(1)

Mark är en livsviktig, begränsad resurs som betraktas som icke förnybar och oersättlig på en mänsklig tidsskala. Den är avgörande för ekonomin, miljön och samhället i allmänhet.

(2)

Mark med god markhälsa är mark som är i gott tillstånd, såväl kemiskt och biologiskt som fysiskt, och som därför kan tillhandahålla ekosystemtjänster som är livsviktiga för människor och för miljön, till exempel säkra och näringsrika livsmedel i tillräcklig mängd, biomassa, rent vatten, näringsämnenas kretslopp, koldioxidlagring och livsmiljö för biologisk mångfald. Mark är också avgörande för att trygga livsmedelsförsörjningen. Uppskattningsvis mellan 60 och 70 % av marken i unionen är dock försämrad och fortsätter att försämras.

(3)

Marken tillhandahåller också andra tjänster, såsom att fungera som en fysisk plattform för infrastruktur och för mänsklig verksamhet, utgöra en råvarukälla eller vara ett arkiv för det geologiska, geomorfologiska och arkeologiska arvet. Inte alla dessa andra tjänster behöver ett fungerande ekosystem. Sådana andra ekosystemtjänster utgör ofta de vanligaste markanvändningarna, och orsakar därmed en betydande förlust av livsviktiga tjänster. Det är därför viktigt att hitta en balans mellan dessa två typer av tjänster som marken tillhandahåller.

(4)

Markförsämring påverkar ekosystemtjänster som marken tillhandahåller, med negativa effekter för människors hälsa och för miljön. Markförsämring kan omfatta aspekter kopplade till fysisk försämring såsom hårdgörning av mark och artificialisering av mark i allmänhet, markerosion, markpackning och en minskad vattenretention och vatteninfiltration i marken, och aspekter kopplade till kemisk eller biologisk försämring såsom överskott och utarmning av näringsämnen, försurning, försaltning och markförorening, samt förlust av organiskt kol i marken, markens biodiversitet och markens biologiska aktivitet.

(5)

Markförsämring kostar unionen tiotals miljarder euro varje år. Markhälsan påverkar tillhandahållandet av ekosystemtjänster som har en betydande ekonomisk avkastning. Att förbättra markhälsan är därför ekonomiskt förnuftigt och kan avsevärt öka priset och värdet på mark i unionen. Det kan dessutom ta hundratals år att producera bara 1 centimeter matjord, medan försämringsprocessen och fullständig markförlust kan ske snabbt.

(6)

I kommissionens meddelande av den 11 december 2019 med titeln Den europeiska gröna given fastställs en ambitiös färdplan för att omvandla unionen till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi som syftar till att skydda, bevara och förbättra unionens naturkapital och skydda medborgarnas hälsa och välbefinnande. Som en del av den europeiska gröna given antog kommissionen EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 som fastställs i kommissionens meddelande av den 20 maj 2020 med titeln EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 – Ge naturen större plats i våra liv, från jord till bord-strategin som fastställs i meddelandet av den 20 maj 2020 med titeln Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem, handlingsplanen för nollförorening som fastställs i meddelandet av den 12 maj 2021 med titeln Vägen till en frisk planet för alla – EU-handlingsplan: Med sikte på nollförorening av luft, vatten och mark, EU-strategin för klimatanpassning som fastställs i meddelandet av den 24 februari 2021 med titeln Att bygga upp ett klimatresilient Europa – den nya EU-strategin för klimatanpassning och EU:s markstrategi för 2030, som fastställs i meddelandet av den 17 november 2021 med titeln EU:s markstrategi för 2030 – Frisk mark till förmån för människor, livsmedel, natur och klimat.

(7)

Unionen har åtagit sig att följa Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling och dess mål för hållbar utveckling. Mark med god markhälsa bidrar direkt till att uppnå flera av målen för hållbar utveckling, särskilt hållbarhetsmål 2 (ingen hunger), 3 (god hälsa och välbefinnande), mål 6 (rent vatten och sanitet för alla), mål 11 (hållbara städer och samhällen), mål 12 (ansvarsfull konsumtion och produktion), mål 13 (bekämpa klimatförändringarna) och mål 15 (ekosystem och biologisk mångfald). Mål 15.3 för hållbar utveckling syftar till att länderna ska bekämpa ökenspridning, återställa försämrad mark, inklusive mark som berörs av ökenspridning, torka och översvämningar, och sträva efter en värld utan nettoförsämring av marken före 2030.

(8)

Unionen och dess medlemsstater är parter i Förenta nationernas konvention om biologisk mångfald (4), som godkänts genom rådets beslut 93/626/EEG (5), och kom vid konventionens 15:e partskonferens överens om det globala Kunming–Montreal-ramverket för biologisk mångfald, som innehåller flera åtgärdsinriktade globala mål för 2030 av betydelse för markhälsan. Enligt den ramen bör naturens bidrag till människor, däribland markhälsan, återställas, bevaras och förbättras.

(9)

Unionen och dess medlemsstater är parter i Förenta nationernas konvention för bekämpning av ökenspridning i de länder som drabbas av allvarlig torka och/eller ökenspridning, särskilt i Afrika (UNCCD) (6), som godkänts genom rådets beslut 98/216/EG (7), och har åtagit sig att bekämpa ökenspridning och mildra effekterna av torka i drabbade länder. Fjorton medlemsstater, närmare bestämt Bulgarien, Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Cypern, Lettland, Ungern, Malta, Portugal, Rumänien, Slovenien och Slovakien, har förklarat sig vara länder som drabbats av ökenspridning inom ramen för UNCCD.

(10)

Inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), som godkändes genom rådets beslut 94/69/EG (8), betraktas land och mark som både kolkälla och kolsänka. Unionen och medlemsstaterna har i egenskap av parter till UNFCCC åtagit sig att främja hållbar förvaltning, bevarande och förbättring av kolsänkor och kolreserver.

(11)

I EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 anges att det är nödvändigt att öka insatserna för att skydda markens bördighet, minska markerosionen och öka markens innehåll av organiskt material genom att anta hållbara brukningsmetoder för mark. Där anges också att det krävs betydande framsteg för att identifiera förorenade markområden, återställa försämrad mark, fastställa villkoren för god ekologisk markstatus, införa mål för återställande av mark och förbättra övervakningen av markhälsan.

(12)

I EU:s markstrategi för 2030 fastställs en långsiktig vision om att alla markekosystem i unionen senast 2050 ska vara i gott tillstånd och därmed mer motståndskraftiga. Mark med god markhälsa utgör ett viktigt steg mot att uppnå unionens mål om klimatneutralitet och att bli motståndskraftig när det gäller klimatförändringar, utveckla en ren och cirkulär ekonomi, inbegripet en ren och cirkulär bioekonomi, hejda förlusten av biologisk mångfald, skydda människors hälsa, stoppa ökenspridningen och hejda markförsämring.

(13)

Finansiering är nödvändig för att möjliggöra en omställning till mark med god markhälsa. Inom den fleråriga budgetramen 2021–2027, som fastställdes i rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2093 (9), finns flera finansieringsmöjligheter för skydd, hållbar förvaltning och återställande av mark. En giv för den europeiska marken är ett av de fem EU-uppdragen inom Horisont Europa – ramprogrammet för forskning och innovation, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/695 (10), och är särskilt inriktat på främjande av markhälsan. EU-uppdraget En giv för den europeiska marken är ett viktigt instrument för genomförandet av detta direktiv och syftar till att leda omställningen till mark med god markhälsa genom att finansiera ett ambitiöst forsknings- och innovationsprogram, inrätta ett nätverk av 100 så kallade Living Labs (verklighetsnära testmiljöer) och Lighthouses (demonstrationsobjekt) i landsbygdsområden och stadsområden, driva på utvecklingen av ett harmoniserat ramverk för markövervakning och öka medvetenheten om markens betydelse. Annan unionspolitik och andra unionsprogram med mål som bidrar till mark med god markhälsa är den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP), de sammanhållningspolitiska fonderna, programmet för miljö och klimatpolitik (Life), som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/783 (11), Horisont Europa, instrumentet för tekniskt stöd, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/240 (12), faciliteten för återhämtning och resiliens, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/241 (13), och InvestEU-programmet, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/523 (14). Eftersom målet att ha all mark i unionen i gott tillstånd är av gemensamt intresse, finns det behov av att öka mobiliseringen av resurser, inbegripet privat kapital, och att stärka samarbetet med relevanta finansinstitut, såsom Europeiska investeringsbanken, för att stödja markhälsa och markresiliens.

(14)

I EU:s markstrategi för 2030 tillkännagav kommissionen att den skulle lägga fram ett lagstiftningsförslag om markhälsa i syfte att göra det möjligt att nå målen i den strategin och att uppnå god markhälsa i hela unionen senast 2050. I sin resolution av den 28 april 2021 om markskydd betonade Europaparlamentet vikten av att skydda marken och främja mark med god markhälsa i unionen mot bakgrund av att markförsämringen fortsätter, trots de begränsade och ojämna åtgärder som vidtagits i vissa medlemsstater. Europaparlamentet uppmanade kommissionen att, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, utforma en unionsomfattande gemensam rättslig ram för markskydd och hållbar markanvändning för att ta itu med alla större hot mot marken. Det är i sammanhanget betydelsefullt att Europaparlamentet underströk riskerna med avsaknaden av lika villkor för hur den inre marknaden fungerar och den starka potential som en gemensam rättslig ram har för att stimulera rättvis konkurrens inom den privata sektorn, utveckla innovativa lösningar och know-how och stärka exporten av teknik utanför unionen.

(15)

I sina slutsatser av den 23 oktober 2020 stödde rådet kommissionen i arbetet med att öka insatserna för att bättre skydda marken och markens biodiversitet, som är en icke förnybar resurs av avgörande betydelse.

(16)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (15) fastställs ett bindande mål om klimatneutralitet i unionen senast 2050 och negativa utsläpp därefter som ska uppnås genom att prioritera snabba och förutsägbara utsläppsminskningar och samtidigt öka upptaget i naturliga kolsänkor. Hållbart brukande av mark leder till ökad koldioxidbindning och i de flesta fall även till ytterligare fördelar för ekosystem och biodiversitet. I kommissionens meddelande av den 15 december 2021 med titeln Hållbara kretslopp för kol underströks behovet av tydlig och transparent identifiering av verksamheter som otvetydigt avlägsnar koldioxid från atmosfären, t.ex. utvecklingen av en unionsram för certifiering av koldioxidupptag från naturliga ekosystem, däribland mark. I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 (16) placeras markbundet kol i centrum för att uppnå målen på vägen mot ett klimatneutralt Europa, och medlemsstaterna uppmanas dessutom att utarbeta ett system för övervakning av kollager i marken med hjälp av bland annat dataset från den statistiska ramundersökningen av markanvändning och marktäckning (Lucas-undersökningen).

(17)

I EU-strategin för klimatanpassning underströks att användningen av naturbaserade lösningar i inlandet, däribland återställande av markens vattenhållande funktion, kommer att öka tillgången på rent vatten och färskvatten, minska effekterna av översvämningar och mildra effekterna av torka. Det är viktigt att maximera markens förmåga att hålla kvar och rena vatten och minska föroreningar.

(18)

I handlingsplanen för nollförorening fastställs en vision för 2050 om att förorening av luft, vatten och mark minskas till nivåer som inte anses skadliga för hälsan och de naturliga ekosystemen och som respekterar gränserna för vad vår planet kan hantera, och att på så sätt skapa en giftfri miljö.

(19)

I kommissionens meddelande av den 23 mars 2022 med titeln Säkra livsmedelsförsörjningen och stärka motståndskraften i livsmedelssystemen betonades att hållbara livsmedel är grundläggande för livsmedelsförsörjningen. Mark med god markhälsa gör unionens livsmedelssystem mer motståndskraftigt genom att lägga grunden för näringsrika livsmedel i tillräcklig mängd.

(20)

Det är nödvändigt att fastställa unionsomfattande och harmoniserade åtgärder för övervakning och bedömning av samt stöd för markhälsa och markresiliens och för hantering av förorenade områden i syfte att uppnå mark med god markhälsa senast 2050, bevara mark i gott tillstånd och uppfylla unionens mål för klimat och biologisk mångfald, förhindra och vidta åtgärder med anledning av torka och naturkatastrofer, skydda människors hälsa och säkerställa trygg och säker livsmedelsförsörjning.

(21)

Mer än 25 % av all biodiversitet finns i marken och marken är planetens näst största kolpool. Tack vare sin förmåga att avskilja och lagra koldioxid bidrar mark med god markhälsa till att uppnå unionens mål för klimatförändringarna. Markens biodiversitet omfattar mikroorganismer, inklusive bakterier, svampar, protister och nematoder, samt större organismer såsom daggmaskar, insekter och växtrötter, som gemensamt bidrar till markekosystemens ekologiska och funktionella mångfald. Mark med god markhälsa ger också en gynnsam livsmiljö där organismer kan frodas och är avgörande för att förbättra biodiversiteten och de berörda ekosystemens stabilitet. Biodiversiteten under och över markytan är nära sammankopplad och interagerar genom ömsesidiga förhållanden mellan arter, t.ex. mykorrhiza som binder samman växternas rötter. Därför bör vikten av att samla in och analysera uppgifter om förekomsten av markbakterier och svampar betonas och ligga till grund för en eventuell framtida utvidgning av övervakningen av biodiversiteten.

(22)

Organiskt material i marken är avgörande för tillhandahållandet av markens ekosystemtjänster och funktioner eftersom det minskar markförsämring såsom erosion och markpackning samtidigt som det ökar markens buffring, vattenhållande förmåga, infiltrationsförmåga och katjonbyteskapacitet. Organiskt material i marken kan inte bara förbättra markens strukturella stabilitet, utan också utvecklingen av biomassa, inbegripet ökade skördar. Organiskt material i marken påverkar dessutom markens biodiversitet positivt och kan öka mängden kol som binds i marken och därmed markens förråd av organiskt kol, och bidrar följaktligen till begränsning av och anpassning till klimatförändringarna.

(23)

Översvämningar, skogsbränder och extrema väderhändelser utgör de största riskerna för naturkatastrofer i Europa. Oron för torka och vattenbrist ökar snabbt i hela unionen. År 2020 ansåg 24 medlemsstater att torka och vattenbrist var centrala framväxande eller klimatrelaterade katastrofrisker jämfört med bara 11 medlemsstater 2015. Mark med god markhälsa är avgörande för att säkerställa resiliens i samband med torka och naturkatastrofer. Metoder som förbättrar vattenretentionen och tillgången till näringsämnen i marken, markens struktur, markens biodiversitet och koldioxidbindningen i marken, ökar resiliensen hos ekosystem, växter och skördar så att de bättre kan stå emot och hämta sig efter torka, naturkatastrofer, värmeböljor och extrema väderhändelser som kommer att bli vanligare i framtiden på grund av klimatförändringarna. Utan korrekt brukande av marken leder torka och naturkatastrofer däremot till markförsämring och dålig markhälsa. Förbättrad markhälsa hjälper till att minska antalet dödsfall och de ekonomiska förlusterna i samband med extrema klimatförhållanden, vilka uppgick till mer än 182 000 dödsfall och omkring 560 miljarder EUR i unionen mellan 1980 och 2021.

(24)

God markhälsa bidrar direkt till människors hälsa och välbefinnande. Mark med god markhälsa ger säkra och näringsrika livsmedel och har förmåga att filtrera bort föroreningar och på så sätt bevara dricksvattnets kvalitet. Markförorening kan skada människors hälsa genom intag, inandning eller hudkontakt. Människors exponering för mikroorganismerna i mark med god markhälsa är gynnsam för utvecklingen av immunsystemet och motståndskraften mot vissa sjukdomar och allergier. Mark med god markhälsa bidrar till att träd, blommor och gräs växer och skapar grön infrastruktur som har ett estetiskt värde och skapar välbefinnande och förbättrad livskvalitet.

(25)

Markförsämring påverkar markens bördighet, avkastningen, motståndskraften mot skadegörare och den näringsmässiga livsmedelskvaliteten. Eftersom 95 % av våra livsmedel direkt eller indirekt produceras på mark och världens befolkning fortsätter att öka är det avgörande att denna ändliga naturresurs förblir frisk så att den långsiktiga livsmedelsförsörjningen säkras och produktiviteten och lönsamheten i unionens jordbruk tryggas. Det är viktigt att bevara eller förbättra markhälsan och bidra till livsmedelssystemets hållbarhet och resiliens.

(26)

Detta direktivs vägledande långsiktiga mål är att uppnå mark med god markhälsa senast 2050. Mot bakgrund av den begränsade kunskapen om markens tillstånd och om hur effektiva och kostsamma åtgärderna för att återställa markens hälsa är, ligger fokus i detta direktiv på att inrätta ett ramverk för markövervakning och bedöma marksituationen i hela unionen. I detta direktiv ingår också stöd till markhälsa och markresiliens samt till bedömning och hantering av riskerna med förorenade områden. Det inför emellertid ingen skyldighet för medlemsstaterna att uppnå mark med god markhälsa senast 2050 eller att fastställa mellanliggande mål. Så snart resultaten av den första bedömningen av markhälsan och relaterade trendanalyser finns tillgängliga bör kommissionen utvärdera de framsteg som gjorts för att uppnå målen i detta direktiv och bedöma behovet av en eventuell ändring av det.

(27)

För att hantera de faktorer som påverkar marken och för att stödja markhälsa och markresiliens krävs att vissa egenskaper beaktas, närmare bestämt skillnader mellan jordmånstyper, specifika lokala och klimatmässiga förhållanden och markanvändningen eller marktäckningen. Det är därför lämpligt att medlemsstaterna inrättar markdistrikt och markenheter. Markdistrikt bör motsvara de administrativa territorierna och sortera under lämpliga förvaltningsorgan, och omfatta en eller flera hela markenheter. Markenheter bör å sin sida i viss grad vara homogena i fråga om dessa egenskaper med tanke på övervakningen och bedömningen av markhälsan i medlemsstaternas hela territorium. Ansvaret för markenheterna bör ligga på dessa förvaltningsorgan så att medlemsstaterna kan säkerställa att övervakningen och bedömningen av markhälsan genomförs korrekt och att stödet för markhälsa och markresiliens uppfyller kraven i detta direktiv.

(28)

Vid utformningen av stickprovsinventeringen för markövervakning kommer medlemsstaterna att behöva beakta sina markdistrikt och markenheter. I syfte att säkerställa en tillräcklig harmoniseringsnivå mellan medlemsstaterna bör en uppsättning minimikriterier för att definiera markenheter fastställas på unionsnivå, med beaktande av åtminstone jordmånstyp och markanvändning. I detta syfte kan man använda kartan över jordmånsregioner i Europeiska unionen och grannländer 1:5 000 000 (Soil Regions Map of the European Union and Adjacent Countries 1:5 000 000 ), som publicerats av Federala institutet för geovetenskap och råmaterial (Bundesanstalt für Geowissenschaften und Rohstoffe, BGR) i partnerskap med Gemensamma forskningscentret (JRC). Den kartan bygger på jordmånstyper såsom de definieras i World Reference Base for Soil Resources, samordnad av International Union of Soil Sciences, samt på fullständigt jämförbara och harmoniserade basdata på kontinental nivå, dvs. klimat, topografi, relief, geologi och vegetation. När det gäller markanvändning utgör de kategorier som definieras i förordning (EU) 2018/841 och den mellanstatliga panelen för klimatförändringars (IPPC) riktlinjer en harmoniserad grund för rapportering av markanvändning. Vid avgränsningen av markenheterna bör medlemsstaterna därför beakta åtminstone markdistrikten samt jordmånsregionerna och markanvändningskategorierna. På grund av rumslig variation hos markens egenskaper och markanvändning kan en markenhet bestå av icke-angränsande områden. Dessutom kan klimat- och miljöförhållanden beaktas vid avgränsningen av markenheter. Mer detaljerad eller uppdaterad information på unionsnivå, nationell nivå eller regional nivå kan användas om sådan finns tillgänglig. När medlemsstaterna inrättar sina markenheter kan de utnyttja ytterligare tillgängliga uppgifter om klimat, miljözoner eller avrinningsområden. I detta sammanhang är Alterras rapport 2281 Descriptions of the European Environmental Zones and Strata från januari 2012 särskilt relevant eftersom den tillhandahåller dataset om allmän miljöstratifieringsklassificering i Europa, sammanställda i miljözoner, som kan användas när medlemsstaterna inrättar markenheter.

(29)

I syfte att säkerställa lämplig styrning i fråga om mark bör medlemsstaterna vara skyldiga att utse de behöriga myndigheter på lämplig nivå som ska ansvara för att fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv, inbegripet en eller flera behöriga myndigheter för varje markdistrikt. Medlemsstaterna bör ha rätt att utse ytterligare behöriga myndigheter på lämplig nivå, inbegripet på nationell eller regional nivå. Det är viktigt att medlemsstaterna förser kommissionen med aktuell information om utsedda behöriga myndigheter.

(30)

Medlemsstaterna bör ha rätt att utse den lämpliga behöriga myndighet som ska fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv vid militära anläggningar. Vidare bör inte data och information om militära anläggningar lämnas ut, om utlämnandet av dessa påverkar den allmänna säkerheten eller det nationella försvaret negativt. Medlemsstaterna bör därför tillåtas att inte göra data och information vilkas utlämnande skulle inverka negativt på den allmänna säkerheten eller det nationella försvaret tillgängliga för allmänheten, inte ens genom den digitala portal för markhälsodata som ska inrättas av kommissionen och Europeiska miljöbyrån (EEA), eller det nationella register över potentiellt förorenade områden och förorenade områden som ska inrättas av medlemsstaterna, och bör tillåtas att inte rapportera sådana data och sådan information till kommissionen och EEA.

(31)

För en samsyn när det gäller tillståndet ”mark med god markhälsa” är det nödvändigt att fastställa en gemensam minimiuppsättning mätbara kriterier som, om de inte iakttas, skulle leda till allvarlig förlust av markens förmåga att fungera som ett livsviktigt system och att tillhandahålla ekosystemtjänster. Sådana kriterier bör återspegla och bygga på befintlig markvetenskap.

(32)

I syfte att beskriva markförsämring är det nödvändigt att fastställa gemensamma markdeskriptorer som kan mätas eller uppskattas. Även om det finns betydande variationer mellan olika jordmånstyper, klimatförhållanden och markanvändningar gör den nuvarande vetenskapliga kunskapen det möjligt att fastställa kriterier på unionsnivå för vissa av dessa markdeskriptorer. Medlemsstaterna bör dock ha rätt att anpassa kriterierna för vissa av markdeskriptorerna på grundval av särskilda nationella eller lokala förhållanden och att definiera kriterier för andra markdeskriptorer för vilka gemensamma kriterier på unionsnivå inte kan fastställas i detta skede. Vad gäller de markdeskriptorer för vilka det i detta skede inte går att fastställa tydliga kriterier för att skilja mellan tillstånden mark med god markhälsa respektive mark med dålig markhälsa kommer övervakningen och bedömningen av dessa att underlätta en möjlig framtida utveckling av sådana kriterier.

(33)

Markdeskriptorernas kriterier för mark med god markhälsa bör vara indelade i icke-bindande hållbara målvärden och operativa utlösande värden. De icke-bindande hållbara målvärdena bör återge detta direktivs vägledande långsiktiga mål och ger inte upphov till någon skyldighet att agera. Dessa icke-bindande hållbara målvärden bör återge, baserat på den nuvarande vetenskapliga kunskapen, en idealisk situation varvid markens förmåga att tillhandahålla ekosystemtjänster inte minskar och ingen betydande skada åsamkas människors hälsa eller miljön. Med tanke på behovet av effektivitet och de begränsade tillgängliga resurserna, och för att återspegla lokala förhållanden, behövs dock operativa utlösande värden som fastställs av medlemsstaterna. Dessa operativa utlösande värden bör aktivera stöd för att uppnå markhälsa och markresiliens. För varje aspekt av markförsämring bör ett eller flera proportionella och genomförbara operativa utlösande värden fastställas. Fastställande av de utlösande värdena på nationell nivå säkerställer att lokala förhållanden och metoder, markanvändning och nuvarande politik kan beaktas fullt ut. Medlemsstaterna kan besluta att fastställa de operativa utlösande värdena för en eller flera aspekter av markförsämring på samma nivå som det icke-bindande hållbara målvärdet för dessa aspekter av markförsämring. Kommissionen bör stödja medlemsstaterna vid fastställandet av de icke-bindande hållbara målvärdena och de operativa utlösande värdena.

(34)

Vissa marker har särskilda egenskaper antingen på grund av att de är atypiska till sin natur och utgör sällsynta livsmiljöer för biodiversitet eller unika landskap, eller för att människor har ändrat dem avsevärt och de skulle kunna innehålla konkreta spår av mänsklighetens historia. Dessa egenskaper bör beaktas i samband med definitionen av mark med god markhälsa och kraven för att uppnå tillståndet mark med god markhälsa.

(35)

I likhet med dess vägledande långsiktiga mål att åstadkomma mark med god markhälsa senast 2050, och i syfte att bidra till målen i EU:s markstrategi för 2030 och i synnerhet till målet ”ingen nettomarkexploatering” syftar detta direktiv också till att anta en stegvis strategi för problemet med markexploatering. För att bidra till detta långsiktiga mål är det viktigt att bedöma de olika processerna för markexploatering och att minska och begränsa deras inverkan på markhälsa och ekosystemtjänster. Detta direktiv syftar således till att fastställa ett ramverk för markövervakning avseende de mer synliga aspekterna av markexploatering, nämligen hårdgörning av mark och avlägsnande av mark, med hjälp av verktyg som redan finns tillgängliga på unionsnivå genom tjänster som tillhandahålls inom ramen för Copernicusdelen av unionens rymdprogram, inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/696 (17) (Copernicustjänster), eventuellt kompletterat med nationella fjärranalysdata och nationella inventeringar. Syftet är att ha en samsyn när det gäller hårdgörning av mark och avlägsnande av mark och att inleda preliminära diskussioner på nationell nivå på grundval av tillförlitliga uppgifter.

(36)

Utan att det påverkar medlemsstaternas behörighet i fråga om beskattning och principen förorenaren betalar bör bestämmelserna om övervakning av markhälsan i kapitel II i detta direktiv inte förstås så, att de medför någon ekonomisk börda för markägare och markförvaltare utöver medlemsstaterna och de behöriga myndigheterna.

(37)

Mark är en begränsad resurs som utsätts för en ständigt ökande konkurrens om olika användningsområden. Markexploatering är en process som medför en förändring av markanvändningen och av markens egenskaper. Den kan ses som ett övergripande koncept som kan delas in i flera aspekter. Den första aspekten av markexploatering är ändrad markanvändning från naturlig och halvnaturlig markanvändning till bebyggda områden. Den andra aspekten av markexploatering är artificialisering av mark som orsakas av en varaktig förändring av markens komponenter och egenskaper, vilket leder till en förlust av markens kapacitet att tillhandahålla ekosystemtjänster. Artificialisering av mark kan delas upp ytterligare i tre huvudprocesser, nämligen hårdgörning av mark, avlägsnande av mark och andra typer av artificialisering av mark. Hårdgörning av mark kan likställas med att marken täcks med konstgjorda material som är helt eller delvis ogenomträngliga. Byggnader är exempel på ogenomtränglig hårdgörning av marken. Järnvägsspår som byggts med genomträngliga material är en typ av delvis ogenomtränglig hårdgörning av marken. Vägar, avfallsplatser och dumpningsplatser skulle kunna anses utgöra andra exempel på hårdgörning. Avlägsnande av mark är ett tillfälligt eller långvarigt avlägsnande av markens ytskikt, och ibland underliggande markskikt, i ett område. Det sker exempelvis vid byggnadsarbeten, dagbrottsbrytning eller brytning av sten. Det finns andra, mindre synliga typer av artificialisering av mark, såsom avsiktlig stabilisering och packning av mark, modifiering av skikt av mark eller underliggande markskikt med konstgjorda material eller delvis täckning av mark med kompositmaterial. De mest synliga och verkningsfulla undertyperna av markartificialisering, närmare bestämt hårdgörning av mark och avlägsnande av mark, är de enklaste att övervaka, särskilt genom fjärranalys och maskininlärning. Därför bör hårdgörning av mark och avlägsnande av mark övervakas tillsammans med deras effekter på markens förmåga att tillhandahålla ekosystemtjänster.

(38)

Bland markexploateringsaspekterna är tillväxten av bebyggda områden en process som ofta drivs av behov av ekonomisk utveckling, och som medför ändrad markanvändning, från naturliga och halvnaturliga områden (inbegripet skyddade skogar, naturlig gräsmark, torvmarker, jord- och skogsbruksmark, trädgårdar och parker) till bebyggda områden, till exempel som en del av stadsutvecklingen. Bebyggda områden, som beskrivs i förordning (EU) 2018/841, inbegriper all förädlad mark, nämligen infrastruktur för bostäder, transport, kommersiella syften och produktion oavsett storlek, såvida de inte redan ingår i andra markanvändningskategorier. Bebyggda områden omfattar också marker, örtartad perenn vegetation såsom mattväxande gräs och trädgårdsväxter, samt träd i landsbygdssamhällen, småhusträdgårdar och stadsområden. I synnerhet påverkar markexploatering av jordbruksmark för användning som bebyggd mark ofta markens funktion när det gäller livsmedelsförsörjningen. Sådan förändrad markanvändning är ofta en föregångare till vissa andra aspekter av markexploatering, särskilt hårdgörning av mark, och det är viktigt att övervaka sådana förändringar för att man ska kunna förutse åtminstone en del av processen för hårdgörning av mark. Det är också viktigt att notera att bebyggelse inte alltid innebär fullständig hårdgörning. Tvärtom finns fortfarande stora arealer icke-hårdgjord mark i en stor del av stadsområdena, och för vissa stadsområden utgör dessa mer än 50 % av deras yta. Denna indikator avseende den aspekten av markexploatering är därför inte i sig tillräcklig för en fullständig övervakning av markexploateringen i stort, eftersom den inte skiljer mellan hårdgjord och icke-hårdgjord mark, och osynliggör grönområdena i bebyggda områden, vilket försvårar övervakning och ett hållbart brukande av dem.

(39)

Icke-hårdgjord mark i bebyggda områden, och särskilt i tätbefolkade stadsområden, är lika viktig att övervaka och förvalta hållbart som all annan mark, eftersom den fortfarande tillhandahåller ekosystemtjänster som är avgörande för att upprätthålla en god livskvalitet i stadsområden. Ett stort antal miljöproblem förekommer i och är koncentrerade till en jämförelsevis liten yta, i tätbefolkade stadsområden. Dessa problem kan omfatta exempelvis en högre andel förorenade områden på grund av tidigare industriverksamhet, högre risk för översvämningar på grund av hårdgörning av mark, högre förekomst av värmeöar och mer begränsad tillgång till grönområden som är nödvändiga för psykiskt och fysiskt välbefinnande. Ekosystemtjänster som tillhandahålls av mark med god markhälsa i stadsområden kan ha en mycket stark positiv inverkan på ett stort antal människor genom att hantera dessa specifika problem, och deras betydelse bör inte underskattas. Urbana grönområden, både offentliga och privata, bidrar också till ”det blågröna nätverket” och till den biologiska mångfalden, och är ett centralt inslag i annan miljöpolitik. Detta ligger också i linje med artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1991 (18) om återställande av urbana ekosystem, som tar upp medlemsstaternas behov av att bibehålla och öka de urbana grönområdenas yta.

(40)

Hårdgörning av mark och avlägsnande av mark, som en del av artificialiseringsaspekten av markexploatering, skiljer sig från tillväxten av bebyggd mark eftersom de inte nödvändigtvis innebär en förändrad markanvändning, utan snarare en konkret och mätbar förändring av marktäckningen och markegenskaperna. Hårdgörning av mark och avlägsnande av mark kan orsaka en ofta oåterkallelig förlust av markens förmåga att tillhandahålla livsviktiga ekosystemtjänster, såsom tillhandahållande av livsmedel och biomassa, vattnets och näringsämnenas kretslopp, en grund för biodiversitet eller koldioxidlagring. Hårdgjord mark gör också att bosättningar exponeras för högre översvämningstoppar och intensivare värmeöeffekter.

(41)

När det gäller anläggningar för förnybar energi kan medlemsstaterna betrakta marken som hårdgjord, som mark i ett område där mark har avlägsnats eller som mark som inte är hårdgjord eller som mark i ett område där mark inte har avlägsnats, beroende på byggnationstyp. Exempelvis kan solfångarparker antingen betraktas som hårdgörning av mark eller inte, beroende på vad som görs med marken nedanför solpanelerna. Om marken fortfarande kan upprätthålla ett ekosystem i tillräcklig utsträckning betraktas solfångarparker inte som hårdgjord mark. Bedömningen bör göras på grundval av påverkan på marken, oavsett den berörda byggnationens syfte eller utseende. Inventeringar av områden med denna typ av byggnationer, där det finns information om vad som görs med marken nedanför sådana typer av byggnationer, kan jämföras med fjärranalyskartor över hårdgörning av mark för att klassificera dessa områden som icke-hårdgjord mark.

(42)

Det är viktigt att begränsa effekterna av hårdgörning av mark och avlägsnande av mark i allmänhet. Det är därför lämpligt att som en del av hållbar markförvaltning fastställa vissa principer för att begränsa effekterna av hårdgörning av mark och avlägsnande av mark genom att anta en åtgärdsbaserad strategi med beaktande av en stor uppsättning god praxis som syftar till att minimera och kompensera förlusten av markens kapacitet att tillhandahålla ekosystemtjänster. Dessa principer bör baseras på hierarkin för markexploatering i EU:s markstrategi för 2030, med beaktande av olika villkor och geografiska och administrativa förutsättningar i medlemsstaterna. Bestämmelserna i detta direktiv om markexploatering medför inte några nya tillståndsförfaranden och bör inte hindra att tillstånd ges för verksamheter, inbegripet för projekt av allt överskuggande allmänintresse, och bör inte inkräkta på de beslut om fysisk planering som omfattas av nationella, regionala eller lokala myndigheters behörighet. Dessa principer kan omfatta ett brett spektrum av praxis såsom minimering av hårdgörning av mark, återställande av hårdgjord mark och rekonstruering av tidigare hårdgjord mark, rationell förtätning av urbaniserade områden samtidigt som man skyddar grönområden – inklusive urbana grönområden – och naturlig terräng, revitalisering av tidigare exploaterade områden (brownfields), prioritering av tidsbegränsad exploatering av mark och utförande av marksanering när markexploateringen upphör. För att begränsa effekterna av hårdgörning av mark och avlägsnande av mark på ett så hållbart sätt som möjligt kan kompensationsåtgärderna, beroende på vilken ekosystemtjänst som ska kompenseras, behöva ligga så nära den geografiska källan till förlusten av ekosystemtjänster som möjligt. Vid felaktig tillämpning av dessa principer kan gröna och värdefulla ekosystemområden och ekosystemtjänster komma att förflyttas långt från områdena med hårdgjord mark, vilket medför en fullständig koncentration av hårdgörning av mark och avlägsnande av mark i de drabbade områdena.

(43)

Markhälsobedömningen på grundval av övervakningsnätverket bör vara korrekt samtidigt som kostnaderna för sådan övervakning hålls på en rimlig nivå. Det är därför lämpligt att fastställa kriterier för provtagningspunkter som är representativa för markenheterna och som har en viss grad av homogenitet avseende markens tillstånd med avseende på olika jordmånstyper, klimatförhållanden och markanvändning. Det är också lämpligt att beakta de särskilda förhållanden i unionens yttersta randområden enligt förteckningen i artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) som gör det motiverat att föreskriva specifika åtgärder för att stödja dessa områden. Medlemsstaterna bör därför vid behov kunna anpassa skyldigheterna avseende övervakning och bedömning av markhälsa till de yttersta randområdenas utmärkande egenskaper. Nätet av provtagningspunkter bör fastställas med hjälp av geostatistiska metoder, baseras på markenheter och vara tillräckligt tätt för att ge en uppskattning av arealen försämrad mark inom medlemsstaternas territorium med en felmarginal på högst 5 % på markenhetsnivå. Detta värde anses allmänt ge en statistiskt välgrundad uppskattning och rimliga garantier för att det berörda målet har uppnåtts. Utformningen av stickprovsinventeringen för markövervakning bör baseras på bästa tillgängliga information om markegenskapernas fördelning, såsom information från tidigare nationella eller regionala undersökningar, relevanta mätningar som utförts av markförvaltare och mätningar som utförs inom ramen för unionsrätt och internationell rätt eller särskilda program, såsom Lucas Soil-kampanjer eller det internationella samarbetsprogrammet för bedömning och övervakning av luftföroreningarnas effekt på skogen (ICP-Skog). Utan att detta påverkar de skyldigheter som fastställs i detta direktiv när det gäller hantering av förorenade områden, kan data från provtagningspunkter som tagits under markundersökningar på förorenade områden användas för att bedöma kriterier för tillståndet mark med god markhälsa.

(44)

I arkiv för markprover lagras en representativ delmängd av markprover, vilket gör det möjligt att använda ett prov för olika ändamål, däribland forskning, och därmed minska de långsiktiga kostnaderna för markprovtagning på plats. Dessutom gör arkiv för markprover det möjligt att omvärdera tidigare tagna markprover i ett nutida sammanhang för att få en bättre förståelse av långsiktiga markförändringar eller för andra forskningsändamål, inbegripet medicinsk forskning. Kommissionen, inbegripet tjänsteavdelningar som JRC, och medlemsstaterna bör säkerställa att en representativ delmängd av markproverna bevaras väl i fysiska arkiv och förblir tillgängliga för vidare forskning och innovation. I fall där medlemsstaterna utför sådan arkivering bör en representativ delmängd av markproverna lagras i särskilda arkiv för markprover under minst två övervakningscykler. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att besluta att överföra en representativ delmängd av sina markprover till kommissionens särskilda arkiv för markprover.

(45)

Kommissionen bör, på begäran, bistå och stödja medlemsstaterna i deras övervakning av markhälsan genom att fortsätta utföra och förbättra regelbunden markprovtagning på plats och relaterade mätningar av mark (Lucas Soil) som en del av Lucas-undersökningen, som utförs i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 223/2009 (19). Lucas-undersökningen ska därför, efter överenskommelse med de berörda medlemsstaterna, förstärkas och uppgraderas för att anpassas fullt ut till de särskilda kvalitetskrav som ska uppfyllas vid tillämpningen av detta direktiv. I syfte att minska den administrativa och ekonomiska bördan bör medlemsstaterna tillåtas att använda de markhälsodata som ingår i Lucas-undersökningen. Dessa markhälsodata bör göras tillgängliga för medlemsstaterna i god tid. De medlemsstater som får stöd bör vidta nödvändiga rättsliga åtgärder för att säkerställa att kommissionen kan utföra sådan provtagning på plats, inbegripet på privat mark, och i enlighet med tillämplig unionsrätt eller nationell rätt.

(46)

Kommissionen utvecklar nu tjänster för fjärranalys inom ramen för Copernicus som ett användardrivet program som inrättats genom förordning (EU) 2021/696, och stöder därigenom också medlemsstaterna. I syfte att öka markhälsoövervakningens aktualitet och effektivitet bör medlemsstaterna vid behov använda fjärranalysdata, bland annat resultat från Copernicus-tjänsterna, för att övervaka relevanta markdeskriptorer och indikatorer för hårdgörning av mark och avlägsnande av mark och, i relevanta fall, för att bedöma markhälsa. Kommissionen och EEA bör stödja utforskning av möjligheter med avseende på, och utveckling av, produkter baserade på fjärranalysdata avseende mark, i syfte att hjälpa medlemsstaterna att övervaka relevanta markdeskriptorer och indikatorer för hårdgörning av mark och avlägsnande av mark.

(47)

Kommissionen bör bygga vidare på och uppgradera det befintliga EU:s markobservatorium (EU Soil Observatory) och inrätta en digital dataportal för markhälsodata som bör vara förenlig med EU:s datastrategi som fastställs i kommissionens meddelande av den 19 februari 2020En EU-strategi för data och med EU:s dataområden. Den digitala portalen för markhälsodata bör vara ett nav som ger tillgång till markdata från olika källor, i aggregerad form på markenhetsnivå eller vid behov på en mer detaljerad nivå, förutsatt att det inte går att identifiera de enskilda värdena eller platsen för de underliggande georefererade proverna. En sådan portal bör i första hand innehålla alla data som samlas in av medlemsstaterna och kommissionen i enlighet med detta direktiv. Behandlingen av och tillgången till dessa data, inbegripet för forskningsändamål, bör uppfylla kraven i relevant unionsrätt, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG (20), 2007/2/EG (21), (EU) 2019/1024 (22) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2854 (23) och förordning (EG) nr 223/2009. Dessutom bör medlemsstaterna kunna granska markhälsodata och begära korrigering av eventuella fel innan sådana data offentliggörs via den digitala portalen för markhälsodata. Det bör också vara möjligt att på frivillig basis integrera andra relevanta markdata som samlats in av medlemsstaterna eller någon annan part i portalen, särskilt data som härrör från projekt inom ramen för Horisont Europa och EU-uppdraget En giv för den europeiska marken, förutsatt att dessa data uppfyller vissa krav i fråga om format och specifikationer. Dessa krav bör specificeras av kommissionen genom genomförandeakter.

(48)

Det är också nödvändigt att förbättra harmoniseringen av de system för markövervakning som används i medlemsstaterna och att utnyttja synergierna mellan unionens och medlemsstaternas övervakningssystem för att få fram mer jämförbara data i hela unionen. Det är mycket viktigt att genom tillämpning av kvalitetsstyrningssystem vid de berörda laboratorierna säkerställa markmätningarnas kvalitet och jämförbarhet. För att minimera den administrativa bördan för laboratorierna kan en medlemsstat anse att det är tillräckligt för laboratorier att ha en ackreditering för någon av metoderna för att fastställa markdeskriptorers värden. Laboratorier, eller parter som anlitas av laboratorier, som utför markmätningarna bör tillämpa kvalitetsstyrningssystem i enlighet med EN ISO/IEC-17025. Likvärdiga standarder för kvalitetsstyrning på unionsnivå eller internationell nivå kan användas, och i förekommande fall kan synergier med ICP-Skogs kvalitetsstyrningssystem eftersträvas.

(49)

Det är viktigt att använda sig av metoder för jordanalys som är certifierade av internationellt erkända organ, såsom Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) och Europeiska standardiseringskommittén (CEN), samt erkända av det globala forskarsamfundet, förutsatt att sådana metoder finns tillgängliga. Det går också att använda andra likvärdiga metoder vid jordanalysen, nämligen analysförfaranden som fastställer samma parameter eller deskriptor och som bevisligen ger identiska resultat inom marginalen för sin repeterbarhetskoefficient (0,95). Certifiering av likvärdiga metoder bör också inhämtas från internationellt erkända organ, såsom ISO och CEN, och sådana likvärdiga metoder bör erkännas av det globala forskarsamfundet.

(50)

För att säkerställa att mark skyddas mot föroreningar från ämnen som kan medföra betydande risker för människors hälsa och kontaminera omgivande luft, ytvatten, grundvatten och senare haven, bör politiska mekanismer för att upptäcka och bedöma sådana oroväckande ämnen inrättas. I detta avseende bör en strategi som gör det möjligt att övervaka och analysera sådana ämnen eller grupper av ämnen genom en vägledande förteckning, liknande den strategi som används för yt- och grundvatten, utvecklas för markföroreningar. De ämnen eller grupper av ämnen som ska föras upp på en sådan vägledande förteckning bör omfatta ämnen som utgör en betydande risk för markhälsa och markresiliens, människors hälsa eller miljön samt ämnen för vilka tillgänglig information tyder på att de kan utgöra en betydande risk för marken eller via marken, och för vilka tillgängliga övervakningsdata är otillräckliga. Det bör inte finnas någon övre gräns för antalet ämnen eller grupper av ämnen i den vägledande förteckningen över markföroreningar för övervakning och analys.

(51)

Det är nödvändigt att samla in uppgifter om förekomsten av markföroreningar som kan utgöra en risk för människors hälsa och för miljön, inbegripet bekämpningsmedel, deras metaboliter, per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) och andra nya markföroreningar. Detta direktiv bör därför tillhandahålla ett ramverk för att föra upp sådana förorenande ämnen på en vägledande förteckning över markföroreningar för vilka det behövs mer markövervakningsdata för att hantera risken för människors hälsa och för miljön. För att begränsa kostnaderna för övervakningen bör medlemsstaterna tillåtas att utföra mätningar på ett begränsat antal provtagningspunkter för dessa förorenande ämnen. Kommissionen kan ge stöd till medlemsstaterna genom att mäta ett urval av markföroreningarna i den vägledande förteckningen över markföroreningar i Lucas-undersökningen.

(52)

Mikroplaster och nanoplaster är ämnen som kan utgöra en risk för markhälsan och även för viktiga verksamheter såsom jordbruksproduktion. Deras förekomst i marken kan påverka markens bördighet och därmed äventyra grödornas hälsa och sunda utveckling. Det är därför viktigt att detta direktiv gör det möjligt att inkludera mikroplaster och nanoplaster i övervakningen av markföroreningar.

(53)

I syfte att få bredast möjliga användning av de markhälsodata som genereras genom övervakningen som utförs enligt detta direktiv bör medlemsstaterna vara skyldiga att underlätta tillgången till sådana data för allmänheten, i aggregerad form på markenhetsnivå eller vid behov på en mer detaljerad nivå, förutsatt att det inte går att identifiera de enskilda värdena eller platsen för de underliggande georefererade proverna. De konfidentiella uppgifter som samlas in av kommissionen eller medlemsstaterna för att ta fram europeisk statistik bör skyddas i enlighet med reglerna och åtgärderna i förordning (EG) nr 223/2009 för att vinna och behålla förtroendet hos de parter som ansvarar för att tillhandahålla dessa uppgifter. Om kommissionen eller medlemsstaterna tar fram statistik om markhälsa bör de säkerställa att konfidentiella uppgifter följer principerna i förordning (EG) nr 223/2009. För att skydda äganderätten till uppgifter är det dessutom viktigt att kommissionen, EEA eller medlemsstaterna endast lämnar ut uppgifter med uppgiftsägarens samtycke. Dessutom bör medlemsstaterna förmedla markhälsodata och resultaten av markhälsobedömningar till relevanta aktörer såsom jordbrukare, skogsbrukare, markägare och lokala myndigheter. Det är viktigt att potentiella markköpare och arrendatorer, i enlighet med nationell rätt och på begäran, erhåller markhälsodata och resultaten av markhälsobedömningarna. Dessutom kan markhälsodata som görs tillgängliga i enlighet med detta direktiv användas för övervakning av markrelaterade aspekter som utförs enligt annan unionsrätt, när så är relevant.

(54)

Resultaten av de markhälsobedömningar som utförs enligt detta direktiv kommer att ligga till grund för processen att identifiera de särskilda metoder som krävs för att förvalta marken på ett hållbart sätt och därmed vilket stöd som medlemsstaterna bör tillhandahålla för att öka markhälsan och markresiliensen. Utan att det påverkar de skyldigheter som följer av annan unionsrätt och nationell rätt medför bestämmelserna i detta direktiv om stöd för markhälsa och markresiliens inga ytterligare skyldigheter för markägare och markförvaltare. Samtidigt bör markförvaltare, markägare och relevanta myndigheter få stöd för att förbättra markhälsan och markresiliensen. Stödet bör ha formen av bland annat information och rådgivning om metoder som förbättrar markhälsan och markresiliensen, med beaktande av de lokala markförhållandena, kompetensuppbyggnad, främjande av medvetenheten om fördelarna med metoder som förbättrar markhälsan och markresiliensen, främjande av forskning och innovation, bedömning av de tekniska och finansiella behoven, samt underlättande av tillgången till och utnyttjandet av den finansiering som finns tillgänglig.

(55)

Ekonomiska instrument, inbegripet de inom ramen för GJP som ger stöd till jordbrukare, har en avgörande roll i upprätthållandet och förbättringen av markhälsa och markresiliens och, i mindre utsträckning, av skogsmark. Den gemensamma jordbrukspolitiken syftar till att stödja markhälsan genom att införa villkor, inrätta miljösystem och vidta åtgärder för landsbygdsutveckling. Finansiellt stöd till jordbrukare och skogsbrukare som använder metoder som förbättrar markhälsan och markresiliensen kan också genereras i den privata sektorn. Frivilliga hållbarhetsmärkningar som inrättats av privata aktörer inom livsmedelsindustrin, träindustrin, biobaserad industri och energisektorn kan exempelvis ta hänsyn till jordbrukarnas och skogsbrukarnas bidrag till en bättre markhälsa och markresiliens i enlighet med detta direktiv. Sådan märkning kan göra att producenter av livsmedel, trä och andra produkter av biomassa som tillämpar metoderna i sin produktion kan återspegla detta i värdet av sina produkter. Ytterligare finansiering för ett nätverk av områden för testning, demonstration och uppskalning av lösningar, t.ex. för kolinlagrande jordbruk, kommer att tillhandahållas genom de levande laboratorierna och fyrtornsprojekten inom ramen för EU-uppdraget En giv för den europeiska marken. Utan att det påverkar principen förorenaren betalar bör medlemsstaterna tillhandahålla stöd och rådgivning för att hjälpa markägare, markförvaltare och markanvändare som påverkas av åtgärder som vidtas enligt detta direktiv, särskilt när det gäller små och medelstora företags behov och begränsade kapacitet.

(56)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 (24) ska medlemsstaterna i sina strategiska GJP-planer beskriva hur miljö- och klimatarkitekturen i de planerna är avsedd att bidra till uppnåendet av och överensstämma med de långsiktiga nationella mål som anges i eller som följer av de lagstiftningsakter som förtecknas i bilaga XIII till den förordningen.

(57)

Medlemsstaterna bör vara skyldiga att noga övervaka effekterna av stödet för markhälsa och markresiliens, med beaktande av ny kunskap inom forskning och innovation. Värdefulla bidrag väntas i detta avseende från EU-uppdraget En giv för den europeiska marken, särskilt från dess levande laboratorier och verksamheter till stöd för markövervakning, utbildning om mark och medborgarengagemang.

(58)

Genom återställande av mark återställs försämrad mark till mark i gott tillstånd. I samband med återställande av mark kan resultaten av markhälsobedömningarna tas i beaktande, och det är lämpligt att anpassa återställande åtgärder till de särskilda egenskaperna för varje situation – jordmånstyp, markanvändning, markens tillstånd samt lokala förhållanden och klimat- och miljöförhållanden. För områden där mark hårdgjorts eller avlägsnats krävs det för att återställa markens kapacitet att tillhandahålla ekosystemtjänster att man först rekonstruerar marken, i syfte att uppnå en nivå när det gäller markens funktion och tillhandahållandet av ekosystemtjänster som ligger så nära markens naturliga funktion och dess optimala nivå i fråga om tillhandahållande av ekosystemtjänster som möjligt.

(59)

För att säkerställa synergier mellan de olika åtgärder som antas enligt annan unionsrätt och som kan påverka markhälsan bör medlemsstaterna säkerställa att verksamheterna till stöd för markhälsa och markresiliens är förenliga med de nationella restaureringsplaner som utarbetats i enlighet med förordning (EU) 2024/1991, de nationella strategier och handlingsplaner för biologisk mångfald som upprättats i enlighet med artikel 6 i Förenta nationernas konvention om biologisk mångfald, de strategiska GJP-planer som medlemsstaterna ska upprätta inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken i enlighet med förordning (EU) 2021/2115, riktlinjerna för god jordbrukssed och de åtgärdsprogram för angivna känsliga områden som antagits i enlighet med rådets direktiv 91/676/EEG (25), den ram för bevarandeåtgärder och prioriterade åtgärder som fastställts för Natura 2000-områden i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG (26), de åtgärder för att uppnå god ekologisk status och god kemisk status i vattenförekomster som ingår i de förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt som utarbetats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (27), de åtgärder för hantering av översvämningsrisker som fastställts i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/60/EG (28), de planer för hantering av torka som främjas genom EU-strategin för klimatanpassning, de nationella åtgärdsprogram som inrättats i enlighet med artikel 10 i UNCCD, de mål som fastställts i Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/841 och (EU) 2018/842 (29), de integrerade nationella energi- och klimatplaner som inrättats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (30), de nationella luftvårdsprogram som utarbetats enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2284 (31),de riskbedömningar och den planering av katastrofriskhantering som upprättats i enlighet med Europaparlamentets och rådets beslut nr 1313/2013/EU (32), de nationella handlingsplaner som antagits i enlighet med artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG (33) och de miljökonsekvensbedömningar som utförs i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU (34). Verksamheter till stöd för markhälsa och markresiliens bör så långt det är möjligt integreras i dessa program, koder, handlingsramar, mål, planer och åtgärder i den mån de bidrar till att målen uppnås. Därför bör relevanta indikatorer och data, såsom markrelaterade resultatindikatorer enligt förordning (EU) 2021/2115 och statistiska data om insatsvaror och produktion i jordbruket som rapporteras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2379 (35), vara tillgängliga för de behöriga myndigheterna för att korshänvisningar mellan dessa data och indikatorer ska kunna göras och därmed göra det möjligt att så exakt som möjligt bedöma de valda åtgärdernas effektivitet.

(60)

Förorenade områden är ofta ett arv från årtionden av verksamheter i unionen, såsom industriell eller militär verksamhet, och kan leda till risker för människors hälsa och för miljön, nu och i framtiden. Det är därför nödvändigt att först identifiera och undersöka potentiellt förorenade områden och därefter, om föroreningen bekräftas, bedöma riskerna i det förorenade området och vidta åtgärder för att hantera oacceptabla risker. I detta sammanhang är det viktigt att även beakta hur förorenade områden påverkar andra miljömedier eller miljömatriser än mark, såsom grundvatten och ytvatten. Vissa av dessa verksamheter, såsom användningen av underjordiska lagringsanläggningar för farliga ämnen, kan ha ägt rum i berggrunden eller modermaterialet. Om det har läckt från en sådan underjordisk lagringsanläggning kan föroreningar ha kommit in i berggrunden eller modermaterialet, och de kommer troligtvis inte att påträffas i marken. Föroreningarna kan dock sprida sig och därmed påverka människors hälsa eller miljön. Om sådan verksamhet bedrivs i potentiellt förorenade områden måste därför berggrunden eller modermaterialet i närheten av verksamheten också undersökas så att det går att kontrollera om verksamheten har orsakat föroreningar som påverkar människors hälsa eller miljön.

(61)

Vid en markundersökning behöver det fastställas om ett potentiellt förorenat område faktiskt är förorenat och huruvida föroreningen utgör en risk för människors hälsa eller miljön. Detta direktiv kräver inte analys av någon annan markdeskriptor än markförorening som en del av markundersökningen. Eftersom markanvändningen kan ändras med tiden är det viktigt att informationen om föroreningar hålls tillgänglig för allmänheten. Om ett beslut måste fattas om ändrad markanvändning är det till exempel viktigt att utvärdera huruvida en förorening som konstaterats i en tidigare markundersökning kan utgöra en risk för den planerade nya markanvändningen. För att det ska vara möjligt att bedöma om ett potentiellt förorenat område faktiskt är förorenat måste därför även de risker för människors hälsa eller miljön som är kopplade till känslig användning av området beaktas. Känslig användning av områden inkluderar användning av lekplatser, skolor eller områden för barnomsorg eller områden i deras närhet, användning av bostadsområden eller sårbara befolkningsgruppers användning av andra områden. Om en markundersökning visar att ett potentiellt förorenat område faktiskt inte är förorenat bör medlemsstaten inte längre betrakta området som potentiellt förorenat, såvida det inte finns misstankar om förorening på grundval av nya bevis.

(62)

Eftersom antalet potentiellt förorenade områden och förorenade områden kan vara mycket stort och den risknivå som ett förorenat område medför kan variera från mycket låg till mycket hög, är det lämpligt att följa en riskbaserad och stegvis strategi vid identifieringen och undersökningen av potentiellt förorenade områden och hanteringen av förorenade områden. En sådan strategi kan göra det möjligt för medlemsstaterna att prioritera vissa områden. Genom att prioritera vissa områden kan medlemsstaterna ta hänsyn till den potentiella risk som ett misstänkt eller bekräftat fall av förorening utgör för människors hälsa och för miljön samt det sociala eller ekonomiska sammanhanget. Den utvärdering av den potentiella risk som ingår i en sådan prioritering är mycket mer allmän än den platsspecifika riskbedömning som görs av ett förorenat område.

(63)

I syfte att identifiera potentiellt förorenade områden bör medlemsstaterna samla in bevis, inbegripet genom studier av historiken vad gäller information om industriverksamhet samt incidenter och olyckor vid sådan verksamhet, genom att använda gamla kartor, arkiv, tidningsartiklar, miljötillstånd samt anmälningar från allmänheten eller myndigheterna och hälsorelaterade eller andra miljöövervakningsdata från forskningsprojekt. Medlemsstaterna bör upprätta en förteckning över potentiellt förorenande verksamheter och kunna prioritera vissa potentiellt förorenade områden som mest sannolikt utgör en potentiell risk för människors hälsa eller miljön, på grundval av typen av verksamhet, den potentiella föroreningens omfattning, indikationer på en omedelbar risk eller annan relevant information. Eftersom antalet potentiellt förorenade områden kan utvecklas med tiden bör en första identifiering av sådana områden slutföras inom en fastställd tidsram, på grundval av befintliga bevis, medan ytterligare identifiering av sådana områden bör genomföras på ett systematiskt sätt.

(64)

För att säkerställa att markundersökningar av potentiellt förorenade områden genomförs i tid och på ett effektivt sätt bör medlemsstaterna, utöver skyldigheten att fastställa en tidsram inom vilken dessa markundersökningar bör genomföras, vara skyldiga att identifiera särskilda händelser som medför att sådana undersökningar inleds. Sådana händelser kan omfatta en begäran om eller omprövning av ett miljö- eller byggnadstillstånd eller ett tillstånd som krävs enligt unionsrätten eller nationell rätt, markexploateringsverksamhet, ändrad markanvändning eller transaktioner med mark eller fastigheter. Markundersökningar kan genomföras i olika etapper, till exempel som en preliminär skrivbordsstudie eller en platsspecifik historisk studie för insamling av information om tidigare industriverksamhet samt incidenter och olyckor i sådan verksamhet, besök på plats, preliminära eller orienterande undersökningar, mer detaljerade eller beskrivande undersökningar samt fält- eller laboratorietester, och kan innefatta en platsspecifik bedömning av de risker som föroreningen utgör för människors hälsa och för miljön. Om förorening konstateras bör markundersökningen ligga till grund för karakteriseringen av föroreningen och dess miljösammanhang och tillhandahålla grundläggande information för den platsspecifika riskbedömningen och utformningen av de riskreducerande åtgärder som kan vara nödvändiga. Statusrapporter och övervakningsåtgärder som genomförs i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (36) kan också betraktas som markundersökningar där så är lämpligt.

(65)

Flexibilitet när det gäller hantering av förorenade områden är nödvändig för att ta hänsyn till kostnader, fördelar och lokala särdrag. Medlemsstaterna bör därför åtminstone anta en riskbaserad och stegvis strategi för att identifiera och undersöka potentiellt förorenade områden och för att hantera förorenade områden, med beaktande av skillnaden mellan dessa två kategorier, och därigenom göra det möjligt att resurser fördelas med hänsyn till särskilda miljömässiga, sociala och ekonomiska förhållanden. Beslut när det gäller hanteringen av förorenade områden, inbegripet beslut om den riskbaserade och stegvisa strategin, bör fattas på grundval av arten och omfattningen av de potentiella riskerna för människors hälsa, inbegripet exponering för föroreningar för sårbara befolkningsgrupper, såsom gravida kvinnor, personer med funktionsnedsättning, äldre personer och barn, och för miljön, som uppstår till följd av exponering för markföroreningar eller föroreningar som har spridits till grundvattnet och, om möjligt, de kumulativa effekterna på människors hälsa, markekosystem och tillhörande ekosystemtjänster.

(66)

Naturliga och antropogena bakgrundsnivåer bör beaktas vid riskbedömningen eftersom de också kan vara till hjälp när marksanerings- eller markförvaltningsmål fastställs.

(67)

Resultaten av kostnads-nyttoanalysen av genomförandet av en platsspecifik bedömning eller marksanering bör vara positiv. När det till exempel gäller små förorenade områden kan en detaljerad platsspecifik riskbedömning vara dyrare än omedelbar marksanering, och området kan också vara uppenbart och allvarligt förorenat på ett sådant sätt att en detaljerad platsspecifik riskbedömning inte behövs för att det ska vara möjligt att fatta beslut om marksanering. I sådana fall kan antalet steg i den riskbaserade och stegvisa strategin för identifiering och undersökning av potentiellt förorenade områden och hantering av förorenade områden minskas, eftersom en detaljerad platsspecifik riskbedömning ger ett litet mervärde. Medlemsstaterna bör fastställa den specifika metoden för den platsspecifika riskbedömningen av förorenade områden. Medlemsstaterna bör också fastställa vad som utgör en oacceptabel risk från ett förorenat område på grundval av vetenskaplig kunskap, försiktighetsprincipen, lokala särdrag samt pågående och planerad markanvändning.

(68)

I syfte att minska riskerna med förorenade områden för människors hälsa och för miljön till en godtagbar nivå bör medlemsstaterna säkerställa att lämpliga riskreducerande åtgärder, inbegripet marksanering, vidtas. De optimala riskreducerande åtgärderna bör vara hållbara och väljas ut genom en välavvägd beslutsprocess som tar hänsyn till de miljömässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna. Valet av teknik eller åtgärd beror på en kombination av kriterier, såsom föroreningarnas art, markens egenskaper, föroreningsvolymen, tillgänglig tid och tillgängligt utrymme, budgetbegränsningar, marksaneringsmål, nuvarande och planerad markanvändning och potential för förbättring av markhälsan. De riskreducerande åtgärderna bör inte ha någon negativ inverkan på den riskbedömning och riskhantering avseende tillrinningsområdena för uttagspunkter för dricksvatten som föreskrivs i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/2184 (37). Eftersom marksanering är inriktad på att undanröja den risk som markförorening utgör för människors hälsa eller miljön, kan det hända att den inte förbättrar andra deskriptorer för markhälsa. Vissa marksaneringstekniker kan också inverka negativt på markhälsan. Därför bör alla för- och nackdelar med saneringsteknikerna beaktas. Åtgärder som vidtas enligt annan unionsrätt bör kunna kvalificeras som riskreducerande åtgärder enligt detta direktiv om dessa åtgärder verkligen minskar risker med förorenade områden.

(69)

Undersökning av potentiellt förorenade områden och hantering av förorenade områden bör respektera principen att förorenaren betalar, försiktighetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Medlemsstaterna bör sträva efter att identifiera förorenaren och fastställa en ansvarshierarki eller besluts- och ansvarskedja för att fastställa den fysiska eller juridiska person som ansvarar för att bära kostnaderna för markundersökningen, riskbedömningen och de riskreducerande åtgärderna. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att besluta att ytterligare skilja mellan tidigare förorenade områden och nyligen förorenade områden och att tillämpa en striktare strategi för föroreningar som orsakas efter ett visst referensdatum. När det gäller förorenade områden för vilka det inte går att identifiera den fysiska eller juridiska person som ansvarar för föroreningen, bör medlemsstaterna kunna använda finansiella instrument och unionsfinansieringsprogram för att fullgöra skyldigheterna i fråga om markundersökningar och marksanering.

(70)

Markföroreningar regleras redan i unionsrätten, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU och 2004/35/EG (38). Bestämmelserna i det här direktivet påverkar inte krav enligt relevant unionsrätt.

(71)

Markundersökningar, riskbedömningar och riskreducerande åtgärder som har genomförts på potentiellt förorenade områden eller förorenade områden före den … [dagen för detta direktivs ikraftträdande] och som uppfyller kraven i detta direktiv bör anses vara lämpliga för att uppfylla kraven i detta direktiv för sådana områden.

(72)

Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv bör också beakta unionens övriga politiska mål, till exempel de mål som eftersträvas genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1252 (39), nämligen att säkerställa trygg och hållbar försörjning av kritiska råmaterial för unionens industrier.

(73)

Transparens är en viktig del av markpolitiken och säkerställer offentlig ansvarsskyldighet och medvetenhet och rättvisa marknadsvillkor samt att framstegen kan övervakas. Medlemsstaterna bör därför inrätta och upprätthålla nationella register över potentiellt förorenade områden och förorenade områden. Dessa register bör innehålla platsspecifik information och göras tillgängliga för allmänheten i form av en georefererad rumslig onlinedatabas. Om register upprättas på regional nivå bör medlemsstaterna tillhandahålla en samordnad nationell informationsportal för de olika regionala registren, till exempel en centraliserad nationell webbplats som innehåller webblänkar. Registren bör innehålla den information som är nödvändig för att allmänheten ska få kännedom om förekomsten av potentiellt förorenade områden och hanteringen av förorenade områden. Eftersom förekomsten av markförorening i potentiellt förorenade områden per definition endast kan misstänkas, bör skillnaden mellan potentiellt förorenade områden och förorenade områden kommuniceras och tydligt förklaras för allmänheten för att undvika onödig oro. Register som redan finns den … [dagen för detta direktivs ikraftträdande] och som uppfyller kraven i detta direktiv bör anses vara lämpliga för att uppfylla kraven i detta direktiv.

(74)

Enligt artikel 19.1 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) ska medlemsstaterna fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten. I enlighet med konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (40) (Århuskonventionen), som godkändes av Europiska gemenskapen den 17 februari 2005 genom rådets beslut 2005/370/EG (41), ska den berörda allmänheten dessutom ha tillgång till rättslig prövning för att bidra till att skydda rätten att leva i en miljö som är förenlig med personlig hälsa och personligt välbefinnande.

(75)

Såsom klargjorts i EU-domstolens rättspraxis (42) får medlemsstaterna inte begränsa talerätten när det gäller att bestrida en offentlig myndighets beslut till de personer i den berörda allmänheten som deltagit i det beslutsförfarande som ledde till att beslutet antogs. Prövningsförfarandet bör dessutom vara rättvist, skäligt, snabbt och inte oöverkomligt kostsamt, och det bör omfatta lämpliga rättsmedel, inbegripet förbudsföreläggande, där så är lämpligt. I enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol (43) ska dessutom åtminstone den berörda allmänheten beviljas tillgång till rättslig prövning.

(76)

Genom direktiv (EU) 2019/1024 tillåts att information från den offentliga sektorn lämnas ut i kostnadsfria och öppna format. Det övergripande målet med direktiv (EU) 2019/1024 är att fortsätta att stärka unionens dataekonomi genom att öka mängden interoperabla data från den offentliga sektorn som är tillgänglig för vidareutnyttjande, garantera rättvis konkurrens och enkelt tillträde till information från den offentliga sektorn, och förbättra gränsöverskridande innovation som bygger på data. Huvudprincipen i det direktivet är att offentliga data genom sin utformning och som standard bör vara öppna. direktiv 2003/4/EG syftar till att garantera rätten till tillgång till miljöinformation i medlemsstaterna i enlighet med Århuskonventionen. Århuskonventionen och direktiv 2003/4/EG omfattar allmänna skyldigheter som rör både tillgängliggörandet, på begäran, av miljöinformation och den aktiva spridningen av sådan information. Direktiv 2003/4/EG innehåller en begränsad förteckning över undantag från spridning eller utlämnande av miljöinformation, med beaktande av det allmänintresse som spridningen tjänar, om spridning eller utlämnande av informationen skulle inverka negativt på vissa intressen. Sådana intressen omfattar allmän säkerhet eller nationellt försvar, konfidentiell behandling av kommersiell eller industriell information, där sådan konfidentiell behandling föreskrivs i unionsrätten eller nationell rätt i syfte att skydda ett legitimt ekonomiskt intresse, inbegripet det allmänna intresset av att behålla statistisk konfidentialitet och skattesekretess samt konfidentiell behandling av personuppgifter eller akter om en fysisk person, om denna person inte har gett sitt medgivande till att informationen lämnas ut till allmänheten, om sådan konfidentiell behandling föreskrivs i unionsrätten eller nationell rätt. Direktiv 2007/2/EG har också ett brett tillämpningsområde som omfattar utbyte av rumslig information, inbegripet dataset om olika miljörelaterade frågor. Det är viktigt att de bestämmelser i det här direktivet som rör tillgång till information och datadelning utgör ett komplement till direktiven (EU) 2019/1024, 2003/4/EG och 2007/2/EG och inte ger upphov till någon separat rättslig ordning. Därför bör bestämmelserna i det här direktivet om information till allmänheten och information om övervakning av genomförandet inte påverka tillämpningen av de direktiven.

(77)

Det är också viktigt att det här direktivets bestämmelser om datadelning gör det möjligt för medlemsstaterna att återanvända befintliga datainfrastrukturer som inrättats i enlighet med direktiven (EU) 2019/1024 och 2007/2/EG för att säkerställa ett effektivt och snabbt informationsutbyte. För detta ändamål kan medlemsstaterna och kommissionen använda verktyg såsom Reportnet som förvaltas av EEA. Detta tillvägagångssätt följer ”engångsprincipen” och innebär att en ytterligare börda för medlemsstaterna kan undvikas, nämligen skyldigheten att inrätta en särskild datainfrastruktur inom ramen för det här direktivet.

(78)

I syfte att säkerställa den nödvändiga anpassningen av reglerna om övervakning av markhälsan och hantering av förorenade områden bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på ändringen av detta direktiv i syfte att anpassa metoderna för övervakning av markhälsan, den vägledande förteckningen över riskreducerande åtgärder samt faserna och principerna för den platsspecifika riskbedömningen till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (44). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelsen av delegerade akter.

(79)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter i syfte att fastställa format eller metoder för delning eller insamling av markhälsodata och integrering av dessa data i den digitala portalen för markhälsodata och att fastställa format, struktur och närmare arrangemang för elektronisk rapportering av data och information till kommissionen. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (45).

(80)

För att hjälpa medlemsstaterna att fullgöra sina skyldigheter enligt detta direktiv bör kommissionen, i samarbete med medlemsstaterna och andra aktörer, i relevanta fall, utarbeta dokument och utveckla vetenskapliga verktyg, inbegripet möjliga metoder och förfaranden som skulle kunna tillämpas. Dessa dokument och vetenskapliga verktyg skulle i god tid ge medlemsstaterna väsentlig information, samtidigt som man säkerställer flexibilitet så att de kan bygga vidare på redan befintliga metoder och förfaranden. Dessa dokument och vetenskapliga verktyg bör kompletteras med nödvändigt bistånd och kompetensuppbyggnad. Kommissionen bör tillhandahålla medlemsstaterna den kompetensuppbyggnad och det bistånd som krävs och stödja multilateral harmonisering av metoder och därigenom undanröja befintliga dataluckor och flaskhalsar i arbetsflödet genom att tillgängliggöra sakkunskap. I detta syfte bör kommissionen bygga vidare på befintliga mekanismer på unionsnivå och internationell nivå, inbegripet initiativet Soil BON, Global Soil Partnership, Soilver, Nicole, Eurosolan, spegelgrupper inom ramen för EU-uppdraget En giv för den europeiska marken och Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning (Eionet). Kommissionen bör stödja gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstaterna för att säkerställa att en harmoniserad strategi för markövervakning tillämpas och att det råder lika villkor mellan angränsande markdistrikt.

(81)

Utöver att utarbeta dokument och utveckla vetenskapliga verktyg bör kommissionen organisera regelbundna utbyten mellan medlemsstaterna, och i relevanta fall, andra aktörer, av information, erfarenheter och bästa praxis om tillämpningen av detta direktiv. Sådana informationsutbyten kan dessutom ge möjlighet till diskussion om information till allmänheten om resultaten av markhälsobedömningarna, metoder som förbättrar markresiliensen, annan markförorening än förorening från antropogena punktkällor, tillämpningen av den ansvarshierarki som fastställer vilken eller vilka parter som ansvarar för hanteringen av förorenade områden, hantering av förorenade områden utan huvudman, marksaneringsteknik för förorenade områden, identifiering och utvärdering av naturliga och antropogena bakgrundsnivåer, metoder för identifiering av områden där individuella kriterier för tillståndet mark med god markhälsa inte är uppfyllda, metoder för kvalitetsstyrningssystem för laboratorier och principer för begränsning av markexploatering.

(82)

Senast den … [90 månader från dagen för detta direktivs ikraftträdande] bör kommissionen genomföra en evidensbaserad utvärdering och vid behov en översyn av detta direktiv, på grundval av resultaten av markhälsobedömningarna. Denna utvärdering bör särskilt bedöma behovet av att fastställa mer specifika krav för att säkerställa att detta direktivs mål uppnås. Denna utvärdering bör också bedöma behovet av att anpassa definitionen av mark med god markhälsa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen genom tillägg av bestämmelser om vissa markdeskriptorer eller kriterier för tillståndet mark med god markhälsa på grundval av nya vetenskapliga belägg som rör markskydd eller på grundval av problem som är specifika för en medlemsstat och som uppstår på grund av nya miljö- eller klimatförhållanden. I enlighet med punkt 22 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning bör denna utvärdering baseras på kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och mervärde och ligga till grund för konsekvensbedömningar av olika alternativ för vidare åtgärder.

(83)

Samordnade åtgärder från alla medlemsstater är nödvändiga för uppnåendet av visionen om att all mark ska vara frisk senast 2050 och säkerställandet av långsiktig tillgång till markens ekosystemtjänster i hela unionen. Enskilda åtgärder från medlemsstaternas sida har visat sig vara otillräckliga eftersom markförsämringen fortsätter och till och med ökar. Eftersom målen med detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, genom åtgärdernas omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(84)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (46) och avgav ett yttrande den 11 december 2023.

(85)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (47), har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det med avseende på detta direktiv är motiverat att sådana dokument översänds.