18.5.2010

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/48

---

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Universitet för Europa”

(initiativyttrande)

(2010/C 128/09)

Huvudföredragande: Joost VAN IERSEL

Den 5 mars 2009 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Universitet för Europa”.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning (observationsgruppen för Lissabonstrategin) fick i uppdrag att utarbeta ett yttrande i ärendet.

Med hänsyn till ärendets karaktär utnämnde kommittén vid sin 457:e plenarsession den 4–5 november 2009 (sammanträdet den 4 november) Joost VAN IERSEL till huvudföredragande. Yttrandet antogs av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén med 158 röster för, 8 emot och 12 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Enligt EESK har universiteten en mycket viktig roll i kunskapstriangeln – utbildning, forskning och innovation. De bör betraktas som avgörande för en hållbar socioekonomisk utveckling i Europa. I det nuvarande suboptimala universitetssystemet är universitetens stora potential inte tillräckligt utvecklad. I Lissabonstrategin efter 2010 bör utrymme ges åt förbättring.

1.2   Efter Bologna-konferensen 1999, och senare Lissabonstrategin, har universiteten fått en allt högre prioritering på EU-nivå. Trots att medlemsstaterna och universiteten satt upp nya mål, finns en växande känsla av olust bland akademiker och i samhället om fragmentiseringen av den europeiska högre utbildningen och om takten i genomförandet av de reformer som krävs.

1.3   EESK understryker behovet av att reformera de europeiska universiteten, mot bakgrund av den globala ekonomiska, tekniska och pedagogiska utvecklingen och den rådande krisen som medför krav på bättre valuta för pengarna, en bättre miljö och ökade möjligheter för studenter, lärare och forskare.

1.4   De nödvändiga anpassningarna innebär att universiteten ska utföra sin offentliga uppgift med större självstyre och ansvarsskyldighet gentemot samhället. Det krävs också utvidgade (tillräckliga) finansieringsmöjligheter, ökad insyn och öppenhet, samarbete med näringslivet, främjande av framstående utbildning och forskning (i världsklass) samt tillfredsställande metoder för administration av personalresurser.

1.5   EESK vill betona behovet av en gemensam europeisk metod för att bedöma prestanda och för att samla in jämförbar information. En sådan bedömningsmetod bör vara resultatet av en djupgående studie genomförd av oberoende experter och den bör gå vida utöver ”citeringar” och den endimensionella Shanghai-listan, och omfatta ett brett fält av flerdimensionella indikatorer (1).

1.6   Aktuella och jämförbara normer för utbildning och forskning bör, förutom att utgöra en bred bas som underlättar tvärvetenskaplig utveckling och nya kombinationer, gynna mångfald och specialisering bland universitet och på det sättet ersätta homogenitet och likformighet.

1.7   EESK förespråkar en konsekvent integration av universiteten i en omarbetad Lissabonstrategi inom ramen för det europeiska området för högre utbildning och det europeiska forskningsområdet (2).

1.8   Studenter och forskare bör erbjudas ökade möjligheter att ägna sig åt tvärvetenskapliga karriärer inom Europa. Detta innebär bland annat en metod för öppen rekrytering och en forskarstadga som är kopplad till införandet av den femte friheten, d.v.s. fri rörlighet för kunskap, medan mångfalden i synsätt och konkurrens bevaras för att nå bästa resultat.

1.9   Det bör finnas en öppen hållning i hela Europa gentemot akademiska lärare, forskare och studenter från tredjeländer och vetenskapligt ledande universitet.

1.10   EESK förespråkar rådgivande utbildningsplattformar på EU-nivå och nationell nivå som innefattar representanter från det civila samhället. Både internationella och regionala spetsforskningscenter bör engagera sig i sina omliggande samhällen och regioner. Detta kan även utveckla en entreprenörsanda i universiteten och stödja ekonomi- och kunskapsbaserade kluster.

1.11   En självständig roll och ställning för universiteten såsom fallet var för länge sedan, kommer att uppmuntra och stärka dem som intellektuella drivkrafter i Europa. Inriktningen i Europa på utbildning och undervisning, vetenskap och toppforskning bör inte begränsas endast till att utvidga och fördjupa europeisk FoU, nyskapande och undervisning. Den bör även utvidgas till annan kompetens och andra discipliner, till exempel medicinsk forskning och praktik, socioekonomiska vetenskaper och humanistiska ämnen.

1.12   Kommissionen bör ge fortsatt stöd och ha en tydlig och aktiv roll i denna process.

1.13   EESK betraktar inte en intensifierad förbindelse mellan universiteten och EU som en teknisk angelägenhet. Den bör inte heller vara begränsad till den ekonomiska aspekten, hur viktig denna än är. Det som står på spel är en horisont bortom detta, universitetens generella betydelse för livslångt lärande, för utbildning och intellektuellt liv, för samhället och för civilisationen.

1.14   EU:s grundare och deras efterträdare hade sina anledningar till att hålla utbildningen utanför Romfördraget, men vi lever i en annan tid nu. Den nationella suveräniteten och mångfalden måste existera vid sidan av ett erkännande av att EU som sådant måste vara en jämställd partner och konkurrent på världsnivå. Universiteten är livsviktiga samarbetspartner för att uppnå detta.

1.15   Med andra ord bör universiteten som institutioner uppmuntras att utvecklas från outsiders till insiders i den europeiska integrationen. Rådet bör ge uttryck för en tydlig och framtidsorienterad syn på detta.

2.   Bakgrund

2.1   Historiskt sett har universiteten spelat en framträdande roll i det europeiska samhällets utveckling. De brukade stå i centrum för det intellektuella livet och har i många avseenden varit drivkrafter för utvecklingen.

2.2   Forskare och akademiker som flyttade fritt över kontinenten mellan självstyrande universitet hade ett stort inflytande på synen på alla tänkbara företeelser i samhället och vetenskapen. De kunde påverka generationer av olika kretsar och personligheter som var avgörande för den politiska, sociala och ekonomiska utformningen av det europeiska samhället.

2.3   Medan nationalstaten successivt växte fram från 1700-talet och framåt blev universiteten i stor utsträckning institutioner som erbjöd nationell utbildning och tjänade nationella intressen inom vetenskap och forskning. Denna utveckling blev djupt rotad. Trots ökad internationalisering, även inom vetenskapen, är högre utbildning och även vetenskap och teknik inom universiteten till viss del fortfarande en nationell angelägenhet.

2.4   Politisk inblandning blev successivt en del av dagordningen. Utbildningssystem på alla nivåer är nu baserade på och organiserade genom nationellt politiskt beslutsfattande. Högre utbildning har överallt fått en tydlig nationell prägel. Den karaktäriseras av många och komplicerade nationella skillnader i institutionerna, och ofta av likheter i utbildningen.

2.5   Viktiga element i denna mångskiftande europeiska bild är institutionella ramverk, former för finansiering, ledning, graden av självständighet samt professorers och forskares rekrytering och karriärutveckling.

2.6   Eftersom vetenskapen är gränslös blev akademiker och forskare själva alltmer en del av europeiska och globala nätverk. Följaktligen tenderar även forskningsprogram att internationaliseras, dock i begränsad utsträckning. Ett anmärkningsvärt undantag är den privata högre utbildningen – och särskilt handelshögskolor – som per definition är mer internationell både till omfattning och inriktning.

2.7   Romfördraget och efterföljande fördrag har inget kapitel om utbildning. Vid den tidpunkten såg man inget samband mellan ekonomisk integration och utbildning. Utbildningen förblev nationellt baserad och helt inordnad under subsidiariteten. Alla beslut som rör utbildning på europeisk nivå fattas i samarbete mellan regeringarna.

2.8   Trots det kunde delar av utbildningssektorn med tiden inte längre förbli oberoende av integrationsprocessen. Med starkt stöd från arbetsmarknadsparterna började detta med de utbildningsaspekter som hade den mest direkta kopplingen till ekonomin och arbetsmarknaden, till exempel utvecklingen av färdigheter och yrkesutbildning.

2.9   Från och med 1986 bidrog Erasmusprogrammet för studentutbyte till internationaliseringen av studenternas läroplaner. År 2009 utvidgades det med Erasmus Mundus. Särskilda projekt värda att nämna är Comett, ett utbytesprogram mellan universitet och näringsliv inom teknikområdet, Marie Curie, ett utbytesprogram för forskare, och Sokrates, som fokuserar på livslångt lärande.

2.10   En stort steg framåt för universiteten togs 1999, då utbildningsministrarna i 29 länder antog Bolognaförklaringen.

2.11   Bolognaprocessen har nu 46 medlemmar i hela Europa. Det övergripande målet är skapandet av ett europeiskt område för högre utbildning. Under det senaste årtiondet har antalet frågor som diskuteras ökat avsevärt (3). Bolognaprocessens prioriteringar är följande: införandet av utbildningssystem i tre nivåer (grund/magister/doktor – bachelor/master/doctorate) med ökad betoning på doktorandstudier och forskning, kvalitetssäkring, erkännande av meriter och examina, studieperioder, det europeiska systemet för överföring av studiemeriter, livslångt lärande, den högre utbildningens sociala dimension, rörlighet för studenter och personal samt utforskandet av den externa dimensionen av det europeiska området för högre utbildning.

2.12   I Lissabonstrategin läggs stor vikt vid kopplingen mellan kunskap och konkurrenskraft. Den fungerade som katalysator. Den hjälpte till att föra universiteten från periferin till centrum av gemenskapstänkandet. Ett växande antal forsknings- och innovationsprojekt som kommissionen har tagit initiativ till har resulterat i ett bredare samarbete inom Europa.

2.13   Av samma anledning har kommissionen i ett flertal meddelanden fastställt dagordningen för debatter om reformer och modernisering av universiteten (4).

2.14   Universitetsreformer pågår runt om i Europa i varierande takt.

2.15   Den förnyade Lissabonstrategin år 2005 gav också upphov till nya initiativ för att mobilisera universiteten. De viktigaste är rådets beslut om att inrätta det Europeiska forskningsrådet (EFR, 2007) och det Europeiska tekniska institutet (ETI, 2008). Samma anda ligger bakom grönboken ”Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter” (5).

2.16   Något som särskilt bör lyftas fram är den europeiska stadgan och uppförandekoden för rörlighet och fri marknad för forskare från 2005 (6). Stadgan och koden undertecknades av 800 institutioner för högre utbildning. Dock visar genomförandet att många institutioner inte tillämpar avtalet då specifika och framgångsrika traditioner i vissa fall får överhanden.

2.17   Kommissionen arbetar på en europeisk kvalitetsmärkning för att främja genomförandet av stadgan och koden som ska respektera en viss mångfald i synsätt.

2.18   Ett starkt engagemang från de europeiska universiteten i den europeiska integrationen är en långsiktig process. Akademiker, forskare och studenter är allt mer delaktiga i en internationell dynamik, men universiteten som institutioner förblir ofta hindrade av traditioner och nationella strukturer. Utvecklingen bromsas också upp på grund av att ”utbildning” som sådan fortfarande inte ingår i EG-fördraget.

2.19   De världsomspännande nätverken mellan akademiker och forskare utvidgas på grund av samspelet mellan universitet, forskningsinstitut och multinationella företag. Denna trend återspeglas även i gemenskapsprogrammen.

2.20   Detta yttrande är inriktat på nya trender och ramvillkor för ett effektivare och synligare engagemang från universiteten i den europeiska integrationen. Universiteten bör inte bara drivas fram av Lissabondagordningen utan bör själva bli starka pådrivare i processen, i linje med deras långvariga historiska uppgift.

3.   Allmänna kommentarer

3.1   Under de senaste årtiondena har initiativ och program för att främja internationaliseringen av den högre utbildningen i Europa intensifierats.

3.2   Mot bakgrund av nya impulser bör universiteten enligt EESK bli tydligt associerade med den förnyade Lissabonstrategin.

3.3   Internationella analyser visar att – med tanke på teknikens och innovationens hastighet såväl som den ökade konkurrensen – den europeiska akademiska världen i stort sett inte är tillräckligt förberedd för att spela sin roll fullt ut och tenderar i relativa termer även att förlora terräng (7).

3.4   Målet måste vara bästa möjliga kompetensutveckling och lika tillgång i hela Europa, utan all diskriminering, till möjligheten att gå mellan olika nivåer av (högre) utbildning och till livslångt lärande. Ett särskilt problem är antalet studenter som lämnar utbildningen i förtid. Effektivare metoder för handledning bör utvecklas. De europeiska universitetens offentliga uppdrag bör behållas, och detta utgör inte något hinder för att garantera kvalitet och spetskompetens (8).

Trots alla olikheter som kan ge upphov till avsevärda skillnader i de akademiska resultatens kvalitet bör gemensamma drag i Europa granskas. Inom ramen för detta yttrande är det värt att uppmärksamma följande:

3.5.1   Graden av självständighet. Bilden är oerhört komplex. Även om det finns en tendens att ge ökad självständighet till universiteten förblir i allmänhet de offentliga myndigheternas styrning dominerande (9). Brist på tillräcklig självständighet och ansvarsskyldighet tenderar att bekräfta traditionella perspektiv och överreglering. En offentlig struktur som upprätthålls av offentliga myndigheter bör inte fördröja självständighet (10). Målen bör vara att bättre förbereda studenter för arbetsmarknaden och att skapa en mer konstruktiv attityd gentemot forskning och innovation.

3.5.2   Finansieringssätt. Även i detta fall är bilden mycket skiftande men som helhet är offentlig finansiering avgörande (11). Detta gör i regel högre utbildning och forskning starkt beroende av politisk prioritering bland många andra behov, vilket ofta resulterar i otillräcklig finansiering. Dessutom ger det för lite uppmuntran att diversifiera finansieringskällorna, såsom finansiering från stiftelser och företag och införande av studieavgifter med tillskott av stipendier och lån (12).

3.5.3   Avsaknaden av insyn. Avsaknaden av pålitlig och jämförbar information om universiteten gör att studenter och forskare inte kan identifiera relevant kompetens och relevanta kurser i Europa. En europeisk metod för klassificering som ett verktyg för att skapa tydlighet är en avgörande aspekt. Detta skulle uppmuntra delgivning av kunskaper och samarbete i tillgängliga utbildnings- och forskningsprogram i Europa såväl som tillräcklig information och kvalitet. Detta kan stimulera en allmän rörlighet av både studenter och forskare.

3.6   Eftersom utbildning på olika nivåer är exklusivt nationella befogenheter, uppmuntras universiteten inte automatiskt till att se utanför de egna horisonterna och nationella gränserna. Resultatet är ett fragmenterat mönster av högre utbildningsinstitutioner som i ett flertal fall är mer eller mindre stängda för omvärldens dynamik.

3.7   Dessutom bibehålls fragmenteringen av skilda kvalitetskrav (även i tillämpningen av grund/magister-modellen), inte tillräckligt bra arbetsvillkor och ofta svag finansiering, som blockerar öppenhet, gemensamma akademiska värderingar och gränsöverskridande rörlighet, utom för de bästa forskarna.

3.8   En låg självständighetsgrad tenderar att skapa likformighet och homogenitet bland universiteten. Detta främjar i en rad länder ”allmänna” universitetskurser och forskningsinstitut i stället för heterogenitet och kvalificerad specialisering.

3.9   Program för forskning och innovation, som ofta är formade av nationella innovationsplattformar, är huvudsakligen nationsbaserade och i regel inte infogade i bredare perspektiv. Överlappningar och varierande kalendrar och dagordningar bekräftar fragmenteringen och förhindrar följaktligen specialisering.

3.10   Det är inte en bra grogrund för att dra till sig forskare och framstående lärare från utlandet, vare sig från andra medlemsländer eller från resten av världen. Dessutom är kompetensflykten till USA ett ständigt bekymmer. Samtidigt främjar Kina sina egna ytterst specialiserade toppuniversitet. Indien kommer att följa efter.

3.11   Ett flertal europeiska universitetsgrupperingar skapar i allt högre grad en samsyn på behovet av bättre villkor för FoU och potentiell kunskaps- och innovationskapacitet (13). Gemensamma forskningsprogram är lovande verktyg för samarbete och för att bekämpa fragmenteringen (14).

3.12   Bolognaförklaringen från 1999, som syftade till att skapa ett europeiskt område för högre utbildning senast 2010 och göra det mer konkurrenskraftigt genom olika reformer, följdes 2006 av en ny tankeställare från kommissionen (15). Kommissionen konstaterar helt riktigt att ”denna viktiga sektor i ekonomin och samhället måste dock omstruktureras och moderniseras från grunden om Europa ska kunna stå sig i den internationella konkurrensen inom utbildning, forskning och innovation” (16).

3.13   Det sker anpassningar men i för låg takt. Dessutom skiljer sig den nationella politiken vad gäller reglering av universiteten avsevärt mellan medlemsstaterna.

3.14   Tråkigt nog visar även diskussioner i dagens akademiska kretsar att utvecklingstakten mot det europeiska området är alltför tvekande.

3.15   Kostnaden för avsaknad av en europeisk dimension kan bli mycket hög. EESK förespråkar, som avslutning på dessa observationer, att den förnyade Lissabonstrategin av 2010 bör infatta en målinriktad modernisering av och samarbete mellan universiteten, bättre europeiskt samarbete och riktig öppenhet genom olika former av klassificering.

4.   Behovet av nya perspektiv

4.1   Lissabonstrategin syftar till att skapa jämvikt mellan konvergens och samordning på EU-nivå och bevarandet av nationell kompetens genom att fastställa gemensamma mål samt främja jämförbara program och politiska inriktningar runt om i Europa. Enligt EESK bör universiteten som är nyckelaktörer inom utbildning, forskning och innovation få en väl definierad plats i Lissabondagordningen.

4.2   Just nu – under den rådande krisen – behövs det en ökad tonvikt på utbildning och innovation i vidaste mening, vilket bör öppna nya vägar och möjligheter. Pågående FoU och tillämpade tekniska program och ökad rörlighet (17) bland studenter och lärare bör vara garanterad runt om i Europa.

4.3   Mot denna bakgrund betonar EESK att det för att öka öppenheten finns ett brådskande behov att utveckla jämförbar information (18) och en tillförlitlig europeisk metod för att bedöma och jämföra universitetens prestanda i olika dimensioner, till exempel utbildning, forskning och innovation. Det måste göras klart att sådan information inte kan sammanställas på ett enkelt sätt med tanke på den önskade heterogeniteten, specialiseringen och mångfalden. Tillämpning av olika metoder kan förbättra metodiken och utvecklingen av kriterier. Samarbete med OECD är önskvärt.

4.4   De program som nämns i kapitel 2 är ett avsevärt stöd för gränsöverskridande utbyten. Inrättandet av det Europeiska forskningsrådet (EFR) är ett stort steg framåt. EFR som en pådrivare av forskningsprojekt måste stödja internationaliseringen av universiteten. Finansiering respektive genomförande av forskning måste förbli strikt åtskilda verksamheter.

4.5   EFR innebär större gränsöverskridande rörlighet för forskare genom införandet av den så kallade ”femte friheten” som är nära kopplad till stadgan för forskare och koden för rekrytering (19). Med tanke på de önskade resultaten finns det ett stort behov av anpassade resurser på universiteten och bättre administrativa och skattemässiga villkor.

4.6   Inrättandet av det Europeiska tekniska institutet (ETI) är ett annat viktigt steg. ETI bör stödja nätverk och sammanslutningar. Samtidigt bör man genomföra en bättre samordning mellan europeiska universitetsprogram. Kommissionens nya förslag att inrätta ett forum för näringsliv och universitet är nästa viktiga steg.

4.7   De fem partnerskapinitiativ som är fastställda av rådet för att utveckla det europeiska forskningsområdet vänder sig än så länge inte till universitet och forskningsinstitutioner. Faktum är att i de sex verksamhetsområden som föreslogs i grönboken för att utveckla ERA (20) engagerades alla utom universiteten (och rent generellt forskningsinstitutionerna) för att fördjupa samarbetet. Detta motsvarar inte EESK:s syn på universitet i Lissabonstrategin (21).

4.8   Även villkoren för storskaliga forskningsinstitut (t.ex. CERN) runt om i Europa och andra gemensamma forskningscentra som för samman grupper av universitet bör förbättras. Omfattande infrastruktur innebär en kritisk massa och många engagerade forskare som kan dra till sig extra finansiella resurser.

4.9   Enligt EESK bör den nuvarande krisen bli en ny startpunkt med sammanhängande och hållbara perspektiv för att behålla Europa som en värdefull konkurrent och samarbetspartner inom vetenskap och teknik.

5.   Som svar på en dynamisk inramning

5.1   Medlemsstaternas och universitetens åtaganden

5.1.1   De tre pelarna utbildning, vetenskap och innovation kräver ett tydligt åtagande från medlemsstaterna. För det andra kräver de även att universiteten själva deltar fullt ut. Slutligen bör den privata sektorn medverka. Det bästa resultatet kommer att uppnås i en flexibel uppifrån-och-ned- och nedifrån-och-upp-process med många aktörer.

5.1.2   Man bör ta hänsyn till att globalt nätverksamarbete, teknologins och forskningens dynamik, målinriktad specialisering samt frigjord talang skapar en ny spelplan för (nationella) universitet som tillåter dem att leta efter nya perspektiv (22).

5.1.3   Detta innebär inte att den kulturella mångfalden undergrävs. Tvärtom är nationell och regional mångfald en värdefull tillgång i Europa. Men det är tydligt att mångfalden och dess förgreningar kommer att gynnas mer av en övergripande strategi med gemensamma analyser samt gemensamma mål för att öppna upp befintliga barriärer och för att utveckla kvalitet och specialisering.

5.1.4   Framför allt behövs en gemensam inriktning och ett gemensamt tankesätt bland högre utbildningsinstitutioner som omfattar gemensamma akademiska värderingar, kulturell och akademisk öppenhet, mindre administrativ byråkrati, gränsöverskridande kanaler, öppenhet om yrkeskvalifikationer och resultat, gränsöverskridande tekniska projekt och gränsöverskridande rörlighet. Allt detta kan ske samtidigt som man bevarar den kulturella mångfalden.

5.1.5   Ökad självständighet och självstyre, mer flexibel och tillförlitlig finansiering samt öppenhet kommer att förbättra universitetens egna initiativ till modernisering. De kommer att driva en nedifrån-och-upp-process för högre standard, bättre kvalitet och specialisering.

5.1.6   Demografin i Europa bör vara en stark motivation för att anpassa systemet för högre utbildning för både europeiska studenter och för begåvade personer från tredjeländer. Utan justeringar kommer det att uppstå betydande brister i framtiden. Europa är i behov av en större procentandel högt kvalificerade personer för att utveckla forskningsproduktivitet, kunskapsspridning och innovationskapacitet.

5.1.7   Man bör ha i åtanke att till och med USA kan behålla sin ledande position inom ett antal områden endast på grund av att deras universitet har en stark dragningskraft på personer från andra länder.

5.2   Öppenhet och kvalitetsbedömning

5.2.1   För att skapa det kunskapsbaserade samhälle som beskrivs i Lissabonstrategin krävs det att man i större utsträckning bedriver tvärvetenskaplig och sektorsövergripande utbildning och forskning i syfte att ersätta endisciplinära inriktningar.

5.2.2   Öppenhet och insyn i universitetsvärden kommer inte att leda till en likriktning utan i stället skapa förutsättningar för att tillgodose behovet av differentiering och specialisering. Det sistnämnda kommer också att stimulera samfinansiering från den privata sektorn när detta är önskvärt (23).

5.2.3   Mot denna bakgrund ställer sig EESK mycket positiv till det initiativ som kommissionen nyligen lagt fram om att ta fram en europeisk metod för att bedöma universitetens resultat.

5.2.4   En europeisk metod för rangordning bör skapas av utvalda experter med utgångspunkt i en grundlig utvärdering och bör förutom ”citeringar” omfatta kvaliteten på undervisningen och utbildningen, forskning, innovation, kontakter, kartläggning av specialinriktningar, tvärvetenskaplig kompetens, institutionella förbindelser mellan universitet och oberoende forskningsinstitut (24) samt även praktiska tjänster för studenterna. För att bedöma universitetens resultat krävs flerdimensionella europeiska utvärderingsmetoder.

5.2.5   Kartläggningar kommer sannolikt att främja gränsöverskridande rörlighet bland studenter, lektorer, professorer och forskare. Det ligger i linje med tendensen bland studenter att söka efter de bästa kurserna inom sitt speciella område, och kartläggningen kommer således att uppmuntra begåvade studenter.

5.2.6   Kartläggningen kommer också att bidra till att förbättra medioker forskning genom att nya nätverk och ett klimat präglat av samarbetsanda och konkurrens skapas. Dessa nätverk och nya samarbeten mellan spetsforskningscentrum kommer att leda till att många förbindelser av hög kvalitet utvecklas, inklusive gränsöverskridande tvärvetenskaplig forskning, vilket kommer att bana väg för nya lösningar.

5.3   Influenser utifrån och förbindelser

5.3.1   I dagsläget är de offentliga finanserna hårt pressade överallt. EESK hävdar bestämt att nivån på utbildnings- och universitetsbudgetarna inte får sänkas om kunskapsinfrastrukturen och de reformprogram som genomförs ska kunna bevaras.

5.3.2   Den befintliga dynamiken inom forskning och teknik understryker behovet av modernisering och nya lösningar. Utöver de nödvändiga justeringar som universiteten själva gör måste offentlig-offentliga och offentlig-privata partnerskap uppmuntras. Privata anslag kan påskynda utvecklingen mot problemorienterad forskning, vilket är en alltmer framgångsrik metod i USA.

5.3.3   En samordning på EU-nivå av nationella program för innovation där universitet deltar kan vara fördelaktig och produktiv. Än så länge är dessa program, som ofta fastställs av nationella innovationsplattformar, framför allt baserade på nationella specialområden och prioriteringar. Som ett resultat av detta tar de vanligen inte tillräckligt stor hänsyn till den europeiska dagordningen eller kalendern i vidare bemärkelse eller betraktar överlappningar och önskvärda sidoeffekter ur ett europeiskt perspektiv.

Dessutom är gränsöverskridande eller sameuropeiska strategier i vissa fall mycket önskvärda.

5.3.4   De gemensamma teknikinitiativen, offentlig-privata projekt som utformas och samfinansieras av EU, kan säkerligen också få en positiv inverkan i detta avseende.

5.3.5   Ett framgångsrikt nationellt program i detta sammanhang som kan fungera som ett användbart exempel för europeiska tillämpningar och förbättringen av forskningsresultat på EU-nivå är det tyska spetsprojektet från 2005 (25).

5.3.6   En Lissabonstrategi för universitet kommer, tillsammans med de EU-program som redan finns och deras stimulansmekanismer, att i större utsträckning öka universitetsutbildningens konkurrenskraft och få fram spetskompetens.

5.3.7   EESK anser att det kan vara till stor nytta att införa rådgivande utbildningsplattformar på EU-nivå (26) – i likhet med teknikplattformarna – för att diskutera utformning av utbildning och utbildningsagendan för Europa, som till exempel behoven på den europeiska arbetsmarknaden, önskvärd kompetens, ackreditering, praktiska frågor som rör livslångt lärande, kvalifikationer och yrkesprofiler, nya undervisningsmetoder osv.

5.3.8   Dessa rådgivande plattformar bör förutom akademiska kretsar även omfatta icke-statliga aktörer, arbetsmarknadens parter och det civila samhället.

5.4   Underlättande av rörlighet

5.4.1   För de yngre generationerna är ett enat Europa en realitet. Många unga förväntar sig att det ska finnas tillförlitlig och tydlig information på EU-nivå om de bästa kurserna inom varje område samt om universitetens och fakulteternas specialinriktningar. Sådan information skulle också främja gränsöverskridande utbyten. Studenter och forskare bör erbjudas ökade möjligheter att ägna sig åt tvärvetenskapliga karriärer i Europa. En ökad rörlighet bland forskare, även mellan offentliga institutioner och den privata sektorn, kommer att ge positiva resultat.

5.4.2   Hinder för specialisering, som är en bra grogrund för utbyte av unga begåvade forskare, bör granskas på EU-nivå. Genom att öka medvetenheten och inrätta europeiska centrum för forskning och utbildning av mycket hög kvalitet kan man bidra till att skapa gynnsamma förutsättningar för europeiska universitet

5.4.3   En framtidsinriktad EU-övergripande strategi för forskare och studenter från tredjeländer skulle vara mycket önskvärd. Vissa länder har redan kommit långt i detta avseende (27).

5.4.4   Varierande anställningsavtal utgör i sig inte några särskilda problem. Däremot kan varierande indirekta arbetsförhållanden utgöra ett hinder, till exempel särskilda nationella socialförsäkringsregler. Den pågående undersökningen av möjligheten att inrätta en alleuropeisk pensionsfond för forskare är därför mycket välkommen. De principer som framhålls i kommissionens meddelande om ett europeiskt partnerskap för forskare bör stödjas (28).

5.4.5   Ett specialfall utgör budgetprogram och budgetprojekt. Eftersom behörighetsregler och administrativa förfaranden skiljer sig åt från land till land bör dessa granskas för att underlätta internationaliseringen.

5.4.6   Att rörligheten underlättas kommer även att leda till att befintliga, men också nya, kunskapscentrum blir mer attraktiva. Dessa kommer att främja tvärvetenskaplig verksamhet, och de kommer att stärka de ytterst nödvändiga förbindelserna mellan forskningsvärlden och den privata sektorn, vilket har framhållits av kommissionen.

5.5   Den regionala dimensionen

5.5.1   Ekonomiska kluster, som länkar samman universitet, forskningscentrum och den privata sektorn, är vanligtvis regionbaserade spjutspetsverksamheter. Kluster kan även i stor utsträckning bidra till att främja regional utveckling. Regioner och universitet bör uppmuntras att samarbeta mer effektivt.

5.5.2   Praktisk erfarenhet visar att utvidgning av spetsforskningscentrum med forskning och undervisning på högsta nivå leder till att samarbetet med företag i regioner och storstadsområden (29) stärks. En synligare förankring av universiteten och deras specialinriktningar i deras naturliga sammanhang kommer att få en positiv inverkan på tillväxten och sysselsättningen i storstadsområden.

5.5.3   Genom specialisering och mångfald skapas olika vägar till spjutspetskompetens. Vissa universitet konkurrerar och samarbetar med de bästa i världen, medan andra är regionala spetsforskningscentrum.

5.5.4   Alla universitet måste uppmuntras att engagera sig i det omgivande samhället. Utöver huvuduppgifterna utbildning och undervisning måste verksamheter som rör den tredje uppgiften (samverkan med det omgivande samhället) vidareutvecklas, till exempel vad gäller kunskaps- och innovationsutbyte med samhället, samhällsengagemang, livslångt lärande och den lokala och regionala utvecklingen.

---

(1)  Se en omfattande förteckning av önskade indikatorer i 5.2.4 nedan.

(2)  Se även EESK:s yttrande ”Vägen till det europeiska kunskapsbaserade samhället”, EUT C 65, 17.3.2006, s. 94, där kommittén förespråkar ”ett gemensamt europeiskt område för kunskap baserad på intensifierat samarbete inom lärande, innovation och forskning”.

(3)  De vitt skilda akademiska strukturerna och traditionerna ger upphov till en bred diskussion om Bolognaprocessen och dess genomförande. Beträffande Tyskland se till exempel publikationer utgivna av ”Deutscher Hochschulenverband”.

(4)  Meddelande från kommissionen – ”Att mobilisera Europas intellektuella resurser: skapa möjligheter för universiteten att lämna sitt fulla bidrag till Lissabonstrategin”, KOM(2005) 152 slutlig. ”Att förverkliga moderniseringsagendan för universiteten – Utbildning, forskning och innovation”, KOM(2006) 208, 10.5.2006. ”Ett nytt partnerskap för modernisering av universiteten: EU-forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivet”, KOM(2009) 158 slutlig.

(5)  Denna grönbok från april 2007 fokuserar på sex områden som behöver utvecklas inom EFO: forskare, internationellt samarbete, gemensamma forskningsprogram, forskningsstrukturer, kunskapsöverföring och intellektuell egendom. Se även EESK:s kommentarer i yttrandet publicerat i EUT C 44, 16.2.2008, s. 1.

(6)  Kommissionens rekommendation av den 11 mars 2005, antagen av rådet.

(7)  Se bland annat ”The future of European Universities, Renaissance or Decay” av Richard Lambert and Nick Butler, Centre for European Reform, juni 2006, och ”High Aspirations, Agenda for reforming Universities”, Breugel, augusti 2008. På sidan VII nämner författarna att de inriktar sig på den högre utbildningen och lägger fram en ambitiös agenda för den i övertygelsen om att en uppgradering av universiteten är en av de viktigaste drivkrafterna för europeisk tillväxt. Med bakgrund av detta välkomnar EESK den senaste Pragdeklarationen, av 2009, från de europeiska universitetens sammanslutning, som förutom att sända en stark signal till de politiska ledarna, identifierar tio mycket relevanta framgångsfaktorer för europeiska universitet under nästa årtionde.

(8)  I detta sammanhang är det värt att notera att Berkeley-universitetet, som rankas på tredje plats i USA, är en offentlig institution.

(9)  Ibland inträffar även tillbakagångar. Ett belysande fall är universitetslagen från 2003 i Danmark som genom att öka det politiska inflytandet minskade forskarnas och universitetens självständighet avsevärt.

(10)  Bortsett från universitetens ”självständighet” måste deras ”självstyre” uppmärksammas.

(11)  En oönskad sidoeffekt är att endast ett begränsat antal universitet har en tydlig bild av sina kostnader.

(12)  EESK hänvisar till kommissionen: studieavgifter kan introduceras, förutsatt att de åtföljs av stipendier och lån för att garantera lika tillträde för alla.

(13)  League of European Research Universities, Coimbra Group, IDEA League, RISE.

(14)  Sådant gränsöverskridande samarbete kommer även att bära frukt för grundforskning som äger rum inom (stora) EU-projekt.

(15)  ”Att förverkliga moderniseringsagendan för universiteten – Utbildning, forskning och innovation”, KOM(2006) 208, 10.5.2006. Meddelande från kommissionen – ”Att mobilisera Europas intellektuella resurser: skapa möjligheter för universiteten att lämna sitt fulla bidrag till Lissabonstrategin”, KOM(2005) 152 slutlig.

(16)  KOM(2006) 208 slutlig, s. 11.

(17)  Beträffande betydelsen av studenternas rörlighet se rådets meddelande från april 2009 om Bolognaprocessen: senast 2020 bör minst 20 % av alla studenter ha haft en studieperiod utomlands.

(18)  Denna information måste omfatta de olika finansierings- och sponsringssystemen och FoU-organen samt den roll samarbete med forskningsorganisationer och företag utanför universiteten har.

(19)  Se fotnot 4.

(20)  Se fotnot 2.

(21)  För medlemsstaternas synpunkter och EESK:s inställning se resultaten från det offentliga samrådet om Grönboken från april 2008, s. 20 och framåt.

(22)  Se bland annat prof. H. Wissema ”The Third Generation Universities” en beskrivning av moderna utmaningar och möjligheter för universitet. Den innehåller konkreta exempel såsom universiteten i Cambridge och Leuven.

(23)  Situationen i USA visar att öppenhet, differentiering och specialisering leder till att alla forskare världen över vet vilket amerikanskt universitet som är det främsta inom ett visst område. Detta grundläggande förhållande främjar också samfinansiering från den privata sektorn och från stiftelser.

(24)  I vissa länder i Europa, i synnerhet i Frankrike och Tyskland, bedrivs den mesta forskningen vid forskningsinstitut som är nära knutna till universitet. Detta bör uppmuntras i ännu högre grad.

(25)  Syftet med ”Excellence”-initiativet från 2005 är att marknadsföra Tyskland som ett attraktivare forskningsland och göra det mer konkurrenskraftigt samt att rikta uppmärksamheten mot de framstående resultaten från de tyska universiteten och den tyska forskarvärlden. Initiativet stöder forskning på högsta nivå. Programbudgeten för perioden 2006–2011 uppgår till 1,9 miljarder euro.

(26)  ”Utbildningsplattformar” föreslogs av F.A. van Vught, tidigare styrelseordförande vid Twente-universitetet, i samband med forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivet den 6 februari 2009. Det är intressant att notera att Finland har en begränsad universitetslagstiftning medan ett trepartssystem för tillsyn i stället spelar en viktig roll.

(27)  Ett exempel är Nederländerna. Av omkring 10 000 doktorander kommer 30 % från ett annat land än Nederländerna.

(28)  Bättre karriärer och ökad rörlighet: ett europeiskt partnerskap för forskare, KOM(2008) 317.

(29)  Bland många exempel kan Cambridge, Eindhoven, Stuttgart och Öresundsregionen nämnas. Se även pågående projekt och publikationer från OECD om högre utbildning i den regionala utvecklingen och stadsutvecklingen. (http://www.oecd.org/document/16/0,3343,en_2649_35961291_34406608_1_1_1_1,00.html).

---