1.

Begäran om förhandsavgörande, som framställts av Rechtbank van koophandel te Gent (Handelsdomstolen i Gent, Belgien), avser, enligt lydelsen i den fråga som ställts, tolkningen av artikel 45 FEUF avseende fri rörlighet för arbetstagare.

2.

Av beslutet om hänskjutande framgår emellertid att det nationella målet och följaktligen förevarande begäran i själva verket avser fri rörlighet för varor och närmare bestämt förbud mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa exportrestriktioner mellan medlemsstaterna som föreskrivs i artikel 35 FEUF.

3.

Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan ett bolag etablerat i den nederländskspråkiga regionen i Konungariket Belgien och ett bolag etablerat i Italien på grund av att det italienska bolaget, som har ingått ett koncessionsavtal med det belgiska bolaget, har underlåtit att betala flera fakturor. De aktuella fakturorna har avfattats på italienska, men den hänskjutande domstolen anser att fakturorna enligt den belgiska lagstiftning som är tillämplig på dem uteslutande skulle ha avfattats på nederländska vid äventyr av att fakturorna annars ogiltigförklaras av domstol ex officio.

4.

Mot bakgrund av domen Las ( 2 ), där domstolen fann att bestämmelser som motsvarar ovannämnda lagstiftning avseende anställningsavtal inte var förenliga med unionsrätten, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida lagstiftningen även kan ha en avskräckande verkan för gränsöverskridande handel som bedrivs av belgiska bolag etablerade i regionen Flandern och följaktligen utgör en förbjuden inskränkning i utövandet av de fria rörligheterna. Om så är fallet undrar den hänskjutande domstolen om dessa eventuellt restriktiva åtgärder kan motiveras av ett eller flera mål av allmänintresse, och för det fall att denna fråga besvaras jakande, om de är proportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen.

5.

I artikel 4 i den belgiska konstitutionen ( 3 ) föreskrivs att ”Belgien består av följande fyra språkregioner: den franskspråkiga regionen, den nederländskspråkiga regionen, den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel och den tyskspråkiga regionen.”

6.

I artikel 129.1 tredje stycket i konstitutionen föreskrivs att ”[p]arlamenten i den franska respektive den flamländska gemenskapen beslutar var och ett för sig, genom dekret, vilket språk som ska användas i … relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare samt i företags rättsliga och övriga handlingar, vilka föreskrivs i lag eller förordning”. Ovannämnda gemenskaper är federerade enheter i staten Belgien.

7.

I artikel 52 § 1 i Wetten op het gebruik van de talen in bestuurszaken (lagarna om användningen av språk i förvaltningsärenden) ( 4 ) föreskrivs att ”privata industri-, handels- och finansinrättningar i de akter och handlingar som föreskrivs i lag eller förordning använder det språk som talas i det område där deras driftställe eller olika driftställen finns”.

8.

Ett flamländskt språkanvändningsdekret (Vlaamse Taaldecreet) antogs år 1973 av parlamentet i den flamländska gemenskapen (Vlaamse Gemeenschap) ( 5 ) på grundval av artikel 129.1 tredje stycket i den belgiska konstitutionen.

9.

I artikel 1 i dekretet i den lydelse som gällde vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet föreskrivs att dekretet ”är tillämpligt på fysiska och juridiska personer som har driftställe i den nederländskspråkiga regionen” och att ”språkanvändningen i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare samt när det gäller företagshandlingar som ska utställas enligt lag regleras i dekretet”.

10.

Det föreskrivs i artikel 2 i dekretet att ”[n]ederländska ska användas i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare samt när det gäller företagshandlingar som ska utställas enligt lag”. I artikel 5 första stycket i dekretet anges vidare att ”[s]amtliga handlingar som arbetsgivaren ska utställa enligt lag och … ska vara avfattade på nederländska”.

11.

I artikel 10 första stycket i dekretet föreskrivs följande med avseende på påföljder: ”Handlingar som strider mot bestämmelserna i detta dekret är ogiltiga. Sådana handlingar ska ogiltigförklaras av domstol ex officio.” I andra och tredje stycket i denna artikel anges att ”[d]omstolen ex officio ska förordna om att berörda handlingar ska ersättas” och att ”ett beslut om upphävande av ogiltigförklaringen först har rättsverkan när handlingarna ersätts; vad gäller skriftliga handlingar, när de handlingar som upprättas för att ersätta de ogiltiga handlingarna lämnas in till arbetsdomstolens kansli”.

12.

Till följd av domen i målet Las ( 6 ) ändrades vissa bestämmelser i dekretet med verkan från och med den 2 maj 2014, ( 7 ) och således efter de händelser som gav upphov till tvisten vid den nationella domstolen och enbart i fråga om relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare, vilka inte är föremål för förevarande tvist.

13.

Den 12 november 2010 ingick New Valmar BVBA, med säte i den nederländskspråkiga regionen i Konungariket Belgien och Global Pharmacies Partner Health Srl (nedan kallat GPPH), ett bolag etablerat i Italien, ett avtal, varigenom Global Pharmacies anlitades som New Valmars exklusiva koncessionsinnehavare i Italien, som skulle gälla fram till och med den 31 december 2014.

14.

Enligt artikel 18 i koncessionsavtalet skulle italiensk lag vara tillämplig och domstolarna i Gent (Belgien) skulle ha domsrätt för att pröva eventuella tvister mellan parterna.

15.

Genom registrerad skrivelse av den 29 december 2011 sade New Valmar upp koncessionsavtalet i förtid, med verkan från och med den 1 juni 2012.

16.

Genom stämningsansökan som New Valmar ingav till Rechtbank van koophandel te Gent (Handelsdomstolen i Gent) den 30 mars 2012 yrkade den att GPPH skulle förpliktas att utge ett belopp på cirka 234192 euro till New Valmar som betalning för flera obetalda fakturor.

17.

GPPH väckte genkäromål med yrkande om att New Valmar skulle förpliktas att utge 1467448 EUR i skadestånd på grund av uppsägningen av koncessionsavtalet mellan parterna.

18.

Mot New Valmars förstahandsyrkande gjorde GPPH gällande att de berörda fakturorna är ogiltiga med motiveringen att fakturorna, även om de utgör ”akter och handlingar som föreskrivs i lag eller förordning” i den mening som avses i de samordnade lagarna och i det flamländska språkanvändningsdekretet, strider mot regler som utgör tvingade rätt i denna lagstiftning.

19.

Av beslutet om hänskjutande framgår att förutom New Valmars identitetsuppgifter och uppgifterna om mervärdesskatt och bankkonton angavs samtliga standardformuleringar och allmänna villkor på fakturan på ett annat språk än nederländska, nämligen på italienska, trots att New Valmar är etablerat i den nederländskspråkiga regionen i Konungariket Belgien.

20.

Den 14 januari 2014, det vill säga under förfarandets gång, skickade New Valmar en översättning på nederländska av fakturorna till GPPH. Den hänskjutande domstolen anförde att en sådan översättning inte kan anses som ”ersättning” i den mening som avses i den flamländska språklagstiftningen och att de omtvistade fakturorna är och förblir ogiltiga enligt den belgiska lagstiftningen.

21.

New Valmar har inte bestritt att de aktuella fakturorna strider mot ovannämnda lagstiftning. Bolaget har emellertid bland annat gjort gällande att lagstiftningen är oförenlig med unionsrätten, framför allt med artiklarna 26.2, 34 och 35 FEUF avseende fri rörlighet för varor.

22.

Mot denna bakgrund vilandeförklarade Rechtbank van koophandel te Gent (Handelsdomstolen i Gent) målet genom beslut av den 18 december 2014, som inkom till domstolen den 16 januari 2015, och ställde följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 45 FEUF tolkas så, att denna bestämmelse utgör hinder för en lagstiftning från en federerad enhet inom en medlemsstat, såsom i det aktuella fallet Vlaamse Gemeenschap in de federale Staat België (den flamländska gemenskapen inom den federala staten Belgien), som innebär att varje företag som har sitt driftställe inom nämnda enhet, med stöd av artikel 52 i [de samordnade lagarna] jämförd med artikel 10 i [det flamländska språkanvändningsdekretet], åläggs en skyldighet att avfatta gränsöverskridande fakturor endast på den federerade enhetens officiella språk, vid äventyr av att fakturorna annars ogiltigförklaras av domstol ex officio?”

23.

Skriftliga yttranden har ingetts till domstolen av New Valmar, den belgiska och den litauiska regeringen samt av Europeiska kommissionen. Under förhandlingen av den 26 januari 2016 var New Valmar, den belgiska regeringen samt kommissionen representerade.

24.

Innan jag övergår till att närmare undersöka förevarande begäran om förhandsavgörande finns det anledning att fråga sig om den fråga som ställts är välgrundad, och detta i flera avseenden, med hänsyn till de tvivel som kommer till uttryck i de yttranden som avgetts till domstolen.

25.

Eftersom tvisten vid den nationella domstolen är av gränsöverskridande karaktär är det inledningsvis nödvändigt att förvissa sig om att de bestämmelser i den belgiska lagstiftningen som den hänskjutande domstolen avser faktiskt kan tillämpas i förevarande mål, såsom förutsätts av denna domstol. Det var korrekt av kommissionen att påtala lagvalsproblemet, även om domstolen inte direkt tillfrågats om detta, eftersom det av beslutet om hänskjutande framgår att det i det koncessionsavtal som parterna i tvisten undertecknat uttryckligen föreskrevs att italiensk lagstiftning är tillämplig på avtalet och inte belgisk lagstiftning som den aktuella tolkningsfrågan avser.

26.

I avtalsrättsliga tvister ska parternas val av tillämplig lag i princip beaktas av domstolen i enlighet med artikel 3 i förordning (EG) nr 593/2008 ( 8 ). Det är emellertid möjligt att göra avsteg från den grundläggande principen om den privaträttsliga självständigheten, ( 9 ) framför allt på grund av att så kallade internationellt tvingande regler kan vara tillämpliga om de strikta villkoren i artikel 9 i samma förordning är uppfyllda, varvid det ska preciseras att ett sådant undantag endast kan tillämpas ”i undantagsfall”. ( 10 )

27.

Det är i förevarade fall möjligt att den flamländsspråkiga lagstiftningen är tillämplig i det nationella målet, trots att parterna i avtalet har valt italiensk lag som tillämplig lag, och det är följaktligen inte uppenbart att begäran om förhandsavgörande är hypotetisk, ( 11 ) såvida den hänskjutande domstolen finner att den flamländsspråkiga lagstiftning som den avser att tillämpa utgör en ”internationellt tvingande regel” som inte kan avtalas bort i den mening som avses i artikel 9 i Rom I‑förordningen, ( 12 ) vilket ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra i det konkreta fallet.

28.

Det ska i detta avseende erinras om att begreppet internationellt tvingande regler i artikel 9.1 definieras som ”regler som ett land anser vara … avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur”. Eftersom denna definition i sig inte är tillräcklig för att fastställa vilka av dessa nationella bestämmelser – bland alla de som är tvingande – som faktiskt omfattas av begreppet, är medlemsstaternas domstolar skyldiga att ange varför det i det konkreta fallet är nödvändigt att tillämpa de relevanta bestämmelserna i den avsedda lagstiftningen till nackdel för lagstiftningen i en annan medlemsstat. ( 13 ) Vid denna kvalificering ska en rad objektiva kriterier beaktas, såsom domstolen anfört med avseende på en rättsakt som Rom I‑förordningen härrör från. ( 14 )

29.

Om det ska anses som fastslaget att den flamländska språklagstiftningen ska tillämpas i det nationella målet, ska sedan innehållet i de bestämmelser som är tillämpliga i förevarande mål undersökas med hänsyn till de skillnader som kan konstateras mellan redogörelsen för de tillämpliga nationella bestämmelserna i beslutet om hänskjutande och redogörelsen i den belgiska regeringens skriftliga och muntliga yttranden.

30.

Den belgiska regeringen har, tvärtemot vad den hänskjutande domstolen förefaller medge, bekräftat att den flamländska språklagstiftningen inte innebär att det föreligger en rättslig skyldighet vare sig att ange villkoren för fakturan eller försäljningsvillkoren på fakturan eller att ange dessa uppgifter på flamländska. Den har gjort gällande att enbart de uppgifter som krävs enligt mervärdesskattelagstiftningen ( 15 ) med nödvändighet ska avfattas på flamländska enligt artikel 2 i det flamländska språkanvändningsdekretet. ( 16 ) Ovannämnda regering har emellertid anfört att det var mycket enkelt för kunden att förstå dessa uppgifter som huvudsakligen består av siffror eller, vid behov, att översätta dessa obligatoriska uppgifter på samtliga EU-språk, eftersom de motsvarar de som anges på harmoniserat sätt i artikel 226 i direktiv 2006/112/EG ( 17 ).

31.

Enligt fast rättspraxis ska domstolen, när innehållet i beslutet om hänskjutande bestritts av en av parterna i målet om förhandsavgörande, i princip begränsa sin prövning till de omständigheter som den hänskjutande domstolen beslutat att tillhandahålla den, framför allt vad beträffar tillämpningen av relevant nationell lagstiftning som är klar enligt den sistnämnda domstolen, eftersom det enbart ankommer på medlemsstaternas domstolar att tolka nationella bestämmelser. ( 18 ) Oaktat de invändningar som har framförts av den belgiska regeringen mot den tolkning av den nationella rätten som valts av den hänskjutande domstolen, ska förevarande begäran om förhandsavgörande alltså prövas med beaktande av nämnda domstols tolkning. ( 19 )

32.

Domstolen kan emellertid, när den avger ett förhandsavgörande, vid behov bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen i dess tolkning av nationell lagstiftning och vid dess bedömning av huruvida den är förenlig med unionsrätten. ( 20 ) I förevarande fall ankommer det enligt min mening på den hänskjutande domstolen att närmare undersöka i vilken mån den berörda språklagstiftningen faktiskt innebär att samtliga uppgifter i en faktura som upprättats av ett bolag med säte i regionen Flandern enbart ska avfattas på nederländska.

33.

Den hänskjutande domstolen har genom sin tolkningsfråga frågat domstolen om tolkningen av artikel 45 FEUF där fri rörlighet för arbetstagare i Europeiska unionen föreskrivs. För mig är det emellertid uppenbart att det rör sig om ett faktiskt fel som kan vara kopplat till den omständigheten att domen Las, ( 21 ) det vill säga rättspraxis som flera gånger åberopats i beslutet om hänskjutande, avsåg nämnda artikel.

34.

Det är under alla omständigheter klart att det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för den bestämmelsen, eftersom den avser handelsmässiga relationer mellan ett belgiskt bolag och ett italienskt bolag, varvid det inte finns någon uppgift i handlingarna i målet som gör det möjligt att koppla tvisten till fri rörlighet för arbetstagare.

35.

Den felaktiga hänvisningen kan emellertid inte medföra att begäran om förhandsavgörande ska avvisas, såsom den belgiska regeringen i första hand gjort gällande. Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF kan EU-domstolen enligt fast rättspraxis omformulera de frågor som hänskjutits till den i syfte att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. ( 22 )

36.

Domstolen har härvid rätt att från samtliga de uppgifter som den nationella domstolen har tillhandahållit, särskilt skälen för begäran om förhandsavgörande, ta fram de uppgifter av unionsrättslig karaktär som den, med hänsyn till tvisteföremålet, måste tolka. ( 23 ) Av skälen till beslutet om hänskjutande framgår att klaganden i målet vid den nationella domstolen, New Valmar, i huvudsak har åberopat att den nationella lagstiftningen strider mot artiklarna 26.2, 34 och 35 FEUF och i andra hand har anmodat den hänskjutande domstolen att hänskjuta en tolkningsfråga till domstolen avseende dessa primärrättsliga bestämmelser om den fria rörligheten för varor.

37.

I likhet med samtliga berörda som har yttrat sig, nämligen New Valmar, den belgiska regeringen, i andra hand, den litauiska regeringen och kommissionen, anser jag att den fråga som ställts ska omformuleras på så sätt att begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bestämmelserna i EUF-fördraget avseende den fria rörligheten för varor och närmare bestämt artikel 35 i fördraget av skäl som kommer att anföras i det följande.

38.

New Valmar har visserligen åberopat artiklarna 26.2, 34 och 35 FEUF, men det förefaller som om enbart sistnämnda bestämmelse direkt överensstämmer med föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen och således ska ge upphov till en tolkning inom ramen för förevarande mål.

39.

Av beslutet om hänskjutande framgår att tvisten som rör betalning av fakturor som har avfattats på italienska och inte på nederländska har sin grund i varuleveranser som genomförts av en koncessionsgivare som är etablerad i Belgien till en koncessionsinnehavare som är etablerad i Italien. Den fråga som ställts till domstolen avser i huvudsak huruvida de språkkrav som föreskrivs i den nationella lagstiftning som den hänskjutande domstolen avser kan begränsa exporten inom gemenskapen av varor med ursprung i Belgien.

40.

Artikel 26.2 FEUF innehåller endast ett allmänt stadgande av principen om fri rörlighet för varor, personer och tjänster och kapital på den inre marknaden. Artikel 34 FEUF avser åtgärder som har motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner och inte exportrestriktioner mellan medlemsstaternas som är förbjudna enligt artikel 35 FEUF. Jag anser följaktligen, framför allt mot bakgrund av sistnämnda artikel, att en sådan nationell lagstiftning som den i målet berörda ska prövas såsom kommissionen förespråkar.

41.

Enbart den belgiska regeringen anser att frågan huruvida de berörda nationella bestämmelserna är förenliga med unionsrätten endast ska bedömas mot bakgrund av bestämmelser i sekundärrätten rörande mervärdesskatt, och framför allt direktiv i 2006/12, av det skälet att primärrättsliga bestämmelser inte kan vara en referensbestämmelse, eftersom en fullständig harmonisering har skett vad gäller innehållet i fakturor. ( 24 )

42.

Den belgiska regeringen har gjort gällande att medlemsstaterna enligt artikel 248a i det direktivet ( 25 ) i den nationella lagstiftningen kan föreskriva att de fakturor som utställs i gränsöverskridande sammanhang ska avfattas på ett annat språk än mottagarens språk. Den belgiska regeringen har anfört att bestämmelserna i direktiv 2006/112 även innebär att fakturorna i allmänhet ska upprättas på språket i den medlemsstat där det företag som utfärdar fakturan är etablerat, eftersom den möjlighet som föreskrivs i artikel 248a att kräva en översättning till det officiella språket i varornas, tjänsternas eller fakturans destinationsmedlemsstat i annat fall skulle sakna betydelse. ( 26 )

43.

I likhet med andra berörda parter som har yttrat sig vid förhandlingen, nämligen New Valmar och kommissionen, delar jag inte den belgiska regeringens bedömning av följande skäl.

44.

Det ska inledningsvis erinras om att den gradvisa harmonisering ( 27 ) som företas genom de direktiv som antagits på mervärdesskatteområdet inte är fullständig utan enbart partiell i detta skede, såsom domstolen vid flera tillfällen har framhållit. ( 28 )

45.

Vad särskilt gäller de uppgifter i fakturan som krävs för mervärdesskatteändamål enligt direktiv 2006/112 är det riktigt att avsnitt 4 som har denna rubrik och som återfinns i kapitel 3 som avser ”fakturering” innehåller bestämmelser som medför en harmonisering på området bland annat genom att en rad obligatoriska uppgifter räknas upp och genom att medlemsstaterna nekas möjlighet att kräva att fakturorna ska undertecknas. ( 29 ) Denna harmonisering avser emellertid enbart innehållet i fakturorna och inte de praktiska förfarandena för upprättande av fakturorna. ( 30 ) Framför allt definieras inte i bestämmelserna i avsnitt 4 på ett bindande sätt vilket språk som ska användas i detta sammanhang. Direktiv 2006/112 innehåller för övrigt inga andra bestämmelser som föreskriver harmoniserade språkkrav i fråga om fakturering.

46.

Det ska i detta avseende framhållas att artikel 248a i direktiv 2006/112 har en mycket mer begränsad räckvidd än vad den belgiska regeringen avser att tilldela den. Av bestämmelsens ordalydelse framgår att den inte innebär att alla medlemsstater ska tillåtas att allmänt använda ett visst språk vid upprättandet av fakturan, framför allt inte nödvändigtvis språket i den medlemsstat där fakturan utfärdas, såsom den belgiska regeringen hävdat.

47.

I artikel 248a i direktiv 2006/112 föreskrivs enbart en möjlighet och inte en skyldighet för destinationsmedlemsstaten att kräva en enkel översättning till sitt officiella språk och inte att fakturan själv ska avfattas på detta språk. ( 31 ) Detta gäller enbart om den finner att detta är nödvändigt ”[f]ör kontrolländamål” av fakturor som lagras elektroniskt i en annan medlemsstat på ett icke systematiskt sätt. ( 32 ) I denna artikel anges till och med uttryckligen att destinationsmedlemsstaten inte får införa något allmänt krav på att fakturorna ska översättas i detta syfte, ( 33 ) eftersom en obligatorisk översättning av fakturor ”innebär en icke obetydlig börda för företagen”, vilket mycket riktigt anfördes under det lagstiftningsarbete som ledde till att ovannämnda artikel infördes i direktiv 2006/112. ( 34 )

48.

Med hänsyn till att denna bestämmelse har karaktär av undantag i förhållande till det allmänna innehållet i direktiv 2006/112 ska den tolkas strikt, eftersom principen är och ska vara att parterna i det ekonomiska förhållande inom ramen för vilket en gränsöverskridande faktura utställts ska ha rätt att välja språk, såsom kommissionen påpekat vid förhandlingen. ( 35 )

49.

Eftersom det inte har skett någon uttömmande harmonisering genom bestämmelserna i unionens sekundärrätt på det område som är föremål för förevarande begäran om förhandsavgörande, nämligen vad gäller de språkregler som ska beaktas när gränsöverskridande fakturor skrivs, ska den fråga som ställts enligt min mening omformuleras på så sätt att den avser tolkningen av artikel 35 FEUF. ( 36 )

50.

I huvudsak uppmanas domstolen genom tolkningsfrågan, i dess lydelse efter omformuleringen, för det första att pröva om de nationella bestämmelser som avses har till resultat att begränsa handeln mellan medlemsstaterna och således utgör åtgärder med motsvarande verkan som en kvantitativ exportrestriktion i den mening som avses i artikel 35 FEUF, och därefter, för det fall att denna fråga besvaras jakande, om dessa åtgärder ändå kan anses vara förenliga med unionsrätten, eftersom de kan motiveras av mål av allmänintresse och står i proportion till dessa mål.

51.

Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida den ståndpunkt som domstolen intog i domen Las, ( 37 ) nämligen att bestämmelserna avseende relationerna mellan arbetsmarknadens parter i samma språklagstiftning som den som det rör sig om i förevarande fall inte var förenliga med den fria rörligheten för arbetstagare, ( 38 ) kan överföras till förevarande mål, vilket innebär att ovannämnda lagstiftning denna gång ska prövas mot bakgrund av den fria rörligheten för varor.

52.

I likhet med målet Las ( 39 ) avser förevarande mål i huvudsak frågan om en lagstiftning som är tillämplig i en medlemsstat där det föreskrivs att företag som är etablerade inom en federerad enhet i denna medlemsstat, i förevarande fall i den nederländskspråkiga regionen i Konungariket Belgien, vid upprättandet av vissa handlingar nödvändigtvis ska använda det officiella språket i denna enhet, nämligen flamländska, vid äventyr av att fakturorna annars ogiltigförklaras av domstol ex officio, trots att dessa handlingar upprättats inom ramen för gränsöverskridande ekonomisk handelsverksamhet och att de berörda parterna skulle förstå varandra bättre om ett annat språk används, eventuellt strider mot unionsrätten.

53.

I domen i målet Las slog domstolen vid bedömningen av frågan om en sådan lagstiftning kan ha en avskräckande verkan för arbetstagare och arbetsgivare som inte är nederländskspråkiga och som kommer från andra medlemsstater, och den således utgör en inskränkning som strider mot artikel 45 FEUF, bland annat fast att en sådan åtgärd som, även om den tillämpas utan diskriminering med avseende på nationalitet, kan göra det mindre attraktivt att utöva rätten till fri rörlighet för arbetstagare, eftersom endast de gränsöverskridande anställningsavtal som ingåtts av arbetsgivare etablerade i den nederländskspråkiga regionen som avfattats på nederländska var giltiga. ( 40 )

54.

Detta resonemang kan inte överföras automatiskt på förevarande fall, eftersom domstolens prövning huruvida lagstiftningen var förenlig med artikel 45 FEUF inte är helt identisk med den bedömning som ska göras med avseende på artikel 35 FEUF enligt vilken åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa exportrestriktioner är förbjudna, och som således kvalificeras utifrån kriterier som fastställts i rättspraxis som är något annorlunda än de som är tillämpliga på fri rörlighet för arbetstagare.

55.

Av domstolens rättspraxis följer att åtgärder ”som särskilt har till syfte eller verkan att begränsa exportflödet och därigenom skapa en skillnad mellan en medlemsstats inrikes- respektive utrikeshandel, så att den berörda medlemsstatens inhemska produktion eller inhemska marknad tillförsäkras en särskild fördel till skada för handeln eller produktionen i andra medlemsstater” anses som förbjudna enligt artikel 35 FEUF. ( 41 )

56.

Domstolen mjukade emellertid upp sin inställning i en situation som liknar den i förevarande mål genom att tillägga ”även om [en nationell lagstiftning] är tillämplig på alla näringsidkare som bedriver verksamhet i medlemsstaten” kan den anses utgöra åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa exportrestriktioner, om det konstateras att lagstiftningen ”har en större inverkan på exporten av medlemsstatens varor än på försäljningen av varor på medlemsstatens inhemska marknad.” ( 42 )

57.

Dessa kriterier ska tillämpas i förevarande fall vid bedömningen av om den aktuella språklagstiftningen kan anses som en begränsande åtgärd som är förbjuden enligt artikel 35 FEUF.

58.

Den hänskjutande domstolen har i begäran om förhandsavgörande åberopat olika faktorer på grundval av vilka det kan fastställas att den flamländska språklagstiftningen kan utgöra en inskränkning i utövandet av den fria rörligheten som föreskrivs i fördraget. Till skillnad från den belgiska regeringen har New Valmar och kommissionen även åberopat en rad argument som talar för det kritiska synsätt, ( 43 ) som jag av följande skäl föreslår att även domstolen ska inta.

59.

Den berörda lagstiftningen är visserligen tillämplig utan åtskillnad, oberoende av de berörda parternas nationalitet eller varornas ursprung eller destination, eftersom den är bindande för samtliga företag som är etablerade i den nederländskspråkiga regionen i Konungariket Belgien. Den omständigheten att det inte förekommer någon direkt diskriminering räcker emellertid inte i sig enligt ovannämnda rättspraxis från domstolen, där det fastslås att villkoren för att genomföra artikel 35 FEUF i vissa fall kan vara uppfyllda oberoende av denna slutsats. ( 44 ) Jag anser emellertid på grundval av de kriterier som fastställts i ovannämnda rättspraxis att en sådan språklagstiftning som den som det rör sig om i förevarande fall har en större inverkan på den berörda medlemsstatens export än på försäljningen av varor på medlemsstatens inhemska marknad.

60.

I detta sammanhang uppkommer enligt min mening praktiska problem i långt större utsträckning vid gränsöverskridande handel än vid nationell handel till följd av kravet på att fakturorna ska avfattas på nederländska. Den omständigheten att det inte är tillåtet att använda en annan giltig version som således är tvingande, som avfattats på det språk som de berörda parterna valt, har den största nackdelen att parterna inte kan välja ett språk som de båda behärskar och framför allt ett språk som är vanligare i den internationella handeln.

61.

Vad gäller mottagaren av en sådan faktura har den hänskjutande domstolen påpekat att denna möter omedelbara förståelsesvårigheter förutom om vederbörande är nederländskspråkig, vilket uppenbarligen är mindre sannolikt om den berörda parten är etablerad i en annan medlemsstat ( 45 ) än om vederbörande är bosatt i Belgien där nederländska är ett av de officiella språken. ( 46 )

62.

Den belgiska regeringen har i detta avseende invänt att den köpare som inte förstår en faktura som avfattats på nederländska har möjlighet dels att redan från början kräva en översättning, dels att ifrågasätta fakturan vid tvivel. Jag anser emellertid att den belastning som den ena eller den andra åtgärden innebär för en genomsnittsköpare kan avhålla denna antingen från att ingå avtal med ett bolag som är etablerat i regionen Flandern, om vederbörande blir medveten om denna svårighet innan avtalet undertecknas, eller, i vart fall, att återigen börja bedriva handel med detta företag, om vederbörande först blir medveten om detta när deras transaktion är slutförd.

63.

Vad beträffar den som utfärdat en faktura som avfattats på det språk som föreskrivs har kommissionen påpekat att vederbörande i sin tur i detta sammanhang löper en större risk för uteblivna betalningar till följd av bristande verklig eller påstådd förståelse som kan göras gällande av dess utländska avtalspartner, såsom för övrigt den belgiska regeringen tycks medge. Just detta skedde i förevarande fall, eftersom det italienska bolaget som potentiellt ska betala de omtvistade fakturorna har åberopat den flamländska språklagstiftningen enligt ett förfarande som enligt min mening verkar paradoxalt ( 47 ) men som kan leda till att resultatet av det förfarande som inletts av New Valmar gynnar det italienska bolaget.

64.

Den belgiska regeringen har i sin tur gjort gällande att det vore fel av den hänskjutande domstolen att åberopa den tid som har gått förlorad för översättningen och de kostnader som översättningen av fakturorna från nederländska till ett språk som mottagaren av fakturorna förstår medfört av det skälet att detta nästan är oundvikligt inom den internationella handelsverksamheten och att denna börda hade fallit på de flamländska företagen även om de haft möjlighet att skriva sina fakturor på det främmande språk de valt. Det förhåller sig emellertid inte på så sätt för de exportörer som förfogar över interna resurser som möjliggör för dem att direkt och således utan översättningskostnader använda ett språk som de specifikt behärskar. ( 48 ) Genom att föreskriva att det nederländska språket ska användas medför den berörda lagstiftningen således översättningskostander som annars inte hade varit nödvändiga för de företag som önskar bedriva gränsöverskridande handel.

65.

Även om det, såsom den belgiska regeringen gjort gällande, skulle visa sig att de krav som följer av den berörda lagstiftningen inte föreskriver total enspråkighet utan är begränsade till obligatoriska uppgifter när det gäller mervärdesskatt, utgör ett eventuellt krav på tvåspråkighet under alla omständigheter redan ett materiellt hinder som enligt min mening är för stort, framfört allt vid internationell handel. Kravet på att i förekommande fall avfatta fakturorna på två språk, nämligen nederländska vad avser vissa obligatoriska uppgifter, enligt de anvisningar som getts av denna regering, och på ett annat språk som valts av parterna vad avser andra uppgifter, utgör i praktiken en praxis som är svår att uppfylla för de belgiska företagen, särskilt när detta sker i stor skala och de fakturor som är riktade till olika utländska avtalspartners således multipliceras.

66.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan följer att ovannämnda lagstiftning har avskräckande verkan för handeln inom gemenskapen, inte enbart för de företag som har sitt säte i regionen Flandern som avser att exportera sina varor till andra medlemsstater, såsom New Valmar åberopat, utan även för de utländska bolag som önskar ingå en transaktion med dessa företag, men som kan hämmas av den osäkerhet som råder kring leveransen till följd av kravet på att fakturorna ska avfattas på nederländska. Dessa nationella bestämmelser skapar en avsevärd rättslig osäkerhet för de två parterna även med hänsyn till de radikala sanktioner som föreskrivs där. ( 49 ) Denna osäkerhet är enligt min mening särskilt märkbar när parterna, såsom i tvisten i målet vid den nationella domstolen, har valt lagstiftningen i en annan medlemsstat som tillämplig lag på deras avtal.

67.

Den belgiska regeringen har i syfte att vederlägga denna bedömning också gjort gällande att förevarande mål ska åtskiljas från målet Las, ( 50 ) även om samma språklagstiftning avses, av det skälet att tvisten i målet vid den nationella domstolen inte har något direkt samband med ingåendet av det avtal som undertecknats av parterna, eftersom det avser fakturor och ovannämnda lagstiftning inte har påverkat deras rätt att välja det språk på vilket de avfattat deras avtal.

68.

Den hänskjutande domstolen har emellertid helt riktigt påpekat att de omtvistade fakturorna är en bekräftelse på de fordringar som följer av ett tidigare avtal ( 51 ) och att en sådan lagstiftning kan hindra avtalsparterna från att lätt förstå varandra korrekt inom ramen för betalningsavtal som ingåtts för genomförandet av deras avtal. I förevarande fall föreligger således en stark koppling mellan dessa fakturor och genomförandet av det avtal i vilket de har sitt ursprung. Dessutom kan fakturona i sig medföra rättsliga skyldigheter utöver de som uppkommer till följd av avtalet. ( 52 ) Det är för övrigt inte ovanligt att handelsförbindelser konkretiseras genom upprättandet av en faktura utan att denna föregås av något skriftligt avtal. I de två sistnämnda fallen fastställs i den berörda lagstiftningen utan tvekan det språk som ska användas vid överenskommelsen. Det ska slutligen betonas att trots den omständigheten att denna lagstiftning inte syftar till att ändra avtalen i sig, kan den, såsom anförts ovan, ( 53 ) ha som resultat att hämma genomförandet eller förnyandet av handelsavtal med personer som är etablerade i en annan medlemsstat.

69.

Mot denna bakgrund anser jag att sådana nationella åtgärder har en direkt inverkan på gemenskapsinterna transaktioner. Förevarande situation omfattas enligt min mening följaktligen inte av domstolens praxis enligt vilken en nationell lagstiftning inte anses strida mot unionsrätten när ”de restriktiva verkningar som den skulle kunna ha på den fria rörligheten för varor är alltför slumpmässiga och indirekta för att den … skall kunna anses vara av sådan art att den kan utgöra ett hinder för handeln mellan medlemsstater”. ( 54 ) Det ska i detta avseende dels påpekas att de restriktiva verkningar som är aktuella i förevarande fall inte är beroende av en framtida hypotetisk händelse, utan enbart av utövandet av rätten till fri rörlighet för varor, dels att det saknar betydelse vilken omfattning dessa verkningar kan ha i praktiken, eftersom alla hinder, även av mindre betydelse, för denna frihet är förbjudna. ( 55 )

70.

Jag anser följaktligen att en sådan språklagstiftning som den nu aktuella som innebär att det krävs att samtliga företag som är etablerande i en av de federerade enheterna i den berörda medlemsstaten ska avfatta sina fakturor på ett visst officiellt språk utgör en åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativa exporthinder i den mening som avses i artikel 35 FEUF. Det återstår att fastställa om en sådan lagstiftning emellertid kan vara motiverad enligt unionsrätten. ( 56 )

71.

Enligt domstolens rättspraxis kan nationella åtgärder som inskränker utövandet av en av de fria rörligheter som föreskrivs i fördraget men som eftersträvar mål av allmänintresse, enbart anses vara förenliga med unionsrätten om de är ägnade att säkerställa förverkligandet av detta mål och de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detsamma. ( 57 )

72.

En nationell åtgärd anses, även om den tillämpas utan åtskillnad med avseende på de berörda parternas nationalitet eller varornas ursprung, utgöra hinder för den fria rörligheten för varor, men den kan anses vara förenlig med unionsrätten antingen av det skälet att den är motiverad av en av de hänsyn av allmänintresse som anges i artikel 36 FEUF och beaktar de krav som föreskrivs där, ( 58 ) eller av det skälet att den uppfyller de tvingande krav av allmänintresse som fastställts i domstolens rättspraxis och är ägnad att uppnå det eftersträvade målet och om den är proportionerlig i förhållande till detta. ( 59 )

73.

Vad gäller den första kategorin av undantag kan fastställas att även om kommissionen föreslår att artikel 36 FEUF ska beaktas vid svaret på tolkningsfrågan, har ingen av de grunder för rättfärdigande som anges i denna bestämmelse åberopats uttryckligen och den tycks enligt min mening inte vara tillämplig i förevarande fall.

74.

Vad gäller den andra kategorin av undantag har enbart kommissionen övervägt att sådana restriktiva åtgärder som de nu aktuella kan grundas på konsumentskydd. ( 60 ) Kommissionen har emellertid själv mycket riktigt påpekat att detta mål av allmänintresse inte kan tillämpas i förevarande fall för att motivera ett hinder för den fria rörligheten för varor, eftersom avtalsparterna i tvisten i målet vid den nationella domstolen är näringsidkare och det finns ingen direkt inverkan på konsumenter.

75.

Huvudfrågan är om, och i så fall i vilken utsträckning, de rättfärdigandegrunder som godtogs av domstolen i domen Las ( 61 ) i fråga om bestämmelser i den flamländska språklagstiftning som vid den tidpunkten var tillämplig på relationerna mellan arbetsmarknadens parter kan utvidgas till att omfatta förevarande mål. I den domen slog domstolen fast att de tre mål som åberopats av den belgiska regeringen, nämligen att främja och stimulera användningen av ett av de officiella språken i Konungariket Belgien, att säkerställa det sociala skyddet för arbetstagarna och underlätta den härtill knutna myndighetskontrollen, utgör tvingande skäl av allmänintresse som kan berättiga en inskränkning i de grundläggande friheterna enligt fördraget.

76.

Det första av dessa tre mål har även åberopats i förevarande fall av den belgiska regeringen som har anfört att den berörda lagstiftningen motsvarar behovet av att värna om användningen av det officiella språket i regionen Flandern. Jag kan bekräfta att det av rättspraxis framgår att främjande och stimulering av användningen av ett eller flera officiella språk i en medlemsstat utgör ett legitimt mål som i princip kan berättiga en inskränkning i skyldigheter enligt unionsrätten. ( 62 ) Detta gäller framför allt för förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa exportrestriktioner som föreskrivs i artikel 35 FEUF. Med hänsyn till de specifika funktioner som officiella handlingar såsom fakturor ( 63 ) fyller inte enbart i näringslivet utan även offentligt, kan en sådan åtgärd som den nu aktuella bidra till att ett sådant språk allmänt används på olika områden, såsom den litauiska regeringen påpekat. ( 64 )

77.

Den belgiska regeringen har för det andra anfört att den omständigheten att det krävs att nederländska används vid upprättandet av dessa dokument som måste upprättas enligt lag säkerställer att de behöriga myndigheterna kan genomföra snabba och effektiva kontroller i mervärdesskattehänseende. New Valmar har till skillnad från den litauiska regeringen underkänt denna argumentering. Det ska erinras om att domstolen vid flera tillfällen har slagit fast att målet att underlätta och således stärka myndighets- eller skattekontrollen kan ligga till grund för inskränkningar i de grundläggande rättigheter som föreskrivs i fördraget. ( 65 ) En sådan språklagstiftning som den nu aktuella kan – i princip – hjälpa de myndigheter som ska kontrollera företagets handlingar ( 66 ) och således säkerställa att bestämmelserna i den nationella lagstiftningen och i unionsrätten, framför allt i fråga om indirekt beskattning iakttas. ( 67 )

78.

Jag anser att den belgiska regeringen gjorde rätt i att åberopa dessa två tvingande skäl av allmänintresse för att motivera ett eventuellt hinder för den fria rörligheten för varor som enligt min mening har visats, men det återstår att pröva om en sådan lagstiftning som den som nu är aktuell är proportionerlig i förhållande till de eftersträvade målen, bland annat med hänsyn till de sanktioner som föreskrivs. Jag anser emellertid att proportionalitetskriteriet inte är uppfyllt i förevarande mål.

79.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det nekande svar som domstolen gav till följd av att proportionalitetskriteriet inte ansågs vara uppfyllt i den ovannämnda domen Las ( 68 ) i fråga om bestämmelserna i den nu aktuella språklagstiftningen som var tillämplig på sociala relationer kan överföras till förevarande mål bland annat av det skälet att de sanktioner som kan åläggas vid ett åsidosättande av denna lagstiftning, nämligen ogiltigförklaring av domstol ex officio, ( 69 ) liknar dem som kommer i fråga för de aktuella fakturorna.

80.

Kommissionen har anfört att de invändningar som gjordes avseende bedömningen av proportionaliteten i domen i målet Las ( 70 ) gäller i tillämpliga delar i förevarande fall. Jag ämnar göra några anmärkningar i detta avseende med hänsyn till de skillnader som konstaterats mellan ovannämnda mål och förevarande mål.

81.

Domstolens första invändning avsåg den omständigheten att parterna, om det finns ett fritt och informerat samtycke härtill, måste kunna avfatta sitt avtal på ett annat språk än medlemsstatens officiella språk när de inte behärskar sistnämnda språk. Man kan fråga sig huruvida denna faktor har mindre betydelse vid bedömningen i tvisten i målet vid den nationella domstolen, som här inte avser ingående av ett avtal i sig, ( 71 ) utan upprättandet av fakturor som är handlingar som krävs enligt lag och som följaktligen inte enbart är föremål för gemensam överenskommelse, även om de utfärdas inom ramen för handelsverksamhet. Det ska emellertid erinras om att fakturorna, oberoende av det ursprungliga avtalet som de säkerställer verkställigheten av, kan ge upphov till egna rättverkningar i förhållande till parterna eller själva utgöra stöd för de viljor som formar avtalsförhållandet. ( 72 )

82.

Den andra invändningen avser den omständigheten att den aktuella lagstiftningen inte möjliggjorde att en giltig version av de gränsöverskridande anställningsavtalen även upprättandes på ett språk som behärskades av alla berörda parter. Den omständigheten att denna invändning är avgörande i förevarande mål gav även upphov till betänkligheter, eftersom den belgiska regeringen, till skillnad från beslutet om hänskjutande, bekräftar att den obligatoriska användningen av nederländska i förevarande fall är begränsad till de uppgifter som krävs enligt lag avseende mervärdesskatt och inte omfattar de övriga uppgifterna i fakturorna, således de som är av avtalsrättslig natur. ( 73 ) Det ankommer visserligen på den hänskjutande domstolen att fastställa om detta har visats med avseende på den belgiska lagstiftningen, ( 74 ) men för att täcka detta fall ska tolkningsfrågan enligt min mening besvaras med beaktande av den osäkerhet som råder vad gäller räckvidden av de språkkrav som föreskrivs i förevarande fall.

83.

Oaktat ovannämnda överväganden anser jag i likhet med New Valmar, den litauiska regeringen och kommissionen att en sådan språklagstiftning som den nu aktuella inte fullgör de skyldigheter som följer av unionsrätten, eftersom den går utöver de åtgärder som är absolut nödvändiga för att uppnå ovannämnda mål av allmänintresse, ( 75 ) såväl med beaktande av den ställning som det berörda språket förbehållits som med beaktande av de sanktioner som ska tillämpas vid åsidosättande av denna lagstiftning.

84.

Det verkar som om de mål av allmänintresse som åberopats, nämligen att främja ett officiellt språk och att underlätta kontroller likväl kan säkerställas genom åtgärder som medför ett mindre ingrepp i den fria rörligheten för varor än kravet att i sådana företagshandlingar som fakturor använda ett visst språk med undantag för alla andra officiella språk i unionens medlemsstater.

85.

Även om det antas att det är riktigt att denna skyldighet enbart avser de uppgifter som krävs enligt lag avseende mervärdesskatt, såsom redan anförts av den belgiska regeringen, vidhåller jag min uppfattning av ovan anförda praktiska skäl ( 76 ) och av följande skäl.

86.

Det ska för det första inte bortses från att skyldigheten att utfärda fakturor inte enbart syftar ( 77 ) till att tillgodose allmänhetens intressen som bland annat berättigar myndighets- eller skattekontroller av behöriga nationella myndigheter, utan även avser att skydda privata intressen, framför allt de intressen som innehas av köparen som tydligt ska underrättas om leveransens innehåll. Dessa två kategorier av intressen ska vägas mot varandra för att en balans mellan dem ska kunna uppnås. När en lagstiftning innebär att det krävs att en faktura avfattas på ett visst språk är det enligt min mening av yttersta vikt för den mottagare som inte behärskar det språket att denna kan få tillgång till en annan giltig version för att lättare kunna förstå innehållet i fakturan ( 78 ) och således kunna försäkra sig om att säljaren iakttar sina avtalsenliga skyldigheter.

87.

Därtill tillkommer överväganden som är specifika för den internationella handelsverksamheten för vilken det kan vara nödvändigt att luckra upp de lagstadgade kraven, i förevarande fall språkkraven, för att inte i alltför hög grad hindra den gränsöverskridande handeln. Såsom den litauiska regeringen och kommissionen påpekat finns i detta specifika sammanhang särskilda svårigheter såsom de som mycket riktigt angetts av New Valmar ( 79 ) och handelsbruk ( 80 ) som i största möjliga utsträckning bör beaktas för att gynna denna typ av handel, närmare bestämt inom unionen. ( 81 ) Dessa överväganden gäller framför allt för de uppgifter i fakturorna som omfattas av avtalsfriheten, såsom allmänna försäljningsvillkor, men enligt min mening är det även lämpligt, eller till och med oumbärligt, att obligatoriska uppgifter, såsom de avseende mervärdesskatt som avses av den belgiska regeringen, även kan förstås av alla parter i det ekonomiska gränsöverskridande förhållandet.

88.

Det verkar som om sådana språkregler som de nu aktuella överskrider vad som är absolut nödvändigt för att främja användningen av det nederländska språket och för att möjliggöra för den behöriga myndigheten att kontrollera de uppgifter som är av betydelse. När de berörda parterna önskar avfatta fakturor på ett annat språk är det enligt min mening i praktiken tillräckligt att kräva en översättning till nederländska enbart av de uppgifter som krävs enligt lag, eller i förekommande fall, en översättning i efterhand, om en sådan version inte tillhandahålls direkt vid en kontroll.

89.

Det ska i detta avseende inledningsvis erinras om att ovannämnda bestämmelser i direktiv 2006/112 i mervärdesskattehänseende enbart möjliggör för mottagarmedlemsstaterna att kräva en översättning av vissa fakturor som avfattats på ett främmande språk när detta är nödvändigt för kontrolländamål. ( 82 )

90.

Min bedömning kan dessutom stödjas på alternativa lösningar utifrån andra bestämmelser som också är tillämpliga i Belgien. Det rör sig dels om bestämmelser som motsvarar, men som inte är identiska med, de nu aktuella bestämmelserna som har antagits av den franska gemenskapen i Konungariket Belgien, av vilka det framgår att företagshandlingar, såsom fakturor som har upprättats av personer med säte i den franskspråkiga regionen i princip ska avfattas på franska men ”utan att det påverkar användningen av kompletterande språk till det språk som parterna valt” . ( 83 ) En sådan möjlighet att använda ytterligare ett språk än det språk som talas i regionen som valts av de berörda parterna och som således samtliga parter eventuellt behärskar bättre än franska utgör en mindre restriktiv åtgärd än kravet på att enbart ett visst språk ska användas inom ramen för handelsverksamhet. ( 84 )

91.

Den flamländska gemenskapen ändrade ovannämnda språkanvändningsdekret ( 85 ) år 2014 på så sätt att bestämmelserna om anställningsförhållandet i dekretet är mindre ingripande än vid tidpunkten för domen i målet Las. ( 86 ) I artikel 5.1 i dekretet föreskrivs fortfarande att principen är att nederländska ska användas i regionen Flandern, men enligt punkt 2 är det nu möjligt att för ”individuella anställningsavtal [upprätta] en giltig version på ett av de [officiella språken i medlemsstaterna eller i de stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)] som förstås av alla berörda parter”, förutsatt att vissa kriterier för anknytning till dessa stater är uppfyllda. ( 87 )

92.

De språkåtgärder som motsvarar det ena eller det andra av dessa alternativ som båda medför ett mindre ingrepp i den fria rörligheten för varor än den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, samtidigt som de syftar till att säkerställa de mål av allmänintresse som åberopats av den belgiska regeringen, kan enligt min mening även antas i förevarande fall.

93.

Den belgiska regeringen har till bestridande av invändningen att den aktuella språklagstiftningen inte är proportionerlig anfört att de sanktioner som ska åläggas vid åsidosättande, nämligen ogiltigförklaring av domstol ex officio, skulle ha en mindre inverkan i förevarande fall än i domen i målet Las. ( 88 ) Den har gjort gällande att i förevarande mål, tvärtemot vad som var fallet i tvisten i målet Las där det anställningsavtal som inte avfattats på nederländska skulle ogiltigförklaras, enbart giltigheten av de omtvistade uppgifterna faktorerna kan påverkas och inte giltigheten av koncessionsavtalet mellan de berörda parterna. Eftersom fakturorna enbart bekräftar de fordringar som följer av det avtal som ingåtts mellan parterna utgör ogiltigförklaringen inte något hinder mot att driva in fordringarna och det är dessutom möjligt att ersätta de handlingar som upprättats i strid med lag med nya giltiga fakturor.

94.

New Valmar har gjort gällande att även om verkan av ogiltigheten begränsas av säljarens möjlighet att upprätta ersättningsfakturor under tvisten är de positiva effekterna av denna begränsning enbart teoretiska. Bolaget har anfört att den omständigheten att det föreligger en skyldighet att utfärda nya fakturor till gäldenären och inte kopior på nederländska av de ursprungliga fakturona har flera allvarliga konsekvenser. Dels i skattehänseende, eftersom det undantag från mervärdesskatteplikt som föreskrivs för gemenskapsinterna leveranser inte är tillämpligt på ersättningsfakturor av det skälet att undantaget enbart är tillämpligt när varorna lämnar det nationella territoriet och inte i annat fall, dels i civilrättsligt hänseende, eftersom den dröjsmålsränta som ska betalas till säljaren på de obetalda fakturorna först börjar löpa från och med den tidpunkt då fakturorna ersätts, medan en gäldenär som inte bestritt de ursprungliga fakturorna inom den frist som föreskrivs i lag alltid kan inge klagomål mot ersättningsfakturor. ( 89 )

95.

De sanktioner som föreskrivs i den lagstiftning som den som det rör sig om i det nationella målet är inte oundgängliga för att förverkliga de mål av allmänintresse som åberopats av den belgiska regeringen, eftersom den omständigheten att de fakturor som inte avfattats på nederländska ogiltigförklaras inte direkt bidrar till vare sig att främja det språket eller att underlätta myndighets- eller skattekontroller som sådana. Därutöver är dessa drastiska sanktioner enligt min mening klart orimliga.

96.

Såsom den litauiska regeringen och kommissionen påpekat kan den absoluta ogiltighet som en förlust redan från början av rättsverkningarna av sådana fakturor medför och som ska fastställas ex officio av domstolen utgöra en källa till betydande rättsosäkerhet för de två parterna i det berörda ekonomiska förhållandet, vilket påverkar den gränsöverskridande handeln, trots att denna ska främjas enligt unionsrätten.

97.

Detta konstaterande tycks enligt min mening i princip gälla för säljaren. Mot bakgrund av den information som domstolen har tillgång till, kan det inte a priori uteslutas att säljaren till följd av skyldigheten att upprätta en ersättningsfaktura på nederländska inte enbart ställs inför problem i mervärdesskattehänseende eller går miste om dröjsmålsränta som är kopplad till den ursprungliga fakturan, utan även ställs inför preskriptionsfrågor rörande utfärdandet av den nya fakturan, såsom New Valmar gjort gällande. ( 90 ) Dessutom kan det företag som upprättat fakturor som är avfattade på ett annat språk än det som föreskrivs, såsom är fallet i målet vid den nationella domstolen, utsättas för att giltigheten av dessa handlingar i vilka dess fordringar fastställs bestrids i rent opportunistiskt syfte. ( 91 ) För övrigt verkar det som om mottagaren av fakturor som utställts i strid med tillämplig lagstiftning också kan bli lidande genom detta sanktionssystem, även om detta sker i mindre utsträckning, eftersom de fakturor som ogiltigförklarats kan förlora hela eller delar av deras bevisvärde. ( 92 )

98.

Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma om dessa potentiella negativa konsekvenser faktiskt uppkom i förevarande fall med hänsyn till den tillämpliga lagstiftningen i tvisten i målet vid den nationella domstolen verkar det i alla händelser som om de åtgärder som valts i den berörda språklagstiftningen, i princip, är orimliga. För att uppnå de eftersträvade målen är det enligt min mening möjligt att tillgripa sanktioner som innebär mindre begränsning av den fria rörligheten för varor.

99.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att artikel 35 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning antagen av en federerad enhet i en medlemsstat, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som innebär att varje företag som har sitt driftställe inom nämnda enhet, åläggs en skyldighet att avfatta gränsöverskridande fakturor, i vart fall vad avser vissa av de obligatoriska uppgifterna i fakturorna, ( 93 ) endast på den federerade enhetens officiella språk, vid äventyr av att fakturorna annars ogiltigförklaras av domstol ex officio.

100.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Rechtbank van koophandel te Gent (Handelsdomstolen i Gent, Belgien) enligt följande:

Artikel 35 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning antagen av en federerad enhet i en medlemsstat, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som innebär att varje företag som har sitt driftställe inom nämnda enhet, åläggs en skyldighet att avfatta gränsöverskridande fakturor, om än bara för vissa av de obligatoriska uppgifterna i fakturorna, endast på den federerade enhetens officiella språk, vid äventyr av att fakturorna annars ogiltigförklaras av domstol ex officio.