51999AC0457

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa rättsliga aspekter på den elektroniska handeln på den inre marknaden"(1)

(1999/C 169/14)

Den 23 april 1999 beslutade rådet att i enlighet med artikel 100a i EG-fördraget rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 15 april 1999. Föredragande var Harald Glatz.

Vid sin 363:e plenarsession (sammanträdet den 29 april 1999) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 115 röster för, 2 emot och 6 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Den elektroniska handeln kan skapa nya möjligheter för Europas medborgare och näringsliv: större ekonomisk tillväxt, nya arbetstillfällen, utvecklingsmöjligheter för nya produkter och marknader, förbättrad konkurrenskraft för de europeiska företagen och ett stort utbud av varor och tjänster för de europeiska konsumenterna.

1.1.1. Om ovanstående effekter skall komma att förverkligas i praktiken, exempelvis när det gäller sysselsättningen, beror emellertid på olika ramvillkor. Kommittén vill därför uppmana kommissionen att genomföra intensivare studier av dessa frågor - i synnerhet de som hänger samman med sysselsättningen.

1.1.2. De positiva effekterna kommer framför allt att märkas om Europa lyckas inta en global position på detta område - i synnerhet i förhållande till USA. Enligt OECD förhåller det sig emellertid för närvarande så att USA svarar för ca 80 % av den elektroniska handeln. Det är därför viktigt att Europa vidtar åtgärder som gör att man i framtiden kan utnyttja de möjligheter som den elektroniska handeln erbjuder, och se till att inte hamna på efterkälken i förhållande till det dynamiska USA.

1.2. För att tillvarata de positiva effekter som kan uppkomma är det nödvändigt att inte bara undanröja juridiska hinder för elektronisk handel, utan även att skapa förutsättningar för förtroende för den elektroniska handeln bland potentiella användare av de tjänster som elektronisk handel erbjuder (konsumenter, men även företag). Det gäller att finna den bästa balansen mellan dessa båda krav. Med tanke på direktivets stora räckvidd och dess komplexa anknytning till andra regleringsområden kommer det att krävas ett mycket noggrant och ansvarsfullt tillvägagångssätt.

1.3. Syftet med direktivet är att främja den elektroniska handeln genom att avskaffa juridiska handelshinder. Om nya metoder för distansförsäljning allmänt skall accepteras av kunderna (konsumenter, men även företag) måste emellertid diskussionen tydligt inriktas på möjligheterna att även mot bakgrund av den elektroniska handelns tekniska förutsättningar upprätthålla de konsument- och dataskyddsstandarder som redan finns inom traditionell handel, samt på möjligheterna att genomföra dem i praktiken.

1.4. Den helt övervägande delen av samhället har för närvarande inte fullständig tillgång till informationstjänster. Vissa befolkningsgrupper, framför allt äldre personer, kan inte nås på elektronisk väg, eller önskar uteslutande ha personlig kontakt med sina avtalsparter. Kommittén anser att viktiga tjänster som gäller vardagssituationer (exempelvis bankkontotransaktioner) måste vara tillgängliga på icke-elektronisk väg så att vissa samhällsgrupper inte utestängs från dem. Det får inte heller vara så att utnyttjande av den nya tekniken skapar hinder för vissa befolkningsgrupper så att deras deltagande i den elektroniska handeln försvåras eller omöjliggörs. Den europeiska politiken måste därför ha som målsättning att förhindra att befolkningsgrupper på grund av bristande tekniska möjligheter, bristande kunskaper eller ekonomiska resurser inte får tillgång till informationssamhällets tjänster.

1.4.1. Utbildning, fortbildning och fostran av konsumenterna är också en nödvändig förutsättning för att det stora flertalet konsumenter utan risk skall kunna få tillgång till informationssamhällets tjänster.

1.5. Vid försäljningsformer där det tekniskt sett är så lätt att överskrida nationella gränser krävs det med nödvändighet globala lösningar. Av det skälet har det på senare tid förts intensiva diskussioner i olika internationella sammanhang. Frågan har behandlats av regeringar och berörda parter vid en rad internationella konferenser och forum. Här kan särskilt nämnas OECD-konferenserna i Åbo (november 1997) och Ottawa (oktober 1998), G7:s ministerkonferens i Bryssel (februari 1995) och ministerkonferensen i Bonn (juli 1997). Mycket arbete har även initierats inom ramen för WTO. I dessa sammanhang har man säkerligen gjort framsteg, även om resultaten av dessa diskussioner och förhandlingar ännu bara är allmänna principer.

1.6. Av den anledningen måste man även ta initiativ på gemenskapsnivå för att tillvarata de ekonomiska och sociala möjligheterna för Europa. Det faktum att elektronisk handel leder till djupgående förändringar av handeln och av människors samverkan har medfört att Europa har tagit en mängd initiativ som framför allt syftar till att skapa en tydlig ram för den elektroniska handelns fortsatta utveckling för att främja investeringar i tjänster för elektronisk handel, vilket får en positiv inverkan på tillväxten, konkurrenskraften och sysselsättningen inom unionen.

1.6.1. Dessa initiativ gäller till exempel följande:

- Meddelandet "Ett europeiskt initiativ inom elektronisk handel"(2).

- Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om säkerhet och pålitlighet vid elektronisk kommunikation - Mot en europeisk ram för digitala signaturer och kryptering(3).

- Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om en gemensam ram för elektroniska signaturer(4).

- Meddelandet "Globaliseringen och informationssamhället - Behovet av stärkt internationell samordning"(5).

- Den föreslagna handlingsplanen för en säkrare användning av Internet(6), som syftar till att förbättra förtroendet för näten genom ett antal åtgärder, och som därför ingår bland åtgärderna för att främja den elektroniska handeln.

- Även Europaparlamentet har i en resolution, antagen den 14 maj 1998, uppmanat kommissionen att så snart som möjligt lägga fram ett direktivförslag som innebär en sammanhängande lösning på dessa problem.

2. Kommissionens förslag

2.1. Det föreliggande direktivförslaget syftar till att avskaffa den osäkerhet och de hinder som föreligger på grund av nationella juridiska skillnader genom att finna lösningar på fem centrala områden. Dessa lösningar skulle kunna bilda en sammanhängande ram för den elektroniska handeln.

2.2. I direktivförslaget behandlas följande fem områden:

2.2.1. Etableringsort för dem som tillhandahåller informationssamhällets tjänster: Etableringsorten definieras. Regler om särskilt tillstånd för att få tillhandahålla informationssamhällets tjänster skall förbjudas. Tjänsteleverantören åläggs att tillhandahålla vissa uppgifter för att säkerställa att hans verksamhet är öppen.

2.2.2. Marknadskommunikation (reklam, direkt marknadsföring, etc.): I förslaget definieras begreppet marknadskommunikation, och vissa informationskrav fastställs. Marknadskommunikation måste exempelvis vara tydligt identifierbar och de personer på vars uppdrag marknadskommunikationen sker måste också vara tydligt identifierbara. Oönskad marknadskommunikation måste vara lätt igenkännbar såsom sådan för konsumenten.

2.2.3. Avtal: Medlemsstaternas föreskrifter skall anpassas så att vissa formkrav inte hindrar att man ingår avtal på elektronisk väg. Rättsosäkerhet skall förhindras genom att man i vissa fall fastställer vid vilken tidpunkt avtalet skall anses ha ingåtts.

2.2.4. Mellanhänders ansvar: Det måste klarläggas i vilken omfattning de som tillhandahåller tjänster på Internet är ansvariga för vidarebefordran och lagring av information från tredje man. I direktivförslaget föreslås att det inte skall föreligga något ansvar för tjänsteleverantörerna då de ägnar sig åt "enbart vidarebefordran" och att ansvaret begränsas för andra verksamheter som mellanhand.

2.2.5. Genomförande av lagstiftningen: Etiska regler skall utarbetas på gemenskapsnivå, och det administrativa samarbetet skall underlättas. Införandet av alternativa system för att på ett effektivt sätt lösa gränsöverskridande tvister skall underlättas. Det skall bli möjligt att lösa tvister utanför domstol.

3. Allmänna kommentarer till direktivförslaget

3.1. Det går inte att förneka att varierande och oklara juridiska ramvillkor försvårar den elektroniska handeln och att de positiva effekterna därigenom inte får genomslag. Därför bör initiativ som innebär större rättssäkerhet för tillhandahållarna och konsumenterna välkomnas.

3.1.1. Kommissionens direktivförslag läggs fram vid en väl vald tidpunkt, eftersom elektroniska rätts- och handelsfrågor utgör ett aktuellt tema som befinner sig i ett dynamiskt skede i de flesta medlemsstaterna. Det är helt uppenbart att det föreligger ett nära samband med framför allt direktivet om elektroniska signaturer(7).

3.2. Det förslag till direktiv som kommissionen har lagt fram beträffande vissa juridiska aspekter av elektronisk handel på inre marknaden syftar huvudsakligen till att undanröja sådana juridiska hinder som skulle kunna inverka negativt på utbredningen av elektronisk handel i Europa.

3.3. De kompletterande konsumentskyddsåtgärder som föreslås i direktivförslaget (till exempel informationsplikt för leverantörer, upprättande av ett system för tvistlösning utanför domstol) välkomnas uttryckligen. För kommittén är det av avgörande betydelse att stödet till den elektroniska handeln inte ges på bekostnad av ett försämrat konsumentskydd.

3.4. Om det inte är sakligt motiverat skall det i princip inte förekomma några skillnader i rättsliga ramvillkor för den elektroniska handeln och den etablerade handeln. Ramvillkoren skall vara neutrala i tekniskt hänseende. Det faktum att det av naturliga skäl kan förekomma särskilda bestämmelser för den etablerade handeln (exempelvis standardrelaterade bestämmelser såsom byggnadsstandarder) kan leda till diskriminering och snedvriden konkurrens. Enligt kommitténs uppfattning måste denna aspekt beaktas vid diskussionerna om upprättande av bättre ramvillkor för den elektroniska handeln.

3.5. Det speciella med direktivet är att stora områden faller inom direktivets tillämpningsområde (exempelvis marknadskommunikation och elektroniska avtal), medan endast en ofullständig harmonisering planeras inom de enskilda områdena. För mer omfattande bestämmelser gäller att sådana endast kan införas på det nationella planet efter det att de genomgått ett kommittéförfarande (artikel 22).

3.6. På de områden som inte harmoniseras genom direktivet men som faller inom dess tillämpningsområde gäller principen om ursprungsland. Det innebär att rättsordningen i det land där tjänsteleverantören är etablerad skall tillämpas. Till grund för diskussionen ligger bedömningen att det är svårt för leverantörerna att rätta sig efter de juridiska förutsättningarna i mottagarländerna.

3.6.1. Direktivet låter visserligen den nuvarande gemenskapsrätten förbli oförändrad. Detta utesluter emellertid inte på något sätt konflikter med den i medlemsstaterna genomförda gemenskapsrätten. Vissa direktiv som berör konsumentskyddet har ju antagits som minimidirektiv. Exempelvis gör direktivets artikel 14 om konsumentskydd(8) vid distansförsäljning det möjligt för medlemsstaterna att införa eller behålla en högre skyddsnivå, samt, när det ligger i det allmännas intresse, att förbjuda distansförsäljning av vissa produkter eller tjänster (exempelvis läkemedel).

3.6.2. Kommittén accepterar principen om ursprungsland. Därigenom minskar de rättsliga kostnaderna för tillhandahållare av informationssamhällets tjänster, och detta leder till att leverantörerna ges en önskvärd privilegierad ställning. Principen om ursprungsland skapar också möjligheter att få myndigheterna i ursprungslandet att ta ansvar för att på ett bättre sätt genomföra skyddsbestämmelser.

3.6.3. För dem som efterfrågar tjänsterna - framför allt för konsumenterna - innebär tillämpningen av principen emellertid att de konfronteras med olika rättssystem som är avgörande för innehåll, kvalitet och rättssäkerhet i informationssamhällets tjänster. Mot bakgrund av variationerna i de nationella systemen avviker de gällande ramvillkoren ofta avsevärt från varandra. Tillämpningen av ursprungslandsprincipen kan därför innebära risker för användarna i situationer där skyddsbestämmelserna i det land där produkten används förlorar sin verkan.

3.6.4. Med tanke på att konsumenterna i en medlemsstat kanske inte är införstådda med sina lagliga rättigheter i en annan stat där leverantören är baserad vill vi uppmana medlemsstaterna och kommissionen att se till att man snarast inrättar ett gränsöverskridande nätverk av konsumentskyddsorgan eller ombudsmän som kan fungera som språkrör och eventuellt medlare vid tvister mellan konsumenter i ett land och tjänsteleverantörer med säte i ett annat. Ett sådant nätverk skulle bevara principen om en enda inre marknad samtidigt som det erbjuder enklare, billigare och effektivare sätt för konsumenterna att få gottgörelse än genom domstolsförfarande; rätten att gå till domstol skulle emellertid kvarstå om de ändå inte är nöjda.

3.6.5. Kommittén har full förståelse för behovet av förenklingar för leverantörerna men anser att man måste gå försiktigt till väga och hålla ytterligare diskussioner så länge som någon harmonisering på hög nivå inte har genomförts. I direktivförslaget framförs samma uppfattning och det anges områden där den allmänna principen inte gäller.

3.6.6. Kommittén vill påpeka att det kan vara befogat med fler undantag på områden där medlemsstaternas rättsordningar är mycket olika, eller på områden där allmänheten i medlemsstaterna är mycket sårbar (exempelvis när det gäller reklam riktad till barn, säljfrämjande tävlingar och spel, läkemedelsförsäljning eller lagreglerade tjänster). En generell tillämpning av ursprungslandsprincipen skulle till exempel när det gäller reklam kunna utsätta konsumenterna för reklamformer som de tidigare inte har stött på. Just när det gäller känsliga områden skulle "Forum shopping", dvs. etablering av verksamheten i de medlemsstater där reglerna är gynnsamma för leverantörerna, kunna vara problematisk, i synnerhet om man betänker att detta endast är möjligt i begränsad utsträckning för små och medelstora företag. Man måste därför utarbeta principer som kan tjäna som rättesnöre vid fastställandet av de områden där ursprungslandsprincipen gäller och där den tills vidare inte kan gälla. Det är helt klart att man i samband med detta inte får bygga upp hinder för inre marknaden. Vidare måste man eftersträva en hög grad av harmonisering av standarder.

3.7. Kommittén anser att många bestämmelser i direktivförslaget är otydligt utformade och att det krävs mer exakta formuleringar.

4. Särskilda kommentarer

4.1. Artikel 2: Definitioner

4.1.1. Kommittén vill påpeka att definitioner i vissa fall snabbt kan bli föråldrade genom den pågående tekniska konvergensen. Som framgår av grönboken om konvergens av telekommunikation, media och informationsteknik(9) kommer konvergerande marknader att leda till hybridtjänster som förenar kännetecknen för olika klassiska tjänstekategorier. Vid olika typer av multimediala hjälpmedel, till exempel TV-apparater med Internet-läsare, datorer med TV- respektive radiomottagning, radiotelefoni eller rösttelefoni via Internet, kommer det med tiden inte längre att vara möjligt att dra entydiga gränser mellan individuell kommunikation och masskommunikation.

Kommittén anser därför att denna problematik bör uppmärksammas vid den fortsatta behandlingen av direktivförslaget, och att man skall ta hänsyn till den senaste utvecklingen när de slutgiltiga definitionerna fastställs. Därigenom kan man se till att definitionerna inte blir föråldrade inom en snar framtid.

4.1.2. Vidare leder framför allt definitionen av "Informationssamhällets tjänster" till en rad avgränsningsfrågor, vilka inte heller blir helt klarlagda om man beaktar direktiv 98/48(10) och dess bilaga V. För att förbättra begripligheten och undvika oklarheter bör kommissionen (liksom i bilaga V i det nämnda direktivet) presentera negativa respektive positiva listor över de tjänster som finns för närvarande.

4.1.3. Liknande oklarheter gäller för definitionen av "det samordnade området", för begreppet "marknadskommunikation" och för begreppet "etablerade tjänsteleverantörer".

4.1.4. "Konsument" bör definieras som varje fysisk person med hemvist inom gemenskapen som i samband med avtal i detta direktivs mening agerar i syften som inte kan anses ingå i förvärvs- eller yrkesverksamhet.

4.1.5. Eftersom detta direktivs tillämpningsområde kommer att ge upphov till många frågor och är av särskilt stor betydelse, är det speciellt viktigt med en precisering av tillämpningsområdet.

4.2. Artikel 3: Den inre marknaden

4.2.1. I artikel 3 anges att den medlemsstat där leverantören är etablerad åläggs att se till att tjänsteleverantörens verksamhet överensstämmer med den nationella lagstiftningen ("principen om ursprungsland"). Ursprungslandsprincipen har redan behandlats i punkt 3.6.

4.3. Artikel 4: Avsaknad av förhandstillstånd

4.3.1. I denna artikel anges att tillgången till informationssamhällets tjänster inte är beroende av speciella krav. Andra typer av allmänna förhandstillstånd påverkas emellertid inte, vilket även framgår av direktivförslaget.

4.4. Artikel 5: Allmänna uppgifter som skall tillhandahållas

4.4.1. Kommittén välkomnar att distansförsäljningsdirektivets förteckning över vilka uppgifter som skall tillhandahållas kommer att kompletteras med flera väsentliga uppgifter. Kommittén anser att man bör göra en uttrycklig hänvisning till den minimi-informationsplikt som föreskrivs i distansförsäljningsdirektivet (direktiv 97/7/EG(11), artikel 4) där man räknar upp samtliga uppgifter som måste meddelas konsumenterna innan ett avtal sluts. Till dessa hör framför allt kravet på att konsumenten, innan ett avtal sluts, på ett klart, begripligt och omfattande sätt måste informeras om vilken lagstiftning som gäller för avtalet, och om artikel 6, som föreskriver att kunden har ångerrätt.

4.4.2. Kommittén anser emellertid att ytterligare information skulle vara meningsfull (t.ex. i vilka områden de olika erbjudandena gäller, hur länge erbjudandet gäller, preliminär leveranstid, försäkringar, allmänna affärsvillkor), dock utan att överlasta konsumenterna och leverantörerna med överflödig information.

4.4.3. Dessutom bör det utfärdas särskilda varningar beträffande produktens säkerhet. Upplysningar till konsumenterna om eventuella risker (till exempel i form av särskilda produkthänvisningar eller bruksanvisningar) är ett viktigt kriterium vid handel.

4.4.4. Kunderna skall även upplysas om försäljningsbegränsningar, nedladdningstider (om möjligt) och om licensförhållanden för mjukvaruprodukter.

4.5. Artikel 6: Marknadskommunikation

4.5.1. I traditionella medier förekommer det en mer eller mindre klar åtskillnad mellan reklambudskap och redaktionella utsagor. Denna avgränsning löper emellertid risk att urholkas. Det är därför mycket viktigt att motverka detta inom den elektroniska handeln.

4.5.2. Kunderna (oavsett om det gäller företag eller slutkonsumenter) kan endast göra en riktig bedömning av reklam och marknadsföring om det klart framgår för mottagaren av budskapet att det handlar om reklam och marknadsföring. ESK välkomnar därför uttryckligen den informationsplikt som föreskrivs i artikel 6.

4.6. Artikel 7: Icke önskad marknadskommunikation

4.6.1. För mottagarna av marknadskommunikation är det centrala ofta inte bara att den elektroniska reklamen är oönskad: det handlar också om blotta kvantiteten - som är tekniskt betingad - av oönskad reklam som mottagaren konfronteras med, med påföljande kostnader för telefon och datakapacitet. Även för Internetleverantören är kvantiteten ett problem.

4.6.2. Förslaget till direktiv föreskriver att icke önskad marknadskommunikation per e-post skall vara markerad som sådan. På så sätt bör adressaten, men också nätleverantören, kunna använda programvara för att filtrera bort ("opt-out") oönskad reklam i form av e-post. Mottagaren måste fortfarande vara aktiv.

4.6.3. Dessa lösningar är emellertid inte fullkomliga. Nätleverantörerna kommer inte att kunna filtrera meddelanden utan att abonnenten önskar det - utom när det är uppenbart att "spamning" (medvetet bombardemang med stora datamängder) förekommer - för i så fall kan den abonnent som önskar denna information inte få den. För det andra kan användaren inte komma åt önskad (t.ex. privat) post om "brevlåde"-kapaciteten tagit slut vid längre frånvaro.

4.6.4. Därför föreslår kommittén att man skall studera ett annat alternativ: abonnentens "opt-in", som innebär att den som är intresserad av viss information frivilligt och uttryckligen anmäler sitt intresse. Detta alternativ föreskrivs för medlemsstaterna (se bilaga II) men bör gälla generellt.

4.7. Artikel 8: Lagreglerade yrken

4.7.1. Direktivets föreskrifter avser en utveckling som går att iaktta generellt på de reglerade områdena, nämligen den positiva öppningen mot informationssamhällets tjänster. Man noterar att det finns behov av fler regler i detta sammanhang med inriktning på ett tillräckligt skydd för överordnade intressen (för konsumenter och direkt berörda intressen, tillförlitlig tjänsteproduktion, förebyggande av missbruk osv.). Principiellt välkomnar vi dessa regler. På detaljplanet gäller det emellertid att vara uppmärksam på om uttryckliga regleringsbefogenheter på medlemsstatsnivå och subsidiaritetsprincipen gör det möjligt att agera på EU-nivån. ESK konstaterar att det är en brist att man utfärdar regler via en uppförandekodex för branschorganisationer och andra organisationer utan att redovisa kriterierna för denna kodex.

4.8. Artikel 9: Behandling av avtal på elektronisk väg

4.8.1. Det är inte bara nationella bestämmelser som anger formella krav för vissa avtalsformer. Det gäller också EU-rättsakter som konsumentkreditdirektivet(12). Man erkänner därmed att det i vissa fall måste krävas skriftliga handlingar för att underlätta bevisföring eller uppmärksamma avtalsparterna på den särskilda betydelsen av att sluta avtal. I artikel 9 ges medlemsstaterna uppdraget att undanröja rättsregler som "hindrar en effektiv användning av avtal på elektronisk väg" eller gör att "sådana avtal förlorar verkan och rättslig giltighet".

4.8.2. Det råder ingen tvekan om att även avtal på elektronisk väg i princip skall gälla. På känsliga områden måste det emellertid finnas möjlighet att knyta vissa villkor till denrättsliga giltigheten. Inom elektronisk handel är ju avtalsparternas skyddsbehov inte mindre än i traditionella avtalssituationer. Kommittén understryker därför vikten av att man skapar formella föreskrifter för känsliga avtal eller förklaringar på elektronisk väg som är likvärdiga med hittillsvarande formkrav.

4.8.3. Det är följdriktigt att förslaget till direktiv om elektroniska signaturer(13) inte alls berör avtalens rättsliga giltighet. Det står alltså medlemsstaterna fritt att utfärda bestämmelser om generellt undantag för vissa avtalstyper från tillämpningsområdet för direktivet om elektroniska signaturer, eller att besluta om vissa andra föreskrifter för att avtal som sluts på elektronisk väg skall bli giltiga, t.ex. elektronisk signatur med speciella säkerhetskrav. Elektroniska underskrifter är en central förutsättning för att den elektroniska handeln skall utvecklas, vid sidan av detta direktivs rambestämmelser.

4.9. Artikel 10: Uppgifter som skall tillhandahållas

4.9.1. En klar presentation av hur tjänsterna används ökar överblick och insyn och förhindrar missförstånd med oönskade rättsföljder; vi ställer oss därför odelat positiva till en sådan.

4.10. Artikel 11: Tidpunkt för ingående

4.10.1. Det skall vara en förutsättning för ett avtal med rättslig verkan att tjänsteleverantören bekräftar mottagandet och att användaren bekräftat mottagandet av denna bekräftelse. När det klart fastställs vid vilken tidpunkt avtalet har slutits och att en mekanism ställts till förfogande, kan användaren upptäcka och korrigera felaktiga uppgifter. Detta är mycket positivt. Kommittén noterar att begreppet "erbjudande" måste definieras klart och tydligt så att möjligheterna att kringgå bestämmelsen elimineras. Till exempel kan ett "erbjudande" på en webbsida i vissa medlemsstater uppfattas som en "begäran om offert" av kunderna. Här krävs ett klargörande.

4.10.2. Det är oklart vem som skall bära ansvaret för att ett meddelande försvinner på grund av tekniskt fel. Dessutom kan det ifrågasättas om slutanvändarna redan är tillräckligt medvetna om att all elektronisk kommunikationsutrustning periodvis måste kontrolleras för att se om det finns juridiskt relevant information.

4.11. Artiklarna 12-15: Mellanhänders ansvar

4.11.1. I och med införandet av ett graderat system för ansvarsfrihet respektive ansvarsbegränsning skapas en gemensam ansvarighetsram som bedömer Internetleverantörernas mångskiftande tjänster på olika sätt beroende på närheten till den förmedlade informationen och kontrollmöjligheterna. Kommittén ställer sig positiv till att man försöker formulera klara ansvarsregler för dem som förmedlar tjänster eller informationssamhället. Vi delar också uppfattningen att det primärt är informations-"producenten" som skall vara ansvarig för innehållet.

4.11.2. Artiklarna 12-15 lägger delvis ansvaret "för den vidarebefordrade informationen" på mellanhänderna. För klarhetens skull bör det uttryckligen sägas att nätleverantören visserligen inte kan ställas till svars för bristande kontroll av innehållet, men att ansvaret kvarstår oförändrat med avseende på insatser för dataskydd i enlighet med gällande dataskydds- och telekommunikationslagstiftning.

4.12. Artikel 17: Extrajudiciell lösning av tvister

4.12.1. För att den elektroniska handeln skall möta positivt gensvar är det helt avgörande att det skall finnas möjlighet att gå till domstol i fall av tvist. Särskilt i fråga om rättssaker om mindre belopp kan alternativa metoder för lösande av tvister komplettera domstolarnas rättsskyddande funktion. Med avseende på den extrajudiciella tvistlösningen går direktivförslaget in på ett element som har ökande betydelse, eftersom alla domstolar är överbelastade. Om konflikter snabbare kan redas upp till måttliga kostnader innebär det ett betydelsefullt steg mot medborgarnas jämlika tillgång till rättsväsendet, men detta kan bara genomföras om en viss minimikvalitet garanteras och om alla till buds stående medel är uttömda.

4.12.2. ESK efterlyser också en roll i detta sammanhang för de konsumentinformationsorgan som EU redan förfogar över.

4.13. Artikel 18: Rättsliga medel

4.13.1. Interimistiska förfaranden har i praktiken visat sig fungera väl. Det är positivt att de skall kunna användas även vid tvister om elektronisk distansförsäljning. Även breddningen av överklagandedirektivets(14) tillämpningsområde till brott mot föreskrifterna i detta direktiv verkar rimlig.

4.14. Artikel 19: Samarbete mellan myndigheter

4.14.1. Medlemsstaterna kan rimligtvis bara uppfylla förpliktelsen att bistå myndigheter och lämna begärda uppgifter om det sker inom ramen för lagarna om sekretess eller dataskydd.

4.15. Artikel 22: Undantag

4.15.1. Direktivförslaget tar upp olika former av undantagsbestämmelser. De enskilda staternas "åtgärder" måste granskas enligt ett kommittéförfarande under kommissionens kontroll. Genom det föreskrivna kommittéförfarandet kan direktivets tillämpningsområde ändras i efterhand av kommissionen utan det medbestämmandeförfarande som föreskrivs i EG-fördragets artikel 189b, med medlemsstaterna och Europaparlamentet. De befogenheter som planeras för kommissionens del att fatta beslut om åtgärdernas överensstämmelse med gemenskapsrätten i enlighet med artikel 22.3 d kan dessutom komma att beröra EG-domstolens ansvarsområde.

4.15.2. Det enda undantaget från detta system är i övrigt avgöranden i domstol. Det bör klargöras om direktivförslagets begrepp "åtgärder" i artikel 22.3 avser förvaltningsåtgärder eller lagstiftningsåtgärder.

4.16. Bilagor

4.16.1. I fråga om bilaga I bör det undersökas om hasard- och pyramidspel är undantagna från direktivets tillämpningsområde, särskilt dess artikel 3.

4.16.2. De rättsliga områden som räknas upp i bilaga II är undantagna från ursprungslandsprincipen. Hit hör bl.a. "avtalsmässiga förpliktelser avseende konsumentavtal". Det bör fastställas att det inte bara är de avtalsmässiga utan självfallet också de lagstadgade förpliktelserna i fråga om konsumentavtal som är undantagna. De förpliktelser som kan komma i fråga avser exempelvis information och vederbörlig omsorg. Här blir det nödvändigt med en avgränsning till marknadskommunikation. Att ställa krav på denna berör inte förpliktelserna i inskränkt bemärkelse under skedet före ett avtal.

Bryssel den 29 april 1999.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Beatrice RANGONI MACHIAVELLI

(1) EGT C 30, 5.2.1999, s. 4.

(2) KOM(97) 157 slutlig, 16.4.1997 - ESK:s yttrande: EGT C 19, 21.1.98, s. 72.

(3) KOM(97) 503 slutlig, 8.10.1997 - ESK:s yttrande: EGT C 157, 25.5.98, s. 1.

(4) KOM(1998) 297 slutlig, 13.5.1998; EGT C 325, 23.10.98, s. 5 - ESK:s yttrande: EGT C 40, 15.2.1999.

(5) KOM(1998) 50 slutlig, 4.2.1998 - ESK:s yttrande: EGT C 284, 14.9.98, s. 6.

(6) KOM(97) 582 slutlig, EGT C 48, 13.2.1998 - ESK:s yttrande: EGT C 214, 10.7.98, s. 29.

(7) KOM(97) 503 slutlig, 8.10.1997 - ESK:s yttrande: EGT C 157, 25.5.98, s. 1. KOM(1998) 297 slutlig, EGT C 325, 23.10.1998, s. 5 - ESK:s yttrande 1444/98: EGT C 40, 15.2.1999, s. 5.

(8) Direktiv 97/7/EG, 20.5.1997; EGT L 144, 4.6.1997, s. 19 - ESK:s yttrande: EGT C 19, 25.1.1993, s. 11.

(9) KOM(97) 623 slutlig - ESK:s yttrande: EGT C 214, 10.7.1998, s. 79.

(10) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG, 20.7.1998 om ändring av direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, EGT L 217, 5.8.98, s. 18.

(11) Direktiv 97/7/EG, 20.5.1997, EGT L 144, 4.6.1997, s. 19.

(12) Direktiv 98/7/EG, 16.2.1998, EGT L 101, 1.4.1998, s. 17 - ESK:s yttrande: EGT C 30, 30.1.1997, s. 94.

(13) KOM(1998) 297 slutlig - ESK:s yttrande CES 1444/98, 2.12.1998, EGT C 40, 15.2.1999.

(14) Direktiv 98/27/EG, 19.5.1998, EGT L 166, 11.6.1998, s. 51 - ESK:s yttrande: EGT C 30, 30.1.1997, s. 112.