21.3.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/83

1.

Europeiska regionkommittén välkomnar kommissionens ansträngningar att genom en tydligare inriktning på kretsloppet där produkters, materials och resursers värde upprätthålls inom livscykeln inrätta en hållbar, koldioxidsnål, tekniskt avancerad, resursbesparande och resurseffektiv ekonomi som skapar varaktiga konkurrensfördelar och arbetstillfällen i EU.

2.

Kommittén betonar att åtgärderna i alla medlemsstater för att dessa mål ska kunna uppnås måste omfattas av samma ram, som gör det möjligt att i linje med initiativet för grön sysselsättning och den nya kompetensagendan för Europa (1) skapa sysselsättningsmöjligheter i de nya arbetsmarknadsnischer som uppstår tack vare den cirkulära ekonomin (ekologiskt hållbar byggnation, avfallshantering osv.) och utbilda arbetstagarna i enlighet med behoven. Med stöd och lämplig utbildning kan många arbetslösa komma tillbaka till arbetslivet och nya möjligheter skapas för alla arbetstagare.

3.

Kommittén betonar att många problem som uppstår genom produktion och konsumtion i EU får konsekvenser i andra delar av världen, främst i utvecklingsländer och tillväxtekonomier, och att ändringar i produktion och konsumtion också väntas få positiva följdverkningar där. ReK erkänner det ansvar som detta ger upphov till för EU:s politiska handlande, näringsliv och samhälle och rekommenderar därför, även mot bakgrund av FN:s 2030-agenda för hållbar utveckling som trädde i kraft den 1 januari 2016, att man fokuserar på åtgärder som på internationell nivå leder till att man också utanför EU initierar de åtgärder som är nödvändiga för att skydda och bevara resurser.

4.

Kommittén betonar att det om det ambitiösa målet om en sluten cirkulär ekonomi ska nås behövs en politisk vilja på alla nivåer att vidta de åtgärder som krävs. Dit räknas en miljövänlig utformning av produkter och tjänster, undvikande av avfall samt återvinning, återanvändning och återbruk av material och komponenter, minskning av skadliga ingredienser och upparbetning av störsubstanser, för att främja möjligheten att reparera, återvinna och uppgradera samt hållbarheten. Det behövs också en varaktig förändring av allmänhetens medvetenhet om frågan och av konsumenternas beteende, samt en stabil marknad för produkter och material som framställts av returråvaror.

5.

ReK stöder rådets slutsatser om EU:s handlingsplan för den cirkulära ekonomin (2), där rådet efterlyser ett snabbt och ambitiöst genomförande av kommissionens handlingsplan för den cirkulära ekonomin och förklarar att övergången till en cirkulär ekonomi kräver långsiktiga åtaganden och åtgärder på en rad politikområden inom EU och på alla förvaltningsnivåer i medlemsstaterna, inbegripet ett aktivt engagemang från alla myndighetsnivåer i samarbetet med samtliga ekonomiska aktörer och samhällsaktörer samt medborgarna.

6.

Kommittén hänvisar i detta sammanhang till att avfallssektorns tjänster ofta tillhandahålls som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i enlighet med artikel 14 i EUF-fördraget och att protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse bland annat ger lokala och regionala myndigheter omfattande handlingsutrymme. På så sätt kan optimala regionala och lokala avfallslösningar utvecklas och genomföras.

7.

Aktörer och sektorer måste samarbeta effektivt för att skapa ett cirkulärt system i stor skala. Gemensam produktutveckling, öppenhet genom informationsteknik och informationsutbyte, gemensamma system för uppgiftsinsamling, sektorsspecifika standarder och harmonisering av incitament och förmedlingsmekanismer kan uppnås genom att man inrättar plattformar och kluster i de olika sektorer där företag och politiska beslutsfattare samarbetar.

8.

Kommittén anser att hela strategin för den cirkulära ekonomin för att uppnå ett genuint paradigmskifte måste bygga på att man eftersträvar de miljömässigt bästa lösningarna under hela livscykeln (vagga till vagga), oberoende av de enskilda rättsliga bestämmelser, strategier och instrument som finns i dag, vars vidareutveckling, ändring eller komplettering måste bidra till det övergripande målet.

9.

Kommittén är övertygad om att detta enbart kan lyckas om man utöver de kortsiktiga projekt som nämns i handlingsplanen även fastställer konkreta och realistiska mål på medellång och lång sikt som gör det möjligt för alla berörda parter att på tillförlitliga grunder initiera planer och skapa infrastrukturmässiga förutsättningar.

10.

Kommittén rekommenderar därför, med anledning av den långdragna politiska utformnings- och genomförandeprocessen, att man har tiden fram till 2050 (3) för ögonen för att fastställa mellanliggande mål och åtgärder för tiden fram till 2030.

11.

Kommittén anser att man som ett viktigt första steg måste göra en kritisk inventering som visar var finansieringsprogram, stöd och regleringsåtgärder är ineffektiva eller rentav kontraproduktiva och vilka prioriterade problem som behöver åtgärdas inom vilka tidsramar.

12.

Kommittén anser att forskningsprogram, stimulansåtgärder och frivilliga instrument genom sin begränsade breddverkan endast kan fungera som stöd när man på ett lämpligt sätt ska ta itu med de utmaningar EU står inför. Som exempel på denna begränsade effektivitet kan man nämna EU:s miljölednings- och miljörevisionsordning Emas som har funnits i 20 år och hittills bara införts av runt 4 000 företag och icke-kommersiella inrättningar med omkring 10 000 verksamhetsorter i hela EU. Detta ska ställas mot de runt 30 miljoner företag som har valt att inte använda instrumentet.

13.

Kommittén rekommenderar ambitiösa lagbestämmelser som bör gå hand i hand med understödjande åtgärder. Även innovativa ansatser som t.ex. top-runner (4) bör tillvaratas i detta syfte. Det gynnar inte bara naturresurserna och klimatet, utan framför allt också konsumenterna, som får lägre kostnader över tiden, och näringslivet, som får ett innovationsförsprång jämfört med konkurrerande ekonomier.

14.

Kommittén konstaterar att många lokala och regionala myndigheter redan har tagit olika initiativ för att främja resurseffektivitet och en cirkulär ekonomi. Dessa initiativ är bra exempel som andra kan följa. Kommissionen bör stödja befintliga plattformar för erfarenhetsutbyte.

15.

Kommittén beklagar att aspekterna utbildning och medvetandegörande inte har någon roll i handlingsplanen och uppmanar kommissionen att utveckla dessa tillsammans med medlemsstaterna, de lokala och regionala myndigheterna samt andra partner, och att främja utveckling och utbyte av kunskap och bästa praxis i syfte att öka medvetenheten. I detta sammanhang välkomnar kommittén skapandet av specifika specialiseringsmoduler i relevanta utbildningar och lämpliga utbildningskurser i nära samarbete mellan näringslivet, forskarvärlden och utbildningssektorn.

16.

Kommittén konstaterar att kommissionen satsar på befintliga strategier och att konkreta åtgärder saknas på många områden, bl.a. enhetliga kriterier för genomförandet och tillämpningen av dessa strategier. I de planerade lagstiftningsförslagen om utökat produktansvar bör man emellertid också konkret ange hur tillverkarna ska internalisera samtliga produktkostnader i hela värdekedjan.

17.

För att de överordnade målen ska nås och samstämmighet ska råda mellan alla politikområden rekommenderar kommittén att man vid kontrollen av besluten om att bevilja stöd ska utnyttja rutiner så att man ser till att inga stöd beviljas till produktionsanläggningar eller produktutvecklingar som inte uppfyller normerna för ekodesign.

18.

Kommittén betonar att det krävs en grundlig omarbetning av ekodesignbestämmelserna (5), och att man bör undersöka fastställandet av produkt- eller sektorsspecifika ekodesignkrav.

19.

ReK uppmanar i detta sammanhang kommissionen att så snart som möjligt lägga fram en ambitiös arbetsplan för ekodesign för genomförande av direktiv 2009/125/EG (ekodesigndirektivet) som skulle ha omfattat perioden 2015–2017.

20.

Kommittén betonar att avfalls- och biprodukter från produktion kan användas som returråvara i annan produktion och att det på detta område, särskilt bland de små och medelstora företag som utgör den ekonomiska ryggraden i många regioner, ännu finns stora möjligheter till industriell symbios för en riktigt cirkulär ekonomi. Man bör i detta sammanhang i möjligaste mån minska de rättsliga hinder som finns för små och medelstora företag och se till att sådana hinder minimeras i nya bestämmelser. Till exempel bör man vidta de åtgärder för att fastställa kriterier för klassificering som biprodukter eller för när avfall upphör att vara avfall som nämns i artikel 5.2 respektive artikel 6.2 i ramdirektivet om avfall.

21.

Kommittén rekommenderar kommissionen och medlemsstaterna att fastställa bindande bestämmelser för hållbara inköp och samarbete i hela värdekedjan också för näringslivet om inte frivilliga åtaganden fullgörs inom lämpliga tidsramar och i tillräcklig omfattning. De bör göra detta i samråd med de lokala och regionala myndigheterna.

22.

Kommittén konstaterar att det trots påpekandet i punkt 12 om den begränsade uppslutningen bakom Emas i princip finns en stor potential för detta instrument att fastställa och inventera (ineffektiva och/eller miljöskadliga) materialflöden i (produktions)processer, och välkomnar därför att kommissionen i handlingsplanen överväger att förbättra detta instrument till nytta för företag, särskilt små och medelstora företag. Vi påminner om att Emas dessutom, tack vare den inbyggda insynen och kontrollen, är det enda ledningssystem som utmärkt lämpar sig för att på ett säkert sätt kontrollera sådana materialflöden.

23.

Kommittén rekommenderar därför att Emas i mycket större utsträckning än hittills integreras i annan lagstiftning och genomförandet av denna som ett frivilligt instrument för att uppnå en tillförlitlig verifiering av styrkande handlingar och uppgifter.

24.

Kommittén betonar att konsumentbeteende och trender i samhället har större relevans för problemet med allt kortare nyttjandecykler för produkter, t.ex. elektronik och kläder, än produkternas påstådda och faktiska tekniska föråldring.

25.

Mot denna i synnerhet samhälleliga och etiska bakgrund hänvisar kommittén med eftertryck till att kommissionen, medlemsstaterna och särskilt de lokala och regionala myndigheterna, som den politiska nivå som står närmast medborgarna, måste vidta åtgärder inom utbildning, vidareutbildning och kvalifikationer som såväl bland allmänheten som i näringslivet avsevärt ökar medvetenheten om och förståelsen av sambanden mellan hållbar och ohållbar konsumtion, undvikande av avfall, bevarande av resurser och miljö, producentansvar samt produktutformning och produktreklam. Kommittén rekommenderar att sådana aspekter integreras bättre i utbildningsprogram och informationskampanjer.

26.

Kommittén rekommenderar att man genom lämplig märkning klargör hela spännvidden av produkters olika miljökonsekvenser och därvid utnyttjar erfarenheterna av befintliga märkningar. Märkningen ska vara enkel och lättbegriplig och uppgifterna på märkningen ska vara tydliga och kunna kontrolleras.

27.

Kommittén anser att metoden för produkters miljöavtryck (PEF) är lämplig för detta, men påpekar att det ännu krävs stora ansträngningar för att utveckla metoden och att PEF inte på riktigt kan motverka den stora mångfalden av märkningar och den därmed bristande öppenheten och insynen förrän metoden är allmänt bindande. Därför måste den vara enkel att hantera för producenterna, också med avseende på deras konkurrenskraft och på proportionaliteten, utan att för den sakens skull förlora i tydlighet och kontrollerbarhet. Att skapa ett europeiskt varumärke för att bygga upp ett tydligt och positivt anseende som i sin tur skapar möjligheter för den cirkulära ekonomin kan bidra till detta. Det behövs en strategi för varumärket och hur det ska presenteras, samt en plan för hur strategin ska genomföras genom exempelvis förbättringskampanjer och marknadsföringskampanjer på europeisk nivå.

28.

Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att på medellång sikt omstrukturera skattesystemet så att förbrukningen av primära råvaror beskattas högre än återanvändbara returråvaror, -material och -komponenter för att avsevärt öka incitamenten att återanvända de råvaror, material och komponenter som redan finns i det ekonomiska kretsloppet i stället för att utnyttja nya primära råvaror. EU:s mervärdesskattedirektiv kan behöva ses över för att inte hindra en differentiering av mervärdesskattesatserna i detta syfte. Kommissionen och medlemsstaterna bör dessutom i samarbete med de lokala och regionala myndigheterna göra mer för att stimulera användningen av returråvaror, -material och -komponenter, bl.a. genom andra lämpliga ekonomiska instrument.

29.

Kommittén erkänner att miljöanpassad offentlig upphandling (MOU) genom sin stora andel av BNP kan vara en viktig drivkraft för en cirkulär ekonomi. ReK betonar i detta sammanhang att lokala och regionala myndigheter står för en mycket stor del av upphandlingsvolymen i EU och därför har en nyckelroll när det gäller MOU. På så sätt får den gröna ekonomin de tillväxtincitament som den behöver och samtidigt öppnas en stor sysselsättningspotential så att den gröna handlingsplanen för små och medelstora företag och det gröna sysselsättningsinitiativet kan genomföras bättre (6).

30.

Kommittén konstaterar att MOU fortfarande inte fått något större genomslag trots att man propagerat för det i flera år och välkomnar därför varje initiativ från kommissionen som leder till ett effektivare genomförande av denna upphandlingspolitik. Kommittén framhåller att det vid offentlig upphandling är viktigt att inte bara beakta det lägsta priset, utan framför allt det ”ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet”. Detta innebär starkare tonvikt på att köpa lösningar som har lägre kostnader under hela livscykeln, uppvisar starka tekniska prestanda och på det hela taget är mer hållbara. Den här typen av lösningar bör ha en koppling till strukturfondsförordningarna, eftersom de kan förbättra utsläppandet av returråvaror på marknaden.

31.

Även om medlemsstaterna har genomfört de nya EU-reglerna om offentlig upphandling (7) finns det fler möjligheter till hållbar, konkurrenskraftig, innovationsstimulerande och öppen upphandling, t.ex. smartare regler och ökad användning av elektroniska förfaranden. Kommittén anser att man bör öka medvetenheten om de nya möjligheterna i de ändrade EU-reglerna om offentlig upphandling bland företag, särskilt små och medelstora företag.

32.

Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att lägga fram riktlinjer och förslag för att driva på användningen av MOU. Kommissionens handbok ”Att köpa grönt! Handbok om miljöanpassad offentlig upphandling” är en bra början. ReK anser dessutom att man för denna handbok bör upprätta och regelbundet uppdatera en förteckning över returråvaror och returmaterial som lämpar sig för MOU samt produkter som framställts med hjälp av sådana råvaror och material.

33.

Kommittén efterlyser, med tanke på framtida ändringar av det EU-regelverk som trädde i kraft 2016, krav på att ta hänsyn till MOU vid offentlig kontraktstilldelning när tröskelvärdena för EU-omfattande upphandling överskrids och för projekt som finansieras med offentliga medel. Miljöanpassad offentlig upphandling bör genomföras som en del av samtliga EU:s stödprogram så att dessa projekt kan bli en förebild och stimulera till att MOU används.

34.

För att säkerställa samstämmigheten i EU-lagstiftningen och i linje med den tidigare rekommendationen rekommenderar kommittén i detta avseende att direktivet om offentlig upphandling (2014/24/EU) ses över, så att hållbara, resurseffektiva produkter och lösningar föredras som princip vid offentliga upphandlingsåtgärder och att varje undantag ska motiveras. Vi rekommenderar dessutom att man inför en övervakningsmekanism där man över hela värdekedjan jämför och bedömer kostnaderna för konventionell upphandling som endast är inriktad på kortsiktiga pris- och effektivitetsvinster och för miljöanpassad offentlig upphandling. Kommittén rekommenderar vidare att systemen för att tillkännage upphandlingar utvecklas på ett sådant sätt att de vid behov kan tillhandahålla jämförbara uppgifter om olika projekt och kriterierna för dem.

35.

Kommittén stöder kommissionens planer på att förbättra samarbetet med medlemsstaterna för ett bättre genomförande av EU:s avfallslagstiftning och betonar att lokala och regionala myndigheter spelar en viktig roll på detta område. ReK ber därför kommissionen att se till att medlemsstaterna gör de lokala och regionala myndigheterna aktivt delaktiga i de nödvändiga tekniska och finanspolitiska åtgärderna och utbytet av bästa praxis.

36.

Kommittén upprepar sin uppmaning till kommissionen och medlemsstaterna att främja införandet av återvinning av hög kvalitet, särskilt i mindre utvecklade regioner, och därmed påskynda genomförandet av ekonomiska instrument, t.ex. principen om att förorenaren betalar, deponiavgifter och betalningssystemen för avfallsgenerering (8).

37.

Kommittén framhåller att det med tanke på de skillnader som finns mellan EU:s regioner och medlemsstater när det gäller respekten för målen i den gällande EU-lagstiftningen om avfallshantering är mycket viktigt att uppmuntra till samarbete och spridning av god praxis på området, i syfte att hjälpa de medlemsstater och regioner som uppnår sämre resultat att nå slutmålen. Detta gäller särskilt regioner med låg befolkningstäthet, öar och de yttersta randområdena, områden med stort befolkningstryck och där det är långt till behandlingsanläggningarna, där det praktiskt taget är omöjligt att uppnå målet att avskaffa avfall.

38.

Kommittén betonar att det är viktigt att konsumenterna blir mycket mer delaktiga i samtliga åtgärder som rör bortskaffande av avfall. Därför ska de lokala och regionala myndigheterna som ansvarar för hanteringen av fast avfall i städerna tydligt informera om förfarandena för hantering och övervakning av alla typer av återvunnet material, för att göra konsumenterna mer delaktiga i arbetet med att minska avfall och öka återvinningen.

39.

Kommittén betonar att lika spelregler vid genomförandet av bestämmelserna om bortskaffande av avfall är en viktig faktor för små och medelstora företags konkurrenskraft på EU:s inre marknad.

40.

Kommittén välkomnar kommissionens planer på att närmare undersöka den roll som energiåtervinning av avfall har i energi- och klimatpolitiken. ReK betonar att livscykeltänkandet och EU:s avfallshierarki för att minimera mängden avfall måste vara utgångspunkten och att modellen för den cirkulära ekonomin med en hög grad av återvinning och återbruk inte får undergrävas till förmån för energiproduktion (9).

41.

ReK påpekar också att det för avfall som inte kan undvikas eller återvinnas är ändamålsenligt med behandling i högeffektiva termiska anläggningar (”waste to energy”), särskilt om energin samtidigt utnyttjas. Man måste dock undvika en överdimensionerad infrastruktur för bortskaffande eller förbränning av avfall.

42.

ReK ställer sig fullständigt bakom kommissionens avsikt att påskynda verkställandet av den reviderade förordningen om avfallstransporter, och därigenom motverka den illegala exporten av avfall efter konsumentledet och avfallstransporter till undermåliga behandlingsanläggningar i eller utanför EU. Kommissionen bör involvera behöriga lokala och regionala myndigheter i sina aktiviteter och främja utvecklingen av elektroniskt datautbyte för avfallstransporter och utveckla riktlinjer för ordentlig inspektionsplanering, enligt de krav som infördes genom den senaste ändringen av direktivet.

43.

Kommittén anser i princip att kvalitetsstandarderna vid behov ska fastställas av den bransch som använder råvarorna, eftersom det bara är produkttillverkarna som vet vilken kvalitet de råvaror och material som krävs i produktionen måste ha. Kommittén betonar i detta sammanhang dock att det inte är en produkts ursprung utan dess kvalitet som bör vara avgörande.

44.

Kommittén anser emellertid att kommissionen har ansvaret för att kartlägga och avlägsna de befintliga rättsliga hinder som förhindrar eller försvårar användningen av returråvaror, såvida inte säkerhetsrelevanta aspekter (t.ex. skadliga ämnen, djursjukdomar eller hygien) står i vägen för detta.

45.

Kommittén välkomnar kommissionens avsikt att definiera kontaktytorna mellan kemikalie-, produkt- och avfallslagstiftningen och anser att detta måste ske så snart som möjligt. ReK betonar i samband med detta att utbytet av farliga och giftiga ämnen mot befintliga eller ännu inte utvecklade säkra alternativ och spårbarheten hos farliga kemikalier i värdekedjan och materialcyklerna är absoluta förutsättningar för att den cirkulära ekonomin ska fungera smidigt.

46.

Kommittén välkomnar kommissionens fokus på plaster, hänvisar till sitt yttrande om ”Grönbok om en europeisk strategi för plastavfall i miljön” (10) och betonar att det med tanke på användningen av plaster inom vissa områden måste fastställas regler för att förenkla återvinningen av plaster eller minska deras användning på vissa områden. Plaster som innehåller ur miljö- eller hälsosynpunkt skadliga ämnen bör dock inte återanvändas/återvinnas om inte de skadliga ämnena kan avlägsnas genom bearbetning och tas bort från materialkretsloppet. Plaster med skadliga tillsatser bör då tas ur kretsloppet t.ex. genom förbränning. Det är viktigt att kommissionen tar hänsyn till detta vid utarbetande av regler och målnivåer. Dessutom bör den verka för att primärproduktionen så snart som möjligt blir fri från miljöskadliga och hälsovådliga ämnen.

47.

Kommittén påpekar att många nya kombinerade material kan ha positiva miljöeffekter (såsom isolering, sparande av vikt etc.), men å andra sidan kan de under sin livscykel medföra nya utmaningar vad gäller återanvändning, materialåtervinning eller bortskaffande.

48.

Kommittén kritiserar att de viktiga frågorna nedskräpning och plasturlakning inte tematiseras mer i handlingsplanen och uppmanar därför kommissionen att i den strategi för plast i den cirkulära ekonomin som aviserats till 2017 ge tillräckligt utrymme åt dessa områden och ange tydliga mål för att lösa problemen.

49.

Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja marknadsdrivna initiativ för ökad användning av återvunnet material genom att skapa skattemässiga och ekonomiska incitament för företag att använda sig av affärsmodeller som bygger på den cirkulära ekonomin samt för konsumenter att köpa produkter och tjänster som stöder den cirkulära ekonomin.

50.

Kommittén betraktar en minskning av livsmedelssvinnet som ett såväl ekonomiskt och miljömässigt som etiskt viktigt område i den cirkulära ekonomin och hänvisar till sina yttranden inom ramen för lagstiftningspaketet och sitt initiativyttrande om ”Livsmedelssvinn” (11).

51.

Kommittén anser inte att åtgärder för att minska livsmedelssvinnet i värdekedjan endast är en angelägenhet för medlemsstater, lokala och regionala myndigheter och företag, utan menar att även kommissionen och andra EU-institutioner spelar en avgörande roll mot bakgrund av frågans koppling till andra politikområden (t.ex. hygienbestämmelser/konsumentskydd, handelsnormer och jordbruksstöd).

52.

Kommittén anser att det särskilt inom byggbranschen krävs en helhetssyn med tanke på omfattningen av branschens avfall och dess ständigt ökande komplexitet. Särskilt för byggprodukter måste ekodesignen ta fasta på hela livscykeln och därför bör ökat fokus ligga på ekodesign för denna produktgrupp. Även om intresset för att förbättra resurseffektiviteten inom EU:s byggnadssektor är odiskutabelt innebär de olika nationella strategierna inom både offentlig och privat sektor att arbetsmiljön blir alltmer komplex för alla berörda parter. Avsaknaden av gemensamma mål, indikatorer och data samt bristen på ömsesidigt erkännande av de olika inriktningarna skulle snabbt kunna tillintetgöra de framsteg som redan gjorts och orsaka snedvridningar på den inre marknaden när det gäller planläggning, utformning, byggnation och tillverkning.

53.

För att tillämpa principerna för cirkulär ekonomi i fastighets- och byggbranschen måste man utforma projekt ”i lager”, välja ut särskilda material och komponenter samt redan vid byggandet ta hänsyn till faktorer som demontering och anpassningsbarhet. Industrin måste därför göras delaktig och avfall omdefinieras som en värdefull resurs, och byggnader bör bli ”materialbanker” för framtida generationer. För detta måste man skapa materialstrukturer och byggnadsdelar som helt eller delvis kan plockas isär eller demonteras så att de olika komponenterna kan återanvändas, materialen återvinnas eller hela byggnader återuppföras på en annan plats.

54.

Kommittén betonar den regionala relevansen hos den cirkulära ekonomin för byggavfall, eftersom detta på grund av sin mängd och vikt inte lämpar sig ekonomiskt för långa transporter och därför i hög grad stannar i ursprungsregionen.

55.

Kommittén ser byggbranschen som ett viktigt insatsområde för offentliga förvaltningar på alla nivåer, eftersom dessa som ägare av offentliga byggnader och ansvariga för att bygga och underhålla infrastruktur bör gå i bräschen för ett brett marknadsinträde för innovativa, miljövänliga förfaranden och produkter, t.ex. sekundär ballast från bygg- och rivningsavfall inom vägbyggnad och anläggningsarbeten (12).

56.

Kommittén betonar att lokala och regionala myndigheter spelar en särskilt viktig roll vid tillstånd för bygg- och rivningsprocesser och att de för integreringen av den cirkulära ekonomin i denna sektor bör få stöd i form av EU-riktlinjer.

57.

Kommittén upprepar att utvecklingen av indikatorer för bedömning av byggnaders livscykelrelaterade miljöprestanda är viktig för lokala och regionala myndigheter i EU och en förutsättning för utvecklingen av allmänna mål och normer för miljöskyddet i byggsektorn. Lokala och regionala myndigheter bör involveras när dessa indikatorer utvecklas (13).

58.

Kommittén konstaterar att områdena läkemedel och nanomaterial som avfall eller spill i miljön saknas i handlingsplanen och på kort sikt måste tas upp som nya prioriteringar genom lämpliga strategier.

59.

Kommittén välkomnar att kommissionen i handlingsplanen åtar sig att genom målinriktade åtgärder stödja medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna när det gäller att stärka deras åtgärder för den cirkulära ekonomin och för detta avsätter medel åt dem från olika EU-finansieringsinstrument, t.ex. de europeiska struktur- och investeringsfonderna, Efsi, Life, Horisont 2020 och Cosme, för att utveckla projekt för den cirkulära ekonomin. Kommittén framhäver behovet av att förbättra synergier mellan olika fonder och program och av att förenkla användningen av dessa. Kommittén efterlyser en strategi med en enda kontaktpunkt.

60.

Kommittén hänvisar i samband med detta till att dessa finansieringsinstrument ofta inte är anpassade till regionernas och de lokala och regionala myndigheternas behov och ber därför om att dessa även anpassas till deras behov och ekonomiska och administrativa möjligheter. Det är nödvändigt att justera åtgärderna och instrumenten beroende på förutsättningarna i de olika europeiska regionerna, vilket i klartext innebär att man ska ta hänsyn till befolkningstätheten och befolkningens fördelning i området.

61.

Kommittén påpekar att de europeiska struktur- och investeringsfondernas operativa program fastställdes redan före handlingsplanen och att de investeringsåtgärder som krävs för den cirkulära ekonomin därför inte kunnat planeras på ett sådant sätt att de även möjliggör mindre projekt för minskat avfall, uppbyggnad av nätverk för återanvändning, reparationer, delningsekonomi, utprovning av nya förfaranden vid sortering och behandling av avfall eller kapacitetsutbyggnad för små och medelstora företag eller medvetandegörande av allmänheten.

62.

Kommittén uppmanar därför kommissionen att ta större hänsyn till detta under nästa stödperiod och sammantaget vika lika stor plats åt frågan om den cirkulära ekonomin i struktur- och investeringsfonderna under kommande stödperiod som klimatförändringarna hittills har fått.

63.

Vi uppmanar kommissionen att också inom den cirkulära ekonomin främja mer ”omvälvande teknik”, dvs. teknik som genomgripande kan förändra eller helt tränga undan hela marknadssegment, så att kunskaperna utnyttjas bättre.

64.

ReK uppmanar kommissionen att lämna regelbundna lägesrapporter om genomförandet av handlingsplanen till Europeiska regionkommittén, att regelbundet diskutera de framsteg som gjorts med kommittén och att undersöka möjligheten att begära förberedande yttranden av kommittén för att göra det möjligt för kommittén att bidra redan i den politiska förberedelsefasen.