(1)

Schengens informationssystem (SIS) är ett grundläggande verktyg för att upprätthålla en hög säkerhetsnivå inom området med frihet, säkerhet och rättvisa i unionen genom att det stöder det operativa samarbetet mellan nationella behöriga myndigheter, särskilt gränsbevakningstjänstemän, polis- och tullmyndigheter, invandringsmyndigheter och myndigheter som ansvarar för att förebygga, förhindra, avslöja, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 (2) utgör den rättsliga grunden för SIS avseende frågor som omfattas av tredje delen avdelning V kapitlen 4 och 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(2)

SIS-registreringar innehåller information om en viss person eller ett visst föremål samt anvisningar om vad myndigheterna ska göra när de lokaliserar den personen eller det föremålet. Registreringar som förs in i SIS om personer och föremål görs i realtid direkt tillgängliga för alla slutanvändare hos de behöriga nationella myndigheter i de medlemsstater som är behöriga att söka i SIS enlighet med förordning (EU) 2018/1862. Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (3), nationella medlemmar i Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1727 (4), och enheterna inom den europeiska gräns- och kustbevakningen, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 (5), är också behöriga att få åtkomst till och söka uppgifter i SIS inom ramen för sina respektive mandat och i enlighet med förordning (EU) 2018/1862.

(3)

Europol spelar en viktig roll i kampen mot grov brottslighet och terrorism genom att tillhandahålla analyser och hotbildsbedömningar till stöd för de behöriga nationella myndigheternas utredningar. Europol fyller även den rollen genom att använda SIS och genom utbytet av tilläggsinformation med medlemsstaterna om SIS-registreringar. Kampen mot grov brottslighet och terrorism bör kontinuerligt samordnas mellan medlemsstaterna när det gäller behandling av uppgifter och införande av registreringar i SIS.

(4)

Med tanke på den grova brottslighetens och terrorismens globala karaktär blir den information som tredjeländer och internationella organisationer erhåller om personer som begår grova brott och terrorism liksom personer som misstänks för grova brott och terrorism allt viktigare för unionens inre säkerhet. Vissa av dessa uppgifter, särskilt när den berörda personen är en tredjelandsmedborgare, delas endast med Europol som behandlar uppgifterna och delar resultatet av sina analyser med medlemsstaterna.

(5)

Det operativa behovet av att göra verifierade uppgifter från ett tredjeland tillgängliga för tjänstemän i frontlinjen, i synnerhet gränsbevakningstjänstemän och poliser, är allmänt erkänt. De berörda slutanvändarna i medlemsstaterna har dock inte alltid tillgång till dessa värdefulla uppgifter, bland annat för att medlemsstaterna nationella rätt inte alltid medger att registreringar förs in i SIS på grundval av sådana uppgifter.

(6)

För att åtgärda bristerna i utbytet av information om grov brottslighet och terrorism, i synnerhet om utländska terroriststridande, där övervakningen av deras förflyttningar är avgörande, är det nödvändigt att säkerställa att medlemsstaterna, på förslag av Europol, kan föra in informationsregistreringar om tredjelandsmedborgare i unionens intresse i SIS, för att göra information som tillhandahålls av tredjeländer och internationella organisationer tillgänglig, direkt och i realtid för tjänstemän i frontlinjen i medlemsstaterna.

(7)

I detta syfte bör en särskild kategori informationsregistreringar om tredjelandsmedborgare i unionens intresse (informationsregistreringar) skapas i SIS. Sådana informationsregistreringar om tredjelandsmedborgare i unionens intresse bör föras in i SIS av medlemsstaterna efter eget gottfinnande och sedan de kontrollerat och analyserat Europols förslag, för att informera slutanvändare som gör en sökning i SIS om att den berörda personen misstänks vara inblandad i ett brott som omfattas av Europols behörighet, och så att medlemsstaterna och Europol får bekräftelse på att den person som är föremål för informationsregistreringen har lokaliserats och erhåller ytterligare uppgifter i enlighet med förordning (EU) 2018/1862 i dess ändrade lydelse enligt den här förordningen.

(8)

För att den medlemsstat till vilken Europol riktade förslaget om en informationsregistrering ska kunna bedöma om ett särskilt ärende är tillräckligt adekvat, relevant och viktigt för att motivera att den informationsregistreringen förs in i SIS, och i syfte att bekräfta att informationskällan är tillförlitlig och att informationen om den berörda personen är korrekt, bör Europol dela med sig av all information den har om ärendet, med undantag för information som tydligt erhållits i uppenbar strid med de mänskliga rättigheterna. Europol bör i synnerhet dela med sig av resultatet av dubbelkontroll av uppgifterna mot sina databaser, information om uppgifternas korrekthet och tillförlitlighet och sin analys av huruvida det finns tillräckliga skäl att anta att personen har begått, varit delaktig i eller avser att begå ett brott som omfattas av Europols behörighet.

(9)

Europol bör utan dröjsmål underrätta medlemsstaterna om den har relevanta kompletterande eller ändrade uppgifter rörande dess förslag att föra in en informationsregistrering i SIS, eller bevis för att de uppgifter som ingår i dess förslag är felaktiga i sak eller har lagrats olagligt, i syfte att säkerställa att SIS-uppgifterna är lagliga, fullständiga och korrekta. Europol bör också utan dröjsmål till den registrerande medlemsstaten översända kompletterande eller ändrade uppgifter rörande en informationsregistrering som förts in i SIS på dess förslag för att göra det möjligt för den medlemsstaten att komplettera eller ändra registreringen. Europol bör i synnerhet agera om den får kännedom om att den information som mottagits från myndigheterna i ett tredjeland eller en internationell organisation var felaktig eller lämnades till Europol för olagliga ändamål, till exempel om uppgifterna om personen delades av politiska skäl.

(10)

Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/794 och (EU) 2018/1725 (6) bör vara tillämpliga på Europols behandling av personuppgifter när Europol fullgör sina skyldigheter enligt den här förordningen.

(11)

Förberedelserna inför genomförandet av informationsregistreringar bör inte inverka på användningen av SIS.

(12)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att inrätta och reglera en särskild kategori av registreringar som förs in i SIS av medlemsstaterna på förslag av Europol, i unionens intresse, för att utbyta information om personer som är inblandade i grov brottslighet eller terrorism, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras natur, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(13)

Denna förordning är fullt ut förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och i EU-fördraget. Denna förordning respekterar i synnerhet fullt ut skyddet av personuppgifter i enlighet med artikel 16 i EUF-fördraget, artikel 8 i stadgan och tillämpliga dataskyddsregler. Denna förordning syftar också till att säkerställa en trygg miljö för alla personer som vistas på unionens territorium.

(14)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(15)

Irland deltar i denna förordning i enlighet med artikel 5.1 i protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och i enlighet med artikel 6.2 i rådets beslut 2002/192/EG (7) och rådets genomförandebeslut (EU) 2020/1745 (8).

(16)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 G i rådets beslut 1999/437/EG (10).

(17)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (11), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 G i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/149/RIF (12).

(18)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (13), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 G i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/349/EU (14).

(19)

När det gäller Bulgarien och Rumänien utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt och bör läsas jämförd med rådets beslut 2010/365/EU (15) och (EU) 2018/934 (16).

(20)

När det gäller Kroatien utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2011 års anslutningsakt och bör läsas jämförd med rådets beslut (EU) 2017/733 (17).

(21)

När det gäller Cypern utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

(22)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 41.2 i förordning (EU) 2018/1725.

(23)

Förordning (EU) 2018/1862 bör därför ändras i enlighet med detta.