14.8.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 268/1

Föredragande:

Igor ŠARMÍR

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) uppskattar att livsmedelssäkerhet hör till Europeiska unionens prioriteringar och att ett stabilt system för att garantera livsmedelssäkerheten har införts. Det är särskilt glädjande att ansvaret för livsmedelssäkerheten i EU sedan 2002 faller på ett specialiserat organ, Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa), som förfogar över de nödvändiga resurserna för att bedöma säkerheten hos de produkter som släpps ut på den europeiska marknaden.

1.2

EESK anser att Efsa sedan sitt inrättande har bevisat sin kompetens. Efsa spelar obestridligen en mycket viktig roll när det gäller att förebygga hälsorisker i Europa. Tack vare Efsa har EU ett av de bästa systemen för skydd av folkhälsan i världen. Eftersom folkhälsan är ett ytterst känsligt ämne och konsumenternas förtroende är en viktig fråga för Efsa är det emellertid nödvändigt att fortsätta att undersöka möjliga förbättringar av det befintliga systemet, framför allt med tanke på de nya frågor som forskningen ger upphov till. I detta syfte vill EESK lägga fram några förslag.

1.3

Öppenhet i förfarandet för bedömning av nya produkter, kemiska och andra, som är avsedda att införas i livsmedelskedjan är helt klart en viktig förutsättning för att konsumenterna ska ha förtroende för systemet och de bedömda produkterna. EESK anser att vissa förbättringar är möjliga på detta område. De föreskrivna undersökningar som läggs fram av tillverkarna och som ska bevisa att en produkt inte är skadlig offentliggörs t.ex. inte i vetenskapliga tidskrifter. Forskarvärlden får dessutom inte systematiskt tillgång till rådata från dessa undersökningar, utan i flera fall åberopar man öppet affärshemligheter. Kommittén är övertygad om att detta inte är juridiskt riktigt, eftersom data från föreskriva undersökningar enligt Efsa självt inte är konfidentiella.

1.4

EESK uppmanar kommissionen att ta initiativ till lämpliga ändringar av den berörda lagstiftningen, så att det föreskrivs att de relevanta föreskrivna undersökningarna och rådata från dessa undersökningar systematiskt ska offentliggöras på Efsas webbplats efter att myndigheten har utfört sin expertbedömning.

1.5

EESK välkomnar de initiativ som Efsa tagit på senare tid för att offentliggöra information proaktivt.

1.6

Myndigheten har tidigare hamnat i blåsväder på grund av intressekonflikter hos några av dess experter. Kommittén ställer sig positiv till de insatser som Efsa under 2012 gjort för att normalisera situationen. Vi manar dock till fortsatt vaksamhet med tanke på hur extremt känslig denna aspekt av den officiella bedömningen är.

1.7

Efsas arbete kompliceras av att det finns vetenskapliga undersökningar där resultaten tydligt har påverkats av finansieringskällan och skulle kunna ge upphov till häftiga kontroverser. EESK rekommenderar Efsa att ägna detta fenomen särskild uppmärksamhet. Den vetenskapliga litteraturen är nämligen en viktig referenspunkt för bedömningsförfarandet.

1.8

EESK välkomnar de stora insatser som Efsa sedan flera år gjort för att öka förståelsen av blandningars verkan och utveckla nya metoder som kan användas i bedömningsförfarandet. Vi uppmanar myndigheten att genomföra dem så snart som möjligt.

1.9

EESK rekommenderar försiktighet vid tillämpningen av principen om att ”dosen gör giftet” eftersom en betydande del av endokrinologerna sedan 20 år har lagt fram bevis för att det för de s.k. hormonstörande ämnena inte är dosen som är avgörande utan tidpunkten för exponeringen. Dessa nya rön beaktas ännu inte i regelverket, något som redan har framhållits i en nyutkommen rapport från Europaparlamentet (1).

1.10

EESK rekommenderar kommissionen att efter samråd med endokrinologsamfundet fastställa en förteckning över produkter som kan påverka utvecklingen av det endokrina systemet negativt. EESK uppmanar kommissionen att tillämpa försiktighetsprincipen på ämnena i denna förteckning i avvaktan på att man når samförstånd i forskarvärlden om huruvida de utgör en hormonell risk eller är ofarliga.

1.11

Införseln av skadegörare och sjukdomar från tredjeländer kan få mycket allvarliga konsekvenser för producenterna och konsumenterna i EU. Strängare gränskontroller, tillämpning av ömsesidighetsprincipen och politisk vilja från de europeiska myndigheternas sida är oumbärliga för att säkerställa systemets samstämmighet.

1.12

EU måste se till att dra nytta av ett handelssystem som inte sänker garantierna i fråga om livsmedelssäkerhet för EU-medborgarna. Översynen av regelverket för växtskydd och djurhälsa utgör ett tillfälle att förbättra genomförandet av kontrollsystemen, tillämpa dem på ett enhetligt sätt och förhindra negativa sociala, miljömässiga och ekonomiska konsekvenser.

1.13

EESK anser att man måste säkerställa fullständig spårbarhet för livsmedel ”från jord till bord” (även importerade livsmedel) så att konsumenterna kan välja de som håller en viss kvalitet och uppfyller de säkerhetsnormer som gäller i EU.

2.1

I detta yttrande behandlas två ämnen som är något olika men som har en gemensam nämnare: att försäkra det europeiska samhället att de tillgängliga livsmedlen är säkra. Å ena sidan ägnas den första delen åt det nuvarande systemet för bedömning av nya produkter som är avsedda att införas i livsmedelskedjan, och å den andra är syftet med den andra delen att lyfta fram vissa problematiska aspekter av den internationella handeln med jordbruksbaserade livsmedel såväl för jordbrukarna som för konsumenterna och medborgarna i allmänhet.

2.2

Livsmedelssäkerhet är en av EU:s officiella prioriteringar, och på det institutionella planet är den helt klart väl tryggad av kommissionen och Efsa. Det är obestridligt att hanteringen av de mikrobiologiska riskerna kan anses vara fullständigt under kontroll. Under 1900-talet har det emellertid tillkommit kemiska risker utöver de mikrobiologiska riskerna, och där är situationen inte lika tydlig.

2.3

Under de senaste sextio åren har mer än hundra tusen nya molekyler, syntetiska kemiska produkter, släppts ut i naturen. Ändå har enbart en försumbar andel av dessa produkter (1–2 %) varit föremål för en utvärdering av de eventuella riskerna för människors hälsa (2). Detta är bland annat oroväckande om man ser till livsmedelssäkerheten. Förutom de ämnen som kommer in i livsmedelskedjan direkt (livsmedelstillsatser, bekämpningsmedelsrester eller plast) och som i princip omfattas av bedömningsförfarandet, finns det nämligen andra ämnen som kan hamna i den via jord, luft och vatten.

2.4

Efter att ha använts och konsumerats under mer eller mindre lång tid har ett antal syntetiska kemiska produkter redan dragits tillbaka från marknaden på grund av att deras toxicitet och/eller cancerframkallande egenskaper bevisats vetenskapligt (se t.ex. punkt 2.5). Andra produkter har dock ännu inte förbjudits, trots att det finns mer eller mindre välgrundade vetenskapliga misstankar. Det är därför fullständigt berättigat att ställa sig frågan om vilken kopplingen är mellan befolkningens exponering för dessa nya syntetiska kemiska produkter å ena sidan och den exponentiella ökningen i industriländerna i antalet fall av cancer och neurodegenerativa sjukdomar samt sterilitet, diabetes och fetma å den andra.

2.5

EU har infört ett stabilt system för att förebygga risker i samband med att nya produkter, kemiska och andra, kommer in i livsmedelskedjan. På det institutionella planet ansvarar kommissionen (GD Hälsa och livsmedelssäkerhet) för riskhanteringen, medan Efsa, det EU-organ som är behörigt på teknisk nivå, ansvarar för riskbedömningen. Genomförandet av det nya systemet har redan gett vissa resultat som är betryggande för konsumenterna: Till exempel minskade antalet tillåtna bekämpningsmedel i EU radikalt mellan 2000 och 2008 (från 1  000 till 250) till följd av ingående bedömningar. Samtidigt bekymrar denna utveckling jordbrukarna, som börjar drabbas av bristen på verksamma ämnen som gör att de kan bekämpa skadegörare. Paradoxalt nog är många av de verksamma ämnen som är förbjudna i EU tillåtna i tredjeländer som exporterar sina produkter till den europeiska marknaden.

2.6

Det finns visserligen ett tillförlitligt system, men erfarenheterna av dess funktionssätt har visat att vissa aspekter av expertbedömningen kan förbättras ytterligare, särskilt med tanke på att nya vetenskapliga rön och deras kommersiella tillämpningar ofta medför nya utmaningar för bedömningsförfarandet. Dessa utmaningar berör både systemet och metoden.

3.1

Efsas bedömning bygger på en vetenskaplig undersökning som bör visa att den berörda produkten är ofarlig. Enligt den gällande lagstiftningen ska denna referensundersökning läggas fram av sökanden, dvs. det företag som vill släppa ut produkten på marknaden. Detta är dock inte en särskilt förtroendeingivande aspekt, eftersom resultaten av vetenskapliga undersökningar kan vara radikalt olika beroende på finansieringskällan (se punkt 3.4). Emellertid innehåller de EU-bestämmelser som tillämpas av Efsa villkor som ska följas vid genomförandet av dessa undersökningar samt mekanismer för det fortsatta bedömningsförfarandet i syfte att uppväga den tendens som beskrivs i föregående mening.

3.2

En annan problematisk aspekt i bedömningsförfarandet är sekretessen kring dessa föreskrivna undersökningar, som verkar kontroversiell: Undersökningarna offentliggörs inte i vetenskapliga tidskrifter, och rådata skyddas ofta som ”affärshemligheter”, vilket hindrar forskarvärlden från att avge ett andra expertutlåtande (3). Vi förstår att det är nödvändigt att skydda data och uppgifter om nya produkter som skulle kunna avslöja antingen produkternas sammansättning eller deras framställningsmetod som affärshemligheter. Detta är dock inte fallet när det gäller data från föreskrivna undersökningar, som bara återger försöksdjurens reaktion på intag av de undersökta produkterna. Med tanke på att det i detta fall inte är motiverat att ge data skydd som affärshemligheter med hänsyn till tillverkarnas legitima intressen (4) anser EESK att detta bruk är oskäligt och begär en ändring av lagstiftningen så att rådata från föreskrivna undersökningar systematiskt ställs till forskarvärldens förfogande (på myndighetens webbplats) efter att Efsa har utfört sin expertbedömning.

3.3

Efsa är ett offentligt organ som har inrättats för att göra oberoende vetenskapliga expertbedömningar av nya produkter som förekommer i livsmedel. Tidigare har dock Efsa fått utstå kritik på grund av intressekonflikter hos vissa av dess experter. För det mesta var de samtidigt konsulter för ILSI (5). EESK uppskattar att Efsa under 2012 gjorde en kraftinsats för att åtgärda detta problem, så situationen därefter har normaliserats. Med tanke på denna aspekts känslighet rekommenderar EESK fortsatt vaksamhet.

3.4

I sitt bedömningsarbete konsulterar de behöriga organen även undersökningar inom det berörda området som har offentliggjorts i den vetenskapliga litteraturen. Det har dock visats att resultaten av vetenskapliga undersökningar kan vara radikalt olika beroende på finansieringskällan (6). Forskarnas oberoende är en förutsättning för systemets hållbarhet, och Efsas uppgift försvåras av att man måste skilja mellan vetenskapliga undersökningar som håller hög nivå och undersökningar vars värde är tvivelaktigt på grund av metodfel eller andra fel.

4.1

Metoden för att bedöma kemiska produkter som kan förekomma i livsmedel bygger på den s.k. Paracelsus-principen. Denna princip lyder: ”Allting är gift och ingenting är utan gift; endast dosen gör giftet”. För varje produkt räcker det således med att fastställa ett ”acceptabelt dagligt intag” (ADI). Med andra ord kan det stora flertalet nya produkter intas dagligen, förutsatt att den fastställda mängden inte överskrids.

4.2

Under flera århundraden kunde tillämpningen av Paracelsus-principen betraktas som tillförlitlig. De nya syntetiska ämnen som sedan flera årtionden ingår i livsmedel utgör dock en ny utmaning och omöjliggör en blind tillämpning av denna princip.

4.3

Det största problemet rör enskilda personers kosthantering. Konsumenterna känner nämligen inte alls till att det finns ett ”acceptabelt dagligt intag” och de kan därför inte kontrollera, inte ens i teorin, att de inte överskrider den ”tillåtna” mängden av ett visst ämne, som kan förekomma i flera livsmedel som intas dagligen (7). I verkligheten är detta begrepp mycket vetenskapligt och tekniskt, och tillämpningen av det är förbehållen en snäv krets av specialister.

4.4

Den mänskliga organismen exponeras inte bara för ett enda kemiskt ämne, utan för ett stort antal bekämpningsmedelsrester, plaster och livsmedelstillsatser som förekommer i kosten. ADI fastställs dock bara individuellt för varje kemiskt ämne, utan att hänsyn tas till en möjlig kumulativ eller till och med synergistisk effekt. Tyvärr är denna effekt långt ifrån rent hypotetisk: Flera undersökningar har nämligen redan visat att den sammantagna verkan av flera ämnen, där tester av ämnena var för sig inte har påvisat något problem, kan få allvarliga konsekvenser (8).

4.5

De organ som har ansvar för att bedöma potentiellt farliga produkter, såsom Efsa och FDA i Förenta staterna, har i flera år studerat den kumulativa och synergistiska effekten, men resultaten av deras ansträngningar har ännu inte omsatts i bestämmelser (9), och detta hänger samman med de vetenskapliga svårigheterna och komplexiteten i denna uppgift. Efsa förklarar dock att man befinner sig ganska nära den punkt där de vetenskapliga rönen på detta område kan omsättas i bestämmelser, och EESK uppmanar Efsa att göra detta så snart som möjligt.

4.6

Slutligen har Paracelsus-principen ifrågasatts på grund av fenomenet med de s.k. hormonstörande ämnena. Dessa är ämnen som har en tendens att imitera funktionssättet hos hormoner, för det mesta det kvinnliga könshormonet östrogen. Enligt en betydande del av endokrinologerna har dessa ämnen ofta skadlig verkan när organismen exponeras för mängder som är betydligt lägre än ADI, och det är inte ens möjligt att fastställa ett tröskelvärde under vilket de inte skulle vara skadliga (10). Man har visat att i fråga om hormonstörande ämnen är den avgörande variabeln inte dosen utan tidpunkten för exponeringen. I detta fall är den farligaste perioden när individens endokrina system håller på att utvecklas (i fosterstadiet, under den tidiga barndomen och under puberteten). Ett annat särdrag för hormonstörande ämnen är att deras toxicitet kan visa sig flera år eller t.o.m. flera årtionden efter exponeringen.

4.7

Ett stort antal ämnen, både naturliga och syntetiska, betraktas numera som hormonstörande av endokrinologerna. Många av dessa återfinns regelbundet i livsmedel. Det handlar t.ex. om flera bekämpningsmedel, dioxiner, PCB och ftalater, men den livligaste diskussionen avser i dagsläget förpackningsmaterialet bisfenol A (11).

4.8

Man har visat att hormonstörande ämnen är en avgörande orsak till den oroväckande minskningen i mäns fertilitet (något som har konstaterats sedan andra världskriget) och till den kraftiga ökningen i testikel- och prostatacancer hos män och bröstcancer hos kvinnor samt andra allvarliga sjukdomar (12).

4.9

De behöriga europeiska organen, dvs. Efsa och GD Hälsa och livsmedelssäkerhet, tvekar att vidta åtgärder som med kraft rekommenderas av endokrinologerna, eftersom det skulle råda delade meningar inom forskarvärlden om den skadliga verkan av mycket låga doser (13). En stor del av de forskare som bedriver egen forskning inom endokrinologi anser emellertid att också mycket låga doser av ämnen som de har konstaterat vara hormonstörande har mycket farlig verkan, framför allt på gravida kvinnor och små barn. För dem handlar det om ett etablerat faktum som har bevisats genom ”tusentals vetenskapliga studier” (14), medan verkan av mycket låga doser för Efsa bara är en enkel hypotes.

4.10

Efter en uttömmande rapport (15) beställd av GD Miljö, där endokrinologernas ståndpunkt bekräftas, uppmanade GD Hälsa och livsmedelssäkerhet i oktober 2012 Efsa att undersöka kriterierna för att definiera hormonstörande ämnen och bedöma lämpligheten hos de befintliga testmetoderna på området. Detta arbete har dock ännu inte slutförts, och kommissionen föreslår för närvarande bara en färdplan med riktmärken för en definition av hormonstörande ämnen (16). Själva uppgiften har alltså skjutits upp till slutet av 2016.

4.11

Endokrinologsamfundet har flera gånger förklarat att det inte instämmer i Efsas och andra rådgivande organs eller tillsynsmyndigheters ståndpunkt om hormonstörande ämnen. Exempel på detta är särskilt konsensusuttalandet från det amerikanska sällskapet för endokrinologi, där mer än 1  000 endokrinologer är medlemmar (17), det internationella symposiet i Berlin i september 2012 och den s.k. Berlaymont-deklarationen från maj 2013 (18). Alla som undertecknade denna deklaration var sakkunniga som aktivt publicerar arbeten inom ämnet och enligt dem var det angeläget att man i EU:s lagstiftning börjar ta hänsyn till de kunskaper som byggts upp under årens lopp. Till exempel måste man enligt de senaste bestämmelserna om bekämpningsmedel från mars 2013 utföra tester för att undersöka om en ny produkt är bl.a. mutagen men inte dess inverkan på hormonsystemet. Detta visar att endokrinologernas oro fortfarande tas långt ifrån på allvar av de behöriga myndigheterna.

4.12

EESK anser att det är angeläget att man i lagstiftningen börjar ta hänsyn till de kunskaper som har byggts upp inom endokrinologin och instämmer på så sätt i Europaparlamentets ståndpunkt (19). Även om det råder delade meningar inom forskarvärlden i bred bemärkelse borde den ståndpunkt som en stor del av endokrinologsamfundet intar vara mer än tillräcklig för att åtminstone tillämpa försiktighetsprincipen på ämnen som av endokrinologer erkänts vara hormonstörande.

5.1

Världshandelsorganisationen (WTO) kräver att dess medlemmar ska föra förhandlingar om att fortsätta handeln med jordbruksprodukter och att underlätta den genom en kraftig och gradvis sänkning av det inhemska stödet och skyddet av deras produkter i syfte att främja en allt större liberalisering.

5.2

På en alltmer liberaliserad världsmarknad där handeln med växtprodukter intensifieras och ökar till följd av de handelsavtal som EU ständigt sluter med tredjeländer blir risken för att nya skadegörare och sjukdomar införs allt större.

5.3

De europeiska producenterna är mycket bekymrade och oroliga över nya skadegörare som i många fall är mycket farliga och hittills inte har förekommit i Europa. I vissa fall skulle deras förekomst och spridning kunna leda till en kraftig minskning i produktionen av olika europeiska grödor, särskilt föga utbredda grödor, och orsaka svåra ekonomiska förluster för producenterna.

5.4

Oberoende av det hot som de innebär mot jordbruket när det gäller vissa grödor leder förekomsten av främmande skadegörare eller sjukdomar till ökade produktionskostnader för de europeiska jordbrukarna och följaktligen till minskad lönsamhet för deras jordbruksföretag. Dessa gissel kan dessutom få allvarliga ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenser i hela Europa.

5.5

Som ett aktuellt och talande exempel som tydligt och ovedersägligt visar hur allvarligt detta problem är vill vi nämna fallet nyligen med import av citrusfrukter från Sydafrika. Under den senaste säsongen lossades i europeiska hamnar ett betydande antal sändningar sydafrikanska citrusfrukter som var smittade med en farlig svamp, Guignardia citricarpa, som orsakar svartfläcksjuka. Denna patogen upptäcktes närmare bestämt i 35 sändningar av importerade citrusfrukter från Sydafrika.

5.6

Detta fall visar hur EU:s slapphet utsätter 5 00  000 hektar mark i unionen avsatt för odling av citrusfrukter för fara, eftersom det inte finns någon effektiv behandling för att utrota denna sjukdom. Ett utbrott skulle få ytterst svåra ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenser genom att äventyra försörjningstryggheten.

5.7

Även om det i vissa avseenden innebär en förbättring av rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen (20), tar man i förslaget till nya bestämmelser om växtskydd fortfarande inte upp vissa aspekter av avgörande betydelse, vilket gör att många av de största problemen ännu inte fått någon lösning.

5.8

Man bör även framhålla att produktionsvillkoren för livsmedel som importeras från tredjeländer inte är desamma som de som gäller i EU. Dessa länder tillåter användning av många växtskyddsmedel som inte är tillåtna i EU, gränsvärdena för högsta tillåtna resthalter (MRL) är högre än de som tillåts i Europa och de sociala villkoren och arbetsvillkoren skiljer sig från dem i Europa, vilket gör att det skydd som de erbjuder är lägre eller t.o.m. obefintligt.

5.9

Ur de europeiska konsumenternas perspektiv bör man framhålla den påtagliga skillnaden ur säkerhets- och spårbarhetssynpunkt mellan utländska produkter och EU-produkter.

5.10

I den gällande lagstiftningen begränsas och inskränks användningen av allt fler verksamma ämnen för att bekämpa en viss skadegörare eller sjukdom. Dessa begränsningar som åläggs de europeiska jordbrukarna skulle kunna påverka upp till 50 % av de produkter som varit tillgängliga de senaste åren. Dessutom måste de personer som använder dessa behandlingar uppfylla strängare krav, vilket gör att de måste få mer utbildning och vidta fler skyddsåtgärder under användningen.

5.11

Ömsesidighetsprincipen bör säkerställa att alla produkter som anländer till en viss marknad har producerats i enlighet med samma krav eller normer som de som gäller för produktionen i Europa i fråga om hälsosäkerhet, miljövillkor, användning av verksamma ämnen osv.