1)

Ska den skyldighet som åläggs den offentliga aktören att köpa el till ett pris som överstiger marknadspriset av producenter som använder förnybara energikällor för elproduktion, genom att nyttja den skyldighet som åläggs slutförbrukaren att betala i förhållande till förbrukningen, anses utgöra en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt?

2)

Ska begreppet ”avreglering” tolkas på så sätt att avregleringen ska anses ha genomförts när vissa inslag av frihandel förekommer, som till exempel avtal som ingåtts av en offentlig aktör med leverantörer i andra medlemsstater? Kan det anses att avregleringen av elmarknaden inleds vid den tidpunkt då lagstiftningen ger vissa elförbrukare (till exempel elförbrukare som är anslutna till överföringssystemet eller elförbrukare som inte är hushållskunder och som är anslutna till distributionssystemet) rätt att byta eldistributör? Vilken betydelse har utvecklingen av regleringen av elmarknaden i Lettland vid bedömningen av de stöd som beviljats elproducenterna mot bakgrund av artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (vad gäller svaret på den första frågan), särskilt situationen före år 2007?

3)

Om svaren på den första och den andra frågan ger vid handen att det stöd som beviljats elproducenterna inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, medför den omständigheten att klaganden för närvarande verkar på en avreglerad elmarknad och att utbetalning av ersättning nu skulle ge klaganden en fördel i förhållande till övriga aktörer på marknaden i fråga, att ersättning för skada ska anses vara ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt?

4)

Om svaren på den första och den andra frågan ger vid handen att det stöd som beviljats elproducenterna är statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ska klagandens yrkande – mot bakgrund av den kontroll av statligt stöd som föreskrivs i den bestämmelsen – om ersättning för den skada som klaganden åsamkats till följd av ett ofullständigt fullgörande av den lagliga rätten till högre betalning för den producerade elen, anses utgöra en ansökan om ett nytt statligt stöd, eller en ansökan om utbetalning av den del av ett statligt stöd som inte mottagits tidigare?

5)

Om den fjärde tolkningsfrågan besvaras så, att ansökan om ersättning – mot bakgrund av de tidigare omständigheterna – ska anses vara en ansökan om utbetalning av den del av ett statligt stöd som inte mottagits tidigare, medför artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – för att nu uttala sig om utbetalningen av detta statliga stöd – att den aktuella marknadssituationen ska analyseras och att nu gällande lagstiftning ska beaktas (inbegripet nuvarande begränsningar för att förhindra överkompensation)?

6)

Är det relevant – för tolkningen av artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – att vindkraftverk, till skillnad från vattenkraftverk, tidigare har dragit nytta av ett fullständigt statligt stöd?

7)

Är det relevant – för tolkningen av artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – att endast vissa vattenkraftverk som tidigare mottagit ofullständiga statliga stöd nu får ersättning?

8)

Ska artiklarna 3.2 och 7.1 i kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse, (1) tolkas på så sätt att eftersom beloppet för det omtvistade stödet i målet vid den nationella domstolen inte överstiger tröskeln för stöd av mindre betydelse, ska detta stöd anses uppfylla kriterierna för stöd av mindre betydelse? Ska artikel 5.2 i förordning nr 1407/2013, i det nu aktuella målet, tolkas på så sätt att den omständigheten att utbetalningen av ersättning på grund av skada anses vara ett stöd av mindre betydelse – med hänsyn till villkoren för att förhindra överkompensation i kommissionens beslut SA.43140 – kan ge upphov till oacceptabel kumulering?

9)

Om det i det nu aktuella målet anses att ett statligt stöd har beviljats/utbetalats, ska artikel 1 b och c i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (2) tolkas på så sätt att omständigheter som de i förevarande mål motsvarar ett nytt statligt stöd och inte ett befintligt statligt stöd?

10)

Om den nionde tolkningsfrågan besvaras jakande, ska – vid en bedömning av huruvida klagandens situation överensstämmer med de stöd som anses vara befintliga stöd i enlighet med artikel 1 b iv) i förordning 2015/1589 – endast den dag beaktas när stödet faktiskt utbetalades, som utgångspunkt för preskriptionstiden i enlighet med artikel 17.2 i förordning 2015/1589?

11)

Om det anses att ett statligt stöd har beviljats/utbetalats, ska artikel 108.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artiklarna 2.1 och 3 i förordning 2015/1589 tolkas på så sätt att ett förfarande för anmälan av ett statligt stöd som det är fråga om i förevarande mål anses lämpligt när den nationella domstolen bifaller ansökan om ersättning för skada under förutsättning att det har mottagits ett beslut av kommissionen genom vilket stödet godkänns, och ålägger ekonomiministeriet att till kommissionen översända, inom två månader från det att domen meddelas, vederbörlig förklaring om stöd till kommersiell verksamhet?

12)

Är den omständigheten relevant – för tolkningen av artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – att ersättning för skada begärs från ett offentligt organ (tillsynskommissionen för allmännyttiga tjänster) som tidigare inte har varit tvungen att bära sådana kostnader, liksom den omständigheten att detta organs budget utgörs av statliga avgifter som betalas av leverantörer av allmännyttiga tjänster i de sektorer som regleras, och som endast är avsedda för tillsynsverksamhet?

13)

Är en ersättningsordning som den i det nu aktuella målet förenlig med principerna i de unionsbestämmelser som är tillämpliga på de reglerade sektorerna, särskilt artikel 12 och skäl 30 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv), (3) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 (4)?