–

Land Oberösterreich, genom K. Holzinger, Rechtsanwältin,

–

KV, genom S. Scheed, Rechtsanwältin,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga, D. Martin och B.‑R. Killmann, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11 i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44), artikel 2 i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 2000, s. 22) och artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan KV och Land Oberösterreich (delstaten Oberösterreich, Österrike) angående en begäran om ersättning för den skada som KV påstår sig ha lidit till följd av att KV nekats bostadsbidrag.

3

I artikel 1 i direktiv 2000/43, med rubriken ”Syfte”, anges följande:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en ram för bekämpning av diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung för att genomföra principen om likabehandling i medlemsstaterna.”

4

I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Begreppet diskriminering”, anges följande:

”1.   I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung.

2.   Enligt punkt 1 skall

…”

5

Artikel 3 i direktiv 2000/43 har rubriken ”Tillämpningsområde”. I artikel 3.2 anges följande:

”Detta direktiv omfattar inte särbehandling på grund av nationalitet och påverkar inte bestämmelser och villkor för inresa till och bosättning på medlemsstaternas territorium för medborgare i tredje land och statslösa personer. Det påverkar inte heller sådan behandling som beror på den rättsliga ställning som medborgarna i tredje land och de statslösa personerna har.”

6

I skälen 2, 4, 12 och 13 i direktiv 2003/109 anges följande:

…

…

7

I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med:

…”

8

I artikel 11 i direktivet, med rubriken ”Likabehandling”, föreskrivs följande:

”1.   Varaktigt bosatta skall åtnjuta den behandling som en medlemsstats egna medborgare får i fråga om följande:

…

…

4.   Medlemsstaterna får begränsa likabehandlingen i fråga om socialt bistånd och social trygghet till grundläggande förmåner.

…”

9

Delstaten Oberösterreich beslutar om bostadsbidrag och villkoren för att bevilja bostadsbidrag reglerades i följande bestämmelser i Oberösterreichisches Wohnbauförderungsgesetz (delstaten Oberösterreichs lag om stöd till bostadsbyggande) (LGBl. 6/1993), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad oöWFG). I 6 § oöWFG föreskrevs följande:

”…

9.   Stöd enligt denna lag kan beviljas österrikiska medborgare, medborgare i en medlemsstat inom [Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)] och unionsmedborgare och deras familjemedlemmar i den mening som avses i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77)]. Om det inte föreskrivs i internationella konventioner att stöd ska kunna beviljas andra personer på samma sätt som till österrikiska medborgare, får stöd beviljas andra personer endast om följande villkor är uppfyllda:

…

11.   Villkoret i punkt 9 led 3 ska anses vara uppfyllt om sökanden

…”

10

I 23 § oöWFG föreskrevs följande:

”Bostadsbidrag kan beviljas den som är förstahandshyresgäst, den som kommer att ingå ett köpeavtal och den som är ägare till en bostad avseende vilken stöd har beviljats om följande förutsättningar är uppfyllda:

2.   Bostadsbidrag kan beviljas förstahandshyresgästen till en bostad för vilken inget stöd har beviljats om villkoren i punkt 1 leden 1–3 är uppfyllda och hyresavtalet inte har ingåtts med en närstående.

…”

11

Enligt 2 § punkt 3 i Oberösterreichische Wohnbeihilfen-Verordnung (delstaten Oberösterreichs förordning om bostadsbidrag), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, är bostadsbidraget begränsat till högst 300 euro per månad.

12

Personer som befann sig i en social nödsituation kunde erhålla ett behovsprövat försörjningsstöd enligt Oberösterreichisches Mindestsicherungsgesetz (delstatens Oberösterreichs lag om försörjningsstöd) (BGBl. 74/2011), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad oöBMSG). I 1 § oöBMSG preciserades att syftet med detta försörjningsstöd var att de som behövde stöd av samhället i detta hänseende skulle garanteras skäliga levnadsvillkor och den varaktiga integration i samhället som detta medförde. Under vissa förutsättningar kunde en sådan förmån även erhållas utöver eller mot delvis avräkning av bostadsbidraget. Grundbeloppet för försörjningsstödet uppgick år 2018 till 921,30 euro per månad för ensamhushåll och till 649,10 euro för vuxna i hushållsgemenskap, varvid kompletterande förmåner beviljades för barn.

13

I 4 § oöBMSG föreskrevs följande:

”1.   Om inte annat anges i denna lag får försörjningsstöd endast beviljas personer som

14

Av 5 § oöBMSG framgick följande:

”Försörjningsstöd kan endast beviljas om den som uppfyller villkoren i 4 §

15

I 6 § oöBMSG föreskrevs följande:

”1.   En person befinner sig i en social nödsituation när personen inte kan tillgodose

eller i detta sammanhang tillgodose nödvändigt skydd vid sjukdom, graviditet och förlossning.

2.   De försörjningsbehov som avses i punkt 1 inbegriper kostnader för regelbundet förekommande behov som måste täckas för att uppnå en skälig levnadsnivå, särskilt livsmedel, kläder, personlig hygien, möbler och hushållsutrustning, uppvärmning, elektricitet och andra personliga behov, såsom behovet av att på ett fullgott sätt delta i det sociala och kulturella samhällslivet.

3.   De behov av boende som avses i punkt 1 ska inbegripa regelbundna hyreskostnader, allmänna skatter och avgifter som är nödvändiga för att garantera en lämplig bostad.

…”

16

Genom Oberösterreichisches Antidiskriminierungsgesetz (delstaten Oberösterreichs lag mot diskriminering) (LGBl. 50/2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad oöADG) införlivades direktiv 2000/43 med österrikisk rätt. I 1§ oöADG, med rubriken ”Förbud mot diskriminering”, föreskrivs att all direkt eller indirekt diskriminering av fysiska personer på grund av bland annat etniskt ursprung ska vara förbjuden. Enligt 3 § oöADG är 1 § inte tillämplig vid särbehandling på grund av nationalitet när sådan särbehandling är föreskriven i lag eller är objektivt motiverad och unionsbestämmelser eller bestämmelser i internationella konventioner inom ramen för den europeiska integrationen avseende likabehandling inte utgör hinder för en sådan behandling.

17

I 8 § oöADG föreskrivs följande:

”1.   Vid överträdelse av förbudet mot diskriminering på de grunder som anges i 1 § har den förfördelade personen … rätt till skälig ersättning.…

Utöver ersättning för ekonomisk skada har [han eller hon] även rätt till skälig ersättning för ideell skada. Ersättningen för ideell skada får inte understiga 1000 euro.

…”

18

KV, som är turkisk medborgare, bor sedan år 1997 tillsammans med sin hustru och deras tre barn i Österrike, där han har ”ställning som varaktigt bosatt” i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 2003/109. Fram till slutet av år 2017 beviljades han bostadsbidrag med tillämpning av oöWFG. Eftersom det från och med den 1 januari 2018, enligt 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG, krävs att en tredjelandsmedborgare, för att beviljas detta bidrag, ska styrka – på ett i lagstiftningen angivet sätt – att han eller hon har grundläggande kunskaper i tyska språket, nekades KV efter detta datum rätten till nämnda bidrag med motiveringen att han inte inkommit med sådan bevisning.

19

KV väckte talan vid Bezirksgericht Linz (Distriktsdomstolen i Linz, Österrike) och yrkade att delstaten Oberösterreich skulle förpliktas att till honom betala skadestånd motsvarande det bostadsbidrag som han hade gått miste om från januari till november 2018, nämligen 281,54 euro per månad, jämte ett ideellt skadestånd på 1000 euro. Till stöd för sina yrkanden åberopade han 8 § oöADG och gjorde gällande dels att 6 § punkt 9 led 3 och 6 § punkt 11 oöWFG missgynnade honom på grund av hans etniska ursprung, utan att detta var motiverat, dels att bostadsbidraget utgjorde en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109.

20

Bezirksgericht Linz (Distriktsdomstolen i Linz) biföll dessa yrkanden, varpå delstaten Oberösterreich överklagade till den hänskjutande domstolen, Landesgericht Linz (Regionala domstolen i Linz, Österrike).

21

Den hänskjutande domstolen har inledningsvis påpekat att den behöver ett svar på den första och den andra frågan, oberoende av varandra, för att den ska kunna avgöra det mål den har att pröva. Även om bostadsbidraget ska kvalificeras som en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, skulle det nämligen ändå vara användbart för den hänskjutande domstolen att få ett svar på den andra frågan, eftersom KV har grundat sin skadeståndstalan på 8 § punkt 1 oöADG och yrkat såväl utbetalning av det bostadsbidrag han har gått miste om som ersättning för den ideella skada som han har lidit till följd av att han diskriminerats på grund av sin etniska tillhörighet. Om bostadsbidraget inte ska kvalificeras som en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, är det enligt den hänskjutande domstolen ändå tänkbart att bestämmelsen i 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG utgör en diskriminering som är förbjuden enligt direktiv 2000/43 eller strider mot stadgan. Den hänskjutande domstolen anser att delstaten Oberösterreich, när den utnyttjade sin rätt att tillämpa undantaget i artikel 11.4 i nämnda direktiv, vid sin utformning av de närmare bestämmelserna för att bevilja bostadsbidrag, borde ha iakttagit de övriga krav som uppställs i unionsrätten, såsom i direktiv 2000/43 och i stadgan, och inte tillämpa några diskriminerande kriterier. Enligt den hänskjutande domstolen ska det följaktligen prövas huruvida 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG strider mot direktiv 2000/43 eller stadgan, oberoende av artikel 11 i direktiv 2003/109.

22

För att först försöka få klarhet i huruvida bostadsbidraget utgör en ”grundläggande förmån”, i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, har den hänskjutande domstolen angett att utskottet för bostäder, stadsplanering och miljö i Oberösterreichischer Landtag (delstaten Oberösterreichs parlament, Österrike) i sin rapport angående ett lagförslag om ändring av oöWFG år 2013 förklarade att stödet till bostadsbyggande, inklusive bostadsbidrag, inte utgjorde en sådan förmån. Den hänskjutande domstolen menar att utskottet på detta sätt gav uttryck för delstaten Oberösterreichs parlaments avsikt att utnyttja möjligheten att tillämpa det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen har påpekat att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare emellertid inte generellt har uteslutits från möjligheten att beviljas bostadsbidrag, men att det uppställs kompletterande villkor för dessa personer. Den hänskjutande domstolen har preciserat att den emellertid inte är bunden av utskottets tolkning av artikel 11.4 i direktiv 2003/109.

23

Den hänskjutande domstolen anser att det inte är uppenbart att de principer som slogs fast i domen av den 24 april 2012, Kamberaj (C‑571/10, EU:C:2012:233) kan tillämpas på bostadsbidrag.

24

Den hänskjutande domstolen har angett att det försörjningsstöd som föreskrivs i oöBMSG syftar till att möjliggöra för personer som befinner sig i en social nödsituation att generellt leva under skäliga levnadsvillkor, vilket inbegriper tillgång till en bostad. De villkor som uppställs för att beviljas försörjningsstöd är betydligt strängare än de som krävs för att beviljas bostadsbidrag, då försörjningsstöd endast kan beviljas personer som inte har någon inkomst eller endast mycket låg inkomst. Försörjningsstödet förutsätter följaktligen att det föreligger ett betydligt större socialt behov än det som kan motivera beviljandet av bostadsbidrag. Personer som har en inkomst som är låg, men som kan täcka existensminimum, kan därför erhålla bostadsbidrag utan att erhålla den förmån som beviljas i form av försörjningsstöd. I vissa fall är det möjligt att uppbära både försörjningsstöd och bostadsbidrag, varvid den första förmånen utges med delvis avräkning av den andra förmånen. De personer som avses med dessa förmåner är emellertid inte desamma.

25

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida endast de förmåner som föreskrivs i oöBMSG ska anses utgöra ”grundläggande förmåner” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, eller om även bostadsbidraget kan kvalificeras på detta sätt, eftersom även bostadsbidraget syftar till att lindra den börda som följer av boendekostnaderna när denna börda är oskälig, trots att detta bidrag, till skillnad från försörjningsstödet, inte är beroende av att den berörda personen befinner sig i en social nödsituation.

26

Vad därefter gäller den påstådda diskrimineringen på grund av ras eller etniskt ursprung har den hänskjutande domstolen angett att oöADG införlivar direktiv 2000/43 med österrikisk rätt, i de delar det är relevant för det nationella målet, även om uttrycket ”etnisk tillhörighet” används i denna lag. Den hänskjutande domstolen har påpekat att en särbehandling som grundar sig på kriteriet att en person har ställning som tredjelandsmedborgare enligt artikel 3.2 i direktivet i princip och i sig inte omfattas av direktivet. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida ett nationalitetskriterium, under vissa förutsättningar, ändå kan utgöra en ”indirekt diskriminering” på grund av etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 2.2 b i samma direktiv. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att den ska uttala sig angående en regel som innehåller ett krav på att den berörda personen ska ha grundläggande kunskaper i tyska språket och lägga fram bevis för detta på ett klart angivet sätt. Den hänskjutande domstolen tillägger att den, för det fall det finns anledning att pröva huruvida oöWFG medför en indirekt diskriminering, måste pröva huruvida denna diskriminering är motiverad. Syftet med 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG är enligt den hänskjutande domstolen att ge tredjelandsmedborgare en mer begränsad tillgång till bostadsbidrag, och skälet till att kräva att tredjelandsmedborgare har grundläggande kunskaper i tyska språket är att dessa kunskaper är viktiga för den berörda personens sociala integration. Kravet på att sådana kunskaper ska styrkas kan enligt den hänskjutande domstolen ifrågasättas, om man beaktar de övriga villkor som krävs för att beviljas bostadsbidrag och de krav som den berörda tredjelandsmedborgaren måste uppfylla för att förvärva ställning som varaktigt bosatt i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 2003/109.

27

För det fall EU-domstolen skulle anse att direktiv 2000/43 inte är tillämpligt på de faktiska omständigheterna i det nationella målet uppkommer enligt den hänskjutande domstolen frågan huruvida bestämmelsen i 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG ska prövas mot bakgrund av artikel 21 i stadgan. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att de närmare villkoren för en sådan regel ska fastställas med beaktande av kraven i stadgan, eftersom det nationella målet omfattas av stadgans tillämpningsområde, i och med att det finns unionsrättsliga bestämmelser som föreskriver att sociala förmåner ska utbetalas till varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare och de nationella bestämmelser som är aktuella i det nationella målet kan anses utgöra ett genomförande av dessa bestämmelser.

28

Mot denna bakgrund beslutade Landesgericht Linz (Regionala domstolen i Linz) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

29

Delstaten Oberösterreich har, efter det att generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande, genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 12 mars 2021, begärt att domstolen ska återuppta den muntliga delen av förfarandet i enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler. Delstaten Oberösterreich har till stöd för sin begäran i huvudsak gjort gällande att generaladvokatens kvalificering av bostadsbidraget som en ”grundläggande förmån”, i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, är felaktig. En sådan kvalificering strider nämligen, enligt delstaten Oberösterreich, mot såväl denna bestämmelse som domstolens rättspraxis och syftet med denna förmån. Dessutom anser delstaten Oberösterreich att generaladvokatens förslag till avgörande är motsägelsefullt och grundar sig på omständigheter som inte har bevisats eller som inte har åberopats. Delstaten Oberösterreich har vidare, vad gäller de bevis som den som ansöker om bostadsbidrag måste inge för att styrka att han eller hon har grundläggande kunskaper i det tyska språket, bestritt att det kan finnas andra bevismedel än de som redan har godtagits enligt den nationella lagstiftningen.

30

EU-domstolen erinrar om att det i stadgan för Europeiska unionens domstol och i rättegångsreglerna inte föreskrivs någon möjlighet för de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl.(Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

31

Vidare ska generaladvokaten, enligt artikel 252 andra stycket FEUF, vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade yttranden i ärenden som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver deras deltagande. EU-domstolen är inte bunden av vare sig förslaget till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för generaladvokatens förslag. Att någon av de berörda parterna inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet (dom av den 4 december 2019, Consorzio Tutela Aceto Balsamico di Modena, C‑432/18, EU:C:2019:1045, punkt 21, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 64).

32

Domstolen får emellertid, enligt artikel 83 i domstolens rättegångsregler, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, genom särskilt uppsatt beslut, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

33

I förevarande fall finner EU-domstolen emellertid, efter att ha hört generaladvokaten, att den – efter den skriftliga delen av förfarandet – har tillräcklig kännedom om samtliga omständigheter för att avgöra målet. EU‑domstolen påpekar vidare att målet inte ska avgöras på grundval av ett argument som inte avhandlats mellan parterna och övriga berörda. Slutligen har det inte i begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet framkommit någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång. Mot denna bakgrund saknas det anledning att återuppta den muntliga delen av förfarandet.

34

Det framgår av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, inom ramen för den första frågan, utgår från premissen att bostadsbidrag ingår i de förmåner som avses i artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 och att de myndigheter som är behöriga att genomföra detta direktiv tydligt har uttryckt att de avsåg att åberopa det undantag som föreskrivs i artikel 11.4 i direktivet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

35

Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, för att beviljas bostadsbidrag, på ett i lagstiftningen angivet sätt ska styrka att de har grundläggande kunskaper i denna medlemsstats språk, även när medlemsstaten har använt sig av möjligheten att tillämpa det undantag som föreskrivs i artikel 11.4 i detta direktiv.

36

Den hänskjutande domstolen vill i huvudsak få klarhet i huruvida bostadsbidrag ska kvalificeras som en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4.

37

Enligt denna bestämmelse får medlemsstaterna begränsa likabehandlingen mellan varaktigt bosatta, i den mening som avses i direktivet, och medlemsstatens egna medborgare, i fråga om socialt bistånd och social trygghet, till grundläggande förmåner. Undantaget i artikel 11.4 i direktiv 2003/109 ska tolkas restriktivt, eftersom varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares integration i medlemsstaterna och dessa medborgares rätt till likabehandling på de områden som nämns i artikel 11.1 i direktivet är en huvudregel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 86).

38

Vad gäller begreppet ”grundläggande förmån”, i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, erinrar domstolen om att detta begrepps innebörd och räckvidd – i och med att det inte finns någon definition av begreppet i direktivet och inte heller någon hänvisning till nationell rätt – ska fastställas med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och det mål som eftersträvas med direktivet, vilket såsom framgår av bland annat skälen 2, 4 och 12 i direktivet är att lagligt och varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare ska integreras i medlemsstaterna. Nämnda bestämmelse måste förstås på så sätt att den tillåter medlemsstaterna att begränsa den likabehandling som innehavarna av den ställning som beviljas enligt direktiv 2003/109 ska åtnjuta, med undantag för förmåner i fråga om socialt bistånd eller socialt skydd som beviljas av offentliga myndigheter, oavsett om det är på nationell, regional eller lokal nivå, vilka bidrar till att möjliggöra för individen att tillgodose sina grundläggande behov, såsom mat, bostad och hälsa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkterna 90 och 91).

39

Vidare måste medlemsstaterna, när de beslutar om åtgärder avseende social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd, som definieras i deras nationella lagstiftning och som omfattas av principen om likabehandling i artikel 11.1 d i direktiv 2003/109, respektera rättigheterna och iaktta principerna i stadgan, bland annat de som erkänns i artikel 34 i stadgan. Enligt denna sistnämnda artikel ska unionen erkänna och respektera rätten till socialt stöd och till stöd till boendet som är avsedda att trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel. Av detta följer att en förmån som uppfyller det mål som anges i nämnda artikel i stadgan inte enligt unionsrätten kan anses falla utanför de grundläggande förmånerna i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109 (dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkterna 80 och 92).

40

Detta medför, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande, att en förmån som gör det möjligt för personer som saknar tillräckliga medel att tillgodose sina behov av bostad för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå utgör ”grundläggande förmåner” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109.

41

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att syftet med bostadsbidraget är att förhindra att boendekostnaden blir en oskälig belastning. Med ett maximibelopp på 300 euro rör det sig om ett bidrag till boendekostnaderna som inte är avsett att fullt ut täcka stödmottagarens boendekostnader, utan att täcka en del av dessa kostnader för att personer med låga inkomster inte ska använda en alltför stor del av sina inkomster för en lämplig bostad.

42

Det framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att bostadsbidraget, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 59 i sitt förslag till avgörande, bidrar till att säkerställa en skälig levnadsnivå för dessa personer genom att ge dem möjlighet att skaffa sig en lämplig bostad, utan att använda en alltför stor del av sina inkomster till boende, eventuellt på bekostnad av att kunna tillfredsställa andra grundläggande behov. Bostadsbidraget förefaller således utgöra en förmån som bidrar till att bekämpa social utestängning och fattigdom, avsedd att trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel, såsom anges i artikel 34.3 i stadgan. Om så är fallet är det följaktligen även nödvändigt att bevilja varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare bostadsbidrag i syfte att uppnå det integrationsmål som eftersträvas med direktiv 2003/109. Bostadsbidrag förefaller således kunna utgöra en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktivet.

43

Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta och att göra den prövning som är nödvändig, med beaktande av ändamålet med bostadsbidraget, villkoren för dess beviljande och den plats som stödet har i det nationella systemet för socialt bistånd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 92).

44

Enbart den omständigheten att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, om de uppfyller villkoren för det, kan beviljas ett annat socialt stöd, såsom det försörjningsstöd som föreskrivs i oöBMSG, vilket syftar till att göra det möjligt för personer som befinner sig i en social nödsituation att få skäliga levnadsvillkor, även i fråga om boende, och som kan kvalificeras som en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, utesluter inte i sig att bostadsbidraget kvalificeras på samma sätt om det också uppfyller de kriterier som det erinrats om ovan i punkterna 38–40.

45

För det fall bostadsbidraget inte kan kvalificeras som en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, ska det enligt den hänskjutande domstolen konstateras att det inte föreskrivs någon särskild skyldighet i direktiv 2003/109 för det fall en medlemsstat, efter att ha utnyttjat möjligheten att tillämpa det undantag som föreskrivs i artikel 11.4 i direktivet, ändå beviljar en förmån som inte kan kvalificeras som en ”grundläggande förmån” till tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta.

46

En sådan situation är annorlunda än den situation i vilken en unionsrättsakt ger medlemsstaterna frihet att välja mellan flera olika genomförandemetoder eller ger dem ett utrymme för skönsmässig bedömning som ingår som en del i den ordning som inrättas genom denna rättsakt, eller den situation i vilken en sådan rättsakt tillåter medlemsstaterna att anta specifika åtgärder för att uppnå syftet med rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 50).

47

Om bostadsbidraget inte ska anses utgöra en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, omfattas villkoren för beviljande av denna förmån, såsom den bevisning som enligt kravet i 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG på ett särskilt angivet sätt ska inges för att styrka grundläggande kunskaper i tyska språket, av medlemsstaternas kvarstående befogenhet, utan att regleras av direktivet eller omfattas av dess tillämpningsområde (se, analogt, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

48

Av detta följer att de villkor för beviljande av bostadsbidrag som föreskrivs i 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG i ett sådant fall inte ska bedömas mot bakgrund av direktiv 2003/109.

49

Mot bakgrund av dessa överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 ska tolkas så, att den – även när medlemsstaten har använt sig av det undantag som föreskrivs i artikel 11.4 i detta direktiv – utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat, som innebär att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, för att beviljas bostadsbidrag, på ett i lagstiftningen angivet sätt måste styrka att de har grundläggande kunskaper i denna medlemsstats språk, om detta bostadsbidrag utgör en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i denna sistnämnda bestämmelse, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

50

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/43 ska tolkas så, att det utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som innebär att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, för att beviljas bostadsbidrag, på ett i lagstiftningen angivet sätt måste styrka att de har grundläggande kunskaper i denna medlemsstats språk.

51

Enligt artiklarna 1, 2.1 och 2.2 i direktiv 2000/43 är direktivet endast tillämpligt på direkt eller indirekt diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung. I artikel 3.2 i direktivet preciseras att direktivet inte omfattar särbehandling på grund av nationalitet och inte påverkar bestämmelser och villkor för inresa till och bosättning på medlemsstaternas territorium för medborgare i tredjeland och statslösa personer. Det påverkar inte heller sådan behandling som beror på den rättsliga ställning som medborgarna i tredjeland och de statslösa personerna har.

52

I förevarande fall grundar sig särbehandlingen av tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatta i förhållande till nationella medborgare, vilken följer av 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG, på denna ställning.

53

En sådan särbehandling omfattas följaktligen inte av tillämpningsområdet för direktiv 2000/43 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 50).

54

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida en särbehandling som grundar sig på ett kriterium avseende nationalitet eller, såsom i det nationella målet, på tredjelandsmedborgarens ställning som varaktigt bosatt, under vissa förutsättningar även kan utgöra en ”indirekt diskriminering” på grund av etniskt ursprung, i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2000/43, eftersom det i 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG görs en åtskillnad inte enbart med avseende på kriteriet att en person har ställning som varaktigt bosatt, utan även med avseende på kriteriet att en person har grundläggande kunskaper i det nationella språket.

55

EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att indirekt diskriminering, enligt artikel 2.2 b i direktiv 2000/43, anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer av en viss ras eller ett visst etniskt ursprung jämfört med andra personer. Uttrycket ”särskilt missgynnar” som används i denna bestämmelse ska förstås så, att det särskilt är de personer som har ett visst etniskt ursprung som missgynnas av åtgärden i fråga. Begreppet indirekt diskriminering, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, är endast tillämpligt om den åtgärd som påstås vara diskriminerande missgynnar ett visst etniskt ursprung (dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria, C‑83/14, EU:C:2015:480, punkt 100, dom av den 6 april 2017, Jyske Finans, C‑668/15, EU:C:2017:278, punkterna 27 och 31, och dom av den 15 november 2018, Maniero, C‑457/17, EU:C:2018:912, punkterna 47 och 48).

56

Bestämmelsen i 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG, som är tillämplig på alla tredjelandsmedborgare utan åtskillnad, missgynnar emellertid inte personer med ett visst etniskt ursprung. Bestämmelsen kan således inte ge upphov till en ”indirekt diskriminering” på grund av etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2000/43.

57

Mot bakgrund av dessa överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. En lagstiftning i en medlemsstat som är tillämplig på alla tredjelandsmedborgare utan åtskillnad och som innebär att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, för att beviljas bostadsbidrag, på ett i lagstiftningen angivet sätt måste styrka att de har grundläggande kunskaper i denna medlemsstats språk, omfattas inte av tillämpningsområdet för direktiv 2000/43.

58

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 21 i stadgan, i den del den förbjuder all diskriminering på grund av etniskt ursprung, ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som innebär att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, för att beviljas bostadsbidrag, på ett i lagstiftningen angivet sätt måste styrka att de har grundläggande kunskaper i denna medlemsstats språk.

59

I artikel 51.1 i stadgan föreskrivs att dess bestämmelser riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. I artikel 6.1 FEU, liksom i artikel 51.2 i stadgan, preciseras att bestämmelserna i stadgan inte på något sätt ska utöka unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen. Domstolen ska således, mot bakgrund av stadgan, tolka unionsrätten inom ramen för de befogenheter som unionen tilldelats och kan följaktligen inte pröva en nationell lagstiftning i förhållande till stadgan, när lagstiftningen inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkterna 20 och 21, och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl., C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 32).

60

Såsom framgår av svaret på den andra frågan omfattas en sådan lagstiftning i en medlemsstat som den som är aktuell i det nationella målet inte av tillämpningsområdet för direktiv 2000/43.

61

Vidare erinrar domstolen om att det i direktiv 2003/109, för det fall bostadsbidrag inte ska kvalificeras som en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4 i det direktivet, såsom påpekats i punkterna 45 och 47 i denna dom, inte föreskrivs någon specifik skyldighet för medlemsstaterna för det fall de, efter det att de utnyttjat möjligheten att tillämpa det undantag som föreskrivs i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, ändå beviljar varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare en förmån som ingår i det sociala skyddet eller i det sociala biståndet men inte betraktas som en grundläggande förmån. De villkor som ska vara uppfyllda för att en sådan förmån ska beviljas, såsom kravet att på ett särskilt angivet sätt styrka grundläggande kunskaper i tyska, vilket anges i 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG, omfattas således inte av direktivets tillämpningsområde.

62

Av detta följer att en sådan bestämmelse som 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG i ett sådant fall inte omfattas av tillämpningsområdet för stadgan och följaktligen inte kan prövas i förhållande till bestämmelserna i denna, särskilt artikel 21 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

63

Om bostadsbidrag däremot utgör en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, är stadgan tillämplig, såsom framgår av punkt 39 ovan. En sådan bestämmelse som 6 § punkterna 9 och 11 oöWFG, som är tillämplig på samtliga tredjelandsmedborgare utan åtskillnad och som inte medför att personer med ett visst etniskt ursprung missgynnas, kan emellertid inte anses utgöra diskriminering på grund av etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 21 i stadgan, för vilken direktiv 2000/43 utgör det konkreta uttrycket på de materiella områden som det omfattar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria, C‑83/14, EU:C:2015:480, punkt 58).

64

Mot bakgrund av dessa överväganden ska den tredje frågan besvaras enligt följande. När en medlemsstat har använt sig av möjligheten att tillämpa undantaget i artikel 11.4 i direktiv 2003/109, är artikel 21 i stadgan inte tillämplig på en lagstiftning i en medlemsstat som innebär att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, för att beviljas bostadsbidrag, på ett i lagstiftningen angivet sätt måste styrka att de har grundläggande kunskaper i denna medlemsstats språk, om detta bostadsbidrag inte utgör en ”grundläggande förmån” i den mening som avses i nämnda artikel 11.4. För det fall bostadsbidraget utgör en sådan grundläggande förmån utgör artikel 21 i stadgan, i den del den förbjuder diskriminering på grund av etniskt ursprung, inte något hinder för en sådan lagstiftning.

65

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: