(1)

Utgivare av elektroniska pengar och betaltjänstleverantörer får utse centrala kontaktpunkter i syfte att de, på de utseende institutens vägnar, ska säkerställa att reglerna för bekämpning av penningtvätt och terrorismfinansiering efterlevs och för att underlätta behöriga myndigheters tillsyn. Medlemsstaterna får kräva att en central kontaktpunkt ska utses när betaltjänstleverantörer och utgivare av elektroniska pengar tillhandahåller tjänster på deras territorium genom andra företag än filialer, men inte när de tillhandahåller tjänster utan att ha ett företag.

(2)

Det förefaller berättigat att en central kontaktpunkt utses för att säkerställa efterlevnad av reglerna för bekämpning av penningtvätt och terrorismfinansiering, om storleken på och omfattningen av den verksamhet som bedrivs av betaltjänstleverantörer och utgivare av elektroniska pengar genom andra företag än filialer uppfyller eller överskrider vissa tröskelvärden. Dessa tröskelvärden bör ligga på en nivå som står i proportion till syftet med direktiv (EU) 2015/849 att underlätta behöriga myndigheters tillsyn av dessa företag, på sina utseende instituts vägnar, efterlever lokala skyldigheter i fråga om bekämpning av penningtvätt och terrorismfinansiering, utan att detta skapar onödig byråkrati för betaltjänstleverantörer och utgivare av elektroniska pengar.

(3)

Kravet att en central kontaktpunkt ska utses förefaller även berättigat om en medlemsstat anser att risken för penningtvätt och finansiering av terrorism i samband med drift av sådana företag är förhöjd, vilket kan visas t.ex. på grundval av en bedömning av den risk för penningtvätt och finansiering av terrorism som är förknippad med vissa kategorier av betaltjänstleverantörer eller utgivare av elektroniska pengar. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att göra en riskbedömning av enskilda institut för detta ändamål.

(4)

Om en medlemsstat har rimliga skäl att anta att stor risk för penningtvätt och finansiering av terrorism är förknippad med en viss betaltjänstleverantör eller utgivare av elektroniska pengar som driver företag på dess territorium, bör den dock i undantagsfall kunna kräva att utgivaren eller leverantören ska utse en central kontaktpunkt, även om denne inte uppnår de tröskelvärden som anges i denna förordning eller inte tillhör en kategori av institut som är skyldiga att utse central kontaktpunkt på grundval av medlemsstatens bedömning av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism.

(5)

Om en central kontaktpunkt utses, bör den, på den utseende utgivarens av elektroniska pengar eller betaltjänstleverantörens vägnar, säkerställa att företagen efterlever tillämpliga regler för bekämpning av penningtvätt och terrorismfinansiering. Den centrala kontaktpunkten bör för detta ändamål ha god kännedom om tillämpliga krav när det gäller bekämpning av penningtvätt och terrorismfinansiering samt underlätta arbetet med att formulera och genomföra riktlinjer samt förfaranden för bekämpning av penningtvätt och terrorismfinansiering.

(6)

Den centrala kontaktpunkten bör bland annat ha en central samordnande roll mellan den utseende utgivaren av elektroniska pengar eller betaltjänstleverantören och dess företag, och mellan utgivaren av elektroniska pengar eller betaltjänstleverantören och de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där företagen drivs, så att tillsynen av dem kan underlättas.

(7)

Medlemsstaterna bör ha rätt att, på grundval av sin övergripande bedömning av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism förknippade med verksamhet som bedrivs av betaltjänstleverantörer och utgivare av elektroniska pengar, vilka är etablerade på deras territorium i annan form än filialer, bestämma att de centrala kontaktpunkterna ska utföra vissa ytterligare funktioner som en del av sitt uppdrag att säkerställa efterlevnaden av lokala skyldigheter i fråga om bekämpning av penningtvätt och terrorismfinansiering. I synnerhet kan det vara lämpligt för medlemsstaterna att kräva att centrala kontaktpunkter, på den utseende utgivarens av elektroniska pengar eller betaltjänstleverantörens vägnar, ska avlägga rapporter om misstänkta transaktioner till finansunderrättelseenheten i den värdmedlemsstat på vars territorium den ansvariga enheten är etablerad.

(8)

Det kommer an på varje medlemsstat att bestämma om de centrala kontaktpunkterna bör ha en särskild form. Om formen föreskrivs, bör medlemsstaterna säkerställa att kraven är proportionella och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet med efterlevnaden av reglerna för bekämpning av penningtvätt och terrorismfinansiering och underlättar tillsynen.

(9)

Denna förordning grundar sig på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som de europeiska tillsynsmyndigheterna (Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) har överlämnat till kommissionen.

(10)

Den europeiska tillsynsmyndigheten har genomfört öppna offentliga samråd om det förslag till tekniska tillsynsstandarder som denna förordning bygger på, analyserat de potentiella kostnaderna och fördelarna därav och begärt ett yttrande från den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (2), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (3) respektive Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (4),