52012DC0565

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om införlivandet av direktiv 2009/81/EG om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet

I. Sammanfattning

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG av den 13 juli 2009 om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet och om ändring av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG[1] är en viktig del i kommissionens politik för att skapa en verkligt europeisk marknad för försvarsmateriel och rättvisa konkurrensvillkor på både europeisk och global nivå. Det innebär att försvarsinköp och känsliga inköp för första gången omfattas av de särskilda reglerna för den inre marknaden, vilket främjar öppenhet och konkurrens och innebär att upphandlingsbehoven kan tillgodoses inom allt snävare finansiella ramar.

De flesta av de 23 medlemsstater som hade införlivat direktivet i juli 2012 har vid första anblicken gjort detta korrekt. Den stora majoriteten av medlemsstaterna har också införlivat de icke-obligatoriska bestämmelserna om underentreprenader, som framför allt syftar till att öka konkurrensen i de utvalda anbudsgivarnas försörjningskedjor. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka införlivandet och innehållet i de nationella införlivandeåtgärderna för att se till EU-lagstiftningen följs fullt ut. Kommissionen kommer framför allt att vidta åtgärder för att slutföra avvecklingen av offsetaffärer, som strider mot de grundläggande principerna i fördraget.

När direktivet har införlivats kommer kommissionen att prioritera övervakningen av att medlemsstaterna tillämpar direktivet korrekt. Utmaningarna kommer att variera mellan medlemsstaterna, särskilt beroende på kapaciteten i den enskilda medlemsstatens nationella försvarsindustri. För att skapa rättvisa villkor för den europeiska industrin och en effektiv europeisk försvarsmarknad är det dock nödvändigt att garantera en rättvis och öppen konkurrens i hela EU.

Samtidigt fortsätter kommissionen, i samarbete med medlemsstaterna och Europeiska försvarsbyrån, att undersöka hur man kan stärka den inre marknaden inom denna sektor, som är av strategisk betydelse för unionen.

II. Inledning

Tillsammans med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/43/EG av den 6 maj 2009 om förenkling av villkoren för överföring av försvarsrelaterade produkter inom gemenskapen[2] är direktivet ett viktigt bidrag till upprättandet av en verkligt europeisk marknad för försvarsmateriel och till att förstärka den europeiska försvarsindustriella och teknologiska basen.

Försvars- och (i mindre grad) säkerhetsmarknader är mycket specifika. Kundsidan är främst (uteslutande i fråga om försvar) offentlig och medlemsstaterna har ensamt ansvar för det nationella försvaret och den nationella säkerheten. Dessutom är försvarsutgifterna och försvarsindustrins kapacitet starkt koncentrerade till ett fåtal medlemsstater. På grund av produkternas egenskaper är marknaderna starkt reglerade, vissa företag har strategisk betydelse och upphandlingsbeslut avgörs också ofta av politiska och strategiska överväganden.

I direktivet föreskrivs upphandlingsregler som är särskilt anpassade till det unika med försvars- och säkerhetsmateriel, dvs. deras känslighet och komplexitet. Direktivet omfattar särskilda bestämmelser om försörjningstrygghet och informationssäkerhet som medger obegränsad användning av det mest flexibla tilldelningsförfarandet. Nu har medlemsstaterna tillgång till EU-omfattande regler som de kan tillämpa på komplexa och känsliga transaktioner utan att äventyra sina legitima säkerhetsintressen. Försvarskontrakt bör därför som regel inte längre tilldelas utanför reglerna för den inre marknaden med hänvisning till undantagsklausulen i artikel 346 i EUF-fördraget. Detta bör leda till större öppenhet och ökad konkurrens vilket i sin tur bör främja konkurrenskraften och förmågan till innovation hos den europeiska industrin och hjälpa medlemsstaterna att tillgodose sina upphandlingsbehov trots ständigt krympande budgetar.

Detta direktiv skulle införlivas av medlemsstaterna senast den 21 augusti 2011. Den här rapporten följer artikel 73 i direktivet där det anges att kommissionen ska rapportera ”om de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att införliva direktivet, särskilt artiklarna 21 och 50–54”.

I rapporten bedöms det allmänna läget för medlemsstaternas införlivande av direktivet. Därefter behandlas de avgörande bestämmelserna för att upprätta en europeisk marknad för försvarsmateriel: tillämpningsområdet (artikel 2), undantag från tillämpningen av direktivet (artiklarna 12 och 13), bestämmelserna om underentreprenad (artiklarna 21 och 50–54), samt prövningsförfarandena (artiklarna 55–64). Dessutom beskrivs läget i fråga om offsetaffärer vars fortsatta närvaro är ett allvarligt hot mot den korrekta tillämpningen av direktivet.

III. Läget för införlivandet av direktiv 2009/81/EG

Tre medlemsstater hade anmält till kommissionen att de hade införlivat direktivet fullständigt den 21 augusti 2011 och en fjärde medlemsstat anmälde att införlivandet var fullständigt i september 2011. Därför inledde kommissionen överträdelseförfaranden mot 23 medlemsstater (artikel 258 i EUF-fördraget) genom skriftliga formella underrättelser. Detta ledde till att ytterligare 15 medlemsstater anmälde ett fullständigt införlivande fram till mars 2012. För de återstående åtta medlemsstaterna fortsatte kommissionen överträdelseförfarandena genom att utfärda motiverade yttranden till dem. Fram till juni 2012 hade två av dessa medlemsstater införlivat direktivet fullständigt, medan två medlemsstater endast hade införlivat det delvis.

Fram till juli 2012 hade fyra medlemsstater ännu inte anmält införlivandeåtgärder till kommissionen. Kommissionen kommer att hänskjuta dessa fall av uteblivet eller ofullständigt införlivande till EU-domstolen i vederbörlig ordning.

Eftersom majoriteten av medlemsstaterna har införlivat direktivet med kraftiga förseningar håller kommissionen fortfarande på med sina kontroller av att de nationella genomförandeåtgärderna verkligen är förenliga med direktivet.

IV. Nationella genomförandeåtgärder för de viktigaste delarna i direktivet

A. Direktivets tillämpningsområde (artikel 2)

För att direktivet ska kunna tillämpas effektivt är det mycket viktigt att medlemsstaternas nationella genomförandeåtgärder är tillämpliga på alla upphandlingar som omfattas av direktivets tillämpningsområde. Ett korrekt införlivande av artikel 2 är därför avgörande.

Enligt artikel 2 ska direktivet tillämpas på kontrakt som tilldelas ”på försvars- och säkerhetsområdet för a) tillhandahållande av militär utrustning, inbegripet alla tillhörande delar, komponenter och/eller underenheter, b) tillhandahållande av utrustning av känslig karaktär, inbegripet alla tillhörande delar, komponenter och/eller underenheter, c) byggentreprenader, varor och tjänster, som direkt hänför sig till den utrustning som avses i led a och b under hela dess livslängd, d) byggentreprenader och tjänster specifikt för militärändamål, eller byggentreprenader och tjänster av känslig karaktär”. Det är alltså föremålet för upphandlingen som avgör tillämpningen av direktivet.

Inom försvarsområdet baseras direktivets tillämpningsområde på tillämpningsområdet för artikel 346 i EUF-fördraget och täcker i princip alla kontrakt om upphandling av militär utrustning, byggentreprenader och tjänster. Dessutom ska direktivet också tillämpas på alla känsliga inköp som har ett säkerhetssyfte och omfattar sekretessbelagd information. Alla övriga kontrakt om försvars- och säkerhetsområdet omfattas fortfarande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster[3] och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster[4], som reglerar civil offentlig upphandling.

Sexton medlemsstater har införlivat artikel 2 genom att i princip använda samma ordalydelse som i direktivet. Sex medlemsstater har dock använt en annan ordalydelse. Några av dem skulle i sak kunna ändra direktivets tillämpningsområde.

En medlemsstat har t.ex. begränsat tillämpningen av de nationella genomförandeåtgärderna till specifika upphandlande myndigheter. Kontrakt som tilldelas av andra upphandlande myndigheter inom direktivets viktigaste tillämpningsområde kommer alltså inte att omfattas. En metod där det görs åtskillnad på detta sätt äventyrar de rättvisa villkoren i Europa för upphandling av alla kontrakt som omfattas av direktivet och är alltså oförenlig med direktivet.

Vissa medlemsstater använder särskilda nationella förteckningar för att fastställa direktivets tillämpningsområde på försvarsområdet. I princip är dessa förteckningar legitima hänvisningar för tolkningen av artikel 2, förutsatt att de återspeglar förteckningen från 1958[5]. De kommer att genomgå en mer detaljerad bedömning för att avgöra om så är fallet.

En medlemsstat anger uttryckligen att ”produkter med dubbla användningsområden” ska omfattas av direktivets tillämpningsområde. Enligt EU-domstolens rättspraxis (dom av den 7 juni 2012 i mål C-615/10) ska sådana produkter omfattas av de strängare bestämmelserna i direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG och inte av bestämmelserna i direktivet.

På det hela taget anser kommissionen dock att de flesta medlemsstater har införlivat artikel 2 korrekt. Kommissionen kommer att noggrant behöva granska vilka åtgärder som krävs för att se till att just denna bestämmelse tillämpas fullständigt i alla medlemsstater.

B. Undantag från tillämpningen av direktivet (artiklarna 12 och 13).

I direktivet föreskrivs särskilda undantag från dess tillämpningsområde i artiklarna 12 och 13. I enlighet med artikel 11 i EU-domstolens rättspraxis måste dessa undantag från EU-rätten tolkas restriktivt. Därför är det oerhört viktigt för att direktivet ska fungera effektivt att medlemsstaterna införlivar dessa bestämmelser korrekt.

Enligt artikel 12 är vissa kontrakt som tilldelas i enlighet med internationella regler undantagna från direktivet. Dessa undantag baseras på undantagen i direktiven 2004/17/EG respektive 2004/18/EG, men de har anpassats till den särskilda situationen för försvarsområdet. Framför allt anges i artikel 12 c att en upphandling som görs i enlighet med särskilda förfaranderegler som tillämpas av en internationell organisation är undantagen från direktivet, om organisationen gör inköp för sitt eget bruk, eller om medlemsstaten är skyldig att tilldela kontrakt i enlighet med sådana särskilda förfaranderegler.

De nationella genomförandeåtgärderna i tio medlemsstater innehåller samma ordalydelse som artikel 12 i direktivet. Tretton medlemsstater har använt en annan ordalydelse, men den förefaller inte påverka undantagens konkreta omfattning. Minst en medlemsstat har dock utökat räckvidden för undantaget enligt artikel 12 c. Enligt den medlemsstatens nationella genomförandebestämmelser är undantaget inte begränsat till att gälla inköp för en internationell organisations ändamål.

I artikel 13 finns alla övriga särskilda undantag, varav några är identiska med undantagen i direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG. Försvarsspecifika undantag gäller främst kontrakt som innebär att information måste lämnas ut (artikel 13 a), avser underrättelseverksamhet (artikel 13 b), tilldelas inom ramen för ett samarbetsprogram (artikel 13 c) eller som tilldelas i tredjeland (artikel 13 d). Ett sista undantag gäller försäljning från en regering till en annan regering (artikel 13 f)

De nationella genomförandeåtgärderna i nio medlemsstater innehåller samma ordalydelse som artikel 13 i direktivet. Fjorton medlemsstater har använt en annan ordalydelse. Precis som för artikel 12 förefaller de flesta av dessa skillnader inte ändra artikelns konkreta omfattning.

De få mer omfattande ändringarna gäller framför allt undantag när information avslöjas (artikel 13 a) och undantaget i samband med samarbetsprogram (artikel 13 c).

Enligt artikel 13 a ska direktivet inte tillämpas på kontrakt för vilka tillämpningen av detta direktiv skulle kräva att en medlemsstat tillhandahåller information vars avslöjande den anser strida mot sina väsentliga säkerhetsintressen. Detta undantag grundas på artikel 346.1 a i EUF-fördraget där det föreskrivs följande: ”Ingen medlemsstat ska vara förpliktad att lämna sådan information vars avslöjande den anser strida mot sina väsentliga säkerhetsintressen.” I direktivet förtydligas att om en medlemsstat inte är skyldig att lämna information i den mening som avses i artikel 346.1 a i EUF-fördraget, är den inte heller skyldig att tillämpa direktivet.

Alla medlemsstater utom två har införlivat detta undantag korrekt. En medlemsstat har inte införlivat undantaget och den andra medlemsstaten gör undantag för alla kontrakt för vilka ett offentliggörande skulle innebära att sekretessbelagd information avslöjas, vilket går utöver vad som anges i artikel 13 a. Kontrakt som inbegriper sekretessbelagd information omfattas av direktivet och kan omfattas av särskilda bestämmelser som garanterar säkerheten för denna information.

Andra viktiga ändringar i omfattningen för ett särskilt undantag gäller artikel 13 c. Den utesluter vissa kontrakt inom ramen för samarbetsprogram från direktivet. Undantaget i sig verkar ha införlivats korrekt av alla medlemsstater. Detta gäller dock inte skyldigheten att informera kommissionen när sådana avtal som anges i artikel 13 c ingås. I en medlemsstat finns det ingen skyldighet att informera kommissionen och i en annan behöver kommissionen endast informeras när samarbetsprogrammet upphör. Alla andra undantag enligt artikel 13 verkar ha införlivats korrekt.

Eftersom undantag måste tolkas strikt kommer kommissionen övervaka medlemsstaternas användning av undantag noggrant och kontrollera att inget av dem, särskilt undantagen enligt artikel 12 och undantaget av försäljning mellan regeringar (artikel 13 f) används för att kringgå bestämmelserna i direktivet.

C. Bestämmelser om underentreprenad (avdelning III, artiklarna 21 och 50–54)

I direktivet fastställs omfattande regler för underentreprenader. Syftet är att stärka konkurrensen inom de utvalda anbudsgivarnas försörjningskedjor. Ju mer systematiskt de används av de upphandlande myndigheterna, desto mer kommer de att förbättra tillgången till marknaden, särskilt för små och medelstora företag och ekonomiska aktörer som är etablerade i mindre länder. På så sätt kommer de att bidra till en verkligt europeisk marknad för försvarsmateriel. Reglerna för underentreprenader är därför en hörnsten för kommissionens politik.

Enligt artikel 73 ska kommissionen särskilt rapportera om införlivandet av dem. Dessa regler är nya i den europeiska lagstiftningen om offentlig upphandling. I direktiv 2004/17/EG och 2004/18/EG anges endast att ”en upphandlande myndighet [får] begära eller kan åläggas av en medlemsstat att begära att anbudsgivaren i anbudet anger hur stor del av kontraktet som kan komma att läggas ut på tredje part samt vilka underleverantörer som föreslås”. De upphandlande myndigheterna ges inga ytterligare rättigheter enligt direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG att ingripa i huvudentreprenörens val av underentreprenörer.

Denna grundläggande princip upprepas i artikel 21.2, men direktivets bestämmelser ger medlemsstaterna och deras upphandlande myndigheter nya viktiga verktyg.

För det första kan de upphandlande myndigheterna enligt artikel 21.3 ålägga den utvalda anbudsgivaren att tilldela alla eller vissa av de föreslagna underleverantörskontrakten genom det konkurrensutsatta förfarande som beskrivs i avdelning III i direktivet. Medlemsstaterna var skyldiga att införliva denna bestämmelse, men kunde själva välja om de upphandlande myndigheterna skulle vara fria att besluta att underleverantörskontrakt skulle tilldelas genom ett sådant konkurrensutsatt förfarande eller om skulle vara skyldiga att göra detta.

Tjugotvå medlemsstater har gett sina upphandlande myndigheter möjlighet att ålägga den utvalda anbudsgivaren att tilldela sina underleverantörskontrakt genom det konkurrensutsatta förfarandet. Ingen medlemsstat ålägger sina upphandlande myndigheter att kräva detta av den utvalda anbudsgivaren. En medlemsstat verkar helt ha underlåtit att införliva artikel 21.3.

För det andra får medlemsstaterna enligt artikel 21.4 föreskriva att den utvalda anbudsgivaren ska åläggas att lägga ut en del av kontraktet på underentreprenad. Medlemsstaterna får dock själva välja om dessa bestämmelser ska införlivas. Om en medlemsstat inför obligatoriska underentreprenader har den två alternativ: Den kan antingen ge sina upphandlande myndigheter möjlighet att ålägga den utvalda anbudsgivaren att använda sig av underentreprenad, eller ålägga sina upphandlande myndigheter att göra detta. Båda alternativen skapar ytterligare affärsmöjligheter för potentiella underleverantörer.

Det måste påpekas att den utvalda anbudsgivaren endast får åläggas att lägga ut upp till 30 procent av huvudkontraktet på underentreprenad och att underleverantörskontrakten måste tilldelas genom ett konkurrensutsatt förfarande enligt avdelning III.

Endast två medlemsstater har valt att inte föreskriva obligatorisk underentreprenad. Alla andra medlemsstater har gett sina upphandlande myndigheter möjlighet att kräva underentreprenad utan att ålägga dem att göra detta.

En preliminär bedömning pekar på att medlemsstaterna införlivande av bestämmelserna om underentreprenad överlag är förenliga med direktivet. Kommissionen välkomnar att en majoritet av medlemsstaterna har tagit vara på denna möjlighet att förbättra konkurrensen i försörjningskedjorna och är säker på att detta kommer påverka den inre marknaden positivt. Eftersom bestämmelserna om underentreprenader är ett viktigt verktyg för att skapa rättvisa villkor på europeisk nivå för försvarsmarknaden kommer kommissionen att övervaka medlemsstaternas användning av dem noggrant.

D. Prövningsmekanism, artiklarna 55–64

Direktivet inbegriper en omfattande uppsättning bestämmelser för att ge förlorande anbudsgivare effektiva överprövningsmöjligheter. Dessa bestämmelser baseras på bestämmelserna om samordning av nationella prövningssystem för civila upphandlingar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/66/EG av den 11 december 2007 om ändring av rådets direktiv 89/665/EEG och 92/13/EEG vad gäller effektivare förfaranden för prövning av offentlig upphandling[6].

Ungefär hälften av medlemsstaterna har införlivat bestämmelserna om prövning i de nationella genomförandebestämmelserna för direktivet. Den andra hälften har valt att införliva dessa bestämmelser i sina övergripande regler om rättsmedel.

I direktivet föreskrivs vissa anpassningar av det övergripande prövningssystemet för att ta hänsyn till försvarsområdets särskilda egenskaper. I denna rapport tar vi upp de två viktigaste.

För det första föreskrivs i artikel 56.10 att medlemsstaterna kan ”besluta att ett specifikt organ ska ha exklusiv behörighet att pröva kontrakt på området för försvar och säkerhet” i syfte att garantera en tillräcklig sekretess för sekretessbelagda uppgifter. Bestämmelsen omfattar också särskilda regler för hur man ska göra för ”att hemlighålla sekretessbelagda uppgifter och samtidigt respektera rätten till ett försvar”.

Ingen medlemsstat verkar ha använt alternativet att ge ett specifikt organ behörighet. Endast ett fåtal medlemsstater har tagit med särskilda regler om säkerhetskontrollsystem för medlemmar i prövningsorganet. Dessa regler gäller villkoren för att en medlem i prövningsorganet ska få delta i behandlingen i ett ärende, men innehåller inga särskilda bestämmelser om att bevilja eller begära godkännande enligt ett säkerhetskontrollsystem. Det verkar därför som om medlemsstaterna inte delade vissa av de farhågor som uttrycktes i lagstiftningsprocessen och som gav upphov till de specifika bestämmelserna i direktivet om detta.

För det andra anges i artikel 60.3 att ett prövningsorgan inte behöver anse att ett avtal är ogiltigt, även om det har tilldelats på olagligt sätt, ”om prövningsorganet, efter att ha undersökt alla relevanta omständigheter, finner att tvingande hänsyn till ett allmänintresse, i synnerhet rörande försvars- och/eller säkerhetsintressen, kräver att avtalets giltighet bör upprätthållas. (...) Ett kontrakt får emellertid inte anses vara utan verkan om detta i hög grad skulle äventyra existensen för ett bredare försvars- eller säkerhetsprogram som är av avgörande betydelse för en medlemsstats säkerhetsintressen.”

Alla medlemsstater utom två har tagit med denna specifika möjlighet att avstå från att ogiltigförklara ett avtal.

En preliminär bedömning pekar på att medlemsstaternas införlivande av prövningsbestämmelserna överlag är förenliga med direktivet. Därför förväntar sig kommissionen att upphandlingarna inom försvars- och säkerhetsområdet kommer att omfattas av effektiv nationell prövning.

V. Direktivets inverkan på medlemsstaternas bestämmelser om offsetaffärer

Tidigare tillämpade 18 medlemsstater en politik för offsetaffärer som krävde kompensation (”offsetaffärer”) från utländska leverantörer vid upphandling av försvarsmateriel utomlands. I dessa medlemsstater var de upphandlande myndigheterna i allmänhet skyldiga att kräva sådan kompensation för inköp över ett visst värde. Dessa krav på offsetaffärer är begränsande åtgärder som strider mot fördragets grundläggande principer. De diskriminerar ekonomiska aktörer, varor och tjänster från andra medlemsstater och hindrar den fria rörligheten för varor och tjänster.

Det betyder att offsetaffärerna hotar den korrekta tillämpningen av direktivet och hindrar upprättandet av rättvisa europeiska villkor för försvarsupphandlingar. EU-lagstiftningen kan endast tolerera offsetaffärer på grundval av ett undantag som baseras på fördraget, särskilt artikel 346.1 b i EUF-fördraget, dvs. om det krävs en offsetaffär för att skydda en medlemsstats väsentliga säkerhetsintressen. Den berörda medlemsstaten måste dock motivera användningen av undantaget från fall till fall.

Därför har kommissionen haft nära kontakter med de 18 berörda medlemsstaterna och hjälpt dem att avskaffa eller se över sina regler för offsetaffärer. Detta har lett till att dessa medlemsstater antingen har avskaffat bestämmelserna eller har sett över sin lagstiftning. I det senare fallet krävs det inte längre systematiskt offsetaffärer, utan endast i särskilda fall när villkoren i artikel 346 i EUF-fördraget är uppfyllda. Det har alltså gjorts stora rättsliga förändringar. Dessutom har Europeiska försvarsbyrån och dess deltagande medlemsstater förtydligat att byråns uppförandekod för offsetaffärer endast får tillämpas på affärer som är befogade på grundval av artikel 346 i EUF-fördraget.

Kommissionen kommer nu att övervaka om dessa ändringar kommer att leda till någon ändring i praktiken. Kommissionen är övertygad om att det krävs en snabb avveckling av det diskriminerande systemet med offsetaffärer för att skapa en verkligt europeisk marknad för försvarsmateriel. Därför kommer kommissionen att vidta lämpliga åtgärder om så inte sker. Det kommer den också att göra om medlemsstaterna fortsätter att ha regler om offsetaffärer som uppenbart är oförenliga med EU-lagstiftningen.

VI. Slutsatser

Syftet med direktivet är att skapa rättvisa europeiska villkor som gäller för såväl stora som små medlemsstater och företag. Försvarsupphandlingar omfattas nu av regler för den inre marknaden och undantag från dem medges endast i undantagsfall. Det betyder att medlemsstaterna nu måste offentliggöra affärsmöjligheter, tillämpa harmoniserade förfaranden och avveckla offsetaffärer.

Det har visat sig vara svårt för de allra flesta medlemsstater att införliva direktivet i tid. De flesta av de 23 medlemsstater som hade införlivat direktivet i juli 2012 har dock vid första anblicken gjort detta korrekt. Kommissionen anser framför allt att det är ett gott tecken att många medlemsstater också har införlivat de icke-obligatoriska bestämmelserna om underentreprenader och på så sätt tagit vara på den extra möjligheten att främja konkurrensen.

Det är nödvändigt med en enhetlig och korrekt tillämpning av direktivet för att förstärka den europeiska försvarsindustriella och teknologiska basen. Därför kommer kommissionen noggrant att övervaka framför allt användningen av uteslutning och undantag samt avvecklingen av offsetaffärer. Rent generellt påverkar denna rapport inte kommissionens befogenhet att inleda överträdelseförfaranden mot enskilda medlemsstater vars nationella genomförandeåtgärder inte är förenliga med direktivets bestämmelser.

Dessutom kommer kommissionen särskilt att uppmärksamma direktivets inverkan på försvarsmarknadens öppenhet och styrkan i den europeiska försvarsindustriella basen. Senast den 16 augusti 2016 kommer kommissionen att rapportera om detta till Europaparlamentet och rådet i enlighet med artikel 73.2.

Det kan komma att krävas ytterligare initiativ för att främja den inre marknaden på detta område, med insatser från alla berörda parter, särskilt medlemsstaterna och industrin. Kommissionen har å sin sida inrättat en arbetsgrupp för att undersöka möjligheter att vidareutveckla den europeiska politiken inom försvarssektorn. Den kommer att göra detta tillsammans med Europeiska försvarsbyrån och i nära samarbete med alla övriga intressenter för att garantera samstämmiga europeiska ansträngningar inom ett område som är av strategisk betydelse för unionen som helhet.

[1]               EUT L 216, 20.2009, s. 76 (nedan kallat direktivet).

[2]               EUT L 146, 10.6.2009, s. 1.

[3]               EUT L 134. 30.4.2004, s. 1.

[4]               EUT L 134. 30.4.2004, s. 114.

[5]               Beslut om förteckningen över de produkter (vapen, ammunition och krigsmateriel) för vilka artikel 223.1 b – numera artikel 345.1 b i EUF-fördraget – i fördraget ska tillämpas (beslut 255/58). Protokoll av den 15 april 1958: dok. 368/58.

[6]               EUT L 335, 20.12.2007, s. 31.