–

Mercedes Benz Trucks España SL, inledningsvis genom C. von Köckritz och H. Weiß, Rechtsanwälte, samt P. Hitchings och M. Perez Carrillo, abogados, därefter genom C. von Köckritz och H. Weiß, Rechtsanwälte, A. Ward, abogado, och M. López Ridruejo, abogada,

–

Spaniens regering, genom S. Centeno Huerta och L. Aguilera Ruiz, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Baches Opi, F. Jimeno Fernández och C. Urraca Caviedes, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 101 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Sumal SL och Mercedes Benz Trucks España SL angående det sistnämnda bolagets ansvar för dess moderbolags, Daimler AG:s, deltagande i en överträdelse av artikel 101 FEUF.

3

Under rubriken ”Enhetlig tillämpning av [unionens] konkurrensrätt” föreskrivs följande i artikel 16 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1):

”1.   När nationella domstolar fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 101 eller artikel 102 i fördraget som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat. De måste också undvika att fatta beslut som skulle strida mot ett beslut som övervägs av kommissionen i förfaranden som den har inlett. I detta syfte får den nationella domstolen bedöma om det är nödvändigt att vilandeförklara saken. Denna skyldighet påverkar inte tillämpningen av de rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 234 i fördraget.

2.   När medlemsstaternas konkurrensmyndigheter fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 101 eller artikel 102 i fördraget som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot beslut som kommissionen har fattat.”

4

Under rubriken ”Böter” föreskrivs följande i artikel 23.2 a i denna förordning:

”Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

5

Artikel 27 i förordningen har rubriken ”Hörande av parter, klagande och andra”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Innan kommissionen fattar beslut enligt artiklarna 7, 8, 23 och 24.2 skall den ge de företag eller företagssammanslutningar som omfattas av det förfarande som kommissionen inlett tillfälle att yttra sig över kommissionens invändningar. Kommissionen skall grunda sina beslut endast på invändningar som de berörda parterna har fått tillfälle att yttra sig över. De klagande skall vara nära knutna till förfarandet.”

6

I artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) föreskrivs följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

…”

7

I artikel 71 i Ley 15/2007 de Defensa de la competencia (lag 15/2007 om skydd för konkurrens) av den 3 juli 2007 (BOE nr 159 av den 4 juli 2007, s. 28848), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad konkurrenslagen), föreskrivs följande under rubriken ”Ersättning för skada som orsakats av konkurrensbegränsande förfaranden”:

”1.   De som gjort sig skyldiga till överträdelser av konkurrensrätten är ansvariga för vållad skada.

2.   I denna avdelning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

8

Mercedes Benz Trucks España är ett dotterbolag i Daimler-koncernen, vars moderbolag är Daimler. Mellan åren 1997 och 1999 förvärvade Sumal två lastbilar av Mercedes Benz Trucks España genom Stern Motor SL, som var återförsäljare för Daimlerkoncernen.

9

Den 19 juli 2016 antog kommissionen beslut C(2016) 4673 final om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39824 – Lastbilar) varav en sammanfattning offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 6 april 2017 (EUT C 108, 2017, s. 6) (nedan kallat beslutet av den 19 juli 2016).

10

Enligt beslutet deltog femton europeiska lastbilstillverkare, däribland Daimler, i en konkurrensbegränsande samverkan i form av en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet av den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EGT L 1, 1994, s. 3), bestående i hemliga arrangemang för fastställande av priser och höjningar av bruttopriset på lastbilar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) samt för tidsplanen för och övervältringen av kostnaderna för införandet av utsläppstekniker för dessa lastbilar i enlighet med gällande standarder. Denna överträdelse pågick för tre deltagande bolag mellan den 17 januari 1997 och den 20 september 2010 och vad gäller de tolv andra deltagande bolagen, däribland Daimler, mellan den 17 januari 1997 och den 18 januari 2011.

11

Till följd av detta beslut väckte Sumal talan vid Juzgado de lo Mercantil no 07 de Barcelona (handelsdomstol nr 7 i Barcelona, Spanien) och yrkade att Mercedes Benz Trucks España skulle förpliktas att betala 22204,35 euro, vilket motsvarade den merkostnad för inköp som bolaget haft på grund av den konkurrensbegränsande samverkan som Daimler, vilket är moderbolag till Mercedes Benz Trucks España, hade deltagit i.

12

Genom dom av den 23 januari 2019 ogillade nämnda domstol denna talan med motiveringen att talan inte kunde väckas mot Mercedes Benz Trucks España, eftersom Daimler, som är det enda företag som avses i kommissionens beslut, ska anses vara ensamt ansvarigt för den aktuella överträdelsen.

13

Sumal överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, som vill få klarhet i huruvida talan om skadestånd till följd av konkurrensmyndigheternas beslut om fastställande av konkurrensbegränsande förfaranden kan riktas mot dotterbolag som inte omfattas av dessa beslut men som till 100 % innehas av de bolag som är direkt berörda av nämnda beslut.

14

Sumal har i detta avseende gjort gällande att spanska domstolar har intagit ståndpunkter som skiljer sig åt. Vissa av dem godtar att en sådan talan riktas mot dotterbolag, med stöd av ”teorin om en ekonomisk enhet”, medan andra inte godtar det med hänvisning till att denna teori gör det möjligt att hålla ett moderbolag civilrättsligt ansvarigt för ett dotterbolags agerande, medan det enligt teorin inte är möjligt att väcka talan mot ett dotterbolag på grund av moderbolagets beteende.

15

Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

16

Genom handling som inkom till domstolens kansli den 28 april 2021 begärde Mercedes Benz Trucks España att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas med tillämpning av artikel 83 i domstolens rättegångsregler.

17

Till stöd för sin begäran gjorde bolaget gällande att det resonemang som generaladvokaten utvecklade i sitt förslag till avgörande av den 15 april 2021 i förevarande mål grundar sig på nya faktiska omständigheter eller omständigheter som den hänskjutande domstolen inte har tagit upp och som inte har avhandlats mellan parterna i det nationella målet eller de berörda, i den mening som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

18

Mercedes Benz Trucks España har således för det första bestritt påståendet i fotnot 10 i generaladvokatens förslag till avgörande att den skada som Sumal påstår sig ha lidit redan har bedömts av den hänskjutande domstolen i begäran om förhandsavgörande.

19

För det andra anser Mercedes Benz Trucks España att det var fel av generaladvokaten att, i punkt 75 och i fotnot 86 i sitt förslag till avgörande, påpeka att kommissionen i beslutet av den 19 juli 2016 konstaterade att de otillåtna kontakterna, som ursprungligen ägde rum mellan anställda hos de moderbolag som var inblandade i den konkurrensbegränsande samverkan, senare hade konstaterats även hos dotterbolagen till dessa bolag, närmare bestämt enbart Daimlers tyska dotterbolag.

20

Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna får domstolen visserligen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan de parter eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

21

Det ska emellertid i detta hänseende inledningsvis påpekas att innehållet i generaladvokatens förslag till avgörande inte i sig kan utgöra en sådan ny omständighet, utan att det skulle vara tillåtet för parterna att, genom att åberopa en sådan omständighet, bemöta nämnda förslag till avgörande. Generaladvokatens förslag till avgörande kan emellertid inte avhandlas av parterna. Domstolen har således haft tillfälle att understryka att generaladvokatens roll enligt artikel 252 FEUF består i att offentligt och fullständigt opartiskt och oavhängigt lägga fram motiverade yttranden i ärenden som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver generaladvokatens deltagande för att biträda domstolen vid fullgörandet av dess uppgift att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkterna 63 och 64). Enligt artikel 20 fjärde stycket i stadgan och artikel 82.2 i rättegångsreglerna ska det muntliga förfarandet avslutas genom generaladvokatens förslag till avgörande. Förslaget till avgörande föredras efter förhandlingen med parterna och utgör inledningen till domstolens överläggning. Det rör sig således inte om ett yttrande riktat till domare eller parter som härrör från en myndighet utanför domstolen, utan om en enskild, motiverad och offentligt formulerad ståndpunkt från en av institutionens medlemmar (beslut av den 4 februari 2000, Emesa Sugar, C‑17/98, EU:C:2000:69, punkterna 13 och 14).

22

Domstolen konstaterar i förevarande fall, efter att ha hört generaladvokaten, att de omständigheter som anförts av Mercedes Benz Trucks España inte omfattar någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på det avgörande som bolaget ska meddela i förevarande mål och att målet inte ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda. Slutligen förfogar domstolen över alla nödvändiga uppgifter efter det skriftliga och det muntliga förfarandet och den har således tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet för att kunna avgöra målet. Domstolen anser därför att det saknas skäl att återuppta den muntliga delen av förfarandet.

23

Mercedes Benz Trucks España ifrågasätter av två skäl huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

24

För det första uppfyller inte begäran om förhandsavgörande kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, eftersom den hänskjutande domstolen inte har angett de relevanta och bevisade faktiska omständigheter som ligger till grund för tolkningsfrågorna eller lydelsen av artikel 71.2 i konkurrenslagen. Begäran om förhandsavgörande innehåller dessutom en otydlig, partisk och felaktig redogörelse för relevant nationell rättspraxis.

25

I förevarande fall framgår det av en läsning av begäran om förhandsavgörande i dess helhet att den hänskjutande domstolen på ett tillräckligt tydligt sätt har klargjort den faktiska och rättsliga bakgrunden till dess begäran om tolkning av unionsrätten för att de berörda parterna ska kunna avge yttranden i enlighet med artikel 23 i domstolens stadga och för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på denna begäran.

26

För det andra har Mercedes Benz Trucks España hävdat att de fyra frågor som ställts är rent hypotetiska. De tre första frågorna har sålunda inget samband med de faktiska omständigheterna i det nationella målet, eftersom Sumal varken har åberopat eller styrkt omständigheter som kan motivera att ansvaret för Daimlers överträdelser utsträcks till att omfatta Mercedes Benz Trucks España, utan grundar sin talan uteslutande på beslutet av den 19 juli 2016. Eftersom artikel 71.2 i konkurrenslagen inte är tillämplig i det nationella målet, saknar denna bestämmelse relevans för utgången i det nationella målet.

27

I detta avseende ska det erinras om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som om de frågor som ställs till EU-domstolen är relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en unionsregel (dom av den 9 juli 2020, Santen, C‑673/18, EU:C:2020:531, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

28

Av detta följer att frågor som rör unionsrätten ska presumeras vara relevanta. En tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsregel inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 9 juli 2020, Santen, C‑673/18, EU:C:2020:531, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

29

Så är emellertid inte fallet i förevarande mål. Domstolens svar på de fyra frågor som ställts kommer att vara avgörande för utgången i målet, eftersom det kommer att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att dels fastställa huruvida Mercedes Benz Trucks España kan hållas ansvarigt, dels avgöra huruvida artikel 71.2 i konkurrenslagen är förenlig med unionsrätten.

30

Av ovanstående överväganden följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

31

Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att den som har lidit skada till följd av ett företags konkurrensbegränsande förfarande kan väcka skadeståndstalan mot ett moderbolag som kommissionen i ett beslut har hållit ansvarigt för det konkurrensbegränsande förfarandet eller mot ett dotterbolag till detta företag som inte omfattas av detta beslut, när dessa tillsammans utgör en ekonomisk enhet.

32

Domstolen erinrar inledningsvis om att artikel 101.1 FEUF har direkt effekt i förhållandet mellan enskilda och ger rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna ska skydda (dom av den 30 januari 1974, BRT och Société belge des auteurs, compositeurs et éditeurs, 127/73, EU:C:1974:6, punkt 16, och dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

33

Den fulla verkan av artikel 101 FEUF och, i synnerhet, den ändamålsenliga verkan av förbudet i punkt 1 i artikeln skulle äventyras om inte var och en kunde begära ersättning för skada som orsakats av ett avtal eller ett beteende som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen (dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan, C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 26, och dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 25).

34

Var och en har således rätt att begära ersättning för uppkommen skada när det finns ett orsakssamband mellan skadan och en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF (dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl., C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 61, och dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 26 och där angiven rättspraxis), varvid fastställandet av vilken enhet som ska ersätta den skada som orsakats av en överträdelse av artikel 101 FEUF direkt regleras av unionsrätten (dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 28).

35

Denna rätt för varje enskild att begära ersättning för en sådan skada förstärker nämligen den verkningsfulla karaktären av unionens konkurrensregler genom att den avskräcker från sådana, ofta hemliga, avtal eller förfaranden som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen och bidrar följaktligen till att bevara en effektiv konkurrens i unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan, C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 27, och dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

36

Utöver själva ersättningen för den påstådda skadan bidrar nämligen införandet av en sådan rättighet till det avskräckande syfte som är centralt för kommissionens handlande. Kommissionen är nämligen skyldig att föra en allmän politik som syftar till att på konkurrensområdet tillämpa de principer som fastställs i EUF‑fördraget och att påverka företagens beteende i denna riktning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 1983, Musique Diffusion française m.fl./kommissionen, 100/80–103/80, EU:C:1983:158, punkt 105). Införandet av en sådan rättighet är således inte bara ägnat att avhjälpa den direkta skada som personen i fråga påstår sig ha lidit, utan även indirekta skador på strukturen och funktionen hos marknaden, vilken inte har kunnat bli fullt ekonomiskt effektiv, särskilt till förmån för de berörda konsumenterna.

37

Av det ovan anförda följer att en talan om skadestånd för överträdelse av dessa regler (private enforcement), på samma sätt som offentliga myndigheters tillämpning av unionens konkurrensregler (public enforcement), utgör en integrerad del av systemet för genomförande av konkurrensreglerna, som syftar till att bestraffa företagens konkurrensbegränsande beteenden och avskräcka dem från sådana beteenden (dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 45).

38

Begreppet företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF, som är ett självständigt unionsrättsligt begrepp, kan således inte ha olika räckvidd i samband med kommissionens åläggande av böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och vid talan om skadestånd för överträdelse av unionens konkurrensregler (dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 47).

39

Det framgår av lydelsen i artikel 101.1 FEUF att fördragens upphovsmän har valt att använda begreppet ”företag” för att benämna den som gjort sig skyldig till en överträdelse av konkurrensrätten, som kan bli föremål för sanktionsåtgärder med tillämpning av denna bestämmelse, och inte andra begrepp såsom ”bolag” eller ”juridisk person”. Unionslagstiftaren har även använt begreppet ”företag” i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 för att definiera den enhet som kommissionen kan ålägga böter för att beivra en överträdelse av unionens konkurrensregler (dom av den 10 april 2014, Areva m.fl./kommissionen, C‑247/11 P och C‑253/11 P, EU:C:2014:257, punkterna 123 och 124, och dom av den 25 november 2020, kommissionen/GEA Group, C‑823/18 P, EU:C:2020:955, punkterna 62 och 63).

40

På samma sätt följer det av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1), och särskilt av artikel 2.2 i det direktivet, att unionslagstiftaren har definierat ”överträdare”, vilken enligt direktivet ska ersätta den skada som orsakats av den överträdelse av konkurrensrätten som överträdaren har gjort sig skyldig till, som ”det företag eller den företagssammanslutning som begått överträdelsen av konkurrensrätten”.

41

Det avgörande kriteriet i unionens konkurrensrätt, när det gäller företags verksamhet, är att det föreligger ett enhetligt beteende på marknaden, utan att det förhållandet att olika bolag formellt är skilda åt på grund av att de är fristående juridiska personer kan utgöra hinder för en sådan enhetlighet vid tillämpningen av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1972, Imperial Chemical Industries/kommissionen, 48/69, EU:C:1972:70, punkt 140, och dom av den 14 december 2006, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio, C‑217/05, EU:C:2006:784, punkt 41). Begreppet ”företag” omfattar således varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras, och avser således en ekonomisk enhet oavsett om denna ur rättslig synvinkel består av flera fysiska eller juridiska personer (dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkterna 54 och 55, och dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkterna 47 och 48). En sådan ekonomisk enhet består av en enhetlig organisation med personal samt materiella och immateriella tillgångar, vilken på ett varaktigt sätt strävar efter att uppnå ett bestämt ekonomiskt mål, och som kan medverka till en överträdelse av det slag som avses i artikel 101.1 FEUF (dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen, C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkterna 84 och 86).

42

När en sådan ekonomisk enhet har överträtt artikel 101.1 FEUF ska den, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen. För att hålla en juridisk enhet som tillhör en ekonomisk enhet ansvarig, måste det styrkas att minst en juridisk enhet som tillhör denna ekonomiska enhet har åsidosatt artikel 101.1 FEUF, så att det företag som utgörs av nämnda ekonomiska enhet har överträtt denna bestämmelse och att denna omständighet anges i ett kommissionsbeslut som vunnit laga kraft (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkterna 49 och 60) eller har fastställts självständigt vid den berörda nationella domstolen när kommissionen inte har antagit något beslut om förekomsten av en överträdelse.

43

Det framgår således av rättspraxis att ett dotterbolags agerande kan tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, vid tidpunkten för överträdelsen inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som binder samman dessa två juridiska enheter, vilket innebär att moder- och dotterbolag i en sådan situation ingår i samma ekonomiska enhet och följaktligen utgör ett och samma företag som överträtt unionens konkurrensrätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkterna 58 och 59, och dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkterna 52 och 53 och där angiven rättspraxis). När det har fastställts att moderbolaget och dotterbolaget ingår i samma ekonomiska enhet och följaktligen utgör ett och samma företag, i den mening som avses i artikel 101 FEUF, är det således själva förekomsten av denna ekonomiska enhet som har begått överträdelsen som på ett avgörande sätt avgör ansvaret för det ena eller det andra bolaget för företagets konkurrensbegränsande beteende.

44

Begreppet ”företag” och därmed även ”ekonomisk enhet” medför i detta avseende automatiskt solidariskt ansvar mellan de enheter som utgör den ekonomiska enheten vid tidpunkten för överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, vad gäller solidariskt ansvar för böter, dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen, C‑625/13 P, EU:C:2017:52, punkt 150, och dom av den 25 november 2020, kommissionen/GEA Group, C‑823/18 P, EU:C:2020:955, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

45

Det ska emellertid även påpekas att organisationen av koncerner som kan utgöra en ekonomisk enhet kan skilja sig mycket från en koncern till en annan. Det finns bland annat koncerner av konglomerattyp som är verksamma på flera ekonomiska områden som inte har någon koppling sinsemellan.

46

Den möjlighet som tillerkänns den som drabbats av ett konkurrensbegränsande förfarande att väcka talan om skadestånd mot ett dotterbolag snarare än moderbolaget kan inte automatiskt föreligga mot vilket dotterbolag som helst till det moderbolag som avses i ett kommissionsbeslut om sanktioner för ett rättsstridigt beteende. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande är begreppet ”företag” i artikel 101 FEUF ett funktionellt begrepp, eftersom den ekonomiska enhet som utgör detta begrepp ska identifieras med hänsyn till syftet med avtalet i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 1984, Hydrotherm Gerätebau, 170/83, EU:C:1984:271, punkt 11, och dom av den 26 september 2013, The Dow Chemical Company/kommissionen, C‑179/12 P, EU:C:2013:605, punkt 57).

47

Ett och samma moderbolag kan således ingå i flera ekonomiska enheter, beroende på den ekonomiska verksamheten i fråga, vilka består av moderbolaget och olika kombinationer av dotterbolag som alla ingår i samma koncern. Om så inte vore fallet skulle ett dotterbolag som ingår i en sådan koncern riskera att hållas ansvarigt för överträdelser som begåtts inom ramen för ekonomisk verksamhet som inte har något samband med dess egen verksamhet och i vilken det inte ens var indirekt inblandat.

48

Av det ovan anförda följer att inom ramen för en skadeståndstalan, som grundar sig på förekomsten av en överträdelse av artikel 101.1 FEUF som kommissionen konstaterat i ett beslut, kan en juridisk person som inte i beslutet anges som skyldig till en överträdelse av konkurrensrätten ändå hållas ansvarig på grund av en annan juridisk persons överträdelse, när båda dessa juridiska personer ingår i samma ekonomiska enhet och således utgör ett företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2014, kommissionen/Siemens Österreich m.fl. och Siemens Transmission & Distribution m.fl./kommissionen, C‑231/11 P–C‑233/11 P, EU:C:2014:256, punkt 45, och dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen, C‑625/13 P, EU:C:2017:52, punkt 145).

49

Domstolen har nämligen redan slagit fast att det solidariska förhållande som förenar medlemmarna i en ekonomisk enhet bland annat motiverar att den försvårande omständigheten upprepning av överträdelse med avseende på moderbolaget beaktas, även om moderbolaget inte tidigare har varit föremål för rättsliga åtgärder som lett till ett meddelande om invändningar och ett beslut. I en sådan situation är det avgörande att det tidigare konstaterats att det förelåg en första överträdelse till följd av agerandet hos ett dotterbolag tillsammans med vilket detta moderbolag, som var inblandat i den andra överträdelsen, redan vid tidpunkten för den första överträdelsen utgjorde ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF (dom av den 5 mars 2015, kommissionen m.fl./Versalis e.a., C‑93/13 P och C‑123/13 P, EU:C:2015:150, punkt 91).

50

Det finns således i princip inget som hindrar att den som har lidit skada till följd av ett konkurrensbegränsande förfarande väcker skadeståndstalan mot en av de juridiska personer som utgör den ekonomiska enheten och därmed det företag som genom att begå en överträdelse av artikel 101.1 FEUF har orsakat den skada som den skadelidande har lidit.

51

När ett moderbolag har befunnits skyldigt till en överträdelse av artikel 101.1 FEUF, står det således den skadelidande fritt att försöka göra gällande civilrättsligt ansvar för ett dotterbolag till detta moderbolag i stället för moderbolaget, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 42 i förevarande dom. Detta dotterbolag kan emellertid hållas ansvarigt endast om den skadelidande – antingen genom att stödja sig på ett beslut som kommissionen tidigare har fattat med tillämpning av artikel 101 FEUF eller på något annat sätt, i synnerhet när kommissionen inte har tagit ställning i detta avseende i nämnda beslut eller ännu inte har fattat något beslut – visar att dotterbolaget tillsammans med moderbolaget utgör en ekonomisk enhet, med hänsyn dels till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som avses i punkterna 43 och 47 i denna dom, dels till förekomsten av ett konkret samband mellan detta dotterbolags ekonomiska verksamhet och föremålet för den överträdelse som moderbolaget har befunnits skyldigt till.

52

Det framgår av det ovan anförda att en sådan skadeståndstalan mot ett dotterbolag förutsätter att sökanden, för att det ska kunna konstateras att det föreligger en ekonomisk enhet som omfattar moderbolaget och dotterbolaget i den mening som avses i punkterna 41 och 46 i förevarande dom, styrker de i föregående punkt nämnda banden mellan dessa bolag och det konkreta samband som avses i samma punkt mellan dotterbolagets ekonomiska verksamhet och föremålet för den överträdelse som moderbolaget hållits ansvarigt för. Under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet måste den skadelidande således i princip visa att det konkurrensbegränsande avtal som moderbolaget ingått och för vilket det ålagts böter avser samma produkter som dotterbolaget saluför. Härigenom visar den skadelidande att det är just den ekonomiska enhet som dotterbolaget tillsammans med moderbolaget ingår i som utgör det företag som faktiskt har begått den överträdelse som kommissionen tidigare har konstaterat enligt artikel 101.1 FEUF, i enlighet med den funktionella definitionen av begreppet ”företag” i punkt 46 i förevarande dom.

53

Det ska tilläggas att de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol, som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska vara tillämpliga på svaranden vid en skadeståndstalan som kan leda till att denna part förpliktas att ersätta den skadelidande för ett konkurrensbegränsande förfarande. Det är också nödvändigt att det berörda dotterbolaget kan försvara sina rättigheter i enlighet med principen om iakttagande av rätten till försvar, vilken är en grundläggande unionsrättslig princip (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, kommissionen m.fl./Versalis m.fl., C‑93/13 P och C‑123/13 P, EU:C:2015:150, punkt 94, och dom av den 29 april 2021, Banco de Portugal m.fl., C‑504/19, EU:C:2021:335, punkt 57). Detta dotterbolag ska således vid den berörda nationella domstolen förfoga över alla medel som är nödvändiga för att det på ett verkningsfullt sätt ska kunna utöva sin rätt till försvar, i synnerhet för att kunna bestrida att det tillhör samma företag som moderbolaget.

54

Dotterbolaget måste i detta avseende kunna vederlägga sitt ansvar för den påstådda skadan, bland annat genom att göra gällande varje argument som det skulle ha kunnat anföra om det hade varit inblandat i det förfarande som kommissionen inlett mot moderbolaget, vilket lett till antagandet av ett beslut av kommissionen i vilket det konstateras att det har förekommit en överträdelse i strid med artikel 101 FEUF (public enforcement).

55

När det gäller en situation där en skadeståndstalan grundar sig på att kommissionen i ett beslut riktat till svarandebolagets moderbolag har konstaterat att det föreligger en överträdelse av artikel 101.1 FEUF, kan svarandebolaget emellertid inte vid den nationella domstolen bestrida förekomsten av den av kommissionen fastställda överträdelsen. I artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 föreskrivs nämligen bland annat att de nationella domstolarna, när de prövar sådana avtal, beslut eller förfaranden som omfattas av artikel 101 FEUF och som redan är föremål för ett beslut av kommissionen, inte får fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat.

56

I detta hänseende ska det erinras om att det i artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 visserligen föreskrivs att innan kommissionen fattar beslut i vilket den konstaterar en överträdelse av konkurrensreglerna och ålägger böter ska kommissionen ge dem som omfattas av det förfarande som kommissionen inlett tillfälle att yttra sig över kommissionens invändningar och grunda sina beslut endast på invändningar som de berörda parterna har fått tillfälle att yttra sig över. Meddelandet om invändningar syftar i detta sammanhang till att göra det möjligt för varje juridisk person som berörs av det administrativa förfarandet på konkurrensområdet att utöva rätten till försvar. När kommissionen inte har för avsikt att med avseende på ett bolag konstatera en överträdelse, krävs det enligt rätten till försvar däremot inte att detta bolag tillställs ett meddelande om invändningar. Att ett visst bolag tillställs ett meddelande om invändningar syftar nämligen till att säkerställa detta bolags rätt till försvar och inte tredje mans rätt till försvar, även om denne tredje man berörs av samma administrativa förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, LG Electronics och Koninklijke Philips Electronics/kommissionen, C‑588/15 P och C‑622/15 P, EU:C:2017:679, punkterna 44–46).

57

Dessa principer är emellertid specifika för kommissionens överträdelseförfaranden, vilka har särdraget att kunna leda till påförande av böter för de juridiska enheter som specifikt omfattas av sådana förfaranden.

58

Principen om personligt ansvar utgör däremot, under de omständigheter som beskrivs i punkt 56 i förevarande dom, inte hinder för att fastställandet av en sådan överträdelse blir slutgiltigt i förhållande till ett dotterbolag, eftersom det är den ekonomiska enhet som utgör det företag som begått överträdelsen som ska hållas ansvarig för överträdelsen, såsom det har erinrats om i punkt 42 i förevarande dom.

59

Såsom framgår av domstolens praxis, som det erinrats om i punkt 49 i förevarande dom, har domstolen nämligen redan slagit fast – vad gäller beaktandet, med avseende på den försvårande omständigheten att ett moderbolag gjort sig skyldigt till en upprepning av överträdelsen, av en överträdelse som begåtts av dess dotterbolag – att det inte krävs att moderbolaget tidigare har varit föremål för rättsliga åtgärder som lett till ett meddelande om invändningar och ett beslut, under förutsättning att det dotterbolag vars beteende redan har gett upphov till en överträdelse tillsammans med moderbolaget i fråga redan vid tidpunkten för den första överträdelsen utgjorde ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF. I den mån ett beslut i vilket det konstateras att ett företag gjort sig skyldigt till en överträdelse har riktats till ett av de bolag som vid tidpunkten för överträdelsen redan utgjorde detta företag, vilket innebär att detta bolag och, genom detta, detta företag, har haft möjlighet att bestrida förekomsten av denna överträdelse, kan rätten till försvar för övriga bolag som utgjorde nämnda företag således inte anses åsidosättas genom att hänsyn tas till förekomsten av denna överträdelse inom ramen för en senare skadeståndstalan som väckts av en person som lidit skada på grund av överträdelsen i fråga. En sådan talan kan bland annat inte leda till påförande av en sanktion såsom böter för dessa bolag.

60

Om kommissionen inte har fastställt överträdelsen i ett beslut enligt artikel 101 FEUF, har däremot dotterbolaget till ett moderbolag som anklagas för en överträdelse naturligtvis rätt att bestrida inte bara att det tillhör samma företag som moderbolaget, utan även förekomsten av den påstådda överträdelsen.

61

Som fortsättning på det som angetts i punkt 51 i förevarande dom ska det påpekas att såsom kommissionen har angett i sitt svar på en skriftlig fråga från domstolen och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 76 i sitt förslag till avgörande, är möjligheten för den nationella domstolen att fastställa ett eventuellt ansvar för dotterbolaget för den skada som åsamkats inte utesluten enbart på grund av att kommissionen i förekommande fall inte har fattat något beslut eller på grund av att bolaget, i det beslut genom vilket kommissionen har konstaterat överträdelsen, inte har påförts böter.

62

Såsom domstolen slog fast i punkt 51 i domen av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen (C‑516/15 P, EU:C:2017:314), fastställs varken i artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 eller i rättspraxis vilken juridisk eller fysisk person som kommissionen ska hålla ansvarig för överträdelsen och ålägga böter.

63

I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 42 i förevarande dom kan kommissionen fritt hålla vilken juridisk enhet som helst av ett företag som deltagit i en överträdelse av artikel 101 FEUF ansvarig för en överträdelse och påföra den böter. Av detta följer att den omständigheten att kommissionen har identifierat ett moderbolag som den juridiska person som kan hållas ansvarigt för ett företags överträdelse inte kan leda till slutsatsen att något av dess dotterbolag inte hör till samma företag som ska ansvara för samma överträdelse.

64

Det ska tilläggas att det, under omständigheterna i det nationella målet, i princip inte finns något som hindrar att klaganden i det nationella målet, som påstår sig ha lidit skada till följd av den aktuella överträdelsen, väcker skadeståndstalan vid spansk domstol mot moderbolaget Daimler, eller mot moderbolaget och Mercedes Benz Trucks España gemensamt, eftersom det sistnämnda bolagets eventuella ansvar för överträdelsen omfattas av de villkor som anges i punkt 52 i förevarande dom.

65

En talan om ersättning för skada som påstås ha uppkommit till följd av att unionens konkurrensrätt har åsidosatts, såsom talan i det nationella målet, omfattas nämligen av ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 och omfattas följaktligen av tillämpningsområdet för denna förordning. Det framgår dessutom av domstolens fasta praxis avseende artikel 7 led 2 i nämnda förordning att begreppet ”den ort där skadan inträffade” i denna bestämmelse avser både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, vilket innebär att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen på den av dessa två orter som käranden väljer (dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkterna 24 och 25 och där angiven rättspraxis).

66

Domstolen har även preciserat att en skada som består i merkostnader som en lastbilstillverkare har åsamkat återförsäljarna och som dessa har övervältrat på slutanvändarna utgör en direkt skada som i princip kan ligga till grund för behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där skadan uppkom, eftersom de merkostnader som betalades på grund av konstlat höga priser framstod som en omedelbar konsekvens av överträdelsen enligt artikel 101 FEUF. När den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet finns i den medlemsstat där den påstådda skadan påstås ha uppkommit, ska den ort där skadan uppkom anses vara i den medlemsstaten, vad gäller tillämpningen av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkterna 30, 31 och 33).

67

Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågorna 1–3 besvaras enligt följande. Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att den som har lidit skada till följd av ett företags konkurrensbegränsande förfarande kan väcka skadeståndstalan utan åtskillnad mot antingen ett moderbolag som i ett beslut påförts böter av kommissionen för detta förfarande eller ett dotterbolag till detta bolag som inte omfattas av detta beslut, när dessa tillsammans utgör en ekonomisk enhet. Det berörda dotterbolaget måste kunna göra gällande sin rätt till försvar på ett verkningsfullt sätt i syfte att visa att det inte tillhör nämnda företag och dotterbolaget har, när kommissionen inte har fattat något beslut med tillämpning av artikel 101 FEUF, även rätt att bestrida själva förekomsten av den påstådda överträdelsen.

68

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett bolag kan hållas ansvarigt för ett annat bolags beteende endast om det första bolaget kontrollerar det andra bolaget.

69

Eftersom det följer av svaret på frågorna 1–3 att artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att den som lidit skada av ett företags konkurrensbegränsande förfarande kan väcka skadeståndstalan mot ett dotterbolag på grund av att moderbolaget har deltagit i detta förfarande, när de utgör en ekonomisk enhet och således tillsammans utgör nämnda företag, ska denna bestämmelse följaktligen anses utgöra hinder för en nationell lagstiftning som, i ett sådant fall, föreskriver att ett bolag kan hållas ansvarigt för ett annat bolags beteende endast om det första bolaget kontrollerar det andra bolaget.

70

Det ska emellertid erinras om att de nationella domstolarna, för att den fulla verkan av samtliga unionsrättsliga bestämmelser ska kunna säkerställas, genom principen om unionsrättens företräde åläggs att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 57, och dom av den 4 mars 2020, Bank BGŻ BNP Paribas, C‑183/18, EU:C:2020:153, punkt 60).

71

Dessa domstolar är således skyldiga att i största möjliga mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av den aktuella primärrättsliga bestämmelsens ordalydelse och syfte, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att denna bestämmelse ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med bestämmelsens syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 73 och 77 och dom av den 4 mars 2020, Bank BGŻ BNP Paribas, C‑183/18, EU:C:2020:153, punkt 66).

72

Skyldigheten att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt har emellertid vissa begränsningar och kan i synnerhet inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 110, och dom av den 4 mars 2020, Bank BGŻ BNP Paribas, C‑183/18, EU:C:2020:153, punkt 67).

73

Om den hänskjutande domstolen inte anser sig kunna tolka artikel 71.2 i konkurrenslagen på ett sätt som är förenligt med den tolkning av artikel 101.1 FEUF som anges i punkt 67 i förevarande dom, ankommer det under dessa omständigheter på den hänskjutande domstolen att underlåta att tillämpa denna nationella bestämmelse och direkt tillämpa artikel 101.1 FEUF i det nationella målet.

74

Det kan i detta avseende vid första anblicken inte uteslutas, såsom den spanska regeringen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, att ett dotterbolag kan hållas ansvarigt inom ramen för en skadeståndstalan med stöd av artikel 71.2 a i konkurrenslagen. Enligt denna bestämmelse avses nämligen med överträdelse av konkurrensrätten varje överträdelse av artiklarna 101 eller 102 FEUF eller artiklarna 1 eller 2 i denna lag. Den spanska regeringen har hävdat att det är möjligt att hålla dotterbolaget ansvarigt för skadan enligt artikel 71.2 a i nämnda lag, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

75

Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en möjlighet att hålla ett bolag ansvarigt för ett annat bolags beteende endast om det första bolaget kontrollerar det andra bolaget.

76

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: