–

Sparkasse Südpfalz, genom K. Kapischke, M. Sprenger och K. Waterfeld,

–

Finlands regering, av M. Pere, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) och av artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan TF och dennes arbetsgivare, Sparkasse Südpfalz. Målet gäller huruvida det är möjligt att senarelägga årlig betald semester som beviljats för en period som sammanfaller med en period då arbetstagaren ålagts karantän efter att ha varit i kontakt med en person som smittats av Sars-cov-2-virus.

3

Skälen 4 och 5 i direktiv 2003/88 har följande lydelse:

4

I artikel 7 i detta direktiv, med rubriken ”Årlig semester”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.”

5

I 7 § punkt 3 i Bundesurlaubsgesetz (federala semesterlagen) av den 8 januari 1963 (BGBl. 1963, s. 2), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad BUrlG), föreskrivs följande:

”Semester ska beviljas och tas ut under det innevarande kalenderåret. En överföring av semesterdagar till nästa kalenderår är tillåten endast om det föreligger tvingande verksamhetsskäl eller om den anställde anför personliga skäl som gör detta berättigat. Om semesterledigheten överförs ska den beviljas och tas ut under de första tre månaderna av det efterföljande kalenderåret. … …”

6

I 28 § punkt 1 i Gesetz zur Verhütung und Bekämpfung von Infektionskrankheiten beim Menschen (Infektionsschutzgesetz) (lag om förebyggande och bekämpande av infektionssjukdomar hos människor, nedan kallad IfSG) föreskrivs följande:

”Om sjuka personer, personer som misstänks vara sjuka eller personer som misstänks vara smittsamma eller bärare av virus upptäcks ska den ansvariga myndigheten vidta nödvändiga skyddsåtgärder i den mån och så länge som det är nödvändigt för att förhindra att smittsamma sjukdomar sprids. Myndigheten får i synnerhet ålägga personer att inte lämna den plats där de befinner sig eller att endast på vissa villkor lämna denna, eller att inte eller endast på vissa villkor beträda vissa lokaler eller offentliga platser som myndigheten bestämmer. …”

7

TF är anställd vid Sparkasse Südpfalz sedan år 2003 och beviljades en årlig betald semester för tiden 3–11 december 2020.

8

Den 2 december 2020 beslutade Kreisverwaltung Germersheim (distriktsförvaltningen i Germersheim, Tyskland) i enlighet med 28 § IfSG att TF skulle vara i karantän under tiden 2–11 december 2020 med motiveringen att han hade varit i kontakt med en person som smittats av sars-cov-2-virus.

9

Den 4 mars 2021 ansökte TF om att få senarelägga de årliga betalda semesterdagar som beviljats för den period som sammanföll med den karantänperiod som förelagts honom.

10

Sedan Sparkasse Südpfalz avslagits hans ansökan väckte TF talan vid Arbeitsgericht Ludwigshafen am Rhein (Arbetsdomstolen i Ludwigshafen am Rhein, Tyskland), som är hänskjutande domstol, och yrkade att det skulle fastställas att årlig betald semester inte ska avräknas från en karantänperiod som ålagts av en offentlig myndighet.

11

Den hänskjutande domstolen framhåller att enligt praxis från Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) syftar rätten till årlig betald semester uteslutande till att arbetsbefria arbetstagaren samtidigt som denne ges rätt till semesterersättning. Arbetsgivaren är emellertid inte ansvarig för hur ledigheten förlöper.

12

Enligt den hänskjutande domstolen är arbetsgivaren, enligt BUrlG, endast skyldig att godta att senarelägga de beviljade semesterdagarna om arbetstagaren kan styrka att han eller hon drabbats av arbetsoförmåga under ledighetsperioden. Tyska domstolar har emellertid slagit fast att enbart ett föreläggande om karantän inte innebär att en arbetstagare är arbetsoförmögen.

13

Den hänskjutande domstolen frågar sig emellertid om denna rättspraxis är förenlig med EU-domstolens tolkning av artikel 7.1 i direktiv 2003/88.

14

För det första erinrar nämnda domstol, med utgångspunkt i dom av den 14 oktober 2010, Union syndicale Solidaires Isère (C‑428/09, EU:C:2010:612), om att undantag från rätten till årlig betald semester ska tolkas strikt.

15

För det andra är det med hänsyn till syftet med den årliga betalda semestern, det vill säga att ge arbetstagaren möjlighet till vila och en period för avkoppling och fritid, enligt samma domstol inte säkert att en karantänperiod kan jämställas med en faktisk viloperiod.

16

För det tredje har EU-domstolen slagit fast i domen av den 29 november 2017, King (C‑214/16, EU:C:2017:914), att en förvärvad rätt till årlig betald semester inte kan förfalla vid utgången av referensperioden, det vill säga den period då den årliga semestern måste tas ut, när arbetstagaren varit förhindrad att ta ut sin semester. Åläggande om karantän skulle i detta avseende kunna anses som ett sådant hinder.

17

Mot denna bakgrund beslutade Arbeitsgericht Ludwigshafen am Rhein (Arbetsdomstolen i Ludwigshafen am Rhein) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 7.1 i [direktiv 2003/88] och den rätt till årlig betald semester som föreskrivs i artikel 31.2 i [stadgan] tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis beträffande beviljande av semester för arbetstagare enligt vilka villkoren för rätt till semester har uppfyllts också när arbetstagaren under en godkänd semester drabbas av en oförutsebar händelse, såsom en karantän som har beslutats av staten, och arbetstagaren därför hindras från att utöva denna rätt utan inskränkningar?”

18

Sparkasse Südpfalz har gjort gällande att tolkningsfrågan är för allmänt formulerad och att den vittnar om en förutfattad mening om svaret. Frågan är således hypotetisk och ska avvisas.

19

Enligt fast rättspraxis ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. De frågor som ställs av nationella domstolar presumeras vara relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när den fråga som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsrättslig regel, såvida det inte är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågan är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts (beslut av den 27 april 2023, Ministero della Giustizia (Uttagningsprov för notarier), C‑495/22, EU:C:2023:405, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

20

Det framgår vidare av likaså fast rättspraxis att när tolkningsfrågorna är felaktigt formulerade eller går utöver EU-domstolens uppdrag enligt artikel 267 FEUF, ankommer det på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 13 februari 2014, Crono Service m.fl., C‑419/12 och C‑420/12, EU:C:2014:81, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

21

Den hänskjutande domstolen har genom att begära tolkning av artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan ställt sin fråga, såsom den är formulerad i beslutet om hänskjutande, för att få klarhet i huruvida en oförutsebar händelse som inträffar under den årliga semesterperioden – såsom att åläggas karantän av offentliga myndigheter – ger arbetstagaren möjlighet att senarelägga sina semesterdagar. Nämnda domstol har härvid redogjort för skälen till att den anser att EU-domstolens svar på tolkningsfrågan är nödvändigt för att avgöra det nationella målet.

22

EU-domstolen gör följande bedömning. Beslutet om hänskjutande innehåller alla relevanta uppgifter för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på tolkningsfrågan.

23

Vidare omfattar uttrycket ”en oförutsebar händelse”, såsom Sparkasse Südpfalz har påpekat, andra oförutsebara händelser än föreläggande om karantän som det är fråga om i förevarande mål. Det följer emellertid av såväl preciseringen ”såsom en karantän” i tolkningsfrågans formulering som av själva innehållet i beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen i själva verket begärt tolkning av de berörda unionsrättsliga bestämmelserna enbart såvitt gäller inverkan av ett föreläggande om karantän på rätten till årlig semester.

24

Tolkningsfrågan kan således tas upp till sakprövning.

25

Genom sin fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning eller praxis som inte tillåter senareläggande av årlig betald semester vilken beviljats en arbetstagare som inte är sjuk, för en period som sammanfaller med en karantänperiod som ålagts av en offentlig myndighet sedan arbetstagaren varit i kontakt med en person som smittats av ett virus.

26

Det ska för det första erinras om att det följer av själva lydelsen av artikel 7.1 i direktiv 2003/88 att varje arbetstagare har rätt till årlig betald semester om minst fyra veckor. Denna rätt till årlig betald semester ska betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk, varvid de behöriga nationella myndigheternas genomförande av denna princip endast får ske inom de gränser som uttryckligen uppställs i direktiv 2003/88 (dom av den 22 september 2022, Fraport och St. Vincenz-Krankenhaus, C‑518/20 och C‑727/20, EU:C:2022:707, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

27

Rätten till årlig betald semester är, i egenskap av princip i unionens sociala regelverk, av särskild betydelse och slås uttryckligen fast i artikel 31.2 i stadgan. Artikel 7.1 i direktiv 2003/88 återspeglar och konkretiserar denna grundläggande rätt till en årlig betald semesterperiod, på så sätt som slås fast i stadgan. Medan artikel 31.2 i stadgan garanterar varje arbetstagare rätt till årlig betald semester, genomför artikel 7.1 i direktiv 2003/88 denna princip genom att fastställa längden på semesterperioden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Fraport och St. Vincenz-Krankenhaus, C‑518/20 och C‑727/20, EU:C:2022:707, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

28

Domstolen har i detta sammanhang, för det andra, slagit fast att rätten till årlig betald semester inte får tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Sobczyszyn, C‑178/15, EU:C:2016:502, punkt 21).

29

För det tredje erinrar domstolen om följande såvitt gäller syftet med artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan. Enligt fast rättspraxis har rätten till årlig semester ett dubbelt syfte, nämligen att ge arbetstagaren möjlighet dels att vila sig från de arbetsuppgifter som följer av anställningsavtalet, dels att förfoga över en period för avkoppling och fritid (dom av den 25 juni 2020, Varhoven kasatsionen sad na Republika Bulgaria och Iccrea Banca, C‑762/18 och C‑37/19, EU:C:2020:504, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

30

Arbetstagaren ska härvid ha möjlighet att faktiskt kunna tillgodogöra sig den minimiperiod för årlig betald semester som föreskrivs i artikel 7 i direktiv 2003/88 liksom de andra minimiperioder av vila som detta direktiv föreskriver (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Kreuziger, C‑619/16, EU:C:2018:872, punkt 49, och dom av den 4 juni 2020, Fetico m.fl., C‑588/18, EU:C:2020:420, punkt 32).

31

Domstolen har nämligen slagit fast att syftet med rätten till årlig betald semester, som är att arbetstagaren ska kunna vila sig och åtnjuta en period av avkoppling och fritid, skiljer sig från syftet med rätten till sjukledighet, som är att ge arbetstagaren möjlighet att tillfriskna från en sjukdom (dom av den 30 juni 2016, Sobczyszyn, C‑178/15, EU:C:2016:502, punkt 25).

32

Med hänsyn till att dessa två typer av ledighet har olika syften har domstolen slagit fast att en arbetstagare som är sjukledig under en i förväg fastställd årlig semesterperiod har rätt att, på egen begäran och för att faktiskt kunna utnyttja sin årliga semester, ta ut sin semester under en annan period än den som sammanfaller med sjukledigheten (dom av den 30 juni 2016, Sobczyszyn, C‑178/15, EU:C:2016:502, punkt 26, och där angiven rättspraxis).

33

I sistnämnda fall kan arbetsoförmågan i princip inte förutses och är oberoende av arbetstagarens vilja (dom av den 4 oktober 2018, Dicu, C‑12/17, EU:C:2018:799, punkt 32).

34

En sjukskriven arbetstagare är vidare begränsad i fysiskt eller psykiskt hänseende på grund av sjukdom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2018, Dicu, C‑12/17, EU:C:2018:799, punkt 33).

35

Under de minimiperioder av vila som föreskrivs i direktiv 2003/88 ska arbetstagaren inte ha några skyldigheter gentemot arbetsgivaren som kan hindra honom från att fritt och oavbrutet ägna sig åt sina egna intressen, i syfte att neutralisera de verkningar som arbetet har på dennes säkerhet och hälsa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 94).

36

Det är mot bakgrund av dessa principer, såsom de kommit till konkret uttryck i domstolens praxis, som tolkningsfrågan ska prövas.

37

Det framgår av beslutet om hänskjutande att TF beviljats semesterdagar för en period som sammanfaller med en period då han förelades att iaktta karantän av offentliga myndigheter med stöd av 28 § IfSG. Föreläggandet om karantän var en folkhälsoåtgärd för att förebygga spridningen av en smittsam sjukdom sedan arbetstagaren hade varit i kontakt med en smittad person. Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt tyska domstolars praxis gällande relevanta bestämmelser i BUrlG ger ett föreläggande om karantän som inte samtidigt medför arbetsoförmåga, i likhet med vad som är fallet i förevarande fall, ger inte rätt att senarelägga årlig betald semester.

38

Domstolen påpekar härvid att syftet med karantänåtgärden, det vill säga att undvika spridning av en smittsam sjukdom genom att isolera personer som kan komma att utveckla symptom, skiljer sig från syftet med årlig betald semester som det erinrats om i punkt 29 ovan.

39

Det är vidare visserligen utrett att ett föreläggande om karantän, i likhet med arbetsoförmåga på grund av sjukdom för sjuldomen, är en oförutsebar händelse som är oberoende av den berörda personens vilja.

40

Det framgår av handlingarna i målet att klaganden i det nationella målet förelagts karantän av en offentlig myndighet med motiveringen att han varit i kontakt med en person som var smittad av Sars-cov-2-viruset.

41

Nämnde arbetstagare var emellertid inte arbetsoförmögen enligt läkarintyg under den berörda perioden.

42

En dylik arbetstagare befinner sig således i en annan situation jämfört med en arbetstagare som är sjukskriven och begränsad i fysiskt eller psykiskt hänseende på grund av sjukdom.

43

Syftet med en karantänåtgärd kan därför inte anses vara jämförbart med syftet med en sjukskrivning i den mening som avses i rättspraxis i punkt 31 ovan. En period av karantän kan inte i sig utgöra ett hinder för att uppnå syftet med den årliga semestern, nämligen att ge arbetstagaren möjlighet att vila sig från de arbetsuppgifter som följer av anställningsavtalet, samt att denne ska förfoga över en period för avkoppling och fritid (dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

44

Ett föreläggande om karantän kan visserligen, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 52–56 i sitt förslag till avgörande, inverka på de villkor under vilka en arbetstagare kan förfoga över sin lediga tid. Ett sådant föreläggande kan emellertid inte i sig anses undergräva denne arbetstagares rätt att faktiskt kunna tillgodogöra sig sin årliga betalda semester. Under den årliga semestern kan arbetstagaren nämligen inte åläggas någon skyldighet av sin arbetsgivare som kan hindra honom från att fritt och oavbrutet ägna sig åt sina egna intressen, i syfte att neutralisera de verkningar som arbetet har på dennes säkerhet och hälsa.

45

Så länge arbetsgivaren uppfyller dessa skyldigheter kan arbetsgivaren följaktligen inte anses förpliktad att kompensera de olägenheter som följer av en oförutsebar händelse, såsom ett föreläggande om karantän från en offentlig myndighet, som hindrar den anställde från att fullt ut dra fördel av sin rätt till årlig betald semester. Direktiv 2003/88, vars grundläggande principer domstolen erinrat om i punkterna 26–35 ovan, syftar nämligen inte till att varje händelse som kan hindra arbetstagaren från att, fullt ut och på så sätt han eller hon önskar, njuta av en vilo- eller rekreationsperiod ska vara skäl för att vederbörande beviljas ytterligare ledighet för att syftet med den årliga semestern ska säkerställas.

46

Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras på följande sätt. Artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationell lagstiftning eller praxis som inte tillåter senareläggande av årlig betald semester vilken beviljats en arbetstagare som inte är sjuk, för en period som sammanfaller med en karantänperiod som ålagts av en offentlig myndighet sedan arbetstagaren varit i kontakt med en person som smittats av ett virus.

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas på följande sätt:

Nämnda bestämmelser utgör inte hinder för nationell lagstiftning eller praxis som inte tillåter senareläggande av årlig betald semester vilken beviljats en arbetstagare som inte är sjuk, för en period som sammanfaller med en karantänperiod som ålagts av en offentlig myndighet sedan arbetstagaren varit i kontakt med en person som smittats av ett virus.