6.3.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 70/8

1)

Ska en preklusionsfrist som är tillämplig på ansökningar om ersättning från garantiinstitutionen för utestående lönefordringar anses vara gynnsammare för arbetstagarna, i den mening som avses i artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG (1) av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, när ersättning för sådana fordringar endast utgår för det fall att ansökan om ersättning getts in till garantiinstitutionen inom ett år, räknat från dagen efter den dag då anställningen upphörde eller för det fall att utgångpunkten för preklusionsfristen är den dag då insolvenstalan väcktes, med beaktande av att garantiinstitutionen endast betalar ersättning för de av arbetstagarens fordringar som har förfallit till betalning under de sex månader som föregick den dag då talan väcktes?

2)

Är medlemsstaterna enligt artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens skyldiga att, med avseende på fall där arbetstagaren utan egen förskyllan har försuttit denna frist, i sin lagstiftning föreskriva en ytterligare tidsfrist för ingivande av ansökningar om lönegarantiersättning när arbetstagaren styrker att han eller hon inte har något ansvar för att preklusionsfristen har försuttits?