92003E0216

SKRIFTLIG FRÅGA P-0216/03

från Giorgio Celli (Verts/ALE) till kommissionen

(27 januari 2003)

Ämne: Aromatiska kolväten och polycykliska aromatiska kolväten (PAK) i asfalt

Aromatiska och polycykliska aromatiska kolväten utgör ett konstant och allestädes närvarande hot mot miljö och hälsa. Det är numera ett obestritt faktum att de flesta PAK är cancerframkallande. Koncentrationen av PAK, särskilt i stadsområden, som i allmänhet antagits härröra från förbränningen i dieselmotorer, skulle också kunna komma från andra, ännu inte närmare undersökta källor. I själva verket innehåller tjära och derivater av tjära varierande men inte obetydliga mängder av PAK, som till och med kan uppgå till några procent(1). Dessutom innehåller tjära även stora kvantiteter av heterocykliska polykondenserade kolväten. En riskfaktor utgörs av möjligheten att PAK och liknande ämnen kan spridas i atmosfären från vägbeläggningen, såväl under själva asfalteringen som därefter, och på så sätt bidra till föroreningen av troposfören och sannolikt också av grundvattnet. Mycket vore vunnit om dessa ämnen kunde tas bort från asfalten, eftersom, enligt en givetvis ungefärlig uppskattning, mängden av PAK uppgår till 40 kg per kilometer väg.

Vid asfaltering har man i den närmaste omgivningen uppmätt värden av bensen (och antagligen också av alkylbensener) som är upp till tre gånger högre än de man finner då inga asfalteringsarbeten pågår.

Även om man numera mäter värden av PAK i stadsluften (men förmodligen är mätningarna ofullständiga, då man bara tar hänsyn till PAK som binds i fint damm), så har det än så länge inte gjorts så mycket för att ta reda på om gator och vägar i sig själva är potentiella källor till utsläpp av PAK och andra miljöfarliga ämnen.

Vad gör kommissionen för att undersöka de miljöfaror som närvaron av aromatiska kolväten och polycykliska aromatiska kolväten i asfalt orsakar?

Överväger kommissionen möjligheten att ta bort dessa kolväten från asfalten?

(1) F. del Manso, La rivista dei Combustibili, 1996, 50, 103, och där citerad bibliografi: R. Vaccari, Examensarbete, Fakulteten för Industriell Kemi, Universitetet i Bologna, 20012002.

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(7 mars 2003)

Kommissionen är medveten om att många polycykliska aromatiska kolväten (PAH) är cancerframkallande och att de kan utgöra en hälsorisk både för allmänheten och för arbetstagare.

I rådets direktiv 96/62/EG av den 27 september 1996 om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten(1) anges att bl.a. bensen och PAH måste regleras för att skydda människors hälsa. Enligt direktiv 2000/69/EG(2) får koncentrationerna av bensen i luften från och med 2010 inte överstiga 5 nanogram per kubikmeter (ng/m3). Medlemsstaterna är skyldiga att upprätta ett övervakningsnät för bensen och skall från och med 2004 se till att information om koncentrationerna av bensen i luften görs tillgänglig för allmänheten och rapporteras till kommissionen. Ett förslag till direktiv om PAH i luften ingår i kommissionens arbetsprogram för 2003. Utsläpp från vägtrafiken, från uppvärmning av bostäder och från koksverk torde vara de största PAH-källorna. Höga halter av PAH vid användning av bitumen för asfaltbeläggning förekommer endast under korta perioder, dvs. under mindre än en dag. Den resulterande korttidsexponeringen av befolkningen bidrar inte nämnvärt till livstidsexponeringen och cancerrisken är därmed mycket begränsad.

Enligt artikel 6 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet(3) är arbetsgivarna skyldiga att utvärdera risker för arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Enligt artikel 9 i samma direktiv skall arbetsgivarna se till att det finns en riskvärdering av miljöfaktorer på arbetsplatsen och är skyldiga att besluta om de skyddsåtgärder som skall vidtas. I rådets direktiv 98/24/EG av den 7 april 1998 om skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet mot risker som har samband med kemiska agenser i arbetet(4) föreskrivs dessutom i artikel 4 att risken, när det gäller verksamheter som innebär exponering för flera farliga kemiska agenser, skall bedömas på grundval av den sammantagna risk som alla dessa kemiska agenser utgör.

Vad gäller cancerframkallande ämnen sägs i artikel 4 i rådets direktiv 90/394/EEG av den 28 juni 1990(5), ändrat genom rådets direktiv 97/42/EG av den 27 juni 1997(6) och rådets direktiv 1999/38/EG av den 29 april 1999 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet samt utvidgning av direktivet till mutagena ämnen(7), att arbetsgivaren skall inskränka användningen av cancerframkallande ämnen på arbetsplatsen i synnerhet genom att ersätta dem, i den mån det är tekniskt möjligt, med ämnen, preparat eller processer som med tillämpat arbetssätt inte innebär någon risk eller innebär mindre risk för arbetstagarnas hälsa eller säkerhet. Enligt artikel 5 i samma direktiv skall man, där resultaten av riskbedömningen uppdagar en risk för arbetstagarnas hälsa eller säkerhet, hindra att arbetstagarna utsätts för sådan exponering. I den senaste ändringen av rådets direktiv 90/394/EEG, genom rådets direktiv 1999/38/EG, fastställs dessutom ett gränsvärde för exponering för bensen i arbetet på 3,25 mg/m3 eller 1 miljondel (ppm). Under en övergångsperiod, fram till den 27 juni 2003, godtas ett gränsvärde på 9,75 mg/m3 eller 3 ppm.

Kommissionen anser att den lagstiftning om PAH som är i kraft eller håller på att utarbetas erbjuder ett tillräckligt skydd för människors hälsa.

(1) EGT L 296, 21.11.1996.

(2) EGT L 313, 13.12.2000.

(3) EGT L 183, 29.6.1989.

(4) EGT L 131, 5.5.1998.

(5) EGT L 196, 26.7.1990.

(6) EGT L 179, 8.7.1997.

(7) EGT L 138, 1.6.1999.