–

Bayerische Motoren Werke AG, genom R. Hackbarth och F. Schmidt-Sauerhöfer, Rechtsanwälte,

–

Europeiska kommissionen, inledningsvis genom T. Scharf, É. Gippini Fournier och M. Wilderspin, därefter genom T. Scharf, É. Gippini Fournier och D. Triantafyllou, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1) och av artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Acacia Srl och Bayerische Motoren Werke AG (nedan kallat BMW) angående ett påstått intrång i en gemenskapsformgivning som BMW är innehavare av.

3

Artikel 19 i förordning nr 6/2002 har rubriken ”Rättigheter knutna till gemenskapsformgivningar”, och där föreskrivs följande i punkt 1:

”En registrerad gemenskapsformgivning skall ge innehavaren ensamrätt att använda den och att hindra tredje man från att utan hans samtycke använda den. Med användning enligt denna bestämmelse avses särskilt att tillverka, bjuda ut, släppa ut på marknaden, importera, exportera eller använda en produkt som formgivningen ingår i eller används för eller att lagerhålla en sådan produkt för sådana ändamål.”

4

Artikel 80 i förordning nr 6/2002 har rubriken ”Domstolar för gemenskapsformgivningar”, och där föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna skall inom sina territorier utse så få nationella domstolar i första och andra instans som möjligt (domstolar för gemenskapsformgivningar), vilka skall utöva de funktioner som tilldelas dem enligt denna förordning.”

5

Artikel 81 i förordning nr 6/2002 har rubriken ”Behörighet i fråga om intrång och giltighet”, och där föreskrivs följande:

”Domstolarna för gemenskapsformgivningar skall ha exklusiv behörighet i fråga om

6

Artikel 82 i förordningen har rubriken ”Internationell behörighet”, och där föreskrivs följande:

”1.   Om inte annat följer av bestämmelserna i denna förordning …, skall sådan talan som avses i artikel 81 väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist eller, om han inte har hemvist i någon medlemsstat, i den medlemsstat där han har ett driftställe.

2.   Om svaranden varken har hemvist eller driftställe i någon medlemsstat, skall sådan talan väckas vid domstol i den medlemsstat där käranden har sitt hemvist eller, om han inte har hemvist i någon medlemsstat, i någon medlemsstat där han har ett driftställe.

3.   Om varken svaranden eller käranden har hemvist eller driftställe i någon medlemsstat, skall talan väckas vid domstol i den medlemsstat där [Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet] har sitt säte.

…

5.   Sådan talan som avses i artikel 81 a och d får även väckas vid domstol i den medlemsstat där intrång eller fara för intrång har förekommit.”

7

Artikel 83 i förordning nr 6/2002 har rubriken ”Omfattningen av behörigheten i fråga om intrång”, och där föreskrivs följande:

”1.   En domstol för gemenskapsformgivningar vars behörighet grundar sig på artikel 82.1, 82.2, 82.3 och 82.4 är behörig i fråga om intrång eller fara för intrång som förekommer inom någon medlemsstats territorium.

2.   En domstol för gemenskapsformgivningar vars behörighet grundar sig på artikel 82.5 är endast behörig i fråga om intrång som begås eller som det finns risk för inom den medlemsstats territorium där domstolen är belägen.”

8

Artikel 88 i förordning nr 6/2002 har rubriken ”Tillämplig lag”, och där föreskrivs följande:

”1.   Domstolarna för gemenskapsformgivningar skall tillämpa bestämmelserna i denna förordning.

2.   I de frågor som inte regleras av denna förordning skall en domstol för gemenskapsformgivningar tillämpa det egna landets lagstiftning, inklusive dess internationella privaträtt.

3.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall en domstol för gemenskapsformgivningar tillämpa de rättegångsregler som gäller för en talan beträffande ett nationellt formskydd i den medlemsstat där domstolen har sitt säte.”

9

Artikel 89 i förordning nr 6/2002 har rubriken ”Påföljder i mål om intrång”, och där föreskrivs följande i punkt 1:

”Om i ett mål om intrång eller om fara för intrång en domstol för gemenskapsformgivningar finner att svaranden har gjort intrång eller skapat fara för intrång i en gemenskapsformgivning, skall domstolen, om det inte finns särskilda skäl att inte göra det, besluta om följande åtgärder:

10

Artikel 110 i förordning nr 6/2002 har rubriken ”Övergångsbestämmelser”, och där föreskrivs följande i punkt 1:

”Till dess att ändringar i denna förordning har trätt i kraft efter förslag från [Europeiska] kommissionen i ärendet skall skydd i form av gemenskapsformgivning inte åtnjutas för en formgivning som utgör en beståndsdel i en sammansatt produkt och som används enligt artikel 19.1 för att möjliggöra reparation av denna sammansatta produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende.”

11

I skälen 14, 16, 17, 19 och 26 i förordning nr 864/2007 anges följande:

…

…

…

12

Artikel 4 i förordning nr 864/2007 har rubriken ”Huvudregel”, och där föreskrivs följande i punkt 1:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer.”

13

Artikel 8 i förordning nr 864/2007 har rubriken ”Immaterialrättsintrång”, och där föreskrivs följande:

”1.   Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett immaterialrättsintrång skall vara lagen i det land där skydd görs gällande.

2.   Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett intrång i en immateriell rättighet som gäller i hela gemenskapen, skall vara lagen i det land där intrånget skedde när det gäller alla frågor som inte regleras i det relevanta gemenskapsinstrumentet.

…”

14

Acacia är ett italienskt bolag som i Italien tillverkar fälgar för motorfordon och distribuerar dem i flera medlemsstater.

15

BMW ansåg att Acacias distribution av vissa fälgar i Tyskland utgjorde ett intrång i en registrerad gemenskapsformgivning som bolaget är innehavare av och väckte därför talan om intrång vid en domstol för gemenskapsformgivningar som utsetts av Förbundsrepubliken Tyskland. Denna domstol förklarade sig behörig enligt artikel 82.5 i förordning nr 6/2002. Acacia gjorde i egenskap av svarande i målet gällande att de aktuella fälgarna omfattades av artikel 110 i förordning nr 6/2002 och att det följaktligen inte förelåg något intrång.

16

Nämnda domstol slog fast att Acacia hade gjort sig skyldig till de intrångshandlingar som BMW hade gjort gällande och ålade Acacia att upphöra med intrånget. Vidare tillämpade den, med hänvisning till artikel 8.2 i förordning nr 864/2007, den tyska lagstiftningen på BMW:s så kallade accessoriska yrkanden om att Acacia skulle förpliktas att betala skadestånd, lämna upplysningar, inkomma med handlingar och bokföring samt överlämna intrångsgörande varor för förstöring. Domstolen biföll i allt väsentligt dessa accessoriska yrkanden med stöd av bestämmelser i nationell rätt.

17

Acacia överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland). Acacia gjorde gällande att det inte förelåg något intrång och anförde vidare att italiensk rätt var tillämplig på BMW:s accessoriska yrkanden.

18

Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande konstaterat att behörigheten för de domstolar för gemenskapsformgivningar som utsetts av Förbundsrepubliken Tyskland följer av artikel 82.5 i förordning nr 6/2002 i förevarande fall och att Acacia har begått de intrångshandlingar som gjorts gällande av BMW.

19

Den hänskjutande domstolen är däremot osäker på vilken nationell rätt som ska tillämpas på BMW:s accessoriska yrkanden. Den har påpekat att utgången av målet i viss mån är beroende av denna fråga, eftersom bestämmelserna i tysk rätt om förpliktande för part att inkomma med handlingar och bokföring skiljer sig från bestämmelserna i italiensk rätt.

20

Den hänskjutande domstolen anser att det skulle kunna följa av artikel 8.2 i förordning nr 864/2007, såsom den tolkats av EU-domstolen i domen av den 27 september 2017, Nintendo (C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724), att italiensk rätt är tillämplig i förevarande fall. Den har i det avseendet angett att den skadevållande händelsen ska anses ha inträffat i Italien, eftersom de omtvistade varorna har levererats till Tyskland från Italien.

21

Den har samtidigt angett att de i det nationella målet aktuella intrångsgörande varorna har sålts i Tyskland och att det i samband med detta har gjorts reklam på internet för varorna som varit riktad till konsumenter i Tyskland.

22

Det är mot denna bakgrund som Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

BMW har genom handling som inkom till EU-domstolens kansli den 19 november 2021 yttrat sig över generaladvokatens förslag till avgörande. Efter att ha tillfrågats av kansliet vad syftet med yttrandet är, har BMW förklarat att bolagets avsikt med det är att begära att det muntliga förfarandet ska återupptas, i enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler.

24

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna får domstolen efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

25

Vad beträffar det nu aktuella fallet kan det konstateras att BMW har hävdat dels att generaladvokaten inte har tagit tillräcklig hänsyn till vissa faktiska omständigheter som det redogjorts för i de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts i målet vid EU-domstolen, dels att generaladvokatens förslag till avgörande innehåller en felaktig bedömning av det specifika fall då innehavaren av en gemenskapsformgivning önskar göra gällande sina rättigheter inom ramen för ett interimistiskt förfarande.

26

Enligt BMW har generaladvokaten i det avseendet fäst alltför stor vikt vid artikel 90.1 i förordning nr 6/2002. BMW vill bemöta den, enligt bolaget felaktiga, bedömning som generaladvokaten har gjort i denna fråga.

27

EU-domstolen erinrar dock om att innehållet i generaladvokatens förslag till avgörande inte i sig kan anses utgöra en ny omständighet som motiverar att den muntliga delen av förfarandet återupptas. I annat fall skulle parterna, genom att åberopa en sådan omständighet, ha rätt att bemöta förslaget till avgörande. Generaladvokatens förslag till avgörande kan emellertid inte avhandlas mellan parterna. EU-domstolen har således slagit fast att det framgår av artikel 252 FEUF att generaladvokatens roll består i att vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade yttranden i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver att ett sådant förslag läggs fram och att syftet med detta är att biträda domstolen vid fullgörandet av dess uppgift att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen. Enligt artikel 20 fjärde stycket i stadgan och artikel 82.2 i rättegångsreglerna ska det muntliga förfarandet avslutas genom generaladvokatens förslag till avgörande. Förslaget till avgörande utgör inte en del av förhandlingarna mellan parterna och utgör inledningen till domstolens överläggning (dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

28

Vad beträffar det nu aktuella fallet finner EU-domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att de synpunkter som BMW framfört inte innebär att det kan anses föreligga en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på det avgörande som den ska meddela i förevarande mål och att målet inte ska avgöras på grundval av en fråga som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda. EU-domstolen förfogar över alla nödvändiga uppgifter efter det skriftliga och det muntliga förfarandet och den har således tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet för att kunna avgöra det. Det finns således inte skäl att återuppta den muntliga delen av förfarandet.

29

Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

30

Förevarande begäran om förhandsavgörande rör frågan om tillämplig lag på accessoriska yrkanden som framställs i ett mål om intrång där talan väckts med stöd av artikel 82.5 i förordning nr 6/2002, varigenom käranden – utanför tillämpningsområdet för de materiella bestämmelserna i det system för gemenskapsformgivning som inrättats genom nämnda förordning – begär att intrångsgöraren ska förpliktas att betala skadestånd, lämna upplysningar, inkomma med handlingar och bokföring samt överlämna intrångsgörande varor för förstöring.

31

EU-domstolen har redan slagit fast att när det gäller fall av intrång i en gemenskapsformgivning, så omfattar artikel 88.2 i förordning nr 6/2002 yrkanden om ersättning för skada som orsakats av intrångsgörarens verksamhet och yrkanden om att intrångsgöraren ska förpliktas att lämna upplysningar om sin verksamhet för att skadan ska kunna fastställas. Av denna bestämmelse framgår att en domstol för gemenskapsformgivningar som har att pröva yrkanden av nyss nämnt slag som avser frågor som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde ska tillämpa den nationella rätten, däribland även den internationella privaträtten, i det land där nämnda domstol är belägen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2014, H. Gautzsch Großhandel, C‑479/12, EU:C:2014:75, punkterna 53 och 54).

32

Ett yrkande om förstöring av intrångsgörande varor omfattas av artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002. I den bestämmelsen föreskrivs, vad beträffar påföljder som inte anges i förordningen, att ”lagstiftningen, inklusive den internationella privaträtten, i den medlemsstat där de handlingar begicks som utgjorde intrång eller fara för intrång” ska tillämpas. Förstöring av intrångsgörande varor utgör nämligen en sådan ”annan påföljd” som kan vara ”lämplig med hänsyn till omständigheterna”, i den mening som avses i bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2014, H. Gautzsch Großhandel, C‑479/12, EU:C:2014:75, punkt 52).

33

Den hänskjutande domstolens frågor avser tolkningen av artiklarna 88.2 och 89.1 d i förordning nr 6/2002 och syftar till att få klarhet i vilken räckvidd dessa bestämmelser har i ett fall där talan om intrång avser intrångshandlingar som begåtts eller riskerar att begås i en enda medlemsstat.

34

Den hänskjutande domstolen får således anses ha ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 88.2 och 89.1 d i förordning nr 6/2002 ska tolkas på så sätt att en domstol för gemenskapsformgivningar som har att pröva ett mål om intrång enligt artikel 82.5 i förordningen, vilket avser intrångshandlingar som begåtts eller riskerar att begås i en enda medlemsstat och i vilket det framställts accessoriska yrkanden om att intrångsgöraren ska förpliktas att betala skadestånd, lämna upplysningar, inkomma med handlingar och bokföring samt överlämna intrångsgörande varor för förstöring, ska pröva de accessoriska yrkandena på grundval av den nationella rätten i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen.

35

EU-domstolen gör följande bedömning. Det framgår av artikel 83.2 i förordning nr 6/2002 att en domstol för gemenskapsformgivningar vid vilken talan väckts enligt artikel 82.5 i förordningen endast är behörig att pröva intrångshandlingar som begåtts eller riskerar att begås i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen.

36

Artikel 82.5 i förordning nr 6/2002 anger således en alternativ domsrättsregel som syftar till att en innehavare av en gemenskapsformgivning ska kunna väcka talan vid en eller flera domstolar, vilken i varje enskilt fall specifikt avser intrångshandlingar som begåtts eller riskerar att begås i en enda medlemsstat (se, analogt, dom av den 5 september 2019, AMS Neve m.fl., C‑172/18, EU:C:2019:674, punkterna 42 och 63).

37

Vad beträffar det nu aktuella fallet kan det konstateras att den talan om intrång som väckts i Tyskland avser distributionen av vissa av Acacias varor i den medlemsstaten. Såsom framgår av handlingarna i målet består de intrångshandlingar som lagts Acacia till last dels i att de aktuella varorna saluförts med hjälp av internetreklam riktad till konsumenter i Tyskland, dels i att varorna släppts ut på marknaden i Tyskland.

38

Sådana handlingar kan nämligen bli föremål för en intrångstalan som är avgränsad, i enlighet med artikel 82.5 i förordning nr 6/2002, till att avse en enda medlemsstats territorium. Den omständigheten att svaranden har fattat beslut om och vidtagit åtgärder för intrångshandlingarna i en annan medlemsstat utgör inte hinder för att väcka en sådan talan (se, analogt, dom av den 5 september 2019, AMS Neve m.fl., C‑172/18, EU:C:2019:674, punkt 65).

39

Den domstol för gemenskapsformgivningar där talan väckts ska i ett sådant fall endast pröva de intrångshandlingar som svaranden har begått eller riskerar att begå i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen. Härav följer att det enligt artikel 89.1 d i förordning nr 6/2002 – som, i enlighet med vad som anförts ovan i punkt 32, är tillämplig på yrkanden om förstöring av intrångsgörande varor – är den nationella rätten i nämnda medlemsstat som ska tillämpas vid prövningen av huruvida ett sådant yrkande ska bifallas.

40

Vidare följer det av artikel 88.2 i förordning nr 6/2002 att den nationella rätten i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen även ska tillämpas på yrkanden om att intrångsgöraren ska förpliktas att betala skadestånd och lämna upplysningar samt inkomma med handlingar och bokföring. Sådana yrkanden avser inte åläggande av ”påföljder”, i den mening som avses i artikel 89 i förordningen, utan anses – såsom angetts ovan i punkt 31 – utgöra ”frågor” som inte regleras av förordningen, i den mening som avses i dess artikel 88.2.

41

Av artiklarna 88.2 och 89.1 d i förordning nr 6/2002 framgår att i den mån den nationella rätten i den berörda medlemsstaten innehåller internationellt privaträttsliga regler, ska dessa regler anses omfattas av begreppet tillämplig lag, i den mening som avses i dessa artiklar.

42

Bland dessa internationellt privaträttsliga regler ingår reglerna i förordning nr 864/2007, särskilt artikel 8.2 däri. De bestämmelser som avses i punkt 33 ovan ska således tolkas tillsammans med artikel 8.2 i förordning nr 864/2007.

43

I den bestämmelsen anges att tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett intrång i en immateriell rättighet som gäller i hela unionen ska vara ”lagen i det land där intrånget skedde” när det gäller alla frågor som inte regleras i det relevanta unionsinstrumentet.

44

I fall där det intrång eller den fara för intrång som kan prövas har förekommit i en enda medlemsstat kan nyss nämnda regel inte förstås på så sätt att den avser tillämpligheten av den nationella rätten i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. Tillämplig lag enligt artikel 8.2 i förordning nr 864/2007 är den som gäller på den plats där intrånget skedde. I fall där en intrångstalan har väckts med stöd av artikel 82.5 i förordning nr 6/2002, och som därmed avser intrångshandlingar som begåtts eller riskerar att begås i en enda medlemsstat, blir således tillämplig lag den nationella rätten i den medlemsstaten.

45

Det kan visserligen inte uteslutas att det även kan ha skett intrång i den aktuella gemenskapsformgivningen i andra medlemsstater eller i tredjeland. Sådana eventuella intrång omfattas dock inte av saken i mål där talan väckts med stöd av artikel 82.5 i förordning nr 6/2002. Det skulle strida mot de mål om rättssäkerhet och förutsebarhet som framhålls i skälen 14 och 16 i förordning nr 864/2007 att tolka uttrycket ”det land där intrånget [i den åberopade gemenskapsformgivningen] skedde” på så sätt att det avser ett land där intrångshandlingar som inte omfattas av saken i det aktuella målet ägde rum.

46

Det finns ytterligare ett skäl att tolka uttrycket ”lagen i det land där intrånget [i den aktuella rättigheten] skedde”, i den mening som avses i artikel 8.2 i förordning nr 864/2007, på så sätt att det avser lagen i det enda land där käranden till stöd för sin intrångstalan enligt artikel 82.5 i förordning nr 6/2002 åberopar den aktuella gemenskapsformgivningen, nämligen att denna tolkning gör det möjligt att upprätthålla den så kallade skyddslandsprincipen (lex loci protectionis). Denna princip är, såsom framgår av skäl 26 i förordning nr 864/2007, av särskild betydelse på det immaterialrättsliga området.

47

EU-domstolen vill i det avseendet påpeka att omständigheterna i det nu aktuella nationella målet skiljer sig från de omständigheter som prövades i domen av den 27 september 2017, Nintendo (C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724). Såsom domstolen påpekade i punkt 103 i den domen var det i det då aktuella nationella målet fråga om att en och samma svarande, inom ramen för en och samma talan, anklagades för intrång som begåtts i olika medlemsstater.

48

Domstolen slog i nämnda dom fast att under sådana omständigheter ska uttrycket ”lagen i det land där intrånget [i den aktuella rättigheten] skedde”, i den mening som avses i artikel 8.2 i förordning nr 864/2007, tolkas på så sätt att det avser lagen i det land där den första intrångshandlingen begicks (dom av den 27 september 2017, Nintendo, C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724, punkt 111). Denna tolkning gör det möjligt att säkerställa att en enda lag tillämpas på samtliga accessoriska yrkanden som framställts i ett mål där talan om intrång väckts med stöd av artikel 82.1, 82.2, 82.3 eller 82.4 i förordning nr 6/2002, eftersom en domstol där en sådan talan väckts är behörig att pröva intrångshandlingar som begåtts i vilken medlemsstat som helst.

49

Nämnda tolkning kan emellertid inte överföras på fall där innehavaren av en gemenskapsformgivning inte väcker talan med stöd av artikel 82.1, 82.2, 82.3 eller 82.4 i förordning nr 6/2002, utan väljer att väcka talan vid en eller flera domstolar, vilken i varje enskilt fall specifikt avser intrångshandlingar som begåtts eller riskerar att begås i en enda medlemsstat, i enlighet med artikel 82.5 i förordningen. I sådana fall kan den domstol där talan väckts inte anses vara skyldig att kontrollera huruvida en första intrångshandling har begåtts i någon annan medlemsstat än den som talan är avgränsad till och att lägga denna intrångshandling till grund för att tillämpa lagen i den andra medlemsstaten, trots att varken nämnda handling eller nämnda medlemsstat berörs av det aktuella målet.

50

Det ska vidare påpekas att innehavaren av en gemenskapsformgivning inte har rätt att med avseende på samma intrångshandlingar samtidigt väcka talan med stöd av artikel 82.5 i förordning nr 6/2002 och med stöd av artikel 82.1, 82.2, 82.3 och 82.4 i förordningen (se, analogt, dom av den 5 september 2019, AMS Neve m.fl., C‑172/18, EU:C:2019:674, punkterna 40 och 41). Det finns således ingen risk för att det uppstår en situation där accessoriska yrkanden som framställts i ett mål om intrång avseende samma sak skulle prövas i flera domstolsförfaranden på grundval av olika lagar.

51

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artiklarna 88.2 och 89.1 d i förordning nr 6/2002 samt artikel 8.2 i förordning nr 864/2007 ska tolkas på så sätt att en domstol för gemenskapsformgivningar som har att pröva ett mål om intrång enligt artikel 82.5 i förordning nr 6/2002, vilket avser intrångshandlingar som begåtts eller riskerar att begås i en enda medlemsstat och i vilket det framställts accessoriska yrkanden om att intrångsgöraren ska förpliktas att betala skadestånd, lämna upplysningar, inkomma med handlingar och bokföring samt överlämna intrångsgörande varor för förstöring, ska pröva de accessoriska yrkandena på grundval av den nationella rätten i den medlemsstat där de handlingar som påstås göra intrång i den åberopade gemenskapsformgivningen har begåtts eller riskerar att begås, vilket, i fall där en intrångstalan har väckts med stöd av artikel 82.5 i förordning nr 6/2002, blir den nationella rätten i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen.

52

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artiklarna 88.2 och 89.1 d i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning samt artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) ska tolkas på så sätt att en domstol för gemenskapsformgivningar som har att pröva ett mål om intrång enligt artikel 82.5 i förordning nr 6/2002, vilket avser intrångshandlingar som begåtts eller riskerar att begås i en enda medlemsstat och i vilket det framställts accessoriska yrkanden om att intrångsgöraren ska förpliktas att betala skadestånd, lämna upplysningar, inkomma med handlingar och bokföring samt överlämna intrångsgörande varor för förstöring, ska pröva de accessoriska yrkandena på grundval av den nationella rätten i den medlemsstat där de handlingar som påstås göra intrång i den åberopade gemenskapsformgivningen har begåtts eller riskerar att begås, vilket, i fall där en intrångstalan har väckts med stöd av artikel 82.5 i förordning nr 6/2002, blir den nationella rätten i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen.