EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 4.3.2016

COM(2016) 109 final

2016/0062(NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

MOTIVERING

1.BAKGRUND TILL FÖRSLAGET

1.1 Bakgrund

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (konvention nr 210) (nedan kallad konventionen) antogs av ministerkommittén den 7 april 2011. Möjligheten att underteckna den har varit öppen sedan den 11 maj 2011. Enligt artikel 75 kan konventionen undertecknas och godkännas av Europarådets medlemsstater och av stater som inte är medlemmar, men som har deltagit i utarbetandet av den samt av Europeiska unionen. Övriga stater som inte är medlemmar i Europarådet kan även ansluta sig till den i enlighet med villoren i artikel 76. Konventionen förhandlades fram under sex möten i det särskilda utskott som sammanträdde december 2009–december 2010. Europeiska unionen deltog jämte medlemsstaterna vid dessa möten i egenskap av observatör. Sedan en tionde medlemsstat i Europarådet ratificerat konventionen trädde den i kraft den 1 augusti 2014. Till och med den 1 februari 2016 hade tolv EU-medlemsstater ratificerat konventionen, och 24 hade undertecknat den.

Konventionen har undertecknats på Europeiska unionens vägnar, i enlighet med rådets beslut [XXX] av den [...] 1 , med förbehåll för att den ingås senare.

Våld mot kvinnor är en kränkning av deras mänskliga rättigheter och en extrem form av diskriminering med rötter i bristande jämställdhet som dessutom bidrar till att upprätthålla och stärka denna situation. Jämställdhet är ett grundläggande värde och mål för Europeiska unionen, som vilket fastslås i fördragen (artiklarna 2 och 3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), artikel 8 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 23). I stadgan understryks även rätten till mänsklig värdighet, rätten till liv och rätten till integritet, och vidare förbjuds omänsklig eller förnedrande behandling liksom alla former av slaveri och tvångsarbete (artiklarna 1–5 i stadgan). Skyddet av kvinnor mot våld utgör också en skyldighet enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som EU har tillträtt tillsammans med EU:s medlemsstater 2 , och den FN-kommitté som övervakar genomförandet av konventionen har rekommenderat EU att ratificera Europarådets konvention som ett led i kampen mot våld mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning 3 .

EU är mer generellt starkt engagerad i kampen mot våld, inte bara inom EU utan också som ett led i sina internationella initiativ 4 .

EU har framfört klara ståndpunkter 5 om behovet av att utrota våld mot kvinnor och finansierar särskilda kampanjer och gräsrotsprojekt för att bekämpa det. I gällande lagstiftning rörande skydd av brottsoffer, sexuellt utnyttjande av barn samt sexuella övergrepp, asyl och migration tas hänsyn till de särskilda behoven hos dem som fallit offer för könsbaserat våld.

Trots insatser både nationellt och på unionsnivå är omfattningen på våldet mot kvinnor fortfarande ett allvarligt problem i EU. Enligt en undersökning som EU:s byrå för grundläggande rättigheter offentliggjorde 2014 6 har var tredje kvinna i EU utsatts för fysiskt och/eller sexuellt våld efter 15 års ålder, en av tjugo kvinnor har våldtagits, 75 % av kvinnorna i kvalificerade yrken eller på höga chefsposter har utsatts för sexuella trakasserier, och en av tio kvinnor har upplevt stalkning eller sexuella trakasserier med hjälp av ny teknik.

Könsbaserat våld drabbar inte bara kvinnors hälsa och välbefinnande utan inverkar också på deras deltagande på arbetsmarknaden, vilket får negativa följder för deras ekonomiska oberoende och för ekonomin i allmänhet. Europeiska jämställdhetsinstitutet uppskattar att könsrelaterat våld mot kvinnor medför kostnader i EU på ca 226 miljarder euro per år 7 .

1.2Konventionens mål och innehåll

Genom konventionen inrättas, såsom anges i kapitel I, en övergripande rättslig ram som ska skydda kvinnor och flickor mot alla former av våld, och förebygga, lagföra och avskaffa våld mot dem liksom våld i hemmet. Den inbegriper en lång rad åtgärder, allt från datainsamling och medvetandehöjande åtgärder till rättsliga åtgärder för att kriminalisera olika former av våld mot kvinnor. Konventionen innefattar åtgärder till skydd för brottsoffer och stödtjänster, och tar upp könsrelaterat våld i samband med asyl och migration, samt gränsöverskridande frågor. Genom konventionen inrättas en särskild övervakningsmekanism som ska säkerställa att parterna verkligen genomför konventionsbestämmelserna.

I konventionen definieras centrala termer som genomgående används i texten. Den utvidgar definitionen av kvinnor till att omfatta flickor under 18 år. Parterna är skyldiga att fördöma alla former av diskriminering genom att garantera att jämställdhetsprincipen tillämpas i deras rättsordning, och det klargörs att positiv särbehandling fortsatt ska vara möjlig. Eftersom konventionen är ett instrument som ska främja mänskliga rättigheter ålägger den alla parter att se till att statliga aktörer inte medverkar i några som helst våldshandlingar och att de iakttar tillbörlig aktsamhet för att förebygga, utreda, straffa och gottgöra våldshandlingar som begås av icke-statliga aktörer. Konventionen gäller uttryckligen både i fredstid och under väpnad konflikt. I konventionen fastställs visserligen bindande skyldigheter endast gentemot kvinnor, men den uppmuntrar till en tillämpning som innefattar alla offer för våld i hemmet, dvs. också män och pojkar.

Genom kapitel II kompletteras de senaste Europarådsinstrumentens tonvikt på förebyggande, skydd och lagföring med skyldigheten att vidta integrerade politiska åtgärder 8 och ta ett helhetligt grepp eftersom det framhålls att rättsliga åtgärder med tonvikt på förebyggande, skydd och lagföring inte räcker för att avskaffa våld mot kvinnor. Därför bör offrens rättigheter sättas i främsta rummet vid alla åtgärder, och samarbete ske mellan samtliga berörda aktörer, dvs. mellan institutioner, organ och organisationer på alla nivåer, dvs. nationellt, regionalt och lokalt. Icke-statliga organisationer och civilsamhället måste erkännas som viktiga aktörer och parterna bör uppmuntra och stödja deras insatser. Parterna ska anslå lämpliga ekonomiska och personella resurser för att kunna genomföra integrerade politiska åtgärder, insatser och program som bekämpar och förebygger våld, däribland tillräckliga medel för icke-statliga aktörer. I konventionen betonas dessutom den nyckelroll som systematisk och adekvat datainsamling spelar för att det på verksamt sätt ska gå att utarbeta politiken och övervaka tillsynsmekanismens åtgärder på grundval av solida och jämförbara data.

Centralt är att ett eller flera officiella organ ska utses, eller vid behov inrättas, som ska ansvara för samordning, genomförande, övervakning och utvärdering av politiska strategier samt åtgärder, däribland samordning av datainsamling, analys och spridning av resultaten.

I kapitel III räknas parternas skyldigheter upp i fråga om förebyggande åtgärder. I linje med konventionens övergripande karaktär är parterna skyldiga att införa en mångfacetterad strategi som innefattar medvetandehöjande insatser, integrering av jämställdhetsfrågorna på utbildningsväsendets alla nivåer och diskussioner om våld med hjälp av lämpliga läromedel och kursplaner samt främjande av icke-våld och jämställdhet i utbildning i en bredare bemärkelse, t.ex. inom idrott, kultur, fritid och medier. Parterna ska se till att lämplig utbildning erbjuds yrkesgrupper som arbetar med brottsoffer och förövare. Åtgärder behöver även vidtas för att ge förövarna stöd och erbjuda dem behandlingsprogram. Medie- och it-sektorerna ska uppmuntras att delta i utvecklingen av material och frivilliga standarder.

I kapitel IV fastställs de allmänna principerna avseende beskaffenheten på informationen, stödtjänsterna och skyddet för våldsoffer liksom för vittnen. Det innehåller en förteckning över områden där parterna behöver vidta vissa åtgärder. Här ingår tillgång till allmänna stödtjänster, t.ex. juridisk och psykologisk rådgivning och specialtjänster, bl.a. bostäder, kostnadsfria telefonjourer som kan anlitas dygnet runt, särskilt medicinskt och kriminaltekniskt stöd till den som utsatts för sexuellt våld samt att barnvittnens särskilda behov ska beaktas. Dessutom bör åtgärder vidtas som uppmuntrar personer som bevittnat våldshandlingar att anmäla detta, och detsamma gäller för dem som har rimliga skäl att anta att sådana handlingar begås eller är att vänta, och vidare behövs regler för de villkor som ska gälla så att olika yrkesgrupper som anmäler våldshandlingar eller förväntade våldshandlingar inte bryter mot sin tystnadsplikt.

I kapitel V om materiell rätt fastställs vilka former av våld som bör leda till straffrättsliga åtgärder och parterna åläggs att ta med vissa brott i sin strafflagstiftning. Dessa innefattar psykiskt våld genom hot eller tvång, stalkning 9 , fysiskt våld, sexuellt våld och våldtäkt, tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning, tvångsabort/tvångssterilisering samt sexuella trakasserier. Parterna ska se till att ”hedern” inte ska kunna åberopas som motivering för något av dessa brott. Konventionen ålägger parterna att straffbelägga medhjälp, bistånd och försök till brott, liksom anstiftan för att förmå tredje man att begå dessa brott, och bör vidare införa lämpliga och avskräckande påföljder. Fällande domar som meddelats av en annan konventionspart ska kunna beaktas vid fastställande av påföljd. Vissa försvårande omständigheter måste införas i de nationella rättsordningarna i överensstämmelse med konventionen. Enligt konventionen ska parterna också säkerställa adekvata civilrättsliga medel samt ersättning från förövarnas sida samt adekvat extra statlig ersättning 10 för dem som utsatts för de angivna brotten. Våld ska beaktas vid rättsliga förfaranden om vårdnad, umgängesrätt och barnens säkerhet. Procedurmässigt ålägger konventionen parterna att fastställa sin jurisdiktion vad gäller gärningar som begåtts på deras territorium av en av dess medborgare eller av en person med hemvist på deras territorium, och sträva efter att fastställa sin behörighet gällande brott som begåtts mot någon av deras medborgare eller en person som har hemvist på deras territorium 11 . Slutligen är det inte tillåtet för parterna att införa obligatoriska alternativa tvistlösningsförfaranden.

I kapitel VI behandlas processrätt och skyddsåtgärder vid utredningar och rättsprocesser. Parterna ska sörja för att de brottsbekämpande organen snabbt erbjuder skydd till brottsoffer, bl.a. vad gäller bevisinsamling och genom att bedömning görs av om liv riskeras och hur allvarlig situationen är. Förövarnas eventuella tillgång till skjutvapen bör ägnas särskild uppmärksamhet. Rättsordningarna ska föreskriva att akuta förbudsåtgärder kan vidtas, liksom besöksförbud utan att detta är oskäligt ekonomiskt eller administrativt betungande för brottsoffret. Som allmän regel ska de allra grövsta brotten inte förutsätta att brottsoffret gör en anmälan eller själv väcker åtal 12 . Genom detta kapitel upprättas en icke uttömmande förteckning över åtgärder som ska skydda brottsoffrens rättigheter och intressen, däribland deras behov i egenskap av vittnen i alla stadier av utredningar och rättsliga förfaranden. Häri ingår exempelvis åtgärder till skydd för hotelser eller sekundär viktimisering, att de i tid får information om förövare flyr eller friges, eller att kontakt mellan brottsoffer och förövare undviks i största möjliga utsträckning. De särskilda behov som underåriga brottsoffer och vittnen har måste särskilt beaktas. Parterna måste införa regler om rätten till rättshjälp. Dessutom ska preskriptionsreglerna tolkas så att rättegången kan inledas efter det att brottsoffret har uppnått myndighetsåldern när det gäller de grövsta brotten 13 .

I kapitel VII beaktas kvinnliga migranters och asylsökandes särskilda utsatthet inför könsrelaterat våld och vidare införs ett genusperspektiv vad gäller våld i detta sammanhang. Här föreskrivs möjligheten för brottsoffer som är migrantkvinnor att på egen hand förvärva uppehållstillstånd 14 . Könsrelaterat våld bör erkännas som en form av förföljelse och vid bedömningen av en persons flyktingstatus måste hänsyn tas till genusperspektivet. Vidare behöver parterna införa asylförfaranden som har ett genusperspektiv. Kapitlet handlar även om respekten för principen om ”non-refoulement” med avseende på kvinnor som utsätts för våld.

Kapitel VIII ägnas åt att se till att internationellt samarbete sker mellan parterna. Parterna ska samarbeta vid genomförandet av konventionen och utnyttja relevanta regionala och internationella samarbetsinstrument. Parterna måste garantera att talan om ersättning för brott som begåtts inom en annan parts territorium ska kunna väckas i brottsoffrets bosättningsland. I fall då en person löper omedelbar risk att utsättas för våld, bör parterna informera varandra så att skyddsåtgärder kan vidtas. Kapitlet omfattar skyldigheten att behandla personuppgifter i enlighet med Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (konvention nr 108).

I kapitel IX fastställs en mekanism för övervakning av hur konventionen genomförs. En oberoende grupp av experter (nedan kallad Grevio) 15 (minst 10 och högst 15 16 ledamöter) ska inrättas och bestå av oberoende och högt kvalificerade experter som är medborgare i partländerna 17 . Ministerkommittén har fastställt valförfarande 18 . Ledamöterna i Grevio ska väljas av parterna.

Parterna avlägger rapport till Grevio, som också kan utföra mer specifika undersökningar och göra besök i länderna. Grevio överlämnar utkastrapporter till parterna för kommentarer. Slutrapporter och slutsatserna sänds till berörd part och till partskommittén. Den sistnämnda kan besluta om att anta rekommendationer riktade till den berörda parten. Grevio kan också anta allmänna rekommendationer. De nationella parlamenten kommer att uppmanas att delta i övervakningsarbetet. Grevio arbetar i enlighet med sin arbetsordning 19 .

Partskommittén är sammansatt av företrädare för de parter som anslutit sig till konventionen. Den väljer ledamöterna i Grevio. Den ska sammanträda om minst en tredjedel av parterna eller partskommitténs ordförande så begär, eller på begäran av Europarådets generalsekreterare.

I kapitel X förtydligas att konventionen inte påverkar parternas skyldigheter enligt andra internationella instrument, och att det står parterna fritt att ingå internationella avtal på de områden som omfattas av konventionen för att komplettera eller förstärka bestämmelserna i den.

I kapitel XI fastställs förfarandet för ändring av konventionen. Samråd ska ske om dessa ändringar med parter som inte är medlemmar av Europarådet.

Kapitel XII innehåller slutbestämmelser. Dessa förtydligar att konventionen inte påverkar förmånligare bestämmelser i nationell rätt eller bindande internationella instrument. Det finns även bestämmelser om tvistlösning samt om undertecknande, ratificering, ikraftträdande och anslutning av stater som är inte är medlemmar i Europarådet. Konventionen är uttryckligen öppen för ett undertecknande av Europeiska unionen (artikel 75.1) och ska ratificeras, godtas eller godkännas, varvid de nödvändiga instrumenten ska deponeras hos Europarådets generalsekreterare. Varje stat och EU kan vid undertecknandet eller ratificeringen av konventionen specificera den territoriella tillämpningen. Förbehåll är möjliga gällande ett begränsat antal bestämmelser och detta under en (förnybar) period av fem år.

Konventionen åtföljs av en bilaga angående den immunitet och de privilegier som ledamöterna i Grevio ska åtnjuta (och övriga delegationsmedlemmar) under landbesök de vidtar inom ramen för sitt uppdrag.

1.3 EU:s politiska mål med ingående av konventionen

Konventionens tillvägagångssätt ligger helt i linje med EU:s mångfacetterade sätt att närma sig fenomenet könsbaserat våld och de åtgärder som vidtagits inom ramen för EU:s interna och externa politik. Ett undertecknande av konventionen ger en stark politisk signal om EU:s engagemang i kampen mot våld mot kvinnor, och skapar samstämmighet mellan interna och externa åtgärder och komplementaritet mellan nationell och unionell nivå samt stärker unionens trovärdighet och ansvarskyldighet gentemot sina internationella partner. Detta skulle också konsolidera EU:s insatser mot våld mot kvinnor genom att göra strategin mer samordnad internt och unionen att den ges en aktivare roll i internationella fora.

2.FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER

2.1 EU:s befogenhet att underteckna konventionen

Medlemsstaterna behåller visserligen sin behörighet vad avser viktiga delar av konventionen, och särskilt gällande merparten av de materiella straffrättsliga bestämmelserna och övriga bestämmelser i kapitel V i den mån de är accessoriska. EU:s befogenheter omfattar dock en avsevärd del av bestämmelserna i konventionen, varför EU behöver underteckna konventionen jämte medlemsstaterna.

Unionen har framför allt (artikel 157 i EUF-fördraget) befogenheter på området för antidiskriminering och jämställdhet som är relevant för kapitel I. När det gäller sexuella trakasserier, som omfattas av artikel 40 i konventionen, har unionen befogenheter vad gäller frågor som rör arbetsliv samt tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. Vidare har unionen befogenhet och ansvar för sekundärlagstiftning (artikel 82 och 84 i EUF-fördraget) som rör åtgärder i kapitel IV och kapitel VI vad gäller skydd och stöd till offren samt utredning, lagföring, processrätt och skyddsåtgärder. När det gäller sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn utgör artikel 83.1 i EUF-fördraget rättslig grund för insatser. EU har enligt artiklarna 78 och 79 i EUF-fördraget befogenhet i vissa frågor rörande asyl och migration som är föremål för kapitel VII i konventionen. Uppehållstillstånd för EU-medborgare som utnyttjar rätten till fri rörlighet och deras makar från tredjeland, samt ställningen för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare och deras makar, ingår i EU:s befogenhetsområde i enlighet med artiklarna 18, 21, 46, 50, 78 och 79 i EUF-fördraget. Beträffande aspekterna av konsulärt skydd (artikel 18.5 i konventionen) grundas EU:s befogenhet på artikel 23 i EUF-fördraget. Unionen har slutligen i kraft av artiklarna 81 och 82 i EUF-fördraget befogenhet gällande gränsöverskridande civilrättsliga och straffrättsliga frågor, vilket är relevant för åtgärderna i kapitel VIII om internationellt samarbete 20 . Detta kapitel innehåller även skyldigheter i fråga om uppgiftsskydd, vilket är ett område som faller inom unionens behörighet i enlighet med artikel 16 i EUF-fördraget.

Unionen har antagit omfattande lagstiftning inom de flesta av dessa områden: Sexuella trakasserier i arbetslivet och tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster 21 , rättigheter och stöd för brottsoffer och skydd av dem vid straffrättsliga förfaranden, däribland utredningar och lagföring 22 , asyl och migration samt uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare 23 , gränsöverskridande samarbete i civilrättsliga och straffrättsliga frågor 24 , materiella straffrättsliga bestämmelser om skydd av barn (vilka, i fråga om flickor, omfattas av konventionen) 25 , bestämmelser om audiovisuella medietjänster och skydd av underåriga, förbud mot diskriminering i kommersiella meddelanden och uppvigling till hat bland annat p.g.a. kön 26 samt uppgiftsskydd.  27 Unionslagstiftning finns också om aspekter av medlemsstaternas samarbete i fråga om unionsmedborgares konsulära skydd 28 .

Skyldigheterna är även en följd av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som EU och dess medlemsstater är parter i. 29 I artiklarna 6, 7, 15 och 16 i konventionen åläggs parterna att, i mån av befogenheter, se till att kvinnor och barn med funktionshinder åtnjuter lika rättigheter och att funktionshindrade personer skyddas mot utnyttjande, våld och övergrepp.

I den mån konventionen kan påverka eller förändra tillämpningsområdet för dessa gemensamma bestämmelser har unionen exklusiv befogenhet enligt artikel 3.2 i EUF-fördraget. Detta är exempelvis fallet i frågor som rör uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare och statslösa personer, däribland personer som beviljats internationellt skydd, i den mån de omfattas av unionens lagstiftning, samt prövningen av ansökningar om internationellt skydd, och även med avseende på brottsoffers rättigheter. Även om många av de befintliga bestämmelser som avses ovan är minimiregler kan det mot bakgrund av aktuell rättspraxis inte uteslutas att vissa av dem också kan påverkas eller få sitt tillämpningsområde förändrat.

2.2 Rättslig grund för det föreslagna rådsbeslutet

Det är etablerad rättspraxis att valet av rättslig grund för en EU-åtgärd måste vila på objektiva faktorer som kan bli föremål för domstolsprövning, till dessa hör åtgärdens syfte och innehåll 30 . Om bedömningen av en unionsrättsakt visar att den har ett dubbelt syfte eller två beståndsdelar, och den ena av dessa kan identifieras som huvudsaklig eller avgörande, medan den andra endast är av underordnad betydelse, ska åtgärden endast ha en rättslig grund, nämligen den som krävs med hänsyn till det huvudsakliga eller avgörande syftet eller den huvudsakliga eller avgörande beståndsdelen. Om det i undantagsfall visas att en rättsakt har flera syften, vilka har ett sådant samband att de inte kan åtskiljas, utan att det ena syftet är sekundärt och indirekt i förhållande till det andra, måste en sådan rättsakt ha flera rättsliga grunder som motsvarar syftena 31 .

De rättsliga grunder i EUF-fördraget som här är relevanta är de följande: Artikel 16 (skydd av personuppgifter), artikel 19.1 (könsdiskriminering), artikel 23 (konsulärt skydd för medborgare i en annan medlemsstat), artiklarna 18, 21, 46 och 50 (fri rörlighet för personer, fri rörlighet för arbetstagare och etableringsfrihet), artikel 78 (asyl, subsidiärt skydd och tillfälligt skydd), artikel 79 (invandring), artikel 81 (civilrättsligt samarbete), artikel 82 (straffrättsligt samarbete), artikel 83 (brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag), artikel 84 (icke harmoniserande brottsförebyggande åtgärder) och artikel 157 (lika möjligheter och lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke).

Som helhet har konventionen, trots sina många beståndsdelar, som dominerande syfte att förebygga våld mot kvinnor, även i hemmet, samt att skydda dem som faller offer för sådana brott. Det förefaller därför lämpligt att grunda beslutet på de befogenheter unionen har tilldelats enligt avdelning V i EUF-fördraget, särskilt artiklarna 82.2 och 84. Bestämmelserna i konventionen om andra frågor är av accessorisk eller, exempelvis när det gäller uppgiftsskydd, av underordnad karaktär i förhållande till de åtgärder som står i fokus för konventionen 32 . Som en följd av detta är de huvudsakliga rättsliga grunderna för att EU ska kunna utöva sina befogenheter över konventionen som helhet artiklarna 82.2 och 84 i EUF-fördraget, med undantag för de inslag där unionen inte har någon befogenhet.

2.3 Slutsats

Unionens befogenheter är i detta fall är sammanlänkade med befogenheter som inte har tilldelats unionen varför både medlemsstaterna och unionen bör bli parter i konventionen. Eftersom befogenheterna är sammanlänkade anser kommissionen det vara lämpligt att kommissionen även kommer överens med medlemsstaterna om sådana genomförande- och övervakningsmekanismer som föreskrivs i konventionen (samordningsorgan enligt artikel 10, rapporterings- och uppgiftsinsamlingsskyldigheter gentemot expertgruppen (artiklarna 11.3 samt 66–70 i konventionen).

2016/0062 (NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 82.2 och 84 jämförda med artikel 218.6 a,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, och

med beaktande av Europaparlamentets godkännande 33 , och

av följande skäl:

(1)I överensstämmelse med rådets beslut [XXX] av den […] 34 undertecknades Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (nedan kallad konventionen) den […] med förbehåll för att den ingås senare.

(2)Den konvention, i vilken... länder, däribland .... medlemsstater är parter, är det första internationella instrument som syftar till att avskaffa våldet mot kvinnor och underåriga flickor, vilket fortfarande är en grundorsak till den kvarstående ojämlikheten mellan kvinnor och män; genom konventionen inrättas en heltäckande ram av rättsliga och politiska åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor och att skydda och bistå offer för sådant våld. Konventionen trädde i kraft den 1 april 2014. I enlighet med artikel 75 i konventionen kan Europeiska unionen bli part i konventionen.

(3)Konventionen skapar en övergripande och mångfasetterad rättslig ram för att skydda kvinnor mot alla former av våld. Den syftar till att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor samt våld i hemmet. Den inbegriper en lång rad åtgärder, allt från datainsamling och medvetandehöjande åtgärder till rättsliga åtgärder för att kriminalisera olika former av våld mot kvinnor. Konventionen innefattar åtgärder till skydd för brottsoffer och stödtjänster, och inriktas på könsrelaterat våld i samband med asyl och migration. Genom konventionen inrättas en särskild övervakningsmekanism som ska säkerställa att parterna verkligen genomför konventionsbestämmelserna.

(4)Ingåendet av konventionen på unionens vägnar bidrar till uppnåendet av jämställdhet på alla områden mellan kvinnor och män, vilket ingår bland de huvudmål och värderingar som unionen ska förverkliga i all sin verksamhet, i enlighet med artiklarna 2 och 3 i fördraget om Europeiska unionen, artikel 8 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Våld mot kvinnor är en kränkning av deras mänskliga rättigheter och en extrem form av diskriminering med rötter i bristande jämställdhet som dessutom bidrar till att upprätthålla och stärka denna situation. Genom att åta sig att tillämpa konventionen bekräftar unionen sitt engagemang i kampen mot våld mot kvinnor inom sitt territorium och över hela världen, och stärker sina politiska insatser och omfattande rättsliga ramar på straffprocesslagstiftningens område, som är av särskild betydelse för kvinnor och flickor.

(5)Medlemsstaterna behåller visserligen sin behörighet vad gäller straffbeläggning av ett antal våldsamma beteenden mot kvinnor i nationell materiell straffrätt såsom krävs enligt konventionen, men unionen har befogenheter som omfattar de flesta bestämmelserna i konventionen och har antagit ett omfattande regelverk på dessa områden. EU har framför allt antagit regler om brottsoffers rättigheter, främst Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU 35 . Konventionen tillgodoser även särskilda behov hos kvinnliga migranter, asylsökande och personer som söker alternativt eller subsidiärt skydd, genom att införa ett genusperspektiv på dessa områden, där det redan finns en heltäckande EU-lagstiftning.

(6)Unionen har exklusiv befogenhet i den utsträckning som konventionen kan påverka gemensamma regler eller medföra ändringar av deras tillämpningsområde.

(7)Konventionen bör komplettera EU:s befintliga regelverk och bidra till en enhetlig tolkning av unionslagstiftningen. Till följd av ingåendet av konventionen bör unionen delta i genomförande och övervakning enligt konventionen.

(8)Både unionen och dess medlemsstater är behöriga på de områden som konventionen omfattar. Unionen och medlemsstaterna bör därför bli avtalsslutande parter i konventionen, så att de tillsammans på ett enhetligt sätt kan fullgöra de skyldigheter som fastställs i konventionen och utöva sina rättigheter enligt den.

(9)Irland och Förenade kungariket är bundna av direktiv 2012/29/EU och deltar därför i antagandet av detta beslut.

(10)I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(11)Konventionen bör godkännas på unionens vägnar.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Härmed godkänns Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, på unionens vägnar.

Texten till konventionen bifogas detta beslut.

Artikel 2

Rådets ordförande ska utse den person som ska ha befogenhet att på unionens vägnar deponera godkännandeinstrumentet enligt artikel 75.2 i konventionen för att uttrycka unionens samtycke till att bli bunden av konventionen.

Artikel 3

I frågor som faller inom unionens befogenhetsområde ska kommissionen, utan åsidosättande av medlemsstaternas respektive behörigheter, fungera som samordningsorgan i enlighet med artikel 10 i konventionen och uppfylla rapporteringsskyldigheterna enligt kapitel IX i konventionen.

Artikel 4

1.I frågor som faller inom unionens befogenhetsområde ska kommissionen företräda unionen vid möten i de organ som inrättas genom konventionen, särskilt den partskommitté som avses i artikel 67 i konventionen. Kommissionen ska på unionens vägnar särskilt välja ut, föreslå och delta i utnämningen av experter till expertgruppen för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (förkortad Grevio).

2.Eftersom konventionen även berör befogenheter som inte har tilldelats unionen, ska kommissionen och medlemsstaterna samarbeta nära, särskilt vad gäller överenskommelser om övervakning, rapportering och omröstning och vad gäller hur det i artikel 10 i konventionen nämnda samordningsorganet ska fungera. De ska i förväg enas om lämpliga överenskommelser för detta liksom hur respektive ståndpunkter ska företrädas vid möten i de organ som inrättas genom konventionen. Överenskommelserna ska fastställas i en uppförandekodex, om möjligt innan instrumentet om den formella bekräftelsen deponeras på unionens vägnar.

Artikel 5

Detta beslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning 36 .

Utfärdat i Bryssel den

(1) REFERENCE TO OJ L.

(2) Rådets beslut av den 26 november 2009 om ingående från Europeiska gemenskapens sida av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2010/48/EG), EUT L 23, 27.1.2010, s. 35.

(3) Concluding observations on the initial report of the European Union, CRPD/C/EU/CO/1, 4.9.2015, http://tbinternet.ohchr.org/_layouts/treatybodyexternal/Download.aspx?symbolno=CRPD%2fC%2fEU%2fCO%2f1&Lang=en

(4) http://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2015/05/26-fac-dev-council-conclusions-gender-development/ ;Rådets slutsatser om jämställdhet i utvecklingssamarbetet 2016-2010, http://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2015/10/26-fac-conclusions-gender-development/ ; Rådets slutsatser om handlingsplanen för mänskliga rättigheter och demokrati 2015–2019 http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-10897-2015-INIT/en/pdf ; EU guidelines on violence against women and girls and combating all forms of discrimination against them  http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cmsUpload/16173cor.en08.pdf

(5) Se till exempel KOM(2010) 491 slutlig, Meddelande från kommissionen - Strategi för jämställdhet 2010–2015 ( http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?qid=1396540108305&uri=CELEX:52010DC0491 ); Council conclusions of 8 March 2010 on the eradication of violence against women in the European Union, https://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/lsa/113226.pdf ; Commission staff working document Strategic engagement for gender equality 2016-2019 SWD(2015) 278 final http://ec.europa.eu/justice/gender-equality/files/documents/151203_strategic_engagement_en.pdf ;

(6) http://fra.europa.eu/en/publication/2014/violence-against-women-eu-wide-survey-main-results-report

(7) Estimating the costs of gender-based violence in the European Union: Report, 5.12.2014, http://eige.europa.eu/node/393

(8) Se den förklarande rapporten om konventionen, https://rm.coe.int/CoERMPublicCommonSearchServices/DisplayDCTMContent?documentId=09000016800d383a .

(9) Det står parterna fritt att föreskriva icke-straffrättsliga påföljder för psykologiskt våld och stalkning, se artikel 78.3.

(10) Parterna kan göra ett förbehåll vad gäller denna skyldighet, se artikel 78.2.

(11) Förbehåll kan göras med avseende på flera aspekter av den relaterade bestämmelsen, se artikel 44.

(12) Parterna kan emellertid lämna in ett förbehåll avseende lindrigare brott som rör fysiskt våld, se artikel 78.2.

(13) Parterna får lämna förbehåll för brotten tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning, tvångsabort eller tvångssterilisering. Sexuellt våld, däribland våldtäkt kan inte undantas genom detta förbehåll.

(14) Parterna kan göra ett förbehåll avseende artikel 59 om uppehållstillstånd, se artikel 78.2.

(15) Expertgruppen för åtgärder mot våld mot kvinnor och våld i hemmet.

(16) Dessa fem ytterligare ledamöter ska utses sedan ett 25:e land har ratificerat konventionen.

(17) Två ledamöter får inte vara medborgare i samma partland.

(18) Resolution CM/Res(2014)43 on rule on the election procedures of the members of the Group of Experts on action against Violence against Women and Domestic Violence (GREVIO), 19.11.2014, https://wcd.coe.int/ViewDoc.jsp?Ref=CM/Res%282014 %2943&Language=lanFrench&Ver=original&Site=COE&BackColorInternet=DBDCF2&BackColorIntranet=FDC864&BackColorLogged=FDC864 .

(19) Antagen av Grevio vid dess första möte 21-23 september 2015., https://rm.coe.int/CoERMPublicCommonSearchServices/DisplayDCTMContent?documentId=090000168048358b .

(20) Se till exempel punkt 329 i den förklarande rapport som åtföljer konventionen, där det anges att artikel 62.2 i konventionen bygger på rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (EGT L 82, 22.3.2001, s. 1).

(21) Direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster, EUT L 372, 21.12.2004, s. 37. Direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet, EUT L 204, 26.7.2006, s. 23. Direktiv 2010/41/EG av den 7 juli 2010 om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare, EUT L 180, 15.7.2010, s. 1.

(22) Direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem, EUT L 315, 14.11.2012, s. 57.

(23) I den relevanta sekundärlagstiftningen ingår rådets direktiv 2004/81/EG av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel, EUT L 261, 6.8.2004, s. 19; direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening, EUT L 251, 3.10.2003, s. 12; direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, EUT L 348, 24.12.2008, s. 98; direktiv 2009/52/EG om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt, EUT L 168, 30.6.2009, s. 24; direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, EUT L 337, 20.12.2011, s. 9; direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning), EUT L 180, 29.6.2013, s. 96,;direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, EUT L 180, s. 60. Se även direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, EUT L 158, 30.4.2004, s. 77 och rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, EUT L 16, 23.1.2004, s. 44.

(24) Förordning (EU) nr 606/2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor, EUT L 181, 29.6.2013, s. 4; direktiv 2003/8/EG om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister, EGT L 26, 31.1.2003, s. 41; direktiv 2004/80/EG om ersättning till brottsoffer, EUT L 261, 6.8.2004, s. 15; rådets rambeslut 2008/947/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder, EUT L 337, 16.12.2008, s. 102; direktiv 2011/99/EU om den europeiska skyddsordern, EUT L 338, 21.12.2011, s. 2; rådets rambeslut 2009/315/RIF om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll, EUT L 93, 7.4.2009, s. 23; Rådets beslut 2009/316/RIF om inrättande av det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister (Ecris) i enlighet med artikel 11 i rambeslut 2009/315/RIF, EUT L 93, 7.4.2009, s. 33. Rådets rambeslut 2008/675/RIF om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat, EUT L 220, 15.8.2008, s. 32.

(25) Direktiv 2011/93/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi, EUT L 335, 17.12.2011, s. 1.

(26) Direktiv 2010/13/EU (direktiv om audiovisuella medietjänster), EUT L 95, 15.4.2010, s. 1.

(27) Direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Rådets rambeslut 2008/977/RIF om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete, EUT L 350, 30.12.2008, s. 60.

(28) Direktiv (EU) 2015/637 om samordnings- och samarbetsåtgärder för underlättande av konsulärt skydd till icke-företrädda unionsmedborgare i tredjeländer , EUT L 106, 24.4.2015, s. 1.

(29) Rådets beslut av den 26 november 2009 om ingående från Europeiska gemenskapens sida av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2010/48/EG), EUT L 23, 27.1.2010, s. 35.

(30) Dom i mål C-377/12, kommissionen mot rådet, punkt 34.

(31) Ibidem punkt 34.

(32) Den omständigheten att en del är accessorisk innebär inte att unionen inte skulle ha exklusiv befogenhet i fråga om den delen. Den rättsliga grunden för unionens regler saknar i sig betydelse för avgörandet av om ett internationellt avtal påverkar dessa regler: Den rättsliga grunden för en intern reglering avgörs nämligen av regleringens huvudsakliga innehåll, medan den bestämmelse vars eventuella inverkan är under bedömning kan utgöra en underordnad beståndsdel av denna reglering. Syftet med unionens exklusiva befogenhet är särskilt att upprätthålla unionsrättens verkan och säkerställa att de system som införts genom unionsbestämmelserna fungerar väl, oberoende av de eventuella begränsningar som följer av den fördragsbestämmelse med stöd av vilken institutionerna har antagit sådana bestämmelser (yttrande 1/03, EU:C:2006:81, punkt 131).

(33) EUT C […], […], s. […].

(34) EUT L …

(35) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF, EUT L 315, 14.11.2012, s. 57.

(36) Dagen för konventionens ikraftträdande för Europeiska unionen kommer att offentliggöras av rådets generalsekretariat i Europeiska unionens officiella tidning.

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 4.3.2016

COM(2016) 109 final

BILAGA

EUROPARÅDETS KONVENTION OM FÖREBYGGANDE OCH BEKÄMPNING AV VÅLD MOT KVINNOR OCH AV VÅLD I HEMMET

som åtföljer

förslaget till rådets beslut

om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

                                                                       Europarådets fördragsserie – nr 210

Europarådets konvention om

förebyggande och bekämpning

av våld mot kvinnor och

av våld i hemmet

Istanbul den 11 maj 2011

www.coe.int/conventionviolence

The official languages of the Council of Europe are English and French (Article 12 of the Statute of the Council of Europe). Only the treaties published by the Secretary General of the Council of Europe, each in a separate booklet of the "European Treaty Series" (ETS) continued since 2004 by the "Council of Europe Treaty Series" (CETS), are deemed authentic. The translation presented here is for information only. 3

   Ingress

   Europarådets medlemsstater och övriga stater som har undertecknat denna konvention,

   som erinrar om konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (ETS nr. 5, 1950) och dess protokoll, Europeiska sociala stadgan (ETS nr 35, 1961, reviderad 1996, ETS nr. 163), Europarådets konvention om bekämpande av människohandel (CETS nr. 197, 2005) och Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (CETS nr. 201, 2007),

   som erinrar om följande rekommendationer från ministerkommittén till Europarådets medlemsstater: rekommendation Rec(2002)5 om skydd av kvinnor mot våld, rekommendation CM/Rec(2007)17 om normer och mekanismer för jämställdhet mellan kvinnor och män, rekommendation CM/Rec(2010)10 om kvinnors och mäns roll när det gäller att förebygga och lösa konflikter och skapa fred samt andra relevanta rekommendationer,

   som beaktar en växande rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som fastställer viktiga principer inom området våld mot kvinnor,

   som beaktar den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966), den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966), Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor ("CEDAW", 1979) och dess fakultativa protokoll (1999) samt CEDAW-kommitténs allmänna rekommendation nr. 19 om våld mot kvinnor, Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (1989) och dess fakultativa protokoll (2000) och Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2006),

   som beaktar Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (2002),

   som erinrar om de grundläggande principerna i den internationella humanitära rätten och särskilt Genèvekonventionen (IV) angående skydd för civilpersoner under krigstid (1949) och tilläggsprotokoll I och II till denna (1977),

   som fördömer alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet,

   som anser att det för att förebygga våld mot kvinnor är av avgörande betydelse att uppnå såväl formell som reell jämställdhet mellan kvinnor och män,

   som anser att våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män och att det är dessa förhållanden som har lett till att män dominerar och diskriminerar kvinnor och som hindrar kvinnors utveckling,

   som konstaterar att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå och att våldet mot kvinnor är en av de viktigaste orsakerna till att kvinnor är underordnade män,

   som med stor oro konstaterar att kvinnor och flickor ofta utsätts för allvarliga former av våld, såsom våld i hemmet, sexuella trakasserier, våldtäkt, tvångsäktenskap, hedersrelaterade brott och könsstympning, vilket är en allvarlig kränkning av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter och utgör ett stort hinder för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män,

   som konstaterar att det pågår brott mot de mänskliga rättigheterna i väpnade konflikter vilka drabbar civilbefolkningen, framför allt kvinnor som utsätts för utbredda och systematiska övergrepp i form av våldtäkter och sexuellt våld och att det finns en risk för att det könsrelaterade våldet ökar både under och efter konflikter,

   som konstaterar att kvinnor och flickor riskerar att utsättas för könsrelaterat våld i större utsträckning än män,

   som konstaterar att våld i hemmet drabbar kvinnor oproportionerligt och att även män kan utsättas för våld i hemmet,

   som konstaterar att barn är offer för våld i hemmet, inbegripet som vittnen till våld i familjen,

   som önskar skapa ett Europa där det inte förekommer något våld mot kvinnor eller våld i hemmet,

   har kommit överens om följande.

Kapitel I – Syfte, definitioner, jämställdhet och icke-diskriminering samt allmänna skyldigheter

   Artikel 1 – Konventionens syfte

1    Syftet med denna konvention är

   a    att skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet,

   b    att bidra till att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor och att främja faktisk jämställdhet mellan kvinnor och män, bland annat genom att stärka kvinnors ställning,

   c    att utarbeta ett omfattande system, principer och åtgärder för att skydda och hjälpa alla kvinnor som utsätts för våld och alla som utsätts för våld i hemmet,

   d    att främja internationellt samarbete som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet,

   e    att organisationer och brottsbekämpande myndigheter ska få stöd och hjälp så att de kan samarbeta effektivt och ta ett helhetsgrepp för att få ett slut på våldet mot kvinnor och våldet i hemmet.

2    Genom denna konvention inrättas en särskild övervakningsmekanism för att säkerställa att parterna effektivt tillämpar dess bestämmelser.

   Artikel 2 – Konventionens tillämpningsområde

1    Denna konvention gäller alla former av våld mot kvinnor, inbegripet våld i hemmet, som drabbar kvinnor oproportionerligt.

2    Parterna uppmuntras till att tillämpa konventionen på alla personer som utsätts för våld i hemmet. Parterna ska vid tillämpningen av bestämmelserna i konventionen ägna särskild uppmärksamhet åt kvinnor som utsätts för könsrelaterat våld.

3    Denna konvention gäller både i fredstid och under väpnad konflikt.

   Artikel 3 – Definitioner

   I denna konvention avses med

   a    våld mot kvinnor: ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor och avser varje fall av könsrelaterat våld som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang,

   b    våld i hemmet: varje fall av fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som utövas inom familjen eller i hemmiljön eller mellan makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte,

   c    genus: de socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett visst samhälle anser passande för kvinnor respektive män,

   d    könsrelaterat våld mot kvinnor: våld som riktas mot en kvinna på grund av att hon är kvinna eller som drabbar kvinnor oproportionerligt,

   e    brottsoffer: varje fysisk person som utsätts för de handlingar som avses i punkterna a och b,

   f    kvinnor: omfattar även flickor under 18 år.

   Artikel 4 – Grundläggande rättigheter, jämställdhet och icke-diskriminering

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att främja och skydda alla människors, särskilt kvinnors, rätt att leva utan att behöva utsättas för våld vare sig offentligt eller privat.

2    Parterna fördömer alla former av diskriminering av kvinnor och vidtar utan dröjsmål nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att förhindra diskriminering, särskilt genom att

   –    i sina nationella grundlagar eller annan lämplig lagstiftning införa principen om jämställdhet mellan kvinnor och män och säkerställa att denna princip får genomslag i praktiken,

   –    förbjuda diskriminering av kvinnor och använda sanktioner när det är lämpligt,

   –    avskaffa lagar och praxis som diskriminerar kvinnor.

3    Parterna ska tillämpa bestämmelserna i denna konvention, särskilt åtgärderna för att skydda brottsoffrens rättigheter, utan åtskillnad såsom på grund av kön, genus, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till en nationell minoritet, förmögenhet, börd, sexuell läggning, könsidentitet, ålder, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, civilstånd, status som migrant eller flykting eller ställning i övrigt.

4    Särskilda åtgärder som är nödvändiga för att förebygga och skydda kvinnor mot könsrelaterat våld ska inte betraktas som diskriminering enligt denna konvention.

   Artikel 5 – Statens skyldigheter och tillbörlig aktsamhet

1    Parterna ska inte medverka till några som helst våldshandlingar mot kvinnor utan säkerställa att myndigheter, tjänstemän, ombud, institutioner och andra aktörer som handlar på uppdrag av staten agerar i enlighet med denna skyldighet.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att med tillbörlig aktsamhet förebygga, utreda, straffa och gottgöra våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention och som begås av icke-statliga aktörer.

   Artikel 6 – Genusmedvetet förhållningssätt

   Parterna ska åta sig att anlägga ett genusperspektiv då de införlivar och utvärderar konsekvenserna av bestämmelserna i denna konvention och att främja och effektivt tillämpa principer om jämställdhet mellan kvinnor och män och att stärka kvinnors ställning.  

Kapitel II – Integrerad politik och datainsamling

   Artikel 7 – Omfattande och samordnad politik

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att anta och genomföra en nationell, effektiv, omfattande och samordnad politik som innefattar alla lämpliga åtgärder för att förebygga och bekämpa alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention och bemöta våld mot kvinnor utifrån ett helhetsperspektiv.

2    Parterna ska säkerställa att den politik som avses i punkt 1 sätter brottsoffrets rättigheter i centrum vid alla åtgärder och att den genomförs genom ett effektivt samarbete mellan alla berörda myndigheter, institutioner och organisationer.

3    De åtgärder som vidtas enligt denna artikel ska där så är lämpligt omfatta alla berörda aktörer, såsom regeringsorgan, de nationella, regionala och lokala beslutande församlingarna och myndigheterna, nationella människorättsinstitutioner och organisationer i det civila samhället.

   Artikel 8 – Ekonomiska resurser

   Parterna ska anslå lämpliga ekonomiska resurser och personalresurser för att den integrerade politiken, åtgärderna och programmen för att förebygga och bekämpa alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention ska kunna genomföras på ett adekvat sätt, inbegripet sådant som utförs av frivilligorganisationer och det civila samhället.

   Artikel 9 – Frivilligorganisationer och det civila samhället

   Parterna ska på alla nivåer erkänna, uppmuntra och stödja det arbete som berörda frivilligorganisationer och det civila samhället utför för att bekämpa våld mot kvinnor och skapa ett effektivt samarbete med dessa organisationer.

   Artikel 10 – Samordningsorgan

1    Parterna ska utse eller inrätta ett eller flera offentliga organ som ansvarar för att samordna, genomföra, bevaka och utvärdera politiken och åtgärderna för att förebygga och bekämpa alla former av våld som omfattas av denna konvention. Dessa organ ska samordna insamlingen av de uppgifter som avses i artikel 11, analysera och sprida resultaten.

2    Parterna ska säkerställa att de organ som utses eller inrättas i enlighet med denna artikel får allmän information om de åtgärder som vidtas enligt kapitel VIII.

3    Parterna ska säkerställa att de organ som utses eller inrättas i enlighet med denna artikel kan kommunicera direkt med varandra och främja förbindelserna med deras motsvarigheter i andra parter.

   Artikel 11 – Datainsamling och forskning

1    För att tillämpa denna konvention ska parterna åta sig att

   a    regelbundet samla in uppdelade relevanta statistiska uppgifter om ärenden om alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention,

   b    stödja forskning om alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention för att ta reda på våldets grundorsaker, konsekvenser och förekomst och antal fällande domar samt hur effektiva åtgärderna för att tillämpa denna konvention är.

2    Parterna ska sträva efter att regelbundet utföra befolkningsbaserade undersökningar för att bedöma den allmänna förekomsten av och utvecklingstendenser för alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

3    Parterna ska förse den expertgrupp som avses i artikel 66 i denna konvention med de insamlade uppgifterna enligt denna artikel för att stimulera ett internationellt samarbete och göra internationella riktvärden möjliga.

4    Parterna ska säkerställa att de insamlade uppgifterna enligt denna artikel görs tillgängliga för allmänheten.

Kapitel III – Förebyggande

   Artikel 12 – Allmänna skyldigheter

1    Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att främja förändringar i kvinnors och mäns sociala och kulturella beteendemönster i syfte att utrota fördomar, sedvänjor, traditioner och all annan praxis som utgår från föreställningen om kvinnors underordning eller från stereotypa roller för kvinnor och män.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att förebygga alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention och som utövas av en fysisk eller juridisk person.

3    Alla åtgärder som vidtas enligt detta kapitel ska genomföras med beaktande av de särskilda behov som vissa personer har på grund av särskilda omständigheter som har gjort dem särskilt utsatta. Alla brottsoffers mänskliga rättigheter ska sättas i centrum.

4    Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att uppmuntra alla samhällsmedlemmar, särskilt män och pojkar, att aktivt bidra till att förebygga alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

5    Parterna ska säkerställa att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder inte ska kunna betraktas som ett rättfärdigande av någon våldshandling som faller inom ramen för denna konvention.

6    Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att främja program och aktiviteter för att stärka kvinnors ställning.

   Artikel 13 – Ökad medvetenhet

1    Parterna ska regelbundet och på alla nivåer främja eller genomföra kampanjer och program för ökad medvetenhet, inbegripet i samarbete med nationella människorättsinstitutioner och jämställdhetsorgan, det civila samhället och frivilligorganisationer, särskilt kvinnoorganisationer, när så är lämpligt, för att öka allmänhetens medvetenhet om och förståelse för hur alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention tar sig uttryck, dess konsekvenser för barn och behovet av att förebygga detta våld.

2    Parterna ska säkerställa att informationen om vilka åtgärder som kan vidtas för att förebygga de våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention får stor spridning hos allmänheten.

   Artikel 14 – Utbildning

1    Parterna ska, när det är lämpligt, vidta nödvändiga åtgärder för att utbildningsmaterial om till exempel jämställdhet mellan kvinnor och män, icke-stereotypa könsroller, ömsesidig respekt, fredlig lösning av konflikter i mellanmänskliga relationer, könsrelaterat våld mot kvinnor och rätten till personlig integritet, ska ingå i formella läroplaner på alla utbildningsnivåer och vara anpassade till elevernas utvecklingsförmåga.

2    Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att främja de principer som avses i punkt 1 i informell utbildningsverksamhet samt i idrotts-, kultur- och fritidsaktiviteter och i media.

   Artikel 15 – Utbildning av yrkesgrupper

1    Parterna ska anordna eller förstärka lämplig utbildning för yrkesgrupper som kommer i kontakt med brottsoffer eller förövare av alla våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention om hur man kan förebygga och upptäcka sådant våld, jämställdhet mellan kvinnor och män, brottsoffrens behov och rättigheter, samt hur sekundär viktimisering kan förebyggas.

2    Parterna ska verka för att den utbildning som avses i punkt 1 även omfattar utbildning i myndighetssamverkan för att möjliggöra en heltäckande och lämplig hantering av ärenden som innefattar sådant våld som faller inom ramen för denna konvention.

   Artikel 16 – Förebyggande ingripanden och behandlingsprogram

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att inrätta eller stödja program som syftar till att förövare som har utövat våld i hemmet ska lära sig att inte bete sig våldsamt i mellanmänskliga relationer i avsikt att förebygga ytterligare våld och förändra ett våldsamt beteendemönster.

2     Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att inrätta eller stödja behandlingsprogram i avsikt att förebygga att förövare, särskilt sexualförbrytare, begår nya brott.

3    När parterna vidtar de åtgärder som avses i punkterna 1 och 2 ska de säkerställa att stöd till brottsoffren samt deras säkerhet och mänskliga rättigheter ska komma i första hand och att dessa program, när det är lämpligt, inrättas och genomförs i nära samarbete med specialiserade stödtjänster för brottsoffer.

   Artikel 17 – Den privata sektorns och mediernas deltagande

1    Parterna ska uppmuntra den privata sektorn, sektorn för informations- och kommunikationsteknik och medierna, med vederbörlig hänsyn till yttrandefriheten och deras oberoende, att delta i utvecklingen och genomförandet av politiken och att fastställa riktlinjer och normer för självreglering för att förebygga våld mot kvinnor och för att stärka respekten för kvinnors värdighet.

2    Parterna ska, i samarbete med aktörer inom den privata sektorn, utveckla och främja barns, föräldrars och lärares kunskaper om hur de bör hantera den informations- och kommunikationsteknikmiljö som ger tillgång till förnedrande innehåll av sexuell eller våldsam karaktär och som kan vara skadlig.

Kapitel IV – Skydd och stöd

   Artikel 18 – Allmänna skyldigheter

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att skydda alla brottsoffer mot ytterligare våldshandlingar.

2    Parterna ska, i enlighet med nationell rätt, vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att alla berörda myndigheter, inbegripet domstolar, åklagare, brottsbekämpande myndigheter, lokala och regionala myndigheter samt frivilligorganisationer och andra berörda organisationer och verksamheter, kan samarbeta effektivt med varandra för att skydda och stödja brottsoffer och vittnen till alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention, vilket också innefattar att erbjuda allmänna och specialiserade stödtjänster i enlighet med artiklarna 20 och 22 i denna konvention.

3    Parterna ska säkerställa att de åtgärder som vidtas enligt detta kapitel

   –    utgår från en genusteoretisk förståelse av våld mot kvinnor och våld i hemmet och fokuserar på brottsoffrets mänskliga rättigheter och säkerhet,

   –    utgår från en helhetssyn som tar hänsyn till relationen mellan brottsoffren, förövarna, barnen och den sociala miljö de lever i,

   –    syftar till att undvika sekundär viktimisering,

   –    syftar till att stärka de våldsutsatta kvinnornas ställning och att de ska bli ekonomiskt oberoende,

   –    ser till att olika skydds- och stödtjänster finns i samma lokaler när så är lämpligt,

   –    tillgodoser särskilt utsatta personers särskilda behov, inbegripet när barn är brottsoffer, och att göra åtgärderna tillgängliga för dem.

4    Tjänsterna ska tillhandahållas oavsett om brottsoffret vill göra en anmälan eller vittna mot förövaren eller inte.

5    Parterna ska vidta lämpliga åtgärder för att ge konsulärt och annat skydd och stöd till sina medborgare och andra brottsoffer som är berättigade till sådant skydd i överensstämmelse med sina åtaganden enligt internationell rätt.

   Artikel 19 – Information

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer skyndsamt och på ett språk som de förstår får adekvat information om vilka stödtjänster och rättsliga åtgärder som finns.

   Artikel 20 – Allmänna stödtjänster

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att personer som har utsatts för våld har tillgång till tjänster som underlättar deras återhämtning. Dessa åtgärder ska, när det behövs, omfatta tjänster som juridisk och psykologisk rådgivning, ekonomiskt bistånd, boende, utbildning, fortbildning och hjälp med att hitta en anställning.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer har tillgång till en hälso- och sjukvård och socialtjänst som har tillräckliga resurser och personal som är utbildad för att hjälpa brottsoffer och kan hänvisa dem till lämpliga tjänster.

   Artikel 21 – Hjälp vid enskilda/kollektiva klagomål

   Parterna ska säkerställa att brottsoffer har information om och tillgång till tillämpliga regionala och internationella mekanismer för enskilda/kollektiva klagomål. Parterna ska verka för att brottsoffer får lyhörd och kunnig hjälp när de lägger fram sina klagomål.

   Artikel 22 – Specialiserade stödtjänster

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att ordna så att personer som har utsatts för någon av de våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention får tillgång till omedelbara, kort- och långsiktiga specialiserade stödtjänster, med lämplig geografisk spridning.

2    Parterna ska ordna så att alla kvinnor som har utsatts för våld och deras barn får tillgång till specialiserade stödtjänster för kvinnor.

   Artikel 23 – Skyddat boende

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att tillhandahålla lämpliga och lättillgängliga skyddade boenden i tillräckligt antal så att brottsoffren ska vara trygga och för att aktivt vända sig till brottsoffer, särskilt kvinnor och deras barn.

   Artikel 24 – Hjälptelefon

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att inrätta nationella hjälptelefoner som är gratis och bemannade dygnet runt alla dagar i veckan för att ge råd till den som söker stöd, konfidentiellt eller med vederbörlig hänsyn till hans eller hennes anonymitet, beträffande alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

   Artikel 25 – Hjälp till personer som har utsatts för sexuellt våld

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att inrätta lämpliga och lättillgängliga mottagningscenter i tillräckligt antal för personer som har blivit våldtagna eller utsatta för sexuellt våld så att en medicinsk och rättsmedicinsk undersökning ska kunna göras och traumastöd och rådgivning ska kunna erbjudas.

   Artikel 26 – Skydd och hjälp för barnvittnen

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att skydd och stödtjänster för brottsoffer tillhandahålls med vederbörlig hänsyn till barns rättigheter och behov när de har bevittnat sådant våld som faller inom ramen för denna konvention.

2    De åtgärder som vidtas i enlighet med denna artikel ska omfatta åldersanpassad psykosocial rådgivning för barn som har bevittnat sådant våld som faller inom ramen för denna konvention och ska genomföras med hänsyn till barnets bästa.

   Artikel 27 – Anmälan

   Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att uppmuntra personer som har bevittnat en sådan våldshandling som faller inom ramen för denna konvention eller som har rimlig anledning att anta att en sådan handling kan komma att begås eller att ytterligare våldshandlingar kan förväntas, att anmäla detta till behöriga organisationer eller myndigheter.

   Artikel 28 – Anmälan av yrkesgrupper

   Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de regler om tystnadsplikt som den nationella lagstiftningen uppställer för vissa yrkesgrupper inte utgör ett hinder för möjligheten att under särskilda omständigheter göra en anmälan till behöriga organisationer eller myndigheter om de har rimlig anledning att anta att en allvarlig våldshandling som faller inom ramen för denna konvention har begåtts och att ytterligare allvarliga våldshandlingar kan förväntas.

Kapitel V – Materiell rätt

   Artikel 29 – Civilrättsliga processer och medel

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att ge brottsoffren tillgång till adekvata civilrättsliga medel mot förövaren.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att ge brottsoffren, i enlighet med allmänna principer i internationell rätt, tillgång till adekvata civilrättsliga medel mot en myndighet som inte har fullgjort sin skyldighet att vidta de nödvändiga förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder som faller inom myndighetens ansvarsområde.

   Artikel 30 – Ersättning

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer har rätt att begära skadestånd av förövare till någon av de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention.

2    Adekvat statlig ersättning ska tillerkännas personer som har drabbats av svår kroppsskada eller allvarligt försämrad hälsa, i den mån skadan inte täcks av andra källor såsom förövaren, försäkringar eller statligt finansierad sjuk- och socialvård. Detta utesluter inte att parterna får återkräva ersättningen från förövaren så länge vederbörlig hänsyn tas till brottsoffrets säkerhet.

3    Åtgärder som vidtas i enlighet med punkt 2 ska säkerställa att ersättningen tillerkänns inom skälig tid.

   Artikel 31 – Vårdnad, umgängesrätt och säkerhet

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att förekomsten av sådant våld som faller inom ramen för denna konvention beaktas när frågor om vårdnad av barn och barns umgängesrätt ska avgöras.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att utövandet av umgängesrätt eller vårdnad inte äventyrar brottsoffrets eller barnens rättigheter och säkerhet.

   Artikel 32 – Civilrättsliga konsekvenser av tvångsäktenskap

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att äktenskap som ingås under tvång kan upphävas, ogiltigförklaras eller upplösas utan att detta blir oskäligt ekonomiskt och administrativt betungande för brottsoffret.

   Artikel 33 – Psykiskt våld

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som innebär en allvarlig kränkning av en persons psykiska integritet genom tvång eller hot är straffbelagda.

   Artikel 34 – Stalkning

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som innebär ett upprepat hotfullt beteende gentemot en annan person och som orsakar att han eller hon känner fruktan för sin säkerhet är straffbelagda.

   Artikel 35 – Fysiskt våld

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som innebär att fysiskt våld utövas mot en annan person är straffbelagda.

   Artikel 36 – Sexuellt våld, inbegripet våldtäkt

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande uppsåtliga gärningar är straffbelagda:

   a    Att sexuellt penetrera en annan persons kropp vaginalt, analt eller oralt med en kroppsdel eller ett föremål utan dennes samtycke.

   b    Att utföra andra handlingar av sexuell karaktär med en person utan dennes samtycke.

   c    Att förmå en annan person att utföra handlingar av sexuell karaktär med en tredje person utan dennes samtycke.

2    Samtycke ska lämnas av egen fri vilja och bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

3    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att bestämmelserna i punkt 1 även gäller för gärningar som begås mot tidigare eller nuvarande makar eller partner som erkänns i nationell rätt.

   Artikel 37 – Tvångsäktenskap

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som består i att tvinga en vuxen person eller ett barn att ingå äktenskap är straffbelagda.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som består i att förleda en vuxen person eller ett barn till en annan parts eller stats territorium där han eller hon inte är bosatt i syfte att den vuxna personen eller barnet ska tvingas ingå äktenskap är kriminaliserade.

   Artikel 38 – Kvinnlig könsstympning

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande uppsåtliga gärningar är straffbelagda:

   a    Att skära bort eller på annat sätt stympa hela eller delar av en kvinnas yttre eller inre blygdläppar eller klitoris.

   b    Att tvinga eller förmå en kvinna att genomgå någon av de handlingar som anges i punkt a.

   c    Att mana, tvinga eller förmå en flicka att genomgå någon av de handlingar som anges i punkt a.

   Artikel 39 – Tvångsabortering och tvångssterilisering

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande uppsåtliga gärningar är straffbelagda:

   a    Att utföra en abort på en kvinna utan att hon på förhand har lämnat ett informerat samtycke.

   b    Att utföra ett kirurgiskt ingrepp som har till syfte eller följd att en kvinnas naturliga fortplantningsförmåga upphävs utan att hon på förhand har lämnat ett informerat samtycke eller har förstått proceduren.

   Artikel 40 – Sexuella trakasserier

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att alla oönskade former av verbalt, icke-verbalt eller fysiskt beteende av sexuell karaktär som har till syfte eller följd att en persons värdighet kränks, särskilt genom att skapa en skrämmande, fientlig, förnedrande, kränkande eller stötande miljö, kan leda till straffrättsliga eller andra rättsliga sanktioner.

   Artikel 41 – Medhjälp och försök

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa att uppsåtlig medhjälp till någon av de gärningar som är straffbelagda i enlighet med artiklarna 33, 34, 35, 36, 37, 38 a och 39 i denna konvention utgör brottsliga gärningar.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa att uppsåtliga försök till att begå de gärningar som avses i artiklarna 35, 36, 37, 38 a och 39 i denna konvention utgör brottsliga gärningar.

   Artikel 42 – Oacceptabelt rättfärdigande av brott, inbegripet brott begångna i den så kallade hederns namn

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder inte i straffrättsliga förfaranden som inleds när sådana våldshandlingar har begåtts får betraktas som ett rättfärdigande av sådana våldshandlingar. Detta omfattar särskilt påståenden om att brottsoffret har överträtt kulturella, religiösa, sociala eller traditionella normer eller sedvänjor för vad som kan anses vara passande.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att om en person förmår ett barn att utföra någon av de handlingar som avses i punkt 1 ska detta inte minska personens straffrättsliga ansvar för de begångna handlingarna.

   Artikel 43 – Straffbestämmelsernas tillämpning

   De gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention ska utgöra brott oavsett vilket slags förhållande brottsoffret och förövaren har till varandra.

   Artikel 44 – Domsrätt

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa dess jurisdiktion beträffande någon av de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention, när brottet har begåtts

   a    inom dess territorium eller

   b    ombord på ett fartyg som för flagg från den parten eller

   c    ombord på ett luftfartyg som är registrerat enligt den partens lagar eller

   d     av en av dess medborgare eller

   e    av en person som har sin hemvist inom dess territorium.

2    Parterna ska sträva efter att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa jurisdiktion beträffande någon av de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention, när brottet har begåtts mot en av dess medborgare eller en person som har sin hemvist inom dess territorium.

3    Beträffande lagföring av de brott som fastställs i artiklarna 36, 37, 38 och 39 i denna konvention, ska parterna vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att deras jurisdiktion inte är underkastad villkoret att gärningarna ska vara straffbara inom det territorium där de har utförts.

4    Beträffande lagföring av de brott som fastställs i artiklarna 36, 37, 38 och 39 i denna konvention, ska parterna vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att deras jurisdiktion beträffande punkterna 1.d och e inte är underkastad villkoret att åtal endast kan väckas efter anmälan från brottsoffret eller angivelse från staten där brottet har begåtts.

5    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa deras jurisdiktion beträffande de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention, i de fall då en uppgiven gärningsman befinner sig inom deras territorium och de inte utlämnar honom eller henne till en annan part, enbart på grund av hans eller hennes nationalitet.

6    När fler än en part hävdar jurisdiktion beträffande en gärning som är straffbelagd i enlighet med denna konvention ska de berörda parterna, där så är lämpligt, samråda med målsättningen att bestämma den lämpligaste behörigheten för lagföring.

7    Om inte annat följer av allmänna bestämmelser i internationell rätt, utesluter inte denna konvention straffrättslig jurisdiktion som utövas av en part i enlighet med den nationella rätten.

   Artikel 45 – Påföljder och åtgärder

1     Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention beläggs med effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner med hänsyn till deras svårhetsgrad. Dessa sanktioner ska, när så är lämpligt, omfatta påföljder som medför frihetsberövande vilket kan leda till utlämning.

2    Parterna får vidta andra åtgärder när det gäller förövare, till exempel

   –    att övervaka dömda personer eller hålla dem under tillsyn,

   –    att dra in rättigheter som härrör från föräldraskapet, om barnets bästa, vilket kan omfatta brottsoffrets säkerhet, inte kan garanteras på något annat sätt.

   Artikel 46 – Försvårande omständigheter

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande omständigheter, såtillvida de inte redan utgör en del av brottsrekvisiten, i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser i nationell rätt, kommer att tas under övervägande som försvårande omständigheter när påföljd ska bestämmas för de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention:

   a    Att brottet har begåtts mot en maka/make eller partner eller före detta maka/make eller partner, i enlighet med nationell lagstiftning, av en familjemedlem, en person som bor tillsammans med brottsoffret eller en person som har missbrukat sin ställning.

   b    Att brottet, eller liknande brott, har begåtts vid upprepade tillfällen.

   c    Att brottet har begåtts mot en person som var särskilt utsatt på grund av vissa omständigheter.

   d    Att brottet har begåtts mot eller i närvaro av ett barn.

   e    Att brottet har begåtts av två eller flera personer tillsammans.

   f    Att brottet har föregåtts eller åtföljts av extremt våld.

   g    Att brottet har begåtts med hjälp av vapen eller under vapenhot.

   h    Att brottet har orsakat brottsoffret allvarlig fysisk eller psykisk skada.

   i    Att förövaren tidigare har dömts för samma slags brott.

   Artikel 47 – Domar meddelade av en annan part

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att skapa möjlighet att beakta lagakraftvunna domar som har meddelats av en annan part och som avser gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention när påföljden ska bestämmas.

   Artikel 48 – Förbud mot tvingande alternativa tvistlösningsprocesser eller påföljder

1     Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att förbjuda tvingande alternativa tvistlösningsprocesser, inbegripet medling och förlikning, när det gäller alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att vederbörlig hänsyn tas till förövarens förmåga att fullgöra sina ekonomiska åtaganden gentemot brottsoffret om böter utdöms.

Kapitel VI – Utredning, lagföring, processrätt och skyddsåtgärder

   Artikel 49 – Allmänna skyldigheter

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att utredningar och rättsliga förfaranden vid alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention genomförs utan oskäligt dröjsmål och med beaktande av brottsoffrets rättigheter i alla delar av rättsprocessen.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder, i enlighet med de mänskliga rättigheternas grundläggande principer och med beaktande av en genusteoretisk förståelse av våldet, för att säkerställa att de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention utreds och lagförs effektivt.

   Artikel 50 – Omedelbara insatser, förebyggande och skydd

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att de ansvariga brottsbekämpande myndigheterna skyndsamt och på lämpligt sätt kan erbjuda brottsoffer adekvat och omedelbart skydd vid alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att de ansvariga brottsbekämpande myndigheterna skyndsamt och på lämpligt sätt arbetar för att förebygga och erbjuda skydd mot alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention, inbegripet genom att vidta förebyggande operativa åtgärder och samla in bevis.

   Artikel 51 – Riskbedömning och riskhantering

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att alla berörda myndigheter gör en bedömning av om liv riskeras, hur allvarlig situationen är och risken för upprepat våld i syfte att förhindra detta och vid behov ge samordnat skydd och stöd.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att vid den bedömning som avses i punkt 1, i alla delar av utredningen och vid tillämpningen av skyddsåtgärder, vederbörlig hänsyn tas till om förövarna av sådana våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention innehar eller har tillgång till skjutvapen.

   Artikel 52 – Akuta förbudsåtgärder

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att behöriga myndigheter bemyndigas att, i situationer av överhängande fara, besluta om att den som utövar våld i hemmet under tillräckligt lång tid måste lämna den bostad som brottsoffret eller personen som riskerar att utsättas för våld bor i och att förbjuda förövaren att gå in i bostaden eller kontakta brottsoffret eller den person som riskerar att utsättas för våld. Säkerheten för brottsoffren eller de personer som riskerar att utsättas för våld ska prioriteras vid åtgärder som vidtas i enlighet med denna artikel.

   Artikel 53 – Besöksförbud

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att beslut om lämpliga besöksförbud är tillgängliga för personer som har utsatts för våld som faller inom ramen för denna konvention.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att de besöksförbud som avses i punkt 1

   –    är tillgängliga för omedelbart skydd och utan att vara oskäligt ekonomiskt eller administrativt betungande för brottsoffret,

   –    utfärdas för en viss period eller tills beslutet ändras eller upphävs,

   –    utfärdas ex parte och med omedelbar verkan när så är nödvändigt,

   –    är tillgängliga oberoende av, eller utöver, andra rättsliga förfaranden,

   –    får presenteras i efterföljande rättsliga förfaranden.

3    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att överträdelser av besöksförbud som har utfärdats enligt punkt 1 är föremål för effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga eller andra rättsliga sanktioner.

   Artikel 54 – Utredningar och bevis

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att bevis som hänför sig till brottsoffrets tidigare sexuella erfarenheter och beteende endast är tillåtet i alla civil- och straffrättsliga förfaranden när det är av betydelse och nödvändigt.

   Artikel 55 – Förfaranden ex parte och ex officio

1    Parterna ska säkerställa att utredningar eller lagföring av de brott som avses i artiklarna 35, 36, 37, 38 och 39 i denna konvention inte förutsätter att brottsoffret anmäler det eller anger brottet till åtal, om brottet helt eller delvis har begåtts inom partens territorium samt att förfarandet får fortsätta även om brottsoffret tar tillbaka sin utsaga eller sin angivelse.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att, i enlighet med de villkor som ställs upp i nationell rätt, säkerställa att statliga och icke-statliga organisationer och rådgivare i frågor som rör våld i hemmet ges möjlighet att hjälpa och/eller stödja brottsoffer, om de så önskar, under utredningar och rättsliga förfaranden som avser de brott som faller inom ramen för denna konvention.

   Artikel 56 – Skyddsåtgärder

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att skydda brottsoffrens rättigheter och intressen, inbegripet deras särskilda behov som bevispersoner, under alla stadier i utredningar och rättsliga förfaranden, främst genom att:

   a    Vidta åtgärder för att ge dem, samt deras familjer och vittnen, skydd mot hotelser, hämnd och upprepad viktimisering.

   b    Säkerställa att brottsoffren informeras, åtminstone i de fall då brottsoffren och deras familjer kan befinna sig i fara, om förövaren flyr eller när denne har blivit temporärt eller slutligt frigiven.

   c    Informera dem, enligt villkoren i nationell rätt, om deras rättigheter och de tjänster som står till deras förfogande och uppföljningen av deras anmälan, åtalspunkterna, de allmänna framstegen i utredningen eller förfarandet och deras roll i detta samt utfallet i deras mål.

   d    Göra det möjligt för brottsoffer, på ett sätt som är förenligt med nationella processrättsliga regler, att höras, inge bevis och få sina åsikter och behov och sin sak presenterade, direkt eller via en mellanhand, och prövade.

   e    Tillhandahålla brottsoffer lämpliga stödtjänster så att deras rättigheter och intressen presenteras och beaktas i vederbörlig ordning.

   f     Säkerställa att åtgärder kan vidtas för att skydda brottsoffrens integritet och bild.

   g    Säkerställa att kontakter mellan brottsoffer och förövare om möjligt undviks i domstolens och polismyndighetens lokaler.

   h    Förse brottsoffer med oberoende och kompetenta tolkar när brottsoffren är parter i förfarandet eller när de ger in bevis.

   i    Göra det möjligt för brottsoffer att, i enlighet med reglerna i nationell rätt, höras i bevissyfte i rättssalen utan att behöva närvara eller åtminstone utan att den misstänkta förövaren är närvarande, särskilt genom att använda lämplig kommunikationsteknik när sådan är tillgänglig.

2    Särskilda skyddsåtgärder med beaktande av barnets bästa ska vidtas, när så är lämpligt, för barn som är brottsoffer eller vittnen till våld mot kvinnor och våld i hemmet.

   Artikel 57 – Rättshjälp

   Parterna ska vidta åtgärder för rätt till juridiskt biträde och kostnadsfri rättshjälp för brottsoffer enligt de villkor som ställs upp i nationell rätt.

   Artikel 58 – Preskriptionsregler

   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att preskriptionstiderna avseende gärningar som är straffbelagda i enlighet med artiklarna 36, 37, 38 och 39 i denna konvention ska fortsätta att löpa under en tidsperiod som är tillräcklig och som står i proportion till det aktuella brottets svårhetsgrad, för att rättegången ska kunna inledas på ett effektivt sätt efter det att brottsoffret har uppnått myndighetsålder.

Kapitel VII – Migration och asyl

   Artikel 59 – Uppehållstillstånd

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer, vars rätt att vistas i landet är beroende av makan/maken eller partnern enligt nationell lagstiftning, vid upplösning av äktenskapet eller förhållandet och under särskilt svåra omständigheter, efter ansökan kan beviljas ett självständigt uppehållstillstånd oberoende av hur länge äktenskapet eller förhållandet har varat. Villkoren för att bevilja det självständiga uppehållstillståndet och dess längd fastställs i nationell lagstiftning.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer har möjlighet till uppskov i utvisningsförfaranden, som inletts med anledning av en uppehållsrätt som är beroende av att makan/maken eller partnern enligt nationell rätt har rätt att vistas i landet, för att kunna ansöka om ett självständigt uppehållstillstånd.

3    Parterna ska utfärda ett förnyelsebart uppehållstillstånd till brottsoffer i endera av följande situationer, eller i båda:

   a    När den behöriga myndigheten anser att deras vistelse är nödvändig på grund av deras personliga situation.

   b    När den behöriga myndigheten anser att deras vistelse krävs för deras samarbete med de behöriga myndigheterna i utredningsförfaranden eller straffrättsliga förfaranden.

4    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att offer för tvångsäktenskap som har förts till ett annat land för att ingå äktenskap och som, på grund av detta, har förlorat sin rätt att vistas i det land där de har sin hemvist, kan återfå denna rätt.

   Artikel 60 – Könsrelaterade asylansökningar

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att könsrelaterat våld mot kvinnor kan betraktas som en form av förföljelse i den mening som avses i artikel 1 A 2) i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning och som en form av allvarligt hot som kan ge rätt till alternativt/subsidiärt skydd.

2    Parterna ska säkerställa att varje grund i konventionen tolkas utifrån ett genusperspektiv och att sökanden beviljas flyktingstatus i enlighet med tillämpliga instrument då det kan fastställas att rädslan för förföljelse kan kopplas till en eller flera av dessa grunder.

3    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att utveckla mottagningsförfaranden och stödtjänster för asylsökanden där hänsyn tas till genusperspektivet samt riktlinjer och asylförfaranden utifrån ett genusperspektiv, inbegripet för bestämning av en persons flyktingstatus och ansökan om internationellt skydd.

   Artikel 61 – Non-refoulement

1    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att respektera principen om non-refoulement i överensstämmelse med befintliga skyldigheter enligt internationell rätt.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att kvinnor som har utsatts för våld och som är i behov av skydd, oavsett deras ställning eller hemvist, under inga omständigheter får skickas tillbaka till ett land där deras liv riskeras eller där de kan utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Kapitel VIII – Internationellt samarbete

   Artikel 62 – Allmänna principer

1    Parterna ska, i enlighet med bestämmelserna i denna konvention och med tillämpning av gällande internationella och regionala instrument om samarbete i civil- och straffrättsliga frågor, överenskommelser på grundval av enhetlig eller ömsesidig lagstiftning och nationell rätt, samarbeta med varandra i största möjliga utsträckning, i syfte att

   a    förebygga, bekämpa och lagföra alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention,

   b    skydda och stödja brottsoffer,

   c    utreda eller inleda förfaranden gällande de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention,

   d    verkställa relevanta civil- och straffrättsliga avgöranden som har meddelats av parternas rättsliga myndigheter, inbegripet beslut om besöksförbud.

2    Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att en person som har utsatts för en gärning som är straffbelagd i enlighet med denna konvention och som har begåtts inom en parts territorium där han eller hon inte är bosatt kan göra en anmälan till behöriga myndigheter i bosättningsstaten.

3    Om en part, som kräver ett avtal för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, utlämning eller verkställighet av civil- eller straffrättsliga avgöranden som har meddelats av en annan part i denna konvention, får en förfrågan om sådant rättsligt samarbete från en part med vilken den inte har ingått något sådant avtal, kan denna konvention betraktas som rättslig grund för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, utlämning eller verkställighet av civil- eller straffrättsliga avgöranden som har meddelats av den andra parten när det gäller de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention.

4    Parterna ska sträva efter att i sina biståndsprogram som har utarbetats till förmån för tredje stat, där så är lämpligt, införliva förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, inbegripet att ingå bilaterala och multilaterala avtal med tredje stat i syfte att främja skyddet av brottsoffer i enlighet med artikel 18.5.

   Artikel 63 – Åtgärder beträffande personer som riskerar att utsättas för våld

   När en part, med stöd av upplysningar som den har till sitt förfogande, har skälig anledning att tro att det finns en omedelbar risk för att en person kan komma att utsättas för någon av de våldshandlingar som avses i artiklarna 36, 37, 38 och 39 i denna konvention inom en annan parts territorium, uppmuntras den part som har upplysningarna att skyndsamt överföra dem till den senare parten i syfte att säkerställa att lämpliga skyddsåtgärder vidtas. I förekommande fall ska dessa upplysningar innehålla uppgifter om vilken typ av skydd som den utsatta personen åtnjuter.

   Artikel 64 – Upplysningar

1    Den anmodade parten ska utan dröjsmål upplysa den begärande parten om det slutliga resultatet av åtgärder som vidtas enligt detta kapitel. Den anmodade parten ska också utan dröjsmål upplysa den begärande parten om eventuella omständigheter som gör att den önskade åtgärden inte kan utföras eller avsevärt kan försenas.

2    En part kan utan föregående begäran, inom ramen för sin nationella lagstiftning, till en part lämna upplysningar som den har fått i sina egna utredningar, om den anser att ett avslöjande av dessa upplysningar kan hjälpa den mottagande parten att förebygga de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention eller att inleda eller genomföra utredningar eller förfaranden beträffande sådana gärningar eller som kan ge anledning till en begäran om samarbete från den parten enligt detta kapitel.

3    En part som tar emot upplysningar i enlighet med punkt 2 ska skicka denna information till sina behöriga myndigheter så att förfaranden kan inledas om det anses lämpligt eller så att upplysningarna kan beaktas i relevanta civil- och straffrättsliga förfaranden.

   Artikel 65 – Dataskydd

   Personuppgifter ska lagras och användas i enlighet med de åtaganden som parterna har gjort genom konventionen om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (ETS nr. 108).

Kapitel IX – Övervakningsmekanism

   Artikel 66 – Expertgrupp för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

1    Expertgruppen för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (the Group of Experts on action against violence against women and domestic violence, nedan kallad GREVIO) ska övervaka parternas tillämpning av denna konvention.

2    GREVIO ska bestå av minst 10 och högst 15 ledamöter, varvid en jämn könsfördelning och geografisk jämvikt samt tvärvetenskaplig sakkunskap ska beaktas. Partskommittén ska för en mandatperiod av fyra år, som ska kunna förnyas en gång, välja ledamöterna bland de kandidater som är medborgare i parterna och som parterna har nominerat.

3    Valet av de 10 första ledamöterna ska göras inom en period av ett år efter att denna konvention har trätt i kraft. Ytterligare fem ledamöter ska väljas efter den tjugofemte ratifikationen eller anslutningen.

4    Valet av ledamöter till GREVIO ska grundas på följande principer:

   a    Ledamöterna ska väljas i ett öppet förfarande bland personer med gott moraliskt anseende och erkänd kompetens när det gäller mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män, våld mot kvinnor och våld i hemmet eller hjälp till och skydd av brottsoffer, eller som har påvisad yrkeserfarenhet på de områden som denna konvention omfattar.

   b    Det får inte finnas två ledamöter av GREVIO som är medborgare i samma stat.

   c    Ledamöterna bör företräda de viktigaste rättssystemen.

   d    Ledamöterna bör företräda relevanta aktörer och myndigheter inom området för våld mot kvinnor och våld i hemmet.

   e    Ledamöterna ska delta i sin personliga kapacitet och vara oberoende, opartiska vid utövandet sina funktioner och vara tillgängliga så att de kan uppfylla sina åligganden på ett effektivt sätt.

5    Förfarandet för val av ledamöter till GREVIO ska inom sex månader efter denna konventions ikraftträdande fastställas av Europarådets ministerkommitté efter samråd med parterna och sedan dessa har gett sitt enhälliga samtycke.

6    GREVIO ska anta sin egen arbetsordning.

7    Ledamöterna av GREVIO, och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök i enlighet med artikel 68.9 och 14 ska ges den immunitet och de privilegier som fastställs i bilagan till denna konvention.

   Artikel 67 – Partskommitté

1    Partskommittén ska bestå av företrädare för parterna i konventionen.

2    Partskommittén ska sammankallas av Europarådets generalsekreterare. Dess första möte ska hållas inom ett år efter denna konventions ikraftträdande för att välja ledamöterna av GREVIO. Den ska sedan sammanträda på begäran av en tredjedel av parterna, partskommitténs ordförande eller generalsekreteraren.

3    Partskommittén ska anta sin egen arbetsordning.

   Artikel 68 – Förfarande

1    Parterna ska till Europarådets generalsekreterare lämna in en rapport om lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som införlivar bestämmelserna i denna konvention. Rapporten ska bygga på ett frågeformulär som har utarbetats av GREVIO.

2    GREVIO ska ta ställning till den inlämnade rapporten i enlighet med punkt 1 med företrädare för den berörda parten.

3    Efterföljande utvärderingsförfaranden ska delas upp i omgångar, vars längd ska bestämmas av GREVIO. Vid början av varje omgång ska GREVIO välja ut de särskilda bestämmelser som ska ligga till grund för utvärderingen och skicka ut ett frågeformulär.

4    GREVIO ska fastställa det lämpligaste sättet att genomföra denna utvärdering. GREVIO kan bland annat anta ett frågeformulär för varje utvärderingsomgång, som ska ligga till grund för utvärderingen av parternas tillämpning av konventionen. Detta frågeformulär ska ställas till alla parter. Parterna ska besvara detta frågeformulär och eventuella andra krav på upplysningar från GREVIO.

5    GREVIO får ta emot information om tillämpningen av konventionen från frivilligorganisationer och det civila samhället samt från nationella institutioner till skydd för de mänskliga rättigheterna.

6    GREVIO ska ta vederbörlig hänsyn till befintlig information som är tillgänglig från andra regionala och internationella instrument och organ inom de områden som faller inom ramen för denna konvention.

7     När GREVIO antar ett frågeformulär för varje utvärderingsomgång ska expertgruppen ta vederbörlig hänsyn till befintlig datainsamling och forskning i parterna i enlighet med artikel 11 i denna konvention.

8    GREVIO får ta emot information om tillämpningen av konventionen från Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna, Europarådets parlamentariska församling och relevanta fackorgan, samt från organ som har inrättats enligt andra internationella instrument. Klagomål som förs fram till dessa organ och utfallet av dem kommer att göras tillgängliga för GREVIO.

9    GREVIO får som stöd, i samarbete med de nationella myndigheterna och med bistånd från oberoende nationella experter, anordna landbesök om erhållen information är otillräcklig eller i de fall som avses i punkt 14. Under dessa besök får GREVIO bistås av specialister inom särskilda områden.

10    GREVIO ska utarbeta ett rapportutkast med dess analys av tillämpningen av de bestämmelser som ligger till grund för utvärderingen och GREVIO:s råd och förslag om hur den berörda parten kan hantera påträffade problem. Rapportutkastet ska överlämnas till den granskade parten för kommentarer. GREVIO ska beakta partens kommentarer innan rapporten antas.

11    På grundval av all information som har erhållits och parternas kommentarer ska GREVIO anta sin rapport och sina slutsatser om de åtgärder som den berörda parten har vidtagit för att tillämpa bestämmelserna i denna konvention. Rapporten och slutsatserna ska skickas till den berörda parten och till partskommittén. GREVIO:s rapport och slutsatser ska offentliggöras sedan de antagits, tillsammans med eventuella kommentarer från den berörda parten.

12    Utan att tillämpningen av förfarandet i punkterna 1 till 8 påverkas, får partskommittén på grundval av GREVIO:s rapport och slutsatser anta de rekommendationer som riktas till parten i fråga a) om de åtgärder som ska vidtas för att genomföra GREVIO:s slutsatser, om så är nödvändigt med fastställande av ett datum då upplysningar om att de har genomförts ska vara inlämnade och b) i syfte att främja samarbetet med parten i fråga för en riktig tillämpning av denna konvention.

13    Om GREVIO erhåller tillförlitlig information som ger vid handen att en situation kräver omedelbara åtgärder för att förebygga eller begränsa omfattningen av eller antalet allvarliga överträdelser av konventionen, får expertgruppen begära att en särskild rapport snabbt ges in beträffande vilka åtgärder som har vidtagits för att förebygga ett allvarligt, omfattande eller varaktigt mönster av våld mot kvinnor.

14    Med beaktande av informationen som den berörda parten ger in samt all annan tillförlitlig information som GREVIO har till sitt förfogande, får GREVIO ge en eller flera av dess ledamöter i uppdrag att genomföra en brådskande utredning och rapportera till GREVIO. När det är motiverat och om parten samtycker får utredningen omfatta ett besök på partens territorium.

15    GREVIO ska gå igenom resultatet av den utredning som avses i punkt 14 och överlämna detta resultat till den berörda parten och, när så är lämpligt, till partskommittén och till Europarådets ministerkommitté tillsammans med eventuella kommentarer och rekommendationer.

   Artikel 69 – Allmänna rekommendationer

   GREVIO kan, när så är lämpligt, anta allmänna rekommendationer om tillämpningen av denna konvention.

   Artikel 70 – Parlamentarisk medverkan vid övervakning

1    Nationella parlament ska erbjudas att delta i övervakningen av de åtgärder som vidtas för att tillämpa denna konvention.

2    Parterna ska lämna över GREVIO:s rapporter till sina nationella parlament.

3    Europarådets parlamentariska församling ska erbjudas att regelbundet följa upp tillämpningen av denna konvention.

Kapitel X – Förhållande till andra internationella instrument

   Artikel 71 – Förhållande till andra internationella instrument

1    Denna konvention ska inte påverka de skyldigheter som följer av andra internationella instrument som parterna i denna konvention har anslutit sig till eller kommer att ansluta sig till och som innehåller bestämmelser om frågor som regleras av denna konvention.

2    Parterna i denna konvention kan ingå bilaterala eller multilaterala överenskommelser med varandra i frågor som denna konvention behandlar i syfte att komplettera eller förstärka dess bestämmelser eller främja tillämpningen av de principer som konventionen inbegriper.

Kapitel XI – Ändringar i konventionen

   Artikel 72 – Ändringar

1    Alla förslag till ändring i denna konvention som en part har utarbetat ska lämnas in till Europarådets generalsekreterare och vidarebefordras av honom eller henne till Europarådets medlemsstater, undertecknande stater, parter, Europeiska unionen, varje stat som har erbjudits att underteckna konventionen enligt bestämmelserna i artikel 75 samt varje stat som har erbjudits att ansluta sig till konventionen enligt bestämmelserna i artikel 76.

2    Europarådets ministerkommitté ska överväga den föreslagna ändringen och får anta ändringen med den majoritet som fastställs i artikel 20.d i Europarådets stadga efter samråd med de konventionsstater som inte är medlemmar av Europarådet.

3    Varje textändring som ministerkommittén antar enligt punkt 2 ska vidarebefordras till parterna för godkännande.

4    Varje ändring som antas enligt punkt 2 träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om en månad efter den dag då samtliga parter har underrättat generalsekreteraren om sitt godkännande.

Kapitel XII – Slutbestämmelser

   Artikel 73 – Konventionens verkan

   Denna konventions bestämmelser ska inte hindra tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt och bindande internationella instrument som är eller kan komma att träda i kraft enligt vilka mer förmånliga rättigheter tillerkänns eller kommer att tillerkännas den enskilde när det gäller att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet.

   Artikel 74 – Tvistlösning

1    Parterna i en tvist om tillämpningen eller tolkningen av bestämmelserna i denna konvention ska i första hand försöka lösa den genom förhandling, förlikning, skiljeförfarande eller med andra fredliga medel som parterna kommer överens om.

2    Europarådets ministerkommitté får inrätta tvistlösningsmekanismer som parterna i tvisten kan använda om de kommer överens om det.

   Artikel 75 – Undertecknande och ikraftträdande

1    Denna konvention ska vara öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater, de stater som inte är medlemmar men som har deltagit i utarbetandet av den och Europeiska unionen.

2    Denna konvention ska ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- eller och godkännandeinstrument ska deponeras hos Europarådets generalsekreterare.

3    Denna konvention träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då tio undertecknande stater, av vilka minst åtta är medlemmar av Europarådet, har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av konventionen enligt bestämmelserna i punkt 2.

4    För varje stat som avses i punkt 1 eller Europeiska unionen som senare uttryckt sitt samtycke till att vara bunden av konventionen träder denna i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då dess ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument deponerades.

   Artikel 76 – Anslutning till konventionen

1    Efter det att denna konvention har trätt i kraft kan Europarådets ministerkommitté, efter samråd med parterna i konventionen och efter att ha fått deras enhälliga samtycke, erbjuda en stat som inte är medlem av Europarådet och som inte har deltagit i utarbetandet av konventionen att ansluta sig till den genom ett beslut som tas med den majoritet som föreskrivs i artikel 20 d i Europarådets stadga och genom enhälligt beslut av ombuden för parterna som är berättigade att vara ledamöter i ministerkommittén.

2    För varje stat som ansluter sig till konventionen träder denna i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då dess anslutningsinstrument deponerades hos Europarådets generalsekreterare.

   Artikel 77 – Territoriell tillämpning

1    Varje stat eller Europeiska unionen kan när den undertecknar denna konvention eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument ange för vilket eller vilka territorier konventionen ska gälla.

2    Varje part kan vid en senare tidpunkt, genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, utvidga konventionens tillämpning till varje annat territorium som anges i förklaringen och för vars internationella förbindelser den är ansvarig eller för vars räkning den är bemyndigad att ingå förpliktelser. För ett sådant territorium träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då generalsekreteraren tog emot förklaringen.

3    Varje förklaring som har lämnats enligt de två föregående punkterna får, med avseende på ett i förklaringen angivet territorium, återtas genom en underrättelse ställd till Europarådets generalsekreterare. Återtagandet ska gälla från och med den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då generalsekreteraren tog emot underrättelsen.

   Artikel 78 – Förbehåll

1    Inga förbehåll får göras med avseende på någon bestämmelse i denna konvention med undantag av förbehållen enligt punkterna 2 och 3.

2    Varje stat och Europeiska unionen får, vid undertecknandet eller vid deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, i en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, förklara att den förbehåller sig rätten att inte tillämpa, eller att endast i särskilda fall eller under särskild¨’a förhållanden, tillämpa de bestämmelser som föreskrivs i

   –    artikel 30.2,

   –    artikel 44.1 e, 3 och 4,

   –    artikel 55.1 med avseende på artikel 35 om ringa brott,

   –    artikel 58 med avseende på artiklarna 37, 38 och 39,

   –    artikel 59.

3    Varje stat och Europeiska unionen får, vid undertecknandet eller vid deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, i en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, förklara att den förbehåller sig rätten att använda icke-straffrättsliga sanktioner, i stället för straffrättsliga påföljder, för de beteenden som avses i artiklarna 33 och 34.

4    Varje part får helt eller delvis återta ett förbehåll genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare. Denna förklaring träder i kraft den dag den tas emot av generalsekreteraren.

   Artikel 79 – Giltighet och översyn av förbehåll

1    De förbehåll som avses i artikel 78.2 och 3 gäller i fem år från den dag då denna konvention träder i kraft för parten i fråga. Sådana förbehåll får emellertid förnyas med samma giltighetstid.

2    Arton månader före utgången av förbehållets giltighetstid ska Europarådets generalsekretariat underrätta parten i fråga om upphörandet. Senast tre månader före upphörandet ska parten meddela generalsekreteraren om den vidmakthåller, ändrar eller återtar sitt förbehåll. Om inget meddelande har lämnats av parten i fråga ska generalsekretariatet meddela parten att dess förbehåll anses ha förlängts automatiskt i sex månader. Om parten i fråga inte meddelar sin avsikt att vidmakthålla eller ändra sitt förbehåll före denna tids utgång, ska förbehållet upphöra att gälla.

3    Om en part gör ett förbehåll enligt artikel 78.2 och 3 ska den, innan den förnyar förbehållet eller på begäran, lämna GREVIO en förklaring om motiven för dess vidmakthållande.

   Artikel 80 – Uppsägning

1    En part får när som helst säga upp denna konvention genom en underrättelse till Europarådets generalsekreterare om detta.

2    Uppsägningen ska gälla från och med den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader räknat från den dag då generalsekreteraren tog emot underrättelsen.

   Artikel 81 – Underrättelse

   Europarådets generalsekreterare ska underrätta Europarådets medlemsstater, stater som inte är medlemmar men som har deltagit i utarbetandet av konventionen, alla undertecknande stater, parter, Europeiska unionen och varje stat som har erbjudits att ansluta sig till konventionen om

   a    undertecknanden,

   b    deponering av ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument,

   c    datum för denna konventions ikraftträdande enligt artiklarna 75 och 76,

   d    ändringar som har antagits enligt artikel 72 och datumet då en sådan ändring träder i kraft,

   e    förbehåll och återtaganden av förbehåll enligt artikel 78,

   f    uppsägningar som har gjorts med stöd av bestämmelserna i artikel 80,

   g    andra handlingar, underrättelser eller meddelanden som avser denna konvention.

   Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade, undertecknat denna konvention.

   Upprättad i Istanbul den 11 maj 2011 på engelska och franska, vilka båda texter är lika giltiga, i ett enda exemplar som ska deponeras i Europarådets arkiv. Europarådets generalsekreterare ska översända bestyrkta kopior till var och en av Europarådets medlemsstater, till stater som inte är medlemmar men som har deltagit i utarbetandet av denna konvention, till Europeiska unionen samt till alla stater som har erbjudits att ansluta sig till konventionen.

Bilaga – Immunitet och privilegier (artikel 66)

1    Denna bilaga ska gälla för de medlemmar av GREVIO som anges i artikel 66 i konventionen och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök. I denna bilaga avses med andra medlemmar av delegationer som gör landbesök de oberoende nationella experter och specialister som anges i artikel 68.9 i konventionen, Europarådets personal och tolkar som är anställda av Europarådet och som följer med GREVIO under landbesöken.

2    Medlemmarna av GREVIO och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök ska, under den tid de utövar uppdrag som avser förberedelser inför och genomförande av landbesök samt uppföljningen av dessa och resor i anslutning till dessa uppdrag, åtnjuta följande immunitet och privilegier:

   a    Immunitet som förhindrar att personen grips eller frihetsberövas och att det privata bagaget beslagtas och fullständig rättslig immunitet när det gäller tal och skrift och alla handlingar som utförs av dem i tjänsten.

   b    Befrielse från alla slags begränsningar av rörelsefriheten vid utresa från och återvändande till det land där personen har sin hemvist och inresa i och utresa från det land i vilket de utövar uppdrag och från registrering som utlänning i det land de besöker eller genom vilket de reser under utövandet av uppdraget.

3    Vid resor som genomförs under utövande av uppdrag ska medlemmarna av GREVIO och de andra medlemmar av delegationer som gör landbesök ges samma möjligheter avseende tull- och valutakontroll som utländska regeringars företrädare med tillfälliga uppdrag.

4    De dokument som avser utvärderingen av tillämpningen av konventionen och som genomförs av medlemmarna av GREVIO och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök ska vara okränkbara i den utsträckning de rör GREVIO:s verksamhet. GREVIO:s officiella skriftväxling och officiell kommunikation mellan medlemmarna av GREVIO och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök får inte spärras eller censureras.

5    För att medlemmarna av GREVIO och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök ska tillförsäkras fullständig yttrandefrihet och fullständigt oberoende vid utövandet av uppdraget ska rättslig immunitet avseende tal och skrift och alla handlingar som de företar under utövandet av uppdraget fortsätta att gälla, även om personerna i fråga inte längre deltar i utövandet av sådana uppdrag.

6    Immunitet och privilegier beviljas de personer som avses i punkt 1 i denna bilaga för att ett oberoende utövande av uppdraget i GREVIO:s intresse ska kunna garanteras och inte för att gynna den enskilde. Europarådets generalsekreterare ska upphäva immuniteten för de personer som avses i punkt 1 i denna bilaga i varje fall där han eller hon anser att immuniteten skulle hindra rättskipningen och där den kan upphävas utan att det påverkar GREVIO:s intressen.