12.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 317/10

1.

I vitboken Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden  (1) lanserades begreppet ”höghastighetsvattenvägar” för högkvalitativa transporttjänster baserade på närsjöfart. Höghastighetsvattenvägar består av infrastruktur, utrustning och tjänster som omfattar minst två medlemsstater. Höghastighetsvattenvägar syftar till att flytta betydande delar av godstransporterna från vägar till vattenvägar. Ett framgångsrikt genomförande kommer att bidra till två av den europeiska transportpolitikens centrala mål: att minska belastningen på vägarna och minska godstransporternas miljöpåverkan. Halvtidsöversynen av vitboken (2) visade att problemet med trängsel på vägarna har ökat och att kostnaderna nu uppgår till omkring 1 % av BNP för gemenskapen sant att utsläppen av växthusgaser från transporter hotar Kyotomålen. Betydelsen av höghastighetsvattenvägar bekräftades återigen.

2.

Kapitel 10 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport (3) tillåter under vissa omständigheter startbidrag till nya och förbättrade närsjöfartstjänster. Villkoren är att stödet får beviljas i högst tre år och uppgå till högst 30 % av driftskostnaderna och 10 % av investeringskostnaderna.

3.

Det andra Marco Poloprogrammet (nedan kallat Marco Polo II), som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1692/2006 av den 24 oktober 2006 om inrättande av det andra Marco Poloprogrammet om beviljande av ekonomiskt gemenskapsstöd till förbättring av godstransportsystemets miljöprestanda (Marco Polo II) och om upphävande av förordning (EG) nr 1382/2003 (4), är det ena av gemenskapens två finansieringsinstrument som direkt och uttryckligen stöder höghastighetsvattenvägar, som en av de fem verksamheter som man stöder för att minska trafiken eller flytta trafik från vägarna. Marco Polo II tillhandahåller huvudsakligen stöd till de tjänster som ingår i höghastighetsvattenvägar. Stödet fördelas genom årliga förslagsomgångar riktade till aktörerna inom sektorn. Det ekonomiska stöd som delas ut begränsas av de bidrag som finns tillgängliga inom Marco Poloprogrammet. Höghastighetsvattenvägar kan också finansieras genom regionalpolitiken.

4.

Enligt artikel 5.1 b i förordning (EG) nr 1692/2006 kan åtgärder rörande höghastighetsleder till sjöss under vissa villkor komma i fråga för gemenskapsfinansiering med upp till 35 % av de totala kostnaderna för upprättandet och driften av transporttjänsten i högst 60 månader, såsom fastställs i bilaga I, punkterna 1 a och 2 a i kolumn B.

5.

I artikel 7 i förordning (EG) nr 1692/2006 fastställs följande: Gemenskapsfinansiering till en åtgärd enligt programmet utesluter inte att samma åtgärd tilldelas offentligt stöd på nationell, regional eller lokal nivå, om stödet är förenligt med bestämmelserna om statligt stöd enligt fördraget och tilldelas inom de gränser som fastställs för varje typ av åtgärd i bilaga I.

6.

Enligt artikel 7 i förordning (EG) nr 1692/2006 får därför medlemsstaternas myndigheter komplettera gemenskapsfinansieringen genom att avsätta egna finansiella medel till projekt som väljs ut enligt de kriterier och förfaranden som fastställs i den förordningen och inom de tak som fastställs i förordningen. Syftet med artikel 7 i förordning (EG) nr 1692/2006 är att företag som är intresserade av ett projekt ska kunna räkna med en i förväg fastställd summa i offentlig finansiering oavsett finansieringens ursprung. Det kan hända att de medel från gemenskapen som fördelas genom förordning (EG) nr 1692/2006 inte räcker för att tillhandahålla maximalt stöd för alla utvalda projekt. Om ett stort antal projekt som uppfyller kraven presenteras ett visst år kan vissa projekt beviljas endast begränsad gemenskapsfinansiering. Ett stort antal utvalda projekt skulle vara ett tecken på framgång för Marco Polo II. Denna framgång hotas dock om de berörda företagen drar tillbaka sin ansökan eller avskräcks från att söka i framtiden på grund av att de offentliga medel som krävs för att starta de berörda tjänsterna helt enkelt inte finns. Det är viktigt för potentiella sökande att de kan vara säkra på ett på förhand fastställt belopp i offentlig finansiering.

7.

Mot bakgrund av detta har kommissionen noterat att det bland aktörerna och medlemsstaternas myndigheter råder osäkerhet om huruvida myndigheterna har rätt att bevilja kompletterande statligt stöd till Marco Polo II-projekt utöver det som är tillåtet för närsjöfart enligt kapitel 10 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport. De krav som gäller för stödsystem enligt riktlinjerna för statligt stöd till sjötransport skiljer sig en aning från kraven enligt Marco Polo II. Enligt riktlinjerna kan stöd ges till högst 30 % av driftskostnaderna (35 % av de totala utgifterna inom Marco Polo II) och under högst tre år (fem år enligt Marco Polo II). Sådana skillnader har förmodligen upplevts som förvirrande av potentiella sökande för åtgärder avseende höghastighetsvattenvägar.

8.

Därför anser kommissionen att det statliga stödet och gemenskapsfinansieringen borde ha samma maximala varaktighet och nivå när det gäller projekt som har valts ut i enlighet med förordningen. På grundval av artikel 87.3 c i fördraget kommer kommissionen därför, när gemenskapsfinansiering saknas eller när det gäller den del som inte täcks av gemenskapsfinansiering, att tillåta statligt startstöd för Marco Polo II-projekt avseende höghastighetsvattenvägar. Stödet får högst uppgå till 35 % av driftskostnaderna och beviljas i högst fem år (5). Samma sak ska gälla för projekt som väljs ut inom ramen för Marco Polo II, men för vilka finansieringen slutligen tillhandahålls genom Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) (6) eller sammanhållningsfonden (7).

9.

Varaktigheten och stödnivån för startstödet för driftskostnader får inte överskridas oavsett finansieringskälla. Stöd kan inte kumuleras med ersättning för allmän trafik. Kommissionen erinrar också om att samma stödberättigande kostnader inte kan ligga till grund för stöd från två olika gemenskapsinstrument.

10.

Medlemsstaterna måste underrätta kommissionen om statligt stöd som de avser att bevilja på grundval av detta meddelande till projekt som väljs ut i enlighet med förordning (EG) nr 1692/2006.

11.

Enligt artikel 12a i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet (8) ska höghastighetsvattenvägar inrättas. Dessa ska koncentrera godsflödet till logistikförbindelser till sjöss för att förbättra befintliga eller upprätta nya lönsamma, regelbundna och täta förbindelser för varutransporter mellan medlemsstater och därigenom minska trafikstockningarna på vägarna och/eller förbättra tillgängligheten till randområden samt öregioner och östater. Det transeuropeiska nätet av höghastighetsvattenvägar ska bestå av utrustning och infrastruktur som berör åtminstone två hamnar i olika medlemsstater.

12.

Gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet rör gemenskapens stöd till utbyggnad av infrastruktur, inklusive höghastighetsvattenvägar. Artikel 12a.5 andra strecksatsen i beslut nr 1692/96/EG omfattar dock möjligheten att bevilja startbidrag från gemenskapen för sådana projekt, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget. Detta stöd får beviljas i den mån det anses nödvändigt för projektets lönsamhet. Så kan vara fallet om det konsortium av hamnar och operatörer som står bakom förslaget drabbas av förluster under inledningsperioden för tjänster avseende höghastighetsvattenvägar.

13.

Startstödet enligt gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet begränsas till ”vederbörligen styrkta kapitalkostnader”, vilket ska förstås som investeringsstöd. Detta kan inkludera avskrivning av fartyg som avsatts för tjänsten (9). Enligt dessa riktlinjer begränsas startstödet till högst två år med en högsta stödnivå på 30 %.

14.

Inom ramen för TEN-T-projekt får ekonomiska medel tillhandahållas av medlemsstaterna i den mån som gemenskapsmedel inte finns tillgängliga. När det gäller startstöd till fartygstjänster innehåller dock andra strecksatsen i artikel 12a.5 i beslut nr 1692/96/EG en hänvisning till fördragets bestämmelser om statligt stöd. Därmed får medlemsstaterna tillhandahålla kompletterande stöd i den mån som gemenskapsmedel inte finns tillgängliga, men de måste då följa bestämmelserna om statligt stöd. När det gäller stöd till närsjöfart finns det riktlinjer för tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd i kapitel 10 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport, och därför omfattar dessa även kompletterande statligt stöd. Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport tillåter emellertid stöd till investeringar med en högsta stödnivå på 10 % under tre år. Om en höghastighetsvattenväg väljs ut som ett TEN-T-projekt, men inte beviljas maximalt investeringsstöd från gemenskapen, dvs. 30 % under två år, kan resultatet därför bli att det offentliga stödet inte uppnår den maximala stödnivå som är möjlig, om det nationella statliga stödet inte får överstiga de 10 % under tre år som tillåts enligt gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport. Skillnaden i maximal varaktighet mellan de två systemen (två år enligt beslut nr 1692/96/EG och tre år enligt gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport) kan också skapa osäkerhet och förvirring. För tydlighetens skull och för att möjliggöra ett i förväg fastställt offentligt stöd till företag som deltar i ett TEN-T-projekt avseende en höghastighetsvattenväg, bör det kompletterande statliga stöd som tillhandahålls av medlemsstaten ha samma stödnivå och varaktighet som gemenskapsfinansieringen.

15.

Mot bakgrund av ovanstående kommer kommissionen på grundval av artikel 87.3 c i fördraget, när gemenskapsfinansiering saknas för startstöd eller när det gäller den del som inte täcks av gemenskapsfinansiering, att godkänna statligt stöd till investeringar upp till en högsta stödnivå på 30 % och under högst två år för projekt som motsvarar artikel 12a i beslut nr 1692/96/EG och som väljs ut i enlighet med förfarandet i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 680/2007 av den 20 juni 2007 om allmänna regler för gemenskapens finansiella stöd på området transeuropeiska nät på transportområdet och energiområdet (10). Samma sak gäller när medlemsstaterna beslutar att finansiera projekt genom Europeiska regionala utvecklingsfonden eller sammanhållningsfonden.

16.

Varaktigheten och stödnivån för startstödet till investeringar enligt denna punkt får inte överskridas, oavsett finansieringskälla. Det kan inte kumuleras med ersättning för allmän trafik. I detta sammanhang erinrar kommissionen också om att samma stödberättigande kostnader inte kan finansieras via två olika gemenskapsinstrument.

17.

Medlemsstaterna måste underrätta kommissionen om statligt stöd som de på grundval av detta meddelande avser att bevilja till projekt som väljs ut enligt förordning (EG) nr 680/2007.

18.

Kommissionen kommer att tillämpa riktlinjerna i detta meddelande från och med dagen efter det att de offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.