(1)

Förordning (EEG) nr 2821/71 ger kommissionen befogenhet att genom förordning tillämpa artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (*1) på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden som omfattas av artikel 101.1 i fördraget och som avser specialisering, inklusive avtal som är nödvändiga för att åstadkomma specialisering.

(2)

Kommissionens förordning (EG) nr 2658/2000 av den 29 november 2000 om tillämpning av artikel 81.3 i fördraget på grupper av specialiseringsavtal (2) definierar grupper av specialiseringsavtal som kommissionen ansåg normalt uppfylla villkoren i artikel 101.3 i fördraget. Med tanke på att erfarenheterna av tillämpningen av den förordningen, som upphör att gälla den 31 december 2010, på det hela taget varit positiva och med hänsyn till de ytterligare erfarenheter som gjorts sedan den förordningen antogs, är det lämpligt att en ny gruppundantagsförordning antas.

(3)

Denna förordning bör uppfylla de två kraven på att effektivt skydda konkurrensen och att ge företagen tillräcklig rättslig förutsebarhet. Samtidigt som dessa mål eftersträvas bör så stor hänsyn som möjligt tas till behovet av att förenkla den administrativa tillsynen och de rättsliga ramarna. Under en viss nivå av marknadsstyrka kan det i allmänhet presumeras att specialiseringsavtal som faller inom tillämpningsområdet för artikel 101.3 i fördraget ger upphov till positiva effekter som kommer att uppväga eventuella negativa effekter på konkurrensen.

(4)

För tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget genom förordning är det inte nödvändigt att fastställa vilka avtal som kan omfattas av artikel 101.1 i fördraget. Vid en individuell bedömning av avtal som omfattas av artikel 101.1 i fördraget måste flera faktorer beaktas, särskilt strukturen på den relevanta marknaden.

(5)

Förmånen av det undantag som fastställs genom denna förordning bör begränsas till de avtal som med tillräcklig säkerhet kan antas uppfylla villkoren i artikel 101.3 i fördraget.

(6)

Sannolikheten för att avtal om specialisering i fråga om produktion bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor är störst om parterna har kompletterande kunnande, tillgångar eller verksamheter, eftersom de berörda företagen kan koncentrera sig på tillverkning av vissa produkter och följaktligen arbeta effektivare och erbjuda produkterna till lägre priser. Detsamma kan generellt sägas om avtal om specialisering i fråga om färdigställande av tjänster. Under förutsättning att konkurrensen är verkningsfull kommer konsumenterna sannolikt att få en skälig andel av de uppnådda fördelarna.

(7)

Dessa fördelar kan uppnås genom avtal där en part helt eller delvis avstår från att tillverka vissa produkter eller färdigställa vissa tjänster till förmån för en annan part (”ensidig specialisering”), avtal där alla parterna helt eller delvis avstår från att tillverka vissa varor eller färdigställa vissa tjänster till förmån för en annan part (”ömsesidig specialisering”) samt avtal där parterna förbinder sig att gemensamt tillverka vissa produkter eller färdigställa vissa tjänster (”gemensam produktion”). I den här förordningen kräver begreppen ensidig och ömsesidig specialisering inte att en part minskar kapaciteten, eftersom det räcker med att produktionsvolymen minskas. Begreppet gemensam produktion kräver dock inte att parterna var för sig minskar sin produktionsverksamhet utöver räckvidden för sitt planerade avtal om gemensam produktion.

(8)

Ensidiga och ömsesidiga specialiseringsavtal är till själva sin karaktär sådana att de förutsätter att parterna är verksamma på samma produktmarknad. Det är inte nödvändigt att parterna är verksamma på samma geografiska marknad. Tillämpningen av denna förordning på ensidiga och ömsesidiga specialiseringsavtal bör följaktligen inskränka sig till scenarier där parterna är verksamma på samma produktmarknad. Avtal om gemensam produktion kan ingås av parter som redan är verksamma på samma produktmarknad men också av parter som vill gå in på en produktmarknad med hjälp av avtalet. Avtal om gemensam produktion bör därför omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning oberoende av om parterna redan är verksamma på samma produktmarknad.

(9)

För att fördelarna med specialiseringen ska kunna förverkligas utan att någon part helt lämnar marknaden i leden efter produktionen, bör ensidiga och ömsesidiga specialiseringsavtal endast omfattas av denna förordning om de föreskriver leverans- och inköpsskyldigheter eller gemensam distribution. Leverans- och inköpsskyldigheter kan vara exklusiva men behöver inte vara det.

(10)

Om parternas andel av den relevanta marknaden för de produkter som är föremål för ett specialiseringsavtal inte överstiger en viss nivå kan det presumeras att avtalet som regel kommer att skapa ekonomiska fördelar i form av stordrifts- eller diversifieringsfördelar eller bättre produktionsteknik, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås. Om de produkter som tillverkas inom ramen för ett specialiseringsavtal är mellanprodukter som en eller flera av parterna helt eller delvis använder som insatsprodukter i sin egen tillverkning av vissa produkter i senare led som de därefter säljer på marknaden, bör undantaget enligt denna förordning gälla endast om parternas andel av den relevanta marknaden för dessa produkter i senare led inte överstiger en viss nivå. Om man i ett sådant fall endast beaktar parternas andel av marknaden för mellanprodukten negligeras den potentiella risken för att konkurrenter utestängs från marknaden för produkter i senare led eller drabbas av prishöjningar på insatsprodukter. Det finns emellertid inte någon presumtion för att specialiseringsavtal antingen omfattas av artikel 101.1 i fördraget eller att de inte uppfyller villkoren i artikel 101.3 i fördraget när tröskelvärdet för marknadsandelar enligt denna förordning har överskridits eller andra villkor i denna förordning inte är uppfyllda. I sådana fall måste en individuell bedömning av specialiseringsavtalet göras mot bakgrund av artikel 101 i fördraget.

(11)

Avtal som innehåller begränsningar som inte är absolut nödvändiga för att uppnå de positiva effekterna av ett specialiseringsavtal bör inte undantas enligt denna förordning. Avtal som innehåller vissa typer av allvarliga begränsningar av konkurrensen som hör samman med fastställande av priser gentemot tredje part, begränsning av produktion eller försäljning och uppdelning av marknader eller kundunderlag bör i princip inte omfattas av den undantagsförmån som fastställs genom denna förordning, oberoende av parternas marknadsandel.

(12)

Bestämmelserna i denna förordning om begränsningen avseende marknadsandelar, om att vissa avtal inte undantas och om övriga villkor säkerställer normalt att de avtal som omfattas av gruppundantaget inte ger parterna möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av de berörda produkterna eller tjänsterna.

(13)

Enligt artikel 29.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (3) kan kommissionen återkalla förmånen enligt denna förordning om den i ett visst fall konstaterar att ett avtal på vilket det undantag som föreskrivs i denna förordning är tillämpligt ändå har verkningar som är oförenliga med artikel 101.3 i fördraget.

(14)

Enligt artikel 29.2 i förordning (EG) nr 1/2003 får konkurrensmyndigheten i en medlemsstat återkalla gruppundantaget enligt denna förordning på den medlemsstatens territorium eller en del av detta, om ett avtal som omfattas av det undantag som fastställs i denna förordning i ett visst fall ändå har verkningar som är oförenliga med artikel 101.3 i fördraget på den medlemsstatens territorium, eller på en del av detta vilken uppvisar alla kännetecken på en avgränsad geografisk marknad.

(15)

Förmånen enligt denna förordning kan återkallas i enlighet med artikel 29 i förordning (EG) nr 1/2003 till exempel om den relevanta marknaden är mycket koncentrerad och konkurrensen redan är svag, särskilt på grund av övriga marknadsaktörers individuella marknadsställning eller kopplingar mellan andra marknadsaktörer som skapats genom parallella specialiseringsavtal.

(16)

För att underlätta ingåendet av specialiseringsavtal, som kan påverka parternas struktur, bör giltighetstiden för denna förordning fastställas till 12 år.