–

Vera Egenberger, genom K. Bertelsmann, Rechtsanwalt och P. Stein,

–

Evangelisches Werk für Diakonie und Entwicklung eV, genom M. Sandmaier, M. Ruffert och G. Thüsing, Rechtsanwälte,

–

Tysklands regering, genom T. Henze och J. Möller, båda i egenskap av ombud,

–

Irland, genom E. Creedon, M. Browne, L. Williams och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av C. Toland, SC, och S. Kingston, BL,

–

Europeiska kommissionen, genom D. Martin och B.- R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.2 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Vera Egenberger och Evangelisches Werk für Diakonie und Entwicklung eV (nedan kallat Evangelisches Werk) angående Vera Egenbergers talan om skadestånd på grund av diskriminering baserad på religion som hon påstår sig ha utsatts för i ett rekryteringsförfarande.

3

I skälen 4, 23, 24 och 29 i direktiv 2000/78 anges följande:

…

…

4

I artikel 1 i direktiv 2000/78 föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

5

I artikel 2.1, 2.2 och 2.5 i det direktivet föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2.   Enligt punkt 1 skall

…

5.   Detta direktiv skall inte påverka de åtgärder som föreskrivs i nationell lagstiftning och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för den allmänna säkerheten, ordningens bevarande, förebyggande av brott samt skydd för hälsa och andra personers fri- och rättigheter.”

6

Artikel 4 i samma direktiv har följande lydelse:

”1.   Utan hinder av artikel 2.1 och 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att sådan särbehandling som föranleds av en egenskap som har samband med någon av de grunder som anges i artikel 1 inte skall utgöra diskriminering, om denna egenskap utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, förutsatt att målet är legitimt och kravet proportionerligt.

2.   Medlemsstaterna får – i fråga om yrkesverksamhet inom kyrkliga och andra offentliga eller enskilda organisationer, vilkas etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, i sin vid detta direktivs antagande gällande nationella lagstiftning, eller i framtida lagstiftning som tar upp vid detta direktivs antagande gällande nationell praxis – bibehålla eller införa föreskrifter om att särbehandling som grundar sig på en persons religion eller övertygelse inte utgör diskriminering, om denna religion eller övertygelse, på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den utövas, utgör ett verkligt, legitimt och motiverat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn. Denna särbehandling skall ske med beaktande av konstitutionella bestämmelser och principer i medlemsstaterna samt av de allmänna principerna i gemenskapsrätten och får inte åberopas som skäl för diskriminering på andra grunder.

Kyrkor och andra offentliga eller enskilda organisationer vilkas etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, och som handlar i enlighet med nationella författningar och lagar, har utan hinder av detta direktiv rätt att kräva av de personer som arbetar för organisationerna i fråga att de handlar i god tro och är lojala mot organisationernas etiska grundsyn, förutsatt att direktivets bestämmelser i övrigt respekteras.”

7

I artikel 9.1 i direktiv 2000/78 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall säkerställa att alla som anser sig förfördelade på grund av att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem har tillgång till rättsliga och/eller administrativa förfaranden, inbegripet, när de anser det lämpligt, förlikningsförfaranden, för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv, även efter det att den situation i vilken diskrimineringen uppges ha förekommit har upphört.”

8

Artikel 10.1 i direktiv 2000/78 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall, i enlighet med sina nationella rättssystem, vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det, när personer som anser sig kränkta genom att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem, inför domstol eller annan behörig myndighet lägger fram fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering, skall åligga svaranden att bevisa att det inte föreligger något brott mot principen om likabehandling.”

9

I 4 § punkterna 1 och 2 i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag, nedan kallad GG) föreskrivs följande:

”1)   Trosfrihet och samvetsfrihet samt friheten att bekänna sig till en religiös eller filosofisk övertygelse är okränkbara.

2)   Friheten att utöva sin religion ska säkerställas.”

10

Enligt artikel 140 GG, ska bestämmelserna i artiklarna 136–139 och 141 i Weimarer Reichsverfasssung (Weimarförfattningen), av den 11 augusti 1919 (nedan kallat WRV) utgöra en integrerad del av GG.

11

I artikel 137 WRV föreskrivs följande:

”1.   Det ska inte finnas någon statskyrka.

2.   Friheten att bilda religiösa samfund ska garanteras. De kan gå samman utan begränsningar inom Tyska riket.

3.   Religiösa samfund ska ordna och förvalta sina angelägenheter självständigt inom gränserna för de lagar som gäller för envar. Befattningar hos dem ska tillsättas av dem utan medverkan av staten eller lokala myndigheter.

…

7.   Sammanslutningar vars ändamål är att befrämja en gemensam filosofisk övertygelse är likställda med religiösa samfund.”

12

Enligt praxis från Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland), har inte bara kyrkorna i sig i egenskap av religiösa samfund den rätt till kyrkligt självbestämmande som garanteras i 140 § GG, jämförd med 137 § punkt 3 WRV, utan även alla institutioner som är anslutna till dem på ett särskilt sätt, om och i den mån de enligt religiös trosuppfattning och i enlighet med sitt syfte eller uppdrag, ska åta sig kyrkliga uppgifter och uppdrag.

13

Allgemeines Gleichbehandlungsgesetz (allmän lag om likabehandling av den 14 augusti 2006 (BGBl. 2006 I, s. 1897, nedan kallad AGG) syftar till att införliva direktiv 2000/78 med tysk rätt.

14

I artikel 1 AGG, som fastställer syftet med lagen, föreskrivs följande:

”Lagens ändamål är att förhindra eller eliminera all diskriminering på grund av ras, etniskt ursprung, kön, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.”

15

7 § punkt 1 AGG har följande lydelse:

”Arbetstagare får inte diskrimineras på någon av de grunder som anges i 1 §. Det förbudet gäller även när den som gör sig skyldig till diskriminering endast antar att något av de skäl som anges i 1 § föreligger vid diskrimineringen.”

16

I 9 § AGG föreskrivs följande:

”1.   Utan att det påverkar bestämmelserna i 8 § [i denna lag] är särbehandling på grund av religion eller övertygelse tillåten även vid anställning hos religiösa samfund, därtill anslutna institutioner – oavsett rättslig form – eller hos sammanslutningar vars ändamål är att gemensamt främja en religion eller övertygelse, när, med beaktande av det religiösa samfundets eller sammanslutningens egen trosuppfattning en viss religion eller övertygelse motsvarar ett motiverat yrkeskrav med beaktande av [det religiösa samfundets eller sammanslutningens] självbestämmanderätt eller med beaktande av beskaffenheten av dess verksamhet.

2.   Förbudet mot särbehandling på grund av religion eller övertygelse påverkar inte rätten, enligt punkt 1, för religiösa samfund, inrättningar knutna till dessa samfund – oavsett rättslig form – eller sammanslutningar som har till ändamål att gemensamt främja en religion eller övertygelse, att kräva att deras medarbetare ska handla i god tro och vara lojala mot sin egen trosuppfattning.”

17

15 § AGG har följande lydelse:

”1.   En arbetsgivare som överträder diskrimineringsförbudet är skyldig att ersätta den skada som uppkommit. Detta gäller dock endast om arbetsgivaren bär ansvaret för överträdelsen.

2.   För skada som inte utgör förmögenhetsskada kan arbetstagaren kräva skälig ekonomisk ersättning. En arbetstagare som inte erhåller en viss tjänst kan inte få ersättning med mer än tre månadslöner om arbetstagaren inte skulle ha anställts även om diskriminering inte hade förekommit.

…”

18

Grundordnung der Evangelischen Kirche in Deutschland (grundläggande förordning för protestantiska kyrkan i Tyskland) av den 13 juli 1948, i dess lydelse enligt Kirchengesetz (kyrkolag) av den 12 november 2013 utgör grundvalen för kyrkorätten för Evangelische Kirche in Deutschland (protestantiska kyrkan i Tyskland) (nedan kallad EKD).

19

Richtlinie des Rates der Evangelischen Kirche in Deutschland über die Anforderungen der privatrechtlichen beruflichen Mitarbeit in der Evangelischen Kirche in Deutschland und des Diakonischen Werkes (direktiv från EKD:s råd om krav på privaträttsligt samarbete i EKD och diakoniarbete (nedan kallat direktivet om yrkesmässigt samarbete med EKD) av den 1 juli 2005, antogs enligt artikel 9 b i den grundläggande förordningen i ändrad lydelse. I 2 § punkt 1 i det direktivet föreskrivs följande:

”Kyrkotjänsten fastställs enligt uppdraget att i ord och handling vittna om evangeliet. Alla kvinnor och män som arbetar inom kyrka och diakoni bidrar på olika sätt till att fullgöra den uppgiften. Denna uppgift ligger till grund för rättigheter och skyldigheter för arbetsgivare och medarbetare.”

20

I 3 § i direktivet om yrkesmässigt samarbete med EKD föreskrivs följande:

”1.   Yrkesverksamheten i den protestantiska kyrkan och diakonin förutsätter i princip tillhörighet till en av kyrkorna i [EKD] eller en kyrka som har trosgemenskap med denna.

2.   Det är möjligt att göra undantag från punkt 1 för uppgifter som faller utanför tillkännagivandet [av evangeliet], prästtjänst, utbildning eller ledning om det inte är möjligt att rekrytera andra lämpliga medarbetare. I så fall är det även möjligt att anställa personer som tillhör en annan kyrka som tillhör samarbetsorganisationen för kristna kyrkor i Tyskland eller förbundet för fria protestantiska kyrkor. Rekrytering av personer som inte uppfyller villkoren i punkt 1 ska undersökas från fall till fall med beaktande av betydelsen av tjänsten eller institutionen och antalet övriga medarbetare samt de uppgifter som ska utföras och miljön i övrigt. [Denna bestämmelse] ska inte påverka 2 § punkt 1 andra meningen.”

21

I 2 § i Dienstvertragsordnung der Evangelischen Kirche in Deutschland (förordning om EKD:s tjänsteavtal), av den 25 augusti 2008, som har rubriken ”Kyrkliga uppgifter och diakoniuppgifter” och som reglerar de allmänna arbetsvillkoren för medarbetare som är privaträttsligt anställda hos EKD, centralkontoret för diakoniarbete samt andra arbeten och institutioner anges följande:

”Kyrkotjänsten fastställs enligt uppgiften att i ord och handling förkunna Jesu Kristi evangelium. Diakonitjänsten är ett uttryck för att den protestantiska kyrkan finns och för dess beskaffenhet.”

22

4 § i förordningen om EKD:s tjänsteavtal har rubriken ”Allmänna skyldigheter”. Följande föreskrivs i 4 § i den förordningen:

”Medarbetarna bidrar till att fullgöra sina kyrkliga uppgifter och diakoniuppgifter i enlighet med sina anlag, arbetsuppgifter och ansvarsområden. Deras allmänna beteende under och utanför tjänsten ska vara förenligt med det ansvar som de har godtagit som medarbetare i kyrkan.”

23

Både direktivet om yrkesmässigt samarbete med EKD och förordningen om EKD:s tjänsteavtal är tillämpliga på Evangelisches Werk.

24

I november 2012 offentliggjorde Evangelisches Werk ett erbjudande om anställning för en visstidsanställning på ett projekt avseende upprättande av en rapport om Förenta nationernas internationella konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Enligt erbjudandet om anställning skulle arbetsuppgifterna omfatta att följa upprättandet av statliga rapporter om den ovannämnda konventionen för perioden 2012–2014; utarbetande av en parallell rapport om den tyska statliga rapporten samt specialiserade yttranden och bidrag; att i samband med projektet företräda tysk diakoni i förhållande till politiker, allmänheten och organisationer som försvarar mänskliga rättigheter och samarbetet i vissa instanser; information om och samordning av opinionsbildningen i föreningslivet; att organisera, administrera och upprätta tekniska rapporter för arbetslivet.

25

I erbjudandet om anställning preciserades i övrigt de villkor som de sökande måste uppfylla. Ett av dem formulerades på följande sätt:

”Det är en förutsättning att den sökande tillhör en protestantisk kyrka eller en kyrka som tillhör samarbetsorganet för kristna kyrkor i Tyskland och identifierar sig med diakoniuppgiften. Var god ange religionstillhörighet i meritförteckningen.”

26

Vera Egenberger, som saknar religionstillhörighet, sökte den utlysta tjänsten. Hennes ansökan kvarstod sedan Evangelisches Werk hade gjort ett första urval, men hon hade inte kallats till anställningsintervju. Å sin sida hade den sökande som slutligen erbjöds tjänsten, avseende konfessionstillhörighet uppgett sig vara ”protestantisk kristen som tillhörde kyrkan i delstaten Berlin”.

27

Vera Egenberger ansåg att hennes ansökan hade avslagits på grund av att hon saknade religionstillhörighet och väckte talan vid Arbeitsgericht Berlin (arbetsdomstolen i Berlin, Tyskland), för att Evangelisches Werk skulle förpliktas att utge ersättning med 9788,65 euro enligt 15 § punkt 2 AGG. Vera Egenberger angav att det förhållandet att religion beaktas i rekryteringsförfarandet, vilket framgick av det aktuella erbjudandet om anställning, inte var förenligt med förbudet mot diskriminering i AGG, tolkad i enlighet med unionsrätten, och att 9 § punkt 1 AGG inte kunde motivera den diskriminering som hon utsatts för.

28

Evangelisches Werk hävdade att särbehandling på grund av religion var motiverad i förevarande fall enligt 9 § punkt 1 AGG. Rätten att fordra tillhörighet till en kristen kyrka omfattas enligt Evangelisches Werk av rätten till kyrkligt självbestämmande, som skyddas enligt 140 § GG, jämförd med 137 § punkt 3 WRV. Den rätten är förenlig med unionsrätten, särskilt med tanke på bestämmelserna i artikel 17 FEUF. Dessutom är religionstillhörighet, med hänsyn till arten av den verksamhet som avses med det erbjudande om anställning som är i fråga i det nationella målet, ett motiverat yrkeskrav med hänsyn till Evangelisches Werks religiösa trosuppfattning.

29

Arbeitsgericht Berlin (arbetsdomstolen i Berlin) biföll delvis Vera Egenbergers talan. Den domstolen fann att hon hade utsatts för diskriminering, men begränsade ersättningen till 1957,73 euro. Landesarbeitsgericht Berlin-Brandenburg (arbetsdomstolen i andra instans i Berlin-Brandenburg, Tyskland) ogillade Vera Egenbergers överklagande av det avgörandet och Vera Egenberger överklagade det sistnämnda avgörandet till den hänskjutande domstolen för att få en lämplig ersättning.

30

Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) anser att utgången i det nationella målet beror på huruvida den åtskillnad som Evangelisches Werk gör beroende på religionstillhörighet är laglig i den mening som avses i 9 § punkt 1 AGG. Denna bestämmelse ska emellertid tolkas i överensstämmelse med unionsrätten. Utgången av målet beror därför på tolkningen av artikel 4.2 i direktiv 2000/78, som införlivats med nationell rätt genom 9 § AGG. Den hänskjutande domstolen har angett att en sådan särbehandling dessutom ska göras med iakttagande av medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser och principer samt de allmänna unionsrättsliga principerna och artikel 17 FEUF.

31

För det första har den hänskjutande domstolen påpekat att enligt den tyska lagstiftarens uttryckliga avsikt har artikel 4.2 i direktiv 2000/78 införlivats med tysk lagstiftning i 9 § AGG, på så sätt att rättsliga bestämmelser och gällande praxis vid den tidpunkt då direktivet antogs ska bibehållas. Lagstiftaren fattade det beslutet med beaktande av Bundesverfassungsgerichts (federala författningsdomstolen) praxis beträffande kyrkornas självbestämmande. Enligt denna rättspraxis ska domstolsprövningen begränsas till en rimlighetskontroll på grundval av religiös trosuppfattning. Härav följer att om den religiösa trosuppfattningen själv gör skillnad mellan verksamhet som ”ligger nära” förkunnandet av kyrkans budskap och verksamhet som ”inte ligger nära” detta, bör det inte fastställas om och i vilken mån denna åtskillnad är motiverad. Även om den religiösa trosuppfattningen skulle innebära att religiös tillhörighet ska beaktas beträffande alla arbetstillfällen, oavsett arbetets art, finns det anledning att godta detta utan ingående rättslig prövning. Frågan uppkommer emellertid huruvida denna tolkning av 9 § punkt 1 AGG är förenlig med unionsrätten.

32

Enligt den hänskjutande domstolen är det inte utifrån vare sig ordalydelsen i artikel 4.2 i direktiv 2000/78 eller skälen i detsamma möjligt att sluta sig till huruvida en arbetsgivare såsom Evangelisches Werk själv slutgiltigt får avgöra att religionen, oberoende av arten av den ifrågavarande verksamheten, utgör ett motiverat yrkeskrav med hänsyn till arbetsgivarens etiska grundsyn och att de nationella domstolarna i det avseendet endast kan göra en rimlighetsprövning. Hänvisningen i den bestämmelsen till att religionen ska utgöra ett ”verkligt, legitimt och motiverat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn” skulle i stället kunna tala för att de nationella domstolarna har behörigheter och skyldigheter som går utöver en rimlighetsprövning.

33

Den hänskjutande domstolen har emellertid anfört att artikel 4.2 i direktiv 2000/78 enligt en del av den tyska doktrinen ska tolkas i överensstämmelse med primärrätten, närmare bestämt förklaring nr 11 om kyrkors och konfessionslösa organisationers ställning, som bilagts slutakten till Amsterdamfördraget (nedan kallad förklaring nr 11), eller artikel 17 FEUF.

34

För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att det i förekommande fall och med beaktande av samtliga bestämmelser i nationell rätt samt med tillämpning av dess tolkningsmetoder ankommer på denna att avgöra om och i vilken mån 9 § punkt 1 AGG kan tolkas i överensstämmelse med artikel 4.2 i direktiv 2000/78, såsom den har tolkats av EU-domstolen, utan att det är nödvändigt att göra en tolkning contra legem, eller huruvida denna bestämmelse i AGG ska åsidosättas.

35

I detta avseende vill den hänskjutande domstolen få klarhet huruvida det förbud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse som föreskrivs i artikel 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), innebär att enskilda får subjektiva rättigheter som de kan göra gällande vid de nationella domstolarna och som, i tvister mellan enskilda, innebär att de nationella domstolarna inte får tillämpa nationella bestämmelser som inte är förenliga med den bestämmelsen.

36

Vidare har den hänskjutande domstolen påpekat att EU-domstolen ännu inte har klargjort huruvida den skyldighet inte tillämpa nationella bestämmelser som inte är förenliga med förbudet mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse som slås fast i artikel 21.1 i stadgan, ska tillämpas även när en arbetsgivare som Evangelisches Werk, för att motivera en särbehandling på grund av religion, åberopar inte endast bestämmelser i nationell konstitutionell rätt, utan även unionens primärrätt – i förevarande mål artikel 17 FEUF.

37

För det tredje har den hänskjutande domstolen angett att det i förekommande fall ankommer på den domstolen att i ett sådant fall som det som är i fråga i det nationella målet besvara frågan vilka krav i samband med religion som, med hänsyn till arten av den ifrågavarande verksamheten eller i samband med att den utövas, kan anses utgöra verkliga, legitima och berättigade yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2000/78.

38

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har visserligen fastställt individuella kriterier i fall avseende lojalitetskonflikter och särskilt hänvisat till direktiv 2000/78, men dessa kriterier avsåg befintliga anställningsförhållanden och rörde i huvudsak enskilda fall.

39

Under dessa förhållanden vill den hänskjutande domstolen särskilt få klarhet i huruvida sådana kriterier är relevanta för tolkningen av artikel 4.2 i direktiv 2000/78 när särbehandling på grund av religion ägt rum vid rekrytering och huruvida artikel 17 FEUF har betydelse för tolkningen av den bestämmelsen.

40

Frågan uppkommer även huruvida de nationella domstolarna bör göra en fördjupad kontroll, en rimlighetsprövning eller endast en kontroll av missbruk när de ska kontrollera om, med hänsyn till arten av den ifrågavarande verksamheten eller i samband med utövandet av den, religionen utgör ett verkligt, legitimt och motiverat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2000/78.

41

Mot denna bakgrund beslutade Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

42

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att en kyrka eller en annan organisation, vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse och som har för avsikt att genomföra en rekrytering, själv slutgiltigt får avgöra i vilka yrkesverksamheter religionen på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den utövas, utgör ett verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav med hänsyn till den kyrkans eller organisationens etiska grundsyn.

43

Domstolen anför inledningsvis att det är ostridigt mellan parterna i det nationella målet att den omständigheten att Vera Egenbergers ansökan avslogs på grund av att hon saknade religionstillhörighet utgör en särbehandling på grund av religion i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2000/78.

44

Enligt domstolens fasta praxis ska en unionsbestämmelse tolkas inte bara med beaktande av dess lydelse, utan också av sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i, särskilt föreskrifternas förarbeten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2015, Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland, C‑461/13, EU:C:2015:433, punkt 30).

45

För det första framgår det av lydelsen i artikel 4.2 första stycket i direktiv 2000/78 att en kyrka eller en annan organisation vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse får ställa krav som avser religion eller övertygelse om, på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den utövas, denna religion eller övertygelse utgör ett verkligt, legitimt och motiverat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn.

46

Kontroll av att dessa kriterier efterlevs skulle, för det fall efterlevnaden betvivlas, vara meningslös om den ålåg den kyrka eller organisation som har för avsikt att göra en särbehandling på grund av religion eller övertygelse och inte en oberoende myndighet såsom en nationell domstol.

47

Vad för det andra gäller syftet med direktiv 2000/78 och bakgrunden till artikel 4.2 i detsamma, erinrar domstolen om att enligt artikel 1 i direktivet syftar det till att fastställa en allmän ram för att bekämpa diskriminering på grund av bland annat religion eller övertygelse i arbetslivet för att genomföra principen om likabehandling i medlemsstaterna. Inom det område som det avser ger direktivet särskilt uttryck för den allmänna principen om icke-diskriminering som fastställs i artikel 21 i stadgan.

48

För att säkerställa att denna allmänna princip iakttas, föreskrivs i artikel 9 i direktiv 2000/78, jämförd med skäl 29 i samma direktiv, att medlemsstaterna ska föreskriva förfaranden, särskilt rättsliga förfaranden, för att säkerställa att skyldigheterna enligt detta direktiv efterlevs. Enligt artikel 10 i samma direktiv ska medlemsstaterna, i enlighet med sina nationella rättssystem, vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det, när personer som anser sig kränkta genom att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem, inför domstol eller annan behörig myndighet lägger fram fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering, ska åligga svaranden att bevisa att det inte föreligger något brott mot den principen.

49

Stadgan är tillämplig på sådana tvister som i det nationella målet, dels eftersom AGG införlivar direktiv 2000/78 med tysk rätt i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, dels eftersom den tvisten gäller en person som har blivit särbehandlad på grund av religion i samband med tillträde till anställning. I artikel 47 i stadgan föreskrivs att enskilda har rätt till ett effektivt domstolsskydd för sina rättigheter enligt unionslagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 50).

50

Direktiv 2000/78 syftar därmed visserligen till att skydda arbetstagarnas grundläggande rätt att inte diskrimineras på grund av sin religion eller övertygelse. Enligt artikel 4.2 i det direktivet ska emellertid hänsyn tas till kyrkors och andra offentliga eller enskilda organisationers självbestämmanderätt när deras etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, i enlighet med artikel 17 FEUF och artikel 10 i stadgan. Denna motsvarar artikel 9 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

51

Artikel 4.2 i direktiv 2000/78 syftar således till att säkerställa en rimlig avvägning mellan å ena sidan rätten till självbestämmande för kyrkor och andra organisationer vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse och å andra sidan rätten för arbetstagare att, bland annat när de rekryteras, inte bli föremål för diskriminering på grund av religion eller övertygelse i situationer då dessa rättigheter kan konkurrera med varandra.

52

I det avseendet anges i den bestämmelsen vilka kriterier som ska beaktas i samband med den balans som ska göras för att säkerställa en rimlig avvägning mellan dessa rättigheter, som eventuellt konkurrerar med varandra.

53

Om tvist uppstår ska emellertid en sådan avvägning i förekommande fall kunna utgöra föremål för tillsyn av en oberoende myndighet och i sista hand av en nationell domstol.

54

Härvid kan den omständigheten att artikel 4.2 i direktiv 2000/78 innehåller en hänvisning till vid direktivets antagande gällande nationell lagstiftning och praxis inte tolkas så, att den ger medlemsstaterna tillåtelse att undanta de kriterier som fastställs genom denna bestämmelse från en effektiv domstolsprövning.

55

Med beaktande av vad ovan anförts finner domstolen att när en kyrka eller en annan organisation vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, till stöd för en rättsakt eller ett beslut såsom det att avslå en ansökan till en anställning hos denna, gör gällande att religionen, på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den ska bedrivas, utgör ett verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav med hänsyn till den kyrkans eller organisationens etiska grundsyn, måste ett sådant påstående, i förekommande fall, kunna vara föremål för en effektiv domstolsprövning för att i det aktuella fallet säkerställa att de kriterier är uppfyllda som anges i artikel 4.2 i direktiv 2000/78.

56

Artikel 17 FEUF påverkar inte den slutsatsen.

57

Först och främst motsvarar bestämmelsens lydelse i huvudsak lydelsen i förklaring nr 11. Att lydelsen i den förklaringen uttryckligen citeras i skäl 24 i direktiv 2000/78 visar att unionslagstiftaren med nödvändighet beaktade den förklaringen när direktivet antogs. Det gäller särskilt artikel 4.2, eftersom den bestämmelsen just avser vid direktivets antagande gällande nationell lagstiftning och praxis.

58

Vidare bör det konstateras att enligt artikel 17 FEUF är unionen neutral i fråga om medlemsstaternas sätt att organisera sitt förhållande till kyrkor och religiösa sammanslutningar eller samfund. Denna artikel hindrar dock inte en effektiv domstolskontroll av att kriterierna i artikel 4.2 i direktiv 2000/78 iakttas.

59

Med beaktande av samtliga ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.2 i direktiv 2000/78, jämförd med artiklarna 9 och 10 i det direktivet samt med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att när en kyrka eller en annan organisation vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, till stöd för en rättsakt eller ett beslut såsom det att avslå en ansökan till en anställning hos denna, gör gällande att religionen, på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den ska bedrivas, utgör ett verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav med hänsyn till den kyrkans eller organisationens etiska grundsyn, måste ett sådant påstående, i förekommande fall, kunna vara föremål för en effektiv domstolsprövning för att i det aktuella fallet säkerställa att de kriterier är uppfyllda som anges i artikel 4.2 i det direktivet.

60

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan, vilken ska prövas före den andra frågan, för att få klarhet i på grundval av vilka kriterier det ska prövas i varje enskilt fall huruvida religion eller övertygelse utgör ett verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2000/78, mot bakgrund av den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn och med beaktande av den aktuella verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den utövas.

61

Vid den avvägning som föreskrivs i artikel 4.2 i direktiv 2000/78 och som domstolen erinrat om ovan i punkterna 51 och 52, ska medlemsstaterna och deras myndigheter, särskilt rättsliga myndigheter, utom i verkliga undantagsfall undvika att bedöma huruvida den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn är legitim (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 12 juni 2014, Fernández Martínez mot Spanien, CE:ECHR:2014:0612JUD005603007, punkt 129). De ska emellertid vaka över att arbetstagarnas rätt att inte diskrimineras på grund av bland annat religion eller övertygelse inte åsidosätts. Enligt artikel 4.2 i det ovannämnda direktivet syftar den granskningen till att kontrollera huruvida den aktuella kyrkans eller organisationens yrkeskrav, på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den ska bedrivas, utgör ett verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav med hänsyn till den etiska grundsynen.

62

Beträffande tolkningen av begreppet verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav i artikel 4.2 i direktiv 2000/78, följer det uttryckligen av den bestämmelsen att det är på grund av verksamhetens ”art” eller det ”sammanhang” i vilket den utövas, som religion eller övertygelse, i förekommande fall, kan utgöra ett sådant yrkeskrav.

63

Frågan huruvida särbehandling på grund av religion eller övertygelse är lagenlig mot bakgrund av denna bestämmelse förutsätter därför att det föreligger ett direkt samband, som kan kontrolleras objektivt, mellan de yrkeskrav som ställs av arbetsgivaren och verksamheten i fråga. Ett sådant samband kan följa antingen av verksamhetens art, till exempel när den innebär att delta i att fastställa den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn eller att samarbeta i dess uppgift att förkunna, antingen de villkor under vilka verksamheten ska utövas, såsom behovet att garantera en trovärdig representation av kyrkan eller av någon organisation utanför denna.

64

Detta yrkeskrav ska dessutom, i enlighet med kravet i artikel 4.2 i direktiv 2000/78, vara ”verkligt, legitimt och berättigat” med hänsyn till kyrkans eller organisationens etiska grundsyn. Såsom domstolen har betonat ovan i punkt 61, ankommer det i princip inte på de nationella domstolarna att uttala sig om den etik som ligger till grund för det åberopade yrkeskravet, som sådan. De ska emellertid avgöra från fall till fall huruvida dessa tre kriterier är uppfyllda med hänsyn till denna etiska grundsyn.

65

I fråga om dessa kriterier ska det beträffande huruvida kravet är ”verkligt” för det första påpekas att det förhållandet att det adjektivet används innebär att unionslagstiftaren ansett att omständigheten att tillhöra den religion eller att omfattas av den övertygelse som ligger till grund för den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn ska framstå som nödvändig på grund av betydelsen av yrkesverksamheten i fråga för att den aktuella kyrkan eller organisationen ska hävda denna etiska grundsyn eller utöva sin rätt till självbestämmande.

66

Vad för det andra beträffar huruvida kravet är ”legitimt”, visar användningen av det ordet att unionslagstiftaren haft för avsikt att säkerställa att kravet på att tillhöra den religion eller att omfattas av den övertygelse som den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn bygger på inte ska tjäna andra syften än den etiska grundsynen eller att den aktuella kyrkan eller organisationen utövar sin rätt till självbestämmande.

67

Vad för det tredje gäller huruvida kravet är ”berättigat”, innebär det ordet inte endast att en nationell domstol får kontrollera att kriterierna i artikel 4.2 i direktiv 2000/78 har iakttagits. Det betyder även att den kyrka eller organisation som har ställt kravet har skyldighet att visa att det, mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i målet, föreligger en trolig och allvarlig risk för att dess etiska grundsyn eller självbestämmanderätt ska äventyras, varför det verkligen är nödvändigt att införa ett sådant krav.

68

Kravet i artikel 4.2 i direktiv 2000/78 ska härvidlag vara förenligt med proportionalitetsprincipen. I den bestämmelsen föreskrivs, till skillnad från i artikel 4.1 i samma direktiv, visserligen inte uttryckligen att det kravet ska vara ”proportionellt”. Det föreskrivs emellertid att olika behandling ska göras med iakttagande av bland annat ”gemenskapsrättens allmänna principer”. Eftersom proportionalitetsprincipen är en av unionsrättens allmänna principer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 juli 2015, K och A, C‑153/14, EU:C:2015:453, punkt 51), ska de nationella domstolarna kontrollera huruvida kravet i fråga är lämpligt och inte går utöver vad som är nödvändigt för att nå de mål som eftersträvas.

69

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.2 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att det verkliga, legitima och berättigade yrkeskrav som åsyftas, avser ett nödvändigt och objektivt krav med hänsyn till kyrkans eller organisationens etiska grundsyn enligt det aktuella yrkeskravets art eller villkoren för dess utövande. Det kan inte omfatta överväganden som är främmande för den kyrkans eller organisationens etiska grundsyn eller rätt till självbestämmande. Detta krav ska vara förenligt med proportionalitetsprincipen.

70

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida en nationell domstol i en tvist mellan enskilda är skyldig att underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som inte kan tolkas på ett sätt som överensstämmer med artikel 4.2 i direktiv 2000/78.

71

Domstolen erinrar härvidlag om att det ankommer på de nationella domstolarna att – med beaktande av samtliga bestämmelser i nationell rätt och med tillämpning av dess tolkningsmetoder – fastställa om och i vilken omfattning en nationell bestämmelse, som 9 § punkt 1 AGG, kan tolkas i överensstämmelse med artikel 4.2 i direktiv 2000/78 utan att göra en tolkning contra legem av den nationella bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 31 och 32 samt där angiven rättspraxis).

72

Domstolen har för övrigt slagit fast att kravet på enhetlig tolkning innefattar en skyldighet för de nationella domstolarna att i förekommande fall ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syften (dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

73

En nationell domstol kan därför inte slå fast att den inte kan tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen i fast rättspraxis har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 34).

74

I förevarande mål ankommer det således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den nationella bestämmelsen i fråga i sig lämpar sig för att tolkas på ett sätt som överensstämmer med direktiv 2000/78.

75

Om det inte är möjligt att göra en tolkning som överensstämmer med den nationella bestämmelse som är aktuell i det nationella målet, påpekar domstolen för det första att principen om likabehandling i arbetslivet inte i sig fastställs i direktiv 2000/78. Den principen härleds ur olika internationella instrument och medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Direktivet syftar endast till att inom nämnda område fastställa en allmän ram för att bekämpa diskriminering på olika grunder, däribland religion eller övertygelse, såsom framgår av rubriken och artikel 1 i det direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2011, Römer, C‑147/08, EU:C:2011:286, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

76

Förbudet mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse är tvingande som en allmän princip i unionsrätten. Det förbudet föreskrivs i artikel 21.1 i stadgan och är i sig tillräckligt för att ge enskilda en rätt som kan åberopas som sådan i en tvist på ett område som omfattas av unionsrätten (se, beträffande icke-diskrimineringsprincipen på grund av ålder, dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale, C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 47).

77

Med hänsyn till att artikel 21 i stadgan har tvingande verkan, skiljer sig den bestämmelsen i princip inte från olika bestämmelser i grundfördragen om förbud mot diskriminering på olika grunder, även när diskrimineringen följer av avtal mellan enskilda (se, analogt, dom av den 8 april 1976, Defrenne, 43/75, EU:C:1976:56, punkt 39; av den 6 juni 2000, Angonese, C‑281/98, EU:C:2000:296, punkterna 33–36; av den 3 oktober 2000, Ferlini, C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 50, och av den 11 december 2007, International Transport Workers Federation och Finnish Seamen’s Union, C‑438/05, EU:C:2007:772, punkterna 57–61).

78

Det ska vidare betonas att artikel 47 i stadgan, avseende rätten till ett effektivt domstolsskydd, i likhet med artikel 21 i stadgan i sig är tillräcklig och inte bör preciseras genom unionsrättsliga bestämmelser eller bestämmelser i nationell rätt för att ge enskilda rättigheter som kan åberopas som sådana.

79

I det förhållande som avses ovan i punkt 75 är den nationella domstolen skyldig att inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda har enligt artiklarna 21 och 47 i stadgan och säkerställa den fulla verkan av de artiklarna genom att vid behov underlåta att tillämpa motstridande bestämmelser i nationell lagstiftning.

80

Den slutsatsen påverkas inte av att en domstol, i en tvist mellan enskilda, kan göra en avvägning mellan konkurrerande grundläggande rättigheter som parterna har enligt EUF-fördraget eller stadgan och att den i samband med sin kontroll kan vara tvingad att säkerställa att proportionalitetsprincipen iakttas. En sådan skyldighet att göra en avvägning mellan olika aktuella intressen påverkar emellertid inte möjligheten att i en sådan tvist åberopa de föreliggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2003, Schmidberger, C‑112/00, EU:C:2003:333, punkterna 77–80, och av den 11 december 2007, International Transport Workers Federation och Finnish Seamen’s Union, C‑438/05, EU:C:2007:772, punkterna 85–89).

81

När den nationella domstolen ska säkerställa att artiklarna 21 och 47 i stadgan iakttas och samtidigt eventuellt göra en avvägning mellan flera föreliggande intressen, såsom att iaktta kyrkans ställning enligt artikel 17 FEUF, ska den beakta bland annat den intresseavvägning som unionslagstiftaren har gjort i direktiv 2000/78 när den fastställer skyldigheterna enligt stadgan under sådana omständigheter som i det nationella målet (se, analogt, dom av den 22 november 2005, Mangold, C‑144/04, EU:C:2005:709, punkt 76, och beslut av den 23 april 2015, kommissionen/Vanbreda Risk & Benefits, C‑35/15 P(R), EU:C:2015:275, punkt 31).

82

Av det ovan anförda följer att den andra frågan ska besvaras på så sätt att en nationell domstol som har att pröva en tvist mellan två enskilda ska, när det inte är möjligt att tolka tillämplig nationell lagstiftning i enlighet med artikel 4.2 i direktiv 2000/78, inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda har enligt artiklarna 21 och 47 i stadgan och säkerställa den fulla verkan av de artiklarna genom att vid behov underlåta att tillämpa motstridande bestämmelser i nationell lagstiftning.

83

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: