1)

Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009,

ska tolkas så,

att en verkställande rättslig myndighet inte har möjlighet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder med stöd av ett skäl för att vägra verkställighet som inte följer av rambeslut 2002/584, i dess ändrade lydelse, utan endast följer av den verkställande medlemsstatens lagstiftning. Den nämnda rättsliga myndigheten får däremot tillämpa en nationell bestämmelse i vilken det föreskrivs att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras om en sådan verkställighet skulle leda till en kränkning av en grundläggande rättighet som stadgas i unionsrätten, under förutsättning att bestämmelsens tillämpningsområde inte går utöver tillämpningsområdet för artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, i dess ändrade lydelse, såsom denna har tolkats av Europeiska unionens domstol.

2)

Artiklarna 1.1, 1.2 och 6.1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299,

ska tolkas så,

att den verkställande rättsliga myndigheten inte får kontrollera huruvida en europeisk arresteringsorder har utfärdats av en rättslig myndighet som var behörig att göra detta och vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern när den anser att så inte är fallet.

3)

Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, jämförd med artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att en verkställande rättslig myndighet, som ska besluta om huruvida en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder ska överlämnas, inte får vägra att verkställa denna order av det skälet att personen i fråga, efter överlämnandet till den medlemsstat som utfärdat arresteringsordern, riskerar att dömas av en domstol som saknar behörighet i detta avseende, såvida inte denna rättsliga myndighet

Den omständigheten, att den berörda personen har kunnat göra gällande sina grundläggande rättigheter vid domstolarna i den utfärdande medlemsstaten för att ifrågasätta den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet och den europeiska arresteringsorder som vederbörande är föremål för, har inte någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

4)

Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att förekomsten av en rapport från Arbetsgruppen mot godtyckliga frihetsberövanden, i en situation där en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder gör gällande att han eller hon efter överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten riskerar att dömas av en domstol som saknar behörighet i detta avseende, vilken inte direkt avser denna persons situation, inte ensam kan motivera att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa denna europeiska arresteringsorder, men att en sådan rapport däremot kan beaktas av denna rättsliga myndighet, tillsammans med andra omständigheter, för att bedöma huruvida det finns systembrister eller allmänna brister i fråga om hur systemet för rättskipning i denna medlemsstat fungerar eller brister som påverkar domstolsskyddet av en objektivt identifierbar personkrets som den nämnda personen ingår i.

5)

Artikel 15.2 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299,

ska tolkas så,

att den utgör hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder av det skälet att den person som är föremål för denna order, efter överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten, riskerar att dömas av en domstol som saknar behörighet i detta avseende, utan att först ha begärt kompletterande uppgifter från den utfärdande rättsliga myndigheten.

6)

Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299,

ska tolkas så,

att det inte utgör hinder för att flera på varandra följande europeiska arresteringsorder utfärdas mot en eftersökt person i syfte att få vederbörande överlämnad av en medlemsstat efter det att den medlemsstaten har vägrat att verkställa en första europeisk arresteringsorder avseende denna person, under förutsättning att verkställigheten av en ny europeisk arresteringsorder inte skulle leda till ett åsidosättande av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, i dess ändrade lydelse, och att det är proportionerligt att utfärda en sådan arresteringsorder.