–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Šimerdová och M. Heller, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.1 och artiklarna 15-17 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) och av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Libuše Králová och Primera Air Scandinavia A/S, ett kommersiellt flygbolag med säte i Danmark (nedan kallat Primera), angående en talan om kompensation enligt förordning nr 261/2004 på grund av den kraftiga förseningen på en flygning från Prag (Republiken Tjeckien) till Keflavik (Island) som utfördes av Primera.

3

Förordning nr 44/2001 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Sistnämnda förordning är dock, enligt dess artikel 81, tillämplig först från och med den 10 januari 2015. Med beaktande av tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet är det därför förordning nr 44/2001 som är tillämplig där.

4

I skälen 11–13 i förordning nr 44/2001 angavs följande:

5

Artikel 2.1 i förordningen hade följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

6

Artikel 5 ingick i förordningens kapitel II, avsnitt 2, som hade rubriken ”Särskilda behörighetsregler”. I punkt 1 i denna artikel föreskrevs följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat:

7

I artikel 15 i samma förordning, som ingick i kapitel II, avsnitt 4, med rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”, föreskrevs följande:

”1.   Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt

…

2.   Om konsumentens avtalspart inte har hemvist i en medlemsstat men har en filial, agentur eller annan etablering i en medlemsstat, skall han anses ha hemvist i den staten såvitt avser tvister som hänför sig till denna verksamhet.

3.   Bestämmelserna i detta avsnitt skall inte tillämpas på transportavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.”

8

Artikel 16.1 i förordning nr 44/2001, vilken återfinns i avsnitt 4, hade följande lydelse:

”Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller vid domstolen i den ort där konsumenten har hemvist.”

9

I artikel 17 i samma förordning föreskrevs följande:

”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt i ett avtal om domstols behörighet gäller endast om avtalet

10

Artikel 1 i förordning nr 261/2004 har rubriken ”Syfte”. I artikel 1.1 föreskrivs följande:

”Denna förordning fastställer, i enlighet med de villkor som anges, minimirättigheter för flygpassagerare i följande fall:

11

I artikel 2 i förordningen, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I denna förordning avses med

…

…”

12

I artikel 3 i förordningen, som har rubriken ”Räckvidd”, föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning skall tillämpas för

…

2.   Punkt 1 skall tillämpas under förutsättning att passagerare

5.   Denna förordning skall tillämpas på alla lufttrafikföretag som tillhandahåller transport av passagerare som omfattas av punkterna 1 och 2. Om ett lufttrafikföretag som inte har ett avtal med passageraren fullgör skyldigheter enligt denna förordning, skall företaget anses göra detta som ombud för den person som har ett avtal med passageraren.

6.   Denna förordning skall inte påverka passagerares rättigheter enligt [rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 1990, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53)]. Denna förordning skall inte tillämpas i sådana fall då en paketresa ställs in av andra orsaker än inställd flygning.”

13

I artikel 6 i samma förordning, som har rubriken ”Försening”, föreskrivs följande:

”1.   När det lufttrafikföretag som utför flygningen har rimlig anledning att anta att en flygning kommer att försenas i förhållande till den tidtabellsenliga avgångstiden

skall lufttrafikföretaget erbjuda passagerarna

2.   Under alla omständigheter skall assistansen erbjudas inom de tidsfrister som anges ovan med avseende på varje avståndssegment.”

14

Artikel 7 i förordning nr 261/2004 har rubriken ”Rätt till kompensation”. I artikel 7.1 b föreskrivs följande:

”Vid hänvisning till denna artikel skall passagerare få kompensation som uppgår till

…

15

Artikel 8 i förordningen har rubriken ”Rätt till återbetalning eller ombokning”. I artikel 8.2 föreskrivs följande:

”Punkt 1 a skall även gälla passagerare vars flygning ingår i ett paket, med undantag av rätten till återbetalning, om denna rättighet regleras i direktiv 90/314/EEG.”

16

Artikel 2.1 i direktiv 90/314, vilket var tillämpligt vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, har följande lydelse:

”I detta direktiv avses med:

Att olika delar i samma resepaket debiteras separat befriar inte arrangören eller återförsäljaren från skyldigheterna enligt detta direktiv.”

17

Libuše Králová, med hemvist i Prag, ingick ett paketreseavtal med resebyrån FIRO-tour a.s., vilket omfattade dels en lufttransport mellan Prag och Keflavik, som ombesörjdes av Primera, dels inkvartering på Island.

18

Flygningen från Prag till Keflavik den 25 april 2013, för vilken Libuše Králová hade en bekräftad platsreservation, blev försenad med mer än fyra timmar. På grund av detta väckte Libuše Králová skadeståndstalan mot Primera vid Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstolen i Prag 8, Republiken Tjeckien) med ett belopp på 400 euro, i enlighet med artiklarna 6.1 och 7 i förordning nr 261/2004.

19

Genom beslut av den 1 april 2014 förklarade Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstolen i Prag 8) att den saknade behörighet att pröva talan, eftersom förordning nr 44/2001 inte var tillämplig på Konungariket Danmark, som är den medlemsstat där Primera har sitt säte. Nämnda domstol tillade att den inte heller var behörig enligt kapitel II, avsnitt 4, i förordningen, eftersom Libuše Králová inte hade ingått transportavtalet med Primera, utan med resebyrån FIRO-tour. Om det skulle konstateras att det föreligger ett avtal mellan parterna i målet, rör det sig under alla omständigheter inte om ett avtal om en kombination av resa och inkvartering, såsom krävs enligt artikel 15.3 i nämnda förordning.

20

Libuše Králová överklagade detta beslut till Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien), som ogillade överklagandet genom beslut av den 4 augusti 2014. Sistnämnda domstol konstaterade att förordning nr 44/2001 var tillämplig på Konungariket Danmark sedan den 1 juli 2007, men att den inte kunde ligga till grund för de tjeckiska domstolarnas behörighet i det nationella målet.

21

Libuše Králová överklagade beslutet till Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Republiken Tjeckien). Genom avgörande av den 15 september 2015 upphävde nämnda domstol de beslut som hade meddelats av Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstolen i Prag 8) och Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag) samt återförvisade målet till Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstolen i Prag 8) för att denna domstol skulle pröva om Primera hade ställning att vara part i målet mot bakgrund av artiklarna 5.1, 15 och 16 i förordning nr 44/2001.

22

Den hänskjutande domstolen har angett att det inte framgår direkt av förordningen om det är domstolarna i uppfyllelseorten för den aktuella avtalsförpliktelsen, i den mening som avses i artikel 5.1 b i förordningen, eller domstolarna i den ort där konsumenten har hemvist, i den mening som avses i artikel 16.1 i förordningen, som är behöriga gällande förhållandet mellan ett lufttrafikföretag och en konsument, när lufttransporten arrangeras som en del av en paketresa.

23

Den hänskjutande domstolen hyser dessutom tvivel om huruvida Primera, som har avkrävts kompensation med stöd av förordning nr 261/2004, har ställning att uppträda som part i rättegång med anledning av den rätt till kompensation som följer av förordning nr 261/2004, samt tvivel om huruvida förhållandet mellan det ansvar som följer av nämnda förordning och det ansvar som följer av direktiv 90/314.

24

Mot denna bakgrund beslutade Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstol nr 8 i Prag) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

25

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att en passagerare på en flygning som är försenad med tre timmar eller mer kan väcka talan om kompensation enligt artiklarna 6 och 7 i förordningen mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen, även om passageraren och lufttrafikföretaget inte har ingått något avtal med varandra och den aktuella flygningen ingår i en paketresa som omfattas av direktiv 90/314.

26

Denna fråga avser för det första huruvida förordning nr 261/2004 är tillämplig på ett lufttrafikföretag som har utfört den försenade flygningen i den persons namn som har ingått avtalet med passageraren och utan att självt ha ingått något avtal med denna passagerare.

27

Artikel 2 b i förordningen innehåller en definition av begreppet ”lufttrafikföretag som utför flygningen”, enligt vilken det är ett lufttrafikföretag som utför eller avser att utföra en flygning enligt ett avtal med passagerare eller som ombud för en annan juridisk eller fysisk person som har ett avtal med denna passagerare.

28

Enligt artikel 3.5 i samma förordning ska förordningen tillämpas på alla lufttrafikföretag som tillhandahåller transport av passagerare till eller från en flygplats belägen inom en medlemsstats territorium. I samma bestämmelse anges att om ett lufttrafikföretag som inte har ett avtal med passageraren fullgör skyldigheter enligt denna förordning, ska företaget anses göra detta som ombud för den person som har ett avtal med passageraren (dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 62).

29

Det framgår av nämnda bestämmelser att en passagerare på en försenad flygning kan åberopa förordning nr 261/2004 gentemot det lufttrafikföretag som utför flygningen, även om passageraren och det lufttrafikföretag som utför flygningen inte har ingått något avtal med varandra.

30

För det andra avser tredje frågan huruvida den omständigheten att det avtal som är aktuellt i det nationella målet utgör en paketresa, i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 90/314, påverkar passagerarens möjlighet att åberopa de rättigheter som följer av artiklarna 6 och 7 i förordning nr 261/2004 på grund av en försenad flygning.

31

När det gäller förhållandet mellan förordning nr 261/2004 och direktiv 90/314 ska det inledningsvis påpekas att det följer av artikel 3.6 i förordningen att denna inte påverkar de rättigheter som passagerare som har köpt en paketresa har enligt nämnda direktiv.

32

I detta hänseende anges det i artikel 8.2 i nämnda förordning att rätten till återbetalning av biljetten även ska gälla passagerare vars flygning ingår i ett paket, med undantag för om en sådan rättighet regleras i direktiv 90/314.

33

Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att det följer av den klara formuleringen i nämnda artikel 8.2 att det räcker att en rätt till återbetalning följer av direktiv 90/314 för att en passagerare, vars flygning ingår i en paketresa, inte ska kunna begära återbetalning av inköpspriset för sin biljett från det lufttrafikföretag som utför flygningen, med stöd av förordning nr 261/2004 (dom av den 10 juli 2019, Aegean Airlines, C‑163/18, EU:C:2019:585, punkt 31).

34

I artiklarna 6 och 7 i förordning nr 261/2004, med stöd av vilka passageraren i det nationella målet väckte talan om ersättning, föreskrivs emellertid inte något undantag motsvarande det som föreskrivs för återbetalning av biljetten i artikel 8.2 i förordningen, vilken var aktuell i det mål som avgjordes genom domen av den 10 juli 2019, Aegean Airlines (C‑163/18, EU:C:2019:585).

35

Det framstår därmed som att passageraren har rätt till kompensation enligt artikel 7 i nämnda förordning i en situation där den flygning som denne har köpt ingår i en paketresa, utan att detta påverkar de eventuella rättigheter som följer av direktiv 90/314.

36

Denna tolkning stöds av förarbetena till förordning nr 261/2004. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 72 i sitt förslag till avgörande framgår det nämligen av dessa förarbeten att unionslagstiftaren inte har haft för avsikt att från förordningens tillämpningsområde utesluta passagerare vars flygning ingår i en paketresa, utan har avsett att låta dem åtnjuta de rättigheter som följer av förordningen, och samtidigt låta dem bibehålla det skydd som direktiv 90/314 ger dem.

37

Rätten till en standardiserad och schablonberäknad ersättning, som följer av artikel 7 i förordning nr 261/2004, ingår i de materiella rättigheter som tillerkänns passagerare enligt denna förordning, vilka faller under ansvaret för det lufttrafikföretag som utför flygningen. Denna rätt har inte någon motsvarighet i det system som direktiv 90/314 infört, såtillvida att researrangören inte förpliktas att betala kompensation.

38

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje tolkningsfrågan besvaras enligt följande: Förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att en passagerare på en flygning som är försenad med tre timmar eller mer kan väcka talan om kompensation enligt artiklarna 6 och 7 i förordningen mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen, även om passageraren och lufttrafikföretaget inte har ingått något avtal med varandra och den aktuella flygningen ingår i en paketresa som omfattas av direktiv 90/314.

39

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan om kompensation som en passagerare med stöd av förordning nr 261/2004 har väckt mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i denna bestämmelse, även om inget avtal har ingåtts mellan dessa parter och den flygning som lufttrafikföretaget utförde reglerades i ett paketreseavtal, vilket även omfattade inkvartering, som ingåtts med en tredje part.

40

Det ska inledningsvis påpekas att det i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att om talan avser avtal så kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

41

Det framgår av domstolens praxis att begreppet ”talan [som] avser avtal” ska ges en självständig tolkning för att säkerställa att den tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

42

Domstolen har härvidlag redan slagit fast att ingående av ett avtal inte utgör ett villkor för att artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 ska vara tillämplig (dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana, C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

43

Även om det enligt artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 inte fordras att något avtal har slutits är det enligt fast rättspraxis likväl – för att bestämmelsen ska kunna tillämpas – ett oundgängligt krav att en förpliktelse kan bestämmas, eftersom en domstols behörighet i fråga om talan som avser avtal avgörs med hänsyn till den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas. Begreppet ”talan [som] avser avtal”, i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001, kan således inte förstås så, att det avser fall där det inte är fråga om något frivilligt åtagande av den ena parten gentemot den andra parten (se dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna, C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

44

Av detta följer att den särskilda behörighetsregeln i fråga om avtal i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 avser grunden för talan och inte parternas identitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

45

I förevarande fall ska det således, mot bakgrund av den rättspraxis som domstolen erinrat om i punkt 43 i förevarande dom, prövas huruvida ett lufttrafikföretag, som inte har ingått ett transportavtal med passageraren och som har utfört en flygning som föreskrivs i ett paketreseavtal som ingåtts av en tredje part, kan anses uppfylla en förpliktelse som det frivilligt har åtagit sig gentemot en annan part och som ligger till grund för kärandens talan.

46

Domstolen bedömer för det första att ett lufttrafikföretag, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, kan kvalificeras som det ”lufttrafikföretag som utför flygningen” i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 261/2004, eftersom detta lufttrafikföretag har utfört en flygning som ombud för en juridisk eller fysisk person som har ingått ett avtal med den berörda passageraren, det vill säga i förevarande fall resebyrån.

47

För det andra framgår det av artikel 3.5 andra meningen i förordning nr 261/2004 att om ett lufttrafikföretag som inte har ett avtal med passageraren fullgör skyldigheter enligt denna förordning, ska företaget anses göra detta som ombud för den person som har ett avtal med passageraren (beslut av den 13 februari 2020, flightright, C‑606/19, EU:C:2020:101, punkt 34).

48

Detta lufttrafikföretag ska således anses fullgöra skyldigheter som det frivilligt åtagit sig i förhållande till denna passagerares avtalspart. Dessa skyldigheter härrör från paketreseavtalet som passageraren har ingått med resebyrån (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 63).

49

En talan om kompensation för en kraftigt försenad flygning som passageraren väckt mot det lufttrafikföretag som utfört flygningen, vilket inte är passagerarens avtalspart, ska emellertid anses ha väckts om talan avser avtal i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001.

50

Den omständigheten att ett lufttransportavtal ingår i en paketresa inklusive inkvartering, i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 90/314, föranleder inte någon annan bedömning.

51

Denna omständighet påverkar inte vare sig den avtalsmässiga karaktären av de rättsliga förpliktelser som passageraren har åberopat eller grunden för talan, vilken således kan väckas vid en domstol på den ena eller den andra uppfyllelseorten för avtalsförpliktelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkterna 68 och 69, samt beslut av den 13 februari 2020, flightright, C‑606/19, EU:C:2020:101, punkterna 26 och 27).

52

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande: Artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan om kompensation som en passagerare med stöd av förordning nr 261/2004 har väckt mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i denna bestämmelse, även om inget avtal har ingåtts mellan dessa parter och den flygning som lufttrafikföretaget utförde reglerades i ett paketreseavtal, vilket även omfattade inkvartering, som ingåtts med en tredje part.

53

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 15–17 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en passagerares talan om kompensation mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen, med vilket passageraren inte har ingått något avtal, omfattas av tillämpningsområdet för dessa artiklar om särskild behörighet vid konsumenttvister.

54

Domstolen erinrar inledningsvis om att de behörighetsregler som anges i kapitel II, avsnitt 4, i förordning nr 44/2001, vilket omfattar artiklarna 15–17 i förordningen, gör det möjligt för en konsument att välja att väcka talan antingen vid domstolen där denne har hemvist eller vid domstolarna i den medlemsstat där den andra avtalsparten har hemvist.

55

Dessa bestämmelser utgör ett undantag från både den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i nämnda förordning, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, och den särskilda behörighetsregeln i fråga om avtal i artikel 5.1 i samma förordning, Det står således klart att bestämmelserna i avsnitt 4 ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna, C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

56

Domstolsbehörigheten ska fastställas enligt nämnda avsnitt 4 om de tre villkoren som fastställts i artikel 15.1 i förordning nr 44/2001 är uppfyllda. För det första ska det vara fråga om en avtalspart som är konsument och som handlar utanför sin affärs- eller yrkesverksamhet. För det andra ska det rent faktiskt ha ingåtts ett avtal mellan en sådan konsument och en näringsidkare. För det tredje ska avtalet falla in under en av de kategorier som anges i artikel 15.1 a–c. Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att om ett av dem inte är uppfyllt så kan behörigheten inte fastställas enligt reglerna om behörighet vid konsumenttvister (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

57

I förevarande fall avser den hänskjutande domstolens fråga huruvida de tre villkor som nämns i föregående punkt kan anses vara uppfyllda med hänsyn till rättsförhållandet mellan en passagerare och lufttrafikföretaget, eftersom dessa inte har ingått något avtal med varandra.

58

I detta hänseende ska det inledningsvis konstateras att till skillnad från de villkor som ska vara uppfyllda för att de särskilda behörighetsreglerna i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 ska vara tillämpliga, är det för tillämpningen av behörighetsreglerna i kapitel II, avsnitt 4, i förordningen avgörande att parterna i tvisten även är avtalsparterna.

59

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande och den tjeckiska regeringen i sitt skriftliga yttrande, hänvisas det i artiklarna i avsnitt 4 till ”avtal som har ingåtts av … konsumenten”, till ”konsumentens avtalspart”, till ”den andra avtalsparten”, eller till avtal om domstols behörighet som har ingåtts ”av en konsument och dennes avtalspart”.

60

Dessa hänvisningar talar för att avsnitt 4 ska tolkas så, att en talan som väcks av en konsument måste riktas mot dennes avtalspart för att avsnittet ska vara tillämpligt.

61

Domstolen har slagit fast att behörighetsreglerna avseende konsumentavtal i artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 i enlighet med lydelsen i artikeln enbart är tillämpliga när konsumenten väckt talan mot den andra avtalsparten, vilket alltså förutsätter att konsumenten ingått ett avtal med den näringsidkare mot vilken talan väcks (dom av den 25 januari 2018, Schrems, C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

62

För det andra är en tolkning som innebär att behörighetsbestämmelserna vid konsumenttvister i kapitel II, avsnitt 4, i förordning nr 44/2001 inte är tillämpliga i en situation där det inte finns något avtal mellan en konsument och en näringsidkare, förenlig med det mål som anges i skäl 11 i förordningen, nämligen att säkerställa förutsägbarheten gällande vilken domstol som är behörig.

63

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 57 i sitt förslag till avgörande vägs konsumentens möjlighet att väcka talan mot näringsidkaren vid den domstol i den ort där konsumenten har hemvist upp av kravet på att de sinsemellan har ingått ett avtal, vilket utgör grund för förutsebarheten för svaranden.

64

Domstolen har visserligen tidigare slagit fast att begreppet ”den andra avtalsparten” i artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att det även avser avtalsparten till den aktör med vilken konsumenten har ingått avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, Maletic, C‑478/12, EU:C:2013:735, punkt 32). Denna tolkning bygger emellertid på särskilda omständigheter där konsumenten från början var oskiljaktigt bunden genom avtal med två avtalsparter (dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 33).

65

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande: Artiklarna 15–17 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en passagerares talan om kompensation mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen, med vilket passageraren inte har ingått något avtal, inte omfattas av tillämpningsområdet för dessa artiklar om särskild behörighet vid konsumenttvister.

66

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: