28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/1

1.1

De grundläggande principer som reglerar försäkringsavtals tecknande och giltighet skiljer sig åt mellan de olika rättsordningarna i EU:s medlemsstater, trots att de har gemensamt ursprung och stora likheter vad gäller struktur.

1.2

Försäkringar är av avgörande betydelse för inre marknadens funktion, i och med att de ökar säkerheten i handelstransaktioner mellan näringsidkare och konsumenter. Skillnaderna i hur försäkringsavtalens grundläggande aspekter regleras i de olika nationella rättsordningarna riskerar att skapa hinder för genomförandet av inre marknaden och försvårar handel över gränserna med detta finansiella instrument.

1.3

Målsättningen för detta initiativyttrande är alltså att uppmärksamma behöriga instanser på nationell och europeisk nivå på det nödvändiga och lägliga i att:

1.4

Redan under det inledande arbetet med föreliggande initiativyttrande bedömde vi att det var viktigt att kunna räkna med samarbete med och bidrag från deltagare i projektgruppen ”Restatement of European Insurance Contract Law”, som leds och samordnas av professor Fritz Reichert-Facilides vid Innsbrucks universitet. I gruppen ingår framstående jurister och försäkringsexperter från de 15 medlemsstaterna.

1.4.1

Det var mycket glädjande att Fritz Reichert-Facilides besvarade vår förfrågan omedelbart och erbjöd sig att vara sakkunnig till föredraganden. Han bidrog också i detta tidiga skede med ett första skriftligt ställningstagande (Position Paper I).

1.4.2

När sedan arbetet med detta yttrande hade påbörjats avled Fritz Reichert-Facilides oväntat.

1.4.3

Fritz Reichert-Facilides hängivna akademiska arbete på området för försäkringar och hans Restatement-projekt förtjänar ett speciellt omnämnande i detta yttrande. Vi vill framföra vårt varma tack för det engagemang han visat och på detta sätt hedra hans minne.

1.4.4

Detta är anledningen till att vi här vill citera en omfattande del av hans ”Position Paper I”, som skulle utgöra inledningen till arbetet med detta yttrande och som lär ha varit ett av hans sista arbeten.

1.5

Under beredningen av detta yttrande genomfördes flera arbetsmöten med deltagare från Europeiska kommissionen som arbetar med försäkringssektorn och genomförandet av inre marknaden, företrädare för Europeiska försäkringskommittén och Europeiska byrån för konsumentorganisationer (BEUC). Syftet var att samla synpunkter, kommentarer och förslag med avseende på vårt ämnesområde.

1.6

Man beslutade dessutom att utarbeta en enkät som skulle lämnas ut till en lång rad offentliga och privata instanser, såväl på nationell nivå som gemenskapsnivå, som företräder de intressenter som främst berörs (försäkringsföretag, näringsidkare och andra yrkesverksamma samt konsumenter), liksom också jurister med specialkompetens och andra akademiker, med olika ursprung och med erfarenhet av olika rättssystem.

1.7

Föreliggande yttrande redogör kortfattat för de skriftliga svaren på den nämnda enkäten liksom för de reaktioner och förslag som kom fram under hearingar den 16 april 2004.

2.1

Denna fråga är inte ny för EESK. Redan i initiativyttrandet om den inre marknaden och konsumentskyddet (1) refererade EESK till ”Förslag till rådets förordning om en samordning av lagstiftning och andra regler för försäkringsavtal”, som främst syftade till att harmonisera vissa grundläggande rättsregler för försäkringsavtal (2), och beklagade att kommissionen inte hade visat någon avsikt att ta upp ämnet igen ”trots att den allmänna uppfattningen både hos försäkringsbranschen och konsumentorganisationerna är att avsaknaden av gemenskapsregler vad beträffar försäkringsavtal (minimal harmonisering av lagstiftningen) otvivelaktigt leder till att en hel rad hinder och svårigheter uppstår på väg mot fullbordandet av den inre marknaden på detta område (3)”

2.1.1

Längre fram i texten framhöll kommittén att vad som allmänt betraktas som ett av de första hindren för ett verkligt genomförande av inre marknaden är ”avsaknaden av harmonisering på en rättslig grundnivå, det vill säga en lägsta regleringsnivå för försäkringsavtalsrätten i Europeiska unionen (4)”.

2.1.2

Å andra sidan ville kommittén fästa uppmärksamhet vid det faktum att ”på gemenskapsnivå finns inget rättsligt regelverk som fastställer en miniminivå vad beträffar klarhet i försäkringsavtal i allmänhet, bl. a. i andra försäkringar än livförsäkringar, eller som ger enskilda exempel på oskäliga, allmänna avtalsvillkor på försäkringsområdet, eller ens anger allmänna principer för god sed och avtalsbalans på just detta område” (5).

2.1.3

Ytterligare ett citat: ”Skillnaderna mellan olika medlemsstaters sätt att reglera dessa frågor eller, i de fall då detta inte skett, avsaknaden av regler – något som gör att alla dessa problem måste lösas på en marknad där konkurrensen är långt ifrån perfekt och där aktörerna på ena sidan tenderar att söka samförstånd till nackdel för den andra sidan – är grunden till att det finns en mängd olika lösningar för identiska situationer inom den inre marknaden, framför allt när det gäller gränsöverskridande transaktioner – som blivit enklare att genomföra tack vare informationssamhällets tillkomst (6).”

2.1.4

I yttrandet följde sedan en analys av de områden som skulle/borde kunna harmonieras, varefter EESK gjorde kommissionen och medlemsstaterna uppmärksamma på ”behovet av att se över kommissionens förslag till direktiv från 1979 om minimiharmonisering på försäkringsområdet i ljuset av subsidiaritetsprincipen” (7) och uppmanade kommissionen att göra samlade ansträngningar för att på gemenskapsnivå definiera vilka gemensamma minimikrav som skall gälla för försäkringsavtal (förslag till direktiv) (8).

2.2

Dessutom har konsumentorganisationerna och försäkringsföretagens branschorganisationer sedan länge påtalat nödvändigheten av en ökad harmonisering av lagstiftningen på området för försäkringsavtal.

2.2.1

Redan 1986 framhöll European Consumer Law Group att det är nödvändigt med en viss harmonisering av lagstiftningen inom gemenskapen och angav i detalj vilka aspekter vid slutande av försäkringsavtal som gruppen ansåg borde harmoniseras (9).

2.2.2

BEUC har också åtminstone sedan 1994 framhållit att det vore lämpligt att skapa en grundläggande lagstiftningsram som omfattar alla aspekter som är viktiga för försäkringsavtal och som kunde utgöra en samling gemensamma rättsliga miniminormer.

2.2.3

Liknande åsikter framfördes i december 1998 av olika representativa konsumentorganisationer.

2.2.4

Europeiska försäkringskommittén underströk i sin kommentar till kommissionens meddelande om en enhetligare europeisk avtalsrätt att skillnaderna i de nationella lagstiftningarna som reglerar försäkringsavtal som sluts med konsumenter utgör ett hinder för utvecklingen av gränsöverskridande försäkringstransaktioner. Dessutom framhöll denna kommitté att bestämmelserna i gemenskapens harmoniserade regelverk som avser försäkringsavtal är så omfattande och komplexa att detta utgör ett verkligt problem.

2.2.4.1

Europeiska försäkringskommittén räknar upp ett antal fall där likadana regler återkommer eller är inkonsekvent återgivna i de olika tillämpliga gemenskapstexterna och avslutar med att ge sitt stöd åt detta projekt för förbättring av gemenskapslagstiftningen, under förutsättning att det föregås av en adekvat kostnads-/nyttoanalys och ett omfattande samråd med berörda parter, varvid hinder på inre marknaden skall vara den centrala frågeställningen (10).

2.3

I sina meddelanden ”Europeisk avtalsrätt” (11) och ”En mer samordnad europeisk avtalsrätt – en handlingsplan (12)” har kommissionen å sin sida framhållit att försäkringsavtal är ett av de områden inom finansiella tjänster som enligt olika konsulterade instanser vållar flest problem på grund av skillnaderna i de nationella bestämmelser som tillämpas. Därför menar kommissionen att ”ytterligare samstämmighet kan komma att behövas beträffande sådana åtgärder så att det kan göras en avvägning mellan å ena sidan behovet av att skapa en ökad överensstämmelse mellan de nationella bestämmelserna och å andra sidan behovet av att främja produktinnovation och produktval”, något som rent av bör ”utgöra en uppföljande åtgärd till handlingsplanen om förenklad lagstiftning” (13).

2.4

Europaparlamentet beklagar i sin resolution om kommissionens meddelande om den tidigare citerade handlingsplanen ”att inga snabba åtgärder vidtagits för att ta fram frivilliga instrument inom vissa områden, exempelvis i fråga om konsumenttransaktioner och försäkringar, vilka skulle medföra avsevärda fördelar med avseende på att den inre marknaden fungerar väl och att antalet transaktioner och handeln inom gemenskapen ökar” och anser att det ”för att underlätta den gränsöverskridande handeln inom den inre marknaden, snarast bör införas ett frivilligt instrument inom vissa områden, framför allt vad gäller konsumentavtal och försäkringsavtal, och uppmanar därför kommissionen att så snart som möjligt ta fram ett tillvalsinstrument för konsumentavtal och försäkringsavtal, samtidigt som en hög konsumentskyddsnivå garanteras och lämpliga, tvingande regler införs.” (14)

3.1

Enkäten som skickades ut till flera olika instanser besvarades dels av de olika ländernas nationella regleringsmyndigheter, dels av intresseorganisationer som företräder försäkringsföretagen, näringslivet, handeln och konsumenterna. Allt som allt skickades 27 svar in.

3.1.1

De länder man fick in svar från var Tyskland, Österrike, Belgien, Slovakien, Slovenien, Finland, Frankrike, Liechtenstein, Litauen, Malta, Norge, Polen och Sverige.

3.1.2

Medlemmarna i projektgruppen ”Restatement of European Insurance Contract Law” svarade som en enhet och avgav en gemensam ståndpunkt.

3.2

En övervägande majoritet uttryckte följande åsikter:

3.3

Vid utfrågningen deltog 46 personer som företrädde 36 organ i 17 länder.

3.4

Svaren på enkäten och diskussionerna under utfrågningen kan sammanfattas i följande huvudlinjer som man var överens om:

3.4.1

Det föreligger avsevärda skillnader mellan de nationella rättssystemen med avseende på försäkringsavtal.

3.4.2

Bristen på harmonisering när det gäller försäkringslagstiftningen inom EU är allvarlig och påverkar genomförandet av inre marknaden på detta område.

3.4.3

Särskilt när det gäller mindre och medelstora försäkringstagare (enskilda konsumenter och små och medelstora företag) är en viss grad av harmonisering önskvärd/nödvändig för att undvika olika villkor och diskriminering (massrisker).

3.4.4

Den tillnärmning som behöver genomföras i syfte att harmonisera försäkringsavtalsrätten bör ske gradvis och utan någon överdriven skärpning av reglerna, eftersom man bör hålla i minnet att harmonisering inte är ett mål i sig utan ett instrument för genomförandet av inre marknaden samtidigt som principerna om nödvändighet och proportionalitet iakttas.

3.4.5

Harmoniseringen bör främst inriktas på

3.4.6

När det gäller formen, kan den avtalsmodell som harmoniseringen leder till vara ”frivillig”, men så snart avtalet tecknats måste det vara bindande för båda parter med avseende på samtliga villkor och punkter.

3.4.7

Instrumentet man väljer för att fastställa en sådan modell bör vara en förordning, så att en fullständig harmonisering säkerställs.

3.4.8

Vid utarbetandet av förordningen kan förslagen till direktiv från 1979 och 1980, med EP:s och EESK:s förslag till ändringar, utgöra en utgångspunkt. De bör dock omarbetas grundligt i ljuset av den utveckling som sedan dess skett på området för försäkringsavtal.

3.4.9

En harmonisering som utformas på detta sätt kan bidra till en ökning av gränsöverskridande försäkringstransaktioner och att utveckla inre marknadens kapacitet på detta område.

3.4.10

Den rättsliga grunden för ett initiativ av detta slag skulle kunna vara artikel 95 i EG-fördraget.

3.5

I några kommentarer från deltagarna och vissa enkätsvar framhålls följande:

3.5.1

Harmoniseringen måste bygga på valfrihet och begränsas till att fastställa de grundläggande principerna.

3.5.2

Harmoniseringen skall avse enbart gränsöverskridande avtal och endast gälla för fysiska personer.

3.5.3

Denna harmonisering är inte en patentlösning för att komma till rätta med alla problem som har att göra med hur den inre marknaden för försäkringar fungerar.

3.5.4

Man bör i detta sammanhang också ta särskild hänsyn till ömsesidiga försäkringar och socialförsäkringsinstitut med tanke på deras särprägel.

4.1.1.1

EU:s inre marknad omfattar ett område utan inre gränser som möjliggör fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (artikel 14.2 i EG-fördraget). Försäkringar faller antingen under friheten att tillhandahålla tjänster (artiklarna 49–55 i EG-fördraget) eller under etableringsfriheten, beroende på omständigheterna. Att försäkringsföretag tillhandahåller gränsöverskridande tjänster eller etablerar sig i en annan medlemsstat gör att de ger sig in i konkurrensen med de försäkringsprodukter som endast erbjuds inom landet.

4.1.1.2

Följaktligen får en försäkringstagare ett större antal alternativ att välja mellan. I idealfallet bör konsumenternas slutliga val av försäkring vara den ”osynliga hand” som styr inre marknaden för försäkringar.

4.1.1.3

Det finns andra friheter som berörs av frågan om försäkringar: Fri överföring av premier och försäkringsutbetalningar garanteras (artikel 56 i EG-fördraget). Dessutom skall försäkringstagare som utnyttjar sina friheter i enlighet med artikel 18 i EG-fördraget inte behöva se sina försäkringsavtal påverkas negativt av att de flyttar till ett land med en annan rättsordning.

4.1.2.1

På grund av alla de beröringspunkter som finns mellan försäkringar (lagstiftning) och friheterna i EG-fördraget beslutade EG att harmonisera viktiga delar av försäkringsrätten för att kunna åstadkomma en (korrekt) fungerande inre marknad. Lagstiftningen avseende tillsyn av försäkringar är i stort sett harmoniserad inom EG och EES genom tre generationer av direktiv på försäkringsområdet.

4.1.2.2

Ett resultat av detta blev att man inrättade ett system för tillstånd och kontroll i ursprungslandet, något som redan hade påtalats i EG-domstolens dom av den 4 december 1986 (15). På området för försäkringsavtalsrätt begränsades harmoniseringen mer eller mindre till frågor som gäller internationell privaträtt och internationell processrätt. (16)

4.1.2.3

Den materiella försäkringsrätten har endast harmoniserats inom vissa specifika sektorer, och inom dessa sektorer berörs bara vissa särskilda aspekter. Det finns till exempel en omfattande lagstiftningskorpus inom området för motorfordonsförsäkring (17). Gemensamma regler förekommer också när det gäller rättsskyddsförsäkring (18).

4.1.2.4

Under nationell lagstiftning faller emellertid fortfarande den materiella försäkringsavtalsrätten, eller den allmänna del som innehåller regler som avser samtliga försäkringsslag. Mot denna bakgrund ställer man sig oundvikligen frågan om en väl fungerande inre försäkringsmarknad också kräver en harmonisering av försäkringsavtalsrätten. Svaret på denna fråga är jakande om skillnaderna i de nationella rättsordningarna för försäkringsavtal utgör ett hinder för inre marknadens genomförande.

4.2.1.1

Det finns fakta som talar för att de åtgärder som EG hittills vidtagit (19) på ett påtagligt sätt har förbättrat men ännu inte fulländat den inre försäkringsmarknadens funktion (20). Ett exempel som belyser detta är friheten att tillhandahålla försäkringstjänster när det gäller massrisker, som säkerställs genom artikel 49 i EG-fördraget och som fastställs i direktiven om försäkringsrätt, men i verkligheten utnyttjar varken försäkringsbranschen eller konsumenterna denna frihet i någon högre grad.

4.2.2.1

Den tidigare beskrivna aktuella situationen kan tydliggöras genom en analys av den rättsliga bakgrunden. En av nyckelfaktorerna är det faktum att försäkringar ofta beskrivs som en ”rättslig produkt”. Med detta menas att den produkt som säljs av ett försäkringsföretag utgörs av det egentliga försäkringsavtalet, som utformas i enlighet med parternas överenskommelse och den rättsordning (bindande) som är tillämplig.

4.2.2.2

Något problem för en väl fungerande inre marknad bör inte föreligga så länge som parternas oberoende ställning på området för avtalsrätt ger dem rätt att utforma försäkringsprodukterna efter ömsesidiga önskemål.

4.2.2.3

Det är dock i stor utsträckning tvingande regler (21) som gäller för försäkringar. Vissa av dessa regler är samtidigt tvingande på internationell nivå.

4.2.2.4

Faktum är att ett försäkringsbolags produkt i hög grad påverkas av den lagstiftning som gäller, vilket innebär att skillnaderna mellan de olika nationella rättsordningarna för försäkringsavtal kan utgöra hinder för inre marknadens funktion. I kommissionens handlingsplan om en mer samordnad europeisk avtalsrätt erkänns öppet detta faktum (22). Denna situation kommer att analyseras längre fram ur de olika parternas perspektiv, försäkringsgivarens (punkt 4.2.3), försäkringstagarens (punkt 4.2.4) och försäkringsförmedlarens (punkt 4.2.5.).

4.2.3.1

Försäkringsgivaren är den som ställer ut en försäkring. Utformningen av ett försäkringsavtal grundar sig på en riskkalkyl som tar hänsyn till den rättsliga ram som gäller vid försäljning av försäkringen. En försäkringsgivare som kan sälja en produkt i enlighet med en enhetligt gällande rättsordning i hela gemenskapen kan föra samman riskerna inom gemenskapen utan sådana snedvridningar som orsakas av skillnader i nationell försäkringsavtalsrätt. Skillnader i den nationella försäkringsavtalsrätten skulle följaktligen inte utgöra något hinder för försäkringsgivarens friheter.

4.2.3.2

Om däremot den lagstiftning som gäller för ett avtal ändras beroende på var försäljningen sker skulle varje medlemsstats rättsordning påverka riskkalkylen, vilket leder till att den princip om stora kvantiteter som all försäkringsverksamhet bygger på inte fungerar.

4.2.3.3

Försäkringsgivare som saluför sina tjänster över gränserna skulle behöva anpassa sina avtal efter olika modeller och kalkyler i enlighet med gällande lagstiftning, vilket skulle utgöra ett betydande hinder för inre marknadens funktion.

4.2.3.4

En summarisk analys av gemenskapens regler inom ramen för internationell privaträtt på området för försäkringar visar att en försäkringsgivare i verkligheten är tvungen att anpassa sina avtal till den rättsordning som gäller i det land där försäkringen saluförs. I enlighet med artikel 1 a och 1 h i andra direktivet om annan försäkring än livförsäkring (23) faller försäkringsavtal under den medlemsstats lagstiftning där risken placeras, och i enlighet med artikel 32.1 första strecksatsen i direktivet om livförsäkring (24) i den medlemsstat där avtalet tecknas. Den plats där risken placeras eller där avtalet sluts sammanfaller i de flesta fall med försäkringstagarens stadigvarande bostadsort (25).

4.2.3.5

Försäkringsgivaren kan kringgå detta genom att välja vilken lagstiftning som skall tillämpas för försäkringsavtalet (med största sannolikhet den lagstiftning som gäller där försäkringsgivaren har sitt säte) i överenskommelse med försäkringstagaren. Denna möjlighet är dock relativt begränsad på grund av de internationella privaträttsliga reglerna i direktiven om försäkringar. När det gäller andra försäkringar än livförsäkringar tillåter direktiven endast val av tillämplig lag då det gäller försäkringsavtal som omfattar stora risker (26). Medlemsstaterna, dvs. den medlemsstat där risken är belägen, kan bestämma omfattningen av avtalsparternas valfrihet (27). I alla övriga fall begränsas till viss del avtalsparternas valfrihet (28), vilket alltså inte löser problemen för försäkringsföretag som saluför sina försäkringar över gränserna. När det gäller livförsäkringar kan den medlemsstat där avtalet tecknas ge parterna valfrihet (29); i övrigt är parternas möjlighet att välja tillämplig lag ytterst begränsad (30).

4.2.3.6

Denna genomgång av situationen för europeisk lagstiftning med avseende på internationella försäkringsavtal visar tydligt att försäkringsgivaren när det gäller försäkringar med massrisker oftast måste anpassa sin produkt till den rättsordning som gäller där försäkringstagaren är stadigvarande bosatt (31). Dessa svårigheter blir ännu större om försäkringstagaren ändrar sin stadigvarande bostadsort efter det att avtalet tecknats (32).

4.2.3.7

Det enda undantaget inom den europeiska försäkringsavtalsrätten är s.k. stora risker när det gäller försäkringar av annat slag än livförsäkringar. Här kan försäkringstagarna och försäkringsgivarna välja vilken lagstiftning som skall tillämpas. Även när det gäller stora risker kan emellertid en domstol i den medlemsstat där försäkringstagaren är bosatt (jurisdiktion enligt artikel 9.1 b i Bryssel I-förordningen (33)) tillämpa tvingande bestämmelser (34).

4.2.3.8

Försäkringsgivarna är däremot mycket tveksamma när det gäller att tillhandahålla tjänster över gränserna, åtminstone när det gäller massrisker. Man kan hävda att en ändring av den internationella privaträtten skulle lösa situationen. Det förefaller i själva verket som om nämnda hinder skulle försvinna om parterna fritt fick välja vilken lagstiftning som skall tillämpas och om man – ifall ett sådant val inte fattats – fastställde vilken lag som skall tillämpas utifrån var försäkringsgivaren har sitt säte. En sådan ändring av den internationella privaträtten skulle emellertid äventyra den internationella privaträttens grundläggande definition av försäkringstagare och konsumentskydd: Fritt val av lagstiftning inom försäkringssektorn skulle tillåtas också i relationerna mellan företag och konsumenter medan konsumenterna omfattas av artikel 5 i Romkonventionen när det gäller andra sektorer. Samtidigt skulle detta inte helt och hållet lösa problemet: Domstolarna i den medlemsstat där försäkringstagaren är bosatt skulle alltjämt tillämpa sina egna internationellt bindande regler. Framför allt skulle försäkringstagarna tveka att köpa försäkringar utomlands, eftersom de vet att de inte längre skyddas av lagstiftningen i sitt hemland utan underställs en okänd utländsk försäkringslag (35).

4.2.4.1

Mot bakgrund av gällande internationell privaträtt kan försäkringstagarna vilja teckna utländska försäkringar. I vetskap om att de (i de flesta fall) skyddas av lagstiftningen i det land där de är bosatta är de intresserade av att teckna en försäkring i ett annat medlemsland. Men även om de vill kan de inte köpa utländska produkter; tillämpningen av lagstiftningen i det land där de bor innebär alltid att försäkringsavtalet omvandlas till ett kontrakt som mer eller mindre faller under denna lagstiftning. Om de trots allt vill köpa utländska försäkringsprodukter kommer de att stöta på utländska försäkringsgivare som tvekar att tillhandahålla den täckning de önskar.

4.2.4.2

Som tidigare nämnts kan denna osäkerhet förmodligen undvikas genom att man ändrar bestämmelserna i den internationella försäkringsavtalsrätten (36). En sådan ändring skulle dock leda till att man kommer till rätta med försäkringsgivarens tvekan när det gäller att tillhandahålla ett kontrakt men skapar en nästan lika stor osäkerhet hos försäkringstagaren när det gäller att teckna ett utländskt kontrakt. Man kan alltså inte förvänta sig att en inre försäkringsmarknad spontant tar form.

4.2.4.3

Ytterligare en aspekt bör tas upp. Försäkringstagarna har fri rörlighet på inre marknaden (se särskilt artikel 18 i EG-fördraget). Om försäkringstagaren bosätter sig i ett annat land kan det dock inverka negativt på försäkringstagarens försäkringssituation. För det första kan domstolarna i den medlemsstat dit försäkringstagaren flyttar tillämpa nya bestämmelser som är obligatoriska på internationell nivå och som påverkar det försäkringskontrakt som ingåtts i försäkringstagarens tidigare bosättningsland. För det andra kan lagen om obligatoriska försäkringar kräva en täckning som skiljer sig från den som försäkringstagaren har enligt det kontrakt som ingåtts i det tidigare bosättningslandet. För det tredje kan en försäkringstagare föredra att placera riskerna i olika medlemsstater och få täckning genom ett enda försäkringsavtal.

4.2.4.4

Inom ramen för det aktuella rättsliga läget tillåts ännu inte sådana europeiska försäkringsavtal. I stället tecknas paraplyavtal och i själva verket finns det lika många kontrakt som berörda medlemsstater. Vad som saknas är dock ett flyttbart försäkringsavtal för den ovan beskrivna mobila försäkringstagare (37) som under sin livstid lever och arbetar på olika ställen i EU.

4.2.5.1

Försäkringsförmedlarna utgör en viktig distributionskanal för försäkringar, och de spelar en väsentlig roll i utvecklingen av en inre försäkringsmarknad. Det gäller framför allt försäkringsmäklarna. Genom att utnyttja sin rätt att tillhandahålla tjänster – i enlighet med artiklarna 49–55 i EG-fördraget och med stöd av direktivet om försäkringsförmedling (38) – bidrar försäkringsförmedlarna på ett påtagligt sätt till att en inre försäkringsmarknad inrättas och kan fungera. Särskilt i fråga om massrisker är det mer sannolikt att en försäkringsmäklare försöker täcka en risk på en utländsk försäkringsmarknad än att kunden själv gör det.

4.2.5.2

Det är emellertid föga troligt att information om en utländsk försäkringsmarknad och dess produkter är till någon större hjälp för försäkringsmäklare som saknar kunskap om den lokala lagstiftningen. Eftersom de produkter som finns på en utländsk försäkringsmarknad har utformats med hänsyn till den lokala lagstiftningen, kan försäkringsmäklarna inte utgå från att försäkringsavtalets innehåll och pris förblir desamma när avtalet styrs av (den utländske) kundens regelverk. Därför kan de inte utan svårighet utnyttja utländska försäkringsmarknader för att täcka massrisker, utan måste förhandla om kontrakten från fall till fall. Detta kan leda till avskräckande transaktionskostnader och därmed utgöra ett hinder på den inre marknaden för försäkringar.

4.2.6.1

Ett vanligt argument är att försäkringar på grund av sin natur kräver geografisk närhet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. I framtiden kan det komma att visa sig att gränsöverskridande försäljning inte är lika vanligt inom försäkringssektorn som på andra områden (exempelvis bokförsäljning via Internet osv.). Med hänsyn till kundkontakten är det möjligt att försäkringsgivarna föredrar att agera via filialer och dotterbolag i andra medlemsstater.

4.2.6.2

Förespråkarna för detta synsätt motsätter sig i princip inte en harmonisering av rättsreglerna för försäkringsavtal. De vill snarare visa att effekterna kommer att begränsas till vissa försäkringskontrakt som i realiteten kommer att marknadsföras över gränserna och till kunder som är rörliga och är bosatta i än det ena, än det andra medlemslandet.

4.2.6.3

I praktiken kommer effekterna dock att bli mer påtagliga. Om försäkringskontrakt marknadsförs i andra medlemsstater via filialer eller dotterbolag uppstår samma problem för kunder, förmedlare och försäkringsgivare. Försäkringsgivarna måste anpassa sina produkter till de lokala förhållandena och även till det lokala regelverket. Följaktligen måste de omarbeta sina produkter. Därför kan inte ett försäkringsavtal som utformats i en medlemsstat marknadsföras i en annan medlemsstat via en filial utan att det görs genomgripande ändringar till följd av de olika regelverken. Försäkringsförmedlare och kunder ställs helt enkelt inför problemet att de inte hittar några utländska försäkringsprodukter på marknaden.

4.2.6.4

En harmonisering av försäkringsavtalsrätten skulle kraftigt minska kostnaderna för produktutformning på inre marknaden. Försäkringsgivare som etablerar sig i en annan medlemsstat skulle kunna begränsa sig till att ge kunderna råd via sina agenter och skadereglering via sina respektive regionala kontor osv. Även om försäkringsgivarna skulle agera via dotterbolag, skulle försäkringsgrupperna kunna dela arbetet och kostnaderna för produktutformning.

4.2.6.5

På så vis skulle kunderna verkligen kunna dra nytta av inre marknadens fördelar. En inre marknad som grundar sig på en harmoniserad försäkringsavtalsrätt skulle göra det lättare att sprida innovationer på försäkringsområdet över gränserna, och de europeiska konsumenterna skulle kunna dra nytta av tillgången till försäkringsprodukter av utländsk modell.

4.3.1

Den 1 maj 2004 anslöt sig tio nya medlemsstater till EU. Åtta av dessa var länder med övergångsekonomier. En försäkringslagstiftning i linje med gemenskapens regelverk var en förutsättning för att de skulle bli medlemmar i EU (39). En modern försäkringsavtalsrätt är ett omistligt villkor för en välfungerande försäkringsmarknad i dessa länder. Somliga av de nya medlemsländerna har antagit en modern lagstiftning medan andra fortfarande måste vidta åtgärder på detta område.

4.3.2

Det förefaller därför som om en harmonisering av försäkringsavtalsrätten skulle gynna en utvidgad inre försäkringsmarknad, eftersom den skulle hjälpa de nya medlemsstaterna att modernisera sin lagstiftning och förhindra att det uppstår nya skillnader mellan systemen i de olika medlemsstaterna. Det vore värdefullt om Europeiska kommissionen så snabbt som möjligt kunde informera de respektive länderna om när man planerar att harmonisera försäkringsavtalsrätten.

5.1

Som nämndes tidigare lade kommissionen fram ett första förslag till direktiv redan 1979, som syftade till att samordna medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar på området för försäkringsavtal (40). Förslaget utarbetades i enlighet med det allmänna programmet för att avskaffa inskränkningarna i friheten att tillhandahålla tjänster, som – när det gäller direkta försäkringar – syftade till en samordning av de rättsliga och administrativa instrument som styr försäkringskontrakten för att undvika att skillnaderna i texterna får konsekvenser för försäkringstagarna och tredje part (41).

5.2

I förslaget ansåg man inte att den samordning som de då gällande direktiven uppnått var tillräcklig; man ansåg inte heller att det var tillräckligt att fördraget bestred varje form av diskriminerande förfarande i fråga om tillhandahållande av tjänster om det berörda företaget inte var etablerat i den medlemsstat där tjänsten tillhandahölls.

5.2.1

Av denna anledning ansåg man att det vore lämpligt att harmonisera bestämmelserna avseende vissa allmänna frågor som bland annat rörde ansvar baserat på betald premie, kontraktets giltighetstid och ställningen för försäkrade som inte är försäkringsinnehavare samt konsekvenserna av å ena sidan försäkringstagarens uppgifter (med avseende på riskdeklaration och försäkringsskada) då avtalet sluts och under kontraktets giltighetstid, och å andra sidan hans eller hennes beteende i anslutning till åtgärder vid skada.

5.2.2

Vidare menade man att medlemsstaterna endast kan tillåtas att överväga andra lösningar när det gäller de frågor som regleras i direktivet om detta uttryckligen medges i direktivet och utan att det äventyrar förslagets målsättningar som utgör ett viktigt steg mot en total harmonisering på området (42).

5.3

I det yttrande som EESK enhälligt antog om detta förslag (43) framhölls följande:

5.4

Därefter analyserade kommittén var och en av artiklarna i förslaget. De synpunkter som då framfördes förtjänar att uppmärksammas om det utarbetas nya initiativ på området.

5.5

Europaparlamentet avgav också ett betänkande (44) om detta förslag. Bland annat menade man att en harmonisering skulle borga för en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna oavsett vilken lagstiftning som tillämpas.

5.5.1

Europaparlamentet lade fram ett antal ändringsförslag, främst med avseende på direktivets tillämpningsområde (avskaffandet av undantag), försäkringsavtalets huvudpunkter, försäkringstagarens uppgiftsskyldighet och dess konsekvenser för försäkringskontraktet när det gäller såväl den ursprungliga situationen som förändringar under kontraktets giltighetstid, bevis som skall läggas fram av försäkringstagaren vid försäkringsskada samt villkoren för uppsägning av försäkringskontrakt.

5.5.2

Europaparlamentets avsikt var helt klart att betona att det bör råda balans mellan försäkringstagarens och försäkringsgivarens intressen.

5.6

Som en uppföljning av dessa synpunkter utarbetade kommissionen ett nytt, omarbetat förslag (45) där man tog hänsyn till de olika förslag som kommittén och Europaparlamentet lagt fram. För första gången uppmärksammade man här det faktum att samordning av lagar och andra författningar avseende försäkringskontrakt skulle göra det lättare att tillhandahålla tjänster i en medlemsstat för försäkringsgivare från en annan medlemsstat. Det var en av de första gångerna som man nämnde målsättningen att uppnå en inre marknad för finansiella tjänster (46).

5.6.1

Enligt kommissionens förslag skulle direktivet träda i kraft den 1 juli 1983. På grund av en bristande politisk vilja i medlemsstaterna antogs det dock aldrig.

5.7.1

Svaren på den enkät som skickades ut tyder liksom den offentliga hearing som anordnades den 16 april 2004 på att det råder allmän enighet om att detta förslag, trots att det är över tjugo år gammalt, alltjämt bör betraktas som ett relevant bidrag och att det kan utgöra en god utgångspunkt för ett nytt initiativ på detta område.

5.7.2

Det har dock påpekats att de aktuella behoven av en harmonisering av försäkringskontrakten sträcker sig utöver förslaget från 1980, och att de bestämmelser som föreslås bör bygga på en diskussion mot bakgrund av en djupgående komparativrättslig studie.

6.1.1

Varje försök att harmonisera den europeiska försäkringsavtalsrätten bör föregås av ett förberedande komparativrättsligt arbete. Ett sådant pågår på akademisk nivå. I själva verket har det förberedande arbetet redan fullbordats på området för allmän avtalsrätt och ligger till grund för principerna för den europeiska avtalsrätten. På området försäkringsavtalsrätt finns ett stort antal komparativrättsliga forskningsresultat (47) som har offentliggjorts eller kommer att offentliggöras. År 1999 grundade den senare avlidne professor Reichert-Facilides en projektgrupp, ”Restatement of European Insurance Contract Law”. Medlemmarna i denna grupp är specialister på försäkringskontrakt och företräder olika rättsordningar (inom och utanför EU).

6.1.2

Utgångspunkterna för att hitta den ”bästa lösningen” inom försäkringsavtalsrätten skulle kunna vara följande: För det första måste man ta hänsyn till att huvudsyftet med all lagstiftning om försäkringsavtal är att upprätta en rättslig ram för att effektivt täcka försäkringsgivarens risker och därmed garantera en väl fungerande försäkringsverksamhet. För det andra är det väsentligt att uppnå en balans mellan parternas olika intressen. I detta sammanhang måste man hålla i minnet att i modern tid är tendensen oftast försäkringstagaren att ge ett relativt starkt skydd.

6.1.3

Mot denna bakgrund bör strävan att förbättra den inre försäkringsmarknaden vara koncentrerad till tvingande regler. Dessa regler är ett nödvändigt villkor för att parterna fritt skall kunna sluta avtal, men de utgör samtidigt ett hinder för den inre försäkringsmarknaden så länge som de inte är harmoniserade. Regleringsbehoven på försäkringsområdet går följaktligen hand i hand med kraven på harmonisering av en inre försäkringsmarknad.

6.2.1

Syftet med lagar om försäkringsavtal – åtminstone deras delvis tvingande bestämmelser – är att skydda den svagare parten och de kan till sin funktion betecknas som konsumentlagar. Traditionellt är dock skyddet för försäkringstagare starkare än i den allmänna konsumentlagstiftningen: Småföretag är i likhet med enskilda konsumenter skyddade när de tecknar försäkringar.

6.2.2

Vid harmonisering av konsumentlagstiftningen skall EU garantera konsumenterna en hög skyddsnivå (artikel 95.3 i EG-fördraget). Denna princip gäller också rättsakter baserade på andra artiklar i EG-fördraget som ger EU lagstiftningsbefogenhet (inom försäkringsrätt i allmänhet artikel 47.2 tillsammans med artikel 55 i EG-fördraget). Harmonisering av försäkringsavtalsrätten skulle följaktligen ge försäkringstagaren en hög skyddsnivå.

6.3.1

Vid en analys av de nuvarande problemen på den inre försäkringsmarknaden framgår klart att det behövs en fullständig harmonisering av försäkringsavtalsrätten. Vid en minimal harmonisering skulle medlemsstaterna kunna tillämpa en högre skyddsnivå med hänvisning till EG-rätten och därmed skapa nya hinder för den inre försäkringsmarknaden.

6.3.2

Miniminormer skulle inte inverka negativt på den inre marknadens funktion om den gällande internationella privaträtten ersattes med regler som innebär att man tillämpar lagstiftningen i den stat där försäkringsgivaren är etablerad. På så sätt skulle alla försäkringsgivare utforma sina produkter i enlighet med nationell lagstiftning (och åtminstone erbjuda en europeisk minimiskyddsnivå) och utifrån lagstiftningen i ”hemlandet” sälja sina produkter i alla andra medlemsstater. Försäkringstagaren skulle därmed vara säker på att få en minimiskyddsnivå trots att han eller hon omfattas av utländsk lagstiftning.

6.3.3

En övergång av detta slag från det internationella privaträttssystemet är emellertid varken sannolik eller önskvärd. För det första skulle en sådan förändring beröva dem som köper försäkringstjänster det konsumentskydd som anges i artikel 5 i Romkonventionen, som skyddar ”passiva” konsumenter även på områden där den materiella konsumenträtten är harmoniserad. För det andra skulle domstolarna driva igenom tvingande lagar i det land där försäkringstagaren har sin hemvist, vilket innebär att hindren för en välfungerande inre marknad skulle finnas kvar. För det tredje bör det påpekas att enligt förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar får en försäkringsgivare väcka talan mot en försäkringstagare endast vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist (se artikel 12.1, med mycket få undantag), och en försäkringstagare som väcker talan kommer med stor sannolikhet att välja samma forum med stöd i artikel 9.1 b.

6.3.4

En övergång från det internationella privaträttssystemet skulle således leda till att de behöriga domstolarna oftast tillämpar utländsk lagstiftning. Detta skulle göra försäkringstvister ännu mer invecklade och dyrare även om själva försäkringsrätten harmoniserades. Denna strategi kan således inte rekommenderas. Det internationella privaträttssystemet bör i princip bevaras i sin nuvarande form, och försäkringsavtalsrätten bör fullständigt harmoniseras. Det innebär dock inte att man utesluter möjligheten att förbättra det nuvarande internationella privaträttssystemet, till exempel för att ”EU-rörliga” medborgare skall ha rätt att välja mellan lagstiftningen på sin hemort och sitt ursprungsland så länge försäkringsavtalsrätten inte är harmoniserad.

6.4.1

Försäkringsavtalsrätten ingår som regel i den allmänna avtalsrätten. Detta faktum reser frågan om huruvida man endast kan uppnå målen med harmoniseringen av försäkringsavtalsrätten genom att harmonisera hela avtalsrätten (eller åtminstone dess allmänna del), eller om de kan uppnås ändå. Denna sistnämnda lösning förefaller riktig.

6.4.2

Som nämndes ovan är det de tvingande reglerna som utgör ett hinder för den inre försäkringsmarknaden och som därför bör harmoniseras. Den allmänna avtalsrätten är till sin natur inte tvingande. Det finns några tvingande regler. Inga av dessa regler förefaller vare sig skilja sig så markant mellan medlemsstaternas rättssystem att en utebliven harmonisering skulle störa den inre försäkringsmarknadens funktion eller ha ett väsentligt inflytande på själva försäkringsprodukterna.

6.4.3

Undantag kan förekomma. De kan dock behandlas inom ramen för harmoniseringen av försäkringsbranschen. En sådan regel har i själva verket redan behandlats i direktivet om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal (48), som också är tillämpligt på konsumentförsäkringar (49). Tillämpningsområdet för en EU-rättsakt om avtalsrätten skulle endast behöva utsträckas till alla massrisker för att tillfredsställa den inre försäkringsmarknaden.

6.4.4

Avsikten med dessa argument är inte att ifrågasätta harmoniseringen av den allmänna avtalsrätten – den frågan överlämnas till EU-institutionerna för beslut. En harmonisering av den allmänna avtalsrätten skulle i själva verket underlätta harmonisering av försäkringsavtalsrätten. Vi vill med ovannämnda argument försöka visa att det räcker att harmonisera försäkringsavtalsrätten för att uppnå de eftersträvade målen.

6.5.1.1

I handlingsplanen för en mer sammanhängande europeisk avtalsrätt framhölls möjligheten att införa ett valfritt instrument i stället för att harmonisera eller skapa en enhetlig nationell avtalsrätt. Den viktigaste skillnaden består i att ett valfritt instrument inte skulle medföra ändringar av de nationella avtalslagstiftningarna eftersom de berörda parterna väljer att ansluta sig eller ej till instrumentet, under förutsättning att det erbjuder denna möjlighet. Därmed skapas parallella rättsordningar (europeiska och nationella) som parterna kan välja mellan.

6.5.1.2

Däremot skulle en harmonisering av de nationella avtalslagstiftningarna innebära att man ersätter de nationella avtalsrättsliga begreppen med en europeisk lösning. Parterna skulle i detta fall inte ha möjlighet att välja mellan ett nationellt och ett europeiskt system.

6.5.2.1

Betraktat utifrån den inre försäkringsmarknaden har båda lösningarna en uppenbar fördel: De undanröjer hindren för att sälja försäkringar i hela EU och gör det möjligt för försäkringstagare att fritt röra sig i EU utan att avtalsrättsliga skillnader inverkar negativt på deras försäkringar. Båda lösningarna är därför att föredra framför dagens situation, och valet mellan dem är en politisk och inte en principiell fråga.

6.5.2.2

Det kan visa sig vara mer invecklat att harmonisera medlemsstaternas försäkringsavtalsrätt än att införa ett valfritt instrument. Eftersom det skulle innebära att nationella ”traditioner” ersätts av en europeisk lösning, är det möjligt att den inhemska juridiska eliten (jurister och akademiker) skulle ställa sig tveksam till harmonisering.

6.5.2.3

En osäker faktor är sambandet mellan hur stort ingripande som krävs i den nationella lagstiftningen och hur snabbt man kan uppnå resultat för den inre marknaden. Eftersom ett valfritt instrument inte skulle upphäva nationella lagar kan det betraktas som en mjuk strategi och därmed lättare att acceptera för marknaden. Å andra sidan finns det en risk att ett valfritt instrument leder till att aktörerna på den inre marknaden (t.ex. försäkringsbolag och försäkringsmäklare) intar en avvaktande hållning, att de tvekar att gå i spetsen och väntar på att konkurrenterna skall ta första steget för att dra fördel av deras (dåliga) erfarenheter. Eller skulle kanske ett valfritt instrument uppfattas som en dörr till nya möjligheter som alla vill öppna först, till exempel genom försäljning av försäkringar via Internet? Harmonisering kommer visserligen att ge direkta resultat eftersom ingen aktör kan undvika att följa de harmoniserade lagarna. Å andra sidan kan ett sådant ingripande komma att betraktas som mycket eller alltför kraftfullt.

6.5.2.4

Ett tekniskt problem med ett valfritt instrument är att det inte fullständigt kan ersätta harmonisering, vilket framgår klart vid ansvarsförsäkringar för motorfordon. Det är ytterst viktigt för EU-medborgarnas rörlighet att harmonisera ansvarsförsäkringar för motorfordon eftersom det ger ett nödvändigt skydd till trafikoffer. Detta skydd får självfallet inte vara beroende av att parterna väljer ett försäkringsavtal som bygger på ett EU-instrument. Ett valfritt instrument skulle därför inte kunna ersätta en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon.

6.5.2.5

Slutligen inställer sig frågan om huruvida ett valfritt instrument kan ge effektiva resultat på ett område som försäkringsrätt, som utmärks av en obalans mellan parterna. Kommer parterna att göra ett faktiskt val eller kommer valet ensidigt att fattas av försäkringsgivarna genom att de för in s.k. opt in- och opt out-klausuler i de allmänna försäkringsvillkoren?

6.5.2.6

Om målet med en europeisk rättsakt om försäkringsavtal skall uppnås genom harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning eller införandet av ett valfritt instrument är ingen huvudfråga. Den måste dock övervägas noga.

6.6.1

Slutligen är frågan om man i stället för att harmonisera lagstiftningen bör införa allmänna försäkringsvillkor på gemenskapsnivå. Problemen i anslutning till att försäkringsgivarna är tvungna att beakta varenda lag i alla medlemsstater skulle utan tvekan minska (om än inte försvinna) om denna åtgärd vidtogs av alla medlemsstater och med stöd av EU-institutionerna.

6.6.2

En sådan lösning kan dock inte rekommenderas. Även om skillnaderna mellan de nationella lagstiftningarna kan tas i beaktande i allmänna villkor på EU-nivå krävs det ändå separata riskbedömningar, varför villkoren kan vara ofördelaktiga för medborgare som ofta förflyttar sig inom unionen.

6.6.3

Dessutom skulle denna lösning leda till att man skapar modellvillkor som hämmar konkurrensen på de inhemska marknaderna. Man bör komma ihåg att en viktig etapp vid inrättandet av en inre försäkringsmarknad var avskaffandet av medlemsstaternas rätt att systematiskt kontrollera de allmänna försäkringsvillkoren innan de infördes på marknaden (50). En sådan kontroll leder till ett ensidigt utbud av försäkringsprodukter, till att konsumenternas valmöjligheter minskar och därigenom till att konkurrensen minskar. Införandet av allmänna försäkringsvillkor på EU-nivå medför strukturellt sett samma risk.

7.1

Som anges ovan är det de tvingande reglerna i försäkringsavtalsrätten som måste harmoniseras. En annan fråga är om alla eller bara vissa särskilda områden inom försäkringsavtalsrätten bör harmoniseras.

7.2

Försäkringslagstiftningen är vanligen uppdelad i två delar: en allmän del med regler som omfattar alla försäkringsavtal och en särskild del med lagstiftning för olika försäkringsgrenar. Frågan är om den inre försäkringsmarknaden kräver en harmonisering av de allmänna reglerna, av de särskilda reglerna för olika försäkringsgrenar eller av båda två.

7.3

I teorin måste båda harmoniseras. Såväl de allmänna som de branschspecifika reglerna inom försäkringslagstiftningen påverkar produkten och förhindrar därigenom en välfungerande inre marknad. Ett exempel är att bestämmelserna om löftesgarantier, som i regel förekommer i den allmänna delen, påverkar förhållandet mellan risk och premie i lika hög grad som till exempel specifika bestämmelser om livförsäkring. Därför bör man vid en harmonisering i princip inte skilja mellan de två slagen av bestämmelser.

7.4

Man kan dock genomföra harmoniseringen i flera etapper, vilket kräver att man upprättar en prioriteringslista. I detta fall bör man börja med att harmonisera den allmänna delen. Många försäkringsgrenar omfattas inte av specifika eller tvingande regler (51) utan av allmänna regler i medlemsstaternas respektive försäkringsavtalsrätt. Det mest angelägna är därför harmonisering av de allmänna och tvingande reglerna i försäkringsavtalsrätten. Denna harmonisering skulle göra det möjligt att omedelbart inrätta en inre försäkringsmarknad för alla försäkringsgrenar som inte omfattas av särskilda och tvingande regler. När detta väl har genomförts bör också reglerade försäkringsgrenar som livförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring omfattas.

7.5

De olika typer av regler som skulle kunna harmoniseras i detta inledningsskede gäller följande områden:

8.1

Försäkringar utgör i dag en grundläggande tjänst i handelsförbindelserna mellan näringsidkare och mellan dessa och konsumenterna.

8.2

Några av de grundläggande principer som reglerar allmänna försäkringsavtals slutande och giltighet skiljer sig åt mellan de olika rättsordningarna i EU:s medlemsstater.

8.3

Denna situation skapar hinder för handel över gränserna med detta finansiella instrument och försvårar följaktligen genomförandet av en inre försäkringsmarknad.

8.4

En viss harmonisering av de tvingande reglerna i försäkringsrättens ”allmänna del” kan på ett avgörande sätt bidra till undanröjandet av en hel rad hinder och svårigheter för försäkringsbolag, försäkringsförmedlare och försäkringstagare – både professionella och enskilda konsumenter – i samband med gränsöverskridande försäkringstransaktioner.

8.5

Detta är en uppfattning som delas av alla berörda parter som har rådfrågats i detta ärende.

8.6

Harmoniseringen bör ske genom en gradvis tillnärmning som i ett första skede leder till att man eventuellt antar en frivillig försäkringsavtalsmodell, som dock är bindande med avseende på samtliga villkor och punkter.

8.7

Vid utarbetandet av denna avtalsmodell måste man ta hänsyn till kommissionens förslag till direktiv från 1979 och 1980, kommentarer och analyser som gjorts av berörda parter, företrädare för det civila samhället och medlemsstaternas regleringsmyndigheter, samt till den utveckling som branschen har genomgått sedan dess.

8.8

Rättsakten bör vara en förordning och rättslig grund artikel 95 i EG-fördraget.

8.9

Mot bakgrund av de kommentarer som har framförts i detta yttrande anmodar EESK kommissionen att återuppta detta ärende och inleda komparativa studier av försäkringsavtalslagstiftningarna och praxis i medlemsstaterna för att bedöma om det är lämpligt och möjligt att fortsätta arbetet med att harmonisera försäkringsavtalsrätten på gemenskapsnivå.

8.10

Man bör i detta sammanhang ta hänsyn till forskningsresultaten på detta område.

8.11

EESK rekommenderar att det arbete som har utförts offentliggörs för offentlig diskussion bl.a. i form av en grönbok, som utgör ett värdefullt underlag för att utforma ett lämpligt gemenskapsinstrument.

8.12

Kommittén är medveten om att medlemsstaterna måste ha en klar politisk vilja att främja en harmonisering av försäkringsavtalsrätten för att EU skall kunna ta detta viktiga steg i riktning mot att fullborda den inre marknaden för finansiella tjänster.

8.13

EESK uppmanar Europaparlamentet att ansluta sig till detta initiativ och att ge det lämplig prioritet i sin politiska dagordning genom att bekräfta sitt stöd för strävan att harmonisera tvingande regler i försäkringsavtalsrättens allmänna del.

a)

Försäkringsavtalets formella uppställning.

b)

En garantirätt i samband med att avtalet sluts samt ett minimum av formella krav.

c)

Det språk på vilket avtalet ingås.

d)

De bestämmelser som ligger till grund för den försäkrades deklarationer när avtalet sluts och som kan påverka försäkrarens bedömning och riskåtagande samt konsekvenserna om sådana saknas eller om avsiktliga fel begås.

e)

De bestämmelser som ligger till grund för den försäkrades deklarationer under avtalets giltighetstid med avseende på uppgifter eller omständigheter som kan leda till en ökad risk samt bristen på fullgörande av denna skyldighet.

f)

Bestämmelserna avseende bevisbörda när ovannämnda skyldigheter förbisetts.

g)

Bestämmelserna avseende bonus vid riskminskning.

h)

Konsekvenserna av betalningsförsummelser när det gäller hela eller delar av försäkringspremien under kontraktets giltighetstid.

i)

Försäkringstagarens skyldigheter vid försäkringsskada.

j)

Reglerna för uppsägning av försäkringskontrakt.

k)

Möjligheterna för parterna att frångå direktivets bestämmelser om detta är mer gynnsamt för försäkringstagaren, den försäkrade eller tredje part som skadats.

a)

Järnvägsfordon.

b)

Luftfartyg.

c)

Fartyg på öppet vatten, sjöar och inre vattenvägar.

d)

Godstransporter.

e)

Civilt ansvar för luftfartyg och fartyg på öppet vatten, sjöar och inre vattenvägar.

f)

Krediter och intäckningar på grund av deras särdrag.

(a)

Undantag av sjukförsäkringen i enlighet med EESK:s förslag.

(b)

En mer detaljerad beskrivning av förfarandena för att säga upp ett kontrakt, där man förordar möjligheten att bevara ändrade kontrakt i stället för att häva dem.

(c)

Bättre formulerade bestämmelser avseende bevisbörda.