31998D0715

KOMMISSIONENS BESLUT av den 30 november 1998 om klargörande av bilaga A till rådets förordning (EG) nr 2223/96 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen som behandlar principerna för pris- och volymmätning.

[delgivet med nr K(1998) 3685] (Text av betydelse för EES) (98/715/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2223/96 av den 25 juni 1996 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen (1), ändrad genom förordning (EG) nr 448/98 (2), särskilt artikel 2.2 i denna, och

av följande skäl:

(1) Det är nödvändigt att jämförbarheten medlemsstaterna emellan förbättras vad gäller uppgifterna om förändringar i den reala bruttonationalprodukten (BNP), både för tillämpningen av artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1467/97 av den 7 juli 1997 om påskyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott (3) och Europeiska rådets resolution om stabilitets- och tillväxtpakten (Amsterdam den 17 juni 1997) (4) samt även för multilateral övervakning mer allmänt.

(2) Genomförandet och uppföljningen av Ekonomiska och monetära unionen förutsätter att det finns jämförbara, aktuella och tillförlitliga uppgifter om den ekonomiska situationens struktur och utveckling i varje medlemsstat.

(3) Det åligger kommissionen att delta i administrationen av Ekonomiska och monetära unionen och särskilt rapportera till rådet om medlemsstaternas budgetsituation och storleken på medlemsstaternas statsskuld.

(4) Nationalräkenskaperna i reala termer, dvs. när hänsyn tagits till förändringar i prisnivån, är av grundläggande betydelse för analysen av olika länders budgetära och ekonomiska situation, förutsatt att räkenskaperna sammanställts enligt gemensamma och entydiga principer. För att uppnå detta mål måste rekommendationerna angående beräkningen av data i fasta priser inom ramen för rådets förordning (EG) nr 2223/96 bli mer omfattande och stringenta.

(5) Kommissionen skall använda sig av de samlade nationalräkenskaperna i reala termer vid utformningen av gemenskapens politik i allmänhet och i synnerhet vid övervakningen av att stabilitets- och tillväxtpakten efterlevs.

(6) Vid beräkningen av en allvarlig konjunkturavmattning måste medlemsstaterna generellt beakta ett referensvärde där BNP minskar med minst 0,75 % i reala termer under ett år. En exceptionell konjunkturavmattning inträffar endast om referensvärdet efter en allvarlig konjunkturavmattning uppnår ett värde där BNP minskar med minst 2,0 % i reala termer under ett år.

(7) Särskilt med tanke på övervakningen av den ekonomiska och monetära konvergensen måste kommissionen på vissa förutbestämda datum lämna besked om hur medlemsstaternas nationalräkenskaper, som sammanställts enligt reglerna i detta beslut, har utvecklats i reala termer.

(8) Reglerna i detta beslut är ett första steg på väg mot gemensamma redovisningsprinciper inom gemenskapen för medlemsstaternas nationalräkenskaper i reala termer, vilket kommer att leda till resultat av god kvalitet som är jämförbara medlemsstaterna emellan.

(9) Resultaten av nationalräkenskaperna i reala termer för gemenskapens behov måste bearbetas statistiskt och meddelas till kommissionen vid givna tidpunkter i enlighet med förordning (EG) nr 2223/96 och rådets förordning (EG) nr 3605/93 av den 22 november 1993 om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott (5).

(10) Med tanke på den betydelse som räkenskaperna ifråga har samt detaljnivån och den rådande situationen i medlemsstaterna i statistiskt hänseende bör emellertid vissa ytterligare tidsfrister för införandet av dessa bestämmelser undantagsvis och tillfälligt beviljas medlemsstater som objektivt sett inte kan följa de regler som fastställs i detta beslut vid genomförandet av förordning (EG) nr 2223/96.

(11) De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandena från Kommittén för Europeiska gemenskapens statistiska program, inrättad genom rådets beslut 89/382/EEG, Euratom (6) och Kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik, inrättad genom beslut 91/115/EEG (7).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Mål

Syftet med detta beslut är att klargöra de principer som skall gälla vid de pris- och volymmätningar som beskrivs i kapitel 10 i bilaga A till förordning (EG) nr 2223/96, så att behovet av en ytterligare harmonisering av pris- och volymmåtten kan tillgodoses.

De anvisningar som ges i föreliggande beslut skall tillämpas på de uppgifter som översänds till Eurostat från och med den första överföringen i enlighet med förordning (EG) nr 2223/96, åtminstone vad gäller de uppgifter som avser år 1995 och senare.

Artikel 2

Klargörande angående de generella principer som skall gälla pris- och volymmätning

Närmare förklaringar till de generella principer som skall följas vid de pris- och volymmätningar som avses i kapitel 10 i bilaga A till förordning (EG) nr 2223/96, särskilt avseende den lägsta aggregeringsnivån, val av indexformel och val av basår finns i del I i bilaga I till detta beslut.

Artikel 3

Klassificering av metoder efter produkt

En klassificering av metoder för vissa typer av produkter där de mest ändamålsenliga metoderna anges, alternativ som får tillämpas om de mest ändamålsenliga metoderna inte kan tillämpas och metoder som inte får tillämpas från och med den första överföringen av uppgifter till Eurostat i enlighet med förordning (EG) nr 2223/96, finns i delarna II och III i bilaga I till detta beslut.

Artikel 4

Forskningsprogram

Vad gäller produkter för vilka klassificeringen av metoder enligt artikel 3 inte anges i bilaga I till detta beslut, kommer denna klassificering att göras med hänsyn till ett forskningsprogram som skall vara avslutat vid utgången av år 2000, och efter beslut av Kommittén för Europeiska gemenskapernas statistiska program.

Artikel 5

Övergångsperioder

Övergångsperioder för tillämpningen av de principer som beskrivs i artikel 2 anges för varje medlemsstat i bilaga II till detta beslut.

Medlemsstaterna får dessutom ansöka om övergångsperioder för tillämpningen av de metoder som avses i artikel 3; beslut som rör sådana ansökningar skall tas före utgången av 1998.

Om en medlemsstat beviljas en övergångsperiod och för ett givet år presenterar en minskning av BNP i reala termer beräknat enligt de gällande nationella metoderna, skall medlemsstaten i största möjliga utsträckning hjälpa Eurostat i arbetet med att bedöma de effekter som uppstår genom avvikelser från de principer som uppställs i detta beslut.

Artikel 6

Översikt

Medlemsstaterna skall före utgången av år 2002 till Eurostat överlämna en fullständig översikt över de tillvägagångssätt och de statistiska grunduppgifter som använts för mätning av BNP i reala termer och dess komponenter. Översikten skall åtminstone omfatta de metoder som använts vid de definitiva räkenskaperna.

Artikel 7

Adressater

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 30 november 1998.

På kommissionens vägnar

Yves-Thibault DE SILGUY

Ledamot av kommissionen

(1) EGT L 310, 30.11.1996, s. 1.

(2) EGT L 58, 27.2.1998, s. 1.

(3) EGT L 209, 2.8.1997, s. 6.

(4) EGT L 236, 2.8.1997, s. 1.

(5) EGT L 332, 31.12.1993, s. 7.

(6) EGT L 181, 28.6.1989, s. 47.

(7) EGT L 59, 6.3.1991, s. 19.

BILAGA I

DEL I

ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR PRIS- OCH VOLYMMÄTNING

I.1 Inledning

Skattningar i fasta priser skiljer sig från skattningar i löpande priser på några viktiga punkter. Förenklat uttryckt kan räkenskaper i löpande priser ses som en aggregering av transaktioner inom ramen för en kontoplan som har skett och som kan bevisas. Räkenskaper i fasta priser däremot beskriver den ekonomiska situationen för ett visst år uttryckt i ett annat års priser. I verkligheten skulle det årets transaktioner inte ha skett på samma sätt till det andra årets priser.

Transaktionsvärdena måste delas upp i komponenter som avspeglar pris och volym. I princip bör priskomponenter bara omfatta förändringar som beror på prisförändringar, medan alla andra förändringar skall omfattas av volymkomponenten (ENS 95, punkt 10.01). För många produkter är det dock långt ifrån klart hur denna uppdelning skall ske i praktiken (ENS 95, punkt 10.06). Därför måste ett regelverk införas så att pris och volymmätningen leder till resultat som ligger nära den teoretiskt sett idealiska uppdelningen i pris och volym, regler som skall tillämpas på ett jämförbart sätt i alla medlemsstaterna.

I denna del I anges de generella principerna för detta. I del II och del III behandlas tillvägagångssätten för skattningarna mer utförligt enligt produktionsansatsen och utgiftsansatsen.

De principer som anges i detta beslut gäller årsuppgifter. En huvudprincip bör naturligtvis vara att de kvartalsvisa räkenskaperna och årsräkenskaperna är konsistenta, så att de kvartalsvisa räkenskaperna ger en så exakt prognos som möjligt av de slutgiltiga resultaten. Vissa frågor i samband med de kvartalsvisa räkenskaperna i fasta priser kommer att behandlas i en kommande handbok om kvartalsvisa räkenskaper.

I kapitel 10 i ENS 95 finns en uttalad klar preferens för en integrerad bokföringsmässig ansats för fastprisberäkningar (ENS 95, punkterna 10.04 och 10.08). Enligt den bokföringsmässiga ansatsen kan produktions- och utgiftssidan av BNP till fasta priser balanseras på en detaljerad produktnivå med hjälp av tillgångs- och användningstabeller. Om detaljerade tillgångs- och användningstabeller används kan indexens inbördes konsistens skyddas. Dessutom kan deflatorer från olika källor (t.ex. separat sammanställda KPI och producentprisindex) jämföras och kontrolleras mot varandra. I ett system som är baserat på tillgångs- och användningstabeller kan det bästa från båda sidor (dvs. produktions- och utgiftsansatsen) kombineras, både när det gäller löpande och fasta priser.

I ENS 95 (punkterna 10.12-10.23) anges vad som bör omfattas av pris- respektive volymkomponenten. Volymkomponenten bör omfatta effekterna av kvalitetsförändringar hos produkter. Detta betyder att pris- och volymindikatorer som används för beräkningarna av data för nationalräkenskaperna skall korrigeras med hänsyn till sådana kvalitetsförändringar.

Konsistensen när det gäller de kvalitetsjusteringar som gjorts i de olika indikatorerna bör kontrolleras noggrant. Om det finns stora avvikelser mellan olika prisindex för samma produkt kan detta bero på olika tillvägagångssätt för kvalitetsjustering.

Volymindikatorer bör åtminstone beräknas på en sådan. detaljnivå att strukturella förändringar omfattas. Exempelvis bör antalet passagerarkilometer i samband med järnvägstransporter delas in åtminstone i förstaklass- och andraklasspassagerare. På så vis kan effekter av variationer i andelar förstaklass- och andraklassbiljetter omfattas av volymkomponenterna i stället för av priskomponenten.

Deflatering av årets värden med hjälp av ett ändamålsenligt prisindex är i allmänhet att föredra framför extrapolering av basårets värden med hjälp av ett volym- eller kvantitetsindex (ENS 95, punkt 10.32), eftersom det då går att ta hänsyn till effekterna av kvalitetsförändringar på ett bättre sätt. Vidare varierar prisjämförelsetalen i mindre utsträckning än kvantitetsjämförelsetalen, vilket leder till mindre slumpfel för prisindexen.

Om värden beräknas enligt en pris/kvantitetsansats kan de pris- och kvantitetsdata som ligger till grund för detta användas för att beräkna data i fasta priser (ENS 95, punkt 10.33). I ett sådant fall måste explicita justeringar för kvalitetsförändringar göras.

I resten av del I i denna bilaga behandlas principer där ENS 95 behöver förtydligas.

I.2 Den lägsta aggregeringsnivån

Pris- och volymmätningen bör utgå från en detaljerad uppdelning av produkterna i de olika transaktionskategorierna. För varje produkt som redovisats i en transaktionskategori skall ett prisindex hittas med vilket värdet i löpande priser kan deflateras, eller så skall en volymindikator hittas för att extrapolera ett värde för basåret. Idealfallet vore om varje produkt kunde redovisas för sig och om rena pris- och volymförändringar kunde skattas för den produkten.

I den statistiska praktiken är det emellertid nödvändigt att aggregera produkter, vilket betyder att pris- och volymförändringar för olika produkter måste viktas tillsammans. De statistiska källor som prisindexen och volymindikatorerna är härledda ifrån kanske tillämpar andra vägningsmetoder (dvs. andra formler eller andra basår). I nationalräkenskaperna måste dock en konsistent vägningsmetod tillämpas för alla variabler (vilket behandlas i följande avsnitt). Om index med en annan viktning används i nationalräkenskaperna än den som används för nationalräkenskaperna, görs implicit antagandet att det rör sig om elementaraggregat, så att det viktningsschema som ligger till grund för detta antas vara irrelevant. Därefter kan ett Laspeyres index med fasta vägningstal exempelvis antas vara likvärdigt med ett Paasche index eller ett Laspeyres index med vägningstal för föregående år. Naturligtvis stämmer det implicita antagandet att de index som använts är elementäraggregat bäst om det tillämpas på en mycket detaljerad nivå.

Följaktligen gäller att ju mer detaljerad uppdelningen av produkter är, desto mer exakta kan resultaten förväntas bli. På en detaljerad nivå kan produkterna förväntas vara mer homogena, de index som räknats fram torde ligga närmare elementäraggregaten och viktningsschemana torde vara mer detaljerade.

Den exakta aggregeringsnivån, för vilken antagandet i nationalräkenskaperna gäller att de index som använts är elementäraggregat, betecknas för syftet med föreliggande text som den lägsta aggregeringsnivån. Denna motsvarar ofta det antal produkter som redovisats i tillgångs- och användningstabellerna för balanseringen av kontona.

Medlemsstaterna bör försöka ta fram en detaljerad uppdelning av produkterna för deflateringen. Den lägsta aggregeringsnivån, för såväl produktion som för alla kategorier av (intermediär och slutlig) användning bör åtminstone vara lika detaljerad som P60-nivån i ENS 95, som skall användas när tillgångs- och användningstabeller levereras till Eurostat. I del II i denna bilaga (om produktionsansatsen) anges en ytterligare minimiuppdelning för några produktkategorier, vilken bör användas vid skattningen av deflatorer eller volymindikatorer.

Princip 1:

Vid pris- och volymmätningen skall en detaljerad aggregeringsnivå användas för produkterna. Denna aggregeringsnivå, som anges som den lägsta aggregeringsnivån, skall för produktion och alla kategorier av (intermediär och slutlig) användning åtminstone vara lika detaljerad som P60-nivån i ENS 95.

När undantag medges inom ramen för förordningen om ENS 95 och som gäller leverans av data på P60-nivån, är det de mest detaljerade nationella data som finns tillgängliga som skall användas.

I.3 Val av indexformel

När den lägsta aggregeringsnivån har definierats måste de pris- och volymindex som finns tillgängliga på den nivån viktas tillsammans för att pris- och volymmåtten för nationalräkenskapernas alla aggregat skall erhållas.

Först måste då en indexformel väljas. I ENS 95, punkterna 10.62-10.64, anges uttryckligen att Fishers pris- och volymindex är att föredra, medan Laspeyres volymindex och Paasches prisindex är acceptabla alternativ. I praktiken har Fishers index ett antal nackdelar, vilka bl.a. är att det krävs mer omfattande data, att volymdata inte är additiva och att dessa index är svårare ett förklara för användarna.

Därför är det i praktiken bättre att använda Laspeyres volymindex och Paasches prisindex för aggregeringen av de pris- och volymmått som härletts på den lägsta aggregeringsnivån.

Princip 2:

Volymmått som finns tillgängliga på den lägsta aggregeringsnivån skall aggregeras enligt Laspeyres indexformel för att volymmått för nationalräkenskapernas alla aggregat skall erhållas. Prismått som finns tillgängliga på den lägsta aggregeringsnivån skall aggregeras enligt Paasches indexformel för att prismått för nationalräkenskapernas alla aggregat skall erhållas.

Det bör emellertid observeras att även Fishers index tillåts enligt ENS 95. Vidare betonas att denna princip inte gäller källor till pris- och volymdata som används i nationalräkenskaperna: data under den lägsta aggregeringsnivån behöver inte beräknas enligt denna princip.

I.4 Val av basår

I Laspeyres volymindex används värden från ett bestämt år för att vikta volymförändringar för ett aggregats komponenter. Nu måste det definieras från vilket år dessa vägningstal skall tas.

Först skall termerna basår och referensår definieras.

Definitioner:

- basåret är det år från vilket värdena i löpande priser används för att vikta de pris- och volymmått som härletts på den lägsta aggregeringsnivån.

- referensåret är det år som används för överlämningen och framläggningen av data i fasta priser. I en indexserie är detta det år som har värdet 100.

Ta exempelvis följande indexserie:

>Plats för tabell>

Antag att dessa tal beräknats med hjälp av vägningstal från året 1990. Då är 1990 basåret. Det är även referensåret, eftersom 1990 = 100. Referensåret kan lätt ändras till t.ex. 1993 (dividera alla värden med 112/100 för att få 1993 = 100):

>Plats för tabell>

Ett sådant tillvägagångssätt ändrar inte basåret, eftersom variationerna från år till år fortfarande beräknas med vägningstalen från 1990.

I stället för att ha ett fast basår som i ovanstående exempel kan man för varje år ta vägningstalen från föregående år. Detta skulle exempelvis kunna leda till följande serie för förändringar från år till år:

>Plats för tabell>

För vart och ett av dessa index gäller följande: t-1 = 100, och följaktligen är referensåret lika med basåret, men det ändras varje år. Det är utan vidare möjligt att byta referensår för serien. Detta skulle leda till följande:

>Plats för tabell>

Det är viktigt att ett byte av referensåret inte påverkar de årliga indexen. Detta är självklart när det gäller enkla serier som i ovanstående exempel, men om en variabel består av flera delvariabler är detta inte längre lika självklart. För att den årliga tillväxttakten för varje variabel skall förbli oförändrad när man byter referensår, bör referensåret ändras separat för varje variabel, vare sig det gäller ett elementaraggregat, ett delelement eller ett sammanlagt aggregat som BNP. Detta får till följd att när det gäller data som uttrycks i fasta priser för ett fast referensår så uppstår avvikelser mellan enskilda element och deras sammanlagda värde. Detta är ett välkänt problem: de är inte additiva. Dessa avvikelser bör inte elimineras på något sätt (ENS 95, punkt 10.67), eftersom detta skulle förvränga tillväxttakten. Se exemplet i slutet av detta avsnitt för ytterligare förtydligande.

Valet av basår och valet av referensår är i princip frågor som inte har något samband med varandra. För ändamålet med detta kommissionsbeslut - dvs. att förtydliga principerna för beräkning av pris- och volymmått - är bara problemet med val av basår relevant.

För att pris- och volymmåtten skall bli mer jämförbara länderna emellan bör naturligtvis samma basår användas. Senast möjliga basår skall användas för att härleda de mest korrekta tillväxttalen, eftersom vägningstalen då är mest uppdaterade och problemen minimeras i samband med nya produkter och med att produkter försvinner. Dessa skäl leder tillsammans fram till en metod enligt vilken vägningstal alltid skall härledas från föregående år.

Princip 3:

Volymmått som härletts på den lägsta aggregeringsnivån skall aggregeras med hjälp av vägningstal som härleds från föregående år.

Medlemsstater som har beviljats en övergångsperiod för princip 3 skall under denna övergångsperiod ändra basåret vart femte år från och med 1995.

Exempel: Byte av referensår för aggregat och deras komponenter

Utgångspunkten är de två produkterna A och B och deras sammanlagda värde. Antag att det rör sig om homogena produkter, vilket betyder att det går att fastställa pris- och volymindex för dessa produkter som inte är beroende av ett underliggande viktningsschema, dessa är alltså elementaraggregat.

Volym- och prisindexen för det sammanlagda värdet av A och B är alltså beroende av vägningstalen för A och B.

I följande schema viktas volymförändringarna för det sammanlagda värdet mellan T-1 och T med hjälp av värdena i löpande priser för året T-1.

Eftersom dessa är de mest aktuella värdena kan värdena för tillväxttakten anses som de mest exakta.

>Plats för tabell>

Antag nu att dessa data måste uttryckas i ett fast referensår, t.ex. 1990. Om inte tillväxttakten skall snedvridas vad avser det sammanlagda värdet går detta bara att göra genom att man byter referensår för varje enskild serie för sig. I indexform (1990= 100) kommer detta att se ut på följande sätt:

>Plats för tabell>

Uttryckt i volym med referensår 1990:

>Plats för tabell>

Det framgår tydligt att summan av A+ B inte längre motsvarar det sammanlagda värdet. Detta är det kända problemet att de inte är additiva. Trots detta problem är den "korrekta" volymen för 1993 395 och inte 392,5, eftersom detta är det enda tal som stämmer överens med det sammanlagda värdets tillväxttakt som räknats fram tidigare.

På så sätt ändras dessutom inte värdena för den årliga tillväxttakten med varje byte av referensår. Avvikelserna mellan A, B och deras sammanlagda värde bör inte räknas fram utan förklaras för användarna. Avvikelserna får inte tolkas som en indikation på resultatens tillförlitlighet.

DEL II

PRIS OCH VOLYMMÄTNING ENLIGT PRODUKTIONSANSATSEN

II.1 Klassificering av metoder

Följande klassificering av metoder kommer att användas i resten av denna bilaga:

>Plats för tabell>

II.2 Marknadsproduktion och produktion för egen slutlig användning

I detta avsnitt behandlas beräkning av marknadsproduktion och produktion för egen slutlig användning. Först anges några principer för de olika metoderna att beräkna förädlingsvärde till fasta priser. Därmed ges generella kriterier för klassificering av olika beräkningsmetoder i A-, B- eller C-metoder. Dessa principer måste dock först tillämpas produkt för produkt, för alla typer av marknadsproduktion, för att de skall ge särskild vägledning om vilken metod som skall tillämpas i varje enskilt fall.

Vad gäller valet mellan metoder med dubbel eller med enkel indikator gäller följande:

A-metod: I ENS 95 anges tydligt (punkt 10.28) att den teoretiskt riktiga metoden är dubbeldeflatering, eftersom förädlingsvärde till löpande priser också beräknas som skillnaden mellan produktion och insatsförbrukning. Detta argument gäller i själva verket för alla metoder med dubbel indikator (t.ex. för extrapolering av produktion med hjälp av en volymindikator och deflatering av insatsförbrukning). Följande är ytterligare några skäl till att metoder med dubbel indikator är att föredra:

- De indikatorer som används är output- eller input-indikatorer. Vid metoder med enkel indikator tillämpas sådana indikatorer direkt på förädlingsvärdet, vilket är mindre ändamålsenligt.

- Metoder med dubbel indikator ger en oberoende bedömning av produktivitetsförändringar.

B-metod: I praktiken kan det bli nödvändigt att använda metoder som är baserade på en enda indikator, t.ex. om uppgifter om insatsförbrukning inte finns tillgängliga i tillräcklig utsträckning eller om uppgifterna inte är tillräckligt tillförlitliga.

Följande kriterier kan tillämpas vid bedömningen av hur ändamålsenliga de indikatorer är som skall användas antingen för att deflatera värden för innevarande år eller för att extrapolera värden för basåret:

- Omfattningen av indikatorns täckning av produktgruppen ifråga. Exempelvis huruvida indikatorn täcker alla produkter inom produktgruppen eller bara ett urval av dessa, t.ex. bara produkter som sålts till hushåll.

- Värderingsgrunder för indikatorn. För marknadsproduktion skall dessa hellre vara baspriser än exempelvis mottagarpriser eller kostnader för insatsprodukter.

- Indikatorn skall omfatta kvalitetsförändringar och låta dessa påverka volymskattningarna.

- Den begreppsmässiga konsistensen mellan indikatorn och de begrepp som används för nationalräkenskaperna.

Dessa kriterier leder till följande generella slutsatser om indikatorers ändamålsenlighet. Som redan nämnts ovan måste dock dessa generella slutsatser sedan tillämpas produkt för produkt, för alla typer av marknadsproduktion, för att kriterierna skall ge särskild vägledning om vilken metod som skall tillämpas i varje enskilt fall. De kriterier som anges nedan och som gäller distinktionen mellan A-, B- och C-metoder är absoluta kriterier, vilket betyder att dessa gäller oberoende av om uppgifter finns tillgängliga eller ej. I praktiken kan det kanske vara svårt att uppnå en A-metod och i så fall måste man försöka komma fram till vilken praxis som tillämpas i fråga om B-metoderna.

A-metod: Enligt produktionsansatsen innebär A-metoden i princip att ändamålsenliga prisindex för produktion används, i allmänhet kallade producentprisindex. Varje produkt skall deflateras för sig med ett ändamålsenligt producentprisindex. Ett ändamålsenligt producentprisindex uppfyller följande kriterier:

- Det är ett index för (hemmamarknads- och export) pris(er) för exakt denna produkt(grupp).

- Det omfattar kvalitetsförändringar hos produkten/produkterna.

- Det värderas till baspriser.

- De begrepp som ligger till grund för indexet är konsistenta med de begrepp som används för nationalräkenskaperna.

Alla metoder där det kan bevisas att de är fullständigt likvärdiga med användning av producentprisindex kan också betraktas som A-metoder.

B-metoder: Om det inte finns något ändamålsenligt producentprisindex tillgängligt, finns flera alternativa typer av indikatorer. Följande kan exempelvis ofta vara B-metoder:

- Ett mindre ändamålsenligt producentprisindex, t.ex. ett index utan kvalitetsjusteringar eller ett index med mindre eller större täckning än produktgruppen i fråga.

- Ett konsumentprisindex (KPI). De tre kriterier som gäller för producentprisindex (KPI måste normalt sett justeras för skatter, subventioner och handelsmarginaler för att en värdering till baspriser skall erhållas) gäller även här. Dessutom skall viktningen vara lämplig och begreppen skall vara konsistenta med de begrepp som används för nationalräkenskaperna.

- Indikatorer på produktionsvolym. Volymindikatorer skall även omfatta kvalitetsförändringar. Detta kan delvis ske genom att volymindikatorer tillämpas på en sådan detaljnivå att hänsyn tas till strukturella förändringar.

I allmänhet omfattar sådana indikatorer inte alla fyra ovannämnda kriterier.

C-metoder: Användning av vissa andra möjliga indikatorer är vanligen C-metoder. Följande är exempel på sådana indikatorer:

- Metoder baserade på input (för marknadsproduktionens utveckling).

- Sekundära indikatorer, dvs. indikatorer som inte är direkt relaterade till produktionen.

- Producentprisindex, KPI eller volymindikatorer som inte alls motsvarar produkten/produkterna i fråga, t.ex. det totala KPI.

Sådana indikatorer är i allmänhet - och i mycket högre utsträckning än B-metoderna - långt ifrån tillräckliga för att uppfylla de fyra kriterierna.

Dessa kriterier kommer nu att tillämpas på produkterna i varje produktgrupp i CPA nedan. Marknadsproduktion och produktion för egen slutlig användning behandlas tillsammans. I ENS 95 (punkt 3.49) anges att "produktion för egen slutlig användning skall värderas till baspris för liknande produkter sålda på marknaden". Därför gäller samma principer för deflatering av produktion för egen slutlig användning som för marknadsproduktion.

Målet är att bestämma A-, B- och C-metod för varje typ av produkt. Om det inte finns några särskilda problem i samband med användning av ändamålsenligt producentprisindex för en viss typ av produkt (dvs. om A-metoden kan användas) behandlas inte huruvida andra indikatorer uppfyller kriterierna eller ej. För ett ansenligt antal typer av produkter har det hittills inte varit möjligt att fastställa A-, B- eller C-metoder. Detta kommer att ske inom ramen för forskningsprogrammet, varvid man även kan undersöka om det går att förbättra klassificeringen av de produkter för vilka en första klassificering ges nedan.

I föreliggande text behandlas främst skattningen av produktion till fasta priser. För metoder med dubbel indikator är det även nödvändigt att deflatera insatsförbrukning. Den metod som föredras är att insatsförbrukning deflateras produkt för produkt med hjälp av uppgifter om tillämpade faktiska priser på intermediär användning, som samlats in från köparna. I praktiken finns dessa uppgifter dock ofta inte tillgängliga. Därför kan insatsförbrukningen av inhemskt producerade produkter deflateras enligt den metod som gäller för produktion av ifrågavarande produkt och som beskrivs nedan. Hänsyn skall då tas till skillnader i värdering (insatsförbrukning värderas till mottagarpris). Särskild hänsyn skall tas till deflateringen av insatsförbrukning av importerade produkter. Dessutom skall prisskillnader för olika användare beaktas. Ett exempel är elektricitet där omfattande prisskillnader kan förekomma för olika användarbranscher.

I samband med skattningen av insatsförbrukning i fasta priser är det viktigt att ta hänsyn till en viktig faktor, nämligen hur man kan mildra påverkan av otillförlitliga skattningar av produktion i fasta priser (t.ex. för vissa företagstjänster) på nivån för total BNP uttryckt i fasta priser. Enligt produktionsansatsen kan den påverkan som otillförlitliga deflatorer eller indirekta deflatorer för vissa produkter har på skattningar av totala BNP uttryckt i fasta priser minimeras om

- räkenskaperna i fasta priser sammanställs inom ramen för ett system för tillgång och användning,

- metoder med dubbel indikator används för räkenskaperna, och

- eventuella otillförlitliga deflatorer för produktion även används för deflateringen av insatsförbrukningen.

Användningen av tillgångs- och användningstabeller för att sammanställa skattningarna kombinerat med dubbeldeflatering spelar därför en viktig roll för att minimera inexaktheter på den nivå som gäller total BNP uttryckt i fasta priser.

CPA A: Jordbruks-, jakt och skogsbruksprodukter

CPA B: Fiske

De flesta beräkningar i löpande priser för dessa produkter grundar sig på information om pris och kvantitet. Denna information kan och skall därför även användas vid beräkningen av produktion i fasta priser. Information om kvantitet skall korrigeras för kvalitetsförändringar när det är ändamålsenligt. I vissa fall sammanställs även riktiga producentprisindex. Alla dessa metoder är A-metoder.

CPA C: Produkter från utvinning av mineral

CPA D: Tillverkade varor

CPA E: El, gas, värme och vatten

Medlemsstaterna lämnar redan många producentprisindex till Eurostat för dessa tre produktgrupper. Användningen av dessa producentprisindex - om ovannämnda kriterier är uppfyllda - är A-metoden för dessa produkter. Dessa uppgifter skall sedan användas för fastprisberäkningarna.

För vissa produkter finns några viktiga problem i samband med pris- och volymmätningen. Detta gäller i synnerhet för

- datorer och andra maskiner för databehandling

- stora maskiner, t.ex. flygplan och fartyg.

Det är oftast mycket svårt att göra prismätningar för dessa produkter, eftersom de i ekonomiskt hänseende är så betydande. Förbättringar av tillvägagångssätten för dessa produkter måste utredas inom ramen för forskningsprogrammet.

CPA F: Byggnadsarbeten

Pris- och volymmätningen i samband med byggnadsarbeten är ofta mycket komplicerad, bl.a. på grund av att många produkter är av engångskaraktär. De metodologiska problemen i samband med beräkningen av byggnadsproduktion till fasta priser måste studeras inom ramen för forskningsprogrammet.

CPA G: Partihandel och detaljhandel, reparation av motorfordon, hushållsartiklar och personliga artiklar

50: Handel med och service av motorfordon; detaljhandel med drivmedel

Denna grupp består av följande två typer av produkter:

- Produktion av tjänster för underhåll och reparation av motorfordon och motorcyklar.

- Produktion av handelsmarginaler i samband med handel med motorfordon och drivmedel.

För den förstnämnda typen av produktion kan producentprisindex finnas tillgängliga och då utgör dessa A-metoden. Om dessa inte finns tillgängliga kan produkterna deflateras med KPI (justerat för eventuella skatter och subventioner), vilket är en B-metod, eftersom företagens utgifter kanske inte täcks i tillräcklig utsträckning.

Vid deflateringen av handelsmarginaler skall samma tillvägagångssätt tillämpas som för partihandel, vilket beskrivs nedan.

51: Parti- och agenturhandel utom med motorfordon

Produktionen inom denna grupp består huvudsakligen av partihandelsmarginaler. Följande regler kan anges för produktion av handelsmarginaler:

A-metod: A-metoden för produktion av handelsmarginaler är en metod som omfattar kvalitetsförändringar i tjänsterna. Detta kan åstadkommas genom att näringsidkarnas försäljning och inköp deflateras för sig (varvid hänsyn skall tas till lagerförändringar). I detta fall krävs prisindex av mycket hög kvalitet.

B-metod: Antagandet att handelsmarginalernas volym följer omsättningsvolymen kan tillämpas som B-metod. Detta förutsätter att andelen handelsmarginaler är konstant i fasta priser.

Det enklaste sättet att göra detta är att skriva fram totalmarginalen med ett volymindex för omsättning. Ett volymindex för omsättning kan tas fram genom att omsättningen deflateras med ett omsättningsprisindex.

En förbättring av denna enkla metod kan uppnås genom att detaljerade produktuppgifter tillförs, helst genom att handelsmarginaler i fasta priser beräknas inom ramen för detaljerade tillgångs- och användningstabeller. Då kan handelsmarginalens andel av en viss transaktion beräknad för ett visst basår appliceras på transaktionsvolymen för innevarande år. På så sätt växer marginalvolymen i samma omfattning som varuflödets volym.

En annan förbättring av detta tillvägagångssätt är att förändringar i distributionsvägar beaktas (t.ex. övergång från små närbutiker till stormarknader). Det skulle innebära att vissa av kvalitetsförändringarna i utbytet av handelstjänster omfattas av volymkomponenten.

Sådana metoder skall betraktas som B-metoder, eftersom det inte går att ta hänsyn till kvalitetsförändringar inom handeln.

C-metoder: Alla andra metoder, exempelvis direkt deflatering av produktion av handelsmarginal med ett omsättningsprisindex.

52: Detaljhandel utom med motorfordon; reparation av hushållsartiklar och personliga artiklar

Vad gäller produktion av detaljhandelsmarginaler skall samma antaganden tillämpas som beskrivs ovan för partihandel. En fördel här är att det finns ett bra prisindex för detaljhandelns omsättning, nämligen KPI. För att ta fram ett volymindex för detaljhandelns omsättning av en viss produkt kan motsvarande produktgrupp i KPI användas som deflator.

Även när det gäller produktion av reparationer av hushållsartiklar och personliga artiklar kan KPI användas. Eftersom företagen bara har mindre utgifter i samband med dessa tjänster lämpar sig KPI väl och kan betraktas som A-metod. Flera olika produktgrupper i KPI måste dock användas eftersom det är så många olika produkter som ingår här. Deflatering måste göras på en detaljerad nivå för att de berörda detaljerade produktgrupperna i KPI skall kunna användas.

CPA H: Hotell- och restaurangtjänster

A-metoden för hotell- och restaurangtjänster är deflatering med ändamålsenligt producentprisindex. Om det inte finns något producentprisindex kan KPI användas som approximering. Här är detta en B-metod, eftersom företagens utgifter inte omfattas.

CPA I: Transport, magasinering och kommunikation

60, 61 och 62: Landtransport, sjötransport och lufttransport

Transport av passagerare och transport av gods skall deflateras för sig.

För transport av passagerare är A-metoden att ändamålsenligt producentprisindex används. Om dessa inte finns tillgängliga är följande metoder B-metoder:

- Deflatering med ett KPI, förutsatt att kvalitetsförändringar omfattas i tillräcklig utsträckning.

- Extrapolering med en indikator för antal passagerarkilometer, förutsatt att det finns en sådan indikator för ett tillräckligt antal transportkategorier. Här bör åtminstone en åtskillnad mellan olika klasser göras (t.ex. första och andra klass vid järnvägstransport, business class och turistklass vid flygtransport osv.).

Dessa metoder måste tillämpas separat på åtminstone följande typer av transport (av passagerare), om dessa är signifikanta i medlemsstaterna:

- Järnvägstransport

- Övrig landtransport

- Sjötransport

- Lufttransport

Om det inte går att göra en sådan uppdelning är dessa metoder C-metoder. Alla andra metoder (t.ex. användning av antal passagerare som volymindikator) är också C-metoder.

Även för transport av gods är A-metoden att ett ändamålsenligt producentprisindex används. Om inga sådana index finns tillgängliga är följande en B-metod:

- Man kan utgå ifrån att transporttjänsternas volym följer volymen på det gods som transporterats. Transporterade tonkilometer är därför en ändamålsenlig indikator, trots att det naturligtvis inte går att beakta några kvalitetsförändringar i transporttjänsten. Ju mer detaljerade uppgifterna som finns om tonkilometer för olika typer av transporter, desto bättre kommer resultatet att bli.

Denna metod måste tillämpas separat på åtminstone följande typer av transport (av gods), om dessa är signifikanta i medlemsstaterna:

- Järnvägstransport

- Övrig landtransport

- Transport i rörsystem

- Transport över hav eller i kustsjöfart

- Transport i sjöfart på inre vattenvägar

- Lufttransport

Om det inte går att göra en sådan uppdelning är dessa metoder C-metoder. Alla andra metoder (t.ex. användning av transporterade ton som indikator) är också C-metoder.

För både transport av passagerare och transport av gods gäller i princip att det krävs att uppgifter om löpande priser enligt ovannämnda uppdelning används som vägningstal för att deflateringen skall bli korrekt. Om utförliga uppgifter inte finns tillgängliga om löpande priser kan andra vägningstal användas för viktningen av indikatorer för de typer av transporter som redovisats. Dessa andra vägningstal skall ligga så nära respektive värden som möjligt.

63: Stödtjänster till transport; resebyråtjänster

Denna grupp täcker en mängd olika tjänster och följaktligen går det inte att ange någon särskild metod eller indikator. Därför hänvisas till den allmänna klassificeringen av metoder och indikatorer.

I ENS 95 ges särskilda rekommendationer för resebyråer (se punkt 10.39).

64: Post- och telekommunikationstjänster

Skattningen av post- och telekommunikationstjänster i fasta priser kompliceras av de skiftande priserna och av att antalet olika typer av tjänster hela tiden ökar. Av denna anledning kommer särskild vägledning för tillvägagångssätt i samband med dessa produkter att utarbetas inom ramen för forskningsprogrammet.

CPA J: Finansiella tjänster

För produkter som indirekt mätta finansiella tjänster (FISIM), handelsmarginaler i samband med värdepappers- och valutahandel samt försäkringstjänster definieras produktion till löpande priser som skillnaden mellan olika transaktioner. En harmoniserad definition och mått på produktion till fasta priser återstår att utarbeta.

Vad gäller beaktandet av kvalitetsförändringar i kreditinstitutens och försäkringsföretagens tjänsteproduktion måste detta också övervägas ytterligare, vilket även gäller skattningarnas jämförbarhet för sådana finansiella tjänster där faktiska priser tas ut.

Särskild vägledning till vilka metoder som skall tillämpas för dessa produkter kommer att utarbetas inom ramen för forskningsprogrammet.

CPA K: Fastighets-, uthyrnings- och företagstjänster

Bostadstjänster

Vad gäller skattningen av produktion av bostadstjänster till löpande priser så kommer alla medlemsstater att senast 1998 eller 1999 införa den så kallade stratifieringsmetoden för mätning av produktion för ändamål i samband med BNI (1).

Denna metod innebär i huvudsak att produktion till löpande priser skattas på ett objektivt sätt med hjälp av uppgifter om kvantitet och kvalitet på bostäder och de priser som betalats för användningen av dessa. För deflateringen krävs därför per definition information om produktionspris. Samma information om pris, kvantitet och kvalitet skall användas för framtagningen av skattningar i fasta priser. Tillämpningen av den strategi som beskrivs ovan kan betecknas som A-metoden. Där ges möjlighet att ta hänsyn till kvalitetsförändringar i bostadstjänsterna.

Övrig uthyrning, fastighetstjänster och företagstjänster

Det kan vara svårt att samla in uppgifter om producentpriser för dessa tjänster, bl.a. på grund av vissa produkters engångskaraktär. Följaktligen kan många olika alternativa mått på pris- eller volymförändringar användas i stället, vilka ofta är indirekta eller sekundära mått.

Hur ändamålsenliga dessa indirekta mått är måste bedömas separat för varje tjänst under denna produktgrupp. Särskild vägledning kommer att utarbetas inom ramen för forskningsprogrammet, varvid speciell uppmärksamhet kommer att ägnas åt deflatering av produktion av programvara, som också omfattas av denna produktgrupp.

CPA M: Utbildning

CPA N: Hälso- och sjukvård, sociala tjänster, veterinärtjänster

I vissa medlemsstater registreras huvuddelen av tjänsteproduktionen inom hälsovårds- och utbildningssektorn som marknadsproduktion, och i andra registreras dessa tjänster som icke marknadsproduktion. Metoderna för mätning av produktion till fasta priser skall ta hänsyn till behovet av att få fram jämförbar statistik för dessa två grupper av länder.

Prisstatistiken för deflatering av marknadsproduktion skall återspegla produktens totalpris, inte bara konsumentens bidrag till totalpriset eller en tariff enligt praxis. Prisstatistiken skall också omfatta kvalitetsförändringar i produkter på hälsovårds- och utbildningsområdet.

Inom ramen för forskningsprogrammet kommer särskild vägledning att utarbetas till vilka tillvägagångssätt som skall tillämpas för dessa produkter, på grundval av prisstatistik eller andra metoder. Programmet kommer att täcka in både marknadsproduktion av dessa tjänster och icke marknadsproduktion, vilket behandlas nedan.

CPA O: Andra samhälleliga och personliga tjänster

Uppgifter om producentpris finns ofta inte tillgängliga när det gäller dessa tjänster och i stället används ofta alternativa indikatorer. Liksom i fråga om hälsovård och utbildning kan vissa verksamheter inom denna produktgrupp förekomma som både marknadsproduktion och icke marknadsproduktion och detta måste omfattas av de statistiska metoderna.

Särskild vägledning om vilka tillvägagångssätt som skall tillämpas för dessa produkter kommer att utarbetas inom ramen för forskningsprogrammet.

CPA P: Förvärvsarbete i hushåll

Denna produktion är produktion för egen slutlig användning och värderas enligt praxis som löner och kollektiva avgifter, inklusive ersättning in natura.

Metoderna för framtagning av skattning i fasta priser består i regel av användning av KPI-data eller uppgifter om lön för deflateringen, eller av volymframskrivning (med antal anställda som grund för framskrivningen). De deflatorer som används (KPI eller löneuppgifter) skall principiellt kontrolleras så att hänsyn tas till inkomster in natura på ett korrekt sätt.

Med dessa metoder beaktas inga produktivitetsförändringar, vilket dock bara medför mindre konsekvenser för BNP. Sådana metoder är B-metoder, om inte hänsyn tas till produktivitetsförändringar (och i så fall är de A-metoder).

Skatter och subventioner på produktion och import och mervärdesskatt

I ENS 95 (punkterna 10.47-10.52) anges tillräckligt utförligt de principer som skall användas för skattningen av skatter och subventioner på produktion och import och mervärdesskatt i fasta priser. Dessa principer är A-metoden.

II.3 Icke marknadsproduktion

Som nämnts ovan måste statistiska metoder för mätning av produktion till fasta priser tillhandahålla jämförbar statistik både för marknadsproduktion och icke marknadsproduktion, och detta gäller i synnerhet för tjänster på hälsovårds- och utbildningsområdet.

När det gäller icke marknadsproduktion av tjänster kan produktion till fasta priser skattas antingen med hjälp av indikatorer för produktionsvolym eller metoder baserade på input (t.ex. deflatering av arbetskraftsinsats och annan input eller extrapolering av volymen för basårets arbetskraftsinsats). Det kan finnas vissa prisuppgifter som också kan användas.

A-, B- och C-metoder för tjänster som inte är avsedda för marknaden och skillnaderna mellan dessa metoder kommer att fastställas inom ramen för forskningsprogrammet.

II.3.1 CPA M: Utbildning

Icke marknadsproduktion av tjänster på utbildningsområdet i fasta priser kan skattas genom att man använder sig av antingen indikatorer för produktionsvolym eller metoder baserade på input.

Särskild vägledning till vilka metoder som skall tillämpas för skattning av tjänsteproduktion på utbildningsområdet (med hjälp av indikatorer på produktionsvolym, metoder baserade på input eller, beträffande marknadsproduktion, prisuppgifter) kommer att utarbetas inom ramen för forskningsprogrammet. Där kommer även beaktandet av kvalitetsförändringar att behandlas.

II.3.2 CPA N (del): Hälsa

Icke marknadsproduktion av tjänster i fasta priser på hälsovårdsområdet kan även skattas genom att man använder antingen indikatorer för produktionsvolym eller metoder baserade på input.

Särskild vägledning till vilka metoder som skall tillämpas för skattning av tjänsteproduktionen på hälsovårdsområdet (med hjälp av indikatorer på produktionsvolym, metoder baserade på input eller - beträffande marknadsproduktion - prisuppgifter) kommer att utarbetas inom ramen för forskningsprogrammet. Där kommer även beaktandet av kvalitetsförändringar att behandlas, vilket är speciellt viktigt när det gäller tjänsteproduktionen på hälsovårdsområdet.

II.3.3 Övrig icke marknadsproduktion av tjänster

Övrig icke marknadsproduktion av tjänster kan ha många olika former. Vissa tillhandahålls på individuell basis (t.ex. tjänster som rör social trygghet) medan andra är kollektiva tjänster (t.ex. tjänster inom försvaret). Vissa kan ha både ett individuellt och ett kollektivt inslag (t.ex. polistjänster - som i ENS 95 klassificeras som kollektiva tjänster enligt praxis).

Indikatorer för produktionsvolym kan användas för skattning av tjänsteproduktion som görs på individuell basis och kanske för vissa tjänster som görs på kollektiv basis. Metoder baserade på input kan användas för alla dessa tjänster. Det kommer att krävas en viss harmonisering av det sätt på vilket de två metoderna tillämpas så att resultaten blir jämförbara.

Särskild vägledning till vilka metoder som skall tillämpas för dessa produkter (med hjälp av indikatorer för produktionsvolym eller metoder baserade på input) kommer att utarbetas inom ramen för forskningsprogrammet.

DEL III

PRIS- OCH VOLYMMÄTNING ENLIGT UTGIFTSANSATSEN

På utgiftssidan är BNP i fasta priser summan av slutlig konsumtion, bruttoinvesteringar och nettoexport.

Följande kriterier kan tillämpas vid bedömningen av hur ändamålsenliga de indikatorer är som skall användas antingen för deflatering av årets värden eller för extrapolering av basårets värden enligt utgiftsansatsen:

- Omfattningen av indikatorns täckning av produktgruppen ifråga. Exempelvis huruvida indikatorn täcker alla produkter i produktgruppen eller bara ett urval av dessa.

- Värderingsgrunder för indikatorn. För slutlig konsumtion och bruttoinvesteringar skall dessa hellre vara mottagarpriser än exempelvis producentpriser.

- Indikatorn skall omfatta kvalitetsförändringar och hellre låta dessa påverka volymskattningarna än prisskattningarna.

- Den begreppsmässiga konsistensen mellan indikatorn och de begrepp som används för nationalräkenskaperna.

Dessa kriterier leder till följande generella slutsatser om tillvägagångssätten för skattning av pris- och volymmåtten för de olika kategorierna enligt utgiftsansatsen.

Hushållens slutliga konsumtion

Hushållens slutliga konsumtion skall - när det är ändamålsenligt - deflateras så mycket som möjligt med hjälp av information ur KPI.

För att vara ändamålsenligt skall KPI uppfylla följande kriterier:

- Det är ett index som täcker exakt denna produkt(grupp).

- Det omfattar på ett ändamålsenligt sätt kvalitetsförändringar hos produkten/produkterna.

- Det värderas till mottagarpriser inklusive mervärdesskatt.

- De begrepp som ligger till grund för KPI är konsistenta med de begrepp som används för nationalräkenskaperna.

Om det inte finns något KPI för en viss produkt måste andra mer ungefärliga indikatorer användas. Dessa kan vara producentprisindex, export- eller importprisindex eller kanske, under vissa förhållanden, volymindikatorer. Sådana metoder är B-metoder.

C-metoder är metoder där index används som inte alls motsvarar produkten/produkterna i fråga.

Den offentliga sektorns slutliga konsumtion och den slutliga konsumtionen för hushållens ideella organisationer (HIO)

Beträffande slutlig konsumtion för dessa produktgrupper gäller det som anges för skattning av icke marknadsproduktion enligt produktionsansatsen (avsnitt II.3 ovan), eftersom värdena på varorna och tjänsterna som produceras av den offentliga sektorn och HIO är huvudkomponenter i dessa kategorier (ENS 95, punkterna 3.78 och 3.79).

Offentliga sektorns köp av varor och tjänster som produceras av marknadsproducenter och som levereras till hushållen - utan någon vidarebearbetning - som sociala transfereringar in natura, vilka också utgör en del av den offentliga sektorns slutliga konsumtion (ENS 95, punkt 3.79), skall deflateras med ändamålsenliga prisindex som motsvarar dessa varor och tjänster (på marknaden).

I ENS 95 punkt 3.85 beskrivs skillnaden mellan individuella och kollektiva varor och tjänster som tillhandahålls av offentliga enheter. När denna åtskillnad görs kan begreppet faktisk slutlig konsumtion avledas utan problem. Dessa räkenskaper medför inga direkta problem när det gäller skattningar i fasta priser.

Fast bruttoinvestering

A-metoden för fast bruttoinvestering är användning av prisindex för faktiska investeringar. Ett sådant index skall uppfylla följande kriterier:

- Det är ett index som exakt täcker ifrågavarande produkt(grupp).

- Det omfattar på ett ändamålsenligt sätt kvalitetsförändringar hos produkten/produkterna.

- Det är värderat i mottagarpriser, inklusive icke avdragsgill mervärdesskatt.

- De begrepp som ligger till grund för indexet är konsistenta med de begrepp som används för nationalräkenskaperna.

I praktiken kommer ofta producentprisindex att användas, vilket är B-metoder om de inte räknas om till mottagarpriser. Vad gäller producentprisindex för specifika produkter gäller det som anges i avsnitt II.2, vilket även inbegriper hänvisningarna till forskningsprogrammet.

Förändringar i lagerinvestering

Det är viktigt att lagerstockarna deflateras för sig och oberoende samt att de inte beräknas som residualen från beräkningarna i fasta priser.

I ENS 95 (punkt 10.56) anges att förändring av lagerinvestering i fasta priser kan beräknas genom att uppläggning av lager och uttag ur lager deflateras för sig med ändamålsenliga prisindex. Om prisutvecklingen och volymförändringarna för de lagrade varorna inte är alltför omfattande, kan förändringar i lagerinvestering även deflateras direkt med ett index över årets genomsnittspriser.

Lager omfattar följande fyra kategorier (ENS 95, punkt 3.119):

- Insatsvaror. För insatsvaror gäller de principer som anges för deflatering av insatsförbrukning i avsnitt II.2.

- Varor i arbete. Denna kategori bör undersökas inom ramen för forskningsprogrammet.

- Färdigvaror. Dessa kan deflateras med hjälp av producentprisindex i baspriser.

- Handelsvaror. Dessa värderas till inköpspris, varvid ett producentprisindex torde vara en bra indikator.

Problem i samband med kapitalvinster bör också undersökas inom ramen för forskningsprogrammet.

Anskaffning minus avyttring av värdeföremål

Denna kategori bör undersökas inom ramen för forskningsprogrammet.

Export och import av varor och tjänster

Denna kategori bör undersökas inom ramen för forskningsprogrammet.

(1) Kommissionens beslut 95/309/EG, Euratom (EGT L 186, 5.8.1995, s. 59) och

kommissionens beslut 97/619/EG, Euratom (EGT L 252, 16.9.1997, s. 33).

BILAGA II

>Plats för tabell>