52000PC0582

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om genomförandet av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget och om ändring av förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 2988/74, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87 ("Förordning om tillämpning av artiklarna 81 och 82 i fördraget")

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

I. Allmänt

A. Bakgrund

Gemenskapens konkurrensregler fastställdes i dess grundfördrag från 1957. I artikel 81 fastställs de tillämpliga reglerna för konkurrensbegränsande avtal, beslut och samordnade förfaranden, medan Artikel 82 behandlar missbruk av dominerande ställning.

Rådet antog 1962 förordning nr 17 som fastställer förfaranderegler för tillämpningen av artiklarna 81 och 82, vilka utan nämnvärd förändring har tillämpats fram till idag. Förordning nr 17 grundades på direkt tillämplighet för förbudsregeln i artikel 81.1 och på förhandsanmälan av konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden som kräver beslut om undantag enligt artikel 81.3. Såväl kommissionen som nationella domstolar och nationella konkurrensmyndigheter har rätt att tillämpa artikel 81.1, men behörighet att bevilja undantag enligt artikel 81.3 tillkommer endast kommissionen. Genom förordning nr 17 grundlades därmed ett i hög grad centraliserat system för godkännande för alla konkurrensbegränsande avtal för vilka det krävs undantag. Däremot har artikel 82 alltid genomförts parallellt av kommissionen, nationella domstolar och nationella myndigheter.

Detta system var väl avpassat för en gemenskap med sex medlemsstater med en föga utvecklad konkurrenskultur. Det gjorde det möjligt att utveckla EG:s konkurrenslagstiftning och etablera en enhetlig tillämpning inom hela gemenskapen. Förhållandena har emellertid idag i grunden förändrats. Europeiska unionen består nu av 15 medlemsstater med redan mycket integrerade marknader, 380 miljoner invånare och 11 officiella språk. Nationella konkurrensmyndigheter har inrättats i medlemsstaterna och nationell konkurrenslagstiftning har antagits som i många stycken avspeglar innehållet i artiklarna 81 och 82.

I denna nya miljö uppvisar det nuvarande systemet två betydande svagheter. För det första ger det inte längre ett effektivt konkurrensskydd. Kommissionens monopol när det gäller att tillämpa artikel 81.3 utgör ett betydande hinder för de nationella konkurrensmyndigheternas och domstolarnas ansträngningar att tillämpa konkurrenslagstiftningen. I en utvidgad gemenskap kan kommissionen inte ensam bära ansvaret för genomförandet av konkurrensreglerna inom hela unionen. Anmälningsordningen är dessutom inte längre ett effektivt redskap för att skydda konkurrensen. Den leder mycket sällan till att ärenden som utgör ett reellt hot mot konkurrensen avslöjas. Anmälningssystemet hindrar faktiskt kommissionen från att använda sina resurser för att upptäcka och beivra allvarliga överträdelser.

Den andra bristen i det nuvarande systemet är att det lägger en alltför tung börda på näringslivet genom att det ökar kostnaderna för att följa regelverket och hindrar företag från att genomföra sina avtal utan föregående anmälan till kommissionen även om de uppfyller villkoren i artikel 81.3. Detta är till särskilt stor skada för små och medelstora företag för vilka kostnaderna för att anmäla avtal, och i avsaknad av anmälan, svårigheten att genomföra sina avtal kan ge dessa företag en konkurrensnackdel i förhållande till större företag.

Den planerade utvidgningen av gemenskapen gör det än mer angeläget att fullfölja omarbetningen av förordning nr 17. En framtida union med 25 eller flera medlemsstater står nu i utsikt. Ett anmälningssystem med förhandsgodkännande av en enda förvaltningsmyndighet skulle bli fullständigt ohållbart i en utvidgad gemenskap, eftersom tusentals avtal skulle kunna komma att kräva icke-ingripandebesked i form av en administrativ skrivelse för att kunna genomföras. Genom att göra artikel 81.3 direkt tillämplig säkerställs att avtal som uppfyller villkoren i den bestämmelsen har rättsverkan utan ingripande från en förvaltningsmyndighet.

B. Vitboken och samrådsprocessen

För att förbereda gemenskapens konkurrenslagstiftning inför de kommande årens förändringar, har kommissionen påbörjat reformarbetet genom att 1999 anta och offentliggöra en vitbok om modernisering av tillämpningsföreskrifterna för artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget.

I vitboken undersöks olika alternativa reformlösningar och där föreslås att ett i grunden annorlunda system för konkurrenskontroll bör antas, kallat ett system med direkt tillämplighet av undantagsregeln. Ett sådant system grundas på den direkta tillämpligheten av undantagsregeln i artikel 81.3, vilket innebär att kommissionen samt nationella konkurrensmyndigheter och domstolar skulle kunna tillämpa artikel 81.3 i alla rättsliga förfaranden där de har att tillämpa förbudsregeln i artikel 81.1, vilken redan är direkt tillämplig.

Vitboken antogs den 28 april 1999. Berörda parter uppmanades att inkomma med sina synpunkter senast den 30 september 1999. Europaparlamentet genomförde en offentlig hearing den 22 september 1999 och antog en resolution den 18 januari 2000. Ekonomiska och sociala kommittén antog ett yttrande den 8 december 1999. Kommissionen har erhållit och noggrant granskat bidrag från samtliga medlemsstater och från mer än 100 berörda parter inklusive bidrag från efta-länderna, esa och konkurrensmyndigheterna i Estland, Ungern och republiken Tjeckien. En arbetsgrupp bestående av kommissionstjänstemän och experter från de nationella konkurrensmyndigheterna har i en rad möten diskuterat innehållet i vitboken.

Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén stödjer kommissionens förslag, samtidigt som de understryker betydelsen av att säkerställa att EG:s konkurrenslagstiftning tillämpas på ett konsekvent sätt inom ramen för ett system med parallell behörighet, samt att en fullgod nivå vad gäller rättslig säkerhet bibehålls.

Ståndpunkterna inom branschsammanslutningarna och advokatkåren varierar. Många välkomnar kommissionens synsätt som de uppfattar som ett effektivare och mindre byråkratiskt alternativ till det nuvarande systemet, som nästan samtliga anser vara otillfredsställande. Samtidigt understryker många att det är viktigt att säkerställa att reformen inte leder till en inkonsekvent tillämpning och en åternationalisering av gemenskapens konkurrenspolitik, samt att reformen inte får leda till att företagens rättssäkerhet minskas.

Förslaget till en ny förordning är huvudsakligen baserat på vitboken. Hänsyn har dock tagits till de främsta invändningar som uttryckts under samrådsprocesen. Frågan om huruvida procedurerna under fusionsförordningen skall utvidgas till att omfatta även samriskföretag för produktion som endast delvis är självständigt fungerande, som också diskuterades i vitboken (nummer 79-81) kommer att undersökas vidare inom ramen för för översynen av förordningen.

II. Förslag till ny rådsförordning

A. Syfte

Förslaget gäller en reformering av de befintliga genomförandeförordningarna för artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget, dvs. förordning nr 17 och de motsvarande transportförordningarna. I förslaget föreslås att ett nytt system för konkurrenskontroll införs, benämnt ett "system med direkt tillämplighet av undantagsregeln". Inom ett sådant system kommer både förbudsregeln i artikel 81.1 och undantagsregeln i artikel 81.3 att kunna tillämpas direkt inte bara av kommissionen utan även av nationella domstolar och nationella konkurrensmyndigheter. Avtal kommer att vara giltiga eller ogiltiga beroende på om villkoren i artikel 81.3 är uppfyllda eller ej. Det kommer inte att krävas något beslut om godkännande för att genomföra avtal som är förenliga med artikel 81 i sin helhet. Detta motsvarar det nuvarande systemet för genomförande av artikel 82 i EG-fördraget.

B. Rättslig grund

Artikel 83 i EG-fördraget utgör den rättsliga grunden för detta förslag. Genom artikel 83 bemyndigas rådet att fastställa de förordningar och direktiv som behövs för att tillämpa de i artiklarna 81 och 82 fastställda principerna. I artikel 83.2 anges, i form av en icke uttömmande uppräkning, de moment som de genomförandebestämmelser som införs på grundval av dessa artiklar särskilt bör omfatta.

Den rättsliga grunden i artikel 83 omfattar generellt tillämpningen av artiklarna 81 och 82. Den är närmare bestämt inte begränsad till särskilt nämnda beslutsfattares tillämpning av förordningen. Gemenskapslagstiftaren är därför, inom ramen för de allmänna principerna i fördraget, bemyndigad att fastställa regler för tillämpningen av artiklarna 81 och 82 av andra organ än gemenskapsinstitutionerna och även regler om samspelet mellan de olika beslutsfattarna. I förslaget till förordning anges därför vissa regler som skall följas av nationella konkurrensmyndigheter och/eller domstolar vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82 och även regler för samarbetet dem emellan och med kommissionen.

I artikel 83.2 b föreskrivs uttryckligen att gemenskapslagstiftaren skall fastställa närmare regler för hur artikel 81.3 skall tillämpas med hänsyn till behovet av att dels säkerställa en effektiv övervakning och dels så långt som möjligt förenkla den administrativa kontrollen. Den rättsliga grunden i artikel 83 innehåller således en uppmaning till gemenskapslagstiftaren att fylla det tomrum som lämnas av artikel 81. Bortsett från artikel 81.2, består artikel 81 av en förbudsregel (artikel 81.1) och en regel som anger de villkor som måste uppfyllas för att förbudsregeln skall kunna förklaras icke tillämplig (artikel 81.3). I artikeln anges emellertid inte enligt vilket förfarande beslutet skall verkställas och inte heller vem som skall besluta. I synnerhet definieras inte genom formuleringen "får förklaras icke tillämplig", i motsats till "Höga myndigheten får besluta om" som används i EKSG-fördraget (se artikel 65 i EKSG-fördraget), något särskilt förfarande.

I den nuvarande förordning nr 17 ges kommissionen exklusiv behörighet för tillämpningen av artikel 81.3 inom ramen för ett administrativt förfarande syftande till ett beslut om godkännande. Artikel 81.3 lämpar sig emellertid för direkt tillämpning. Samtidigt som den lämnar ett visst utrymme för tolkning, förutsätter inte artikel 81.3 någon tilldelning av särskilda beslutandebefogenheter som endast skulle kunna utövas av ett förvaltningsorgan. Ett begränsat bedömningsutrymme medför inte att en fördragsbestämmelse inte är lämplig att tillämpa direkt, vilket tydligt framgår av rättspraxis beträffande exempelvis artikel 81.1 och artikel 82 som redan tillämpas direkt av nationella domstolar.

Det finns inte något i fördraget som står i strid med denna slutsats. Särskilt i formuleringen i artikel 83.2 att "så långt möjligt förena den administrativa kontrollen", utesluts inte att artikel 81.3 tillämpas av såväl domstolar som förvaltningsorgan, samtidigt som lagstiftaren anmodas att sträva efter så obyråkratiska förfaranden som möjligt. Gemenskapslagstiftaren kan inom ramen för de befogenheter denne tilldelas i kraft av artikel 83 välja ett system för genomförande som grundas på direkt tillämpning av artikel 81.3.

I artikel 83.2 e anges att gemenskapslagstiftaren har befogenhet att också fastställa förhållandet mellan den nationella lagstiftningen och gemenskapens konkurrensregler. I förordning nr 17 avstod man från att reglera detta förhållande, vilket har lett till utdragna debatter och rättslig osäkerhet. EG-domstolen har kunnat klargöra vissa av de berörda frågeställningarna genom att tillämpa principen om gemenskapsrättens företräde framför den nationella lagstiftningen. I synnerhet med hänsyn till särdragen i artikel 81 täcker inte de lösningar som beslutats på denna grund samtliga fall där konflikter kan uppstå. Övergången till ett nytt system för genomförande av konkurrenslagstiftningen riskerar dessutom att återuppväcka denna diskussion och skapa ny rättslig osäkerhet vad gäller denna grundläggande fråga. I förslaget till förordning förutses därför en bestämmelse som reglerar förhållandet mellan gemenskapens konkurrenslagstiftning och nationell lagstiftning.

Artikel 83 är slutligen också den lämpliga rättsliga grunden för att reglera tillämpningen av artiklarna 81 och 82 på transportsektorn. Detta var ännu inte fastlagt när förordning 1017/68 antogs med en dubbel rättslig grund (f.d. artiklarna 75 och 87, nu artiklarna 71 och 83). EG-domstolen har emellertid därefter fastslagit att gemenskapens konkurrensregler i full utsträckning är tillämpliga på transportsektorn [1]. Med artikel 83 som rättslig grund kan gemenskapslagstiftaren stadga att tillämpningen av artiklarna 81 och 82 på avtal och beslut som nu regleras av förordning 1017/68 skall införlivas med detta förslag till förordning. Detsamma gäller tillämpningen av artiklarna 81 och 82 på sjötransportsektorn som nu regleras av förordning 4056/86. Den sistnämnda förordningen, trots att den antogs efter den ovan nämnda prejudicerande domen i EG-domstolen och i strid med kommissionens förslag (som grundades enbart på artikel 87 (nuvarande 83), grundades av rådet även på tidigare artikel 84.2 (nuvarande artikel 80.2) på grund av att artikel 9 i den förordningen rörde förbindelser med tredje land. Denna skillnad i uppfattning mellan rådet och kommissionen behöver i detta läge inte lösas eftersom den föreslagna förordningen inte medför någon ändring av artikel 9 i förordning 4056/87.

[1] Se de förenade målen 209 - 213/84, Nouvelles Frontières, REG 1986, s. 1425 och mål 66/86, Ahmed Saeed, REG 1989, s. 803.

C. Särdragen i det föreslagna systemet

1. Ett effektivare konkurrensskydd

Förslaget syftar till att öka konkurrensskyddet inom gemenskapen. Förslaget kommer att bidra till att uppnå detta på följande tre sätt.

a) Utökad tillsyn

Det föreslagna systemet kommer att leda till ett förbättrat genomförande av EG:s konkurrensregler genom att förutom kommissionen även nationella konkurrensmyndigheter och nationella domstolar i full utsträckning kommer att kunna tillämpa artiklarna 81 och 82.

Nationella konkurrensmyndigheter, vilka har inrättats i samtliga medlemsstater, är i allmänhet väl rustade att handha konkurrensärenden med tillämpning av EG:s konkurrensrätt. De har i de flesta fall de nödvändiga resurserna och befinner sig nära marknaderna.

Vad gäller kandidatländerna har redan betydande framsteg gjorts i fråga om att inrätta nationella konkurrensmyndigheter. Även om inte alla inledningsvis har tillräckliga resurser för att säkerställa ett effektivt konkurrensskydd, kommer de föreslagna reformerna att göra det möjligt för kommissionen att förstärka genomförandet av konkurrenslagstiftningen i dessa delar av den utvidgade gemenskapen. Genom förslaget att upphöra med systemet med förhandsanmälan och beviljande av undantag kan alla tillgängliga resurser användas för säkerställa ett effektivt konkurrensskydd.

Ett huvudinslag i kommissionens förslag är att kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna bör bilda ett nätverk och ett nära samarbete vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82. Detta nätverk kommer att utgöra en infrastruktur för ömsesidigt utbyte av information, även konfidentiell information, och ömsesidig assistans, och därigenom betydligt öka möjligheterna för var och en av medlemmarna i nätverket att effektivt tillämpa artiklarna 81 och 82. Nätverket kommer även att bidra till att säkerställa en effektiv fördelning av ärenden på grundval av principen om att ett ärende bör handläggas hos den bäst lämpade myndigheten.

Nationella domstolar kommer också att få en viktig och förstärkt roll i genomförandet av EG:s konkurrensregler. I motsats till de nationella myndigheterna och till kommissionen, som handlar i det allmännas intresse, är de nationella domstolarnas uppgift att skydda enskildas rättigheter. De kan bevilja skadestånd och ålägga eller förbjuda verkställandet av ett avtal. De utgör ett nödvändigt komplement till de offentliga myndigheternas verksamheter.

Kommissionens förslag syftar till att främja enskildas möjlighet att göra gällande konkurrensreglerna vid de nationella domstolarna. Genom både artikel 81.1 och i artikel 81.3 tillerkänns enskilda personers rättigheter som bör skyddas av nationella domstolar. Den nuvarande uppdelningen av befogenheter i artikel 81 är inte i linje med den viktiga roll som nationella domstolar spelar vid tillämpningen av gemenskapslagstiftningen i allmänhet. I den nuvarande förordning nr 17 gör systemet med förhandsanmälan och kommissionens monopol i fråga om tillämpningen av artikel 81.3 det mycket svårt för de nationella domstolarna att tillämpa artikel 81.1. Det faktum att ett avlägsnande av detta hinder kan leda till en ökad tillämpning av artikel 81 och på så sätt öka ärendebördan på de nationella domstolarna är inte något giltigt argument mot reformen. Sådana överväganden bör inte tillåtas att hindra genomförandet av en reform som syftar till att stärka genomförandet av reglerna och förbättra skyddet av enskilda rättigheter.

b) En ny inriktning på kommissionens insatser

Förslaget kommer för det andra även att öka konkurrensskyddet genom att det skapar möjligheter för kommissionen att koncentrera sitt arbete på att avslöja de allvarligaste överträdelserna. De senaste decenniernas erfarenheter har visat att systemet med förhandsanmälan inte leder till att kommissionen uppmärksammas på de allvarligaste överträdelserna av konkurrensreglerna. Handläggningen av ett stort antal anmälningar förhindrar kommissionen att inrikta ansträngningarna på att upptäcka och beivra de allvarligaste överträdelserna som exempelvis kartellbildningar, avskärmning av marknader och missbruk av dominerande ställning. I det föreslagna systemet skulle avskaffandet av systemet med förhandsgodkännande göra det möjligt för kommissionen att inrikta insatserna på att utreda klagomål och inleda förfaranden på eget initiativ som leder till beslut om förbud, snarare än att fastställa vad som inte är förbjudet. Kommissionen avser att i ett tillkännagivande ge ledning till potentiella klagande beträffande handläggningen av klagomål. I tillkännagivandet kommer särskilt att anges den tidsfrist inom vilken kommissionen kommer att meddela klaganden om den har för avsikt att handlägga klagomålet.

c) Ökade befogenheter för kommissionen vid utredningar

För att kunna garantera ett effektivt skydd av konkurrensen är det också nödvändigt att se till att kommissionen ges tillräckliga och effektiva befogenheter vid utredningar. Enligt den nuvarande förordning nr 17 har kommissionen rätt att utföra inspektioner i företagens lokaler och skriftligen begära in information. Den kan bötfälla företag för överträdelser av materiella regler och procedurregler och förelägga viten.

Tre huvudsakliga förbättringar av det nuvarande systemet är nödvändiga för att säkerställa en effektivare tillämpning av artiklarna 81och 82.

För det första bör bestämmelserna som styr möjligheterna att erhålla ett domstolsbeslut på nationell nivå för att övervinna ett företags möjliga försök att motsätta sig en inspektion regleras. Detta kommer att klargöra förutsättningarna för ett ingripande av en nationell domare i enlighet med de begränsningar som fastslagits av EG-domstolen.

För det andra är det nödvändigt att anpassa de befogenheter som överlåts på en kommissionstjänsteman under inspektionerna. De måste, under förutsättning av ett domstolsgodkännande, vara bemyndigade att företa husundersökning av privata bostäder om det anses troligt att företagshandlingar förvaras där. Enligt de nationella konkurrensmyndigheternas och kommissionens erfarenhet är det allt vanligare att fällande bevismaterial förvaras och upptäcks i privata bostäder. Kommissionens inspektörer bör även ha befogenhet att försegla skåp eller skrivbord för att säkerställa att dokument inte avlägsnas eller förstörs. Slutligen bör de bemyndigas att ställa muntliga frågor som rör ämnet för inspektionen.

För det tredje bör nivån på böter för överträdelser av procedurregler och viten, som fastställdes i absoluta termer på sextiotalet, höjas. Ett system grundat på belopp uttryckta som procent av omsättningen bedöms vara den lämpligaste lösningen.

2. Mer jämlika konkurrensvillkor

Konkurrenslagstiftningen inverkar direkt på företagens affärsverksamhet eftersom de måste anpassa sig till den rådande normen på ett visst område. För företag som bedriver verksamhet med gränsöverskridande effekter är det därför viktigt att det föreligger enhetliga konkurrensvillkor inom hela Europeiska unionen, för att göra det möjligt för dem att dra full fördel av den inre marknaden.

Detta förslag kommer att skapa mer enhetliga konkurrensvillkor på två plan. För det första kommer gemenskapens konkurrenspolitik att tillämpas på fler ärenden, vilket begränsar utrymmet för inkonsekvent tillämpning på grund av skillnader i nationell konkurrenslagstiftning. För det andra föreslås en rad åtgärder som kommer att säkerställa att artiklarna 81 och 82 tillämpas på ett enhetligt sätt av de olika beslutsfattare som är inbegripna i genomförandet av dem.

a) Utvidgad tillämpning av EG:s konkurrenslagstiftning

I det nuvarande systemet för genomförandet av konkurrenslagstiftningen kan flera nationella konkurrenslagar och EG:s konkurrenslagstiftning samtidigt vara tillämpliga på samma transaktion i den mån ett avtal eller ett beteende bedöms kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av nationell lag begränsas enbart av principen om gemenskapsrättens företräde.

Ett flertal nationella konkurrenslagar har utformats med artiklarna 81 och 82 som förebild. Någon formell harmonisering har emellertid inte ägt rum och skillnader kvarstår både i fråga om lagstiftning och praxis. Sådana skillnader kan leda till skiljaktig behandling av avtal och beteenden som påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

För att söka uppnå mer enhetliga konkurrensvillkor för företag som träffar avtal eller ingår överenskommelser om samverkan som har gränsöverskridande effekter är det nödvändigt att fastställa förhållandet mellan den nationella lagstiftningen och den gemenskapslagstiftning som antagits enligt artikel 83.2 e i EG-fördraget. I artikel 3 i förslaget till förordning föreskrivs sålunda att enbart EG:s konkurrenslagstiftning skall gälla när ett avtal, beslut eller samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81 eller ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 kan tänkas påverka handeln mellan medlemsstaterna. Genom denna regel säkerställs på ett enkelt och effektivt sätt att alla transaktioner med gränsöverskridande effekter omfattas av en enda uppsättning lagregler.

Förslaget skapar inte bara enhetliga konkurrensvillkor inom hela Europeiska unionen, utan det syftar också till att underlätta en effektiv fördelning av ärenden inom nätverket av konkurrensmyndigheter, så att ärenden kan handläggas av den bäst lämpade myndigheten. I många medlemsstater är konkurrensmyndigheterna skyldiga att nå fram till ett beslut när de väl tagit upp ett ärende. En sådan skyldighet kan hindra att ett ärende omfördelas till en mer lämpad myndighet. För att lösa detta problem beträffande tillämpningen av artiklarna 81 och 82 får enligt förslaget till förordning en konkurrensmyndighet befogenhet att avbryta ett förfarande eller avvisa ett klagomål med hänvisning till att en annan konkurrensmyndighet behandlar eller har behandlat ärendet. Räckvidden för denna bestämmelse är emellertid begränsad till tillämpningen av EG:s konkurrenslagstiftning. I artikel 3 i förslaget till förordning säkerställs att en effektiv fördelning av ärenden inte förhindras av samtidig tillämpning av nationell lagstiftning som medför att en nationell konkurrensmyndighet även i fortsättningen kan bli skyldig att fatta ett formellt beslut. Parallell tillämpning av nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning bör undvikas, eftersom det leder till onödiga parallella förfaranden.

b) Enhetlig tillämpning av EG:s konkurrenslagstiftning

Att samma konkurrenslagstiftning och samma konkurrenspolitik tillämpas kommer i sig att skapa enhetlighet på den inre marknaden. Den nationella myndigheternas och domstolarnas tillämpning av artiklarna 81 och 82 kommer att vara underställd gemenskapens gruppundantagsförordningar, som skapar skyddshamnar för särskilt angivna typer av överenskommelser. Riktlinjer som utarbetats av kommissionen kommer att ge ytterligare vägledning.

De nationella konkurrensmyndigheternas och domstolarnas tillämpning av konkurrenslagstiftningen kommer också att vara underställd EG-domstolens och förstainstansrättens rättspraxis liksom kommissionens förvaltningspraxis. I sistnämnda hänseende föreslås i artikel 16 i förslaget till förordning att nationella konkurrensmyndigheter och domstolar skall åläggas en skyldighet att vinnlägga sig om att inte gå emot ett kommissionsbeslut.

Fler beslutsfattare innebär också mer omfattande rättspraxis och förvaltningspraxis, vilket kan medverka till att ytterligare klargöra räckvidden för gemenskapens konkurrensregler.

Vidare kommer en rad nya rättsakter att läggas fram som syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av artiklarna 81 och 82.

De nationella domstolarnas tillämpning av gemenskapens konkurrensregler kommer att vara underställd förfarandet för förhandsavgörande i artikel 234 i EG-fördraget. EG-domstolen kommer att spela samma viktiga roll för att säkerställa enhetlighet som den redan har gjort och fortsätter att göra på andra områden av gemenskapslagstiftningen. Eftersom förslaget syftar till att öka omfattningen av enskilda aktörers genomförande av konkurrenslagstiftningen i nationella domstolar förväntas antalet begäran om förhandsavgöranden enligt artikel 234 till en början med att öka. En kraftig ökning är däremot föga trolig eftersom talan inför nationell domstol i de flesta fallen kommer att röra områden med en klart utvecklad rättspraxis.

I artikel 15 i förslaget till förordning inskrivs kommissionens befintliga skyldighet, på grundval av artikel 10 i fördraget, att samarbeta med nationella domstolar. I detta samarbete ingår nationella domstolars rätt att från kommissionen begära in upplysningar som den innehar eller att begära ett yttrande från kommissionen om frågor som rör tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler. Betydelsen av detta system kommer att öka i och med att de nationella domstolarna får befogenhet att även tillämpa artikel 81.3.

I artikel 15 föreslås också att kommissionen ges befogenhet att på eget initiativ och med hänsyn till det allmänna gemenskapsintresset göra skriftliga eller muntliga framställningar till nationella domstolar. Genom detta rättsinstrument kommer kommissionen att kunna bidra till en enhetlig tillämpning av EG:s konkurrenslagstiftning från de nationella domstolarnas sida. Det föreslås också att nationella konkurrensmyndigheter ges behörighet att göra muntliga eller skriftliga framställningar i sina respektive medlemsstaters domstolar.

För de nationella konkurrensmyndigheternas vidkommande kommer upprättandet av ett nätverk där alla medverkande tillämpar samma konkurrenslagstiftning och samma konkurrenspolitik att på ett avgörande sätt främja konsekventa och enhetliga spelregler överallt på den inre marknaden. Den formella grunden för upprättandet av nätverket återfinns i artikel 11 i förslaget till förordning där det anges att de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen skall tillämpa gemenskapens konkurrensregler i nära samarbete. De närmare bestämmelserna för detta samarbete kommer att utvecklas i ett tillkännagivande. Nätverket kommer att befordra utvecklingen av en gemensam konkurrenskultur inom hela gemenskapen.

Därutöver inrättas vissa formella mekanismer som syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning, däribland ett samrådsförfarande för vissa typer av beslut som de nationella konkurrensmyndigheterna antar (se artikel 11.4 i förslaget till förordning). Enligt denna bestämmelse skall de nationell konkurrensmyndigheterna vara skyldiga att samråda med kommissionen innan de antar beslut om förbud, beslut om godtagande av åtaganden och beslut om återtagande av beviljande av undantag enligt en gruppundantagsförordning. Alla sådana beslut har direkta återverkningar på dem som delges sådana beslut. Det är därför viktigt att säkerställa att dessa beslut följer nätverkets allmänna praxis. Om det uppstår oenighet i sak inom nätverket behåller kommissionen befogenheten att ta tillbaka ärendet från en nationell konkurrensmyndighet genom att själv inleda ett förfarande.

Det är inte nödvändigt av enhetlighetsskäl att föreskriva förhandssamråd för andra typer av beslut som nationella konkurrensmyndigheter fattar som exempelvis avvisande av klagomål, och icke-ingripandebesked. Dessa beslut binder endast den myndighet som fattar beslutet och utesluter inte vidare talan av någon annan konkurrensmyndighet eller vid nationell domstol.

I fråga om beslut som har antagits av kommissionen föreslås kommissionens nuvarande skyldighet att samråda med den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor att bibehållas.

3. En lämplig grad av rättssäkerhet för företagen och en minskning av byråkratin

Enligt den nuvarande förordning nr 17 kan ett avtal eller ett beslut som täcks in av artikel 81.1 endast bli giltigt, dvs. möjligt att göra gällande vid en civilrättslig domstolsprocess, om det är anmält till kommissionen och omfattas av ett beslut om undantag som fattats av kommissionen. I praktiken avslutas de flesta anmälda ärenden genom en administrativ skrivelse från kommissionens tjänstegrenar (s. k. "comfort letter").

I förslaget till förordning avlägsnas de byråkratiska hinder som sammanhänger med förfarandet för anmälan och godkännande samtidigt som en lämplig grad av rättssäkerhet bibehålls.

I förslaget till förordning föreslås särskilt att avtal och beslut som uppfyller kraven enligt artikel 81.3 skall anses vara direkt giltiga och verkställbara utan att det skall krävas något administrativt beslut om detta. Företagen kan därför förlita sig på en åtgärds rättsverkan, vilket bidrar till en förbättrad rättssäkerhet utan ingripande av någon förvaltningsåtgärd.

Förslaget till förordning fråntar inte företagen skyldigheten att bedöma sina affärstransaktioner för att kontrollera huruvida de är förenliga med konkurrensreglerna. Enligt den nuvarande förordning nr 17, utför företagen denna analys i samband med att de förbereder en anmälan. I förslaget jämställs tillämpningen av EG:s konkurrensregler med andra rättsområden där företagen är skyldiga att själva förvissa sig om att deras handlande är lagenligt.

På området för EG:s konkurrensrätt gör gruppundantagen det lättare för företagen att bedöma sitt handlande. Genom kommissionens tillkännagivanden och riktlinjer klargörs reglernas tillämpning. Som ett komplement till den nuvarande reformen åtar sig kommissionen att göra ökade insatser på detta område. I kraft av artikel 28 i förslaget till förordning tilldelas kommissionen behörighet att anta gruppundantagsförordningar. Genom denna behörighet kommer det att säkerställas att kommissionen har möjlighet att reagera tillräckligt snabbt på nya utvecklingstendenser och förändrade marknadsvillkor.

Genom att ett större antal beslutsfattare tillämpar artikel 81.3 kommer vidare rättspraxis och tolkningspraxis att utvecklas snabbt i det nya systemet på områden där denna erfarenhet ännu saknas, vilket i sig kommer att förstärka ramen för bedömningen.

Kommissionen kommer att ytterligare bidra till denna utveckling genom att fortsätta att fastställa policy genom egna beslut i enskilda ärenden. Förutom beslut om förbud förutses i förslaget till förordning att kommissionen på eget initiativ får anta beslut om att en överträdelse inte föreligger i ärenden där det ligger i gemenskapens allmänna intresse att göra detta. Detta instrument kommer att göra det möjligt för kommissionen att klargöra lagstiftningen för alla företag som befinner sig i en liknande situation.

Avslutningsvis kommer kommissionen att fortsätta att vara öppen att diskutera specifika ärenden med företagen där detta är lämpligt. Den kommer i synnerhet att ge vägledning om avtal, beslut och samordnade förfaranden som ger upphov till olösta, verkligt nya tolkningsfrågor. Kommissionen kommer för detta ändamål att offentliggöra ett tillkännagivande, där villkoren för att kommissionen kan komma att utfärda motiverade yttranden kommer att fastställas. Det är emellertid inte nödvändigt att varje sådant system för yttranden ger företagen en rättighet att erhålla ett yttrande, eftersom detta skulle innebära att ett slags anmälningssystem återinfördes.

III. subsidiaritet och proportionalitet

I förslaget till förordning säkerställs, i den inre marknadens intresse, att EG:s konkurrenslagstiftning tillämpas på avtal och förfaranden som kan tänkas påverka handeln mellan medlemsstaterna, vilket leder till att enhetliga konkurrensvillkor skapas i hela gemenskapen. Genom förslaget säkerställs samtidigt att tillämpningen av lagen sker på den mest effektiva nivån. Enligt förslaget delas behörigheten att tillämpa artikel 81.3 mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna och de nationella domstolarna, vilket gör det möjligt för dessa organ att effektivt tillämpa artiklarna 81 och 82.

Räckvidden för effektivt ingripande på nationell nivå har utsträckts betydligt genom de samarbetsmekanismer som införs i artiklarna 12 och 21 i förslaget till förordning vilka ger de nationella konkurrensmyndigheterna befogenhet att utväxla konfidentiell information och bistå varandra när det gäller faktainsamling. Marknadsintegrationen kommer att leda till att bevismaterial och information i allt högre utsträckning kommer att återfinnas i flera medlemsstater. Ett utvidgat horisontellt samarbete kommer att öka de nationella konkurrensmyndigheternas möjligheter att få tillgång till alla relevanta sakuppgifter.

Kommissionens förslag ligger således helt i linje med den i artikel 5 i fördraget fastlagda principen som säger att en åtgärd skall vidtas på den nivå där målet för den planerade åtgärden bäst kan uppnås. Samtidigt som förslaget främjar gemenskapens intresse av att enhetliga konkurrensvillkor råder överallt på den inre marknaden, säkerställs genom förslaget att nationella konkurrensmyndigheter och domstolar fullt ut och effektivt ges möjlighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 på alla ärenden där ett ingripande på nationell nivå är mer effektivt.

Kommissionen är den enda myndighet som kan vidta åtgärder över hela Europeiska unionen och kommer därför med nödvändighet även i fortsättningen att spela en central roll för att utveckla EG:s konkurrenslagstiftning och konkurrenspolitik och att säkerställa att den tillämpas på ett enhetligt sätt på hela den inre marknaden och därigenom förhindra en åternationalisering av EG:s konkurrenslagstiftning. Alla konkurrensmyndigheter som är inbegripna i genomförandet av artiklarna 81 och 82 kommer emellertid att ha ett ansvar för hur lagstiftningen och politiken utvecklas och tillämpas. Policyfrågor kommer att diskuteras inom ramen för nätverket.

Förslaget går inte längre än vad som krävs för att uppnå målen i fördraget. Fördraget syftar bland annat till att skapa en inre marknad och ett system där det inte förekommer någon snedvridning av konkurrensen. Själva syftet med detta förslag är att förstärka konkurrensskyddet och skapa enhetliga konkurrensvillkor inom hela gemenskapen.

Förslaget att utesluta möjligheten att tillämpa nationell konkurrenslagstiftning på avtal och förfaranden som påverkar handeln mellan medlemsstaterna är nödvändigt för att säkerställa att sådana avtal och förfaranden omfattas av en enda uppsättning regler. Detta är väsentligt för att säkerställa att konkurrensen på den inre marknaden inte snedvrids på grund av skillnader i lagstiftningen och för att säkerställa att ärendena kan fördelas på ett effektivt sätt inom nätverket.

För att få till stånd en effektiv fördelning av ärendena krävs också att medlemmarna i nätverket informerar varandra om alla nya ärenden och utväxlar information som rör ärendena. Det är dessutom nödvändigt att skapa möjligheter för nationella konkurrensmyndigheter att samråda på förhand om förbudsbeslut, beslut att godta åtaganden och beslut att återkalla ett beslut att låta ett avtal omfattas av en gruppundantagsförordning. Om sådana beslut är inkonsekventa kan det skada den inre marknadens funktion och målet att skapa enhetliga konkurrensvillkor inom hela gemenskapen. Sådana beslut har också viktiga implikationer för nätverkets gemensamma konkurrenspolitik. Kommissionen kommer att göra de andra medlemmarna i nätverket delaktiga i samrådsförfarandet. Nätverkets funktionssätt kommer att utvecklas närmare i ett tillkännagivande om samarbetet mellan konkurrensmyndigheterna.

Detta förslag grundas på premissen att nationella konkurrensmyndigheter kommer att tillämpa artiklarna 81 och 82 i enlighet med deras respektive nationella förfaranderegler. Genomförandet av reformen förutsätter inte en fullständig harmonisering av nationell tillämpningslagstiftning. Däremot är det nödvändigt att reglera ett begränsat antal frågor på gemenskapsnivå som direkt inverkar på det föreslagna systemets möjligheter att fungera väl.

Först och främst är det nödvändigt att ålägga medlemsstaterna att ge deras nationella konkurrensmyndigheter befogenhet att tillämpa artiklarna 81 och 82.

Det är också nödvändigt att föreskriva vad de beslut som nationella konkurrensmyndigheter kan komma att fatta vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82 bör innehålla (se artikel 5 i förslaget till förordning), i syfte att garantera ett fullständigt och effektivt genomförande av en ordning med direkt tillämplighet av undantagsregeln. Ingen konkurrensmyndighet som ingår i nätverket kan ha behörighet att fatta beslut om undantag som ger upphov till rättigheter när de tillämpar gemenskapens konkurrenslagstiftning.

De nationella konkurrrensmyndigheternas eller kommissionens behörighet enligt artikel 13 i förslaget till förordning att avbryta eller avsluta förfaranden med hänvisning till att en annan medlem av nätverket handlägger eller har handlagt ärendet är nödvändig för att säkerställa en effektiv fördelning av ärendena och ett effektivt uttnyttjande av resurserna inom nätverket. Det är emellertid vare sig nödvändigt eller lämpligt att tvinga andra konkurrensmyndigheter att avbryta eller avsluta deras förfaranden. Det är nätverkets uppgift att säkerställa att resurser utnyttjas effektivt i praktiken.

I förslaget till förordning ges en rättslig grund för utbyte av information och ömsesidigt bistånd mellan nationella konkurrensmyndigheter. Sådant övergripande samarbete är nödvändigt för att de skall kunna tillämpa artiklarna 81 och 82 effektivt.

Kommissionens befogenhet att i gemenskapens allmänna intresse göra skriftliga eller muntliga framställningar till nationella domstolar vid deras handläggning av ett ärende som gäller tillämpningen av artiklarna 81 och 82 (se artikel 15) är nödvändigt för att ge kommissionen möjlighet att bidra till dess enhetliga tillämpning. Nationella domstolars skiljaktiga tillämpning av gemenskapens konkurrenslagstiftning utgör ett hot mot den inre marknadens korrekta funktion och systemets enhetlighet. I enlighet med subsidiaritetsprincipen föreslås att befogenheten att göra framställningar till domstolarna delas mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna. Framställningar måste vidare göras i enlighet med gällande processuella regler i landet i fråga. Avsikten med förslaget är således inte att harmonisera nationell processrätt, förutom i fråga om att ge kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna befogenhet att göra framställningar på eget initiativ. För att göra det möjligt för kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna att effektivt utöva denna föreslagna nya befogenhet är det nödvändigt att införa en skyldighet för nationella domstolar att på begäran tillhandahålla relevant information som rör ärenden de handlägger i vilka kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet överväger att göra eller har beslutat att göra en skriftlig eller muntlig framställning.

IV. Förordningen, artikel för artikel

KAPITEL I - GRUNDLÄGGANDE BESTÄMMELSER

Artikel 1 - Direkt tillämplighet

I denna artikel anges den generella princip som styr de nya tillämpningsreglerna utanför gruppundantagsförordningarnas tillämpningsområde. Det föreskrivs att förutom förbuden i artikel 81.1 och artikel 82 skall artikel 81.3 vara direkt tillämplig.

Enligt denna bestämmelse är avtal, beslut eller förfaranden som faller under artikel 81.1 och inte uppfyller villkoren i artikel 81.3 förbjudna och automatiskt ogiltiga från deras tillkomst i enlighet med artikel 81.1 och 81.2. Å andra sidan är avtal, beslut och förfaranden som faller under artikel 81.1 men som uppfyller villkoren i artikel 81.3 automatiskt giltiga från deras tillkomst, utan att det krävs ett föregående myndighets beslut om det.

Alla beslutsfattare, dvs. kommissionen, nationella domstolar och nationella konkurrens myndigheter, skall när de tillämpar artikel 81.1 också undersöka huruvida villkoren i artikel 81.3 är uppfyllda. De skall därvid respektera gemenskaps domstolarnas tolkning av artikel 81.3. De bör dessutom ta vederbörlig hänsyn till andra tolkningsunderlag, bl.a. kommissionens riktlinjer, tillkännagivanden och beslut.

När de har funnit att villkoren i artikel 81.3 är eller inte är uppfyllda, skall besluts fattarna låta de lämpliga rättsföljderna enligt den föreslagna förordningen och, eventuellt, enligt relevanta nationella processuella regler, inträda.

Artikel 2 - Bevisbörda

I denna artikel klargörs vilken part som har bevisbördan för de sakförhållanden som styr om villkoren i artikel 81 är uppfyllda. Denna regel bygger på fördragets uppdelning mellan förbudsregeln i artikel 81.1 och de villkor för att inte tillämpa förbudet som föreskrivs i artikel 81.3. Den ligger också i linje med denna princip att varje part i en tvist måste bevisa de omständigheter han åberopar, ett begrepp som är väl etablerat i medlemsstaternas lagstiftningar.

Regeln säkerställer en rättvis balans mellan parterna. I synnerhet är den part som åberopar artikel 81.3 generellt bäst ägnad att lägga fram de upplysningar som krävs för att bevisa att villkoren i artikel 81.3 är uppfyllda (t.ex. när det gäller effektivitets vinster). Det är därför lämpligt att den parten har bevisbördan avseende artikel 81.3.

Artikel 3 - Förhållandet mellan artiklarna 81 och 82 och nationell konkurrensrätt

Denna artikel föreskriver att när ett avtal eller förfaranden kan påverka handeln mellan medlemsstater är det bara gemenskapens konkurrenslagstiftning som är tillämplig. När de nationella konkurrensmyndigheterna nu har full behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 kommer de således att tillämpa gemenskaps lagstiftningen i alla ärenden som påverkar handeln mellan medlemsstater.

I det nuvarande systemet kan samma avtal eller förfarande omfattas av såväl gemenskapens konkurrensrätt som flera nationella konkurrenslagstiftningar. I enlighet med principen om att gemenskapens konkurrensrätt har företräde, fastställd av domstolen i mål Walt Wilhelm [2], kan nationell rätt endast tillämpas i den mån den inte påverkar en enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensregler inom hela den inre marknaden. Principen om företräde löser tydliga konflikter till förmån för gemenskaps rätten. Den förebygger dock inte effektivt de inkonsekvenser och olikheter mellan medlemsstaterna som förekommer vid behandlingen av avtal och förfaranden, även sådana som påverkar handeln mellan medlemsstater.

[2] Se mål 14/68, Walt Wilhelm, REG 1969, s. 1.

I det nuvarande skedet av gemenskapens utveckling är det av stor vikt att säkerställa att konkurrensvillkoren är lika i hela Europeiska unionen, så att företagen kan dra full nytta av den inre marknaden. Som framgår redan av innehållet i artikel 81.3 har många avtal positiva verkningar för det ekonomiska välståndet. Det överensstämmer inte med begreppet inre marknad att avtal och förfaranden som kan påverka gräns överskridande handel regleras av olika normer och att ett avtal som skulle betraktas som oskadligt eller fördelaktigt enligt gemenskapsrätten kan förbjudas enligt nationell konkurrensrätt. För att lösa detta problem är det nödvändigt att tillgripa den lösning som domstolen antydde i Walt Wilhelm, nämligen att i enlighet med artikel 83.2 e i EG-fördraget fastställa förhållandet mellan den nationella lagstiftningen och EG:s konkurrensrätt.

Artikel 3 säkerställer att avtal och förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater granskas enligt en enda uppsättning regler, vilket ger lika konkurrens villkor i hela gemenskapen, och att de kostnader som en parallel tillämpning av gemenskapsrätt och nationell rätt medför försvinner för både konkurrensmyndigheter och företag.. Artikeln begränsar inte handlingsutrymmet för nationella konkurrensmyndigheter, som kommer att kunna tillämpa gemenskapsrätten. Erfarenheter från nationella konkurrensmyndigheter kommer att bidra till att gemenskapens konkurrensrätt utvecklas inom nätverket.

Artikeln säkerställer också att alla ärenden som rör avtal och förfaranden som påverkar handeln mellan medlemsstater omfattas av mekanismen för samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter. Det är ett av den föreslagna förordningens grundläggande syften att kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna skall bilda ett nätverk av konkurrensmyndigheter som samarbetar nära vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82. Nätverket kommer att inrätta mekanismer för att söka säkerställa att gemenskapens konkurrensrätt förblir enhetlig.

Förslaget avlägsnar risken för att nätverket inte fungerar bra på grund av konkurrerande tillämpning av EG:s konkurrensrätt och nationell konkurrensrätt. Målet är att se till att ärendena i allmänhet tilldelas en enda myndighet, dvs. den myndighet som anses bäst lämpad att agera. Detta mål skulle inte kunna uppnås om nationella myndigheter vore tvungna att fortsätta att handlägga ett ärende enligt den nationella konkurrens rätten. I flera medlemsstater är en konkurrensmyndighet som mottagit ett klagomål grundat på nationell lag skyldig att fatta ett formellt, motiverat beslut. Sådana parallella förfaranden bör undvikas.

KAPITEL II - BEHÖRIGHET

Artikel 4 - Kommissionens behörighet

Punkt 1 fastställer kommissionens behörighet att vidta de åtgärder som anges i förordningen.

Dessa åtgärder kan först och främst vara individuella beslut. Kommissionen behåller således en självständig genomförandebefogenhet, som den, förutom att utreda överträdelser, kommer att använda till att fastställa policy och säkerställa en enhetlig tillämpning av EG:s konkurrenslagstiftning.

Åtgärderna kan också vara gruppundantagsförordningar. Artikel 28 ger kommissionen en allmän behörighet att anta gruppundantagsförordningar.

Gruppundantagsförordningar är ett centralt inslag i kommissionens uppdrag att säkerställa att konkurrensreglerna tillämpas på ett enhetligt sätt inom hela den gemensamma marknaden. Tillsammans med kommissionens beslutspraxis utgör de ryggraden i en gemensam uppsättning tillämpningsregler på konkurrensområdet, som kompletteras av riktlinjer. I det nya systemet, där företagen som en generell regel själva måste bedöma om deras beteende är förenligt med lagen, är den rättsliga ramen av avgörande betydelse för att ge företagen rättssäkerhet.

Gruppundantagsförordningar innehåller abstrakta regler, men skapar inte en ny lag för företag. I stället kodifierar och klargör de tolkningen av artikel 81.3. När kommissionen utarbetar dessa förordningar kan den grunda sig på sin erfarenhet från enskilda ärenden. Enligt artikel 16 i förslaget till förordning kommer kommissionen också få information om tillämpningen av artiklarna 81 och 82 vid nationella domstolar i alla medlemsstater. Kommissionen har därför bäst förutsättningar att veta på vilka områden det är nödvändigt att skapa eller anpassa gruppundantags förordningar för att följa med ny utveckling och snabbt förändrade marknadsvillkor. Kommissionen kommer att göra detta i nära samarbete med medlems staternas konkurrensmyndigheter.

Eftersom gruppundantagsförordningar inte kan godkänna ett beteende som faktiskt är förbjudet enligt artikel 81, kan ett undantag enligt en sådan förordning återkallas när man finner att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande i ett visst fall har verkningar som är oförenliga med artikel 81.3. I en strävan mot en decentraliserad men enhetlig tillämpning har de nationella konkurrensmyndigheterna enligt den föreslagna förordningen befogenhet att återkalla undantaget enligt en grupp undantags förordning om den relevanta geografiska marknaden inte är större än den medlemsstatens territorium (se artikel 29.2). Innan den fattar ett sådant beslut skall den dock enligt artikel 11.4 rådgöra med kommissionen.

Punkt 2 fastställer kommissionens behörighet att införa en registreringsskyldighet för sådana typer av avtal, beslut eller förfaranden som omfattas av artikel 81.1 och som inte täcks av gruppundantag. I enlighet med de villkor som anges i denna punkt kan kommissionen fastställa de närmare detaljerna för en sådan skyldighet i en förordning. Detta gäller även påföljder som kan inträda om registreringsskyldigheten inte iakttas.

Artikel 5 - Medlemsstaternas konkurrensmyndigheters behörighet

Denna artikel tjänar till att fastställa och definiera de nationella konkurrens myndigheternas behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82. Om nationell lagstiftning kräver ytterligare åtgärder för att nå detta mål, måste medlemsstaterna enligt artikel 36 vidta sådana åtgärder senast ett viss datum som kommer att fastställas senare.

Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter skall tillämpa artikel 81 som en helhet, dvs. varje gång de tillämpar artikel 81.1 har de också behörighet att besluta huruvida villkoren i artikel 81.3 är uppfyllda. De skall också tillämpa artikel 82.

Om en överträdelse av artikel 81 som helhet eller artikel 82 konstateras, skall medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, i överensstämmelse med den föreslagna förordningen och tillämpliga nationella processregler, se till att beteendet i fråga får en effektiv påföljd. I punkt 3 anges vilka beslut som kan fattas i det avseendet. Den föreslagna förordningen förutser inte en harmonisering av nationella sanktioner. Enligt allmänna principer i gemenskapsrätten måste dock sådana sanktioner tillförsäkra en effektiv tillämpning.

Om en konkurrensmyndighet i en medlemsstat till följd av ett klagomål eller som på eget initiativ finner att ett beteende inte strider mot artikel 81 som helhet eller artikel 82, kan den avsluta förfarandet eller avvisa klagomålet genom beslut på den grunden att det saknas skäl att ingripa.

Ett sådant beslut är bindande endast för den myndighet som fattar beslutet.

Vilka verkningar andra typer av beslut som fattas av de nationella konkurrens myndigheterna har i den egna medlemsstaten regleras inte i förslaget till förordning. Denna fråga regleras i nationell lagstiftning. Beslut som fattas av nationella konkurrensmyndigheter har inte rättsverkningar utanför den egna medlemsstatens territorium och är inte heller bindande för kommissionen.

Artikel 6 - Nationella domstolars behörighet

Denna artikel fastställer de nationella domstolarnas behörighet avseende artikel 81.3. När en nationell domstol tillämpar artikel 81.1 har den behörighet att tillämpa artikel 81.3. Det är redan etablerad beslutspraxis att domstolar också kan tillämpa artikel 81.1 och 81.2 samt artikel 82.

Om en nationell domstol finner att villkoren i artikel 81.3 är uppfyllda måste den - om inga andra invändningar föreligger - förklara att avtalet är giltigt med verkan från dess tillkomst. Den måste därefter förordna att avtalet skall verkställas och avslå yrkanden om skadestånd som grundas på en påstådd överträdelse av artikel 81.

Omvänt måste nationella domstolar om villkoren i artikel 81.3 inte är uppfyllda fastställa att ett avtal eller beslut eller en del av det är ogiltigt enligt artikel 81.2 och kan förordna om skadestånd eller fatta något annat beslut som följer av överträdelsen av artikel 81.1.

KAPITEL III - KOMMISSIONENS BESLUT

Artikel 7 - Konstaterande och upphörande av överträdelser

Denna artikel motsvarar artikel 3 i den nuvarande förordning nr 17 med två undantag.

För det första klargörs att kommissionen har befogenhet att fatta ett beslut i vilket den konstaterar en överträdelse inte endast när den förordnar att överträdelsen skall upphöra eller ålägger böter, utan även i fråga om tidigare överträdelser och utan att ålägga böter.

Enligt domstolens rättspraxis [3] är kommissionens befogenhet att fatta beslut om konstaterande av en överträdelse emellertid begränsad till fall där den har ett berättigat intresse av att göra detta. Så kan vara fallet när det finns en risk för att den som beslutet riktar sig till upprepar överträdelsen eller när ärendet reser nya frågor som det ligger i det allmänna intresset att klargöra.

[3] Se mål 7/82, GVL, REG 1983, s. 483.

För det andra har kommissionen befogenhet att ålägga alla korrigernade åtgärder som är nödvändiga för att få överträdelsen att upphöra, även strukturella åtgärder. Strukturella åtgärder kan vara nödvändiga för att effektivt bringa en överträdelse att upphöra. Detta kan särskilt vara fallet när det är fråga om vissa samarbetsavtal och missbruk av en dominerande ställning, där det kan bli nödvändigt att avyttra vissa tillgångar.

Artikel 8 - Interimistiska åtgärder

Enligt denna artikel har kommissionen befogenhet att vidta interimistiska åtgärder i fall där det föreligger en risk för allvarlig och irreparabel skada för konkurrensen och det finns prima facie-bevis för en överträdelse. Det föreskrivs vidare att interimistiska åtgärder skall antas för en period av högst ett år och att beslutet kan förnyas.

Kommissionen agerar i allmänhetens intresse, inte i enskilda aktörers intresse. Det är därför lämpligt att säkerställa att kommissionen har en skyldighet att förordna om interimistiska åtgärder endast i fall där det finns en risk för allvarlig och irreparabel skada för konkurrensen. Företag kan alltid vända sig till nationell domstol, vars funktion just är att skydda enskildas rättigheter.

Artikel 9 - Åtaganden

Genom punkt 1 införs ett nytt instrument som ger kommissionen befogenhet att fatta beslut om att godta åtaganden som företag lämnar i samband med ett förfarande genom vilket kommissionen avser att fatta ett beslut om att en påstådd överträdelse skall upphöra. Sådana beslut utgör en lämplig korrigerande åtgärd när de åtaganden som erbjudits undanröjer grunderna för kommissionens invändningar. I beslut om att godta åtaganden anges sakomständigheterna i ärendet, prima facie-bevisen för den misstänkta överträdelsen samt de godtagna åtagandena.

Mottagaren av kommissionens beslut är bunden av beslutet med åtagandena, vilket kan åberopas av tredje man inför nationell domstol.

Tidsbegränsningen säkerställer att företagen inte är bundna av åtagandena under en obegränsad period och att kommissionen är i en position där den vid behov kan ompröva avtalet eller förfarandet och åtagandenas effektivitet efter en viss tid.

I punkt 2 anges att beslutet inte tar upp frågan om huruvida en överträdelse förelåg innan åtagandena lämnades eller om det föreligger en överträdelse efter åtagandena. Till följd av att åtagandena godtas genom beslut avslutar kommissionen ärendet.

Punkt 3 föreskriver att kommissionen endast får ta upp förfarandet på nytt om de förhållanden som låg till grund för beslutet har ändrats i något väsentligt avseende, om de företag som lämnat åtagandena har lämnat ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter eller om de berörda företagen åsidosätter åtagandena.

Artikel 10 - Konstaterande av att en överträdelse inte föreligger

I det föreslagna systemet med direkt tillämpliga undantag kommer kommissionens huvudfunktioner vara att vidta åtgärder mot överträdelser och att utveckla konkurrenspolitiken och främja en sammanhängande tillämpning av reglerna genom generella åtgärder, t.ex. gruppundantagsförordningar och riktlinjer.

Artikel 10 i förslaget till förordning ger emellertid även kommissionen befogenhet att fatta beslut i vilka den konstaterar att artikel 81 inte är tillämplig, antingen för att villkoren i artikel 81.1 inte är uppfyllda eller för att villkoren i artikel 81.3 är uppfyllda och/eller för att artikel 82 inte är tillämplig.

Sådana beslut kan endast fattas på kommissionens eget initiativ och av hänsyn till det allmänna gemenskapsintresset. Därigenom säkerställs att företagen inte kan få ett beslut om icke tillämplighet på begäran. En sådan möjlighet skulle allvarligt undergräva det huvudsakliga syftet med reformen, nämligen att fokusera verksamheten vid alla konkurrensmyndigheter till det som är förbjudet.

I det decentraliserade systemet har kommissionen i sin egenskap av fördragets väktare och centralt placerad myndighet en särskilt roll att spela i fråga om att definiera konkurrenspolitiken och säkerställa att artiklarna 81 och 82 tillämpas på ett konsekvent sätt inom hela den gemensamma marknaden. I detta syfte är det nödvändigt att kommissionen får befogenhet att fatta positiva beslut om det allmänna gemenskapsintresset så kräver. Denna befogenhet ger kommissionen möjlighet att fatta ett beslut om att en överträdelse inte föreligger, särskilt i fråga om nya typer av avtal eller förfaranden eller angående frågor som inte har lösts i befintlig rätts- och beslutpraxis.

Kommissionens beslut om att en överträdelse inte föreligger är av förklarande natur. Det föreslagna instrumentet skiljer sig således betydligt från de nuvarande besluten om undantag enligt artikel 81.3, som skapar rättigheter med effekt erga omnes under beslutets giltighetstid, oberoende av om omständigheterna ändras i sak. Beslut om att en överträdelse inte föreligger har effekten av en gemenskapsrättsakt. . Artikel 16 i förslaget till förordning skapar en generell skyldighet för nationella konkurrens myndigheter och domstolar att göra allt de kan för att undvika beslut som strider mot beslut som fattats av kommissionen. Beslut om att en överträdelse inte föreligger som fattas av kommissionen enligt artikel 10 kan därför utgöra ett viktigt bidrag när det gäller att uppnå en enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt.

KAPITEL IV - SAMARBETE MED NATIONELLA MYNDIGHETER OCH DOMSTOLAR

Artikel 11 - Samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter

Denna artikel etablerar principen om nära samarbete. Den skall göra det möjligt för kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter att fungera som ett nätverk när de tillämpar artiklarna 81 och 82 enligt den föreslagna förordningen. I artikeln anges de grundläggande mekanismerna för information och samråd. Kommissionen kommer att fastställa detaljerade regler i en tillämpningsförordning enligt artikel 34 och i ett tillkännagivande om samarbete mellan konkurrens myndigheter.

Punkt 1 fastställer principen om nära samarbete mellan kommissionen och medlems staternas konkurrensmyndigheter å ena sidan och mellan de sistnämnda å andra sidan.

Punkt 2 tar över regeln i artikel 10.1 i den nuvarande förordning nr 17, anpassad till det nya systemet.

Punkt 3 förutser en skyldighet för de nationella konkurrensmyndigheterna att i ett tidigt skede informera kommissionen om ärenden som handläggs enligt artiklarna 81 och 82. I praktiken kommer detta att ske på elektronisk väg och informationen kommer att göras tillgänglig för alla medlemsstaters konkurrensmyndigheter via nätverket. Målet är särskilt att underlätta tilldelningen av ärenden, att inleda samarbete om ärenden på ett tidigt stadium och att säkerställa en effektiv hantering av klagomål som givits in till flera myndigheter.

Punkt 4 fastställer en skyldighet till samråd i fråga om alla beslut som fattas av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och som syftar till att få en överträdelse enligt artikel 81 eller 82 att upphöra eller att ådöma påföljder. Syftet är att göra det möjligt att samordna beslut om förbud och motsvarande beslut, för att säkerställa en sammanhängande tillämpning.

Punkt 5 klargör att principen om nära samarbete också omfattar frivilligt samråd om andra ärenden än de som omfattas av punkt 4.

Punkt 6 tar över regeln i artikel 9.3 i förordning nr 17, dvs. kommissionens befogenhet att frånta en nationell konkurrensmyndighet ett ärende och behandla det själv. Regeln har anpassats till det nya systemet. Denna bestämmelse är av avgörande betydelse i det nya tillämpningssystemet. Den syftar till att säkerställa en effektiv fördelning av ärenden och en sammanhängande tillämpning av EG:s konkurrensrätt.

Artikel 12 - Informationsutbyte

Genom punkt 1 skapas en rättslig grund för att utbyta information mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och att använda den som bevis i förfaranden där EG:s konkurrenslagstiftning tillämpas. Den omfattar översändande av information från kommissionen till en medlemsstats myndighet och vice versa samt översändande av information från en medlemsstats myndighet till en annan. Bestämmelsen möjliggör även översändande av hela akter, även konfidentiella handlingar. Syftet är att göra det möjligt att överföra ett ärende från en myndighet till en annan för att uppnå en effektiv ärendefördelning.

Genom punkt 2 införs begränsningar i användningen av den information som översänts enligt punkt 1. Därigenom säkerställs att de berörda företagen omfattas av ett lämpligt processuellt skydd. Den första meningen begränsar användningen av den översända informationen till tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler. Det går inte att använda den för några andra ändamål. Den andra meningen begränsar användningsområdet för den översända informationen ytterligare, vad gäller påföljder. Syftet med den regeln är att säkerställa en lämplig balans mellan de berörda företagens rätt att gå i svaromål i den medlemsstat som informationen kommer ifrån och de påföljder de kan ådömas i den medlemsstat där de står till svars. Det föreslås att den utväxlade bevisningen endast får användas för att ålägga ekonomsika påföljder.

Artikel 13 - Avbrytande eller avslutande av förfarandet

Denna artikel syftar till att uppnå en effektiv ärendefördelning inom nätverket av konkurrensmyndigheter. Den ger medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och kommissionen en rätt att avbryta ett förfarande eller avvisa ett klagomål om samma ärende behandlas eller har behandlats vid en annan konkurrensmyndighet. Därigenom avlägsnas risken för dubbelarbete och incitamenten att ge in klagomål till flera myndigheter.

Punkt 1 skapar en rättslig grund för att skjuta upp eller avsluta förfaranden om ett klagomål redan håller på att granskas av en annan konkurrensmyndighet. Den har företräde framför en eventuell nationell lag som tvingar vissa medlemsstaters konkurrensmyndigheter att avgöra varje klagomål de mottar i sak. Bestämmelsen påverkar inte andra grunder för att avvisa ett klagomål eller kommissionens befogenhet att frånta en nationell konkurrensmyndighet ett ärende enligt artikel 11.6.

Punkt 2 innehåller en motsvarande regel i fråga om ärenden där ett klagomål avseende ett avtal eller beteende tidigare har behandlats av en annan konkurrensmyndighet.

Artikel 14 - Rådgivande kommitté

Artikel 14 behåller den rådgivande kommitté för kartell- och monopolfrågor som inrättades genom förordning nr 17. Den har fungerat väl hittills och ligger perfekt i linje med principen om nära samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. Genom de föreslagna anpassningarna, nämligen skriftliga förfaranden och möjligheten att diskutera ärenden som behandlas vid en medlems stats konkurrensmyndighet, anpassas kommittén till det nya systemet.

I punkt 1 anges för vilka typer av beslut kommissionen är skyldig att rådgöra med Rådgivande kommittén.

I punkt 2 anges hur kommittén är sammansatt. Den bygger på artikel 10.4 i förordning nr 17.

I punkt 3 definieras kommitténs arbetsmetoder. Den tar över de inslag som anges i artikel 10.5 i förordning nr 17. För att uppnå effektiva förfaranden införs en möjlighet för medlemsstaterna att komma överens om en kortare kallelsetid för sammanträdet.

Genom punkt 4 skapas en rättslig grund för skriftliga förfaranden. Syftet med denna bestämmelse är att skapa möjlighet till mera flexibla och effektiva arbetsmetoder.

Punkt 5 förutser en möjlighet att offentliggöra Rådgivande kommitténs yttrande i linje med koncentrationsförordningen.

Genom punkt 6 skapas en rättslig grund för att diskutera ett ärende som handläggs av en konkurrensmyndighet i en medlemsstat. Syftet är att kommittén skall kunna fungera som ett diskussionsforum för alla ärenden som kan vara av gemensamt intresse, särskilt ärenden som väcker frågor om en enhetlig tillämpning av artiklarna 81 och 82. Vid begäran av en medlemsstat kommer kommissionen i normala fall att sätta upp ett nationellt ärende på dagordningen.

Artikel 15 - Samarbete med nationella domstolar

Denna artikel syftar till att förstärka samarbetet mellan kommissionen och nationella domstolar för att främja en enhetlig tillämpning av artiklarna 81 och 82.

Punkt 1 fastställer en rätt för nationella domstolar att när de tillämpar artiklarna 81 och 82 få information som kommissionen har till sitt förfogande. De kan också begära ett yttrande från kommissionen i frågor som har att göra med tillämpningen av EG:s konkurrensregler. Kommissionen kommer att fastställa detaljerade regler om sin praxis på detta område i ett meddelande, som skall ersätta det nuvarande meddelandet om samarbete mellan nationella domstolar och kommissionen. Reglerna kommer att innehålla en tidsfrist för svar.

Punkt 2 syftar till att underlätta övervakningen av de nationella domstolarnas tillämpning av artiklarna 81 och 82. Den uppställer en skyldighet för nationella domstolar att till kommissionen översända en kopia av avgöranden där artiklarna 81 och 82 har tillämpats. Omfattningen av denna informationsskyldighet är sådan att byråkratin för domstolarna och kommissionen hålls till ett minimum. Särskilt för domstolarna krävs mycket litet rent administrativt arbete. Så långt möjligt bör översändande av papper ersättas av elektronisk överföring.

Punkt 3 förutser en rätt för kommissionen och de nationella konkurrens myndigheterna att lämna muntliga eller skriftliga yttranden till nationella domstolar. När det gäller de nationella konkurrensmyndigheterna är denna befogenhet begränsad till domstolarna i den egna medlemsstaten. Kommissionen får endast agera enligt denna bestämmelse av hänsyn till det allmänna gemenskapsintresset (som amicus curiae), dvs. inte i en av parternas intresse. Denna bestämmelse syftar särskilt till att ge kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna möjlighet att fästa domstolens uppmärksamhet vid frågor som har en avsevärd betydelse för en enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt. De nationella domstolarna är inte bundna av ett yttrande från kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet. Punkt 3 påverkar inte tillämpningen av artikel 234 i EG-fördraget.

I andra stycket i punkt 3 föreskrivs en skyldighet för nationella domstolar att informera kommissionen eller, alltefter omständigheterna, de nationella konkurrens myndigheterna om enskilda mål, dock bara efter särskild begäran, för att säkerställa att de förfogar över all relevant information om de förfaranden inför en nationell domstol till vilka de avser lämna skriftliga eller muntliga yttranden. Det är av avgörande betydelse att kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna är fullständigt informerade om sakförhållandena i målet, för det första för att kunna fatta ett välgrundat beslut om huruvida de vill lämna yttranden enligt artikel 3 och för det andra för att kunna lämna kvalitativt tillfredsställande yttranden.

Artikel 16 - Enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt

I det nya system som föreslås fortsätter kommissionens beslut att spela en viktig roll i fråga om att definiera konkurrenspolitiken och - med hänsyn till att de har verkningar i hela gemenskapen - i fråga om att bibehålla en enhetlighet inom hela den inre marknaden. Sådana beslut är rättsakter i den mening som avses i artikel 249 i EG-fördraget och de är föremål för ett separat system för rättslig prövning. Nationella domstolar har inte behörighet att pröva giltigheten av gemenskapsrättsakter. Detta är ett ansvar och en behörighet som enbart tillkommer gemenskapsdomstolarna, som vid utövandet av sina skyldigheter säkerställer en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten som tar hänsyn till gemenskapens rättsordning och rättssäkerhet.

Att bibehålla en konsekvent tillämpning är av avgörande betydelse i ett system som karakteriseras av att kommissionen, nationella konkurrens myndigheter och nationella domstolar har parallell behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82. Om dessa bestämmelser skulle tillämpas på betydligt olika sätt, skulle enhetligheten hos EG:s konkurrensrätt och den inre marknadens funktion äventyras. Det är därför nödvändigt att vidta åtgärder som effektivt tar itu med denna risk för bristande enhetlighet vid tillämpning.

Artikel 16 i förslaget till förordning ålägger nationella domstolar och konkurrensmyndigheter en skyldighet att sträva efter att undvika att fatta beslut som strider mot de beslut som kommissionen har fattat. Denna regel påverkar inte domstolens rättspraxis. .

Syftet med denna artikel är att skapa ett system som begränsar utrymmet för motstridande beslut. Det är mycket viktigt att man undviker att nationella domstolar och konkurrensmyndigheter fattar beslut som strider mot kommissionsbeslut, eftersom det skulle vara till skada för gemenskapens rättsordnings funktion om motstridande beslut, som bygger på samma lagstiftning, skulle bestå.

Den potentiella risken för konflikter beror på den operativa delen av kommissionens beslut och vilka omständigheter det bygger på. När kommissionen har konstaterat en överträdelse måste nationella domstolar och konkurrensmyndigheter göra alla ansträngningar för att undvika konflikter, i den mån sakomständigheterna är desamma. Detta gäller också för beslut om att en överträdelse inte föreligger enligt artikel 10 i den föreslagna förordningen.

Nationella domstolar kan i synnerhet undvika att fatta motstridande beslut genom att begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen enligt artikel 234 i EG-fördraget eller - i fall där ett förfarande om ett kommissionsbeslut pågår vid gemenskaps domstolarna - genom att skjuta upp sitt förfarande. Resultatet i båda situationerna är att frågan klargörs av gemenskapsdomstolarna med verkan i hela gemenskapen. Nationella konkurrensmyndigheter kan undvika att fatta motstridande beslut genom att rådgöra med kommissionen och - i fall där ett förfarande om ett kommissionsbeslut pågår vid gemenskapsdomstolarna - genom att skjuta upp sitt förfarande.

KAPITEL V - BEFOGENHETER VID UTREDNINGAR

Artikel 17 - Utredning av branscher

Denna artikel tar över artikel 12 i förordning nr 17. Ett sätt att upptäcka överträdelser är att övervaka marknader. Genom metoden med utredning av branscher kan kommissionen bedriva generella utredningar i en viss bransch om en bedömning av marknaden ger vid handen att konkurrensen är begränsad. Den bör därför behållas.

Artikel 18 - Begäran om upplysningar

Denna artikel bygger på artikel 11 i förordning nr 17.

Texten behöver inte ändras i väsentlig mån. Den föreslagna artikeln innehåller bara följande mindre ändring.

Enligt punkt 3 får i behörig ordning befullmäktigade advokater svara på en begäran om upplysningar på sina klienters vägnar. Företagen förblir dock ansvariga för att den information som lämnas är korrekt.

Artikel 19 - Befogenhet att inhämta redogörelser

Genom denna artikel skapas en rättslig grund för kommissionen att höra fysiska och juridiska personer, oberoende av om de är föremål för förfarandet eller inte, och att protokollföra deras uttalanden. Bestämmelsen fyller en lucka i kommissionens befogenheter, genom att den gör det möjligt att ta upp muntliga redogörelser och använda dem som bevis under förfarandena.

Artikel 20 - Kommissionens befogenheter vid inspektioner

Denna artikel definierar kommissionens befogenheter vid inspektioner. Den är till stor del identisk med artikel 14 i förordning nr 17 men för att göra inspektionerna effektivare föreslås vissa ändringar.

Enligt den nuvarande förordning nr 17 har kommissionens tjänstemän befogenhet att granska räkenskaper och andra affärshandlingar, göra kopior av eller utdrag ur räkenskaper och affärshandlingar, begära muntliga förklaringar på ort och ställe och bereda sig tillträde till mark, lokaler och fordon som används av de berörda företagen. Förslaget innehåller följande ändringar.

Genom punkt 2 i den föreslagna artikeln införs tre nya inslag som skall komplettera kommissionens befogenheter vid inspektioner för att säkra att inspektionerna är effektiva.

För det första föreskrivs i punkt 2 b en utvidgning av befogenheten till att även omfatta privata bostäder, om det finns skäl att misstänka att affärshandlingar förvaras där. Denna utvidgning bygger på erfarenheterna från fall nyligen, där det föreföll som om företagens anställda förvarade viktiga handlingar i sina privata bostäder. Man fann bevis för att komprometterande handlingar avsiktligen förvarades i privata bostäder. Enligt de befintliga reglerna ger detta företagen möjlighet att effektivt underminera kommissionens inspektioner. För att säkerställa att inspektionerna avseende hemliga överträdelser förblir effektiva är det därför nödvändigt att utvidga tjänstemännens befogenheter så att de även kan söka igenom företagspersonals privata bostäder där det är troligt att handlingar förvaras. Punkt 7 i artikel 20 säkerställer att utförandet av denna befogenhet gäller med förbehåll för godkännande av nationell domstol.

För det andra ger punkt 2 e kommissionens tjänstemän befogenhet att försegla skåp och kontor för att se till att inga handlingar försvinner under inspektionen. Syftet med denna befogenhet är att säkerställa att inspektionerna är effektiva, särskilt i fall där en inspektion pågår längre än en dag och där tjänstemännen måste lämna företagets lokaler utan att ha avslutat undersökningen. Att bryta förseglingarna bestraffas med böter enligt artikel 22.1 d.

För det tredje föreskrivs i punkt 2 f, utan att det påverkar tillämpning av domstolens rättspraxis, att kommissionens tjänstemän under inspektionen får ställa alla frågor som avser föremålet för inspektionen. Detta är nödvändigt för att göra inspektionerna effektivare, eftersom ordalydelsen i den nuvarande artikel 14 i förordning nr 17 bara ger tjänstemännen tillstånd att begära muntliga förklaringar avseende dokument.

Punkt 8 kodifierar den rättspraxis som följer av Hoechst-domen [4] för att säkerställa att samma villkor gäller för alla företag som är föremål för kommissionens inspektioner inom den gemensamma marknaden.

[4] Se de förenade målen 46/87 m.fl., Hoechst, Rec. 1989, s. 2859.

När kommissionen beslutar att utföra en inspektion enligt den nuvarande artikel 14.3, gäller i de flesta medlemsstater att de nationella myndigheter som bistår den måste erhålla ett domstolsbeslut för att kunna bemöta invändningar från företagen. EG-domstolen förklarade i Hoechst att den nationella domstolen inte kan ersätta kommissionens bedömning med sin egen och inte kan ifrågasätta giltigheten av kommissionens beslut. Den nationella domstolens prövning är begränsad till att kontrollera att kommissionens beslut är fattat i vederbörlig ordning och att väga de planerade tvångsåtgärderna (dvs. kommissionens möjligheter att utföra undersökningen utan företagens medgivande) mot föremålet för inspektionen. För att ge domstolen möjlighet att utföra detta uppdrag måste kommissionen lämna en tillfredställande motivering av sina beslut om att utföra en inspektion.

Domstolarnas behörighet när det gäller att tillämpa nationella konkurrenslagar skiljer sig från behörigheten när det gäller tillämpningen av EG:s konkurrenslagstiftning. Detta kan leda till osäkerhet under förfarandena, eftersom vissa domare har en tendens att tillämpa nationella normer på inspektioner som bygger på gemenskapsrätten. För att säkerställa att kommissionens inspektioner styrs av samma regler inom hela den inre marknaden, är det absolut nödvändigt att i den nya förordningen tydligt föreskriva de normer som anges i Hoechst-domen.

Artikel 21 - Utredningar genomförda av medlemsstaternas myndigheter

Denna artikel bygger på artikel 13 i den nuvarande förordning nr 17, anpassad till det nya tillämpningssystemet. Medlemsstaternas möjlighet att genomföra utredningar på sitt territorium på kommissionens vägnar behålls, men dessutom införs en möjlighet för nationella konkurrensmyndigheter att utföra vilken utrednings åtgärd som helst på en annan nationell konkurrensmyndighets vägnar. Denna bestämmelse är nödvändig för att tillåta ett effektivt samarbete mellan medlemsstaternas konkurrens myndigheter. Ett sådant samarbete ger de nationella myndigheterna möjlighet att handlägga ärenden där bevisen delvis kan påträffas i andra medlemsstater. Om sådana mekanismer inte fanns skulle en verklig decentralisering av tillämpningen av EG:s konkurrensregler allvarligt hämmas.

KAPITEL VI - PÅFÖLJDER

Artikel 22 - Böter

Det finns två typer av böter i artikel 15 i den nuvarande förordning nr 17, nämligen böter för brott mot förfaranderegler (begäran om upplysningar, vägran att underkasta sig en undersökning m.m.) och böter för brott mot artiklarna 81 och 82 i sak.

Punkt 1 ändrar bötesbeloppen för brott mot förfaranderegler, som i förordning nr 17 kan uppgå till mellan 100 och 5 000 euro. Dessa belopp har inte längre en avskräckande effekt. Det föreslås att bötesbeloppen för brott mot procedurregler anpassas efter vad som föreskrivs i EKSG-fördraget, nämligen upp till 1 % av den sammanlagda årsomsättningen för denna typ av överträdelser (artikel 47). Genom förslaget till förordning införs också påföljder för att vägra att besvara muntliga frågor under undersökningar eller för att bryta förseglingar.

Punkt 2 rör böter för brott mot de materiella reglerna. Det föreslås inte att nivån på denna böteskategori ändras (upp till 10 % av den sammanlagda årsomsättningen). Det är bara nödvändigt att till förteckningen över överträdelser lägga åsidosättande av ett beslut om interimistiska åtgärder och icke iakttagande av åtaganden som gjorts bindande genom beslut.

Genom punkt 4 införs en ny regel som rör överträdelser som begåtts av företags sammanslutningar. Fördraget medger att företagssammanslutningar åläggs böter för brott mot gemenskapens konkurrensrätt. Domstolen har funnit att böterna kan beräknas på grundval av medlemmarnas omsättning. I praktiken är det emellertid ofta omöjligt att driva in de ådömda böterna. Företagssammanslutningar har sällan tillräckliga stora egna resurser för att täcka betalningen och det finns för närvarande inga rättsliga metoder för att kräva in böterna från medlemmar i samman slutningen. Det föreslås därför att det införs en ny regel, som ger kommissionen möjlighet att vid sammanslutningens försummelse kräva in böterna från dess medlemmar vid tiden för överträdelsen.

Artikel 23 - Viten

Reglerna om viten måste också ändras när det gäller vilka belopp som föreskrivs i förordningen (i den nuvarande förordning nr 17 föreskrivs viten på mellan 50 och 1 000 euro). Det föreslås att det fastställs ett tak för den sammanlagda omsättningen, nämligen på 5 % av den genomsnittliga dagsomsättningen för varje dags dröjsmål, vilket är samma belopp som föreskrivs i EKSG-fördraget (artikel 47).

I och med att det skapas nya beslutskategorier, dvs. beslut om att godta åtaganden och beslut om interimistiska åtgärder, krävs att företag kan föreläggas viten om de underlåter att iaktta dessa beslut.

KAPITEL VII - PRESKRIPTIONSTIDER

Artikel 24 - Preskriptionstider för åläggande av böter

Denna artikel tar över preskriptionsreglerna i förordning 2988/74 och införlivar dem i den föreslagna förordningen. Som en följd av detta kommer förordning 2988/74 inte längre att gälla för böter eller viten som omfattas av den föreslagna förordningen.

Bestämmelserna om preskriptionstider har anpassats till det nya systemet. Den enda viktigare aspekten avser den decentraliserade tillämpningen enligt förslaget till förordning. Enligt förordning 2988/74 avbryts preskriptionstiden endast av åtgärder från medlemsstaterna om de agerar på kommissionens begäran. Det villkoret avskaffas, så att preskriptionstiden också avbryts av åtgärder som vidtas av nationella myndigheter som tillämpar artikel 81 eller 82, oberoende av om det sker på kommissionens begäran eller inte.

Artikel 25 - Preskriptionstiden för verkställande av påföljder

Liksom artikel 24 tar denna artikel över reglerna om preskription i förordning 2988/74 och införlivar dem i den föreslagna förordningen. Samma anpassning har gjorts.

KAPITEL VIII - HÖRANDE AV PARTER OCH SEKRETESS

Artikel 26 - Hörande av parter, klagande och andra tredje män

På grundval av artikel 19 i förordning nr 17 har kommissionen utvecklat en praxis enligt vilken parterna har rätt att gå i svaromål och få tillgång till handlingar. Denna praxis anges delvis i meddelandet om tillgång till handlingar från 1997. Det föreslås att rätten till tillgång till handlingar bekräftas i artikeln men att de detaljerade reglerna även i fortsättningen skall finnas i kommissionens meddelande.

Artikel 27 - Sekretess

Punkt 1 tar över bestämmelsen i artikel 20.1 i den nuvarande förordning nr 17. Den begränsar användningen av den information som inhämtats enligt artikel 17-21 till att endast avse det ändamål för vilket den inhämtats. Artikel 27.1 gäller med förbehåll för att mer specifika regler i förordningen, artiklarna 12 och 15, inte är tillämpliga.

Punkt 2 utvidgar skyldigheten till sekretess i artikel 20.2 i den nuvarande förordning nr 17 till att avse all konfidentiell information som de nationella konkurrens myndigheterna utväxlat enligt den föreslagna förordningen. Denna bestämmelse kompletterar garantierna i artikel 12.2.

KAPITEL IX - GRUPPUNDANTAG

Artikel 28 - Antagande av gruppundantagsförordningar

För närvarande har rådet gett kommissionen befogenhet att anta gruppundantags förordningar på områdena vertikala avtal, immateriella rättigheter, avtal om specialisering och forskning och utveckling, försäkringar samt på vissa transport områden.

I denna artikel anges kommissionens befogenhet att anta gruppundantags förordningar och på vilka villkor. Ett antagande av en gruppundantagsförordning kräver dubbelt samråd med den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor.

Artikel 29 -Återkallelse i vissa fall

Punkt 1 föreskriver i enlighet med den nuvarande rättsliga ramen att kommissionen har befogenhet att återkalla ett undantag enligt en gruppundantagsförordning för framtiden, om den vid en enskild bedömning finner att ett visst avtal inte uppfyller villkoren i artikel 81.3.

Punkt 2 föreslår att ge de nationella konkurrensmyndigheterna befogenhet att återkalla ett undantag enligt en gruppundantagsförordning avseende deras territorium, under förutsättning att detta utgör en avgränsad geografisk marknad. Denna behörighet för de nationella konkurrensmyndigheterna gäller för närvarande endast vertikala avtal [5]. För att säkerställa att gruppundantagsförordningar, som är gemenskapsrättsakter, tillämpas konsekvent är det nödvändigt att föreskriva att kommissionen skall höras på förhand i fråga om nationella beslut om att återkalla ett undantag enligt en gruppundantagsförordning (se artikel 11.4 i förslaget till förordning).

[5] Se artikel 1.4 i rådets förordning (EG) nr 1215/1999 av den 10 juni 1999 om ändring av förordning nr 19/65/EEG om tillämpning av fördragets artikel 81.3 på vissa grupper av avtal och samordnade förfaranden.

Artikel 30 - Förordning om icke tillämplighet

Denna artikel föreskriver att kommissionen i gruppundantagsförordningar kan införa en befogenhet för den att genom förordning utesluta vissa avtal eller förfaranden som tillämpas på en viss relevant marknad från förordningarnas tillämpningsområde. Konkurrenshämmande effekter orsakas ofta av att det finns flera parallella avtal eller nätverk av avtal [6]. I sådana fall är det inte effektivt att återkalla undantaget avseende varje enskilt avtal eller nätverk av avtal för sig. Den bästa lösningen är i stället att förklara att gruppundantaget inte är tillämpligt på en viss marknad.

[6] Se artikel 1.2 i förordning 1215/1999.

KAPITEL X - GENERELLA BESTÄMMELSER

Artikel 31 - Offentliggörande av beslut

Denna artikel motsvarar artikel 21 i förordning nr 17.

Artikel 32 - Domstolens prövning

Förslaget är identiskt med artikel 17 i den nuvarande förordning nr 17.

Artikel 33 -Undantag från förordningens tillämpningsområde

I denna artikel anges de områden där förordningen inte är tillämplig. Det gäller vissa områden av sjö- och lufttransportsektorn som inte omfattas av de nuvarande reglerna om tillämpning av artiklarna 81 och 82 (se förordningarna 4056/86 och 3975/87).

Artikel 34 - Tillämpningsföreskrifter

Denna artikel fastställer en rätt för kommissionen att anta tillämpningsföreskrifter för förordningen och räknar upp vissa områden som särskilt kan omfattas av sådana föreskrifter.

KAPITEL XI - ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUT BESTÄMMELSER

Artikel 35 - Övergångsbestämmelser

I punkt 1 klargörs att anmälningar och motsvarande ansökningar som lämnats in enligt de befintliga förordningarna nr 17, 1017/68, 4056/86 och 3975/87 upphör att gälla den dag då förordningen skall börja tillämpas.

Punkt 1 andra stycket är resultatet av ett nytt system införs enligt vilket befintliga undantagsbeslut upphör att gälla från och med den dag då förordningen skall börja tillämpas.

Punkt 2 säkerställer att förfarandeåtgärder som vidtagits enligt förordningarna nr 17, 1017/68, 4056/86 och 3975/87 förblir giltiga enligt den nya förordningen. Förfaranden som t.ex. inletts enligt artiklarna 3 och 15 i förordning nr 17 kommer att fortsätta enligt den föreslagna förordningen och omfattas av de nya reglerna från och med den dag de börjar tillämpas.

Artikel 36 - Medlemsstaternas utnämning av konkurrensmyndigheter

Denna artikel fastställer att medlemsstaterna är skyldiga att bemyndiga sina konkurrens myndigheter att tillämpa artiklarna 81 och 82 fullt ut, i den mån det krävs ytterligare nationella åtgärder förutom bestämmelserna i artikel 6. Att medlemsstaterna har en fullständig behörighet är ett nödvändigt villkor för att artiklarna 81 och 82 skall kunna tillämpas effektivt i det nya decentraliserade systemet. Det är också ett nödvändigt villkor för att nätverket av konkurrensmyndigheter skall fungera väl. Utan det skulle fördelningen av ärenden inte kunna fungera som planerat och kommissionen skulle kanske tvingas ta upp en oproportionerligt stor andel ärenden som rör marknader i en medlemsstat vars myndighet inte kan tillämpa artiklarna 81 och 82.

Artikel 37 - Ändring av förordning 1017/68

Denna artikel upphäver specifika procedurregler i förordning 1017/68, men låter förordningens materiella regler förbli i kraft. Ändringarna behövs för att skapa ett tillämpningssystem som även omfattar transportsektorn.

Artikel 38 - Ändring av förordning 2988/74

Denna artikel föreskriver att förordning 2988/74 inte är tillämplig på de böter eller viten som omfattas av den föreslagna förordningen.

Artikel 39 - Ändring av förordning 4056/86

Denna artikel upphäver specifika förfaranderegler i förordning 4056/86, men låter förordningens materiella regler förbli i kraft. Ändringarna behövs för att skapa ett tillämpningssystem som även omfattar transportsektorn.

Artikel 40 - Ändring av förordning 3975/87

Denna artikel upphäver specifika procedurregler i förordning 3975/87, men låter förordningens materiella regler förbli i kraft. Ändringarna behövs för att skapa ett tillämpningssystem som även omfattar transportsektorn.

Artikel 41 - Upphävande

Denna artikel räknar upp de förordningar som skall ersättas av denna förordning.

Artikel 42 - Ikraftträdande

Denna artikel anger när förordningen träder i kraft.

2000/0243 (CNS)

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om genomförandet av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget och om ändring av förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 2988/74, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87

("Förordning om tillämpning av artiklarna 81 och 82 i fördraget")

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 83 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [7],

[7] EGT C

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [8],

[8] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [9], och

[9] EGT C

av följande skäl:

(1) För att upprätta ett system som säkerställer att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids krävs att förutsättningar skapas för en effektiv och enhetlig tillämpning av artiklarna 81 och 82 inom gemenskapen. Genom rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 [10], har det varit möjligt att utveckla en gemenskapspolitik på konkurrensområdet som har bidragit till att sprida en konkurrenskultur inom gemenskapen. Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts är det emellertid i dag nödvändigt att ersätta denna förordning, och föreskriva bestämmelser som är anpassade till de utmaningar som marknadsintegreringen och den framtida utvidgningen av gemenskapen medför.

[10] EGT 13, 21.2.1962, s. 204/62. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1216/1999 (EGT L 148, 15.6.1999, s. 5).

(2) Man bör särskilt se över hur bestämmelserna om undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i artikel 81.3 fungerar. Därvid krävs att man enligt artikel 83.2 b tar hänsyn till behovet av att dels säkerställa en effektiv övervakning, dels så långt möjligt förenkla den administrativa kontrollen.

(3) Den centraliserade ordning som inrättades genom förordning nr 17 kan inte längre säkerställa balansen mellan dessa båda mål. Den bromsar de nationella domstolarnas och konkurrensmyndigheternas tillämpning av gemenskapens konkurrens regler och det anmälningssystem den föreskriver hindrar kommissionen från att koncentrera sig på att bekämpa de allvarligaste överträdelserna. Dessutom medför den stora kostnader för företagen.

(4) Ordningen bör därför ersättas med ett system med direkt tillämplighet av undantags regeln, där medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar har behörighet att inte bara tillämpa artikel 81.1 och artikel 82, som enligt rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol är direkt tillämpliga, utan även artikel 81.3.

(5) Det bör i detta sammanhang påpekas att, i enlighet med den rättspraxis som utvecklats i samband med förordning nr 17, bevisbördan för att villkoren i artikel 81.3 är uppfyllda åvilar den part som åberopar denna bestämmelse. Denne har normalt de bästa förutsättningarna att visa att villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda.

(6) För att säkerställa en effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler bör de nationella konkurrensmyndigheterna göras mera delaktiga. De bör därför ha behörighet att tillämpa gemenskapsrätten.

(7) De nationella domstolarna fyller en viktig funktion vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler. De skyddar enskildas rättigheter enligt gemenskaps rätten genom att avgöra tvister mellan enskilda, bland annat genom att utdöma skadestånd till dem som utsatts för överträdelser. De nationella domstolarna kompletterar i detta hänseende medlemsstaternas konkurrens myndigheter. Det är därför nödvändigt att ge dem möjlighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i fördraget fullt ut.

(8) För att garantera att samma konkurrensregler tillämpas på alla ekonomiska aktörer inom gemenskapen är det nödvändigt att, med stöd av artikel 83.2 e, reglera förhållandet mellan å ena sidan artiklarna 81 och 82 och å andra sidan den nationella konkurrensrätten genom att fastställa att nationell lagstiftning inte är tillämplig på sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i de artiklarna.

(9) I det nya systemet kommer tillämpningen av reglerna att decentraliseras, men för att gemenskapsrätten skall förbli enhetlig krävs att reglerna även i fortsättningen fastställs centralt. Kommissionen bör därför få en allmän behörighet att anta gruppundantags förordningar så att den kan anpassa och förtydliga den rättsliga ramen. Denna behörighet bör utövas i nära samarbete med medlemsstaternas konkurrens myndigheter. Den påverkar inte de regler i rådets förordningar (EEG) nr 1017/68 [11], (EEG) nr 4056/86 [12] och (EEG) 3975/87 [13] inom transportsektorn som skall fortsätta att gälla.

[11] EGT L 175, 23.7.1968, s. 1. Förordningen senast ändrad genom Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige.

[12] EGT L 378, 31.12.1986, s. 4. Förordningen senast ändrad genom Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige.

[13] EGT L 374, 31.12.1987, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 2410/92 (EGT L 240, 24.8.1992, s. 18).

(10) När systemet med anmälningar avskaffas, kan det för att öka öppenheten visa sig lämpligt att införa en registreringsskyldighet för vissa typer av avtal. För detta ändamål bör kommissionen ges behörighet att införa en skyldighet att registrera vissa typer av avtal. Om ett sådant system med registrering införs får det inte ge någon rätt till ett beslut om det registrerade avtalets förenlighet med fördraget och det får inte hindra ett effektiv ingripande mot överträdelser.

(11) För att övervaka tillämpningen av fördragets bestämmelser bör kommissionen kunna rikta beslut om att överträdelser av artiklarna 81 och 82 skall upphöra till företag och företagssammanslutningar. Om det finns ett berättigat intresse måste den även kunna fatta beslut genom vilka överträdelser konstateras när dessa överträdelser har upphört, även om den inte ålägger böter. Den behörighet att fatta beslut med förordnande om interimistiska åtgärder som domstolen har tillerkänt kommissionen bör vidare anges uttryckligen i förordningen.

(12) Om företag i samband med ett förfarande som syftar till ett förbud lämnar sådana åtaganden till kommissionen att dess invändningar undanröjs, bör kommissionen genom beslut kunna göra dessa åtaganden bindande för företagen, så att de kan åberopas av tredje man vid nationella domstolar och så att böter eller viten kan åläggas om åtagandena inte iakttas, utan att kommissionen i beslutet tar ställning i fråga om tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82.

(13) Det kan även vara lämpligt att kommissionen i exceptionella fall, när gemenskaps intresset kräver det, fattar ett beslut av förklarande natur, i vilket den konstaterar att förbudet i artikel 81 eller artikel 82 inte är tillämpligt. Syftet med ett sådant beslut är att klargöra rättsläget och säkerställa en enhetlig rätts tillämpning inom gemenskapen.

(14) För att kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter tillsammans skall utgöra ett nätverk av offentliga myndigheter som tillämpar gemenskapens konkurrens regler i nära samarbete, är det nödvändigt att skapa mekanismer för information och samråd och att ge medlemmarna i nätverket möjligheter att utbyta information, även konfidentiell, samtidigt som det bör föreskrivas bestämmelser som skyddar företagens intressen på ett tillfredsställande sätt.

(15) Både för att garantera en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna och för att säkerställa att nätverket fungerar optimalt, är det oundgängligt att bibehålla regeln om att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter automatiskt fråntas sin behörighet när kommissionen inleder ett förfarande.

(16) För att säkerställa att ärendena fördelas på bästa sätt inom nätverket, bör det införas en generell regel som ger en konkurrensmyndighet möjlighet att skjuta upp eller avsluta ett ärende på grund av att en annan myndighet behandlar eller har behandlat samma ärende. Målet är att varje ärende skall behandlas vid endast en myndighet. Denna bestämmelse får inte hindra kommissionens i rättspraxis erkända möjlighet att avvisa ett klagomål för att det saknas gemenskapsintresse, även när ingen annan konkurrensmyndighet har tillkännagett sin avsikt att behandla ärendet.

(17) Den rådgivande kommitté för kartell- och monopolfrågor som inrättades genom förordning nr 17 har visat sig fungera mycket tillfredsställande. Det går utmärkt att infoga kommittén i det nya systemet med decentraliserad tillämpning. Man bör lägga bestämmelserna i förordning nr 17 till grund och samtidigt organisera kommitténs arbete mera effektivt. Det är lämpligt att ge kommittén möjlighet att avge sitt yttrande genom skriftligt förfarande. Rådgivande kommittén bör vidare kunna fungera som ett forum där ärenden som handläggs vid medlems staternas konkurrensmyndigheter kan diskuteras, vilket kan bidra till att bibehålla en enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensregler.

(18) En enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna kräver också att det inrättas metoder för samarbete mellan medlemsstaternas domstolar och kommissionen. Det bör särskilt vara möjligt för de nationella domstolarna att vända sig till kommissionen för att få information eller synpunkter i fråga om tillämpningen av gemenskapens konkurrensrätt. Det är å andra sidan nödvändigt att ge kommissionen och medlems staternas konkurrensmyndigheter möjlighet att lämna skriftliga eller muntliga yttranden till domstolarna när artiklarna 81 eller 82 tillämpas. Det bör i detta sammanhang säkerställas att kommissionen och medlemsstaternas konkurrens myndigheter kan få tillgång till tillräcklig information om nationella domstols förfaranden.

(19) För att garantera respekten för principerna om rättssäkerhet och enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensregler måste man i ett system med parallell behörighet undvika konflikter mellan beslut. När kommissionen har fattat ett beslut måste konkurrensmyndigheterna och domstolarna i medlemsstaterna således strävar efter att undvika att fatta ett motstridigt beslut. Det bör erinras om att domstolarna har möjlighet att begära att EG-domstolen meddelar ett förhandsavgörande.

(20) Kommissionen bör inom hela gemenskapen ha befogenhet att begära de upplysningar och genomföra de inspektioner som behövs för att avslöja sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som är förbjudna enligt artikel 81 och sådant missbruk av en dominerande ställning som är förbjudet enligt artikel 82. Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter bör aktivt medverka när kommissionen utövar denna befogenhet.

(21) Det blir allt svårare att upptäcka överträdelser av konkurrensreglerna, och för att effektivt skydda konkurrensen är det därför nödvändigt att komplettera kommissionens undersökningsbefogenheter. Kommissionen bör särskilt få befogenhet att höra alla personer som kan antas ge den användbara upplysningar och att föra protokoll över deras uttalanden. Vid en inspektion bör vidare kommissionens bemyndigade tjänstemän ha befogenhet att besluta om försegling och begära alla upplysningar som har samband med föremålet för och syftet med inspektionen.

(22) Det är för att respektera EG-domstolens rättspraxis nödvändigt att precisera gränserna för den prövning en nationell domstol kan utföra när den har att ingripa enligt nationell rätt för att tillåta att handräckning används när ett företag motsätter sig en inspektion som kommissionen har beslutat om.

(23) Erfarenheten har också visat att affärshandlingar ofta förvaras hemma hos företagens ledare och medarbetare. För att inspektionerna skall förbli effektiva bör därför kommissionens bemyndigade tjänstemän få tillträde till alla lokaler där affärshandlingar kan antas förvaras, även privata bostäder. Utövandet av denna sistnämnda befogenhet bör dock vara underordnat ett domstolsbeslut.

(24) För att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter ökade möjligheter att tillämpa artiklarna 81 och 82 effektivt, bör de kunna bistå varandra med utredningsåtgärder.

(25) För att säkerställa att artiklarna 81 och 82 iakttas och att de skyldigheter som genom denna förordning åläggs företag och företagssammanslutningar uppfylls, skall böter och viten kunna åläggas. För detta ändamål bör det föreskrivas lämpliga bötesbelopp även för överträdelser av förfarandereglerna.

(26) Reglerna om preskriptionstider i fråga om åläggande av böter och viten har införts genom rådets förordning (EEG) nr 2988/74 [14], som även behandlar påföljder på transportområdet. I ett system med parallell behörighet är det nödvändigt att till de åtgärder som kan avbryta preskriptionstiderna lägga självständiga förfarandeåtgärder som vidtas av en konkurrensmyndighet i en medlemsstat. För att klargöra den rättsliga ramen är det därför lämpligt att ändra förordning (EEG) nr 2988/74 så att den inte är tillämplig inom det område som täcks av denna förordning och att införa preskriptionsregler i denna förordning.

[14] EGT L 319, 29.11.1974, s. 1.

(27) De berörda företagen bör medges rätt att yttra sig inför kommissionen, tredje man vars intressen kan beröras av ett beslut bör ges tillfälle att i förväg framföra sina synpunkter och det bör tillses att fattade beslut ges vidsträckt publicitet. Samtidigt som de berörda företagens rätt till försvar och särskilt rätten till tillgång till handlingar säkerställs, är det oundgängligt att skydda affärshemligheter. Vidare bör det säkerställas att information som utbyts inom nätverket förblir konfidentiell.

(28) Eftersom alla beslut som fattas av kommissionen med stöd av denna förordning är underkastade EG-domstolens prövning enligt de villkor som anges i fördraget, bör i enlighet med artikel 229 i fördraget domstolen ges obegränsad behörighet i fråga om kommissionens beslut att ålägga böter eller viten.

(29) Principerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, såsom de genomförts genom förordning nr 17, ger gemenskapsinstitutionerna en central plats som bör behållas, samtidigt som medlemsstaterna görs mera delaktiga i genomförandet av gemenskapens konkurrens regler. I enlighet med principerna om subsidiaritet och proportionalitet i artikel 5 i fördraget inskränker sig denna förordning till det minimum som krävs för att dess mål skall kunna uppnås, nämligen en effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrens regler, och går inte utöver vad som är nödvändigt för det ändamålet.

(30) Eftersom rättspraxis har klargjort att konkurrensreglerna är tillämpliga inom transportsektorn, bör denna sektor omfattas av förfarandereglerna i denna förordning. Följaktligen bör förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87 ändras, så att de särskilda förfarandereglerna i dessa förordningar upphävs.

(31) På grund av att en ny ordning införs genom denna förordning bör följande förordningar upphävas: Rådets förordning nr 141 av den 26 november 1962 om undantag från tillämpning av rådets förordning nr 17 för transportområdet [15], rådets förordning nr 19/65/EEG av den 2 mars 1965 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av avtal och samordnade förfaranden [16], rådets förordning (EEG) nr 2821/71 av den 20 december 1971 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden [17], rådets förordning (EEG) nr 3976/87 av den 14 december 1987 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden inom lufttransportsektorn [18], rådets förordning (EEG) nr 1534/91 av den 31 maj 1991 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn [19] och rådets förordning (EEG) nr 479/92 av den 25 februari 1992 om tillämpning av artikel 85.3 i fördraget på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden mellan linjerederier (konsortier) [20].

[15] EGT 124, 28.11.1962, s. 2751/62. Förordningen senast ändrad genom förordning nr 1002/67/EEG (EGT L 306, 16.12.1967, s. 1).

[16] EGT 36, 6.3.1965, s. 533/65. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1215/1999 (EGT L 148, 15.6.1999, s. 1).

[17] EGT L 285, 29.12.1971, s. 46. Förordningen senast ändrad genom Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige.

[18] EGT L 374, 31.12.1987, s. 9. Förordningen senast ändrad genom Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige.

[19] EGT L 143, 7.6.1991, s. 1.

[20] EGT L 55, 29.2.1992, s. 3. Förordningen senast ändrad genom Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

GRUNDLÄGGANDE BESTÄMMELSER

Artikel 1

Direkt tillämplighet

Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 81.1 i fördraget och som inte uppfyller villkoren i artikel 81.3 samt sådant missbruk av en dominerande ställning som avses i artikel 82 i fördraget är förbjudna utan att det krävs föregående beslut om detta.

Artikel 2

Bevisbörda

Vid alla nationella förfaranden eller gemenskapsförfaranden för tillämpning av artiklarna 81 och 82 i fördraget, åvilar bevisbördan för att artikel 81.1 eller artikel 82 har överträtts den som påstår det. Däremot åvilar bevisbördan för att villkoren i artikel 81.3 är uppfyllda den som åberopar bestämmelserna i den artikeln.

Artikel 3

Förhållandet mellan artiklarna 81 och 82 och nationell konkurrensrätt

Om ett sådant avtal, beslut eller samordnat förfarande som avses i artikel 81.1 i fördraget eller ett sådant missbruk av en dominerande ställning som avses i artikel 82 kan påverka handeln mellan medlemsstater, gäller gemenskapens konkurrensrätt och inte nationell konkurrensrätt.

KAPITEL II

BEHÖRIGHET

Artikel 4

Kommissionens behörighet

1. Vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i fördraget har kommissionen de befogenheter som anges i denna förordning.

2. Kommissionen får genom förordning ange vilka typer av avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden enligt artikel 81.1 i fördraget som företagen skall vara skyldiga att låta registrera. I så fall skall kommissionen även ange förfarandena för en sådan registrering och vilka påföljder som är tillämpliga om skyldigheten inte iakttas. En registrering av ett avtal, ett beslut av företagssamman slutningar eller ett samordnat förfarande kan inte ge de berörda företagen eller företagssammanslutningarna några rättigheter och hindrar inte tillämpningen av denna förordning.

Artikel 5

Medlemsstaternas konkurrensmyndigheters behörighet

Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter är behöriga att i enskilda ärenden tillämpa förbudet i artikel 81.1 i fördraget, om villkoren i artikel 81.3 inte är uppfyllda, och förbudet i artikel 82. De får för detta ändamål på eget initiativ eller till följd av ett klagomål fatta beslut om att en överträdelse skall upphöra, förordna om interimistiska åtgärder, godta åtaganden eller ålägga böter, viten eller andra påföljder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Om de på grundval av de upplysningar de förfogar över finner att villkoren för ett förbud inte är uppfyllda, får de även besluta att det inte finns anledning att ingripa.

Artikel 6

Nationella domstolars behörighet

Nationella domstolar inför vilka förbudet i artikel 81.1 i fördraget åberopas är behöriga att även tillämpa artikel 81.3.

KAPITEL III

KOMMISSIONENS BESLUT

Artikel 7

Konstaterande och upphörande av överträdelser

1. Om kommissionen till följd av ett klagomål eller på eget initiativ konstaterar en överträdelse av bestämmelserna i artiklarna 81 eller 82 i fördraget, får den genom beslut ålägga de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med överträdelsen. Kommissionen får för detta ändamål ålägga dem alla nödvändiga skyldigheter, inbegripet korrigerande åtgärder av strukturell natur. När kommissionen har ett berättigat intresse av det får den även konstatera att en överträdelse tidigare förelegat, som nu har upphört.

2. Medlemsstaterna samt fysiska och juridiska personer som åberopar ett berättigat intresse i saken har rätt att ge in klagomål enligt punkt 1.

Artikel 8

Interimistiska åtgärder

1. I fall som är brådskande på grund av en risk för allvarlig och irreparabel skada på konkurrensen, får kommissionen på eget initiativ och på grundval av ett omedelbart konstaterande av en överträdelse genom beslut förordna om interimistiska åtgärder.

2. Ett beslut enligt punkt 1 skall gälla för en period av högst ett år, som kan förlängas.

Artikel 9

Åtaganden

1. När kommissionen avser att fatta ett beslut om att en överträdelse skall upphöra och de berörda företagen lämnar sådana åtaganden att kommissionens invändningar undanröjs, får kommissionen genom beslut göra dessa åtaganden bindande för företagen. Ett sådant beslut skall fattas för en bestämd period.

2. Utan att det påverkar frågan om det föreligger eller har förelegat en överträdelse av bestämmelserna i artiklarna 81 eller 82 i fördraget, innebär ett sådant beslut att förfarandet avslutas.

3. Kommissionen får ta upp förfarandet på nytt

a) om de sakförhållanden som låg till grund för beslutet ändras i något avseende,

b) om de berörda företagen åsidosätter sina åtaganden, eller

c) om beslutet grundar sig på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter.

Artikel 10

Konstaterande av icke-tillämplighet

Av hänsyn till det allmänna gemenskapsintresset får kommissionen på eget initiativ och på grundval av de uppgifter den har kännedom om, genom beslut konstatera att artikel 81 i fördraget, inte är tillämplig på ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande, antingen för att villkoren i artikel 81.1 inte är uppfyllda eller för att villkoren i artikel 81.3 är uppfyllda.

Kommissionen får även göra ett sådant konstaterande avseende artikel 82 i fördraget.

KAPITEL IV

SAMARBETE MED NATIONELLA MYNDIGHETER OCH DOMSTOLAR

Artikel 11

Samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter

1. Kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter skall tillämpa gemenskapens konkurrensregler i nära samarbete.

2. Kommissionen skall utan dröjsmål till medlemsstaternas konkurrensmyndigheter översända kopior av de viktigaste handlingar som den har inhämtat i syfte att tillämpa artiklarna 7, 8, 9, och 10.

3. När ett ärende om tillämpning av artiklarna 81 eller 82 i fördraget anhängiggörs vid medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller när dessa tillämpar de nämnda artiklarna på eget initiativ, skall de när förfarandet inleds underrätta kommissionen om detta.

4. När medlemsstaternas konkurrensmyndigheter avser att fatta ett beslut enligt artiklarna 81 och 82 i fördraget med åläggande att en överträdelse skall upphöra, om att åtaganden godtas eller om återkallelse av ett undantag enligt en gruppundantags förordning, skall de först rådgöra med kommissionen. De skall för detta ändamål senast en månad innan beslutet skall fattas till kommissionen översända en redogörelse för ärendet och kopior av de viktigaste handlingar som upprättats i samband med förfarandet. På begäran av kommissionen skall de översända kopior av alla andra handlingar i akten.

5. Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter kan rådgöra med kommissionen i alla andra fall av tillämpning av gemenskapsrätten.

6. Om kommissionen inleder ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt denna förordning, förlorar medlemsstaternas konkurrensmyndigheter sin behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i fördraget.

Artikel 12

Informationsutbyte

1. Oberoende av om nationella bestämmelser föreskriver annat, får kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter till varandra översända alla upplysningar om faktiska eller rättsliga omständigheter, även konfidentiella upplysningar, och använda dem som bevismedel.

2. De upplysningar som översänts enligt punkt 1 får endast användas för tillämpningen av gemenskapens konkurrensrätt. Endast påföljder av ekonomisk natur får åläggas på grundval av de översända upplysningarna.

Artikel 13

Avbrytande eller avslutande av förfarandet

1. När ett klagomål har anhängiggjorts vid konkurrensmyndigheter i flera medlems stater eller när konkurrensmyndigheter i flera medlemsstater har inlett ett förfarande på eget initiativ enligt artiklarna 81 eller 82 i fördraget avseende samma avtal, beslut eller samordnade förfarande, utgör det faktum att en myndighet behandlar ärendet ett tillräckligt skäl för de övriga myndigheterna att avbryta sitt förfarande eller avvisa klagomålet. Kommissionen får också avvisa ett klagomål på den grunden att det behandlas av en konkurrensmyndighet i en medlemsstat.

2. När ett klagomål har anhängiggjorts vid en medlemsstats konkurrensmyndighet eller kommissionen avseende ett avtal, beslut eller förfarande som redan har behandlats av en annan konkurrensmyndighet, får klagomålet avvisas.

Artikel 14

Rådgivande kommitté

1. Samråd skall ske med en rådgivande kommitté för kartell- och monopolfrågor innan beslut fattas enligt artiklarna 7, 9, 10, 22 och 23.2.

2. Den rådgivande kommittén skall vara sammansatt av företrädare för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. Varje medlemsstat skall utse en företrädare, som vid förhinder kan ersättas av en annan företrädare.

3. Samrådet kan äga rum vid ett sammanträde som sammankallas och leds av kommissionen och som hålls tidigast fjorton dagar efter det att kallelse har skett. Medlemsstaterna kan godta en kortare kallelsetid än fjorton dagar. Till kallelsen skall kommissionen foga en redogörelse för varje ärende som skall behandlas, med uppgift om de viktigaste handlingarna, och ett preliminärt utkast till beslut. Den rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även om några ledamöter eller deras ersättare inte är närvarande.

4. Samrådet kan även äga rum genom skriftligt förfarande. I så fall skall kommissionen fastställa en tidsfrist inom vilken medlemsstaterna skall lämna sina synpunkter. På begäran av en medlemsstat måste kommissionen dock sammankalla ett sammanträde.

5. Yttrandet skall vara skriftligt och bifogas utkastet till beslut. Den rådgivande kommittén får rekommendera att yttrandet offentliggörs. Kommissionen får företa ett sådant offentliggörande. I beslutet att offentliggöra yttrandet skall hänsyn tas till företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

6. Kommissionen får, på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstat, föra upp ett ärende som behandlas av en medlemsstats konkurrensmyndighet på kommitténs dagordning för diskussion innan det slutliga beslutet fattas.

Artikel 15

Samarbete med nationella domstolar

1. Vid förfaranden där artiklarna 81 eller 82 i fördraget tillämpas får medlemsstaternas domstolar från kommissionen begära upplysningar som den förfogar över eller yttranden i frågor rörande tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler.

2. Medlemsstaternas domstolar skall till kommissionen översända kopior av alla avgöranden där artiklarna 81 och 82 i fördraget tillämpats inom en månad från den dag de meddelades.

3. Av hänsyn till det allmänna gemenskapsintresset får kommissionen på eget initiativ lämna skriftliga eller muntliga yttranden till medlemsstaternas domstolar i samband med förfaranden som reser frågor om tillämpningen av artiklarna 81 eller 82 i fördraget. Kommissionen får låta sig företrädas av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. Dessa får också på eget initiativ lämna skriftliga eller muntliga yttranden till domstolarna i sina respektive medlemsstater.

För detta ändamål får kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter begära att de nationella domstolarna till dem översänder alla nödvändiga handlingar.

Artikel 16

Enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt

Enligt artikel 10 i fördraget och principen om enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten, skall de nationella domstolarna och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter sträva efter att undvika att fatta beslut som strider mot de beslut som kommissionen har fattat.

KAPITEL V

BEFOGENHETER VID UTREDNINGAR

Artikel 17

Utredning av branscher

1. Om inom en bransch utvecklingen av handeln mellan medlemsstater, prisstelhet eller andra omständigheter tyder på att konkurrensen inom den gemensamma marknaden är begränsad eller snedvriden, får kommissionen företa en allmän utredning och i samband därmed begära att företagen inom denna bransch lämnar upplysningar samt utföra de inspektioner som är nödvändiga för tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i fördraget.

Kommissionen får särskilt begära att varje företag och företagssammanslutning inom den berörda branschen informerar den om samtliga avtal, beslut och samordnade förfaranden.

2 Artikel 18-23 skall gälla i tillämpliga delar.

Artikel 18

Begäran om upplysningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den begära alla nödvändiga upplysningar av medlemsstaternas regeringar och konkurrensmyndigheter samt av företag och företagssammanslutningar.

2. I sin begäran om upplysningar skall kommissionen ange den rättsliga grunden för begäran, den tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas, syftet med begäran samt de påföljder som föreskrivs i artiklarna 22 och 23 för det fall att oriktiga, ofullständiga eller vilseledande upplysningar lämnas.

3. Skyldiga att lämna de begärda upplysningarna är företagens ägare eller deras företrädare och, när det gäller juridiska personer, bolag och föreningar som inte är juridiska personer, de som är utsedda att företräda dem enligt lag eller stadgar. I behörig ordning befullmäktigade advokater får lämna de begärda upplysningarna på sina huvudmäns vägnar. Huvudmännen förblir fullt ansvariga för att de lämnade upplysningarna är fullständiga, exakta och korrekta.

4. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda upplysningarna inom den tidsfrist som har fastställts av kommissionen eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall kommissionen begära upplysningarna genom beslut. I beslutet skall anges vilka upplysningar som begärs och fastställas en lämplig tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas. Kommissionen skall i beslutet ange den påföljd som föreskrivs i artikel 22.1 a samt ange eller förelägga den påföljd som föreskrivs i artikel 23.1 d. I beslutet skall även upplysas om rätten att få beslutet prövat av Europeiska gemenskapens domstol.

Artikel 19

Befogenhet att inhämta redogörelser

Vid fullgörandet av de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den höra alla fysiska eller juridiska personer som kan antas ge den användbara upplysningar, för att ställa frågor som har samband med föremålet för en utredning och protokollföra deras svar.

Artikel 20

Kommissionens befogenheter vid inspektioner

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den genomföra alla nödvändiga inspektioner hos företag och företags sammanslutningar.

2. Vid genomförandet av en inspektion har de av kommissionen bemyndigade tjänstemännen befogenhet att

a) bereda sig tillträde till de berörda företagens eller företagssammanslutningarnas lokaler, mark och transportmedel,

b) bereda sig tillträde till samtliga övriga lokaler, även företagens eller företags samman slutningarnas ledares, styrelseledamöters, direktörers och andra medarbetares bostäder, om det kan misstänkas att affärshandlingar förvaras där,

c) granska räkenskaperna och andra affärshandlingar, oavsett i vilken form de föreligger,

d) göra kopior av eller utdrag ur de granskade handlingarna,

e) försegla samtliga lokaler eller affärshandlingar under den tid inspektionen pågår,

f) begära att företagets eller företagssammanslutningens företrädare eller medarbetare lämnar upplysningar som har samband med föremålet för och syftet med inspektionen och protokollföra deras svar.

3. De tjänstemän som av kommissionen har fått i uppdrag att genomföra en inspektion skall utöva sina befogenheter efter uppvisande av en skriftlig fullmakt, som anger föremålet för och syftet med inspektionen samt den påföljd som föreskrivs i artikel 22 för det fall att begärda räkenskaper eller andra affärshandlingar inte läggs fram i fullständigt skick och för det fall att svaren på en begäran enligt punkt 2 i denna artikel är oriktiga, ofullständiga eller vilseledande. Kommissionen skall i god tid före inspektionen underrätta konkurrensmyndigheten i den medlemsstat inom vars territorium inspektionen skall genomföras.

4. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de inspektioner som kommissionen har beslutat om. I beslutet skall anges föremålet för och syftet med inspektionen, fastställas när den skall börja och anges de påföljder som föreskrivs i artiklarna 22 och 23 samt upplysas om rätten att få beslutet prövat av EG-domstolen. Kommissionen skall fatta sådana beslut efter att ha samrått med konkurrensmyndigheten i den medlemsstat inom vars territorium inspektionen skall genomföras.

5. Tjänstemännen vid konkurrensmyndigheten i den medlemsstat inom vars territorium inspektionen skall genomföras skall, på begäran av den myndigheten eller kommissionen, aktivt bistå kommissionens tjänstemän. De skall för detta ändamål ha de befogenheter som anges i punkt 2.

6. Om de av kommissionen bemyndigade tjänstemännen konstaterar att ett företag motsätter sig en inspektion som har beslutats med stöd av denna artikel, skall den berörda medlemsstaten lämna dem det bistånd, vid behov handräckning, som behövs för att de skall kunna utföra sitt inspektionsuppdrag.

Om nationell rätt kräver beslut av domstol för att handräckning skall kunna användas, kan ett sådant beslut begäras som en säkerhetsåtgärd

7. Om de av kommissionen bemyndigade tjänstemännen vill använda sig av de befogenheter som anges i punkt 2 b, är ett förhandsbeslut av domstol obligatoriskt.

8. Prövningen av lagenligheten hos kommissionens beslut är förbehållen EG-domstolen. Den nationella domstolens prövning skall endast avse huruvida kommissionens beslut är fattat i vederbörlig ordning och att de planerade tvångsåtgärderna varken är godtyckliga eller överdrivna i förhållande till föremålet för inspektionen. Den nationella domstolen får varken pröva nödvändigheten av inspektionen eller kräva att andra upplysningar än de som lämnas i kommissionens beslut läggs fram.

Artikel 21

Utredningar som genomförs av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter

1. En medlemsstats konkurrensmyndighet får på sitt territorium företa alla sådana utredningsåtgärder enligt sin nationella rätt i en annan medlemsstats konkurrensmyndighets namn eller på dennas vägnar, som krävs för att konstatera om det föreligger en överträdelse av artikel 81 eller 82 i fördraget. Den skall översända alla insamlade upplysningar till den begärande myndigheten i enlighet med artikel 12 i denna förordning.

2. På begäran av kommissionen skall medlemsstaternas konkurrensmyndigheter genomföra de inspektioner som kommissionen anser nödvändiga enligt artikel 20.1 eller som den har beslutat om enligt artikel 20.4. De tjänstemän hos medlemsstaternas konkurrensmyndigheter som har till uppgift att genomföra inspektionerna skall utöva sina befogenheter efter uppvisande av en skriftlig fullmakt utfärdad av konkurrens myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium inspektionen skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med inspektionen.

På begäran av kommissionen eller konkurrensmyndigheten i den medlemsstat inom vars territorium inspektionen skall genomföras, får kommissionens tjänstemän bistå den berörda myndighetens tjänstemän.

KAPITEL VI

PÅFÖLJDER

Artikel 22

Böter

1. Kommissionen får genom beslut ålägga företag eller företagssammanslutningar böter om upp till 1 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) lämnar oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter till svar på en begäran enligt artikel 17 eller artikel 18.1 eller 18.4 eller inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist som har fastställts genom beslut enligt artikel 18.4,

b) vid inspektioner som genomförs enligt artikel 20 eller artikel 21.2 inte lägger fram begärda räkenskaper eller andra affärshandlingar i fullständigt skick eller inte underkastar sig en inspektion som har beslutats enligt artikel 20.4,

c) vägrar att svara på en fråga som ställts i enlighet med artikel 20.2 f eller svarar på ett oriktigt, ofullständigt eller vilseledande sätt,

d) har brutit förseglingar som kommissionens bemyndigade tjänstemän anbringat enligt artikel 20.2 e.

2. Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter om upp till 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) överträder artiklarna 81 eller 82 i fördraget,

b) åsidosätter ett beslut om interimistiska åtgärder enligt artikel 8 i denna förordning,

c) inte iakttar ett åtagande som gjorts bindande genom beslut enligt artikel 9 i denna förordning.

3. När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

4. Om böter enligt denna förordning åläggs en företagssammanslutning och denna inte är solvent, får kommissionen kräva betalning från vart och ett av de företag som var medlemmar i sammanslutningen vid tiden för överträdelsen. Bötesbeloppet för var och en av medlemmarna får inte överstiga 10% av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning för respektive medlem.

5. Beslut som fattats med stöd av punkterna 1 och 2 är inte av straffrättslig karaktär.

Artikel 23

Viten

1. Kommissionen får genom beslut förelägga företag eller företagssammanslutningar viten om upp till 5 % av den genomsnittliga dagsomsättningen under föregående räkenskapsår för varje dags dröjsmål, räknat från den dag som anges i beslutet, för att tvinga dem att

a) upphöra med en överträdelse av artiklarna 81 eller 82 i fördraget i enlighet med ett beslut av kommissionen enligt artikel 7 i denna förordning,

b) iaktta ett beslut om interimistiska åtgärder enligt artikel 8,

c) iaktta ett åtagande som gjorts bindande genom beslut enligt artikel 9,

d) lämna fullständiga och riktiga upplysningar i enlighet med kommissionens begäran i beslut enligt artikel 18.4,

e) underkasta sig en sådan inspektion som kommissionen har beslutat om enligt artikel 20.

2. Om företag eller företagssammanslutningar har fullgjort den skyldighet för vars uppfyllande vitet har förelagts, får kommissionen fastställa det slutliga vitet till ett belopp som är lägre än det som följer av det ursprungliga beslutet. Artikel 22.4 skall gälla i tillämpliga delar.

KAPITEL VII

PRESKRIPTIONSTIDER

Artikel 24

Preskriptionstider för åläggande av påföljder

1. Följande preskriptionstider gäller kommissionens befogenhet enligt artiklarna 22 och 23:

a) Tre år vid överträdelser av bestämmelser om begäran om upplysningar eller genomförande av inspektioner.

b) Fem år vid övriga överträdelser.

2. Preskriptionstiden skall räknas från och med den dag då överträdelsen begicks. I fråga om fortsatta eller upprepade överträdelser skall dock tiden räknas från och med den dag då överträdelsen upphörde.

3. Preskriptionstiden i fråga om åläggande av böter eller viten avbryts av åtgärder som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstats konkurrensmyndighet i syfte att undersöka eller ingripa mot överträdelsen. Avbrottet i preskriptionstiden gäller från och med den dag då minst ett företag eller en företagssammanslutning som har deltagit i överträdelsen har underrättats om åtgärden. Åtgärder som avbryter preskriptionstiden utgörs särskilt av

a) skriftliga framställningar om upplysningar som görs av kommissionen eller av en nationell konkurrensmyndighet,

b) skriftliga fullmakter att genomföra inspektioner som kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet har lämnat sina tjänstemän,

c) kommissionens eller en nationell konkurrensmyndighets inledande av ett förfarande,

d) meddelanden om invändningar från kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet.

4. Avbrottet i preskriptionstiden gäller alla företag eller företagssammanslutningar som har deltagit i överträdelsen.

5. Efter varje avbrott börjar preskriptionstiden att löpa på nytt. Preskriptionstiden skall dock löpa ut senast den dag då en period som är lika med den dubbla preskriptionstiden har förflutit utan att kommissionen har ålagt böter eller viten. Denna period skall förlängas med den tid under vilken preskriptionstiden tillfälligt har upphört att löpa enligt punkt 6.

6. Preskriptionstiden i fråga om åläggande av böter eller viten skall tillfälligt upphöra att löpa så länge kommissionens beslut är föremål för prövning vid domstolen.

Artikel 25

Preskriptionstiden för verkställande av påföljder

1. En preskriptionstid på fem år gäller för kommissionens befogenhet att verkställa beslut som fattats enligt artiklarna 22 och 23.

2. Preskriptionstiden skall räknas från och med den dag då beslutet vunnit laga kraft.

3. Preskriptionstiden i fråga om verkställande av påföljder avbryts

a) genom underrättelse om ett beslut om ändring av det ursprungliga bötes- eller vitesbeloppet eller om avslag på en begäran om en sådan ändring,

b) genom åtgärder som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstat på kommissionens begäran för att driva in böter eller viten.

4. Efter varje avbrott börjar preskriptionstiden att löpa på nytt.

5. Preskriptionstiden i fråga om verkställande av påföljder skall tillfälligt upphöra att löpa så länge som

a) en betalningsfrist har medgetts, eller

b) indrivningen har skjutits upp enligt ett beslut av EG-domstolen.

KAPITEL VIII

HÖRANDE AV PARTER OCH SEKRETESS

Artikel 26

Hörande av parter, klagande och andra tredje män

1. Innan kommissionen fattar beslut enligt artiklarna 7, 8, 22 och 23.2, skall den lämna de företag och företagssammanslutningar som förfarandet avser tillfälle att yttra sig över dess invändningar. Kommissionen får endast grunda sina beslut på invändningar som de berörda parterna har fått tillfälle att yttra sig över. Klagande skall vara nära knutna till förfarandet.

2. Berörda parters rätt till försvar skall iakttas fullt ut under förfarandet. De har rätt att få tillgång till handlingar, med förbehåll för företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas. Detta berättigade intresse får inte hindra att kommissionen röjer och använder upplysningar som är nödvändiga för att bevisa en överträdelse.

Rätten till tillgång till handlingar skall inte omfatta konfidentiell information och interna handlingar hos kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. I synnerhet skall inte skriftväxling mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller mellan de sistnämna myndigheterna omfattas, och särskilt inte handlingar som upprättats i enlighet med artiklarna 11 och 14.

3. Om kommissionen eller medlemsstaternas konkurrensmyndigheter anser det nödvändigt, får de höra andra fysiska eller juridiska personer. Begäran från sådana personer att få yttra sig skall bifallas, om de kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken.

Artikel 27

Sekretess

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 12 och 15, får upplysningar som har inhämtats med stöd av artikel 17-21 endast användas för det ändamål de har inhämtats.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 11, 12, 14, 15 och 26, får kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter samt dessas tjänstemän och övriga anställda inte röja upplysningar som de har inhämtat eller utbytt med stöd av denna förordning och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess.

KAPITEL IX

GRUPPUNDANTAG

Artikel 28

Antagande av gruppundantagsförordningar

1. I enlighet med artikel 81.3 i fördraget får kommissionen genom förordning förklara artikel 81.1 icke tillämplig på grupper av avtal, beslut av företagssammanslutningar eller samordnade förfaranden, om villkoren i punkt 2-5 i denna artikel är uppfyllda.

2. Gruppundantagsförordningarna skall innehålla en definition av de grupper av avtal, beslut eller samordnade förfaranden som de är tillämpliga på och särskilt precisera de begränsningar som inte är undantagna och i förekommande fall vilka villkor som skall vara uppfyllda.

3. Gruppundantagsförordningarna skall vara tidsbegränsade.

4. När kommissionen avser att anta en gruppundantagsförordning skall den offentliggöra ett utkast till förordning och lämna alla berörda personer tillfälle att framföra sina synpunkter inom den tid som kommissionen fastställer, vilken inte får understiga en månad.

5. Innan kommissionen offentliggör ett utkast till förordning och innan den antar en gruppundantagsförordning skall den samråda med den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor.

Artikel 29

Återkallelse i vissa fall

1. Om kommissionen i ett visst fall, på eget initiativ eller till följd av ett klagomål, konstaterar att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande som är undantaget enligt en gruppundantagsförordning ändå har verkningar som är oförenliga med artikel 81.3 i fördraget, får den återkalla undantaget enligt förordningen.

2. När ett avtal, beslut eller samordnat förfarande som är undantaget enligt en gruppundantagsförordning i ett visst fall har verkningar som är oförenliga med artikel 81.3 i fördraget på en medlemsstats territorium, eller på en del av detta, som uppvisar alla kännetecken på en avgränsad geografisk marknad, får konkurrens myndigheten i denna medlemsstat återkalla undantaget enligt gruppundantags förordningen i fråga på det territoriet.

Artikel 30

Förordning om icke-tillämplighet

I en undantagsförordning som antagits med stöd av artikel 28 får det föreskrivas under vilka förutsättningar vissa typer av gällande avtal, beslut eller samordnade förfaranden på en viss marknad får uteslutas från förordningens tillämpningsområde. När dessa förutsättningar är uppfyllda får kommissionen konstatera det genom förordning och fastställa en tidsfrist för när den nämnda förordningen skall upphöra att gälla de åsyftade avtalen, besluten eller samordnade förfarandena på marknaden i fråga. Denna tidsfrist skall vara minst sex månader. Artikel 28.4 och 28.5 skall gälla i tillämpliga delar.

KAPITEL X

GENERELLA BESTÄMMELSER

Artikel 31

Offentliggörande av beslut

1. Kommissionen skall offentliggöra de beslut den fattar enligt artiklarna 7-10, 22-23.

2. I offentliggörandet skall anges de berörda parternas namn och huvuddragen i beslutet, inbegripet ålagda påföljder. Därvid skall hänsyn tas till företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 32

Domstolens prövning

Domstolen har obegränsad behörighet att pröva beslut genom vilka kommissionen har fastställt böter eller viten; den kan upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 33

Undantag från tillämpningsområdet

Denna förordning skall inte gälla avtal, beslut och samordnade förfaranden samt missbruk av en dominerande ställning i enlighet med artikel 82 i fördraget på följande områden:

a) internationell sjötransport av typen "trampfartstjänster",

b) sjötransport mellan hamnarna i en och samma medlemsstat,

c) internationell lufttransport mellan gemenskapen och tredje land.

Artikel 34

Tillämpningsföreskrifter

Kommissionen får anta de föreskrifter som behövs för att tillämpa denna förordning. Sådana föreskrifter kan bland annat avse

a) införandet av en skyldighet att låta registrera vissa typer av avtal,

b) form, innehåll och närmare bestämmelser om klagomål enligt artikel 7 samt förfarandet för att avvisa klagomål,

c) närmare bestämmelser om information och samråd enligt artikel 11,

d) närmare bestämmelser om hörande enligt artikel 26.

KAPITEL XI

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 35

Övergångsbestämmelser

1. Ansökningar till kommissionen enligt artikel 2 i förordning nr 17, anmälningar enligt artiklarna 4 och 5 i förordning nr 17 samt motsvarande ansökningar och anmälningar enligt förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87 skall upphöra att gälla från och med den dag då denna förordning skall börja tillämpas.

Beslut enligt artikel 81.3 i fördraget som kommissionen har fattat enligt ovanstående förordningar, skall upphöra att gälla den dag då denna förordning skall börja tillämpas.

2. Förfarandeåtgärder som vidtagits enligt förordning nr 17 och förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87 skall behålla sina verkningar i samband med tillämpningen av denna förordning.

Artikel 36

Medlemsstaternas utnämning av konkurrensmyndigheter

Medlemsstaterna skall utnämna konkurrensmyndigheter med behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i fördraget och skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att dessa skall ha befogenhet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i fördraget senast den ***.

Artikel 37

Ändring av förordning (EEG) nr 1017/68

Förordning (EEG) nr 1017/68 ändras på följande sätt:

1) Artikel 2 skall utgå.

2) I artikel 3.1 skall orden "Förbudet enligt artikel 2" ersättas med orden "Förbudet enligt artikel 81.1 i fördraget".

3) Artikel 5-29 skall utgå.

4) I artikel 30 skall punkterna 2 och 3 utgå.

Artikel 38

Ändring av förordning (EEG) nr 2988/74

I förordning (EEG) nr 2988/74 skall följande artikel 7 a införas:

"Artikel 7 a

Undantag från tillämpningsområdet

Denna förordning gäller inte i fråga om åtgärder som vidtas med stöd av rådets förordning (EG) nr .../.... (*).

___________

(*) EGT L...".

Artikel 39

Ändring av förordning (EEG) nr 4056/86

Förordning (EEG) nr 4056/86 ändras på följande sätt.

1) Artikel 7 skall ändras på följande sätt:

a) Punkt 1 skall ersättas av följande text:

"1. Underlåtelse att fullgöra en skyldighet

När de berörda parterna underlåter att fullgöra en skyldighet som enligt artikel 5 är en förutsättning för undantaget i artikel 3, skall kommissionen tillse att dessa överträdelser upphör och kan för detta ändamål, på de villkor som anges i rådets förordning (EG) nr .../... (*), utfärda rekommendationer till de berörda parterna, om de berörda parterna inte följer dessa rekommendationer och beroende på hur allvarlig den aktuella överträdelsen är, fatta ett beslut som antingen förbjuder dem från eller anmodar dem att vidta vissa åtgärder eller återkallar gruppundantaget för dem.

___________

(*) EGT L ....."

b) Punkt 2 skall ändras på följande sätt:

i) i punkt a skall orden "på de villkor som anges i avsnitt II" ersättas med orden "på de villkor som anges i förordning (EG) nr .../...",

ii) i punkt c i) andra stycket skall andra meningen ersättas med följande text:

"Kommissionen kan samtidigt besluta om den godtar de åtaganden som lämnats av de berörda företagen, för att bland annat ge företag som inte är medlemmar i konferensen tillträde till marknaden, på de villkor som anges i artikel 9 i förordning (EG) nr .../...".

2) I artikel 8 skall punkt 1 utgå.

3) Artikel 9 skall ändras på följande sätt:

a) I punkt 1 skall orden "den rådgivande kommitté som avses i artikel 15" ersättas med orden "den rådgivande kommitté som avses i artikel 14 i förordning (EG) nr .../...".

b) I punkt 2 skall orden "den rådgivande kommitté som avses i artikel 15" ersättas med orden "den rådgivande kommitté som avses i artikel 14 i förordning (EG) nr .../...".

4) Artikel 10-25 skall utgå.

5) I artikel 26 skall orden "form, innehåll och övriga bestämmelser beträffande de klagomål som avses i artikel 10, ansökningar enligt artikel 12 och förhör enligt artikel 23.1 och 23.2" utgå.

Artikel 40

Ändring av förordning (EEG) nr 3975/87

Artikel 3-19 i förordning (EEG) nr 3975/87 skall utgå.

Artikel 41

Upphävande

Förordningarna nr 17, nr 141, nr 19/65/EEG, (EEG) nr 2821/71, (EEG) nr 3976/87, (EEG) nr 1534/91 och (EEG) nr 479/92 skall upphävas.

En hänvisning till de upphävda förordningarna skall förstås som en hänvisning till denna förordning.

Artikel 42

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Den är tillämplig från och med den ***

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

FORMULÄR FÖR KONSEKVENSBEDÖMNING FÖRSLAGETS FÖLJDER FÖR NÄRINGSLIVET, MED SÄRSKILT AVSEENDE PÅ SMÅ OCH MEDELSTORA FÖRETAG

Förslagets titel:

"Förslag till rådets förordning om tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget"

Dokumentets referensnummer: 2000/018

Förslaget

1. Varför krävs, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, gemenskapslagstiftning på detta område och vilka är dess huvudsyften-

Gemenskapslagstiftning är nödvändig för att säkerställa tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i fördraget. Genomförandet av dessa artiklar grundas för närvarande på förordning nr 17 från 1962 (i förening med de tillämpningsföreskrifter som fastställs i förordningarna 1017/68, 4056/86 och 3975/87 som rör transporter samt vissa särskilda frågeställningar som regleras i andra förordningar). Detta förslag till förordning leder till en grundläggande reform av systemet för tillämpning av dessa regler. Det syftar till att uppnå en effektivare tillämpning av EG:s konkurrensregler genom en ökad medverkan av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82. Detta uppnås främst genom att artikel 81.3 görs direkt tillämplig. För att säkerställa en enhetlig tillämpning av EG:s konkurrensregler innehåller förslaget till förordning bestämmelser om förhållandet mellan artiklarna 81 och 82 och nationell konkurrenslagstiftning samt även om samarbete och samråd mellan kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter och nationella domstolar.

Följder för näringslivet

2. Vilka kommer att påverkas av förslaget-

- Vilka branscher

Förslaget till förordning rör tillämpningen av artiklarna 81 och 82 inom alla näringsgrenar med endast mycket få undantag. I förslaget till förordning bibehålls vissa undantag med mycket begränsad räckvidd inom transportsektorn. Tillämpningen av konkurrensreglerna på jordbrukssektorn regleras fortfarande av förordning nr 26 från 1962.

- Vilken typ av företag med avseende på företagsstorlek (vilken är andelen små och medelstora företag)-

Förslaget till förordning gäller alla företag oberoende av storlek samt även branschsammanslutningar om de medverkar i beteenden som uppfyller villkoren i artiklarna 81 och 82. Den föreslagna förordningens praktiska konsekvenser för små och medelstora företag är emellertid oftast inte desamma som för de stora företagen. Denna frågeställning utvecklas närmare i punkt 5 nedan.

- Återfinns dessa företag inom särskilda geografiska områden i gemenskapen-

Nej. Samtliga företag som bedriver verksamhet i gemenskapen berörs på samma sätt, oberoende av i vilket geografiskt område de är verksamma.

3. Vad måste företagen göra för att följa förslaget-

Förslaget påverkar inte företagens grundläggande skyldighet att följa artiklarna 81 och 82 i fördraget. Den föreslagna förordningen medför emellertid en viktig förändring i det sätt på vilket artikel 81 tillämpas i enskilda ärenden, dvs. ärenden som inte omfattas av gruppundantagsförordningar. De företag som mest berörs av reformen kommer därför i allmänhet av vara företag som har någon grad av marknadsinflytande. Dessa företag är i allmänhet de större företagen och endast sällan små och medelstora företag. Beroende på dessa företags nuvarande affärsbruk kan de bli tvungna att se över sina förfaranden för att säkerställa att deras transaktioner är förenliga med artikel 81 i enskilda ärenden, och i förekommande fall, anpassa dem.

Enligt nuvarande förordning nr 17 måste alla avtal som omfattas av artikel 81.1 och som inte täcks av ett gruppundantag, och för vilka parterna önskar åberopa artikel 81.3, anmälas till kommissionen för att erhålla ett enskilt undantag. Utan en sådan anmälan och ett sådant beslut om undantag är avtalet i rättslig mening ogiltigt.

I det nuvarande systemet utvärderar företagen (med stöd av sina juridiska rådgivare) mot bakgrund av artikel 81 de affärstransaktioner som de planerar att genomföra (på grundval av befintlig rättspraxis samt riktlinjer och tillkännagivanden från kommissionen) och beslutar om de bör lämna in en anmälan eller ej. De måste väga riskerna för att deras avtal kan betraktas som rättsstridiga i avsaknad av ett beslut om undantag mot kostnaden, tidsåtgången och det troliga resultatet av anmälningsförfarandet.

Enligt förslaget till förordning blir artikel 81.3 direkt tillämplig. Avtal som uppfyller villkoren i artikel 81.3 blir giltiga ab initio och kan genomföras utan att det krävs ett beslut om undantag. Endast avtal som inte uppfyller villkoren i artikel 81.3 kommer att vara ogiltiga ab initio och ej möjliga att göra gällande. Företagen kommer att kunna åberopa artikel 81.3 i sina svaromål i alla förfaranden. Nationella konkurrensmyndigheter och nationella domstolar kommer jämsides med kommissionen att kunna tillämpa artikel 81 i sin helhet.

I förslaget till förordning avskaffas därigenom det betungande systemet grundat på anmälningar och administrativt förhandsgodkännande, vilket kommer att betydligt minska byråkratin för alla företag. Detta är särskilt värdefullt för de för små och medelstora företagen. Genom reformen förbättras i hög grad den civilrättsliga verkställbarheten av alla avtal som uppfyller villkoren i artikel 81.3. Ett avtal kommer inte längre att vara förbjudet med hänvisning till att det inte har anmälts.

Förslaget till förordning innebär emellertid också att företagen, när möjligheten att ansöka om ett formellt undantag inte kvarstår, måste ta på sig ett ökat ansvar för sitt handlande för att efterleva artikel 81. Den befintliga samlingen sekundärlagstiftning och den rättspraxis som utvecklats under de senaste fyrtio åren har givit företagen förutsättningar att bedöma lagligheten av sina transaktioner. Företagen är redan inom ramen för den nuvarande förordningen tämligen säkra i fråga om sin bedömning. Detta bekräftas av att man endast i mycket sällsynta fall avvaktar med att genomföra ett avtal intill dess kommissionen har meddelat sitt ställningstagande. Detta visar att företagen har förmågan att utföra sin analys på ett sådant sätt att den kan utgöra en grund för ett underbyggt beslut om huruvida det är lämpligt att genomföra transaktionen och, om så är fallet, i vilken form det bör ske.

Enligt det nuvarande såväl som enligt det föreslagna nya systemet krävs det att företagen gör en desto mer omsorgsfull bedömning ju närmare ett avtal eller förfarande ligger förbudsregelns tillämpningsområde. I de fall de planerar förfaranden som ligger på gränsen till att omfattas av förbudsregeln, måste företagen vara särskilt omsorgsfulla när de avgör i vilken utsträckning de är beredda att riskera att deras transaktioner blir ogiltigförklarade med verkan ab initio och att riskera skadeståndskrav. Det ligger i förbudsregelns natur att företagen om de vill utesluta alla risker i dessa fall måste överväga alternativa lösningar som kännetecknas av en annan avvägning mellan begränsande och gynnsamma effekter.

I det nya systemet kommer artikel 81 att bli direkt tillämplig i sin helhet av kommissionen, nationella konkurrensmyndigheter och nationella domstolar (ett system med parallell behörighet). Företagen kommer emellertid inte i praktiken att löpa någon nämnvärd risk att drabbas av motstridiga beslut. Ett flertal aspekter är viktiga i detta sammanhang:

- I den föreslagna förordningen förutses att alla beslutsfattare tillämpar en enda uppsättning regler, nämligen artiklarna 81 och 82, på samtliga transaktioner som kan komma att påverka handeln mellan medlemsstaterna.

- Förslaget kompletteras med förstärkta insatser från kommissionens sida när det gäller utformningen av den rättsliga ramen för gruppundantagsförordningar, riktlinjer och tillkännagivanden från kommissionen som i stor utsträckning styr tillämpningen av artikel 81 och i de flesta fall ger företagen vägledning (särskilt i ärenden som rör små i och medelstora företag, jfr punkt 5 nedan). För att göra det enklare att anta gruppundantagsförordningar, avses kommissionen få en allmän behörighet på detta område.

- Förslaget till förordning kommer att leda till ett förändrat synsätt när det gäller tillämpningen av reglerna. När den nuvarande handläggningen av anmälningar bortfaller kommer kommissionen att få mera tid att förtydliga vad som är förbjudet enligt artikel 81. Utöver reformen av tillämpningsreglerna, genomförs ett reformarbete av de materiella reglerna syftande till en mer ekonomisk och rimlig arbetsmetod.

- Förslaget till förordning är utformat för att generellt sett bibehålla en hög grad av enhetlighet i tillämpningen av artiklarna 81 och 82. I förslaget föreskrivs ett flertal mekanismer för samråd och samarbete mellan olika beslutsfattare, som avser att från början säkerställa en hög grad av enhetlighet och medverka till att lägga grunden till en gemensam tolkningspraxis som i det längre perspektivet kommer att vara självbevarande. Kommissionen behåller rätten att ta tillbaka ett ärende från en nationell konkurrensmyndighet om den anser att ärendet handläggs bättre av kommissionen själv eller att det vid handläggningen av ärendet görs avsteg från kommissionens policy. För nationella domstolar finns möjligheten (och för domstolar i högsta instans, skyldigheten) att vända sig till EG-domstolen enligt artikel 234. Vidare förhindrar Brysselkonventionen om domstolars befogenhet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område i stor utsträckning möjligheten att välja förmånligaste processland ("forum shopping") och att driva flera samtidiga civilrättsliga processer.

- I de sällsynta ärenden som företer reella problem vad gäller förutsägbarheten genom att de väcker nya eller obesvarade frågor, kommer kommissionen att överväga att utfärda motiverade yttranden för att ge företagen ledning. Närmare bestämmelser om denna mekanism kommer att fastställas i ett tillkännagivande från kommissionen.

4. Vilka är förslagets förväntade ekonomiska effekter på sysselsättning, investeringar, nyföretagande och företagens konkurrensförmåga-

Förslaget till förordning är avsett att förstärka EG:s konkurrensreglers genomslagskraft genom att säkerställa en effektivare tillämpning. Avskaffandet av systemet med förhandsanmälan och godkännande gör det möjligt för kommissionen att förstärka genomförandet av konkurrensreglerna för att ingripa mot allvarliga överträdelser. Att ta bort kommissionens monopol vad gäller tillämpningen av artikel 81.3 kommer att frigöra potentialen hos de nationella domstolarna och nationella konkurrensmyndigheterna att tillämpa den. Båda dessa faktorer kommer sammantaget att medverka till att öka den avskräckande effekten hos EG:s konkurrensregler och därigenom säkerställa att reglerna i större utsträckning efterlevs och att konkurrensen på marknaderna ytterligare förstärks.

Det ifrågasätts inte längre att en effektiv konkurrens är av avgörande betydelse för den europeiska ekonomin. Effektiv konkurrens utgör den bästa garantin för en effektiv resursfördelning och skapar förutsättningarna för den ekonomiska tillväxten. För att anpassa sig till ett ökat konkurrenstryck tvingas företagen att genomföra innovationer och att sträva efter ökad produktivitet. Företag som möter en livaktig konkurrens blir mer konkurrenskraftiga och kommer i allmänhet att vara bättre rustade att möta den internationella konkurrensen. Effektiv konkurrens garanterar en stor andel produktiva och därför varaktiga och säkra arbetstillfällen. Konkurrensutsatta marknader är öppna för nya aktörer och uppmuntrar till investeringar och skapande av arbetstillfällen. Denna effekt har med stor tydlighet kunnat påvisas på nyligen avreglerade marknader.

Förslaget kommer dessutom medverka till att skapa mer likvärdiga konkurrensvillkor på den inre marknaden genom att säkerställa en ökad tillämpning av EG:s konkurrensregler snarare än nationell konkurrenslagstiftning och genom att föreskriva om en heltäckande rad mekanismer för att säkerställa en enhetlig tillämpning. Genom mer likvärdiga konkurrensvillkor i fråga om konkurrenslagstiftning främjas ytterligare marknadsintegration, vilket stärker konkurrensen genom nya aktörers inträde på marknaden.

5. Innehåller förslaget åtgärder för att beakta de små och medelstora företagens särskilda villkor (minskade eller annorlunda krav osv.)-

I förslaget förutses inte åtgärder som särskilt riktar sig till små och medelstora företag. Reformer kommer emellertid av flera skäl att i praktiken få positiva konsekvenser för små och medelstora företag.

För det första berörs ett stort antal små och medelstora företag inte direkt av tillämpningen av EG:s konkurrensregler i den mån de är del i avtal, beslut och förfaranden som inte i nämnvärd grad påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Kommissionen följer dessutom en mer ekonomisk och rimlig tolkning av artikel 81.1. Enligt detta synsätt är det mindre sannolikt att företag som inte har ett visst mått av marknadsinflytande är parter i transaktioner som faller under förbudsregeln.

För det andra är det i allmänhet mer troligt att de små och medelstora företagen med litet marknadsinflytande drabbas av överträdelser av EG:s konkurrensregler än att de själva aktivt medverkar till att bryta mot dem. Förslaget till förordning är avsett att leda till att en mer effektiv tillämpning av EG:s konkurrensregler av kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna. Det kommer i synnerhet att göra det möjligt för kommissionen att på eget initiativ eller till följd av klagomål mer effektivt bekämpa allvarliga överträdelser. Denna effekt gynnar därför särskilt små och medelstora företag.

För det tredje blir följden av att ta bort systemet med anmälan och förhandsgodkännande inte densamma för små och medelstora företag. Deras verksamhet omfattas mycket ofta av gruppundantagsförordningarnas tillämpningsområde. Detta betyder att de redan under den nuvarande förordning nr 17 i mycket mindre utsträckning behöver anmäla avtal för att kunna omfattas av enskilda beslut om undantag.

Kommissionen, som eftersträvar att följa det tidigare nämnda mer ekonomiska och rimliga synsättet, har jämsides med reformen av reglerna för tillämpning av artiklarna 81 och 82 i förslaget till förordning inlett en reform av de materiella reglerna i gruppundantagsförordningarna och i kommissionens tillkännagivanden och riktlinjer. Särskilt har en ny typ av gruppundantagsförordningar blivit enklare att följa för företag med inget eller litet marknadsinflytande genom att tröskelvärden för marknadsandelar införts (med undantag av vissa absoluta förbud). Enligt denna typ av förordningar har det stora flertalet små och medelstora företag möjlighet att verka inom ramen för ett automatiskt skydd, så kallad skyddshamn.

Slutligen, såvida avtal som inbegriper små och medelstora företag inte täcks av gruppundantag, kommer de att i full utsträckning kunna dra nytta av den i förslaget till förordning förutsedda direkta effekten av artikel 81.3. Inom det nuvarande systemet är det troligt att de försöker att undvika den kostnad (i vid mening, dvs. inberäknat de resurser som krävs för att sammanställa den information som skall läggas fram osv.) som är förenad med anmälningsförfarandet och därigenom löper risken att deras avtal kan bli rättsligt ogiltiga. Genom reformen undanröjs detta problem. De flesta avtal som ingås av små och medelstora företag kommer att förklaras giltiga ab initio utan att de behöver anmälas.

Samråd

6. Förteckning över organisationer som har rådfrågats om förslaget och en sammanfattning av deras huvudsakliga ståndpunkter.

Förslaget har föregåtts av ett omfattande samrådsförfarande och en bred allmän och akademisk debatt. Kommissionen tog initiativet till denna debatt genom att den 28 april 1999 offentliggöra sin vitbok om modernisering av reglerna om tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget.

Kommissionen mottog och granskade noggrant bidrag från mer än 100 berörda parter som reaktion på vitboken, däribland ett stort antal företag, industriorganisationer och advokater som är rådgivare till företag i konkurrensrättsliga förfaranden. Dessutom har kommissionen haft och fortsätter att ha talrika kontakter med näringslivet, advokater och deras organisationer, både bilateralt och inom ramen för ett stort antal konferenser och motsvarande evenemang.

Europaparlamentet organiserade en offentlig hearing den 22 september 1999. Parlamentet antog en resolution, som uttalade stöd till reformen, den 18 januari 2000. Ekonomiska och sociala kommittén antog ett i stora drag positivt yttrande den 8 december 1999.

De flesta synpunkter som erhållits på vitboken har givit uttryck för en positiv syn på kommissionens metod. Näringslivsorganisationernas och advokatkårens ståndpunkter varierar mycket. Många välkomnar kommissionens metod som ett mer effektivt och mindre byråkratiskt alternativ till det nuvarande tillämpningssystemet, som nästan alla anser vara otillfredsställande. Många betonar emellertid också att det är nödvändigt att säkerställa att reformen inte leder till en inkonsekvent tillämpning och åternationalisering av EG:s konkurrenslagstiftning och att reformen inte får leda till en minskad rättssäkerhet för företagen.