52000AE1407

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om:

- "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall från elektrisk och elektronisk utrustning", och

- "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga substanser i elektrisk och elektronisk utrustning"

(2001/C 116/08)

I enlighet med artiklarna 95 och 175 i EG-fördraget beslutade rådet den 14 september 2000 att rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslagen.

Sektionen för jordbruk, lantbruksutveckling och miljö, som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 15 november 2000. Föredragande var Sergio Colombo.

Vid sin 377:e plenarsession den 29-30 november 2000 (sammanträdet den 29 november) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 100 röster för, 4 emot och 3 nedlagda röster.

1. Kommissionens förslag

1.1. De båda förslagen syftar till att angripa de miljöproblem som orsakas av den snabbt ökande mängden avfall från elektriska och elektroniska produkter (waste of electrical and electronic equipment - WEEE); det rör sig om allt från små och stora hushållsapparater (tvättmaskiner, kylskåp, brödrostar, hårtorkar m.m.) till IT- och telekommunikationsutrustning (persondatorer, skrivare, mobiltelefoner m.m.), från belysningsutrustning till olika slags automater. I linje med gemenskapens generella avfallspolitik syftar förslagen särskilt till begränsning, återanvändning, materialåtervinning och andra former av återvinning av sådant avfall samt till säkerhet vid omhändertagande och hantering. Samtidigt är förslagen avsedda att bidra till en harmonisering av flera olika nationella initiativ på detta område.

1.2. Under 1998 uppkom 6 miljoner ton avfall som utgjordes av eller innehöll elektriska eller elektroniska produkter (4 % av hushållsavfallet). Mängden avfall från elektriska eller elektroniska produkter väntas öka med minst 3-5 % per år. Detta innebär att 16-28 % mer sådant avfall kommer att uppstå om fem år, och om tolv år kommer den årliga mängden att ha fördubblats. Mängden avfall från dessa produkter växer ungefär tre gånger så snabbt som mängden hushållsavfall. I dag deponeras, förbränns eller återvinns över 90 % av allt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, utan att ha omhändertagits separat. Eftersom dessa produkter innehåller många farliga ämnen kommer en betydande del av olika föroreningar i hushållsavfallet från sådana produkter. Den miljöbelastning som uppstår genom tillverkningen av elektriska och elektroniska produkter överskrider vida den miljöbelastning som uppkommer genom tillverkning av de material som utgör de övriga komponenterna i hushållsavfallet.

1.3. I det första direktivförslaget (WEEE-direktivet), som grundas på fördragets artikel 175 (miljö), behandlas hanteringen av avfallet från elektriska och elektroniska produkter. Med utgångspunkt i principen om delat ansvar fastställs olika skyldigheter för de berörda aktörerna, dvs. producenter, leverantörer, offentliga myndigheter och konsumenter.

1.3.1. Vad gäller avfall från elektrisk och elektronisk utrustning som härstammar från privata hushåll sammanfattas förslagets viktigaste bestämmelser i tabell 1 nedan.

Tabell 1

Hushållsavfall från elektriska och elektroniska produkter - Huvudsakliga skyldigheter för olika aktörer

>Plats för tabell>

1.3.2. För WEEE från andra källor än privata hushåll föreslås vissa andra regler. Exempelvis är det producenterna som skall ansvara för att samla in WEEE (artikel 4.3), samtidigt som insamlingsmålet på fyra kilo (artikel 4.5) inte gäller här. Det viktigaste förslaget är att kostnaderna för insamling, behandling, återvinning och hantering av sådant avfall skall täckas genom överenskommelser som görs mellan producenten och användaren vid köptillfället (artikel 8).

1.3.3. Förutom de skyldigheter som det hänvisas till i punkterna 1.3.1 och 1.3.2 här ovan innehåller direktivförslaget bestämmelser om information som skall lämnas till användare (artikel 9) och behandlingsanläggningar (artikel 10). Därutöver åläggs medlemsstaterna att lämna uppgifter om vilka kvantiteter och kategorier av elektrisk och elektronisk utrustning som släpps ut på marknaden, samlas in och återvinns (artikel 11) och att rapportera till kommissionen om direktivets genomförande (artikel 12).

1.4. Det andra direktivförslaget (direktivet om farliga substanser), som grundas på fördragets artikel 95 (inre marknaden), innebär ett krav på producenterna att ersätta bly, kvicksilver, kadmium, sexvärt krom, polybromerade bifenyler (PBB) och polybromerade difenyletrar (PBDE) i elektriska och elektroniska produkter före den 1 januari 2008. En del användningsområden för dessa ämnen undantas emellertid från denna bestämmelse (artikel 4.2). Förslaget medger att kravet på ersättning kan modifieras i framtiden i ljuset av den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och sedan tillverkarna har rådfrågats. Kommissionen skall se över villkoren för ersättning före den 1 januari 2004 för att om nödvändigt ta hänsyn till nya forskningsrön.

2. Allmänna kommentarer

Allmänna kommentarer till båda direktivförslagen

2.1. Kommissionens meddelande om de två direktivförslagen illustrerar på ett uttömmande sätt den aktuella situationen när det gäller produktion, återvinning, återanvändning och hantering av det aktuella avfallet. Kommissionens direktivförslag kan därför godtas mot bakgrund av den snabbt ökande mängden avfall från elektriska och elektroniska produkter, deras farliga innehåll och miljöbelastning och med tanke på att 90 % av dessa avfallsprodukter för närvarande sänds till deponier, förbränning eller återvinning utan att förbehandlas, med allvarliga följder för miljö och människors hälsa.

2.2. Kommittén gläder sig åt att kommissionen har valt en innovativ strategi i fråga om de elektriska och elektroniska produkternas miljöbelastning. Dessa åtgärder gör att EU går i spetsen när det gäller hanteringen av miljöproblem som är kopplade till ett ekonomiskt område av strategisk betydelse och under snabb utveckling. Kommittén uppmanar kommissionen att främja denna innovativa strategi i internationella forum, framför allt inom OECD.

2.3. I sitt yttrande om revideringen av gemenskapens strategi för avfallshantering har kommittén redan uttalat sig om vikten av att tillämpa principen om producentansvar(1), och uttryckte då en förhoppning om att den strategi som lades fram i förpackningsdirektivet skulle utvidgas till andra prioriterade avfallsströmmar. Det är bara tillverkarna som kan se till att deras produkter är så konstruerade och tillverkade att de håller så länge som möjligt och att de, när de kasseras, möjliggör effektiv materialåtervinning och problemfritt bortskaffande ur miljöskyddssynvinkel. Även miljömärkning (Ecolabel) och EU:s miljöstyrnings- och miljörevisionsordning (EMAS) för miljöcertifiering kan på ett användbart sätt bidra till att lösa problemen genom att uppmuntra till mer avancerade lösningar.

2.4. Dock bör det framhållas att kommissionens hierarkiska sätt att angripa WEEE-problemet (1. Förebyggande åtgärder; 2. Återanvändning, återvinning och materialåtervinning; 3. Säker behandling och hantering) delvis är oförenligt med det faktum att det på gemenskapsnivå saknas ett tredje grundläggande rättsinstrument för utveckling och tillverkning av elektrisk och elektronisk utrustning. I denna grundläggande fråga om att verkligen motverka att det skapas avfall från elektriska och elektroniska produkter gör kommissionen endast en allmän utfästelse att ta ställning senare under året.

2.4.1. För att garantera att man effektivt motverkar att det i slutändan skapas avfall från elektriska och elektroniska produkter anmodar ESK kommissionen att överväga alla tillgängliga instrument för att styra kriterierna för konstruktion och tillverkning av elektriska och elektroniska produkter mot en minimering av miljöpåverkan utan att för den skull hämma innovationspotentialen i denna sektor. Bara då kan hanteringen av detta avfall helt respektera den grundläggande hierarkin i gemenskapens avfallslagstiftning (förebyggande, återanvändning, materialåtervinning och andra former av återvinning, säkert bortskaffande).

3. Kommentarer till WEEE-direktivförslaget

3.1. Ändamål - artikel 1

Kommittén välkomnar förslagets mål och särskilt den tonvikt som läggs på att motverka generering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (dvs. minska avfallsmängden och de skadliga effekterna av sådant avfall). Kommittén noterar dock att frånvaron av ett förslag beträffande konstruktion och tillverkning av elektriska och elektroniska produkter kan utgöra ett hinder för att fullt ut uppnå målsättningen att motverka avfallsgenerering.

3.2. Separat insamling - artikel 4

3.2.1. Separat insamling är en nödvändig förutsättning för det efterföljande omhändertagandet och återvinningen. Eftersom både kraven på omhändertagande (artikel 5) och återvinningsmålen (artikel 6) uttrycks i mängd insamlat avfall från elektriska eller elektroniska produkter (i motsats till total mängd genererat WEEE) är kvoten insamlat avfall en mycket viktig faktor för i vilken omfattning direktivets målsättningar kommer att uppnås. Mot denna bakgrund väcker bestämmelserna i artikel 4.5 (en icke-bindande kvot av insamlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushåll på 4 kg per invånare och år att uppnås före år 2006) ett antal frågor.

3.2.2. Enligt kommissionen (punkt 9.2 i motiveringen) utgör målet på 4 kg bara 25 % av den sammanlagda årliga mängden av WEEE, vilket innebär att de problem som är förknippade med de återstående 75 procenten fortfarande inte blir lösta på medellång sikt. Därför bör ett eller flera av följande förslag till åtgärder beaktas: man skulle kunna a) byta det föreslagna mjuka insamlingsmålet till ett rättsligt bindande mål, b) öka den föreslagna kvoten på 4 kg till en mer ambitiös nivå, c) tidigarelägga det föreslagna slutdatumet (2006) eller d) införa ett insamlingsmål för denna avfallstyp från andra källor än privathushåll - förslaget innehåller inget sådant mål. Dessa förslag är än mer aktuella med tanke på argumenten i beskrivningen av innehållet i artikel 4 i motiveringsdelen; för några år sedan hade den föreslagna insamlingskvoten på 4 kg redan uppnåtts inom pilotprojekt i flera länder(2).

3.3. Omhändertagande - artikel 5

3.3.1. Kommittén välkomnar hanteringskraven i artikel 5.1. Det krav på omhändertagande som ställs på de verksamma inom denna bransch och det inspektionskrav som ställs på de medlems-stater som vill tillämpa undantaget från de tillståndskrav som anges i artiklarna 9, 10 och 11 i direktiv 75/442/EEG är dessutom två viktiga verktyg för att kontrollera att miljökraven tillämpas.

3.3.2. Medlemsstaterna bör garantera att miljönormerna för återvinningsanläggningar är enhetliga inom hela EU för att förhindra att marknaden snedvrids och att mindre lämpliga mekanis-mer stimulerar avfallstransporter till bestämda områden som anses mer "tillgängliga".

3.3.3. Att farligt avfall som är avsett för återvinning enligt förordning 259/93 kan exporteras även utanför gemenskapen får inte skymma det faktum att risken som farliga ämnen medför ökar ju längre transportvägen är och ju större område och folkmängd som utsätts för fara. Men som kommittén redan framhållit(3) och mot bakgrund av de prioriteringar som gjorts i fråga om förebyggande åtgärder bör närhetsprincipen och principen om självförsörjning gälla där så är möjligt.

3.4. Återvinning - artikel 6

3.4.1. ESK förespråkar ambitiösa mål för återvinning, återanvändning och materialåtervinning. Enligt kommissionen utgår dess förslag i frågan från den teknik som är tillgänglig i dagens återvinningsföretag och inkluderar inga särskilda extra kostnader jämfört med de genomsnittliga återvinningskostnader som noterats i ett antal europeiska pilotprojekt. Detta väcker frågan om varför de föreslagna målen inte behöver uppnås förrän år 2006 och varför de därefter förblir oförändrade till åtminstone 2009 (möjligheten till mer ambitiösa mål föreskrivs endast för perioden "efter 2008"). Slutligen vill kommittén framhålla att bristen på ett särskilt mål för återanvändningen av avfallet från elektriska och elektroniska produkter försvagar förslagets återanvändningsmål.

3.4.2. Kommittén är medveten om att sådana ambitiösa mål kräver moderna och effektiva avfallshanteringsföretag. Denna näringslivssektor består i första hand av små och medelstora företag, och för att kontinuerligt öka återvinningen och återanvändningen är det nödvändigt att stimulera investeringar i denna sektor. Framför allt bör ekonomiska stimulansinstrument införas för att stödja de små och medelstora företagens nödvändiga anpassning.

3.5. Finansieringskrav - artiklarna 7 och 8

3.5.1. Artikel 7 innehåller förslagets kanske mest omstridda bestämmelser. Mot bakgrund av idén om delat ansvar syftar de till att sprida kostnaderna för de föreslagna åtgärderna mellan tillverkare och offentliga myndigheter. Samtidigt som ESK håller med om denna princip vill vi kommentera några specifika aspekter av den föreslagna artikel 7.

3.5.2. Möjligheten för konsumenter att avgiftsfritt återlämna avfall från elektriska eller elektroniska produkter bör ses som avgörande för att direktivet skall fungera effektivt.

3.5.3. Kommittén noterar att de föreslagna åtgärderna i nuläget förutsätter att ansvaret fördelas 50 %-50 % mellan offentliga myndigheter och tillverkare. I framtiden förväntas dock de offentliga myndigheterna bära en större andel av de totala kostnaderna, vilket sätter press på tillämpningen av principen om delat ansvar.

3.5.4. De föreslagna bestämmelserna om finansieringskravet i artikel 7.3 väcker två frågor som rör dels deras ikraftträdande, dels medlemsstaternas handlingsfrihet i fråga om att genomföra dem.

3.5.4.1. När det gäller den första frågan bör man notera att förslaget tvingar tillverkare att (sam)finansiera hanteringen av detta avfall först fem år efter det att direktivet trätt i kraft. Konsekvenserna av denna bestämmelse bör granskas närmare. Man bör beakta att den femåriga övergångsperioden främst föreslås för att lösa problemet med elektriska eller elektroniska produkter som saluförts innan direktivet trätt i kraft ("gamla" produkter(4) i motsats till "nya"), samtidigt som den inte löser problemet med produkter som har en livstid på över fem år.

3.5.4.1.1. Även om förslaget verkar ge medlemsstaterna möjlighet att införa finansieringskravet före den femåriga övergångsperioden om de så vill, för detta påpekas tydligare i förslaget.

3.5.4.2. Beträffande den andra frågan är det viktigt att diskutera huruvida tillverkarna bör tillåtas att ta ut en synlig avgift på nya elektriska eller elektroniska produkter, vilket producentorganisationer har krävt. En sådan avgift skulle enligt kommissionen kunna avskräcka tillverkare från att kontinuerligt förbättra sin produktkonstruktion, men möjligheten avfärdas inte i förslaget. Samtidigt som användningen av en synlig avgift kan vara motiverad för "gamla" elektriska eller elektroniska produkter som saluförs innan direktivet träder i kraft (dvs. innan betydelsen av nya konstruktionskrav helt står klar) bör dess användning övervägas ur en mer kritisk synvinkel.

3.6. Information till användarna - artikel 9

Kommittén vill starkt understryka hur viktigt det är att användarna får tillräcklig information. För att uppmuntra konsumenterna att bidra till hanteringen av detta avfall bör medlemsstaterna kunna använda informationskampanjer i samarbete med massmedia. Man bör inte heller underskatta betydelsen av nyskapande, "roliga" incitament (t.ex. ett "insamlingspris" för kommuner) och miljöutbildning.

3.7. Information till återvinningsanläggningarna

3.7.1. Kommittén anser att det är mycket viktigt att garantera maximal informationsspridning till återvinningsföretagen, som i huvudsak är små och medelstora företag. Man skulle med hjälp av tillverkningsindustrin kunna främja försöken att modernisera de små och medelstora företagen och anpassa dem till miljökraven på ett sätt som också beaktar behovet av att få fram nödvändiga resurser för yrkesutbildning.

3.7.2. ESK ser positivt på förslaget om handböcker för återvinningsverksamhet, införandet av märkning av plastkomponenter och av komponenter som innehåller farliga ämnen samt idén att konstruera produkterna så att sorteringen av komponenter som skall återvinnas eller bortskaffas underlättas.

4. Kommentarer till direktivförslaget om farliga ämnen

4.1. För att tillverkarna skall kunna genomföra den nödvändiga anpassningen verkar det mer rimligt att i stället för 2008 sätta den 1 januari 2004 som slutdatum för avvecklingen av ämnen som polybromerade bifenyler (PBB) och polybromerade difenyletrar (PBDE), som exempelvis Tyskland upphörde att tillverka redan 1986. Detta bekräftas av att "den sista tillverkaren av PBB i gemenskapen [lade] ned sin produktion under år 2000", enligt kommissionen.

4.2. I artikel 5.1 a-c räknar kommissionen upp kriterierna för att man skall se över kravet på ersättning; denna översyn skall vara genomförd den 31 december 2003 (artikel 6), fyra år innan kravet träder i kraft. Detta verkar strida mot syftet med direktivet. Det vore mer effektivt att föreskriva mekanismer för samråd med alla berörda parter som inleds till följd av att man ersätter ämnen som omfattas av detta direktiv. Föreskrifterna i artikel 5.2 om en möjlig ändring av villkoren för ersättning borde omfatta samråd med alla berörda parter (återvinningsföretag, insamlingsföretag, konsument- och miljöorganisationer).

4.3. Framför allt när det gäller direktivet om ersättning av farliga ämnen rekommenderar kommittén att man noga granskar de många exempel på regler för produkter som innehåller tungmetaller, PBDE och PBB som finns i medlemsstaterna, för att kunna dra nytta av denna erfarenhet och integrera den bättre i den nya lagstiftningen. I syfte att garantera att direktivets syften uppfylls behöver man även dra största möjliga nytta av de frivilliga avtal som slutits i några medlemsstater för att kunna sprida de positiva resultaten och åtgärda eventuella svaga punkter som ännu finns.

4.4. Ett ämne som är särskilt problematiskt för omhändertagandet och hanteringen av avfall från elektriska eller elektroniska produkter är PVC (polyvinylklorid). Plast i allmänhet utgör 20 % av detta avfall (punkt 5.2 i motiveringsdelen), och PVC utgör i sin tur 20 % av den plast som används i elektriska eller elektroniska produkter. I sin grönbok om miljöfrågor kring PVC(5) identifierar och förklarar kommissionen problemen kring PVC:s påverkan på miljön och människors hälsa. Problemen är i huvudsak knutna till användningen av specifika tillsatsämnen och hanteringen av PVC-avfall.

4.5. Med tanke på frågans betydelse och de ekonomiska och sociala val den innebär är kommittén redo att ge sitt bidrag till den debatt som startades av grönboken. ESK välkomnar att kommissionen har åtagit sig att i början av 2001 lägga fram ett meddelande om en samordnad gemenskapsstrategi om miljöproblem som härrör från PVC. Kommittén anser att direktivförslagen bör innehålla ett tydligt åtagande att i framtiden ändra dessa rättsakter i ljuset av den framtida utvecklingen av EU:s strategi för att lösa de miljöproblem som användningen av PVC skapar.

Bryssel den 29 november 2000.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs

(1) EGT C 89, 19.3.1997, s. 2.

(2) Exempelvis har man i Norge på kort tid nått en insamlingsnivå på 5 kg.

(3) EGT C 89, 19.3.1997, s. 2.

(4) För att undvika sammanblandning synes det lämpligt att skilja mellan produkter som släppts ut på marknaden före direktivets ikraftträdande ("gamla" produkter) och sådana som släppts ut på marknaden före finansieringskravens ikraftträdande ("historiska" produkter).

(5) Grönbok - Miljöfrågor kring PVC, KOM(2000) 469, 26.7.2000.