27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/17

1.

2.

3.

4,

5.

6.

7.

1.1

Under rubriken ”Den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning” välkomnade Europeiska rådet i slutsatserna från mötet den 23-24 mars 2006 (punkt 12) Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs initiativ för att på gemenskapsnivå stärka egenansvaret för Lissabonstrategin. Kommittén uppmanades att fortsätta sitt arbete, och ombads att utarbeta en sammanfattande rapport som stöd för partnerskapet för tillväxt och sysselsättning till början av år 2008.

1.2

Till att börja med antog kommittén redan den 15 februari 2007 en resolution inför rådets vårtoppmöte 2007 om genomförandet av den reviderade Lissabonstrategin.

1.3

Som bakgrundsdokument till den sammanfattande rapport som Europeiska rådet har bett om kommer fyra informationsrapporter om följande ämnen att användas:

Dessa informationsrapporter skall bilda grunden för den sammanfattande rapporten.

1.4

Följande text som tagits fram i samarbete med företrädare för nationella ekonomiska och sociala råd i ett antal medlemsstater behandlar uteslutande ämnet ”Investeringar i kunskap och innovation”.

2.1

Europas styrka ligger i medborgarnas kapacitet.

2.2

Den fria växelverkan mellan hantverksmässig uppfinnaranda och företagarinitiativ å ena sidan och vetenskapliga metoder och system å andra sidan, samt den teknik och de industriella processer som utvecklats ur detta har utgjort det europeiska framgångsreceptet för de framsteg som lett till vår nuvarande levnadsstandard. Samtidigt har den historiska samhällspolitiska utvecklingen gått i riktning mot fria medborgare i en modern stat med maktdelning, demokrati och grundläggande rättigheter.

2.3

En avgörande faktor var utvecklingen och användningen av energiintensiva industriella processer, maskiner och transportmedel: Energin har befriat människan från fysiskt betungande arbete och mångfaldigat hennes produktivitet, alstrat värme och ljus och gett tidigare oanade möjligheter till rörlighet och kommunikation. Energin har blivit näring och drivkraft för de moderna samhällsekonomierna.

2.3.1

Mot bakgrund av de ändliga tillgångarna av fossila bränslen, det starkt ökande globala energibehovet samt de förväntade konsekvenserna av energiförbrukningen på den framtida klimatutvecklingen, stiger kraven på att säkra en hållbar energiförsörjning som är skonsam för klimatet fram i förgrunden i den politiska debatten. En viktig förutsättning för att klara denna mycket svåra uppgift är ett starkt, omfattande och effektivt forsknings- och utvecklingsprogram på energiområdet.

2.4

Dessutom finns det emellertid många andra problem och uppgifter som endast kan lösas genom forskning, utveckling och innovation. Det kan handla om att bekämpa fysiska och mentala sjukdomar, underlätta livet för funktionshindrade och göra dem mer delaktiga i samhället, bemöta effekterna av de demografiska förändringarna (inbegripet forskning om äldre), skydda miljön och rent allmänt säkra och vidareutveckla våra levnadsvillkor, vårt europeiska värdesystem och vår sociala modell. Slutligen har forskning och utveckling emellertid också det grundläggande målet att öka vårt vetande och ta fram nya kunskaper. Ökade kunskaper bidrar inte bara till att lösa problem utan vidgar också vår världsbild, ökar inriktningen på sakfrågor i konfliktsituationer och berikar vår kultur.

2.5

Den europeiska gemenskapen står inför de utmaningar som en ökad global konkurrens innebär, en situation där det handlar om att bibehålla europeiska arbetsplatser, inkomstnivåer samt sociala normer och miljönormer. Detta gäller inte bara mot bakgrund av den ekonomiska styrkan i USA och Japan, utan framför allt den allt starkare industri- och forskningskompetens som utvecklas i länder som Kina, Indien och Brasilien, där lönenivåerna och de sociala normerna och miljönormerna är betydligt lägre.

2.6

Europa kan därför möta framtiden bara om vi fortsätter att ligga steget före på områdena forskning, teknisk utveckling och ständig innovation inom ramen för en sociokulturell miljö som präglas av demokrati, rättstatsprincipen, politisk stabilitet, fri företagsamhet, planeringssäkerhet, motivation, erkänsla för framstående insatser och social säkerhet.

2.7

Vetenskapliga och tekniska topprestationer och företagens omsättning av dessa i en konkurrenskraftig ekonomi är avgörande förutsättningar för att vi skall kunna trygga vår framtid – t.ex. när det gäller energi- och klimatproblematiken – och behålla och förbättra vår nuvarande position i den globala miljön och inte äventyra utan bygga ut den europeiska sociala modellen.

2.8

Den viktigaste förutsättningen är ett samhällsklimat som står öppet för framsteg och innovation, där denna insikt växer fram och får full verkan, så att man på alla politiska nivåer kan skapa de ramvillkor som krävs och fatta beslut som fungerar som vägledning och inom näringslivet bygga upp tillräckligt med förtroende och optimism för att de nödvändiga investeringarna skall göras och nya arbetsplatser skapas i Europa. Till detta hör emellertid också en ökad medvetenhet om den fundamentala betydelsen av grundforskning, som är det som skapar basen för framtida innovation. I synnerhet behövs en företagaranda som inte väjer för innovation och risker, samt politiskt ledarskap, tillförlitlighet och pragmatism.

2.9

För att det i Lissabonstrategin formulerade Barcelonamålet skall kunna förverkligas krävs framför allt att alla de aktörer som omnämns där tar det på allvar, om inte Europa skall släpa efter ytterligare i den globala konkurrensen om FoU-investeringar. Enligt detta mål skall de sammanlagda FoU-utgifterna i EU öka, så att de 2010 uppnår en nivå motsvarande nästan 3 % av BNP. De investeringar som krävs för detta skall till två tredjedelar finansieras av det privata näringslivet.

2.10

I december 2006 fastställde rådet budgeten för det sjunde FoU-ramprogrammet 2007-2013 till ca 50 miljarder euro, en betydande ökning i förhållande till det föregående programmet. Det är en stor framgång för den europeiska politik som kommittén stått bakom. Detta innebär emellertid att gemenskapen via det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (RP7) bara skulle bidra med sammanlagt runt 2 % (alltså bara en femtiondel!) av de investeringar i forskning och utveckling som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Kommittén har flera gånger påpekat att detta inte räcker för att gemenskapens stöd till fullo skall få den avsedda hävstångseffekten och integrerande effekten på medlemsstaternas stödpolitik och på näringslivets investeringsvilja.

2.11

Därför vill kommittén upprepa sin tidigare rekommendation att höja gemenskapsstödets andel vid 2008 års översyn av EU:s budget i ett första steg med hälften, alltså till runt 3 % av de investeringar som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Detta gäller särskilt med tanke på det planerade inrättandet av Europeiska tekniska institutet samt det akuta behovet av ytterligare forskning och utveckling för att ta fram en hållbar energiförsörjning som skonar miljön.

2.12

På samma sätt måste man med hjälp av lämpliga rättsliga (även ansvarsrättsliga), administrativa, skattemässiga och finansiella ramvillkor främja näringslivets, framför allt också de små och medelstora företagens, beredskap att investera i forskning och utveckling och göra detta mer lockande och lönande. En viktig roll i detta sammanhang spelar gemenskapens stödbestämmelser: De bör utformas på ett sådant sätt att de mer effektivt och mindre byråkratiskt än hittills gör det möjligt att främja universitetens, forskningsorganisationernas och näringslivets forsknings- och utvecklingsprojekt och skapar de band som krävs dem emellan. Man bör härvid noga kontrollera att ”Gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation” verkligen stöder dessa målsättningar.

2.13

Kunskap grundar sig på två lika viktiga pelare, som står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra: utbildning och forskning. Nya kunskaper kan endast erhållas genom forskning och utveckling. Befintliga kunskaper måste ligga till grund för detta. Dessa måste föras vidare och förankras genom utbildning, yrkesutbildning och fortbildning. Både metoder och innehåll måste granskas så att de tjänar de fastställda målen. Båda pelarna behöver för detta kraftigt ökade ekonomiska investeringar och lämpliga ramvillkor.

2.14

Europas styrka ligger i dess medborgares kapacitet. Det är därför en prioriterad fråga att stärka denna ytterligare och få den att utvecklas. Därför uppmanar kommittén medlemsstaterna att stärka och förbättra utbildningsväsendet och att göra de avsevärda investeringar som krävs för detta. Det är lika viktigt att man ger de breda befolkningslagren en solid utbildning som att man utbildar en vetenskaplig elit. Därför krävs ett brett, tillräckligt stort utbud av gedigna och högkvalificerade utbildningsinrättningar, från grundskolor till universitet. Endast på så sätt kan ett samhälle som befrämjar utbildning och vetenskap uppnås.

2.15

Kommittén bekräftar sin rekommendation att man genom ett mer omfattande samarbete över gränserna inom lärande, innovation och forskning bör utveckla ett gemensamt europeiskt kunskapsområde som kompletterar det europeiska forskningsområdet och gör det fullständigt. Incitament och åtgärder för livslångt lärande har här en viktig roll att spela: Livslångt lärande är nyckeln till kunskapssamhället. Hindren för den inre marknaden, som står i vägen för övergången till det europeiska kunskapssamhället, måste därför undanröjas så snabbt som möjligt.

2.16

Till detta kommer att medlemsstaterna i ännu större utsträckning bör främja rörligheten hos enskilda personer och stärka de verksamma gemenskapsprogrammen för detta (Erasmus, Marie Curie). Rörlighet bidrar till förvärvande och överföring av kompetens. Arbetstagarnas, forskarnas och studenternas fria rörlighet inom EU måste tryggas och stimuleras. Den måste gå hand i hand med godtagbara inkomster, arbetsförhållanden och stöd till familjerna. Därför måste man också förbättra tillgången i hela Europa till information om lediga platser i alla medlemsstater.

2.17

När det gäller betydelsen och främjandet av innovation hänvisar kommittén inte bara till sina utförliga rekommendationer nedan utan framför allt till den utmärkta Aho-rapporten, som kommittén stöder. Denna behandlar i synnerhet de rättsliga och samhälleliga ramvillkoren för att skapa innovationsvänliga företag och en innovationsvänlig marknad. Kommittén hänvisar dessutom till sitt utförliga yttrande om ”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation”.

2.18

Framsteg och innovation grundar sig på att nya rön omsätts i nya, bättre processer och produkter (inbegripet den redan befintliga permanenta innovationen), i innovativa affärsmodeller och lämpliga ledningsmetoder. Det handlar alltså om innovativ företagaranda och företagarinitiativ. Framgång och innovation grundar sig emellertid också på innovativa tjänster, på att hälso- och sjukvårdsväsendet utvecklas vidare och, rent allmänt, på en bättre lösning av sociala frågor i förhållande till de ekonomiska kraven.

2.19

Innovation handlar alltså om att tänka ut och förverkliga nya teknikformer, förfaranden, organisationssätt, affärsmodeller, utbildningsmodeller osv. som inte tidigare övervägts eller kunnat övervägas. Av denna anledning är det viktigt att de bestämmelser som är relevanta på området ger tillräckligt med spel- och svängrum för att också nya idéer skall få en chans att förverkligas och inte på förhand vissna för att de inte passar in i den mall som alltför detaljerade bestämmelser utgör. Ett övermått av inskränkande bestämmelser lägger en hämsko på innovationen. Kommittén stöder därför alla ansträngningar för att förenkla bestämmelserna och granska dem för att ta bort överflödiga, alltför detaljerade eller onödigt inskränkande föreskrifter.

2.20

Innovation betyder också att man måste acceptera en viss risk för misslyckande eller till och med skada. Som regel ser man inte prestationsförmågan hos, nackdelarna med och bieffekterna av en ny strategi förrän denna visat vad den går för i praktiken och i konkurrensen med de alternativa förfarandena. Ett misslyckande innebär också att man vinner insikt. Möjlighet och risk är två sidor av samma mynt. I princip borde den förväntade nyttan av en innovation överstiga de möjliga riskerna. Eventuella risker för samhället måste dock beaktas särskilt. Dessutom kan man ställa sig frågan om man inte borde inrätta en riskfond, åtminstone för små och medelstora företag – t.ex. hos Europeiska investeringsbanken – som skulle göra det lättare att täcka skador eller förluster.

2.21

Kommittén har redan tidigare flera gånger påpekat att humankapitalet är den känsligaste och värdefullaste resursen för kunskaper och innovation. Mot bakgrund av ovanstående är därför de nödvändiga utbildningsanstalterna, som skall vara tillräckligt många, välutrustade och av hög kvalitet, en avgörande förutsättning för att kunna fylla behovet av kompetenta forskare, ingenjörer och lärare.

2.22

Med de investeringar som gjorts av samhället och samtidigt av varje enskild forskare och ingenjör för att bygga upp det breda och komplicerade baskunnande och de högt specialiserade kunskaper som eftersträvas, övertar samhället – genom sin politik – ansvaret för att dessa investeringar utnyttjas på bästa sätt. Detta ansvar måste visa sig genom att man sörjer för lämpliga yrkes- och utvecklingsmöjligheter för de kvalificerade forskarna och ingenjörerna, för möjligheter att bilda familj samt för adekvata karriärvägar med attraktiva vägval i olika riktningar utan yrkesmässiga återvändsgränder. Arbetslöshet, underbetalda arbeten eller arbeten inom fel områden (inklusive överdrivet betungande administration och arbete inom olika förvaltningsorgan) för kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer utgör ett slöseri med ekonomiska investeringar och verkar avskräckande på nästa generations kunskapselit, vilket i sin tur resulterar i minskat intresse för vetenskapliga och tekniska yrken eller i en kompetensflykt från Europa!

2.23

Det ligger inte en motsägelse i kravet på att erfarna sakkunniga och vetenskapligt-tekniskt högpresterande forskare mer än tidigare deltar i forskningspolitiska, företagsinriktade och innovationspolitiska beslutsprocesser och förvaltningsåtgärder. Inrättandet av Europeiska forskningsrådet (EFR) är här ett mycket uppmuntrande första steg. Men också för gemenskapens (inberäknat kommissionens!) och medlemsstaternas forsknings- och innovationsstöd måste man tillföra och bibehålla tillräckligt med sakkunskaper på olika fackområden. Endast administration räcker inte.

2.24

Omsättningen av forskning och innovation i industriella produkter och processer är ett särskilt problem. Det är inte för inte som Lissabonmålet kräver att 2/3 av FoU-investeringarna skall komma från näringslivet. Framför allt handlar det därför också om att öka företagarnas anseende och förankra detta bättre i deras avgörande betydelse för innovation, vetenskapliga framsteg och samhällets allmänna välstånd. Kommittén har därför i sin egenskap av bro till det organiserade civila samhället satt temat ”Entreprenörskap med ett mänskligt ansikte” i centrum för sitt kommande arbetsprogram. Endast genom ett ansvarsfullt och handlingskraftigt och idérikt entreprenörskap som får utvecklas under bästa möjliga förhållanden kommer vi till slut att lyckas uppnå Lissabonmålen.

2.25

I fråga om ytterligare synpunkter och detaljer hänvisas till de följande utförligare kommentarerna och dessutom särskilt till kommitténs yttranden ”Vägen till det europeiska kunskapsbaserade samhället – det organiserade civila samhällets bidrag till Lissabonstrategin” (1) samt ”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation” (2).

3.1

Utveckling av vetenskap och teknik. Europa är vaggan för den moderna vetenskapen och forskningen som kontinueligt utvecklas. Detta gäller också vetenskapen i allmänhet, inbegripet den grekisk-egyptiska kulturen och tidvis också korsbefruktningar med den indisk-arabiska (3) kulturen. Vetenskap och forskning har trots tillfälliga fluktuationer och avbrott till följd av krig präglats av kontakter över nationsgränserna i hela Europa. Vetenskapens och forskningens metodik och tankesätt har varit en avgörande banbrytare för dagens europeiska samhälle. De värderingar, den livsstil och den levnadsstandard som växt fram därigenom har varit ett kännetecken för det europeiska kulturområdet (4). Framgångsreceptet för de innovationer som detta resulterat i har varit en fri växelverkan mellan å ena sidan hantverksmässig uppfinnaranda och ett tänkande inriktat på företagsamhet och initiativ, och å andra sidan vetenskapliga metoder och system samt den teknik och de industriella processer som utvecklats därur.

3.2

Samhällets utveckling. Nästan hand i hand med de vetenskapliga och tekniska framstegen gick den viktiga samhällspolitiska utvecklingen i riktning mot fria medborgare i en modern stat med maktdelning, demokrati, grundläggande rättigheter och sociala lagar.

3.3

Utveckling av levnadsförhållandena. En följd av dessa gemensamma processer är att levnadsvillkoren för de människor och de stater och regioner som berörts av denna utveckling har förändrats och förbättrats mer än någonsin förr i mänsklighetens historia. Under de senaste 135 åren har befolkningens förväntade medellivslängd (5) mer än fördubblats (6). Under de senaste 50 åren har jordbruksproduktionen per hektar nästan tredubblats. I de framgångsrika industriländerna diskuteras i dag övervikt i stället för undernäring, informationsöverflöd i stället för informationsbrist, och en åldrande befolkning i stället för barnadödlighet. De färdigheter och den kapacitet som vi uppnått genom forskning, utveckling och innovation inom det moderna industrisamhället omfattar alla områden som rör människans utveckling och livskvalitet.

3.4

Energianvändning. En avgörande förutsättning för de framsteg som uppnåtts var utvecklingen och användningen av energiintensiva industriella processer, maskiner och transportmedel: Energin har befriat människan från fysiskt betungande arbete och mångfaldigat hennes produktivitet, alstrat värme och ljus och gett tidigare oanade möjligheter till rörlighet, kommunikation och kulturell utveckling. Energin har blivit näring och drivkraft för de moderna samhällsekonomierna.

3.5

Klimatproblem och energiförsörjning. Denna betydande utveckling har emellertid medfört nya problem och utmaningar. Den globala uppvärmningen, dess eventuella konsekvenser och strategin för att avvärja dem står i centrum för omfattande politiska beslut (7) och talrika undersökningar (8). Frågorna är delvis kontroversiella. Dessutom konstaterar man i Stern-rapporten (9) – ”The Economics of Climate Change” – som kom ut i slutet av oktober 2006, att man bara för att hejda den globala uppvärmning som beror på växthusgaser behöver resurser motsvarande cirka 1 % av BNP, vilket också kräver andra FoU-satsningar. Men även utan klimatproblem är frågan om en trygg, hållbar energiförsörjning för Europa (och världen!) en av de centrala politiska utmaningarna, och det krävs intensiv forskning och utveckling för att kunna möta den (10).

3.6

Andra problem och utmaningar  (11) . Klimatförändringarna och energiförsörjningen är emellertid inte de enda problemen. Även kampen mot fysiska och mentala sjukdomar, åtgärder för att underlätta livet för funktionshindrade eller andra missgynnade grupper och göra dem mer delaktiga i yrkeslivet och kunskapssamhället, konsekvenserna av de demografiska förändringarna (inbegripet forskning om äldre), bättre förståelse för komplexa ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang och orsaksmekanismer, miljöskydd och rent allmänt arbete för att säkra och vidareutveckla våra levnadsvillkor, vårt europeiska värdesystem och vår sociala modell – allt detta är exempel på viktiga forskningsområden som kommittén har lämnat utförliga rekommendationer om i tidigare yttranden, t.ex. det om det sjunde FoU-ramprogrammet (12) och de däri ingående specifika programmen (13).

3.7

Den globala konkurrensen. Europeiska gemenskapen står inför de mycket svåra utmaningar som en ökad global konkurrens innebär, en situation där det i synnerhet handlar om att bibehålla europeiska arbetsplatser, inkomstnivåer och sociala och miljömässiga normer. Detta gäller inte bara mot bakgrund av den ekonomiska styrkan i USA och Japan, utan framför allt den avsevärda och allt starkare industri- och forskningskompetens som utvecklas i länder som Kina (vars mål är att år 2050 ha övertagit USA:s plats som världsledande nation inom teknologi (14)!) samt Indien och Brasilien, där lönenivåerna och de sociala normerna och miljönormerna är betydligt lägre. Det är mot bakgrund av just detta, dvs. den globala konkurrensen och den därmed förbundna globala kapplöpningen om ökade investeringar i forskning och utveckling, inbegripet en global konkurrens om de bästa vetenskapsmännen och ingenjörerna, som den europeiska gemenskapen måste optimera sin politik på dessa områden. Det handlar alltså i första hand om den globala konkurrensen, inte om den inomeuropeiska!

3.8

Försprång inom forskning, utveckling och innovation. Europas konkurrenskraftiga ställning kan därför bara bibehållas i framtiden om vi fortsätter att ligga steget före i forskning, teknisk utveckling och ständig innovation inom ramen för en sociokulturell miljö med demokrati, rättstat, politisk stabilitet och tillförlitlighet, fri företagsamhet, planeringssäkerhet, motivation och erkänsla för framstående insatser som grund. Det europeiska forskningsområdet måste stärkas och utökas. Detta är visserligen något som i allmänhet erkänns i politiska avsiktsförklaringar i dag, men när det gäller genomförandet av detta i praktiken, att omsätta det i prioriteringar (t.ex. forskningsbudgeten) och relevanta regelverk, (t.ex. löneavtal (15) och skatterätt (16)) föreligger tyvärr fortfarande stora brister både på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna. Dramatiken i denna situation bör inte underskattas, även om vissa tendenser till upphämtning glädjande nog kan observeras i några medlemsstater (17).

3.9

Vetenskapliga och tekniska topprestationer. Vetenskapliga och tekniska topprestationer och företagens omsättning av dessa i innovationer och en konkurrenskraftig ekonomi är avgörande förutsättningar för att vi skall kunna trygga vår framtid – t.ex. när det gäller energi- och klimatproblematiken – och behålla och förbättra vår nuvarande position i den globala miljön och inte äventyra utan bygga ut den europeiska sociala modellen. Slutligen har forskning och utveckling emellertid också det grundläggande målet att öka vårt vetande och ta fram nya kunskaper. Ökade kunskaper bidrar emellertid inte bara till att lösa problem utan vidgar också vår världsbild, ökar inriktningen på sakfrågor i konfliktsituationer och berikar vår kultur.

3.10

Att blåsa nytt liv i traditionen. Europa måste nu alltså bli medvetet om sin tradition som ledande område för forskning och innovation och blåsa liv i denna igen. Europas styrka ligger i dess medborgares kapacitet. Det är därför nödvändigt att främja denna mer än tidigare. En förutsättning för detta är att man investerar betydligt mer i forskning och utveckling, ökar effektiviteten på detta område, stärker näringslivets, handelns och förvaltningens vilja och förmåga till innovation, stimulerar och belönar prestationer, och avvecklar de hinder som står i vägen.

3.11

Att öka investeringarna. Detta innebär att både gemenskapen och medlemsstaterna måste investera betydligt mer i FoU, i utbildning av medborgarna på dessa områden samt i utbildning av de forskare och ingenjörer (av båda könen!) som behövs. Det betyder emellertid framför allt att man med hjälp av lämpliga rättsliga, administrativa, skattemässiga (18) och finansiella ramvillkor måste främja näringslivets, framför allt också de små och medelstora företagens, beredskap att investera i forskning och utveckling och göra detta mer lockande och lönande.

3.12

Ett framstegsvänligt samhällsklimat. Den viktigaste förutsättningen är ett samhällsklimat som står öppet för framsteg, innovation och entreprenörskap, där denna insikt växer fram och får full verkan, så att man på alla politiska nivåer kan skapa de ramvillkor som krävs och fatta beslut som fungerar som vägledning och skapar arbetsplatser, och inom näringslivet bygga upp tillräckligt med förtroende och optimism för de investeringar som krävs. Till detta hör att man i högre grad än tidigare bör göra medborgarna förtrogna med vetenskapens och teknikens landvinningar och betydelse liksom med företagens pionjärarbete. Till detta hör emellertid också en ökad medvetenhet om att särskilt grundforskning (19) skapar basen för framtida innovation.

3.13

Erkännande av landvinningarna. Den avgörande roll som dessa landvinningar har för vårt dagliga liv, förutsättningarna för att de skall komma till stånd, liksom de vetenskapliga, tekniska och kulturella prestationer som hänger samman därmed, måste få erkännande av samhället, finnas i skolornas läroplaner och värderas för sin existentiella betydelse.

3.14

Övriga förutsättningar. Framsteg och permanent innovation grundar sig dock inte bara på vetenskap och teknik utan också på motivationen, prestationsförmågan och prestationsberedskapen hos dem som deltar, på innovativa affärsmodeller, på att man tillämpar rätt ledningsmetoder och på lämpliga rättsliga ramvillkor.

3.15

Risktolerans. För att utveckla nya forskningsstrategier, innovativ teknik, processer eller affärsmodeller måste man acceptera en viss risk för misslyckande eller till och med skada. Som regel ser man nämligen inte fördelarna med en ny strategi och vad den kan åstadkomma, lika lite som nackdelarna, de risker den medför och bieffekterna av den förrän den visat vad den går för i praktiken i konkurrensen med alternativa förfaranden. Ett misslyckande leder också till insikt. Möjlighet och risk är två sidor av samma mynt. I princip borde den förväntade nyttan av en innovation överträffa de möjliga riskerna. Eventuella risker för samhället måste dock beaktas särskilt. Dessutom skulle man kunna överväga om man inte borde inrätta en riskfond, åtminstone för små och medelstora företag – t.ex. hos Europeiska investeringsbanken – som skulle göra det lättare för företagen att täcka skador eller förluster.

4.1

Kunskapsbas. Kunskap grundar sig på två lika viktiga pelare: utbildning och forskning. Nya kunskaper kan endast erhållas genom forskning och utveckling. För detta behövs de befintliga kunskaperna, som måste föras vidare och förankras genom utbildning, yrkesutbildning och fortbildning. Det handlar här om följande mål:

4.1.1

Grundkunskaper. Å ena sidan handlar det om att ge alla medborgare gedigna grundkunskaper om vetenskap, teknik och ekonomi, hur de fungerar och viktiga grundprinciper. Endast härigenom kommer medborgarna att kunna ta ställning till de ofta inte så enkla samband som man måste känna till även för att kunna bilda sig en kvalificerad politisk uppfattning. Läroplanerna och den undervisningstid som finns att tillgå i skolan på alla nivåer måste därför utformas på ett sådant sätt att de stegvis gör våra barn och ungdomar bekanta med vetenskapliga, tekniska och ekonomiska tänkesätt och med befintliga kunskapsresurser genom åskådliga och intressanta förklaringar och läromedel (20). Man måste också göra dem medvetna om den avgörande betydelse som det vetenskapliga arbetet, den tekniska utvecklingen av innovativa ekonomiska och sociala handlingssätt och kunskapssamhället rent allmänt har för deras framtid och möjligheter i livet. Denna del av läroplanerna måste därför tillmätas klart större vikt. Kommittén välkomnar och stöder rekommendationerna i Rochardrapporten (21), som behandlar denna fråga.

4.1.2

Incitament för yrkesval. De som har en viss begåvning bör å andra sidan uppmuntras att välja ett lämpligt yrke och stimuleras till vad man vet är tunga studier och till att skaffa sig solida grundkunskaper för detta. Detta är också en anledning till att skolornas, framför allt gymnasiernas, läroplaner måste utökas och ges ett mer kvalificerat innehåll.

4.1.3

Eftersläpning på bredden och på djupet. Det finns alltså mycket att ta igen i utbildningen inom naturvetenskap och teknik. Oavsett detta måste naturligtvis alla begåvningar erhålla ett brett stöd, alltså också inom samhällsvetenskap, ekonomi och humaniora. Det är lika viktigt att ge de breda befolkningslagren en solid utbildning – vilket också kräver beredskap att satsa och disciplin från elevernas sida – som att utbilda en kunskapselit. För att kunna skapa ett samhälle som i sin helhet befrämjar utbildning och vetenskap krävs det utbildningsanstalter av hög kvalitet, från grundskola till universitet.

4.1.4

Det europeiska kunskapsområdet. Kommittén förnyar sin rekommendation att man genom ett mer omfattande gränsöverskridande samarbete inom lärande, innovation och forskning bör utveckla ett gemensamt europeiskt kunskapsområde som kompletterar Europeiska forskningsområdet och gör det fullständigt. De hinder för inre marknaden som står i vägen för övergången till det europeiska kunskapssamhället måste därför undanröjas så snabbt som möjligt. Kommittén vill i samband med detta också hänvisa till sitt yttrande ”Vägen till det europeiska kunskapsbaserade samhället – det organiserade civila samhällets bidrag till Lissabonstrategin” (22).

4.1.5

Livslångt lärande och rörlighet. Incitament och insatser för livslångt lärande har här en viktig roll att spela: Livslångt lärande är nyckeln till kunskapssamhället. Medlemsstaterna bör dessutom i ännu större utsträckning främja enskilda personers rörlighet och stärka de gemenskapsprogram som lämpar sig för detta (Erasmus, Marie Curie). Rörligheten leder till att det skapas nätverk i Europa, och uppmuntrar förvärvande och överföring av färdigheter. Arbetstagarnas, forskarnas och studenternas fria rörlighet måste tryggas och gå hand i hand med godtagbara inkomster, arbetsförhållanden och stöd till familjerna. Man måste därför också förbättra tillgången i hela Europa till information om lediga platser i alla medlemsstater.

4.2

Norm för yrkesutbildning. Vid universitet och tekniska högskolor måste man dessutom tillhandahålla en teknisk yrkesutbildning som befinner sig på åtminstone bästa internationella nivå: Det viktigaste kapitalet för forskning och innovation är motiverade vetenskapsmän och ingenjörer med bästa möjliga utbildning och av båda könen, som erhåller och utvecklar sin yrkeskompetens genom livslångt lärande under hela sitt yrkesverksamma liv och där ett tillräckligt antal kan ta på sig ledande roller och utföra pionjärinsatser inom svåra områden.

4.3

Chanser för alla. Framsteg och framgång kommer i framtiden mer än någonsin att vara följden av ett strukturerat lagarbete med arbetsdelning, där alla som deltar måste få bästa möjliga chanser till utveckling och egna initiativ i enlighet med sin begåvning, prestationsförmåga och kreativitet. Detta förutsätter också att skolsystemen är så beskaffade att de slussar igenom tillräckligt många elever, så att alla begåvade, t. ex. också sent utvecklade barn, får möjlighet till en optimal utbildning. Dessutom kommer vi inte att klara oss utan lärosäten av hög kvalitet som täcker in hela den bredd av specialister och kvalificerad arbetskraft som kommer att behövas för det omfattande spektrumet av uppgifter inom teknik, vetenskap och ekonomi nu och i framtiden.

4.4

Samarbete i nätverk. Det krävs ännu starkare band mellan utbildning, forskning och industriell tillämpning framför allt för utbildning och fortbildning, och här finns det en tydlig koppling till livslångt lärande och rörlighet (se 4.1.5). Det krävs också starkare gränsöverskridande band mellan universiteten och de tekniska universiteten/högskolorna. Detta är också en anledning till att kommittén ställer sig positiv till planerna på ett europeiskt tekniskt institut (23) (ETI), som skall bidra till att vidareutveckla gemenskapens och medlemsstaternas innovationsförmåga genom att knyta samman utbildnings-, forsknings- och innovationsaktiviteter på högsta nivå. Det senare gäller dock – utöver utbildningen – också industriföretagens gemensamma forskning och utveckling ”före konkurrensstadiet” (24), som t.ex. den gemensamma utvecklingen av förbättrad motorteknik inom bilindustrin.

5.1

Att investera är en uppgift för alla aktörer. Gemenskapen, medlemsstaterna och det privata näringslivet måste efter bästa förmåga, dvs. klart mer än vad som nu är fallet, göra de investeringar i utbildning, forskning och utveckling som krävs.

5.2

Barcelonamålet. För att Barcelonamålet i Lissabonstrategin skall kunna förverkligas krävs det framför allt att alla de aktörer som omnämns där tar det på största allvar och med full styrka verkar för att uppfylla det, för att Europa inte skall hamna sist i den globala konkurrensen om FoU-investeringar. Enligt detta mål skall de sammanlagda FoU-utgifterna i EU öka så att de 2010 når upp till en nivå motsvarande nästan 3 % av BNP. De investeringar som krävs för detta skall till två tredjedelar finansieras av det privata näringslivet.

5.3

Sjunde FoU-ramprogrammets hävstångseffekt. I december 2006 fastställde rådet budgeten för det sjunde FoU-ramprogrammet 2007-2013 till ca 50 miljarder euro, en betydande ökning jämfört med det förra programmet. Detta är ännu en mycket stor framgång för europeisk politik, en framgång som kommittén i hög grad bidragit till. Detta innebär dock att gemenskapen med sin planerade budget på cirka 50 miljarder euro fortfarande bara bidrar med en andel på runt 2 %, alltså bara en femtiondel (!) av de investeringar i forskning och utveckling som bör eftersträvas enligt Barcelonamålet. Som kommittén flera gånger framhållit är detta dock inte tillräckligt för att gemenskapens stöd till fullo skall få den avsedda hävstångseffekten och integrerande effekten på medlemsstaternas stödpolitik och på näringslivets investeringsvilja och utlösa den stora tillväxt som krävs för att Barcelonamålet skall kunna uppnås.

5.4

Förnyad rekommendation. Kommittén förnyar därför, framför allt också med tanke på det europeiska tekniska institut (ETI) som skall inrättas och det akuta behovet av mer FoU-arbeten om en hållbar energiförsörjning som är förenlig med ett stabilt klimat, sin rekommendation (25) att vid den översyn av EU:s budget som planeras till 2008 i ett första steg öka andelen gemenskapsstöd med hälften, dvs. till runt 3 % av de totala investeringar som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Från gemenskapens sida vore detta en mycket verksam åtgärd för att snabbare än nu uppnå de allt viktigare Lissabon- och Barcelonamålen och för att lösa ovan nämnda problem snabbare och effektivare.

5.4.1

Konkurrensen med Kina. Forskningsansträngningarna i bl.a. Kina ökar snabbt, och Europa måste göra allt för att inte förlora marknadsandelar i den internationella konkurrensen inom viktig och nödvändig teknik. Så länge gemenskapen och medlemsstaterna inte ens bidragit med sin andel i finansieringen av Barcelonamålet, som de själva formulerat, har de dock knappast den politiska trovärdigheten att kräva att det privata näringslivet skall göra de investeringar som krävs av dem.

5.4.2

Medlemsstaternas grundfinansiering. Medlemsstaterna bör åtminstone se till att deras universitet och forskningsinrättningar har tillgång till en tillräcklig grundfinansiering för att i förväntad utsträckning kunna dra fördel av en medfinansiering genom det sjunde FoU-ramprogrammet.

5.5

Gemenskapens riktlinjer för statliga stöd. Gemenskapens stödbestämmelser bör utformas på ett sådant sätt att de uppmuntrar medlemsstaterna och ger dem det svängrum som krävs för att de i större utsträckning, mer effektivt och mindre byråkratiskt än hittills skall kunna stödja universitetens, forskningsorganisationernas och näringslivets forsknings- och utvecklingsprojekt och skapa de band som krävs dem emellan. I samband med detta bör man noga kontrollera att ”Gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation” (26) verkligen stöder dessa målsättningar.

5.6

Medlemsstaternas budgetbestämmelser. Då stöd ges till FoU-åtgärder bör budgetbestämmelserna i de enskilda medlemsstaterna möjliggöra mer flexibla uttag/tilldelningar av medel som är anpassade till projektet i fråga, t.ex. genom att tilldelade medel kan föras över till nästa kalender- eller budgetår.

5.7

Utbyggnad av forskningsinfrastruktur. Dessutom har kommittén vid flera tillfällen rekommendera (27)att en betydligt större del av de medel som beviljas inom ramen för gemenskapens strukturfonder skall användas för utbyggnad av forskningsinfrastruktur. På detta område skulle också finansiella medel från Europeiska investeringsbanken kunna vara till stor nytta.

5.8

Små och medelstora företags potential. Det gäller också att ytterligare stärka den potential som små och medelstora företag har, särskilt nystartade företag i fråga om innovation och, mer generellt, att skapa starkare incitament för näringslivet att göra investeringar på detta område. Kommittén vill dessutom hänvisa till sina rekommendationer (28) rörande EU-programmet ”Flerårigt program för företag och företagaranda, särskilt för små och medelstora företag” och till stöd på den kunskapsbaserade ekonomins område, som är särskilt viktigt i detta sammanhang. Det faktum att 98 % av alla företag i EU är små och medelstora företag visar mycket tydligt hur viktigt det är att stärka innovationsförmågan hos företagen inom denna kategori (kommittén ställer sig därför positiv till att man inom det sjunde ramprogrammet satt av 1,3 miljarder euro för forskning och utveckling inom och för små och medelstora företag). De betungande bestämmelser för små och medelstora företag som finns i dag bör ses över och om möjligt ”avbyråkratiseras”. Dessutom skulle myndigheterna genom affärsänglar kunna hjälpa dem att få tillgång till stöd. Europa kan också hämta inspiration från andra länders stödpolitik på detta område.

6.1

Hänvisning till andra och tidigare rapporter. Kommittén vill först hänvisa till de båda meddelanden om innovation (29) som kommissionen nyligen offentliggjorde och till den utmärkta Aho-rapporten (30). Kommittén vill dessutom hänvisa till sitt eget yttrande (31)”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation”, som uppvisar flera likheter med denna text men samtidigt också behandlar flera av de teman som tas upp här mer utförligt.

6.2

Innovation är mer. Kommittén bekräftar och kompletterar det som sagts i ovan nämnda rapporter och upprepar: Framsteg och innovation grundar sig inte bara på vetenskap och teknik utan också på att rön omsätts i nya, bättre processer och produkter, i innovativa affärsmodeller och rätt ledningsmetoder. Det handlar alltså också om innovativ företagaranda och innovativa företagarinitiativ. Framgång och innovation grundar sig också på innovativa tjänster, på att hälso- och sjukvårdsväsendet utvecklas vidare och, rent allmänt, på en bättre lösning av de sociala frågeställningarna – ett exempel är ”flexicurity”-begreppet, som kommittén behandlat (32).

6.3

Innovation, steget in i ett nytt land. Innovation handlar alltså om att tänka ut och förverkliga nya teknikformer, förfaranden, organisationssätt, affärsmodeller, utbildningsmodeller osv. som inte övervägts tidigare. Vad dessa kan åstadkomma visar sig därför för det mesta inte förrän i efterhand, när de visat var de gått för i praktiken i konkurrens med andra.

6.4

Öppen utformning av bestämmelser. Bestämmelser utarbetas däremot på grundval av befintliga kunskaper. Det är därför mycket viktigt att dessa bestämmelser ger tillräckligt spel- och svängrum, att det alltså finns tillräckligt utrymme för mångfald och variation för att också nya idéer skall få en chans att förverkligas och inte på förhand kvävs i sin linda eller långsamt vissnar bort för att de inte passar in i de befintliga bestämmelsernas mall. I alla bestämmelser bör man alltså se till att de grundläggande frågorna tas upp och reds ut men undvika alla alltför detaljerade föreskrifter. Varje form av överreglering, alla överflödiga begränsningar, oavsett hur goda avsikterna än var när de infördes, lägger hämsko på och sätter käppar i hjulet för innovation. Kommittén stöder därför alla ansträngningar för att förenkla bestämmelserna och granska dem för att ta bort överflödiga eller onödigt inskränkande föreskrifter. Detta bidrar dessutom till att specialister befrias (se nedan) från onödig byråkrati. Enstaka personers fel får dessutom inte leda till en överreglering för alla.

6.5

Forskningsfrihet. Än en gång: Innovation förutsätter att det finns tillräckligt med svängrum för företagande. Frihet inom forskningen – också friheten från irrelevanta, inskränkande (33) eller ideologiska riktlinjer – är en grundläggande förutsättning för kreativ vetenskap och nya upptäckter och uppfinningar, bortsett från gränser i form av rättsliga bestämmelser rörande etiska spörsmål och kravet på relevant användning av tilldelade stödmedel.

6.6

Hänvisning till CESE 1566/2006. För ytterligare ett antal viktiga synpunkter vill vi hänvisa till det yttrande som nämns ovan under punkt 5.1 (34). Vi vill uttryckligen framhålla att vi står fast vid vad som sägs i detta. Under punkterna 4.7-4.11 i detta ges rekommendationer angående följande i sammanhanget relevanta teman: Från naturvetenskap till innovativa produkter, innovativa förfaranden och innovativa tjänster; Rörligheten mellan den akademiska världen och näringslivet. Informationssystem; Nära grannskap (”kluster”); ”Start-ups”; Grundforskning; Den innovativa produkten; Offentliga upphandlingar; Immateriell egendom och ett nödvändigt gemenskapspatent; Tidsfrist för förhandsoffentliggörande som inte skadar nyhetsvärdet; Språkproblem; De nya medlemsstaternas särskilda situation.

6.6.1

Skydd av immateriell egendom. I samband med detta betonas återigen att immateriell egendom (35) måste ges tillräckligt skydd: Företagens investeringar i forskning, utveckling och innovation måste löna sig, och både de finansiella och de rättsliga/administrativa kostnaderna för att erhålla skydd får – i jämförelse med de globala konkurrenterna – inte belasta Europas ekonomiska styrka. Detta visar också på det akuta behovet av ett europeiskt gemenskapspatent (med en respittid för nyhetsvärdet).

7.1

Den mest värdefulla resursen. Kommittén vill först hänvisa till det yttrande som vi ägnat just dessa frågor (36). Kommittén står fast vid och framhåller våra slutsatser. I detta yttrande påpekar vi, vilket vi också gjort tidigare, att humankapitalet är den känsligaste och värdefullaste resursen för kunskap och innovation. Den viktigaste uppgiften i detta sammanhang är alltså att motivera begåvade unga människor att välja en vetenskaplig eller teknisk utbildning och att därför också ställa bästa möjliga utbildningar till deras förfogande.

7.2

Utbildningsanstalternas kvalitet (se avsnitt 4). En avgörande förutsättning för att man skall kunna fylla behovet av kompetenta vetenskapsmän, ingenjörer och företagare är därför att det finns tillräckligt antal utbildningsanstalter som är välutrustade och av hög kvalitet. Man måste alltså etablera och bevara ett tillräckligt stort antal universitet av hög kvalitet, framför allt tekniska universitet, och se till att dessa är så attraktiva som möjligt, har framstående lärare och att det vid dessa universitet finns en nära koppling mellan forskning och utbildning (37). Dessa universitet måste kunna klara sig i konkurrensen med de bästa universiteten i USA och andra utomeuropeiska länder och vara tillräckligt attraktiva för de bästa studenterna i länder utanför Europa.

7.3

Samhällets ansvar. Med de investeringar som samhället och även enskilda forskare gjort för att bygga upp det breda och komplicerade baskunnande och de högt specialiserade kunskaper som eftersträvas övertar samhället – genom sin politik – ansvaret för att dessa investeringar utnyttjas på bästa sätt. Detta ansvar måste också visa sig genom att man sörjer för lämpliga yrkesmöjligheter och utvecklingsmöjligheter och en lämplig karriärväg för de utbildade forskarna med attraktiva vägval i olika riktningar utan återvändsgränder. Om kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer är arbetslösa, underbetalda eller arbetar inom fel områden är detta ett slöseri med samhällsekonomiska investeringar och verkar avskräckande på nästa generations kunskapselit, vilket i sin tur resulterar i att intresset för vetenskapliga och tekniska yrken minskar eller i en kompetensflykt från Europa! Alltför mycket byråkrati (se punkt 7.7) är också en form av felsysselsättning.

7.4

Utveckling av talanger. Det handlar om att ge människor – och det gäller alla medarbetare inom företag, universitet och forskningsinstitut bästa möjliga chanser att utveckla sina talanger och egna initiativ i enlighet med deras begåvning, prestationsförmåga och kreativitet, samt att skapa en social miljö som gör det möjligt att bilda familj och som stimulerar deras kreativitet. Detta innebär å andra sidan också att de ungdomar som får åtnjuta denna utbildning och detta stöd själva måste göra allt de kan för att använda sina färdigheter och talanger med pliktkänsla och engagemang. Detta är mycket viktiga frågor inom socialpolitiken, familjepolitiken, företagsekonomin och, rent allmänt, inom managementkulturen. Inom denna har man också kommit att erkänna vikten av en meningsfull balans mellan arbetsliv och privatliv (work-life balance) för kreativitet och produktivitet (38).

7.5

Identifiering och bedömning av dem som presterar bäst  (39) . Framstående färdigheter och prestationer låter sig knappast fångas i formella bedömningsscheman – dessa kan dessutom missbrukas. Ett problem är t.ex. vetenskapliga författare som föredrar att i sina publikationer citera varandra och på så sätt skapar ett slags citatkarteller och därmed skaffar sig fördelar i samband med formella kvalifikationsbedömningar. Varken antalet publikationer eller antalet citat, patent eller andra sådana indikatorer är i sig tillräckliga eller hållbara som bedömningskriterier. Det är viktigare med kvalitet, nyhetsvärde och betydelse. Dessutom har det ibland hänt att just de banbrytande vetenskapliga upptäckterna eller uppfinningarna först med en viss fördröjning blivit kända, erkänts, använts eller citerats. För att kunna bedöma personlighet och prestation i alla deras former och aspekter behövs därför de samlade erfarenheterna och den personliga bedömningsförmågan hos viktiga företrädare för respektive fackområde där insatserna har gjorts eller förväntas (inte ens detta utesluter dock felbedömningar).

7.6

Medverkan i beslutsprocesserna. Erfarna sakkunniga och framstående vetenskapligt-tekniska forskare måste dessutom mer än tidigare göras delaktiga i viktiga beslutsprocesser och förvaltningsåtgärder inom forskningspolitik, näringsliv och innovationspolitik. Inrättandet av Europeiska forskningsrådet (EFR) är här ett mycket uppmuntrande första steg som kommittén uttryckligen stött (40). Men också för förvaltningen av gemenskapens (dvs. framför allt kommissionens!) och medlemsstaternas forsknings- och innovationsstöd är det viktigt att man tillför och bibehåller tillräckligt med sakkunskaper på olika fackområden. I samband med detta bör man framför allt involvera framgångsrika unga ingenjörer och forskare. Forsknings- och innovationsstödet måste sträcka sig längre än till ren förvaltning.

7.7

Befrielse från överflödiga, irrelevanta arbetsuppgifter. Forskning, utveckling och innovation och även bearbetning och överföring av kunskap är tidskrävande intellektuellt arbete och laboratoriearbete och kräver tidvis ostörd koncentration och eftertanke. Kommittén har sedan år 2000 flera gånger pekat på (41) att många experter numera måste ägna större delen av sin arbetstid åt det alltmer omfattande arbetet i olika organ, med ansökningar, utvärderingar och rapportskrivande, dvs. den allt större byråkratin, och därför inte kan ägna sig så mycket åt sin egentliga uppgift. Detta hämmar innovationskraften och prestationsförmågan just hos dessa framträdande företrädare för fackområdena. Denna utveckling åt fel håll kritiseras nu alltmer också i media (42). Kommittén välkomnar kommissionens förklaring att den tänker ta sig an detta problem och tillsammans med medlemsstaterna söka efter möjligheter att minska denna börda. Kravet på att sakkunniga skall medverka i forskningspolitiska beslutsprocesser behöver dock inte stå i strid med behovet av att minska de byråkratiska bördorna. Det kan till och med tjäna detta syfte. Ett konkret mål borde vara att göra de många ansöknings-, rapporterings- och övervakningsförfarandena för de olika bidragsgivarna, partnerinstitutionerna, nätverken och kontroll- och remissorganen enhetliga och slå ihop dem. Detta skulle dessutom leda till betydligt större öppenhet.

7.8

Kompetensflykt och rörlighet. En ingenjörs eller forskares yrke kräver på goda grunder (se även 4.1.5) rörlighet och flexibilitet. Detta får dock inte gå ut över individernas och familjernas levnadsförhållanden eller den sociala tryggheten (43). Det får inte heller leda till en nettoutvandring av de bästa förmågorna från Europa. Arbetsförhållandena i Europa måste alltså vara tillräckligt attraktiva för att förhindra detta och på det hela taget åtminstone leda till en jämn balans i den globala rörligheten hos högkvalificerade och högpresterande personer. I vissa medlemsstater finns det dock också en oro för en ensidig kompetensflykt inom EU. Som kommittén redan rekommenderat vid flera tillfällen (se även 5.7) bör man därför använda en klart större del av medlen från den gemensamma strukturfonden för att bygga upp forskningsinfrastruktur och skapa attraktiva forskningsanläggningar i alla medlemsstater, som sedan kan fungera som magneter för forskare som vill återvända och samtidigt som partner i olika nätverk.

7.9

Företagarnas anseende. Omsättningen av forskning och utveckling i innovativa produkter och processer är ett särskilt problem. Det är inte för inte som man i Lissabonmålet kräver att 2/3 av det finansiella bidraget till forskningen skall komma från näringslivet. Det handlar därför framför allt också om att öka företagarnas anseende och bättre framhäva deras avgörande betydelse för innovation, vetenskapliga framsteg och samhällets allmänna välstånd. Kommittén har därför i sin egenskap av bro till det organiserade civila samhället satt temat ”Entreprenörskap med ett mänskligt ansikte” i centrum för sitt kommande arbetsprogram. Endast genom ett ansvarsfullt och handlingskraftigt entreprenörskap som får utvecklas under bästa möjliga förhållanden kommer vi till slut att lyckas uppnå Lissabonmålen.

T.ex.: