt kopplat till unionens mål om att förbättra den ekonomiska och monetära unionens effektivitet.

(6)

Tidigare stöd till sådana åtgärder, genom rådets beslut 2001/923/EG (5) och 2001/924/EG (6), som senare ändrades och förlängdes genom rådets beslut 2006/75/EG (7), 2006/76/EG (8), 2006/849/EG (9) och 2006/850/EG (10) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 331/2014 (11), har gjort det möjligt att stärka unionens och medlemsstaternas åtgärder för att skydda euron mot förfalskning. Målen för programmet för att skydda euron mot förfalskning för de tidigare perioderna har uppnåtts.

(7)

2017 genomförde kommissionen en halvtidsutvärdering av det fleråriga handlingsprogram som inrättats genom förordning (EU) nr 331/2014 (Periklesprogrammet 2020) med stöd av en oberoende rapport. Rapporten var generellt sett positiv till Periklesprogrammet 2020, men i den uttrycktes oro över det begränsade antal behöriga myndigheter som ansöker om genomförande av åtgärder inom ramen för Periklesprogrammet 2020 och över kvaliteten på de prestationsindikatorer som används för att mäta resultaten för Periklesprogrammet 2020. I sitt meddelande till Europaparlamentet och rådet om halvtidsutvärderingen av Periklesprogrammet 2020 och sin förhandsbedömning i form av ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljde dess förslag, slog kommissionen, med beaktande av slutsatserna och rekommendationerna i halvtidsutvärderingen, fast att en fortsättning av Periklesprogrammet 2020 efter 2020 bör stödjas med tanke på dess mervärde för unionen, dess långsiktiga effekter liksom programåtgärdernas hållbarhet samt dess bidrag till bekämpningen av organiserad brottslighet.

(8)

I halvtidsutvärderingen rekommenderades att åtgärder som finansieras inom ramen för Periklesprogrammet 2020 bör fortsätta, samtidigt som behovet av att förenkla ansökningsförfarandena, att uppmuntra en större mångfald bland bidragsmottagare och deltagande i verksamheten inom Periklesprogrammet 2020 av så många behöriga myndigheter som möjligt från olika länder tillgodoses, att även framöver fokusera på nya och återkommande förfalskningshot samt att effektivisera prestationsindikatorerna.

(9)

”Hotspots” för förfalskning har upptäckts i tredjeländer och euroförfalskningen får en allt större internationell dimension. Kapacitetsuppbyggnad och utbildningsverksamhet som inbegriper de behöriga myndigheterna i tredjeländer bör därför anses vara avgörande för att ett effektivt skydd av euron ska uppnås och bör uppmuntras ytterligare inom ramen för fortsättningen av Periklesprogrammet 2020.

(10)

Ett nytt program för perioden 2021–2027 (Perikles IV-programmet) bör antas. Det bör säkerställas att Perikles IV-programmet är förenligt med och kompletterar andra relevanta program och åtgärder. Kommissionen bör därför genomföra alla nödvändiga samråd med berörda huvudaktörer, i synnerhet de behöriga nationella myndigheter som medlemsstaterna utsett, Europeiska centralbanken (ECB) och Europol, i den kommitté som avses i förordning (EG) nr 1338/2001 för att kartlägga behoven i samband med skyddet av euron, särskilt när det gäller utbyten, stöd och utbildning vid tillämpning av Perikles IV-programmet. Dessutom bör kommissionen dra nytta av ECB:s gedigna erfarenhet i fråga om att genomföra utbildningar och tillhandahålla information om förfalskade eurosedlar vid genomförandet av Perikles IV-programmet.

(11)

Övergripande finansiella regler som antas av Europaparlamentet och rådet på grundval av artikel 322 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) är tillämpliga på denna förordning. Dessa regler fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (12) (budgetförordningen) och reglerar särskilt förfarandet för budgetens uppställning och genomförande genom bidrag, upphandling, priser och indirekt förvaltning samt föreskriver kontroller av ansvaret hos aktörer i budgetförvaltningen. Regler som antas på grundval av artikel 322 i EUF-fördraget omfattar även en generell villkorlighetsordning för skydd av unionens budget.

(12)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna och mellan kommissionen och medlemsstaterna för att skydda euron mot förfalskning, utan att inkräkta på medlemsstaternas ansvarsområden, och uppnå ett effektivare resursutnyttjande än vad som är möjligt på nationell nivå, att hjälpa medlemsstaterna att gemensamt skydda euron och uppmuntra nyttjande av unionens gemensamma strukturer för att utöka samarbetet och ett rättidigt och omfattande informationsutbyte mellan behöriga myndigheter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(13)

Perikles IV-programmet bör genomföras i enlighet med den fleråriga budgetram som fastställs i rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2093 (13).

(14)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av Perikles IV-programmet bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Kommissionen bör anta årliga arbetsprogram som anger prioriteringar, budgetfördelning och utvärderingskriterier för bidrag till åtgärder. De vederbörligen motiverade undantagsfall då en ökning av medfinansieringssatsen är nödvändig för att ge medlemsstaterna större ekonomisk flexibilitet så att de på ett tillfredsställande sätt kan genomföra och slutföra projekt för att skydda euron, bör ingå i de årliga arbetsprogrammen.

(15)

I denna förordning fastställs en finansieringsram för Perikles IV-programmet som ska utgöra det särskilda referensbeloppet i den mening som avses i punkt 18 i det interinstitutionella avtalet av den 16 december 2020 (14) för Europaparlamentet och rådet under det årliga budgetförfarandet.

(16)

För att säkerställa en ändamålsenlig bedömning av Perikles IV-programmets framsteg när det gäller att uppnå dess mål bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen, med avseende på ändring av bilagan när det gäller indikatorerna när så anses nödvändigt för utvärderingsändamål, samt för att komplettera denna förordning med bestämmelser om inrättande av en ram för övervakning och utvärdering. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (15). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(17)

I enlighet med budgetförordningen, Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 (16) samt rådets förordningar (EG, Euratom) nr 2988/95 (17), (Euratom, EG) nr 2185/96 (18) och (EU) 2017/1939 (19) ska unionens ekonomiska intressen skyddas genom proportionella åtgärder, inbegripet åtgärder avseende förebyggande, upptäckt, korrigering och utredning av oriktigheter, inklusive bedrägerier, avseende krav på återbetalning av medel som förlorats, betalats ut på felaktiga grunder eller använts felaktigt samt, när så är lämpligt, påförande av administrativa sanktioner. I enlighet med förordningarna (Euratom, EG) nr 2185/96 och (EU, Euratom) nr 883/2013 har Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) befogenhet att göra administrativa utredningar, inklusive kontroller och inspektioner på platsen, i syfte att fastställa om det har förekommit bedrägerier, korruption eller annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

I enlighet med förordning (EU) 2017/1939 har Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) befogenhet att utreda och lagföra brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, i enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 (20). I enlighet med budgetförordningen ska varje person eller enhet som mottar medel från unionen samarbeta till fullo för att skydda unionens ekonomiska intressen, bevilja kommissionen, Olaf, revisionsrätten och – när det gäller de medlemsstater som deltar i fördjupat samarbete enligt förordning (EU) 2017/1939 – Eppo de rättigheter och den tillgång som krävs och säkerställa att tredje parter som är involverade i förvaltningen av medel från unionen beviljar likvärdiga rättigheter.

(18)

Kommissionen bör lägga fram en halvtidsutvärderingsrapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av Perikles IV-programmet och en slutlig utvärderingsrapport om hur målen uppfyllts. Enligt punkterna 22 och 23 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning bör Perikles IV-programmet utvärderas på grundval av information som samlats in i enlighet med särskilda övervakningskrav, samtidigt som en administrativ börda, särskilt för medlemsstaterna, och överreglering undviks. Dessa krav bör när så är lämpligt innefatta mätbara indikatorer som utgångspunkt för utvärdering av Perikles IV-programmets faktiska konsekvenser.

(19)

Förordning (EU) nr 331/2014 bör därför upphävas.

(20)

För att säkerställa kontinuitet i tillhandahållandet av stöd inom det relevanta politikområdet och göra det möjligt att påbörja genomförandet från och med början av den fleråriga budgetramen 2021–2027, bör denna förordning skyndsamt träda i kraft och bör tillämpas med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2021.