32002D0259

Kommissionens beslut

av den 28 november 2001

som Förbundsrepubliken Tyskland har genomfört till förmån för stålföretaget Georgsmarienhütte Holding GmbH

[delgivet med nr K(2001) 3734]

(Endast den tyska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2002/259/EG, EKSG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.1 första stycket i detta,

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt artikel 4 c i detta,

med beaktande av Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a i detta jämförd med protokoll 14,

med beaktande av kommissionens beslut nr 2496/96/EKSG av den 18 december 1996 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin(1),

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig(2), och

av följande skäl:

1. FÖRFARANDE

(1) Genom en skrivelse av den 23 juli 1999 anmälde Förbundsrepubliken Tyskland till kommissionen att ett förvaltningsavtal hade slutits mellan den tyska offentliga myndigheten "Bundesanstalt für Vereinigungsbedingte Sonderaufgaben" (nedan kallad BvS), företaget Gröditzer Stahlwerke GmbH och dess dotterbolag och Georgsmarienhütte Holding GmbH.

(2) Genom en skrivelse av den 29 juli 2000 underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget och artikel 6.5 i kommissionens beslut nr 2496/96/EKSG (nedan kallat gemenskapsregler för stöd till stålindustrin) med avseende på ovannämnda åtgärd. Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning(3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärden i fråga.

(3) Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

(4) Den 11 oktober 2000, 6 februari 2001, 6 juni 2001 och 22 augusti 2001 besvarade Tyskland kommissionens skrivelse om att inleda förfarandet och kommissionens skrivelser av den 11 december 2000, 12 april 2001 och 14 juli 2001.

2. DETALJERAD BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN

(5) Gröditzer Stahlwerke GmbH och dess dotterbolag(4) (nedan kallade Gröditzer) bedriver sin verksamhet i Sachsen. Sedan 1990 har Gröditzer ägts av Treuhandanstalt (THA) och dess offentliga efterträdare, EREL Verwaltungs GmbH und Co Management KG (EREL), Beteiligungs-Management-Gesellschaft mbH (BMGB), och slutligen BvS.

(6) Den 25 februari 1997 slöt BMGB ett avtal "Kauf und Abtretungsvertrag über Geschäftsanteile" (nedan kallat privatiseringsavtalet) med Georgsmarienhütte-koncernen(5) om att det skulle privatisera Gröditzer.

(7) Under åren före privatiseringen mottog Gröditzer betydande belopp i statligt stöd i form av garantier och aktieägarlån från THA och dess efterträdare. Nytt stöd har betalats ut enligt privatiseringsavtalet. I privatiseringsavtalet anges att egendomsrätten till Gröditzer skulle överföras till Georgsmarienhütte Holding GmbH (GMH) först när kommissionen hade godkänt det statliga stöd som hade betalats ut och skulle betalas ut till Gröditzer. I artikel 17 i privatiseringsavtalet anges dock att GMH hade rätt att förvalta Gröditzers verksamhet medan man väntade på att ta över egendomsrätten.

(8) Enligt artikel 17 i privatiseringsavtalet mottog GMH en årlig koncernavgift på 232000 tyska mark för sina förvaltningstjänster. I denna avgift ingick inte kostnader för tillfällig förflyttning av chefer till Gröditzer.

(9) Den 8 juli 1999 antog kommissionen beslut 1999/720/EEG, EKSG om det statliga stöd som Tyskland beviljat Gröditzer Stahlwerke GmbH och dess dotterföretag Walzwerk Burg GmbH(6). Kommissionen beslutade bland annat att det statliga stödet på 239 miljoner tyska mark var oförenligt med EKSG- och EG-fördragen och måste återkrävas.

(10) Till följd av detta beslut sade GMH och BvS, den rättsliga efterträdaren till den tidigare avtalsparten BMGB, upp privatiseringsavtalet, som sålunda upphörde att existera.

(11) Samtidigt vidtog BvS åtgärder för att återkräva det stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden från Gröditzer. Detta ledde till att Gröditzers skuldsättning ökade kraftigt och att BvS, dess största fordringsägare, lämnade in en konkursansökan. Den 20 september 1999 fattade konkursdomstolen i Dresden ett preliminärt beslut om konkurs och den 17 januari 2000 förklarades Gröditzer Stahlwerke GmbH i konkurs. Samma dag fattades ett preliminärt konkursbeslut om dotterbolagen Stahlwerke Gröditz GmbH och Edelstahl Gröditz GmbH.

(12) Med hänsyn till att privatiseringsavtalet hade sagts upp, vilket ledde till att Gröditzer blev utan förvaltningsstruktur, underrättade de tyska myndigheterna kommissionen den 23 juli 1999 om att ett nytt förvaltningsavtal (nedan kallat managementavtalet) hade slutits mellan BvS, Gröditzer och GMH. Detta managementavtal trädde i kraft (retroaktivt) per den 1 juli 1999.

(13) Enligt managementavtalet skulle GMH tillhandahålla ett antal förvaltningstjänster, till exempel tillgång till GMH:s försäljnings-, inköps- och distributionsnät, försäkringar och know-how. Detta fick följande resultat:

a) GMH placerade tre chefer på Gröditzer. Kostnaderna för detta uppgick till 80000 tyska mark per månad i personalkostnader och cirka 20000 tyska mark per månad i övriga kostnader.

b) Den totala avgiften för GMH:s förvaltningstjänster bestod dessutom av följande två delar:

i) Enligt artikel 12.2 i managementavtalet tog GMH ut en avgift som uppgick till 1 % av Gröditzers omsättning.

ii) Dessutom tog GMH ut en avgift som beräknats på grundval av förbättringen av Gröditzers rörelseresultat (artikel 12.3 i managementavtalet), dvs. 15 % av förbättringen upp till 1 miljon tyska mark och 30 % av förbättringen över 1 miljon tyska mark.

c) BvS gick med på ytterligare ett antal skyldigheter. Det accepterade att vara solidariskt och personligt ansvarigt för betalning av alla avgifter som Gröditzer skulle betala till GMH enligt managementavtalet (artikel 12.5 i avtalet).

d) I artikel 18 i managementavtalet föreskrivs vidare att BvS skulle betala avgifterna i ytterligare tre månader om konkursförvaltaren skulle utkräva sin rätt att häva kontraktet enligt artikel 103 i den tyska obeståndslagstiftningen.

e) Om Gröditzer skulle gå i konkurs åtog sig BvS även att erbjuda konkursförvaltaren ett obeståndslån för att fortsätta med managementavtalet om denne skulle vilja häva avtalet av ekonomiska skäl (artikel 19 i avtalet).

(14) Från den 1 juli till den 31 december 1999 uppgick de totala avgifterna som Gröditzer betalade till 1,7 miljoner mark. Dessa bestod av 520000 mark för tillfällig förflyttning av tre chefer, 738000 mark som baserade sig på 1 % av omsättningen och en resultatrelaterad avgift på 445000 mark.

(15) Från den 1 januari till den 31 mars 2000 uppgick de totala avgifterna till 685000 mark. Dessa fördelade sig på 240000 mark för tillfällig förflyttning av tre chefer och en avgift på 445000 mark som baserade sig på 1 % av omsättningen. Konkursförvaltaren och GMH kom även överens om att den resultatrelaterade avgiften inte skulle betalas för denna period, eftersom en obeståndsavgift betalades enligt artikel 183 i SGB III(7).

(16) Managementavtalet med Gröditzer Stahlwerke GmbH sades upp när konkursförfarandet inleddes i januari 2000 och med avseende på dotterbolagen sades avtalet upp den 1 april 2001 när deras konkursförfaranden inleddes.

(17) Samtidigt slöt konkursförvaltarna ett nytt förvaltningsavtal med GMH som innebar en total avgift på 100000 mark för tillfällig förflyttning av tre chefer. Detta avtal gällde till och med den 30 juni 2000. Under löptiden förlängdes avtalet till och med den 31 december 2001.

3. DET FORMELLA FÖRFARANDET

(18) Det formella förfarandet inleddes eftersom kommissionen tvivlade på att avtalet mellan BvS och Gröditzer hade ingåtts på marknadsmässiga villkor. Misstankarna gällde särskilt avgifterna, eftersom det vid en jämförelse verkade som om dessa var tio gånger högre än den avgift som Gröditzer hade betalat till GMH enligt privatiseringskontraktet. Kommissionen hade därför vissa betänkligheter om huruvida förvaltningsavtalen kunde omfatta statligt stöd till GMH, och ifrågasatte om sådant stöd var förenligt med EG-fördraget och EKSG-fördraget.

4. KOMMENTARER FRÅN TYSKLAND OCH ÖVRIGA BERÖRDA PARTER

(19) I sitt svar på skrivelsen om att inleda förfarandet upprepar Tyskland sin ståndpunkt från den preliminära undersökningen, dvs. att BvS ingick förvaltningsavtalen enligt marknadsmässiga villkor. På grund av de särskilda omständigheterna ingicks avtalet utan något anbudsförfarande för tillfälliga förvaltningsstrukturer, dvs brådskande åtgärder krävdes eftersom företaget befann sig utan ledningsstruktur till följd av att privatiseringsavtalet hade sagts upp. Eftersom det var svårt att hitta en tillfällig förvaltningsstruktur som kunde tillhandahålla jämförbara tjänster skulle det enda alternativet till avtalet ha varit att stänga företaget och avveckla det under konkursförfarandet. Detta alternativ skulle ha lett till minskad omsättning och följaktligen till lägre ersättning för fordringsägarna, däribland BvS(8).

(20) Tyskland inkom även med upplysningar där man menade att villkoren i managementavtalet inte kan jämföras med villkoren i privatiseringsavtalet. Privatiseringsavtalet undertecknades mot bakgrund av att GMH skulle erhålla egendomsrätt till Gröditzer. Det inbegrep inte kostnader för förflyttning av chefer. Den tidigare avgiften var därför inte baserad på verkliga kostnader. Ytterligare avkastning förväntades i och med förbättringen av Gröditzers rörelseresultat. Managementavtalet slöts efter det att privatiseringsavtalet hade upphört att existera. Det var omöjligt för GMH att förutse om de skulle köpa Gröditzer i ett senare skede. Därför förhandlades avgifterna på rak arm. Det låg i alla parters intresse att avgiften även skulle inbegripa en bonus för resultat- och omsättningsförbättringar.

(21) Dessutom överlämnades ett expertutlåtande som genomförts på GMH:s begäran om huruvida en privat investerare skulle ha ingått managementavtalet enligt marknadsmässiga villkor. Experterna bekräftade i sitt utlåtande att det krävdes en tillfällig förvaltningsstruktur när privatiseringsavtalet hade upphört att gälla för att företagets värde inte skulle minska. De drog slutsatsen att managementavtalet med GMH var den bästa lösningen för BvS. Vad gäller avgifterna och de ytterligare skyldigheterna ansåg experterna att GMH:s totala ersättning, inklusive den resultatrelaterade avgiften, är jämförbar med ersättning till andra tillfälliga chefer inom samma sektor(9).

(22) När det gäller BvS ytterligare skyldigheter bekräftade experterna att en tillfällig chef alltid kräver en garanti från företagets aktieägare eller fordringsägare om företaget står inför ett konkursförfarande. Risken att inte få betalt för sina tjänster på grund av den hotande konkursen skulle annars vara alltför hög.

(23) De tyska myndigheterna angav vidare att BvS ytterligare skyldigheter i form av lån till konkursförvaltaren och betalning av avgift i ytterligare tre månader efter det att avtalet hade avslutats inte kommer att utkrävas till förmån för GMH. De underrättade även kommissionen om att GMH den 18 oktober 2000 hade beslutat att inte dra fördel av det solidariska och personliga ansvar som angavs i artikel 12.5 i förvaltningsavtalen eller av någon annan av BvS skyldigheter enligt förvaltningsavtalen(10).

(24) Inga synpunkter har mottagits från övriga berörda parter.

5. BEDÖMNING AV ÅTGÄRDEN

(25) Kommissionen anser att GMH Holding GmbH inte är ett stålföretag som omfattas av EKSG-fördraget. Det är enbart ett holdingbolag i en koncern där majoriteten av omsättningen kommer från stålföretag som omfattas av EKSG-fördraget. Det kan dock inte uteslutas att åtgärdsmottagarna i sista hand är stålföretag som omfattas av EKSG-fördraget. Åtgärden bedöms därför enligt artikel 88.3 i EG-fördraget och artikel 6 i gemenskapsreglerna för stöd till stålindustrin.

(26) BvS är en offentlig institution och en del av den tyska förvaltningen. BvS undertecknade managementavtalet dels i egenskap av offentlig aktieägare och Gröditzers företrädare, dels- vid tidpunkten för undertecknandet- som Gröditzers största fordringsägare och med skyldigheten att återkräva skulder från Gröditzer enligt beslut 1999/720/EG, EKSG.

(27) Avgiften för GMH:s förvaltningstjänster enligt managementavtalet skulle betalas av Gröditzer. Således noterar kommissionen att avgifterna härrör från statliga medel och utgör såtillvida en överföring av statliga medel till GMH.

(28) Med avseende på ovanstående måste kommissionen bedöma om villkoren i managementavtalet är jämförbara med villkoren i ett sådant kontrakt i en marknadsekonomi eller om de omfattar statligt stöd till GMH. Detta gäller både för avgifterna och BvS ytterligare skyldigheter (BvS personliga ansvar, BvS åtagande om att betala avgifterna under tre månader efter en eventuell konkurs och BvS åtagande om ett obeståndslån för att managementavtalet skulle kunna fortsätta att gälla).

(29) Skälet till att avtalet ingicks är, enligt de tyska myndigheterna, att privatiseringskontraktet upphörde att gälla när beslut 1999/720/EG, EKSG hade antagits, och att det därför krävdes en snabb lösning för att Gröditzers verksamhet skulle kunna fortsätta. Svårigheten att hitta en tillfällig ledningsstruktur och behovet av snabba beslut krävde att ett managementavtal ingicks. Alternativet till att ingå ett avtal skulle ha varit att stänga företaget och avveckla det genom ett konkursförfarande.

(30) Kommissionen noterar att managementavtalet var ett fördelaktigare alternativ för BvS och Gröditzer än att stänga och avveckla företaget. Med hänsyn till att det inte har förekommit något anbudsförfarande vad gäller managementavtalet måste kommissionen dock granska huruvida managementavtalet är förenligt med normala marknadsvillkor. Både avgifterna och BvS ytterligare skyldigheter måste således granskas enligt reglerna för statligt stöd.

5.1 Avgifter som godtagits av BvS enligt managementavtalet

(31) När det gäller GMH:s ersättning för förvaltningstjänsterna noterade kommissionen att avgifterna när förfarandet inleddes verkade vara tio gånger högre än de tidigare avgifterna enligt privatiseringsavtalet. Därför hyste kommissionen tvivel om att avgifterna var förenliga med normala marknadsvillkor.

(32) Kommissionens betänkligheter gällde inte kostnaderna för förflyttning av de tre cheferna (punkt 12.1 i managementavtalet). Med hänsyn till företagets storlek och de tjänster som cheferna tillhandahöll verkade denna del av avgiften rimlig. Denna avgifts överensstämmelse med marknadsvillkoren bekräftades av de upplysningar som lämnades under det formella förfarandet. Gröditzers konkursförvaltare bekräftade också detta genom att ingå ett nytt managementavtal med GMH i april 2000, som innehåller samma avgift för tillfällig förflyttning av tre chefer.

(33) Kommissionen noterar att avgiften för tillfällig förflyttning av tre chefer verkar vara förenlig med marknadsvillkoren.

(34) Av de upplysningar som de tyska myndigheterna har inkommit med under förfarandet framgår det att en fast avgift på 1 % av omsättningen är jämförbar med de avgifter som ett företag skulle betala till en försäljningsagent inom samma sektor. I artikel 6 i managementavtalet föreskrivs bland annat att Gröditzer skulle få tillgång till GMH:s inköps-, distributions- och försäljningsnät. I så måtto har GMH åtagit sig uppgiften att representera Gröditzer i försäljningshänseende.

(35) När det gäller den resultatrelaterade avgiften som anges i artikel 12.3 i managementavtalet framgår det av de inlämnade uppgifterna att en andel på upp till 30 % av den årliga resultatförbättringen skulle överensstämma med marknadsvillkoren. Från juli 1999 till december 1999 betalade Gröditzer 445000 mark vilket utgör 28 % av resultatförbättringen under perioden.

(36) Kommissionen noterar att en resultatrelaterad avgift i normala fall skulle vara baserad på resultat före finansnetto, avskrivningar, avsättningar och skatt eller på kassaflöde, och inte, som i detta fall, enbart på resultatförbättringar. I sådana fall skulle avgiften betalas ut enbart på grundval av en ökning av omsättningen.

(37) Kommissionen noterar även att den resultatrelaterade avgiften inte överstiger de avgifter som skulle ha betalats när det gäller alternativa tillfälliga förvaltningsstrukturer. Företagets svårigheter när avtalet undertecknades och förbättringarna av kassaflödet och resultat före finansnetto, avskrivningar, avsättningar och skatt under GMH:s förvaltning måste också beaktas.

(38) Kommissionen noterar vidare att situationen under privatiseringsavtalet skilde sig från situationen under managementavtalet. Enligt privatiseringsavtalet skulle GMH få egendomsrätt över Gröditzer. Förvaltningsavgifterna inbegrep inte kostnader för tillfällig förflyttning av chefer från GMH till Gröditzer. Följaktligen var inte koncernavgiften baserad på de totala kostnaderna. Däremot stod Gröditzer inför en konkurs när managementavtalet ingicks och GMH kunde inte förutse om de alls skulle kunna förvärva Gröditzer i ett senare skede. Det kunde inte förvänta sig ytterligare avkastning genom att erhålla egendomsrätt över Gröditzer enligt managementavtalet. De tidigare avgifterna kan därför inte användas som norm för de avgifter som Gröditzer har betalat enligt managementavtalet.

(39) För att kunna bedöma huruvida GMH:s totala ersättning är förenlig med den gemensamma marknaden jämför kommissionen GMH:s totala ersättning med ersättning till andra tillfälliga förvaltningsstrukturer i liknande företag i jämförbara situationer.

(40) Enligt det inlämnade expertutlåtandet betalas vanligtvis tillfälliga förvaltningstjänster antingen genom dagliga avgifter för cheferna, eller genom en total fast avgift (jämförbar med en konkursförvaltares ersättning) eller- som i detta fall - genom en kombination av omsättnings- och resultatrelaterade avgifter.

(41) Experterna fastställde att om GMH skulle ha tagit ut ersättning i form av en daglig avgift så skulle den årliga avgiften ha uppgått till 2,8 miljoner mark. Ersättning på grundval av en fast avgift skulle ha lett till en årlig avgift på minst 3,6 miljoner mark. GMH:s ersättning enligt managementavtalet för perioden 1 juli 1999 till 31 december 1999 uppgick till 1,7 miljoner mark, vilket resulterar i en årlig avgift på 3,4 miljoner mark.

(42) Kommissionen noterar att en avgift per dag totalt sett skulle ha blivit billigare för Gröditzer. Den noterar dock att en fast avgift inte skulle ha inbegripit bonus för resultat- eller omsättningsförbättringar.

(43) Kommissionen konstaterar vidare att GMH tog över ytterligare ett antal uppgifter för att kunna förvalta Gröditzer. GMH skulle förse Gröditzer med förvaltningstjänster såsom planering, budgetering och kontroll. GMH skulle även tillhandahålla know how, inköpsnät (med bättre villkor för Gröditzer) och marknadsstöd. Dessutom skulle det verka som försäljningsagent för Gröditzers produkter.

(44) Med hänsyn till de förvaltningstjänster som tillhandahållits, Gröditzers förestående konkurs och resultatförbättringarna anser kommissionen att GMH:s ersättning enligt managementavtalet är marknadsmässig.

5.2 Ytterligare skyldigheter som BvS accepterat enligt managementavtalet

(45) I skrivelsen om att inleda förfarandet uttryckte kommissionen också tvivel om BvS ytterligare skyldigheter eftersom privatiseringsavtalet inte innehöll någon skyldighet för BvS att garantera avgifter såsom koncernavgiften. Kommissionen tvivlade på att en sådan betungande skyldighet beviljades till marknadsvillkor. Detta resonemang gäller även för BvS skyldigheter enligt artikel 18 i managementavtalet (att betala avgifter under tre månader efter det att avtalet har sagts upp av konkursförvaltaren enligt punkt 103 i den tyska obeståndsrätten) och för BvS tredje skyldighet enligt punkt 19 i managementavtalet (att erbjuda ett obeståndslån till konkursförvaltaren för att finansiera avtalet om konkursförvaltaren skulle besluta att säga upp avtalet av ekonomiska skäl).

(46) När det gäller BvS personliga ansvar noterar kommissionen att GMH avstod från alla sina krav. GMH angav att det inte kommer att hålla BvS ansvarigt för några obetalda belopp till följd av managementavtalet. På grundval av de tillgängliga uppgifterna noterar kommissionen att inga betalningar kommer att göras till följd av BvS personliga ansvar.

(47) Enligt de tyska myndigheterna begärde GMH garantin från BvS för att vara säker på att få ersättning för de tjänster som tillhandahållits enligt managementavtalet. Garantin påverkade bara GMH:s beslut att ingå avtalet eller inte.

(48) På grundval av de tillgängliga uppgifterna konstaterar kommissionen att det var nödvändigt att GMH säkrade sina anspråk enligt managementavtalet. I annat fall skulle risken för utebliven betalning varit mycket stor på grund av Gröditzers förestående konkurs vid tidpunkten då kontraktet undertecknades. Ett företag som inte säkrar sina anspråk i en sådan situation skulle riskera att tillhandahålla förvaltningstjänster utan att få betalt för dem.

(49) Vidare noterar kommissionen att BvS övriga skyldigheter inte togs i anspråk av GMH.

(50) Genom att även beakta den totala ersättningen och de särskilda omständigheterna i samband med kontraktet drar kommissionen slutsatsen att BvS ytterligare skyldigheter inte gynnade GMH.

6. SLUTSATS

(51) Kommissionen anser att ovannämnda åtgärd inte utgör statligt stöd enligt vad som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget eller artikel 4 c i EKSG-fördraget.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Den åtgärd som Förbundsrepubliken Tyskland har genomfört till förmån för Georgsmarienhütte Holding GmbH i samband med managementavtalet med Gröditzer Stahlwerke GmbH och dess dotterbolag utgör inte ett stöd som omfattas av artikel 87.1 i EG-fördraget eller artikel 4 c i EKSG-fördraget.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Utfärdat i Bryssel den 28 november 2001.

På kommissionens vägnar

Mario Monti

Ledamot av kommissionen

(1) EGT L 338, 28.12.1996, s. 42.

(2) EGT C 3, 6.1.2001, s. 31.

(3) Se fotnot 2.

(4) Den 20 april 1999 överlät Gröditzer Stahlwerke GmbH sina tillgångar och skulder - dvs. den ekonomiska verksamheten - till de nyligen inrättade Edelstahl Gröditz GmbH och Stahlwerk Gröditz GmbH som är dotterbolag till Stahl Gröditz Holding GmbH. Den enda aktieägaren i Stahl Gröditz Holding GmbH är BvS. Sedan dess har Stahl Gröditz GmbH sålt aktierna i dessa två dotterbolag till Gröditzer Stahlwerke GmbH.

(5) Rättsligt sett var avtalsparterna Georgsmarienhütte GmbH och Georgsmarienhütte Verwaltungsgesellschaft mbH i Georgsmarienhütte, och Bladenhorster Grundstückverwaltungs-gesellschaft mbH, i Castrop-Rauxel. GMH Holding GmbH inrättades som ett holdingbolag efter en intern omstrukturering av Georgsmarienhütte-koncernen och tog över de allmänna samordnad uppgifterna i Georgsmarienhütte-koncernen. I samband med förvaltningsavtalen avser förkortningen GMH Georgsmarienhütte Holding GmbH.

(6) EGT L 292, 13.11.1999, s. 27.

(7) Annars skulle obeståndsavgiften, enligt de tyska myndigheterna, ha förbättrat resultatet och därigenom otillbörligt främjat GMH.

(8) Detta alternativ stöddes av en expertbedömning som genomförts för konkursförvaltarens räkning som måste besluta om företaget skulle säljas som ett aktivt företag eller i delar. Tillgångarnas värde uppskattades till 17 miljoner mark, medan deras värde i ett aktivt företag skulle uppgå till 103 miljoner mark.

(9) McKinsey & Company, den 1 augusti 2001.

(10) Vissa av avgifterna betalades dock inte till GMH innan Gröditzers konkursförfarande inleddes. Dessa avgifter uppgavs som fordringar av GMH under konkursförfarandet.