(1)

Genom förordning (EU) 2017/2226 inrättades in- och utresesystemet som ett system för elektronisk registrering av tidpunkt och plats för in- och utresa för tredjelandsmedborgare som beviljas inresa för kortare vistelse på medlemsstaternas territorium samt för beräkning av längden på denna tillåtna vistelse.

(2)

Målet för in- och utresesystemet är att förbättra förvaltningen av de yttre gränserna, förhindra irreguljär invandring och underlätta hanteringen av migrationsströmmar. In- och utresesystemet bör framför allt bidra till identifiering av personer som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller, villkoren för längden på den tillåtna vistelsen på medlemsstaternas territorium. In- och utresesystemet bör dessutom bidra till att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott.

(3)

I förordning (EU) 2017/2226 fastställs villkor för åtkomst till uppgifter i in- och utresesystemet för att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott. Både medlemsstaterna och Europol bör begära åtkomst till uppgifter i in- och utresesystemet genom de s.k. centrala åtkomstpunkterna, dvs. ett organ eller en enhet som genom nationell rätt har anförtrotts myndighetsutövning och på ett effektivt sätt bör kunna verifiera att villkoren för att begära åtkomst till in- och utresesystemet är uppfyllda i varje enskilt fall. De centrala åtkomstpunkterna bör behandla begäranden om åtkomst till uppgifter i in- och utresesystemet i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott, samt skicka uppgifterna till den begärande operativa enheten. För att möjliggöra dessa uppgiftsbehandlingsoperationer bör varje medlemsstat ansluta sina centrala åtkomstpunkter till det enhetliga nationella gränssnittet. Även Europol bör ansluta sin centrala åtkomstpunkt till in- och utresesystemet och ansvara för denna anslutning.

(4)

Enligt förordning (EU) 2017/2226 bör Europeiska byrån för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1077/2011 (2), ha ansvaret för att utveckla och sköta den operativa förvaltningen av in- och utresesystemet.

(5)

Enligt förordning (EU) 2017/2226 ska kommissionen anta de åtgärder som är nödvändiga för in- och utresesystemets utveckling och tekniska genomförande. I artikel 36.1 i förordning (EU) 2017/2226 hänvisas det i detta sammanhang särskilt till antagande av specifikationer för de centrala åtkomstpunkternas anslutning till in- och utresesystemet och för en teknisk lösning som underlättar medlemsstaternas insamling av uppgifter för att generera statistik om åtkomst till uppgifter i in- och utresesystemet för brottsbekämpningsändamål.

(6)

På grundval av dessa åtgärder bör Europeiska byrån för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa därefter kunna fastställa utformningen av in- och utresesystemets fysiska arkitektur, inbegripet dess kommunikationsinfrastruktur och tekniska specifikationer för systemet, samt utveckla systemet.

(7)

Det är i detta sammanhang därför nödvändigt att anta åtgärder om specifikationer för de tekniska lösningar som ska användas för att ansluta medlemsstaternas centrala åtkomstpunkter till det enhetliga nationella gränssnittet och för att ansluta Europols centrala åtkomstpunkt till in- och utresesystemet. Det bör även antas specifikationer för en teknisk lösning som underlättar uppgiftsinsamling för att generera den statistik som medlemsstater är skyldiga att ta fram om åtkomsten till uppgifter i in- och utresesystemet för brottsbekämpningsändamål.

(8)

Den tekniska lösning som väljs för in- och utresesystemets genomförande bör ta hänsyn till vikten av en bättre integrering av unionens nuvarande och framtida gränsförvaltningssystem samt till dessa systems interoperabilitet. Dessa tekniska lösningar bör vara skalbara och kunna vidareutvecklas för att vid behov kunna omfatta ytterligare funktioner, hantera ett större antal operationer och lagra fler uppgifter.

(9)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltog Danmark inte i antagandet av förordning (EU) 2017/2226, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. Eftersom förordning (EU) 2017/2226 utgör en utveckling av Schengenregelverket anmälde Danmark den 30 maj 2018 i enlighet med artikel 4 i detta protokoll sitt beslut att genomföra förordning (EU) 2017/2226 i sin nationella lagstiftning. Danmark är därför enligt internationell rätt skyldigt att genomföra detta beslut.

(10)

Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG (3). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Förenade kungariket.

(11)

Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (4). Irland deltar därför inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.

(12)

När det gäller Island och Norge utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (5), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.A i rådets beslut 1999/437/EG (6).

(13)

När det gäller Schweiz utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (7), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (8).

(14)

När det gäller Liechtenstein utgör detta beslut, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (10).

(15)

När det gäller Cypern, Bulgarien, Rumänien och Kroatien kräver driften av in- och utresesystemet att passiv åtkomst till VIS har beviljats och att alla bestämmelser i Schengenregelverket som avser SIS har fått verkan i enlighet med relevanta rådsbeslut. Dessa villkor kan endast uppfyllas när verifieringen i enlighet med tillämpligt Schengenutvärderingsförfarande har slutförts framgångsrikt. Därför bör in- och utresesystemet endast drivas av de medlemsstater som uppfyller dessa villkor när systemet tas i drift. Medlemsstater som vid driftsstarten inte har tagit in- och utresesystemet i drift bör anslutas till in- och utresesystemet i enlighet med det förfarande som anges i förordning (EU) 2017/2226 så snart som alla dessa villkor är uppfyllda.

(16)

Europeiska datatillsynsmannen avgav sitt yttrande den 23 april 2018.

(17)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från kommittén för smarta gränser.