24.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 106/1

(1)

Unionsmedborgarskapet är den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare. Rätten till skydd inom ett tredjelands territorium, där den medlemsstat i vilken de är medborgare inte är representerad, av en annan medlemsstats diplomatiska och konsulära myndigheter, på samma villkor som medborgarna i den staten är en av de specifika rättigheter som artikel 20.2 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) tillerkänner unionsmedborgare.

(2)

Lissabonfördraget innebar en förbättring av ställningen som unionsmedborgare och stärkte de rättigheter som är knutna till unionsmedborgarskapet. Genom artikel 23 i EUF-fördraget införs således bestämmelser om antagande av direktiv som föreskriver de samarbets- och samordningsåtgärder som behövs för att främja det konsulära skyddet för icke-företrädda unionsmedborgare.

(3)

Till de värden som unionen bygger på hör solidaritet, icke-diskriminering och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att unionen i sina förbindelser med omvärlden upprätthåller dessa värden och bidrar till att skydda sina medborgare. Den grundläggande principen att icke-företrädda unionsmedborgare ska ha rätt till konsulärt skydd på samma villkor som medborgare i de enskilda medlemsstaterna, som följer av artikel 46 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), är ett uttryck för europeisk solidaritet. Den tillför en yttre dimension till begreppet unionsmedborgarskap och stärker unionens identitet i tredjeländer.

(4)

Syftet med detta direktiv är att införa bestämmelser om de samarbets- och samordningsåtgärder som behövs för att främja det konsulära skyddet för icke-företrädda unionsmedborgare. Dessa åtgärder bör bidra såväl till att stärka rättssäkerheten som till att främja ett väl fungerande samarbete och solidaritet mellan de konsulära myndigheterna.

(5)

I enlighet med artiklarna 20.2 c och 23 i EUF-fördraget bör medlemsstaterna ge konsulärt skydd till icke-företrädda medborgare på samma villkor som gäller för egna medborgare. Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas befogenhet att fastställa omfattningen av det skydd som ska tillhandahållas de egna medborgarna.

(6)

Detta direktiv bör inte påverka de konsulära förbindelserna mellan medlemsstater och tredjeländer, i synnerhet deras rättigheter och förpliktelser som följer av internationella sedvänjor och avtal, särskilt konventionen avden 24 april 1963 om konsulära förbindelser (nedan kallad Wienkonventionen), som medlemsstaterna tillämpar i enlighet med unionslagstiftningen. Enligt artikel 8 i Wienkonventionen får medlemsstaterna efter vederbörlig anmälan ge konsulärt skydd på andra medlemsstaters vägnar, såvida inte det berörda tredjelandet invänder mot detta. Svårigheter kan uppstå, särskilt i situationer som inbegriper medborgare som även är medborgare i värdlandet. Medlemsstaterna bör med stöd av det lokala konsulära samarbetet vidta de åtgärder som krävs i förbindelserna med tredjeländer för att se till att konsulärt skydd kan tillhandahållas på andra medlemsstaters vägnar i varje enskilt fall.

(7)

När icke-företrädda medborgare behöver skydd i tredjeländer krävs ett väl fungerande samarbete och en effektiv samordning. Den bistående medlemsstaten med representation i ett tredjeland och den berörda medborgarens hemmedlemsstat bör bedriva ett nära samarbete. Konsulärt samarbete på lokal nivå som rör icke-företrädda medborgare kan vara särskilt komplicerat, eftersom det kräver samordning med myndigheter som saknar representation lokalt, inbegripet i förekommande fall med de behöriga ambassaderna eller konsulaten. För att fylla luckan som orsakas av avsaknaden av en ambassad eller ett konsulat som representerar medborgarens egna medlemsstat bör en uppsättning tydliga och stabila regler fastställas. De befintliga åtgärderna bör även förtydligas i syfte att säkerställa ett väl fungerande skydd.

(8)

Unionsmedborgare bör anses vara icke-företrädda i ett tredjeland om den medlemsstat där de är medborgare inte har etablerat en ambassad, ett konsulat eller en honorärkonsul i det landet. Medborgare bör också anses vara icke-företrädda om den lokala ambassaden, det lokala konsulatet eller den lokala honorärkonsulen i ett visst fall av någon orsak inte kan tillhandahålla det skydd som den berörda personen enligt nationell lagstiftning eller praxis annars skulle vara berättigad till. Ambassader och konsulat bör informera varandra om eventuella exceptionella omständigheter som tillfälligt kan påverka deras kapacitet att tillhandahålla konsulärt skydd. Tillgänglighet och närhet bör också tas i beaktande. Till exempel bör en medborgare som söker konsulärt skydd eller bistånd från en annan medlemsstats ambassad eller konsulat inte hänvisas till ambassaden, konsulatet eller honorärkonsuln för den medlemsstat där de är medborgare när det inte är möjligt, på grund av lokala omständigheter eller brist på resurser, för medborgaren att på ett säkert sätt nå, eller nås av dessa senare instanser på ett sådant sätt att denna kan få konsulärt skydd. Begreppet avsaknad av beskickning bör tolkas så att de icke-företrädda medborgarnas faktiska rätt att på ett icke-diskriminerande sätt få skydd av en annan medlemsstats ambassad eller konsulat säkerställs, med hänsyn tagen till omständigheterna i varje enskilt fall. Medborgare som är medborgare i fler än en medlemsstat bör anses vara icke-företrädda om ingen av de medlemsstater i vilka de är medborgare är representerade i det berörda tredjelandet.

(9)

I syfte att säkerställa att den rättighet som avses i artikel 20.2 c i EUF-fördraget och rätten till respekt för privat- och familjelivet i enlighet med artikel 7 i stadgan ges en ändamålsenlig verkan, och med beaktande av nationell lagstiftning och praxis, kan en bistående medlemsstat eventuellt tillhandahålla skydd för unionsmedborgares familjemedlemmar från tredjeland, beroende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Detta direktiv utesluter inte att den bistående medlemstaten och den medlemsstat där den icke-företrädda medborgaren är medborgare, när så är lämpligt, under de samråd som bör äga rum innan bistånd tillhandahålls kommer överens om möjligheten att utvidga biståndet till att omfatta den icke-företrädda unionsmedborgarens familjemedlemmar från tredjeland, utöver vad som krävs enligt den bistående medlemsstatens lagstiftning eller vad som föreskrivs enligt landets praxis, i möjligaste mån med beaktande av begäranden från den medlemsstat där den icke-företrädda medborgaren är medborgare och förutsatt att vad som överenskommits inte underskrider vad som krävs enligt unionslagstiftningen. Medlemsstaterna kan dock vara i en sådan situation att de inte kan tillhandahålla vissa typer av konsulärt skydd, såsom provisoriska resehandlingar, till familjemedlemmar från tredjeland. När det rör bistånd till minderåriga, bör barnets bästa komma i främsta rummet i enlighet med artikel 24 i stadgan, samt i enlighet med Förenta nationernas konvention av den 20 november 1989 om barnets rättigheter.

(10)

Icke-företrädda medborgare bör ha möjlighet att söka konsulärt skydd vid varje medlemsstats ambassad eller konsulat. Det bör dock inte hindra medlemsstaterna från att ingå praktiska arrangemang om fördelning av ansvaret för att tillhandahålla konsulärt skydd för icke-företrädda medborgare i enlighet med detta direktiv. Sådana arrangemang gynnar medborgarna, eftersom de möjliggör en bättre beredskap att säkerställa ett väl fungerande skydd. Medlemsstater som mottar en ansökan om skydd bör bedöma huruvida det i ett specifikt fall är nödvändigt att tillhandahålla konsulärt skydd eller huruvida fallet kan överföras till den ambassad eller det konsulat som enligt ett befintligt arrangemang har utsetts som behörig(t). Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen och utrikestjänsten om varje sådant arrangemang, som bör offentliggöras av unionen och medlemsstaterna för att säkerställa öppenhet för icke-företrädda medborgare.

(11)

Detta direktiv bör inte hindra den medlemsstat som saknar representation i ett tredjeland från att ge sina medborgare konsulärt skydd, till exempel genom att i förekommande fall tillhandahålla konsulära tjänster online. Den medlemsstat där den icke-företrädda medborgaren är medborgare bör få begära att medlemsstaten från vilken den medborgaren söker eller mottar konsulärt skydd överför ansökan eller fallet, så att den själv kan ge konsulärt skydd. En sådan överföring bör inte leda till att den icke-företrädda medborgaren berövas konsulärt skydd.

(12)

Trots medlemsstaternas olika traditioner när det gäller honorärkonsulers befogenheter erbjuder honorärkonsuler vanligtvis inte samma utbud av tjänster som ambassader eller konsulat. Med beaktande av att honorärkonsuler ofta utför sina uppgifter på frivillig basis bör det överlåtas åt varje medlemsstat att besluta huruvida detta direktiv bör tillämpas på dess honorärkonsuler. Honorärkonsuler kan åläggas att tillhandahålla konsulärt skydd för icke-företrädda medborgare, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

(13)

Ansökningar om skydd bör handläggas om sökande visar upp ett giltigt unionsmedborgarpass eller identitetskort. Icke-företrädda medborgare som behöver konsulärt skydd är dock kanske inte längre i besittning av sina id-handlingar. Den grundläggande ställning som vilar på unionsmedborgarskapet följer direkt av unionslagstiftningen och id-handlingar syftar endast till att styrka denna ställning. Om sökande inte kan uppvisa några giltiga id-handlingar bör de därför ha rätt att styrka sin identitet på annat sätt. Om nödvändigt kan den berörda personens identitet kontrolleras vid samråd med myndigheterna i den medlemsstat i vilken sökanden säger sig vara medborgare. Vad gäller familjemedlemmar från tredjeland som medföljer sökanden bör myndigheterna i den medlemsstat där sökanden är medborgare även kunna hjälpa den bistående medlemsstaten med att kontrollera identiteten och förekomsten av en familjerelation med sökanden.

(14)

För att fastslå vilka samordnings- och samarbetsåtgärder som krävs bör omfattningen av konsulärt skydd enligt detta direktiv fastställas. Konsulärt skydd för icke-företrädda medborgare bör inbegripa att lämna bistånd i ett antal typiska situationer där medlemsstaterna ger konsulärt skydd åt sina egna medborgare beroende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, såsom vid frihetsberövande, allvarliga olyckor eller allvarlig sjukdom och dödsfall, men även insatser för att tillhandahålla praktiskt stöd och hjälp med hemresa i nödsituationer eller utfärdande av provisoriska handlingar. Eftersom skyddsbehovet alltid är beroende av den faktiska situationen bör det konsulära skyddet inte vara begränsat till de situationer som anges i detta direktiv.

(15)

I förekommande fall bör man på vederbörligt sätt ta fasta på medborgarens önskemål, bland annat beträffande huruvida familjemedlemmar eller andra närstående bör underrättas och i så fall vem. På samma sätt bör vid dödsfall hänsyn tas till de efterlevandes önskemål vad gäller de åtgärder som ska vidtas med avseende på stoftet av den avlidna medborgaren. Den medlemsstat där den icke-företrädda medborgaren är medborgare bör vara ansvarig för dessa kontakter.

(16)

Medlemsstaternas myndigheter bör ha ett nära samarbete och samordna sina insatser sinsemellan och med unionen, i synnerhet kommissionen och utrikestjänsten, i en anda av ömsesidig respekt och solidaritet. För att garantera ett snabbt och effektivt samarbete bör medlemsstaterna tillhandahålla information om berörda kontaktpunkter i medlemsstaterna och fortlöpande uppdatera denna information genom utrikestjänstens säkra webbplats (Consular OnLine).

(17)

I tredjeländer representeras unionen av unionens delegationer, som i nära samarbete med medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar bidrar till att genomföra unionsmedborgarnas rätt till konsulärt skydd, i enlighet med vad som specificeras ytterligare i artikel 35 i fördraget om Europeiska unionen. Detta direktiv erkänner och ökar ytterligare det bidrag som utrikestjänsten och unionens delegationer redan tillhandahåller, särskilt i krissituationer, i enlighet med rådets beslut 2010/427/EU (2), särskilt artikel 5.10.

(18)

När det gäller lokalt samarbete bör alla relevanta aktörers behörighet och respektive roller klargöras för att säkerställa att icke-företrädda medborgare får det bistånd som de är berättigade till i enlighet med principen om icke-diskriminering. Det konsulära samarbetet på lokal nivå bör utformas på ett sätt som tar vederbörlig hänsyn till icke-företrädda medborgare, till exempel genom att man samlar in och regelbundet uppdaterar information om berörda kontaktpunkter och förmedlar denna information till medlemsstaternas lokala ambassader och konsulat och till unionens delegation.

(19)

Lokala konsulära samarbetsmöten, anordnade i nära samarbete med unionens delegation, bör inbegripa ett regelbundet utbyte av information om frågor som rör icke-företrädda medborgare, såsom medborgares säkerhet, förhållandena under frihetsberövande, konsulär underrättelse och konsulärt tillträde samt samarbete i krissituationer. Vid dessa möten bör medlemsstater med representation vid behov komma överens om de praktiska arrangemangen för att säkerställa att icke-företrädda medborgare faktiskt får skydd. En sådan överenskommelse kan eventuellt inte vara nödvändig, till exempel om antalet icke-företrädda medborgare är litet.

(20)

En tydlig ansvarsfördelning mellan medlemsstater med och utan representation och unionens delegation är nödvändig för att säkerställa adekvat krisberedskap och krishantering. Krisberedskapsplaneringen bör därför samordnas och till fullo ta icke-företrädda medborgare i beaktande. Inom ramen för lokal krishanteringsberedskap bör därför medlemsstater som inte har en lokal ambassad eller ett lokalt konsulat tillhandahålla all tillgänglig och relevant information om sina medborgare på territoriet. I en krissituation bör denna information uppdateras vid behov. Behöriga ambassader och konsulat samt unionens delegationer bör informeras och, om så är lämpligt, involveras i arrangemang för krisberedskap. Information om dessa arrangemang bör göras tillgänglig för icke-företrädda medborgare. Vid en eventuell kris bör den ledande staten eller den eller de medlemsstater som samordnar biståndet samordna det stöd som lämnas till icke-företrädda medborgare samt användningen av tillgänglig evakueringskapacitet, på grundval av den överenskomna planeringen och den lokala utvecklingen på ett icke-diskriminerande sätt.

(21)

Förutsättningarna för samverkan mellan konsulär personal och andra krishanteringsexperter bör förbättras, särskilt genom att låta dem delta i sektorsövergripande krisinsatsgrupper, till exempel inom ramen för utrikestjänstens strukturer för krisinsatser, operativ samordning och krishantering samt enligt unionens civilskyddsmekanism (3).

(22)

Det bör vara möjligt att begära stöd från unionens civilskyddsmekanism om det behövs för det konsulära skyddet av icke-företrädda medborgare. Det stödet kan till exempel begäras av den ledande staten eller den eller de medlemsstater som samordnar biståndet.

(23)

Med begreppet ledande stat som används i detta direktiv avses en eller flera medlemsstater företrädda i ett visst tredjeland och med ansvar för att samordna och leda biståndet för icke-företrädda medborgare vid en kris. Konceptet ledande stat, som det har fastställts i de relevanta unionsriktlinjerna (4), kan utvecklas vidare i överensstämmelse med unionslagstiftningen och i synnerhet med detta direktiv.

(24)

När en medlemsstat får uppgift om eller mottar en ansökan om konsulärt skydd från en person som påstår sig vara en icke-företrädd medborgare, bör den, utom i extremt brådskande fall, alltid utan dröjsmål kontakta den medlemsstat där personen är medborgare och tillhandahålla den all relevant information innan bistånd ges. Medlemsstaten där personen är medborgare bör i sin tur utan dröjsmål tillhandahålla all information som är relevant för fallet. Detta samråd bör göra det möjligt för den medlemsstat där personen är medborgare att begära en överföring av ansökan eller fallet så att den själv kan ge konsulärt skydd. Samrådet bör också göra det möjligt för de berörda medlemsstaterna att utbyta relevant information för att till exempel säkerställa att en icke-företrädd medborgare inte otillbörligt utnyttjar sin rätt till konsulärt skydd enligt artikel 20.2 c i EUF-fördraget. Detta direktiv kan inte åberopas av unionsmedborgare i händelse av missbruk.

(25)

Ömsesidig solidaritet och samarbete gäller även ekonomiska frågor. De medlemsstater som tillhandahåller konsulärt skydd i form av ekonomiskt bistånd till sina egna medborgare gör detta som en sista utväg och endast i undantagsfall där den berörda medborgaren inte kan få tag i pengar på annat sätt, exempelvis genom överföringar från familj, vänner eller arbetsgivare. Icke-företrädda medborgare bör beviljas ekonomiskt bistånd på samma villkor som gäller för medborgarna i den bistående medlemsstaten. Den medborgare som fått bistånd bör åläggas att underteckna ett åtagande om återbetalning till den medlemsstat där denna är medborgare av de kostnader som uppkommit, förutsatt att medborgare i den bistående medlemsstaten i samma situation skulle ha ålagts att återbetala dessa kostnader till sin egen medlemsstat. Den icke-företrädda medborgaren kan sedan av den medlemsstat där denna är medborgare åläggas att återbetala dessa kostnader, inklusive en eventuell tillämplig konsulär avgift.

(26)

Detta direktiv bör säkerställa system för fördelning av den ekonomiska bördan och ersättning. Om det konsulära skydd som beviljas en icke-företrädd medborgare inbegriper undertecknandet av ett åtagande om återbetalning, bör den medlemsstat där den icke-företrädda medborgaren är medborgare ersätta den bistående medlemsstaten för de kostnader som uppkommit. Det bör överlåtas åt den bistående medlemsstaten att besluta huruvida den ska söka ersättning för de kostnader som uppkommit. Den bistående medlemsstaten och den icke-företrädda medlemsstaten bör kunna komma överens om detaljerade arrangemang om ersättning inom vissa tidsfrister.

(27)

Det konsulära skydd som beviljas en icke-företrädd medborgare vid frihetsberövande kan medföra ovanligt höga resekostnader, inkvarteringskostnader eller översättningskostnader för den bistående medlemsstatens diplomatiska eller konsulära myndigheter, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Den medlemsstat där den icke-företrädda medborgaren är medborgare bör informeras om sådana eventuella kostnader under de samråd somäger rum innan bistånd ges. Den bistående medlemsstaten bör kunna begära ersättning för sådana ovanligt höga kostnader från den medlemsstat där den icke-företrädda medborgaren är medborgare. Den medlemsstat där medborgaren är medborgare bör ersätta den bistående medlemsstaten för de kostnader som uppkommit. Den bistående medlemsstaten och medlemsstat där den icke-företrädda medborgaren är medborgare bör kunna komma överens om detaljerade arrangemang om ersättning inom vissa tidsfrister. De medlemsstater där icke-företrädda medborgare är medborgare kan inte, enligt principen om icke-diskriminering, be sina medborgare att ersätta sådana kostnader som den bistående medlemsstatens medborgare inte skulle åläggas att återbetala.

(28)

De ekonomiska förfarandena bör förenklas med avseende på krissituationer. Med hänsyn till de särskilda förhållandena vid sådana situationer, till exempel behovet av snabba insatser för ett stort antal medborgare, bör det inte krävas något åtagande om återbetalning för att den bistående medlemsstaten ska kunna begära och få ersättning från den eller de medlemsstater där den icke-företrädda medborgaren är medborgare. De medlemsstater där de icke-företrädda medborgarna är medborgare bör ersätta den eller de bistående medlemsstaterna för de kostnader som uppkommit. Det bör överlåtas åt den eller de bistående medlemsstaterna att besluta huruvida de ska söka ersättning för de kostnader som uppkommit och i vilken form. Den bistående medlemsstaten och den medlemsstat där den icke-företrädda medborgaren är medborgare bör kunna komma överens om detaljerade arrangemang om ersättning inom vissa tidsfrister. I en krissituation som har eller kan ha haft negativa konsekvenser för ett betydande antal unionsmedborgare, och om den bistående medlemsstaten så begär, bör de medlemsstater där de icke-företrädda medborgarna är medborgare ersätta kostnaderna proportionellt, vilket innebär att de kostnader som uppkommit delas med antalet medborgare som fått bistånd.

(29)

Detta direktiv bör ses över tre år efter dess tidsfrist för införlivande. Särskilt bör det eventuella behovet av att se över de ekonomiska förfarandena för att säkerställa adekvat bördefördelning bedömas mot bakgrund av den information som medlemsstaterna ska tillhandahålla om genomförandet och den praktiska tillämpningen av direktivet, inklusive all relevant statistik och alla relevanta fall. Kommissionen bör förbereda en rapport och överväga huruvida det finns ett behov av ytterligare åtgärder, bland annat genom att vid behov föreslå en ändring av detta direktiv i syfte att underlätta utövandet av unionsmedborgarnas rättigheter till konsulärt skydd.

(30)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (5) reglerar behandling av personuppgifter som medlemsstaterna utför i samband med det här direktivet.

(31)

Detta direktiv bör inte påverka mer förmånliga nationella bestämmelser, förutsatt att de är förenliga härmed.

(32)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av den 28 september 2011 (6) har medlemsstaterna åtagit sig att i motiverade fall låta anmälan om införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan delarna av ett direktiv och motsvarande delar av nationella införlivandeinstrument. I fråga om detta direktiv anser lagstiftaren att det är motiverat att översända sådana dokument.

(33)

Detta direktiv syftar till att främja rätten till konsulärt skydd som erkänns i stadgan. Det är förenligt med de grundläggande rättigheter och principer som särskilt erkänns i stadgan, särskilt principen om icke-diskriminering, rätten till liv och personlig integritet, rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, barnets rättigheter samt rätten till försvar och en rättvis rättegång. Detta direktiv bör genomföras i enlighet med dessa principer och rättigheter.

(34)

I enlighet med det diskrimineringsförbud som föreskrivs i stadgan bör medlemsstaterna genomföra detta direktiv utan diskriminering mellan dem som omfattas av detta direktiv på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

(35)

Beslut 95/553/EG av företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet (7) bör upphävas.

a)

Frihetsberövande.

b)

När en person har fallit offer för brott.

c)

En allvarlig olycka eller sjukdom.

d)

Dödsfall.

e)

Nödsituationer som kräver praktiskt stöd och hjälp med hemresa.

f)

Ett behov av provisoriska resehandlingar enligt beslut 96/409/Gusp (8).