This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52011PC0326
Proposal for a DIRECTIVE OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL on the right of access to a lawyer in criminal proceedings and on the right to communicate upon arrest
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om rätt till advokat i straffrättsliga förfaranden och rätt till kontakt med tredje part vid frihetsberövande
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om rätt till advokat i straffrättsliga förfaranden och rätt till kontakt med tredje part vid frihetsberövande
/* KOM/2011/0326 slutlig - 2011/0154 (COD) */
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om rätt till advokat i straffrättsliga förfaranden och rätt till kontakt med tredje part vid frihetsberövande /* KOM/2011/0326 slutlig - 2011/0154 (COD) */
MOTIVERING 1. Inledning 1. Detta förslag till direktiv
från Europaparlamentet och rådet har till syfte att fastställa gemensamma
miniminormer när det gäller rättigheterna för misstänkta och tilltalade i
straffrättsliga förfaranden inom hela Europeiska unionen att vid
frihetsberövandet få tillgång till advokat och att kontakta tredje part såsom
en släkting, arbetsgivare eller konsulär myndighet. Förslaget utgör en ny etapp
i en serie åtgärder som fastställdes i rådets resolution av den 30 november
2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller tilltalade personers
processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden som bifogats till
Stockholmsprogrammet som godkändes av Europeiska rådet den 10–11 december 2010.
I färdplanen uppmanas kommissionen att lägga fram förslag etappvis. Det här
förslaget bör därför ses som ett led i ett omfattande lagstiftningspaket som
kommer att läggas fram under de närmaste åren, genom vilket minimiregler införs
när det gäller processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden i
Europeiska unionen. Frågan om rättshjälp, som länkas till frågan om rätten till
advokat i färdplanen, är en mycket specifik och komplicerad fråga och behöver
därför behandlas separat. 2. Direktiv 2010/64/EU av den 20
oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning i straffrättsliga
förfaranden[1]
utgör ett första steg i detta sammanhang. 3. Det andra steget kommer att
bli ett direktiv om rätten till information, vilket det för närvarande förs
förhandlingar om på förslag av kommissionen[2]. Detta direktiv ska fastställa minimiregler
när det gäller information om rättigheter och om anklagelsen samt när det
gäller rätten till tillgång till ärendeakten. 4. Detta förslag har precis som
de två föregående åtgärderna till syfte att stärka rättigheterna för misstänkta
och tilltalade. Miniminormer för dessa rättigheter bör leda till att ett ökat
ömsesidigt förtroende mellan de rättsliga myndigheterna, vilket i sin tur gör
det enklare att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande. Ett förbättrat
rättsligt samarbete inom EU fordrar att det finns en viss grad av grad av
överensstämmelse mellan medlemsstaternas lagstiftning. 5. Förslaget baseras på artikel
82.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). I denna
artikel anges följande: ”Om det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga
erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt
samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande
dimension, får Europaparlamentet och rådet genom direktiv i enlighet med det
ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa minimiregler. I dessa
minimiregler ska skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och
rättssystem beaktas. De ska omfatta a) ömsesidig tillåtlighet av
bevis mellan medlemsstaterna, b) personers rättigheter
vid det straffrättsliga förfarandet, c) brottsoffers rättigheter, d)[…].” 6. I artikel 47 i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)
garanteras rätten till en rättvis rättegång. I artikel 48 garanteras rätten
till försvar och denna rätt har samma innehåll och räckvidd som den rätt som
garanteras i artikel 6.3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen)[3]. I
artikel 6.3 b i Europakonventionen anges att var och en som blivit anklagad för
brott har rätt ”att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt
försvar”, under det att artikel 6.3 c fastställer principen om rätten att
försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som man själv utsett.
Artikel 14.3 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (nedan kallad ICCPR-konventionen)[4]
innehåller mycket likartade bestämmelser. Både rätten till advokat och rätten
till kontakt med tredje part vid frihetsberövande utgör ett formellt skydd mot
dålig behandling och hindrar därmed eventuella brott mot artikel 3 i
Europakonventionen (förbud mot tortyr). Rätten till kontakt vid
frihetsberövande bidrar till att säkra rätten till skydd för privat- och
familjeliv (artikel 8 i Europakonventionen). I 1963 års Wienkonvention om
konsulära förbindelser (nedan kallad Wienkonventionen)[5]
fastställs att utländska medborgare som grips eller frihetsberövas ska ha rätt att
informera sitt hemlands konsulat om frihetsberövandet och motta besök från
konsulära tjänstemän. 7. Kommissionen har gjort en
konsekvensanalys till stöd för förslaget. Rapporten om konsekvensanalysen finns
på http://ec.europa.eu/governance. 2. Bakgrund 8. Enligt artikel 6.3 i
fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) ska de grundläggande
rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av
medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ingå i unionsrätten
som allmänna principer. Enligt artikel 6.1 i EU-fördraget ska unionen erkänna
de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens
stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, i dess lydelse
efter ändringar i Strasbourg den 12 december 2007[6], som ska
ha samma rättsliga värde som EUF-fördraget och EU-fördraget. Stadgan gäller för
EU:s institutioner och medlemsstaterna vid deras tillämpning av
unionslagstiftningen, t.ex. på området straffrättsligt samarbete inom Europeiska
unionen. 9. År 2004 lade kommissionen
fram ett omfattande lagförslag[7]
som täcker de viktigaste rättigheterna för tilltalade i brottmål. Detta förslag
antogs inte av rådet. 10. Den 30 november 2009 antog
rådet (rättsliga och inrikes frågor) en färdplan för att stärka misstänkta
eller tilltalade personers processuella rättigheter i straffrättsliga
förfaranden[8].
Där föreslås att man gradvis ska genomföra åtgärder som omfattar de mest
grundläggande processuella rättigheterna och kommissionen uppmanas lägga fram
de förslag som krävs för detta ändamål. Rådet erkänner att det hittills inte
gjorts tillräckligt på EU-nivå för att skydda enskildas rättigheter i
straffrättsliga förfaranden. Först när alla åtgärder omsatts i lagstiftning
kommer man till fullo att märka vilka fördelar man har av EU-lagstiftning på
detta område. Den tredje och fjärde åtgärden i färdplanen rör rätten till
advokat och rätten till kontakt med tredje part vid frihetsberövande, t.ex. en
släkting, arbetsgivare eller konsulär myndighet. 11. I Stockholmsprogrammet, som
antogs av Europeiska rådet den 10–11 december 2009[9],
bekräftades betydelsen av den enskildes rättigheter i straffrättsliga
förfaranden som ett av unionens grundläggande värden, vilket är av avgörande
betydelse för att upprätthålla förtroendet mellan medlemsstaterna och
allmänhetens tillit till EU. Även den fria rörligheten främjas av att man
skyddar de grundläggande rättigheterna för enskilda. I Stockholmsprogrammet
hänvisas till färdplanen som en integrerad del av det fleråriga programmet och
kommissionen uppmanas lägga fram lämpliga förslag för att färdplanen snabbt ska
kunna genomföras. 3. Rätten till advokat i enlighet med
stadgan och Europakonventionen 12. I artikel 6 i stadgan (Rätt
till frihet och säkerhet) anges följande: ”Var och en har rätt till frihet och personlig
säkerhet”. I artikel 47 i stadgan (Rätt till ett effektivt
rättsmedel och till en opartisk domstol) anges följande: ”(…) Var och en har rätt att inom skälig tid få
sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och
opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att
erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas (…)”. I artikel 48 i stadgan (Presumtion för oskuld och
rätten till försvar) anges följande: ”2. Var och en som har blivit anklagad för en
lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar”. Inom ramen för sitt tillämpningsområde garanterar
och återspeglar stadgan motsvarande rättigheter i Europakonventionen.” I artikel 6 – Rätt till en rättvis rättegång –
anges att: ”3.
Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter: b) att få tillräcklig tid
och möjlighet att förbereda sitt försvar, c) att försvara sig
personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett […]”. 13. Genom ett antal aktuella domar
från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen)
har tillämpningsområdet för dessa bestämmelser klargjorts ytterligare.
Europadomstolen har vid upprepade tillfällen hävdat att artikel 6 är tillämplig
i skedet före det straffrättsliga förfarandet[10] och att misstänkta måste erbjudas en
advokat i det inledande skedet av polisförhören[11] och så
snart de frihetsberövats, oavsett om det rör sig om förhör eller ej[12].
Europadomstolen fann vidare att dessa garantier måste gälla även för vittnen
när dessa i realiteten är misstänkta för en brottslig handling och den formella
ställningen som vittne är oväsentlig[13].
I ärendet Panovits[14]
fann Europadomstolen att det är fråga om en överträdelse av artikel 6 i de fall
uttalanden av en misstänkt som gjorts utan en advokat närvarande används för
att nå en fällande dom, trots att det fanns annan bevisning att tillgå.
Domstolen fann att om den sökande inte ges tillgång till rättsligt bistånd under
förhören så utgör detta en inskränkning av rätten till försvar, med undantag
för de fall där det föreligger tvingande skäl som inte utgör ett hinder för en
rättvis rättegång[15].
Antalet klagomål rörande rätten till tillgång till advokat har stadigt ökat
under de senaste åren. Om inte Europadomstolens rättspraxis tillämpas på ett
korrekt sätt löper medlemsstaterna risk att ådra sig betydande kostnader i form
av avtalsvite som tilldömts av domstolen[16]. 14. I överensstämmelse med det
mandat som ges i färdplanen för ett stärkande av processuella rättigheter
fastställs i detta direktiv minimikrav på EU-nivå om rätten till advokat för
misstänkta eller tilltalade. Det främjar således tillämpningen av stadgan om de
grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 6, 47 och 48 i denna, och
bygger på artikel 6 i Europakonventionen, såsom denna tolkas av
Europadomstolen. 4. Rätten till kontakt med tredje part vid
frihetsberövandet 15. En misstänkt eller tilltalad
person som frihetsberövats ska ha rätt att vid frihetsberövandet ta kontakt med
en av honom eller henne själv utsedd person såsom t.ex. en släkting eller en
arbetsgivare. Medlemsstaterna ska även se till att den rättsliga företrädaren
för ett barn som misstänks eller har åtalats för ett brott underrättas så snart
som möjligt om att barnet frihetsberövats, och om skälen till detta, såvida
detta inte strider mot barnets intressen. Inskränkningar av denna rätt ska
endast medges i undantagsfall. 16. Om den frihetsberövade
personen inte är medborgare i det berörda landet, kan det vara lämpligt att
informera hemlandets konsulära myndigheter. Utländska misstänkta och tilltalade
är en sårbar grupp som är lätt att identifiera. Personer ur denna kategori
behöver ibland extra skydd. Av 1963 års Wienkonvention om konsulära
förbindelser följer således att utlänningar som grips eller frihetsberövas ska
ha rätt att informera sitt hemlands konsulat om frihetsberövandet och motta
besök från konsulära tjänstemän. 5 Särskilda bestämmelser Artikel 1 — Syfte 17. Detta direktiv har till syfte
att fastställa regler för rätten till advokat i straffrättsliga förfaranden för
misstänkta och tilltalade personer som är föremål för en europeisk
arresteringsorder och regler för rätten för frihetsberövade misstänkta och
tilltalade att kontakta tredje part vid frihetsberövandet. Artikel 2 — Tillämpningsområde 18. Detta direktiv är tillämpligt från den tidpunkt då den
berörda personen underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter, genom ett
officiellt meddelande eller på annat sätt, om att han eller hon är misstänkt
eller åtalad för ett brott fram till dess att till dess att förfarandena har
avslutats (inbegripet ett eventuellt överklagandeförfarande). 19. Förfaranden som hänger samman
med en europeisk arresteringsorder[17]
omfattas uttryckligen. Direktivet anger att förfarandegarantierna i artiklarna
47 och 48 i stadgan och artiklarna 5 och 6 i Europakonventionen ska vara
tillämpliga på överlämnandeförfaranden som grundar sig på en europeisk
arresteringsorder. Artikel 3 — Rätt till advokat i straffrättsliga
förfaranden 20. I denna artikel fastställs den
allmänna principen att alla misstänkta och tilltalade i straffrättsliga
förfaranden ska ges tillgång till advokat så snabbt som möjligt, i tid och på
ett sätt som gör det möjligt för dem att utöva sin rätt till försvar. Tillgång
till advokat måste beviljas senast vid frihetsberövandet, och så snart som
möjligt med hänsyn till de exakta omständigheterna i varje enskilt fall.
Oavsett om det rör sig om ett frihetsberövande eller ej måste tillgång till
advokat beviljas vid förhör. Sådan tillgång måste även beviljas vid
processuella åtgärder och bevisupptagning som kräver, eller tillåter, att den
misstänkta eller tilltalade är närvarande, med undantag för de fall då de bevis
som ska samlas in kan komma att ändras, avlägsnas eller förstöras under den tid
som det tar för advokaten att anlända. Detta står i samklang med
Europadomstolens rättspraxis enligt vilken misstänkta personer måste ges
tillgång till advokat redan i inledande skedet av polisförhören och så snart de
frihetsberövats, oavsett om det rör sig om förhör eller ej. Artikel 4 —
Innebörden av rätten till advokat 21. I denna artikel fastställs de
åtgärder som en advokat som företräder en misstänkt eller tilltalad måste ha
rätt att vidta för att kunna säkra ett effektivt utövande av rätten till
försvar, bland annat att hålla möten med den misstänkta eller tilltalade som
ska vara tillräckligt långa och tillräckligt frekventa för att det ska vara
möjligt att utöva rätten till försvar; att närvara vid alla eventuella förhör
och förhandlingar; varvid det undantag som anges ovan gäller, dvs. fall där
bevisen kan hinna påverkas under den tid det tar för en advokat att anlända;
att närvara vid alla undersökningar och all bevisupptagning som den misstänkta
eller tilltalade måste, eller uttryckligen har lov att, närvara vid enligt den
nationella lagstiftningen och att ha tillträde till platsen där den berörda
personen hålls i förvar för att kontrollera förhållandena där. Bestämmelserna i
denna artikel står i samklang med ett stort antal domar från Europadomstolen i
vilka det understryks att rätten till försvar måste kunna utövas effektivt och
fastställs vilka åtgärder[18]
en advokat som företräder en misstänkt eller tilltalad måste ha rätt att få
utföra. Artikel 5 —
Rätt till kontakt med tredje part vid frihetsberövandet 22. I denna artikel föreskrivs att
en person som frihetsberövas i samband med ett straffrättsligt förfarande har
rätt att så snart som möjligt kontakta minst en av honom eller henne själv
utsedd person, oftast en släkting eller arbetsgivare, för att underrätta denna
om frihetsberövandet. Rättsliga företrädare för frihetsberövade barn ska
underrättas så snart som möjligt om frihetsberövandet och om skälen till detta,
såvida detta inte strider mot barnets intressen. Om det inte är möjligt att
kontakta eller underrätta den person som utsetts av den frihetsberövade
personen trots enträgna försök (t.ex. om den utsedda personen inte svarar i
telefon) ska den frihetsberövade personen informeras om detta. Alla eventuella
konsekvenser härav ska behandlas i enlighet med den nationella lagstiftningen.
Inskränkningar i denna rätt medges endast under det begränsade antal
omständigheter som anges i artikel 8. Bestämmelserna i denna artikel står i
samklang med Europeiska kommissionens uppmaning att göra rättssystemen i Europa[19] mer
anpassade till barns behov, de upprepade påpekanden från kommittén till
förhindrande av tortyr om att rätten till underrättelse om frihetsberövande
utgör ett viktigt skydd mot dålig behandling och Europarådets riktlinjer om
rättssystem som tar hänsyn till barns behov[20]. Artikel 6 — Rätt att kontakta konsulära
eller diplomatiska myndigheter 23. I denna artikel bekräftas
rätten att kontakta konsulära myndigheter. Den ålägger medlemsstaterna att se
till att alla frihetsberövade utländska medborgare har möjlighet att kontakta
sitt eget lands konsulära myndigheter för att underrätta dem om sitt
frihetsberövande om de så önskar. Inskränkningar i denna rätt medges endast
under det begränsade antal omständigheter som anges i artikel 8. Artikel 7 — Sekretess 24. Rätten till försvar är skyddad
genom skyldigheten att se till att all kommunikation, oavsett vilken form den
har, mellan en misstänkt eller tilltalad och dennes advokat omgärdas av sekretess,
utan möjlighet till undantag. Europadomstolen har angivit att principen om att
allt informationsutbyte mellan en advokat och dennes klient ska vara
konfidentiell är en av de viktigaste förutsättningarna för att en advokat ska
kunna företräda sin klients intressen på bästa möjliga sätt. Den konstaterar
att en klients möjlighet till konfidentiell kommunikation med sin advokat är
skyddad genom Europakonventionen i vilken det anges att denna möjlighet utgör
ett viktigt skydd för rätten till försvar[21]. Artikel 8 — Undantag 25. De rättigheter som fastställs
i detta direktiv är oerhört viktiga och det borde därför i princip inte vara
möjligt för medlemsstaterna att medge några undantag. Europadomstolens
rättspraxis ger emellertid begränsade möjligheter till undantag från artiklarna
3, 4.1–3, 5 och 6 under det inledande skedet av det straffrättsliga
förfarandet. Den har fastställt att även om rätten till advokat inte är en
absolut rättighet för en person som blivit anklagad för brott ska varje
inskränkning i denna rätt vara klart avgränsad och begränsad i tiden[22] och får
inte, vad gäller förfarandet i dess helhet, hindra den anklagade från att få en
rättvis rättegång[23].
Denna bestämmelse grundar sig på denna rättspraxis genom att den ger
medlemsstaterna rätt att bevilja inskränkningar i rätten till tillgång till
advokat endast i undantagsfall, under förutsättning att detta är nödvändigt och
att det finns rättssäkerhetsgarantier. Alla inskränkningar måste vara
motiverade av tvingande skäl som rör behovet av att avvärja omedelbar livsfara
eller fara för den fysiska säkerheten för en eller flera personer. Dessutom
måste alla inskränkningar vara förenliga med principen om proportionalitet,
vilket innebär att den behöriga myndigheten alltid måste välja det alternativ
som innebär minst inskränkning i rätten till tillgång till advokat och begränsa
inskränkningens varaktighet så mycket som möjligt. Enligt Europadomstolens
rättspraxis får en inskränkning inte uteslutande grunda sig på brottets
svårhetsgrad, utan den behöriga myndigheten måste göra en bedömning från fall
till fall. Hursomhelst får en inskränkning inte utgöra ett hinder för en
rättvis rättegång och uttalanden av en misstänkt eller tilltalad som gjorts
utan en advokat närvarande får aldrig användas som bevis mot denne. Slutligen
fastställs i denna artikel att inskränkningar endast får beviljas genom ett
motiverat beslut av en rättslig myndighet, vilket innebär att de inte kan
beslutas av polisen eller någon annan brottsbekämpande myndighet som inte anses
vara en rättslig myndighet enligt den nationella lagstiftningen eller
Europakonventionen. Samma principer och begränsningar gäller för inskränkningar
i rätten till kontakt med en tredje part vid ´frihetsberövandet. Artikel 9 —
Avstående 26. Europadomstolen konstaterar
att för att ett avstående ska vara giltigt enligt Europakonventionen så måste
det vara frivilligt, entydigt och åtföljas av ett minimiskydd som står i
förhållande till dess betydelse[24].
Denna rättspraxis återspeglas i artikel 9 i vilken det fastställs att ett
avstående (vars förekomst och orsaker ska registreras) måste vara frivilligt
och entydigt samt samtyckas till med full kännedom om vilka följder ett
avstående får, varvid den misstänkta eller tilltalade ska ha inhämtat sina
kunskaper om följderna genom juridisk rådgivning eller på annat sätt. Den
berörda personen måste dessutom vara i stånd att förstå vad följderna innebär. Artikel 10 — Andra än misstänkta eller
tilltalade 27. I denna artikel föreskrivs
skydd och rättsmedel för personer, t.ex. vittnen, som under förhör och
förhandlingar blir misstänkta eller tilltalade. Detta bygger på
Europadomstolens praxis att garantin om en rättvis rättegång, inbegripet
tillgång till advokat, måste gälla även för vittnen när dessa i realiteten är
misstänkta för en brottslig handling, eftersom den formella ställningen som
vittne är oväsentlig[25]. Artikel 11 —
Rätt till advokat i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder 28. Denna artikel står i samklang
med mandatet i artikel 82.2 i EUF-fördraget att anta direktiv om minimiregler
”om det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar
och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana
straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension”. Att förbättra
systemet med den europeiska arresteringsordern är ett centralt inslag i den
tredje rapporten om genomförandet av rådets rambeslut om den europeiska
arresteringsordern[26].
Denna artikel bygger på artikel 11 i rambeslut 2002/584/Rif[27] om en
europeisk arresteringsorder i vilken det anges att en person som har gripits
för att en europeisk arresteringsorder ska kunna verkställas ska ha rätt till
juridiskt biträde i enlighet med den nationella lagstiftningen i den
verkställande medlemsstaten. Denna bestämmelse ska inte inkräkta på principen
om ömsesidigt erkännande. Advokaten i den utfärdande medlemsstaten tar inte
ställning till ärendet i sak i detta skede, eftersom dennes roll inskränker sig
till att göra det möjligt för den eftersökta personen att utöva sina rättigheter
enligt rambeslutet. Uppgiften för advokaten i den utfärdande medlemsstaten
består således i att bistå och informera advokaten i den verkställande
medlemsstaten. Det ömsesidiga förtroendet, som är en
förutsättning för att det ömsesidiga erkännandet ska fungera, uppnås genom att
det fastställs att en person som frihetsberövas på grundval av en europeisk
arresteringsorder har rätt att underrätta det utfärdande medlemsstaten om sitt
frihetsberövande så att han eller hon kan få sina intressen tillvaratagna av en
advokat i den utfärdande medlemsstaten. Denna advokat ska bistå advokaten i den
verkställande medlemsstaten så att den frihetsberövade personen kan utöva sina
rättigheter på bästa möjliga sätt i den verkställande medlemsstaten, i enlighet
med rådets rambeslut 2002/584/Rif. Detta bistånd kan underlätta utövandet av
den berörda personens rättigheter enligt rambeslutet i den verkställande
medlemsstaten, bland annat möjligheten att åberopa skäl till att inte
verkställa arresteringsordern på grundval av artiklarna 3 och 4. Möjligheten
att få bistånd av en advokat i den utfärdande medlemsstaten kan vara viktig när
det gäller att skaffa bevis för en tidigare dom som skulle kunna leda till
tillämpning av ne bis in idem-principen enligt artikel 3.2. Förfarandena för
verkställighet av den europeiska arresteringsordern kommer inte att försenas,
eftersom denna artikel inte påverkar de tidsfrister som anges i rambeslutet.
Tvärtom kommer det faktum att en advokat i den utfärdande medlemsstaten deltar
att leda till ett snabbare samtycke, eftersom den eftersökta personen kommer
att få fullständigare information om förfarandet i den utfärdande medlemsstaten
och om följderna sitt samtycke. Artikel 12 —
Rättshjälp 29. I artikel 47 tredje stycket i
stadgan anges följande: ”Rättshjälp ska ges till personer som inte har
tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv
möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.” I artikel 6.3 i Europakonventionen anges det att
var och en som blivit anklagad för brott har rätt till fri rättshjälp ”när han
saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde …om rättvisans
intresse så fordrar”. Detta direktiv har visserligen inte till syfte att
reglera frågan om rättshjälp, men innehåller ändå en bestämmelse i vilken det
föreskrivs att medlemsstaterna ska fortsätta att tillämpa sina nationella
ordningar för rättshjälp. Dessa nationella ordningar för rättshjälp måste vara
förenliga med stadgan och Europakonventionen. Dessutom får medlemsstaterna inte
tillämpa mindre förmånliga villkor för rättshjälp som tillhandahålls i sådana
fall där tillgång till advokat beviljas enligt detta direktiv än i sådana fall
där tillgång till advokat redan tillhandahålls genom den nationella
lagstiftningen. Artikel 13 —
Rättsmedel vid åsidosättande av rätten till advokat 30. Denna artikel står i samklang
med Europadomstolens rättspraxis som anger att det bästa rättsmedlet vid
åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen är
att se till att den misstänkta eller tilltalade så lång som möjligt försätts i
samma situation som om det inte förekommit något åsidosättande av rätten till
advokat[28].
Europadomstolen har slagit fast att även om det i undantagsfall kan finnas
tvingande skäl som gör det berättigat att neka tillgång till advokat får denna
inskränkning – oavsett vilka skäl som ligger bakom – inte på otillbörligt sätt
inverka menligt på den tilltalades rättigheter enligt artikel 6 i
Europakonventionen. Om en misstänkt eller tilltalad tillåts göra komprometterande
uttalanden som används för att nå en fällande dom, innebär detta ett
åsidosättande av dessa rättigheter som inte kan göras ogjort[29]. Denna
artikel förbjuder därför i princip användandet av bevis som erhållits i fall
där tillgång till advokat nekats, dock utom i de undantagsfall då användandet
av sådan bevisning inte inverkar menligt på rätten till försvar. Artikel 14 –
Klausul om upprätthållande av skyddsnivån 31. Syftet med denna artikel är
att se till att fastställandet av gemensamma miniminormer i enlighet med detta
direktiv inte leder till sänkta normer i vissa medlemsstater och att de normer
som fastställs i Europakonventionen upprätthålls. Eftersom detta direktiv
fastställer miniminormer, i enlighet med artikel 82 i EUF-fördraget, står det
medlemsstaterna fritt att fastställa normer som är högre än dem som anges i
detta direktiv. Artikel 15 —
Införlivande 32. Enligt denna artikel ska
medlemsstaterna genomföra direktivet senast den xx/xx/20xx och, senast samma
dag, överlämna texten till de bestämmelser varigenom direktivet införlivas med
nationell rätt till kommissionen. Artikel 16 —
Ikraftträdande 33. I denna artikel anges att
direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har
offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. 6. Subsidiaritetsprincipen 34. Syftet med detta förslag kan
inte uppnås fullt ut av medlemsstaterna själva, eftersom det fortfarande finns
stora variationer dem emellan vad beträffar när och hur misstänkta och
tilltalade får tillgång till advokat i straffrättsliga förfaranden, vilket gör
att normerna inom Europeiska unionen är mycket olika. Då syftet med detta
förslag är att främja det ömsesidiga förtroendet kan enhetliga gemensamma
miniminormer som är tillämpliga inom hela Europeiska unionen endast uppnås
genom åtgärder på EU-nivå. Förslaget innebär en tillnärmning av
medlemsstaternas processuella regler vad gäller när och hur misstänkta och
tilltalade samt personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder får
tillgång till advokat, varvid syftet är att stärka det ömsesidiga förtroendet.
Förslaget är sålunda förenligt med subsidiaritetsprincipen. 7. Proportionalitetsprincipen 35. Förslaget överensstämmer med
proportionalitetsprincipen, eftersom det inte går utöver det minimum som krävs
för att uppnå det uppsatta målet på europeisk nivå och vad som är nödvändigt
för det ändamålet. 2011/0154 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om rätt till advokat i straffrättsliga
förfaranden och rätt till kontakt med tredje part vid frihetsberövande
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 82.2, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[30], med beaktande av Regionkommitténs yttrande[31], i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1) I artikel 47 i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan),
artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) och
artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (nedan kallad ICCPR-konventionen) garanteras rätten till en
rättvis rättegång. I artikel 48 i stadgan garanteras rätten till försvar. (2) Principen om ömsesidigt
erkännandet av domar och rättsliga avgöranden utgör kärnan i det rättsliga
samarbetet på det straffrättsliga området inom unionen. (3) För att det ömsesidiga
erkännandet verkligen ska fungera fordras att det finns ett ömsesidigt
förtroende, vilket förutsätter att det införs detaljerade bestämmelser för att
skydda de processuella rättigheter och garantier som fastställs i stadgan,
Europakonventionen och ICCPR-konventionen. Gemensamma miniminormer bör leda
till ökat förtroende för alla medlemsstaters straffrättsliga system, vilket i
sin tur bör bidra till ett effektivare rättsligt samarbete i en anda av
ömsesidigt förtroende och till främjandet av de grundläggande rättigheterna i
unionen. Dessa normer bör även bidra till att avlägsna hindren för den fria
rörligheten för unionsmedborgarna. Gemensamma miniminormer bör tillämpas när
det gäller rätten till tillgång till en advokat och rätten till kontakt med
tredje part vid frihetsberövande. (4) Även om alla medlemsstater är
parter i Europakonventionen och ICCPR-konventionen har erfarenheten visat att
detta i sig inte alltid räcker för att skapa tillräckligt förtroende för andra
staters straffrättsliga system. (5) Den 30 november 2009 antog
rådet en färdplan för att stärka misstänkta eller tilltalades processuella
rättigheter i straffrättsliga förfaranden (nedan kallad färdplanen)[32]. I
Stockholmsprogrammet, som antogs den 11 december 2009[33], anges
att Europeiska rådet välkomnar färdplanen och har beslutat att göra den till en
del av programmet (se punkt 2.4). Färdplanen ska genomföras stegvis och
omfattar åtgärder avseende rätten till tolkning och översättning[34], rätten
till information om rättigheter och åtal, rätten till juridisk rådgivning och
rättshjälp[35],
rätten till kommunikation med släktingar, arbetsgivare och konsulära myndigheter
samt särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller tilltalade. I
färdplanen understryks att uppräkningsordningen på rättigheterna endast är
vägledande och därför kan ändras allteftersom prioriteringarna ändras. Den är
avsedd att utgöra en enhet och först när alla dess delar har genomförts kommer
det att märkas fullt ut vilka fördelar den ger. (6) I detta direktiv fastställs
miniminormer när det gäller rätten till advokat och rätten till kontakt med
tredje part vid frihetsberövande i samband med ett straffrättsligt förfarande,
dock med undantag för administrativa förfaranden som leder till påföljder som
t.ex. konkurrens- och skatteförfaranden, samt när det gäller förfaranden i
samband med en europeisk arresteringsorder. Direktivet främjar således
tillämpningen av stadgan, särskilt artiklarna 4, 6, 7, 47 och 48 i denna, och
bygger på artiklarna 3, 5, 6 och 8 i Europakonventionen, såsom dessa tolkas av
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). (7) Rätten till advokat
fastställs i artikel 6 i Europakonventionen och i artikel 14.2 i
ICCPR-konventionen. Rätten till kontakt med tredje part är ett av de viktigaste
skydden mot dålig behandling (förbjudet enligt artikel 3 i Europakonventionen)
och rätten att informera hemlandets konsulat om frihetsberövandet fastställs i
1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser. Det är meningen att
direktivet ska främja tillämpningen av dessa rättigheter i praktiken så att
rätten till en rättvis rättegång kan garanteras. (8) Europadomstolen har
genomgående fastställt att misstänkta och tilltalade ska ges tillgång till
advokat i det inledande skedet av polisförhören, och hursomhelst från och med
frihetsberövandets början, i syfte att skydda rätten till en rättvis rättegång,
särskilt rätten att inte behöva vittna mot sig själv och rätten att inte
utsättas för dålig behandling. (9) En rätt motsvarande rätten
till advokat ska beviljas vid alla processhandlingar och all bevisupptagning
som den misstänkta eller tilltalade enligt den nationella lagstiftningen
uttryckligen har lov att eller måste vara närvarande vid (t.ex. husrannsakan).
I fall som dessa kan närvaron av en advokat stärka rätten till försvar utan att
detta inverkar på behovet av att iaktta sekretess för vissa utredningsåtgärder,
eftersom det faktum att den berörda personen är närvarande i sig gör att
åtgärden i fråga inte kan vara konfidentiell. Denna rätt ska inte inverka på
behovet av att säkra bevis som är av det slag att de kan komma att ändras,
avlägsnas eller förstöras under den tid som de behöriga myndigheterna måste
vänta för att en advokat ska hinna anlända. (10) För att rätten till advokat
ska vara verkningsfull måste advokaten enligt Europadomstolen ges rätt att
utföra alla uppgifter som faller inom ramen för begreppet juridisk rådgivning.
Till dessa uppgifter hör att delta aktivt i alla förhör och förhandlingar,
hålla möten med klienten för att diskutera ärendet och förbereda försvaret,
leta efter bevis som talar till klientens fördel, ge moraliskt stöd till klienten
och att kontrollera förhållandena där klienten hålls frihetsberövad. (11) Hur långa och hur många möten
behöver hållas mellan den misstänkta eller tilltalade och dennes advokat beror
på omständigheterna i det aktuella fallet, bl.a. hur komplicerat ärendet är och
vilka processuella förfaranden som är tillämpliga. Det bör därför inte införas
några generella begränsningar när det gäller mötenas längd eller frekvens,
eftersom detta skulle kunna hindra ett effektivt utövande av rätten till
försvar. (12) Misstänkta och tilltalade som
frihetsberövas bör ha rätt att i samband med frihetsberövandet omgående
kontakta en tredje part som de själva utsett, t.ex. en släkting eller en
arbetsgivare, för att informera denna part om frihetsberövandet. (13) Misstänkta och tilltalade som
frihetsberövats bör även ha rätt att kontakta relevanta konsulära eller
diplomatiska myndigheter. Rätten till konsulärt bistånd fastställs i artikel 36
i 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, där stater ges rätt att
via sina konsulära tjänstemän hålla kontakt med egna medborgare. Genom detta
direktiv ges frihetsberövade personer möjlighet att använda sig av denna
rättighet om de så önskar. (14) Eftersom principen om att all
kommunikation mellan en misstänkt eller tilltalad och dennes advokat ska vara
sekretessbelagd utgör ett viktigt skydd för rätten till försvar bör
medlemsstaterna vara skyldiga att garantera och säkra sekretessen för möten
mellan advokater och deras klienter och alla andra former av kommunikation som
är tillåtna enligt den nationella lagstiftningen. Sekretessen ska gälla utan
undantag. (15) Enligt Europadomstolens
rättspraxis bör inskränkningar i rätten till advokat och rätten till kontakt
med tredje part vid frihetsberövande endast tillåtas i undantagsfall när det
finns tvingande skäl som rör ett trängande behov av att avvärja livsfara eller
fara för den fysiska säkerheten för en annan person eller när det inte finns
några andra mindre restriktiva åtgärder för att uppnå samma resultat. Det
skulle t.ex. kunna röra sig om fall där det finns risk för hemligt samförstånd,
och man därför byter ut den advokat som utsetts av den misstänkta eller
tilltalade eller utser en annan tredje part att kontakta. (16) Alla eventuella inskränkningar
får endast leda till att tillgången till advokat skjuts upp, och detta under så
kort tid som möjligt, och de har ingen inverkan på denna rätt i sig.
Inskränkningar ska beslutas av en behörig rättslig myndighet från fall till
fall, med angivande av skälen till beslutet. (17) Inskränkningar har ingen
inverkan på rätten till en rättvis rättegång och får aldrig leda till att
uttalanden av en misstänkt eller tilltalad som gjorts utan en advokat
närvarande används för att nå en fällande dom. (18) Misstänkta och tilltalade har
rätt att avstå från att utnyttja sin rätt till advokat, under förutsättning för
det första att de är fullt medvetna om följderna av ett sådant avstående,
vilket de blir bl.a. genom att först ha träffat en advokat och genom att ha de
nödvändiga förutsättningarna för att förstå följderna av sitt beslut, samt för
det andra att avståendet är frivilligt och entydigt. Den som avstått från att
utnyttja sin rätt ska kunna återkalla sitt avstående närsomhelst under det
straffrättsliga förfarandet. (19) Varje person som hörs av en
behörig myndighet i en annan egenskap än misstänkt eller tilltalad, t.ex. som
vittne, bör omedelbart ges tillgång till advokat om myndigheten anser att han
eller hon under förhörens gång övergått till att bli misstänkt, och de
uttalanden som denne gjort innan han eller hon blev en misstänkt eller
tilltalad får inte användas emot honom eller henne. (20) För att det rättsliga
samarbetet inom Europeiska unionen ska fungera bättre bör de rättigheter som
föreskrivs i detta direktiv, i tillämpliga delar, även gälla för förfaranden
för verkställighet av en europeisk arresteringsorder i enlighet med rådets
rambeslut 2002/584/Rif av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder
och överlämnande mellan medlemsstaterna[36]. (21) Personer som är föremål för en
europeisk arresteringsorder ska ha rätt till en advokat i den verkställande
medlemsstaten så att de kan utöva sina rättigheter på bästa möjliga sätt i
enlighet med rådets rambeslut 2002/584/Rif. (22) Sådana personer ska även ha
rätt att ha en advokat i den utfärdande medlemsstaten som ska bistå advokaten i
den verkställande medlemsstaten i särskilda frågor under
överlämnandeförfarandet, utan att detta har någon inverkan på de tidsfrister
som anges i rådets rambeslut 2002/584/Rif. Denna advokat ska kunna bistå
advokaten i den verkställande medlemsstaten i samband med utövandet av den
berörda personens rättigheter enligt rådets rambeslut 002/584/Rif i den
verkställande staten, särskilt vad gäller skäl till att inte verkställa
arresteringsordern på grundval av artiklarna 3 och 4 i det beslutet. Eftersom
den europeiska arresteringsordern bygger på principen om ömsesidigt erkännande
bör bedömningar av själva saken inte kunna ifrågasättas i den verkställande
medlemsstaten. I och med att de båda principerna rätten till försvar och
ömsesidigt erkännande är förenliga kommer främjandet av principen om en rättvis
rättegång både i den verkställande och den utfärdande medlemsstaten att stärka
det ömsesidiga förtroendet. (23) För att rätten till advokat
ska kunna utövas på ett effektivt sätt i den utfärdande medlemsstaten måste den
rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten underrätta den
rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten om frihetsberövandet och
om den berörda personens begäran om att få tillgång till advokat i den
utfärdande medlemsstaten. (24) Så länge det inte finns något
EU-instrument på området rättshjälp bör medlemsstaterna fortsätta att tillämpa
sina nationella bestämmelser om rättshjälp, vilka bör överensstämma med
stadgan, Europakonventionen och Europadomstolens rättspraxis. Om en ny
nationell bestämmelse som antas för genomförandet av detta direktiv leder till
en vidare rätt till advokat i förhållande till vad som tidigare gällde enligt
den nationella lagstiftningen ska de bestämmelser om rättshjälp som nu gäller
tillämpas i bägge fallen. (25) En effektiv EU-lagstiftning
förutsätter att medlemsstaterna har lämpliga och effektiva rättsmedel som de
kan tillämpa vid åsidosättande av en rätt som gäller för enskilda enligt
unionslagstiftningen. (26) Europadomstolen har
genomgående fastställt att åsidosättande av rätten till advokat får negativa
följder så ska detta avhjälpas genom att den berörda personen försätts i samma
position som han eller hon hade haft om det inte förekommit något sådant
åsidosättande. Detta kan fordra resning eller liknande åtgärd om den fällande
domen meddelats i strid mot rätten till advokat. (27) Eftersom Europadomstolen
fastställt att användandet av komprometterande uttalanden av en misstänkt eller
tilltalad som gjorts utan en advokat närvarande innebär oåterkallelig skada för
rätten till försvar bör medlemsstaterna i princip förbjuda att uttalanden som
gjorts i strid med rätten till advokat används som bevis mot den misstänkta
eller tilltalade, med undantag för de fall då användandet av sådan bevisning
inte inverkar menligt på rätten till försvar. Detta bör emellertid inte hindra
användandet av uttalanden för andra ändamål som är tillåtna enligt den
nationella lagstiftningen, såsom t.ex. när det är nödvändigt att brådskande
genomföra undersökningar eller för att undvika att andra brott begås eller att
det uppstår negativa följder för andra personer. (28) I detta direktiv fastställs
miniminormer. Medlemsstaterna kan utvidga de rättigheter som fastställs i detta
direktiv för att erbjuda en högre skyddsnivå för situationer som inte
uttryckligen behandlas i detta direktiv. Skyddsnivån bör aldrig ligga lägre är
de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, såsom dessa tolkas i
Europadomstolens rättspraxis. (29) Detta direktiv garanterar de
rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna, bl.a. förbudet mot tortyr och omänsklig eller
förnedrande bestraffning och behandling, rätten till frihet och säkerhet, respekten
för privatlivet och familjelivet, människans rätt till integritet, barnets
rättigheter, integrering av personer med funktionshinder, rätten till ett
effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol samt presumtion för oskuld
och rätten till försvar. Detta direktiv ska tillämpas i enlighet med dessa
rättigheter och principer. (30) Detta direktiv främjar barnets
rättigheter och beaktar Europarådets riktlinjer om rättssystem som tar hänsyn
till barns behov, särskilt bestämmelserna om information och rådgivning. Genom
detta direktiv garanteras att barn inte kan avstå från att utnyttja sina
rättigheter enligt direktivet i de fall de saknar förmåga att förstå följderna
av ett avstående. Den rättsliga företrädaren för ett misstänkt eller tilltalat
barn ska alltid underrättas så snart som möjligt om frihetsberövandet och om
skälen till detta, såvida detta inte strider mot barnets intressen. (31) Medlemsstaterna bör se till
att bestämmelserna i detta direktiv, när de motsvarar rättigheter som
garanteras av Europakonventionen, tillämpas i konsekvens med rättigheterna i
den konventionen och så som de utvecklats genom Europadomstolens rättspraxis. (32) Eftersom målet med att införa
gemensamma miniminormer inte kan uppnås av medlemsstaterna var och en för sig,
varken på central nivå eller på regional eller lokal nivå, utan endast kan
uppnås på unionsnivå, kan Europaparlamentet och rådet vidta åtgärder i enlighet
med artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med
proportionalitetsprincipen, vilken fastställs i artikel 5, går detta direktiv
inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. (33) [I enlighet med artiklarna 1,
2, 3 och 4 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med
avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, som är fogat till
fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta
i antagandet och tillämpningen av detta direktiv] ELLER [Utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 4 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands
ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, som är
fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt, kommer Förenade kungariket och Irland inte att delta i
antagandet av detta direktiv och är därför inte bundna av det och omfattas inte
av dess tillämpning][37]. (34) I enlighet med
artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, som är fogat
till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som därmed
inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1
Syfte Direktivet innehåller bestämmelser om rätten
för misstänkta och tilltalade i brottmål och för personer som är föremål för
förfaranden enligt rådets rambeslut 2002/584/RIF att få tillgång till en
advokat och att omedelbart efter gripandet kommunicera med en tredje part. Artikel 2
Tillämpningsområde 1. Detta direktiv ska tillämpas
från det att den berörda personen underrättas av en medlemsstats behöriga
myndigheter, genom ett officiellt meddelande eller på annat sätt, om att han
eller hon är misstänkt eller åtalad för att ha begått ett brott, fram till dess
att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga
avgörandet av frågan huruvida den misstänkte eller tilltalade har begått
brottet inklusive, i förekommande fall, avkunnandet av domen och prövningen av
eventuella överklaganden. 2. Direktivet ska tillämpas på
personer som är föremål för förfaranden enligt rambeslut 2002/584/RIF från det
att de grips i verkställighetsstaten. Artikel 3
Rätt till advokat i
straffrättsliga förfaranden 1. Medlemsstaterna ska se till
att misstänkta och tilltalade så snart som möjligt får tillgång till advokat,
och under alla omständigheter a) innan några förhör inleds av
polis eller andra brottsbekämpande myndigheter, b) efter eventuella
processuella åtgärder eller bevisupptagningsåtgärder som den berörda personen
ska eller har rätt att närvara vid enligt nationella bestämmelser, förutsatt
det inte inverkar menligt på möjligheterna att lägga fram bevisning, c) omedelbart i samband med
frihetsberövandet. 2. Tillgång till advokat ska
beviljas i så god tid och på sådant sätt att den misstänkte eller tilltalade
kan utöva sin rätt till försvar i praktiken. Artikel 4
Innebörden av rätten till
advokat 1. Den misstänkte eller
tilltalade ska ha rätt att träffa den advokat som företräder henne eller honom. 2. Advokaten ska rätt att
närvara vid alla utfrågningar och förhör. Han eller hon ska ha rätt att ställa
frågor, begära förtydliganden och avge yttranden, som ska registreras i
enlighet med nationella bestämmelser. 3. Advokaten ska också ha rätt
att närvara vid eventuella andra utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder som
den misstänkte eller tilltalade är skyldig eller har rätt att närvara vid,
förutsatt det inte inverkar menligt på möjligheterna att lägga fram bevisning. 4. Advokaten ska ha rätt att
kontrollera under vilka förhållanden den misstänkte eller tilltalade hålls
frihetsberövad, och för detta ändamål ha tillträde till de lokaler där
vederbörande hålls frihetsberövad. 5. Längden på och intervallen
mellan mötena mellan den misstänkte eller tilltalade och dennes advokat får
inte begränsas på något sätt som kan inverka menligt på hans eller hennes rätt
till försvar. Artikel 5
Rätt till kontakt med tredje
part vid frihetsberövandet 1. Medlemsstaterna ska se till
att en person som avses i artikel 2 och som är frihetsberövad har rätt att utan
dröjsmål kontakta åtminstone en av honom eller henne namngiven person. 2. Om den berörda personen är
ett barn, ska medlemsstaterna se till att barnets juridiska ombud eller en
annan vuxen person, beroende på vad som bedöms ligga i barnets intresse, så
snart som möjligt underrättas om frihetsberövandet och skälen till detta,
förutsatt att det inte står i strid med hänsynen till barnets bästa, i vilket
fall en annan lämplig vuxen person ska underrättas. Artikel 6
Rätt att kontakta konsulära
eller diplomatiska myndigheter Medlemsstaterna ska se till att sådana
personer som avses i artikel 2, som är frihetsberövade och som inte är egna
medborgare, har rätt att utan dröjsmål få det egna landets konsulära eller diplomatiska
myndigheter underrättade om frihetsberövandet och att kommunicera med dessa
myndigheter. Artikel 7
Sekretess Medlemsstaterna ska se till att mötena mellan
den misstänkte eller tilltalade och dennes advokat omgärdas av sekretess. De
ska också säkerställa sekretessen kring den korrespondens, de telefonsamtal och
de andra former av kommunikation som enligt nationella bestämmelser tillåts
mellan den misstänkte eller tilltalade och dennes advokat. Artikel 8
Undantag Medlemsstaterna får inte göra undantag från
någon av bestämmelserna i detta direktiv utom, i exceptionella fall, från
artikel 3, artikel 4.1–3, artikel 5 och artikel 6. Varje sådant undantag a) ska motiveras med tvingande skäl som
hänför sig till ett brådskande behov att undvika allvarliga negativa
konsekvenser för en persons liv eller fysiska integritet. b) får inte vara grundade uteslutande på det
påstådda brottets natur eller svårhetsgrad, c) får inte gå utöver vad som är nödvändigt, d) ska i möjligaste mån vara tidsbegränsat
och under inga omständigheter sträcka sig till rättegångsskedet, e) får inte påverka förutsättningarna för en
rättvis rättegång. Undantag måste grunda sig på ett vederbörligen
motiverat beslut som fattats av en rättslig myndighet efter bedömning i det
enskilda fallet. Artikel 9
Avstående 1. Utan att det påverkar
tillämpningen av bindande nationella bestämmelser om närvaro eller bistånd av
en advokat, ska möjligheterna att avstå den rätt till en advokat som avses i
detta direktiv omfattas av följande villkor: a) Den misstänkte eller tilltalade har fått
förhandsrådgivning om följderna av ett avstående eller på annat sätt blivit
fullt införstådd med dessa följder. b) Den misstänkte eller tilltalade har
förmåga att förstå följderna av ett avstående. c) Avståendet är frivilligt och otvetydigt. 2. Avståendet och de
omständigheter under vilka det gjordes ska registreras i enlighet med den
berörda medlemsstatens lagstiftning. 3. Medlemsstaterna ska se till
att ett avstående senare kan återkallas när som helst under förhandlingarna. Artikel 10
Andra än misstänkta eller
tilltalade 1. Medlemsstaterna ska se till
att var och en, utöver den misstänkte eller tilltalade, som förhörs av polis
eller någon annan brottsbekämpande myndighet inom ramen för ett straffrättsligt
förfarande, ges tillgång till en advokat om han eller hon i samband med en
utfrågning eller ett förhör blir misstänkt eller anklagad för brott. 2 Medlemsstaterna ska se till
att varje yttrande som görs av en sådan person innan vederbörande blir varse
att han eller hon är misstänkt eller anklagad för brott inte får användas mot
henne eller honom. Artikel 11
Rätt till advokat i
förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder 1. Medlemsstaterna ska se till
att var och en som är föremål för förfaranden enligt rådets rambeslut
2002/584/RIF har rätt att få tillgång till en advokat omedelbart efter det att
vederbörande gripits med stöd av den europeiska arresteringsordern i den
verkställande medlemsstaten. 2. När det gäller omfattningen
av rätten att få tillgång till en advokat, ska den berörda personen ha följande
rättigheter i den verkställande medlemsstaten: –
Rätt att få tillgång till en advokat i så god tid
och på ett sådant sätt att han eller hon kan utöva sina rättigheter på ett
effektivt sätt. –
Rätt att träffa den advokat som företräder henne
eller honom. –
Rätt att ha sin advokat närvarande vid alla
utfrågningar och förhör, inbegripet rätt att ställa frågor, begära
förtydliganden och avge yttranden, som ska registreras i enlighet med
nationella bestämmelser. –
Rätt att ta emot sin advokat i de lokaler där han
eller hon hålls frihetsberövad, så att advokaten kan kontrollera förhållandena
där. Längden på och intervallen mellan mötena mellan
den misstänkte eller tilltalade och dennes advokat får inte begränsas på något
sätt som kan inverka menligt på hans eller hennes rättigheter enligt rådets
rambeslut 2002/584/RIF. 3. Medlemsstaterna ska se till
att var och en som är föremål för förfaranden enligt rådets rambeslut
2002/584/RIF också har rätt att på begäran få tillgång till en advokat i den
utfärdande medlemsstaten omedelbart efter det att vederbörande gripits med stöd
av den europeiska arresteringsordern, så att denna advokat kan bistå advokaten
i den verkställande medlemsstaten i enlighet med punkt 4. Personen i fråga ska
informeras om denna rättighet. 4. Den misstänktes eller
tilltalades advokat i den utfärdande medlemsstaten ska ha rätt att göra vad som
behövs för att bistå advokaten i den verkställande medlemsstaten, så att den
misstänkte eller tilltalade kan utöva sina rättigheter i den verkställande
medlemsstaten i enlighet med ovannämnda rambeslut, särskilt artiklarna 3 och 4. 5. Omedelbart efter ett gripande
i enlighet med en europeisk arresteringsorder ska den verkställande rättsliga
myndigheten underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om gripandet och om
den berörda personens begäran att få tillgång till en advokat också i den
utfärdande medlemsstaten. Artikel 12
Rättshjälp 1. Direktivet ska inte påverka
tillämpningen av inhemska bestämmelser om rättshjälp, som ska vara tillämpliga
i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. 2. Medlemsstaterna får inte
tillämpa bestämmelser om rättshjälp som är mindre förmånliga än de som för
närvarande gäller för tillgång till advokat i enlighet med detta direktiv. Artikel 13
Rättsmedel 1. Medlemsstaterna ska se till
att personer som avses i artikel 2 har tillgång till effektiva rättsmedel i
sådana fall där hans eller hennes rätt till advokatbistånd har åsidosatts. 2. Rättsmedlet ska medföra att
den misstänkte eller tilltalade försätts i samma läge som han eller hon skulle
ha befunnit sig i om åsidosättandet inte hade skett. 3. Medlemsstaterna ska se till
att utsagor som den misstänkte eller tilltalade lämnat och bevis som upptagits
under åsidosättande av hans eller hennes rätt till advokatbistånd eller när ett
undantag från denna rätt har beviljats i enlighet med artikel 8, inte i något
skede av förfarandet används som bevis mot vederbörande, utom om användningen
av bevisningen i fråga inte riskerar att inverka menligt på hans eller hennes
rätt till försvar. Artikel 14
Klausul om upprätthållande av
skyddsnivån Ingenting i detta direktiv ska ses som en
begränsning av eller ett avsteg från rättigheter och rättssäkerhetsgarantier
som eventuellt följer av Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna, andra relevanta bestämmelser i internationell
rätt eller lagstiftningen i medlemsstater som erbjuder en högre skyddsnivå. Artikel 15
Införlivande 1. Medlemsstaterna ska senast
[24 månader efter det att detta direktiv har offentliggjorts i Europeiska
unionens officiella tidning] sätta i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa detta direktiv. 2. De ska till kommissionen
överlämna texten till dessa bestämmelser tillsammans med en jämförelsetabell
för dessa bestämmelser och detta direktiv. 3. När en
medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta
direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare
föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. Artikel 16
Ikraftträdande Detta direktiv träder i kraft den tjugonde
dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens
officiella tidning. Artikel 17
Adressater Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna
i enlighet med fördragen. Utfärdat i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande [1] EUT C
82, 14.12.2007, s. 1. [2] KOM(2010)
392 av den 20 juli 2010. [3] EUT C
303, 14.12.2007, s. 30. Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande
rättigheterna. [4] 999
U.N.T.S. 171. (UN Treaties Series) är en internationell konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter som öppnades för undertecknande den 16
december 1996 genom en resolution av FN:s generalförsamling. Den har
ratificerats av alla EU:s medlemsstater och är därmed bindande för dessa enligt
internationell rätt. [5] U.N.T.S.
(United Nations, Treaty Series) volym 596, s. 261. [6] EUT C
303, 14.12.2007, s. 1. [7] KOM(2004)
328 av den 28 april 2004. [8] EUT C
295, 4.12.2009, s. 1. [9] EUT C
115, 4.5.2010. [10] Dom av den
27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, ansökan nr 36391/02 § 50. [11] Ibidem,
§ 52. [12] Dom av 13
januari 2010 i målet Dayanan mot Turkiet, ansökan nr 7377/02 § 32. [13] Dom av 14
oktober 2010 i målet Brusco mot Frankrike, ansökan nr 1466/07, § 47. [14] Dom av den
11 december 2008 i målet Panovits mot Cypern, ansökan nr 4268/04 § 73-76. [15] Ibidem §
66. [16] Jfr den
konsekvensanalys som åtföljer detta förslag (citeras i punkt 7 på sidan 12). [17] Rådets
rambeslut 2002/584/Rif av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder
och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1). [18] Dom av den
13 januari 2010 i målet Dayanan mot Turkiet, ansökan nr 7377/02 § 32. [19] Meddelande
från kommissionen om en EU-agenda för barns rättigheter — KOM(2011) 60 av den
15 februari 2011. [20] Europarådets
riktlinjer av den 17 oktober 2010 om rättssystem som tar hänsyn till barns
behov. [21] Dom av den
13 mars 2007 i målet Castravet mot Moldavien, ansökan nr 23393/05 § 49 och dom
av den 27 mars 2007 i målet Istratii m.fl. mot Moldavien, ansökningarna nr
8721/05, 8705/05 och 8742/05 § 89. [22] Dom av den
27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, ansökan nr 36391/02 § 55. [23] Ibidem §
52. [24] Dom av den
27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, ansökan nr 36391/02 § 59, dom av
den 11 december 2008 i målet Panovits mot Cypern, ansökan nr 4268/04 § 68 och
dom av den 23 februari 2010 i målet Yoldaş mot Turkiet, ansökan nr
27503/04 § 52. [25] Dom av 14
oktober 2010 i målet Brusco mot Frankrike, ansökan nr 1466/07, § 47. [26] Rapport
från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om genomförandet sedan 2007
av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk
arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [KOM(2011) 175 av den
11 april 2011]. [27] EGT L 190,
18.7.2002, s. 1. [28] Dom av den
27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, ansökan nr 36391/02 § 72. [29] Dom av den
27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, ansökan nr 36391/02 § 55. [30] EUT C , , s. . [31] EUT C , , s. . [32] EUT C 295,
4.12.2009, s. 1. [33] EUT C 115,
4.5.2010. [34] Europaparlamentets
och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och
översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10, s. 1.). [35] Europaparlamentets
och rådets direktiv 2011/xxx/EU om rätten till information i brottmål. [36] EGT L 190,
18.7.2002, s. 1. [37] Den
slutgiltiga lydelsen av detta skäl i direktivet beror på den faktiska
ståndpunkt som Förenade kungariket och Irland kommer att inta i enlighet med
bestämmelserna i protokoll nr 21.