2.4.2011

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 102/1

---

RÅDETS STÅNDPUNKT (EU) nr 7/2011 VID FÖRSTA BEHANDLINGEN

inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, om ändring av förordningarna (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av direktiven 87/250/EEG, 90/496/EEG, 1999/10/EG, 2000/13/EG, 2002/67/EG, 2008/5/EG och förordning (EG) nr 608/2004

Antagen av rådet den 21 februari 2011

(Text av betydelse för EES)

2011/C 102 E/01

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)	I artikel 169 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) föreskrivs att unionen ska bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom åtgärder som beslutas enligt artikel 114 i detta.

(2)	Den fria rörligheten för säkra och hälsosamma livsmedel är en väsentlig del av den inre marknaden och bidrar i hög grad till att skydda medborgarnas hälsa och välbefinnande och till att tillvarata deras sociala och ekonomiska intressen.

(3)

För att uppnå en hög hälsoskyddsnivå för konsumenterna och garantera deras rätt till information bör det säkerställas att konsumenterna får lämplig information om de livsmedel som de konsumerar. Konsumenternas val kan påverkas av bland annat hälsomässiga, ekonomiska, miljömässiga, sociala och etiska överväganden.

(4)

I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (3) är det en allmän princip i livsmedelslagstiftningen att ge konsumenterna möjlighet att fatta medvetna beslut om de livsmedel de konsumerar och att förhindra förfaranden som kan vilseleda konsumenten.

(5)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (4) omfattar vissa aspekter av tillhandahållande av information till konsumenter, särskilt för att förhindra vilseledande handlingar och underlåtenhet att lämna information. De allmänna principerna om otillbörliga affärsmetoder bör kompletteras med särskilda bestämmelser om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna.

(6)

Unionsbestämmelser om livsmedelsmärkning som gäller alla livsmedel fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (5). Större delen av bestämmelserna i det direktivet är från 1978 och bör därför uppdateras.

(7)

I rådets direktiv 90/496/EEG av den 24 september 1990 om näringsvärdesdeklaration för livsmedel (6) fastställs bestämmelser om innehållet i och presentationen av näringsinformation på färdigförpackade livsmedel. Enligt dessa bestämmelser är det frivilligt att uppge näringsinformation, om inte ett näringsrelaterat påstående angående livsmedlet görs. Större delen av bestämmelserna i det direktivet är från 1990 och bör därför uppdateras.

(8)	De allmänna märkningskraven kompletteras med ett antal bestämmelser som gäller alla livsmedel under vissa omständigheter eller vissa kategorier av livsmedel. Det finns dessutom ett antal särskilda bestämmelser som gäller vissa livsmedel.

(9)

Även om de ursprungliga målen för och de centrala delarna i den nuvarande lagstiftningen om märkning ännu är giltiga, är det nödvändigt att effektivisera lagstiftningen för att säkerställa förenklad efterlevnad och större tydlighet för berörda parter och att modernisera den för att beakta ny utveckling på livsmedelsinformationsområdet.

(10)

Det finns ett allmänt intresse för sambandet mellan kost och hälsa samt för valet av en lämplig kost som passar den enskildes behov. I kommissionens vitbok av den 30 maj 2007 om en EU-strategi för hälsofrågor som rör kost, övervikt och fetma (nedan kallad kommissionens vitbok) framhålls att näringsdeklarationer är ett viktigt verktyg för att informera konsumenterna om livsmedlens sammansättning och hjälpa dem att göra medvetna val. I kommissionens meddelande av den 13 mars 2007”EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 – Starkare konsumenter, högre välbefinnande för konsumenterna och ett effektivt konsumentskydd” understryks att konsumenternas möjlighet att göra ett medvetet val är avgörande för såväl effektiv konkurrens som konsumenternas välbefinnande. Kunskap om grundläggande näringsprinciper och ändamålsenlig näringsinformation på livsmedel skulle göra det betydligt enklare för konsumenten att göra sådana medvetna val.

(11)	För att öka rättssäkerheten och säkerställa rationell och konsekvent tillämpning, är det lämpligt att upphäva direktiven 90/496/EEG och 2000/13/EG och ersätta dem med en enda förordning som ger såväl konsumenterna som näringslivet säkerhet och minskar den administrativa bördan.

(12)

För tydlighetens skull bör andra horisontella rättsakter upphävas och inarbetas i denna förordning, nämligen kommissionens direktiv 87/250/EEG av den 15 april 1987 om märkning som anger alkoholhalten efter volym i alkoholhaltiga drycker som är avsedda för konsumenten (7), kommissionens direktiv 1999/10/EG av den 8 mars 1999 om undantag från bestämmelserna i artikel 7 i rådets direktiv 79/112/EEG angående märkning av livsmedel (8), kommissionens direktiv 2002/67/EG av den 18 juli 2002 om märkning av livsmedel som innehåller kinin och livsmedel som innehåller koffein (9), kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 av den 31 mars 2004 om märkning av livsmedel och livsmedelsingredienser med tillsats av fytosteroler, fytosterolestrar, fytostanoler och/eller fytostanolestrar (10) samt kommissionens direktiv 2008/5/EG av den 30 januari 2008 om att andra uppgifter än de som följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG ska anges på märkningen av vissa livsmedel (11).

(13)	Det är nödvändigt att fastställa gemensamma definitioner, principer, krav och förfaranden för att skapa en tydlig ram och en gemensam grund för unionsåtgärder och nationella åtgärder i fråga om livsmedelsinformation.

(14)

För att på ett allsidigt och utvecklingsinriktat sätt kunna tillhandahålla konsumenterna information om de livsmedel som de konsumerar, bör det finnas en bred definition av lagstiftning om livsmedelsinformation som omfattar både allmänna och särskilda bestämmelser samt en bred definition av livsmedelsinformation som även omfattar information som ges på andra sätt än på etiketten.

(15)

Unionsbestämmelserna bör endast tillämpas på företag, ett begrepp som förutsätter en viss kontinuitet i verksamheten och ett visst mått av organisation. Verksamhet som tillfällig hantering, servering och försäljning av livsmedel av privatpersoner i samband med t.ex. välgörenhetsevenemang eller lokala marknader och sammankomster bör inte omfattas av denna förordning.

(16)	Lagstiftningen om livsmedelsinformation bör vara tillräckligt flexibel för att kunna anpassas till nya informationskrav från konsumenterna och säkerställa balans mellan skyddet av den inre marknaden och hänsyn till konsumenternas olika uppfattning i medlemsstaterna.

(17)

Det huvudsakliga syftet med kravet på obligatorisk livsmedelsinformation bör vara att ge konsumenterna möjlighet att identifiera ett livsmedel och använda det på lämpligt sätt samt att göra val som passar deras individuella kostbehov. I detta syfte bör livsmedelsföretagarna göra den informationen mer lättillgänglig för personer med nedsatt syn.

(18)	För att lagstiftningen om livsmedelsinformation ska kunna anpassas till konsumenternas ändrade behov av information, bör man vid överväganden om behovet av obligatorisk livsmedelsinformation även ta hänsyn till att flertalet konsumenter vill att vissa uppgifter lämnas.

(19)	Nya obligatoriska krav på livsmedelsinformation bör emellertid endast införas om och när så är nödvändigt, i enlighet med principerna om subsidiaritet, proportionalitet och hållbarhet.

(20)

Lagstiftning om livsmedelsinformation bör förbjuda användning av information som skulle kunna vilseleda konsumenten, särskilt när det gäller vad som är utmärkande för livsmedlet, dess effekter eller andra egenskaper, eller som tillskriver livsmedel medicinska egenskaper. Detta förbud bör för att vara verksamt även gälla reklam för och presentation av livsmedel.

(21)

För att förhindra en fragmentering av bestämmelserna om livsmedelsföretagarnas skyldigheter när det gäller livsmedelsinformation bör deras skyldigheter på detta område förtydligas. Detta förtydligande bör vara förenligt med det ansvar inför konsumenten som avses i artikel 17 i förordning (EG) nr 178/2002.

(22)

En förteckning bör upprättas över alla obligatoriska uppgifter som i princip bör tillhandahållas för alla livsmedel som är avsedda för slutkonsumenter och storhushåll. I denna förteckning bör de uppgifter som redan krävs enligt befintlig lagstiftning behållas, med tanke på att detta allmänt anses vara ett värdefullt regelverk för konsumentinformation.

(23)	För att man ska kunna beakta förändringar och utveckling på livsmedelsinformationsområdet, bör kommissionen få befogenhet att tillåta att vissa uppgifter tillhandahålls på alternativa sätt. Samråd med berörda parter bör underlätta snabba och målinriktade ändringar av krav på livsmedelsinformation.

(24)

Vissa ingredienser eller andra ämnen eller produkter (till exempel processhjälpmedel) som används vid tillverkningen av livsmedel och fortfarande finns kvar i livsmedlet orsakar allergi eller intolerans hos konsumenter, och vissa av dessa allergier och intoleranser utgör en hälsorisk för de drabbade. Det är viktigt att det lämnas uppgifter om förekomsten av livsmedelstillsatser, processhjälpmedel och andra ämnen eller produkter som kan orsaka allergier eller intoleranser, så att konsumenter som lider av allergi eller intolerans mot ett livsmedel kan göra medvetna och säkra val.

(25)

Livsmedelsetiketter bör vara tydliga och begripliga för att hjälpa konsumenter som vill göra mer medvetna livsmedels- och kostval. Studier visar att läsbarheten är en viktig faktor för att öka möjligheten att informationen i märkningen påverkar konsumenterna och att liten teckenstorlek är en av de huvudsakliga orsakerna till att konsumenter är missnöjda med livsmedelsetiketter. En övergripande strategi bör dock utarbetas för att ta hänsyn till alla aspekter som rör läsbarhet.

(26)

För att säkerställa att livsmedelsinformation ges, är det nödvändigt att beakta samtliga sätt att tillhandahålla konsumenter livsmedel, även distansförsäljning av livsmedel. Även om det står klart att livsmedel som säljs på distans bör uppfylla samma informationskrav som livsmedel som säljs i affärer, är det nödvändigt att klargöra att den relevanta obligatoriska livsmedelsinformationen också i dessa fall bör finnas tillgänglig innan köpet avslutas.

(27)	För att konsumenterna ska få den livsmedelsinformation som de behöver för att kunna göra medvetna val, bör det även ges information om ingredienserna i alkoholhaltiga blanddrycker.

(28)

Det är även viktigt att konsumenterna ges information om andra alkoholhaltiga drycker. Det finns redan särskilda unionsbestämmelser för märkning av vin. I rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning) (12) fastställs bestämmelser som säkerställer att konsumenterna skyddas och får ordentlig information. Det är därför lämpligt att vin tills vidare undantas från kravet på ingrediensförteckning och näringsdeklaration. På samma sätt garanteras konsumentskyddet i förhållande till vissa alkoholhaltiga drycker genom rådets förordning (EEG) nr 1601/91 av den 10 juni 1991 om allmänna bestämmelser för definition, beskrivning och presentation av aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter (13), och genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 110/2008 av den 15 januari 2008 om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, spritdrycker (14). Därför bör samma undantag gälla för de drycker som omfattas av de två förordningarna.

(29)

Det är nödvändigt att drycker som är jämförbara med vin, aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker, aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter och spritdrycker behandlas lika samt att man ser till att samma krav enligt lagstiftningen om livsmedelsinformation tillämpas på dessa drycker. Därför bör undantaget från kravet på ingrediensförteckning och näringsdeklaration även gälla drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol och som framställs genom jäsning av frukter eller grönsaker, mjöd och alla typer av öl.

(30)

Kommissionen bör emellertid lägga fram en rapport inom fem år efter det att denna förordning har trätt i kraft i vilken man tar upp frågan om någon dryckeskategori bör undantas från, i synnerhet, krav på att lämna uppgift om energivärdet och skälen till eventuella undantag, varvid hänsyn tas till behovet av att säkerställa överensstämmelse med andra relevanta unionspolitikområden. Kommissionen kan också, om det är nödvändigt, föreslå särskilda krav inom ramen för denna förordning.

(31)

Uppgift om ett livsmedels ursprungsland eller härkomstort bör lämnas, om avsaknad av denna uppgift kan antas vilseleda konsumenterna i fråga om produktens rätta ursprungsland eller härkomstort. Uppgift om ursprungsland eller härkomstort bör alltid lämnas på ett sätt som inte vilseleder konsumenten och baseras på tydligt fastställda kriterier som säkerställer lika villkor för näringslivet och förbättrar konsumenternas möjlighet att förstå informationen om ett livsmedels ursprungsland eller härkomstort. Dessa kriterier bör inte gälla uppgifter relaterade till livsmedelsföretagarens namn eller adress.

(32)	I vissa fall kan livsmedelsföretagare vilja ange ett livsmedels ursprung frivilligt för att fästa konsumenternas uppmärksamhet på varans kvaliteter. Även dessa uppgifter bör uppfylla de harmoniserade kriterierna.

(33)

I unionen är ursprungsmärkning, till följd av krisen kring bovin spongiform encefalopati, för närvarande obligatorisk för nötkött och nötköttsprodukter (15) och detta har skapat förväntningar från konsumenternas sida. Kommissionens konsekvensanalys bekräftar att kötts ursprung förefaller vara den viktigaste frågan för konsumenterna. Det finns flera slag av kött som konsumeras i stor mängd i unionen, till exempel kött från svin, får, get och fjäderfä. Det är därför lämpligt att införa obligatorisk ursprungsmärkning för sådana produkter. De specifika kraven på ursprungsmärkningen kan skilja sig åt beroende på slag av kött alltefter djurartens egenskaper. Det är lämpligt att genom genomförandesföreskrifter införa obligatoriska krav som kan variera beroende på vilket slag av kött det är fråga om, med beaktande av proportionalitetsprincipen och den administrativa bördan för livsmedelsföretagarna och tillsynsmyndigheterna.

(34)

Obligatoriska bestämmelser om ursprung har utvecklats på grundval av ett vertikalt synsätt till exempel när det gäller honung (16), frukt och grönsaker (17), fisk (18), nötkött och nötköttsprodukter (19) och olivolja (20). Det finns ett behov av att undersöka möjligheten att även kräva obligatorisk ursprungsmärkning för andra livsmedel. Det är därför lämpligt att uppmana kommissionen att utarbeta rapporter som täcker följande livsmedel: kött av annat slag än nötkött, kött från svin, får, get och fjäderfä samt mjölk, mjölk som ingår som ingrediens i mejeriprodukter, kött som används som ingrediens, obearbetade livsmedel, livsmedel med en enda ingrediens och ingredienser som utgör mer än 50 % av ett livsmedel. Mjölk är ett av de livsmedel för vilka ursprungsmärkning anses vara av särskilt intresse och kommissionens rapport om detta livsmedel bör göras tillgänglig så snart som möjligt. Kommissionen kan på grundval av slutsatserna i sådana rapporter vid behov lägga fram förslag om ändring av relevanta unionsbestämmelser eller ta nya initiativ områdesvis.

(35)

Unionens bestämmelser om ursprung som inte medför förmånsbehandling fastställs i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (21) och dess tillämpningsföreskrifter i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (22). Ett livsmedels ursprungsland kommer att fastställas enligt dessa bestämmelser, som livsmedelsföretagare och myndigheter känner till väl och som därför bör underlätta genomförandet av dem.

(36)	Näringsdeklarationen för ett livsmedel innehåller uppgifter om innehållet av energi och vissa näringsämnen i livsmedel. Obligatorisk näringsinformation bör underlätta utbildning av allmänheten i näringsfrågor och främja medvetna livsmedelsval.

(37)	I kommissionens vitbok framhålls vissa näringsämnen som påverkar folkhälsan, till exempel mättat fett, sockerarter eller natrium. Det är därför lämpligt att kraven på obligatorisk näringsinformation beaktar dessa ämnen.

(38)

Eftersom ett av målen för denna förordning är att ge slutkonsumenten en grund på vilken den kan göra medvetna val är det i detta hänseende viktigt att säkerställa att slutkonsumenten enkelt kan förstå den information som finns i märkningen. Det är därför lämpligt att i märkningen använda termen salt i stället för den motsvarande termen för näringsämnet, nämligen natrium.

(39)	Konsumenterna är i allmänhet inte medvetna om alkoholhaltiga dryckers potentiella bidrag till den totala kosten. Det är därför lämpligt att se till att det ges information om näringsinnehållet, särskilt i alkoholhaltiga blanddrycker.

(40)

För att säkerställa att unionslagstiftningen är konsekvent och enhetlig bör frivilliga näringspåståenden och hälsopåståenden på livsmedelsetiketter göras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (23).

(41)

För att undvika onödiga bördor för näringslivet bör vissa kategorier livsmedel, vilka är obearbetade eller för vilka näringsinformation inte är en avgörande faktor vid konsumenternas val, undantas från kravet på en obligatorisk näringsdeklaration, såvida det inte i annan unionslagstiftning föreskrivs att sådan information måste uppges.

(42)

Näringsinformationen bör vara enkel och lätt att förstå för att kunna tilltala genomsnittskonsumenten och tjäna det informationssyfte för vilket den lämnas, även med tanke på nuvarande kunskaper om näringsfrågor. Att delvis ge näringsinformationen på förpackningens framsida och delvis på förpackningens baksida skulle kunna förvirra konsumenterna. Därför bör näringsdeklarationen finnas i ett och samma synfält. Dessutom kan viss information upprepas frivilligt, till exempel på förpackningens framsida. Ett fritt val när det gäller den information som får upprepas skulle kunna förvirra konsumenterna. Därför är det nödvändigt att klargöra vilken information som får upprepas för att säkerställa att konsumenterna enkelt kan se den viktigaste näringsinformationen när de köper livsmedel.

(43)

För att uppmuntra livsmedelsföretagare att frivilligt lämna de uppgifter som förekommer i näringsdeklarationen även för livsmedel som kan undantas från krav på näringsdeklaration, till exempel alkoholhaltiga drycker och livsmedel som inte är färdigförpackade, bör det vara möjligt att endast uppge begränsade uppgifter ur näringsdeklarationen. Det är icke desto mindre lämpligt att tydligt fastslå vilka uppgifter som får lämnas frivilligt för att undvika att konsumenterna vilseleds på grund av livsmedelsföretagarnas fria val.

(44)

Det har nyligen inträffat förändringar när det gäller hur näringsdeklarationen uttrycks, på annat sätt än per 100 g/100 ml/portion, eller presenteras med användning av grafiska former eller symboler, av vissa medlemsstater och organ i livsmedelsbranschen. Sådana andra uttrycks- och presentationsformer kan vara till hjälp för konsumenterna så att de bättre förstår näringsdeklarationen. Det finns emellertid inte tillräckligt med uppgifter från hela unionen om hur genomsnittskonsumenten förstår och använder andra uttrycks- och presentationsformer av informationen. Det är därför lämpligt att tillåta att olika uttrycks- och presentationsformer utvecklas utifrån de kriterier som fastställs i denna förordning och att uppmana kommissionen att utarbeta en rapport om hur dessa uttrycks- och presentationsformer används, vilken effekt de har på den inre marknaden och huruvida ytterligare harmonisering är lämplig.

(45)

För att bistå kommissionen vid utarbetandet av denna rapport bör medlemsstaterna förse kommissionen med relevant information om användningen av andra uttrycks- och presentationsformer för näringsdeklaration på marknaden i deras territorium. Medlemsstaterna bör för att kunna göra detta ges befogenhet att begära av de livsmedelsföretagare som på marknaden i deras territorium släpper ut livsmedel med andra uttrycks- och presentationsformer att de anmäler till de nationella myndigheterna att sådana andra former används och att de lämnar relevanta motiveringar avseende uppfyllandet av de krav som föreskrivs i denna förordning.

(46)

Det är önskvärt att se till att det råder viss konsekvens i utvecklingen av andra uttrycks- och presentationsformer för näringsdeklarationer. Det är därför lämpligt att främja ständigt utbyte av bästa metoder och erfarenheter mellan medlemsstaterna och med kommissionen och uppmuntra berörda parter att delta i dessa utbyten.

(47)	Deklarationen i samma synfält av mängden näringsämnen och jämförelseindikatorer i en lätt igenkännlig form för att möjliggöra en bedömning av ett livsmedels näringsegenskaper bör i sin helhet betraktas som en del av näringsdeklarationen och bör inte behandlas som en grupp enskilda påståenden.

(48)

Erfarenheterna visar att frivillig livsmedelsinformation ofta utformas på ett sätt som försämrar den obligatoriska livsmedelsinformationens tydlighet. Det bör därför fastställas kriterier som hjälper livsmedelsföretagare och tillsynsmyndigheter att nå en balans mellan obligatorisk och frivillig livsmedelsinformation.

(49)

Medlemsstaterna bör få behålla rätten att, beroende på lokala faktiska förhållanden och omständigheter, fastställa bestämmelser om tillhandahållande av information om livsmedel som inte är färdigförpackade. Även om konsumenternas krav på annan information i dessa fall är begränsade, anses uppgifter om potentiella allergener vara mycket viktiga. Det finns uppgifter som tyder på att de flesta fallen av livsmedelsallergi kan spåras till livsmedel som inte är färdigförpackade. Information om potentiella allergener bör därför alltid tillhandahållas konsumenterna.

(50)

Medlemsstaterna bör inte kunna anta nationella bestämmelser på de områden som specifikt harmoniseras genom denna förordning om detta inte tillåts i unionslagstiftningen. Denna förordning bör inte hindra medlemsstater från att anta nationella bestämmelser på områden som inte specifikt harmoniseras i denna förordning.

(51)	Bestämmelserna om livsmedelsinformation bör kunna anpassas till sociala, ekonomiska och tekniska förhållanden som ändras snabbt.

(52)

Medlemsstaterna bör i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (24) utföra offentliga kontroller för att säkerställa att bestämmelserna i den här förordningen efterlevs.

(53)

Hänvisningar till direktiv 90/496/EEG i förordning (EG) nr 1924/2006 och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 av den 20 december 2006 om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel (25) bör uppdateras, så att hänsyn tas till den här förordningen. Förordningarna (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 bör därför ändras i enlighet med detta.

(54)

Oregelbunden och ofta förekommande uppdatering av krav på livsmedelsinformation kan medföra betydande administrativa bördor för livsmedelsföretagen, särskilt för små och medelstora företag. Det är därför lämpligt att se till att åtgärder som kan antas av kommissionen enligt de befogenheter den tilldelas genom denna förordning blir tillämpliga på samma dag varje kalenderår efter en lämplig övergångsperiod. Undantag från denna princip bör tillåtas i nödsituationer, om syftet med den berörda åtgärden är att skydda folkhälsan.

(55)	För att livsmedelsföretagare ska ha möjlighet att anpassa märkningen av sina produkter till de nya krav som införs genom denna förordning är det viktigt att föreskriva lämpliga övergångsperioder för tillämpningen av denna förordning.

(56)	Med hänsyn till de betydande ändringar i kraven på näringsdeklarationen som införs genom denna förordning, särskilt ändringar avseende innehållet i näringsdeklarationen, är det lämpligt att livsmedelsföretagarna tillåts börja tillämpa denna förordning före dess tillämpningsdag.

(57)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(58)

Kommissionen bör ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget när det gäller bl.a. tillhandahållandet av vissa obligatoriska uppgifter på annat sätt än på förpackningen eller etiketten, förteckningen över livsmedel som inte behöver åtföljas av en ingrediensförteckning, översynen av förteckningen över ämnen eller produkter som orsakar allergi eller intolerans, eller förteckningen över näringsämnen som får anges frivilligt. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå.

(59)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen ges befogenhet att anta genomförandebestämmelser för bland annat uttrycksformerna för en eller flera uppgifter i form av piktogram eller symboler i stället för ord eller siffror, kontrasten mellan den tryckta texten och bakgrunden, sättet att ange datum för minsta hållbarhet, sättet att ange ursprungsland eller härkomstort för kött, de deklarerade värdenas noggrannhet när det gäller näringsdeklarationen, eller angivandet av näringsmängd per portion eller konsumtionsenhet. I enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget ska det i förväg fastställas regler och allmänna principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter genom en förordning som ska antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. I avvaktan på att den nya förordningen antas fortsätter rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (26) att gälla, med undantag för det föreskrivande förfarandet med kontroll, som inte är tillämpligt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.   Denna förordning ger en grund för säkerställande av en hög konsumentskyddsnivå när det gäller livsmedelsinformation, med beaktande av att konsumenterna uppfattar information olika och har olika behov av information, samtidigt som den säkerställer att den inre marknaden fungerar smidigt.

2.   I denna förordning fastställs allmänna principer, krav och ansvarsområden i fråga om livsmedelsinformation, i synnerhet livsmedelsmärkning. I förordningen fastställs metoder som ska trygga konsumenternas rätt till information och förfaranden för tillhandahållande av livsmedelsinformation, med beaktande av behovet av tillräcklig flexibilitet för att kunna reagera på framtida utveckling och nya informationskrav.

3.   Denna förordning ska tillämpas på livsmedelsföretagare i alla steg i livsmedelskedjan där deras verksamhet rör tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna. Den ska tillämpas på alla livsmedel som är avsedda för slutkonsumenter, inklusive livsmedel som tillhandahålls av storhushåll och livsmedel som är avsedda för storhushåll.

4.   Denna förordning ska tillämpas utan det påverkar tillämpningen av de märkningskrav som föreskrivs i särskilda unionsbestämmelser om vissa livsmedel.

Artikel 2

Definitioner

1.   I denna förordning gäller följande definitioner:

a)	Definitionerna av livsmedel, livsmedelslagstiftning, livsmedelsföretag, livsmedelsföretagare, detaljhandel, utsläppande på marknaden och slutkonsument i artikel 2 och artikel 3 punkterna 1, 2, 3, 7, 8 och 18 i förordning (EG) nr 178/2002.

b)	Definitionerna av bearbetning, obearbetade produkter och bearbetade produkter i artikel 2.1 m, n och o i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (27).

c)	Definitionen av livsmedelsenzym i artikel 3.2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1332/2008 av den 16 december 2008 om livsmedelsenzymer (28).

d)	Definitionerna av livsmedelstillsats, processhjälpmedel och bärare i artikel 3.2 a och b samt i punkt 5 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 av den 16 december 2008 om livsmedelstillsatser (29).

e)	Definitionen av arom i artikel 3.2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1334/2008 av den 16 december 2008 om aromer och vissa livsmedelsingredienser med aromgivande egenskaper för användning i och på livsmedel (30).

f)	Definitionerna av kött och maskinurbenat kött i punkterna 1.1 och 1.14 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (31).

g)	Definitionen av tekniker för distanskommunikation i artikel 2 led 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (32).

h)	Definitionen av reklam i artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam (33).

i)	Definitionen av konstruerade nanomaterial i artikel 3.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2011 av den … om nya livsmedel (34)  (35).

2.   Dessutom gäller följande definitioner:

a)   livsmedelsinformation: information om ett livsmedel som görs tillgänglig för slutkonsumenterna genom en etikett, annat åtföljande material eller andra metoder, inklusive moderna tekniska verktyg eller muntlig kommunikation.

b)   lagstiftning om livsmedelsinformation: unionens bestämmelser om livsmedelsinformation, särskilt märkning, inklusive bestämmelser av allmän karaktär som gäller alla livsmedel under vissa omständigheter eller vissa kategorier av livsmedel och bestämmelser som endast gäller vissa livsmedel.

c)   obligatorisk livsmedelsinformation: de uppgifter som enligt unionsbestämmelserna måste tillhandahållas slutkonsumenterna.

d)   storhushåll: varje anläggning (inklusive ett fordon eller ett fast eller mobilt försäljningsstånd), t.ex. restauranger, personalrestauranger, skolor och sjukhus, vilken i sin affärsverksamhet tillagar livsmedel som är avsedda för leverans till slutkonsumenter och är färdiga för konsumtion utan ytterligare tillagning.

e)   färdigförpackat livsmedel: varje enskild vara som i oförändrat skick är avsedd att tillhandahållas slutkonsumenter och storhushåll och som består av ett livsmedel och den förpackning i vilken det placerades innan det erbjöds till försäljning, oavsett om förpackningen omsluter livsmedlet helt eller endast delvis, men i varje fall så att förpackningen omsluter livsmedlet på ett sådant sätt att innehållet inte kan ändras utan att förpackningen öppnas eller ändras.

f)   ingrediens: varje ämne eller produkt, inklusive aromer, livsmedelstillsatser och livsmedelsenzymer, och varje beståndsdel i en sammansatt ingrediens som används vid tillverkningen eller beredningen av ett livsmedel och som finns kvar i den färdiga varan, om än i annan form; restprodukter ska inte anses vara ingredienser.

g)   härkomstort: ort som det uppges att ett livsmedel kommer från och som inte är det ursprungsland som fastställts i enlighet med artiklarna 23–26 i förordning (EEG) nr 2913/92.

h)   sammansatt ingrediens: en ingrediens som i sig är en produkt av mer än en ingrediens.

i)   etikett: varje påskrift, märke, illustration eller annan beskrivning som återges i skrift, tryck, stencil, prägling, relief eller stämpel på en förpackning eller behållare som innehåller livsmedel eller som fästs på dessa.

j)   märkning: ord, uppgift, varumärke, märkesnamn, illustration eller symbol som gäller ett livsmedel och anbringas på förpackning, dokument, meddelande, etikett, ring eller krage som medföljer eller avser sådant livsmedel.

k)   synfält: samtliga ytor på en förpackning som kan läsas ur en och samma synvinkel, vilket ger konsumenterna snabb och enkel tillgång till märkningsinformation genom att de kan läsa informationen utan att behöva vrida på förpackningen.

l)   föreskriven beteckning: den beteckning för ett livsmedel som föreskrivs i de unionsbestämmelser som gäller detta livsmedel eller, om sådana unionsbestämmelser inte finns, den beteckning som föreskrivs i de lagar och andra författningar som gäller i de medlemsstater där livsmedlet säljs till slutkonsumenter eller storhushåll.

m)   vedertagen beteckning: en beteckning som är accepterad som livsmedlets beteckning av konsumenterna i den medlemsstat där livsmedlet saluförs utan att beteckningen behöver ytterligare förklaringar.

n)   beskrivande beteckning: en beteckning som ger en beskrivning av livsmedlet och vid behov dess användning, som är tillräckligt tydlig för att konsumenter ska kunna få kännedom om dess sanna natur och särskilja det från andra varor som det skulle kunna förväxlas med.

o)   primär ingrediens: en eller flera ingredienser i ett livsmedel som utgör mer än 50 % av livsmedlet eller som konsumenten vanligtvis förknippar med livsmedlets beteckning och för vilken eller vilka det i de flesta fall krävs en mängdangivelse.

p)   datum för minsta hållbarhet för ett livsmedel: den dag fram till vilken livsmedlet vid rätt förvaring har kvar sina särskilda egenskaper.

q)   näringsämne: protein, kolhydrat, fett, fiber, natrium, vitaminer och mineraler som förtecknas i bilaga XIII till denna förordning, och ämnen som tillhör eller är beståndsdelar av en av dessa kategorier.

3.   I denna förordning avses med ett livsmedels ”ursprungsland” ett livsmedels ursprung som fastställts i enlighet med artiklarna 23–26 i förordning (EEG) nr 2913/92.

4.   De särskilda definitionerna i bilaga I ska också gälla.

KAPITEL II

ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR LIVSMEDELSINFORMATION

Artikel 3

Allmänna mål

1.   Syftet med att tillhandahålla livsmedelsinformation är att uppnå en hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och intressen genom att ge slutkonsumenterna möjlighet att göra medvetna val och använda livsmedel på ett säkert sätt, särskilt utifrån hälsomässiga, ekonomiska, miljömässiga, sociala och etiska överväganden.

2.   Syftet med lagstiftningen om livsmedelsinformation är att uppnå fri rörlighet i unionen för livsmedel som produceras och saluförs lagligt, vid behov med hänsyn till behovet av att skydda producenternas legitima intressen och främja produktion av varor av hög kvalitet.

3.   När nya krav införs i livsmedelslagstiftningen, ska det tas hänsyn till behovet av en övergångsperiod efter det att de nya kraven trätt i kraft, under vilken livsmedel vilkas etiketter inte uppfyller de nya kraven får släppas ut på marknaden och lager av sådana livsmedel som släppts ut på marknaden före övergångsperiodens slut får fortsätta att saluföras tills de är slutsålda.

Artikel 4

Principer för obligatorisk livsmedelsinformation

1.   Livsmedelsinformation som enligt lagstiftningen om livsmedelsinformation är obligatorisk ska särskilt gälla information i någon av följande kategorier:

a)	Information om livsmedlets identitet och sammansättning, egenskaper eller andra särdrag.

b)

Information om skydd av konsumenternas hälsa och säker användning av ett livsmedel. Detta gäller särskilt upplysningar om i) egenskaper hos sammansättningen som kan vara skadliga för hälsan hos vissa grupper av konsumenter, ii) hållbarhet, förvaring och säker användning, iii) hälsoeffekten, inklusive riskerna och följderna i samband med skadlig eller farlig konsumtion av ett livsmedel.

c)	Information om näringsegenskaper, så att konsumenterna, inbegripet konsumenter med särskilda kostbehov, kan göra medvetna val.

2.   När behovet av obligatorisk livsmedelsinformation övervägs, och för att göra det möjligt för konsumenter att göra medvetna val, ska det tas hänsyn till att flertalet konsumenter har ett stort behov av vissa uppgifter som de anser vara mycket viktiga, eller till allmänt erkända fördelar för konsumenten.

Artikel 5

Samråd med Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet

Sådana unionsåtgärder inom ramen för lagstiftningen om livsmedelsinformation som sannolikt påverkar folkhälsan ska antas efter samråd med Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten).

KAPITEL III

ALLMÄNNA KRAV PÅ LIVSMEDELSINFORMATION OCH LIVSMEDELSFÖRETAGARNAS SKYLDIGHETER

Artikel 6

Grundläggande krav

Varje livsmedel som är avsett för slutkonsumenter eller storhushåll ska åtföljas av livsmedelsinformation i enlighet med denna förordning.

Artikel 7

Rättvisande information

1.   Livsmedelsinformation får inte vara vilseledande, i synnerhet

a)	när det gäller vad som är utmärkande för livsmedlet, särskilt dess art, identitet, egenskaper, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprungsland eller härkomstort, framställnings- eller produktionsmetod,

b)	genom att livsmedlet tillskrivs verkningar eller egenskaper som det inte har,

c)	genom att det antyds att livsmedlet har speciella egenskaper, då i själva verket alla liknande livsmedel har sådana egenskaper.

d)

genom att det i beskrivningen eller genom presentationer i bild antyds att produkten innehåller ett särskilt livsmedel eller en ingrediens trots att en beståndsdel som normalt förekommer naturligt eller en ingrediens som normalt används i det livsmedlet har bytts ut mot en annan beståndsdel eller ingrediens.

2.   Livsmedelsinformation ska vara korrekt, tydlig och lätt att förstå för konsumenten.

3.   Om inte annat följer av undantag i unionsrätten för naturliga mineralvatten och livsmedel för särskilda näringsändamål, får livsmedelsinformation inte tillskriva livsmedel egenskapen att förebygga, behandla eller bota mänskliga sjukdomar eller hänvisa till sådana egenskaper.

4.   Punkterna 1, 2 och 3 ska även tillämpas på

a)

reklam,

b)	presentationen av livsmedel, särskilt med avseende på deras form, utseende eller förpackning, de förpackningsmaterial som används och det sätt på vilket livsmedlen arrangeras samt den miljö i vilken de exponeras.

Artikel 8

Skyldigheter

1.   Den livsmedelsföretagare som är ansvarig för livsmedelsinformationen ska vara den företagare i vars namn eller firmanamn livsmedlet saluförs eller, om denna företagare inte är etablerad i unionen, den som importerar livsmedlet till unionsmarknaden.

2.   Den livsmedelsföretagare som är ansvarig för livsmedelsinformationen ska garantera att informationen finns tillgänglig och är korrekt i enlighet med tillämplig lagstiftning om livsmedelsinformation och krav i tillämpliga nationella bestämmelser.

3.   Livsmedelsföretagare som inte påverkar livsmedelsinformationen ska inte tillhandahålla livsmedel som de, på grundval av den information som de besitter i egenskap av fackmän, vet eller förmodar inte uppfyller tillämplig lagstiftning om livsmedelsinformation och krav i tillämpliga nationella bestämmelser.

4.   Livsmedelsföretagare får, inom företag som står under deras kontroll, inte ändra den information som åtföljer ett livsmedel om en sådan ändring skulle vilseleda slutkonsumenterna eller på annat sätt försämra konsumentskyddet eller slutkonsumenternas möjligheter att göra medvetna val. Livsmedelsföretagare är ansvariga för alla eventuella ändringar de gör i den livsmedelsinformation som åtföljer ett livsmedel.

5.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 2–4 ska livsmedelsföretagare, inom företag som står under deras kontroll, säkerställa att de krav i lagstiftningen om livsmedelsinformation och de tillämpliga nationella bestämmelser som är relevanta för deras verksamhet följs och kontrollera att dessa krav uppfylls.

6.   Livsmedelsföretagare ska, inom företag som står under deras kontroll, säkerställa att information om livsmedel som inte är färdigförpackade och som är avsedda för slutkonsumenterna eller för storhushåll lämnas vidare till den livsmedelsföretagare som tar emot livsmedlet, så att den obligatoriska livsmedelsinformationen vid behov kan tillhandahållas slutkonsumenterna.

7.   I följande fall ska livsmedelsföretagare, inom företag som står under deras kontroll, säkerställa att de obligatoriska uppgifter som krävs enligt artiklarna 9 och 10 finns på de färdigförpackade livsmedlen, på en etikett som anbringas på dessa eller i de handelsdokument som avser livsmedlen, om det kan garanteras att dessa dokument antingen åtföljer de livsmedel som de avser eller skickas före eller samtidigt med leveransen:

a)	När färdigförpackade livsmedel är avsedda för slutkonsumenter men saluförs i ett handelsled före försäljningen till slutkonsumenten och under förutsättning att försäljning till storhushåll inte äger rum i detta handelsled.

b)	När färdigförpackade livsmedel är avsedda för leverans till storhushåll för beredning, bearbetning eller uppdelning.

Trots vad som sägs i första stycket ska livsmedelsföretagare säkerställa att de uppgifter som avses i artikel 9.1 a, f, g och h även finns på den yttre förpackning i vilken de färdigförpackade livsmedlen presenteras när de saluförs.

8.   Livsmedelsföretagare som till andra livsmedelsföretagare levererar livsmedel som inte är avsedda för slutkonsumenter eller storhushåll ska säkerställa att dessa andra livsmedelsföretagare får tillräcklig information för att vid behov kunna uppfylla sina skyldigheter enligt punkt 2.

KAPITEL IV

OBLIGATORISK LIVSMEDELSINFORMATION

AVSNITT 1

Innehåll och presentation

Artikel 9

Förteckning över obligatoriska uppgifter

1.   I enlighet med artiklarna 10–34 och om inget annat följer av undantagen i detta kapitel, ska följande uppgifter vara obligatoriska:

a)	Livsmedlets beteckning.

b)	Ingrediensförteckningen.

c)	Ingredienser eller processhjälpmedel förtecknade i bilaga II eller som härrör från ett ämne eller en produkt som förtecknas i bilaga II som orsakar allergi eller intolerans och som används vid tillverkningen eller beredningen av ett livsmedel och finns kvar i den färdiga varan, om än i annan form.

d)	Mängden av vissa ingredienser eller kategorier ingredienser.

e)	Livsmedlets nettomängd.

f)	Datum för minsta hållbarhet eller sista förbrukningsdag.

g)	Särskilda villkor för förvaring och/eller användning.

h)	Namn på eller firmanamn för och adress till det livsmedelsföretag som avses i artikel 8.1.

i)	Uppgift om ursprungsland eller härkomstort där så krävs enligt artikel 25.

j)	Bruksanvisning, om det utan en sådan skulle vara svårt att använda livsmedlet på rätt sätt.

k)	För drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol, den faktiska alkoholhalten uttryckt i volym.

l)	En näringsdeklaration.

2.   Uppgifterna i punkt 1 ska anges med ord och siffror. De kan som ett alternativ meddelas i form av piktogram eller symboler i stället för ord eller siffror om kommissionen har antagit genomförandeåtgärder enligt punkt 3, och i enlighet med sådana genomförandeåtgärder.

3.   Kommissionen kan i enlighet med det föreskrivande förfarandet i artikel 46.2 anta detaljerade bestämmelser om formerna för att uttrycka en eller flera uppgifter med hjälp av piktogram eller symboler i stället för ord eller siffror, med beaktande av information som visar att konsumenterna uppfattar detta på samma sätt.

Artikel 10

Ytterligare obligatoriska uppgifter för vissa typer eller kategorier av livsmedel

1.   Förutom de uppgifter som anges i artikel 9.1 fastställs ytterligare obligatoriska uppgifter för vissa typer eller kategorier av livsmedel i bilaga III.

2.   I syfte att garantera konsumentinformation för vissa typer eller kategorier av livsmedel och att hänsyn tas till tekniska framsteg, vetenskaplig utveckling, skyddet av konsumenthälsan eller säker användning av ett livsmedel, får kommissionen ändra bilaga III genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50, 51 och 52.

Artikel 11

Mått och vikt

Artikel 9 ska inte påverka tillämpningen av mer specifika unionsbestämmelser om mått och vikt.

Artikel 12

Tillgänglighet och placering för obligatorisk livsmedelsinformation

1.   Den obligatoriska livsmedelsinformationen ska finnas tillgänglig och vara lättåtkomlig, i enlighet med denna förordning, beträffande alla livsmedel.

2.   För färdigförpackade livsmedel ska den obligatoriska livsmedelsinformationen finnas direkt på förpackningen eller på en etikett fäst vid denna.

3.   För att säkerställa att konsumenten kan få tillgång till obligatorisk livsmedelsinformation på alternativa sätt som är bättre anpassade till vissa obligatoriska uppgifter får kommissionen genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50 och 51 fastställa bestämmelser om tillgängliggörande av vissa obligatoriska uppgifter på annat sätt än på förpackningen eller etiketten.

4.   För livsmedel som inte är färdigförpackade gäller bestämmelserna i artikel 42.

Artikel 13

Presentation av obligatoriska uppgifter

1.   Utan att det påverkar tillämpningen av de bestämmelser som antas enligt artikel 42.2 ska den obligatoriska livsmedelsinformationen placeras på väl synlig plats, så att den är lätt att se, klart läsbar och i förekommande fall outplånlig. Annan text, illustrationer eller annat infogat material får inte på något sätt dölja, skymma, avleda uppmärksamheten från eller avbryta den obligatoriska livsmedelsinformationen.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av särskilda unionsbestämmelser om vissa livsmedel i fråga om kraven i artikel 9.1 a–k, ska de obligatoriska uppgifterna i artikel 9.1, när de anges på förpackningen eller den etikett som är fäst vid denna, vara tryckta på förpackningen eller etiketten med en teckenstorlek där x-höjden som den definieras i bilaga IV är lika med eller större än 1,2 mm. De obligatoriska uppgifterna ska presenteras på ett sätt som säkerställer en betydande kontrast mellan den tryckta texten och bakgrunden.

3.   När det gäller förpackningar eller behållare vars största yta är mindre än 60 cm2, ska den teckenstorlek som avses i punkt 2 (x-höjden) vara lika med eller större än 0,9 mm.

4.   I syfte att säkerställa ett enhetligt genomförande av punkt 2 i den här artikeln får kommissionen i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2 anta detaljerade bestämmelser om kontrasten mellan den tryckta texten och bakgrunden.

5.   I syfte att nå målen med denna förordning ska kommissionen genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50 och 51 fastställa läsbarhetskriterier utöver dem som specificeras i punkt 2 i den här artikeln.

I samma syfte som det som avses i första stycket får kommissionen genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50 och 51 utvidga kraven i punkt 6 i den här artikeln till att gälla ytterligare obligatoriska uppgifter för vissa typer eller kategorier av livsmedel.

6.   De uppgifter som anges i artikel 9.1 a, e, f och k ska finnas i samma synfält.

7.   Punkt 6 ska inte tillämpas i de fall som anges i artikel 16.1 och 16.2.

Artikel 14

Distansförsäljning

1.   Utan att det påverkar informationskraven i artikel 9 ska följande gälla i fråga om färdigförpackade livsmedel som erbjuds till försäljning genom tekniker för distanskommunikation:

a)

Obligatorisk livsmedelsinformation, utom de uppgifter som föreskrivs i artikel 9.1 f, ska finnas tillgänglig innan köpet avslutas och finnas på stödmaterialet för distansförsäljningen eller tillhandahållas på andra lämpliga sätt som identifieras tydligt av livsmedelsföretagaren. Om andra lämpliga sätt används ska den obligatoriska livsmedelsinformationen tillhandahållas utan att livsmedelsföretagaren tar betalt för denna extra kostnad av konsumenterna.

b)	Alla obligatoriska uppgifter ska finnas tillgängliga när varan levereras.

2.   När livsmedel som inte är färdigförpackade erbjuds för försäljning genom distanskommunikation, ska de uppgifter som krävs enligt artikel 42 göras tillgängliga i enlighet med punkt 1 i den här artikeln.

3.   Punkt 1 a ska inte tillämpas på livsmedel som saluförs i varuautomater eller automatiserade affärslokaler.

Artikel 15

Språkkrav

1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.2 ska obligatorisk livsmedelsinformation anges på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna i de medlemsstater där ett livsmedel saluförs.

2.   De medlemsstater där ett livsmedel saluförs får föreskriva att uppgifterna på deras territorium ska anges på ett eller flera av unionens officiella språk.

3.   Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 ska inte förhindra att uppgifterna anges på flera språk.

Artikel 16

Utelämnande av vissa obligatoriska uppgifter

1.   För returglas som har outplånlig märkning och därför saknar etikett, ring eller krage ska endast uppgifterna i artikel 9.1 a, c, e, f och l vara obligatoriska.

2.   För förpackningar eller behållare med en största yta som är mindre än 10 cm2 ska endast uppgifterna i artikel 9.1 a, c, e och f vara obligatoriska på förpackningen eller etiketten. De uppgifter som anges i artikel 9.1 b ska tillhandahållas på andra sätt eller göras tillgängliga på konsumentens begäran.

3.   Utan att det påverkar tillämpningen av andra unionsbestämmelser som kräver obligatorisk näringsdeklaration ska den deklaration som avses i artikel 9.1 l inte vara obligatorisk för de livsmedel som förtecknas i bilaga V.

4.   Utan att det påverkar tillämpningen av andra unionsbestämmelser som kräver en ingrediensförteckning eller obligatorisk näringsdeklaration ska de uppgifter som avses i artikel 9.1 b och l inte vara obligatoriska för

a)	viner som omfattas av bilaga XI b till förordning (EG) nr 1234/2007,

b)	produkter som omfattas av förordning (EEG) nr 1601/91,

c)	drycker liknande dem som avses i leden a och b i denna punkt och som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol framställd genom jäsning av frukter eller grönsaker,

d)

mjöd,

e)	alla typer av öl, och

f)	spritdrycker enligt definitionen i artikel 2.1 i förordning (EG) nr 110/2008.

Senast den … (36) ska kommissionen lägga fram en rapport i vilken man tar upp tillämpningen av artiklarna 18 och 29.1 på de produkter som avses i denna punkt och frågan om någon dryckeskategori bör undantas från, i synnerhet, kravet på att tillhandahålla uppgift om energivärdet och skälen till eventuella undantag, varvid hänsyn tas till behovet av att säkerställa överensstämmelse med andra relevanta unionspolitikområden.

Kommissionen kan låta denna rapport åtföljas av ett lagstiftningsförslag där bestämmelser om en ingrediensförteckning eller obligatorisk näringsdeklaration för dessa produkter fastställs.

AVSNITT 2

Närmare bestämmelser om obligatoriska uppgifter

Artikel 17

Livsmedlets beteckning

1.   Livsmedlets beteckning ska vara dess föreskrivna beteckning. Om det inte finns någon sådan beteckning, ska livsmedlets beteckning vara dess vedertagna beteckning eller, om det inte finns någon vedertagen beteckning eller denna inte används, ska en beskrivande beteckning av livsmedlet ges.

2.   Det ska vara tillåtet att i den medlemsstat där livsmedlet saluförs använda den beteckning under vilken varan lagligen tillverkas och saluförs i den medlemsstat där tillverkningen äger rum. Om övriga bestämmelser i denna förordning, särskilt i artikel 9, inte är tillräckliga för att säkerställa att konsumenterna i den medlemsstat där varan saluförs får kännedom om livsmedlets verkliga beskaffenhet och kan särskilja det från livsmedel som det skulle kunna förväxlas med, ska livsmedlets beteckning emellertid åtföljas av ytterligare beskrivande information i anslutning till beteckningen.

3.   I undantagsfall får livsmedlets beteckning i den medlemsstat där tillverkningen äger rum inte användas i den medlemsstat där livsmedlet saluförs, när det livsmedel som beteckningen gäller (i den medlemsstat där tillverkningen äger rum) skiljer sig så mycket i fråga om sammansättning eller framställning från det livsmedel som är känt under denna beteckning (i den medlemsstat där livsmedlet saluförs) att punkt 2 inte är tillräcklig för att säkerställa att konsumenterna i den medlemsstat där livsmedlet saluförs ges korrekt information.

4.   Livsmedlets beteckning får inte ersättas med ett immaterialrättsligt skyddat namn, märkesnamn eller fantasinamn.

5.   Särskilda bestämmelser om livsmedlets beteckning och uppgifter som ska åtfölja den fastställs i bilaga VI.

Artikel 18

Ingrediensförteckning

1.   Ingrediensförteckningen ska ha en passande överskrift eller inledning som består av eller innehåller ordet ”ingrediens” eller ”ingredienser”. Förteckningen ska omfatta samtliga ingredienser i livsmedlet i fallande storleksordning efter den vikt som ingrediensen hade vid framställningstidpunkten.

2.   Ingredienserna ska, om så är tillämpligt, anges med sina specifika beteckningar i enlighet med de bestämmelser som fastställs i artikel 17 och bilaga VI.

3.   Alla ingredienser i form av konstruerade nanomaterial ska tydligt anges i ingrediensförteckningen. Ordet ”nano” ska stå inom parentes efter namnet på sådana ingredienser.

4.   Tekniska bestämmelser om tillämpningen av punkterna 1 och 2 i den här artikeln fastställs i bilaga VII.

Artikel 19

Utelämnande av ingrediensförteckningen

1.   Följande livsmedel behöver inte åtföljas av en ingrediensförteckning:

a)	Färsk frukt och färska grönsaker, inklusive potatis, som inte har skalats, delats i bitar eller behandlats på liknande sätt.

b)	Kolsyrat vatten, om det framgår av beskrivningen att vattnet har kolsyrats.

c)	Ättika som framställts genom jäsning och utvunnits ur en enda basprodukt och inte tillförts någon annan ingrediens.

d)	Ost, smör, fermenterad mjölk och fermenterad grädde som inte tillförts någon annan ingrediens än mjölkprodukter, enzymer och kulturer av mikroorganismer vilka är nödvändiga för framställningen eller det salt som behövs för framställning av annan ost än färskost och smältost.

e)	Livsmedel som består av endast en ingrediens, om i) livsmedlets beteckning är densamma som ingrediensens beteckning, eller ii) livsmedlets beteckning gör att ingrediensens art klart framgår.

2.   För att beakta relevansen för konsumenten av en ingrediensförteckning för vissa typer eller kategorier av livsmedel får kommissionen i undantagsfall och genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50 och 51 komplettera punkt 1 i den här artikeln, förutsatt att utelämnanden inte leder till att slutkonsumenten och storhushåll får otillräcklig information.

Artikel 20

Utelämnande av beståndsdelar i livsmedel från ingrediensförteckningen

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 21 behöver följande beståndsdelar i ett livsmedel inte ingå i ingrediensförteckningen:

a)	De beståndsdelar i en ingrediens som under framställningsprocessen tillfälligt avskilts men senare åter tillförts livsmedlet i proportioner som inte överskrider de ursprungliga.

b)

Livsmedelstillsatser och livsmedelsenzymer i) vilkas förekomst i ett visst livsmedel uteslutande beror på att de ingått i en eller flera ingredienser i det aktuella livsmedlet, i enlighet med den ”carry-over”-princip som avses i artikel 18.1 a och b i förordning (EG) nr 1333/2008, förutsatt att de inte har någon teknisk funktion i den färdiga varan, eller ii) vilka används som processhjälpmedel.

c)	Bärare och ämnen som inte är livsmedelstillsatser men används på samma sätt och med samma syfte som bärare och som endast används i absolut nödvändiga mängder.

d)	Ämnen som inte är livsmedelstillsatser men används på samma sätt och med samma syfte som processhjälpmedel och finns kvar i den färdiga varan, om än i förändrad form.

e)	Vatten i) om vattnet används under framställningsprocessen enbart för att rekonstituera en ingrediens som används i koncentrerad eller torkad form, eller ii) om detta utgör en lag som normalt inte konsumeras.

Artikel 21

Märkning av vissa ämnen eller produkter som orsakar allergi eller intolerans

1.   Utan att det påverkar tillämpningen av de bestämmelser som antas enligt artikel 42.2 ska de uppgifter som avses i artikel 9.1 c anges i ingrediensförteckningen i enlighet med bestämmelserna i artikel 18.1, med en tydlig hänvisning till beteckningen på det ämne eller den produkt som förtecknas i bilaga II.

Om det inte finns någon ingrediensförteckning ska de uppgifter som avses i artikel 9.1 c innefatta ordet ”innehåller” följt av beteckningen på det ämne eller den produkt som förtecknas i bilaga II.

Om flera ingredienser eller processhjälpmedel i ett livsmedel härrör från ett enda ämne eller en enda produkt som förtecknas i bilaga II, ska det i märkningen klart framgå för varje relevant ingrediens eller processhjälpmedel.

Angivande av de uppgifter som avses i artikel 9.1 c ska inte krävas om livsmedlets beteckning innehåller en tydlig hänvisning till ämnet eller produkten i fråga.

2.   I syfte att garantera bättre information till konsumenten och att ta hänsyn till de senaste vetenskapliga och tekniska rönen ska kommissionen systematiskt ompröva och vid behov uppdatera förteckningen i bilaga II genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50, 51 och 52.

Artikel 22

Mängdangivelse för ingredienser

1.   Den mängd av en ingrediens eller kategori av ingredienser som används vid tillverkningen eller beredningen av ett livsmedel ska anges, om ingrediensen eller kategorin av ingredienser i fråga

a)	ingår i livsmedlets beteckning eller vanligtvis förknippas med beteckningen av konsumenten, eller

b)	framhävs i märkningen genom ord, bild eller grafik, eller

c)	är nödvändig för att karakterisera livsmedlet och särskilja det från varor som det skulle kunna förväxlas med på grund av sin beteckning eller sitt utseende.

2.   Tekniska bestämmelser om tillämpningen av punkt 1, inklusive särskilda fall där mängden av vissa ingredienser inte behöver anges, fastställs i bilaga VIII.

Artikel 23

Nettomängd

1.   Ett livsmedels nettomängd ska uttryckas i liter, centiliter, milliliter, kilogram eller gram, och, beroende på vad som är lämpligt, anges i

a)	volymenheter i fråga om flytande produkter,

b)	viktenheter i fråga om andra produkter.

2.   För att konsumenten bättre ska förstå livsmedelsinformationen i märkningen får kommissionen för vissa specificerade livsmedel, genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50 och 51, fastställa ett annat uttryckssätt för nettomängd än det som anges i punkt 1 i den här artikeln.

3.   Tekniska bestämmelser om tillämpningen av punkt 1, inklusive särskilda fall där nettomängden inte behöver anges, fastställs i bilaga IX.

Artikel 24

Datum för minsta hållbarhet och sista förbrukningsdag

1.   För livsmedel som mikrobiologiskt är lättfördärvliga och därför efter en kort period kan antas utgöra en omedelbar fara för människors hälsa, ska datum för minsta hållbarhet ersättas med sista förbrukningsdag. Efter sista förbrukningsdag ska ett livsmedel anses som icke säkert i enlighet med artikel 14.2–14.5 i förordning (EG) nr 178/2002.

2.   Datumet i fråga ska anges i enlighet med bilaga X.

3.   För att säkerställa en enhetlig tillämpning av sättet att ange datum för minsta hållbarhet som avses i punkt 1 c i bilaga X får kommissionen anta tillämpningsföreskrifter i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2.

Artikel 25

Ursprungsland eller härkomstort

1.   Denna artikel ska tillämpas utan att det påverkar de märkningskrav som föreskrivs i särskilda unionsbestämmelser, särskilt rådets förordning (EG) nr 509/2006 av den 20 mars 2006 om garanterade traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel (37) och rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (38).

2.   Uppgift om ursprungsland eller härkomstort ska vara obligatorisk

a)

i de fall där underlåtenhet att lämna denna uppgift skulle kunna vilseleda konsumenten i fråga om livsmedlets rätta ursprungsland eller härkomstort, i synnerhet om den information som åtföljer livsmedlet eller etiketten som helhet annars skulle antyda att livsmedlet har ett annat ursprungsland eller en annan härkomstort,

b)	för kött med de KN-nummer som förtecknas i bilaga XI; tillämpning av detta led förutsätter att de tillämpningsföreskrifter som avses i punkt 6 antas.

3.   Om ursprungsland eller härkomstort för ett livsmedel anges men inte är samma som ursprungslandet eller härkomstorten för den primära ingrediensen eller de primära ingredienserna

a)	ska uppgift om ursprungsland eller härkomstort anges även för den primära ingrediensen eller de primära ingredienserna i fråga, eller

b)	ska det anges att ursprungslandet eller härkomstorten för den primära ingrediensen eller de primära ingredienserna inte är samma som ursprungslandet eller härkomstorten för livsmedlet.

Tillämpning av denna punkt förutsätter att de tillämpningsföreskrifter som avses i punkt 6 antas.

4.   Inom fem år från den dag då punkt 2 b ska börja tillämpas, ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet med en utvärdering av den obligatoriska uppgiften om ursprungsland eller härkomstort för de produkter som avses i den punkten.

5.   Senast den … (39) ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om den obligatoriska uppgiften med ursprungsland eller härkomstort för

a)	andra slag av kött än nötkött och de som avses i punkt 2 b,

b)

mjölk,

c)	mjölk som ingår som ingrediens i mejeriprodukter,

d)	kött som används som ingrediens,

e)	obearbetade livsmedel,

f)	livsmedel med en enda ingrediens,

g)	ingredienser som utgör mer än 50 % av ett livsmedel.

Dessa rapporter ska ta upp behovet av konsumentinformation, huruvida det är genomförbart att tillhandahålla den obligatoriska uppgift som avses i första stycket samt en kostnads-nyttoanalys avseende införandet av sådana åtgärder, inklusive de rättsliga effekterna för den inre marknaden och effekterna för den internationella handeln.

Kommissionen kan låta dessa rapporter åtföljas av förslag om ändring av relevanta unionsbestämmelser.

6.   Senast den … (40) ska kommissionen i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2 anta genomförandeföreskrifter avseende tillämpningen av punkt 2 b i den här artikeln och tillämpningen av punkt 3 i den här artikeln.

Artikel 26

Bruksanvisning

1.   Bruksanvisningen till ett livsmedel ska vara utformad så att livsmedlet kan användas på ett ändamålsenligt sätt.

2.   Kommissionen får i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2 anta detaljerade föreskrifter om tillämpningen av punkt 1 i den här artikeln på vissa livsmedel.

Artikel 27

Alkoholhalt

1.   De bestämmelser som gäller uppgift om alkoholhalten uttryckt i volym ska, i fråga om varor som klassificerats enligt KN-nummer 2204, vara de som fastställs i de särskilda unionsbestämmelser som gäller dessa varor.

2.   Den faktiska alkoholhalten uttryckt i volym för andra drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol än dem som avses i punkt 1 ska anges i enlighet med bilaga XII.

AVSNITT 3

Näringsdeklaration

Artikel 28

Förhållande till annan lagstiftning

1.   Detta avsnitt gäller inte livsmedel som omfattas av följande lagstiftning:

a)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott (41).

b)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/54/EG av den 18 juni 2009 om utvinning och saluförande av naturliga mineralvatten (42).

2.   Detta avsnitt ska gälla utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/39/EG av den 6 maj 2009 om livsmedel för särskilda näringsändamål (43) och de särdirektiv som avses i artikel 4.1 i det direktivet.

Artikel 29

Innehåll

1.   Den obligatoriska näringsdeklarationen ska innehålla följande uppgifter:

a)	Energivärde.

b)	Mängden av fett, mättat fett, kolhydrat, sockerarter, protein och salt.

I förekommande fall är det tillåtet att i nära anslutning till näringsdeklarationen ange att saltinnehållet uteslutande beror på naturligt förekommande natrium.

2.   I den obligatoriska näringsdeklarationen som avses i punkt 1 får även uppgift ges om mängd av en eller flera av följande:

a)	Transfetter.

b)	Enkelomättade fettsyror.

c)	Fleromättade fettsyror.

d)

Polyoler.

e)	Stärkelse.

f)

Fiber.

g)	De vitaminer eller mineralämnen som förtecknas i del A punkt 1 i bilaga XIII och som förekommer i betydande mängd enligt definitionen i del A punkt 2 i bilaga XIII.

3.   Om märkningen av ett färdigförpackat livsmedel innefattar den obligatoriska näringsdeklaration som avses i punkt 1 får information om energivärdet samt mängden av fett, mättat fett, sockerarter och salt upprepas på förpackningen.

4.   Om märkningen av de produkter som avses i artikel 16.4 innefattar en näringsdeklaration får deklarationens innehåll, med avvikelse från artikel 35.1, begränsas till att omfatta endast energivärdet.

5.   Om märkningen av de produkter som avses i artikel 42.1 innefattar en näringsdeklaration får deklarationens innehåll, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 42 och med avvikelse från artikel 35.1, begränsas till att omfatta endast

a)	energivärdet, eller

b)	energivärdet och mängden av fett, mättat fett, sockerarter och salt.

6.   För att beakta relevansen av uppgifter som avses i punkterna 2–5 i den här artikeln för konsumentinformationen får kommissionen, genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50 och 51, ändra förteckningen i punkterna 2–5 i den här artikeln genom att lägga till eller ta bort uppgifter.

Artikel 30

Beräkning

1.   Energivärdet ska beräknas med hjälp av de omräkningsfaktorer som förtecknas i bilaga XIV.

2.   Kommissionen får, genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50 och 51, anta omräkningsfaktorer för de vitaminer och mineralämnen som avses i del A punkt 1 i bilaga XIII för en noggrannare beräkning av innehållet av sådana vitaminer och mineralämnen i livsmedel. Dessa omräkningsfaktorer ska läggas till i bilaga XIV.

3.   Energivärdet och mängden av näringsämnen som avses i artikel 29.1–29.5 ska vara de som finns i livsmedlet vid försäljning.

Vid behov får denna information avse livsmedlet efter tillagning, under förutsättning att tillräckligt detaljerade tillagningsanvisningar lämnas och att informationen gäller livsmedlet när det är färdigt att konsumeras.

4.   De deklarerade värdena ska vara genomsnittsvärden som, beroende på det enskilda fallet, grundar sig på

a)	tillverkarens analys av livsmedlet,

b)	en beräkning baserad på de kända eller faktiska genomsnittsvärdena för de använda ingredienserna, eller

c)	en beräkning baserad på allmänt fastställda och godtagna uppgifter.

Kommissionen får, i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2, anta detaljerade regler för enhetlig tillämpning av denna punkt i fråga om de deklarerade värdenas noggrannhet, t.ex. skillnaderna mellan de deklarerade värdena och de värden som fastställs i samband med offentliga kontroller.

Artikel 31

Uttryck per 100 g eller per 100 ml

1.   Energivärdet och mängden av näringsämnen som avses i artikel 29.1–29.5 ska anges med de måttenheter som förtecknas i bilaga XV.

2.   Energivärdet och mängden av näringsämnen som avses i artikel 29.1–29.5 ska anges per 100 g eller per 100 ml.

3.   Om innehållet av vitaminer och mineralämnen deklareras ska det utöver den uttrycksform som avses i punkt 2 anges i procent av referensintaget i del A punkt1 i bilaga XIII, per 100 g eller per 100 ml.

4.   Energivärdet och mängden av näringsämnen som avses i artikel 29.1, 29.3, 29.4 och 29.5 får utöver den uttrycksform som avses i punkt 2 i den här artikeln i förekommande fall anges i procent av referensintaget i del B i bilaga XIII, per 100 g eller per 100 ml.

Artikel 32

Näringsmängd per portion eller konsumtionsenhet

1.   I följande fall får det energivärde och den mängd näringsämnen som avses i artikel 29.1–29.5 uttryckas per portion och/eller per konsumtionsenhet förutsatt att detta lätt känns igen av konsumenterna och att portionen eller enheten kvantifieras på etiketten och att antalet portioner eller enheter i paketet anges:

a)	Utöver uttrycksformen per 100 g eller per 100 ml i artikel 31.2.

b)	Utöver uttrycksformen per 100 g eller per 100 ml i artikel 31.3 när det gäller mängden vitaminer och mineralämnen.

c)	Utöver eller i stället för uttrycksformen per 100 g eller per 100 ml i artikel 31.4.

2.   Genom undantag från artikel 31.2 får energivärdet och mängden näringsämnen och/eller procentandelen av referensintaget i del B i bilaga XIII i de fall som avses i artikel 29.3, 29.4 och 29.5 uttryckas enbart per portion eller konsumtionsenhet.

3.   Den portionsstorlek eller enhet som används ska anges nära näringsdeklarationen.

4.   För att säkerställa en enhetlig tillämpning av näringsdeklarationens uttryck per portion eller per konsumtionsenhet och ge kunden en enhetlig grund för jämförelser får kommissionen, med beaktande av konsumenternas faktiska konsumtionsbeteende samt kostrekommendationer, anta regler om uttryck per portion eller per konsumtionsenhet för vissa kategorier av livsmedel, i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2.

Artikel 33

Presentation

1.   De uppgifter som avses i artikel 29.1 och 29.2 ska finnas i samma synfält. Uppgifterna ska presenteras tillsammans i ett tydligt format och i förekommande fall stå i den ordningsföljd som anges i bilaga XV.

2.   De uppgifter som avses i artikel 29.1 och 29.2 ska anges i tabellform med siffrorna under varandra, om utrymmet tillåter detta. Om utrymmet inte tillåter detta, ska deklarationen göras som löpande text.

3.   De uppgifter som avses i artikel 29.3 får anges tillsammans

a)	i ett annat synfält än det som avses i punkt 1 i den här artikeln, och

b)	i en annan form än den som fastställs i punkt 2 i den här artikeln.

4.   De uppgifter som avses i artikel 29.4 och 29.5 får anges i en annan form än den som fastställs i punkt 2 i den här artikeln.

5.   Om energivärdet eller mängden av näringsämnen i en vara är obetydlig, får informationen om dessa näringskomponenter ersättas med en upplysning såsom ”Innehåller obetydlig mängd av … ” i anslutning till näringsdeklarationen, när en sådan finns.

För att säkerställa en enhetlig tillämpning av denna punkt får kommissionen, i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2, anta regler avseende energivärde och mängden näringsämnen enligt artikel 29.1–29.5 som kan betraktas som försumbara.

6.   För att säkerställa en enhetlig tillämpning av sättet att presentera näringsdeklarationen i de former som avses i punkterna 1–4 i den här artikeln får kommissionen anta tillämpningsföreskrifter i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2.

Artikel 34

Ytterligare uttrycks- och presentationsformer

1.   Utöver de uttrycksformer som avses i artiklarna 31.2, 31.4 och 32 samt den presentationsform som avses i artikel 33.2 kan energivärdet och mängden av näringsämnen som avses i artikel 29.1–29.5 få en annan uttrycksform och/eller presenteras på andra sätt genom grafiska former eller symboler utöver ord eller siffror, förutsatt att samtliga följande krav är uppfyllda:

a)	Uttrycks- och presentationsformerna vilseleder inte konsumenten i enlighet med vad som avses i artikel 7.

b)	Uttrycks- och presentationsformerna syftar till att göra det lättare för konsumenterna att förstå livsmedlets bidrag till eller betydelse för kostens energi- och näringsinnehåll.

c)	Det finns belägg för att genomsnittskonsumenten kan förstå dessa uttrycks- och presentationsformer.

d)	Om andra uttrycksformer används, ska dessa grunda sig på antingen harmoniserade referensintag eller, om sådana inte finns, allmänt erkända vetenskapliga råd om intag av energi eller näringsämnen.

2.   Medlemsstaterna får rekommendera livsmedelsföretagare att använda en eller flera ytterligare uttrycks- eller presentationsformer för näringsdeklaration som de anser bäst uppfyller de krav som anges i punkt 1 a–d. Medlemsstaterna ska tillhandahålla kommissionen uppgifter om sådana ytterligare uttrycks- och presentationsformer.

3.   Medlemsstaterna ska säkerställa en lämplig kontroll av ytterligare uttrycks- och presentationsformer för näringsdeklaration som finns på marknaden inom deras territorium.

För att underlätta kontrollen av användningen av sådana ytterligare uttrycks- eller presentationsformer får medlemsstaterna kräva att livsmedelsföretagare som på marknaden i deras territorium släpper ut livsmedel med sådan information ska anmäla till den behöriga myndigheten sådan användning av en ytterligare uttrycks- eller presentationsform och lämna relevanta motiveringar avseende uppfyllandet av de krav som anges i punkt 1 a–d. I sådana fall får information om upphörande av användning av sådana ytterligare uttrycks- eller presentationsformer också krävas.

4.   Kommissionen ska underlätta och organisera informationsutbytet mellan medlemsstaterna, kommissionen och berörda parter i frågor som rör användningen av ytterligare uttrycks- eller presentationsformer för näringsdeklaration.

5.   Mot bakgrund av gjorda erfarenheter ska kommissionen senast den … (44) förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport om användningen av ytterligare uttrycks- och presentationsformer, om deras effekt på den inre marknaden och om huruvida det är lämpligt med ytterligare harmonisering av dessa uttrycks- och presentationsformer. För detta ändamål ska medlemsstaterna tillhandahålla kommissionen relevant information när det gäller användningen av sådana ytterligare uttrycks- eller presentationsformer på marknaden inom deras territorium. Kommissionen kan låta denna rapport åtföljas av förslag om ändring av relevanta unionsbestämmelser.

6.   För att säkerställa en enhetlig tillämpning av denna artikel ska kommissionen, i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2, anta detaljerade regler för tillämpningen av punkterna 1, 3 och 4 i den här artikeln.

KAPITEL V

FRIVILLIG LIVSMEDELSINFORMATION

Artikel 35

Tillämpliga krav

1.   Om den livsmedelsinformation som avses i artiklarna 9 och 10 ges på frivillig basis, ska denna information uppfylla kraven i kapitel IV avsnitten 2 och 3 i denna förordning.

2.   Livsmedelsinformation som ges på frivillig basis ska uppfylla följande krav:

a)	Den ska inte vilseleda konsumenten, i enlighet med vad som avses i artikel 7.

b)	Den ska inte vara tvetydig eller förvirrande för konsumenten.

c)	Den ska i förekommande fall vara grundad på relevanta vetenskapliga uppgifter.

3.   Kommissionen får, i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 46.2 anta tillämpningsföreskrifter för tillämpningen av de krav som avses i punkt 2 i den här artikeln för frivillig livsmedelsinformation om eventuell och oavsiktlig förekomst i livsmedel av ämnen eller produkter som orsakar allergi eller intolerans.

4.   För att konsumenterna ska få lämplig information när frivillig livsmedelsinformation ges av livsmedelsföretagare på ett avvikande sätt som kan vilseleda eller förvirra konsumenten får kommissionen, genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50 och 51, anta föreskrifter om ytterligare fall med frivillig livsmedelsinformation utöver det som avses i punkt 3 i den här artikeln.

Artikel 36

Presentation

Frivillig livsmedelsinformation får inte anges så att den obligatoriska livsmedelsinformationen inte får tillräckligt utrymme.

KAPITEL VI

NATIONELLA ÅTGÄRDER

Artikel 37

Nationella åtgärder

1.   Medlemsstaterna får inte anta eller bibehålla nationella åtgärder på de områden som specifikt harmoniseras genom denna förordning om detta inte är tillåtet i unionsrätten. Dessa nationella åtgärder får inte hindra den fria rörligheten för varor.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 38 får medlemsstaterna anta nationella åtgärder på de områden som inte specifikt harmoniseras genom denna förordning, såvida de inte förbjuder, hindrar eller begränsar den fria rörligheten för varor som är förenliga med denna förordning.

Artikel 38

Nationella åtgärder om ytterligare obligatoriska uppgifter

1.   Utöver de obligatoriska uppgifter som avses i artiklarna 9.1 och 10 får medlemsstaterna, i enlighet med förfarandet i artikel 43, anta åtgärder enligt vilka det krävs ytterligare obligatoriska uppgifter för vissa typer eller kategorier av livsmedel, om det motiveras av minst ett av nedanstående skäl:

a)	Skydd av folkhälsan.

b)	Skydd av konsumenterna.

c)	Förebyggande av bedrägeri.

d)	Skydd av industriella och kommersiella äganderätter, uppgifter om ursprung och registrerade ursprungsbeteckningar samt förebyggande av illojal konkurrens.

2.   Medlemsstaterna får tillämpa punkt 1 för att införa åtgärder rörande obligatorisk uppgift om livsmedels ursprungsland eller härkomstort, endast om det finns ett bevisat samband mellan vissa kvaliteter hos livsmedlet och dess ursprung eller härkomst. När medlemsstaterna anmäler dessa åtgärder till kommissionen, ska de lägga fram belägg för att flertalet konsumenter anser att denna uppgift är mycket viktig.

Artikel 39

Mjölk och mjölkprodukter

Medlemsstaterna får anta bestämmelser som medger undantag från artiklarna 9.1 och 10.1 för mjölk och mjölkprodukter i returglas.

De ska utan dröjsmål överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

Artikel 40

Alkoholhaltiga drycker

Medlemsstaterna får, i avvaktan på antagandet av de unionsbestämmelser som avses i artikel 16.4, behålla nationella åtgärder om förteckning av ingredienser i drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol.

Artikel 41

Uttryck för nettomängd

I avsaknad av sådana unionsbestämmelser som avses i artikel 23.2 när det gäller uttryck för nettomängd för vissa livsmedel på annat sätt än det som föreskrivs i artikel 23.1 får medlemsstaterna behålla nationella åtgärder som antagits före den … (45).

Senast den … (46) ska medlemsstaterna informera kommissionen om sådana åtgärder. Kommissionen ska uppmärksamma övriga medlemsstater på dessa.

Artikel 42

Nationella åtgärder för livsmedel som inte är färdigförpackade

1.   För livsmedel som erbjuds till försäljning till slutkonsumenter eller storhushåll utan att vara färdigförpackade eller för livsmedel som förpackas på försäljningsstället på konsumentens begäran eller är färdigförpackade för direkt försäljning

a)	är tillhandahållande av de uppgifter som anges i artikel 9.1 c obligatoriskt,

b)	är de övriga uppgifter som anges i artiklarna 9 och 10 inte obligatoriska om inte medlemsstaterna antar åtgärder som föreskriver att några av eller alla dessa uppgifter eller delar av dem ska tillhandahållas.

2.   Medlemsstaterna får anta åtgärder om hur de uppgifter eller delar av uppgifter som anges i punkt 1 ska göras tillgängliga, och i förekommande fall om vilken uttrycks- eller presentationsform som ska användas.

3.   Medlemsstaterna ska utan dröjsmål överlämna texten till de åtgärder som avses i punkt 1 b och punkt 2 till kommissionen.

Artikel 43

Anmälningsförfarande

1.   När det hänvisas till denna artikel, ska den medlemsstat som anser det vara nödvändigt att anta ny lagstiftning om livsmedelsinformation i förväg anmäla de planerade åtgärderna och skälen för dessa till kommissionen och de andra medlemsstaterna.

2.   Kommissionen ska samråda med ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, inrättad genom artikel 58.1 i förordning (EG) nr 178/2002, om den anser att ett sådant samråd behövs eller om någon medlemsstat begär det.

3.   Den medlemsstat som anser det vara nödvändigt att anta ny lagstiftning om livsmedelsinformation får vidta de planerade åtgärderna först tre månader efter den anmälan som avses i punkt 1, förutsatt att kommissionen inte lämnat ett negativt yttrande.

4.   Om kommissionens yttrande är negativt, och innan den period som avses i punkt 3 har löpt ut, ska kommissionen inleda det föreskrivande förfarande som anges i artikel 46.2 för att avgöra om de planerade åtgärderna kan genomföras, om nödvändigt efter lämpliga ändringar.

5.   Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (47) ska inte tillämpas på de åtgärder som omfattas av anmälningsförfarandet i denna artikel.

KAPITEL VII

GENOMFÖRANDE-, ÄNDRINGS- OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 44

Ändringar av bilagorna

Kommissionen får, för att bättre kunna ta hänsyn till tekniska framsteg, vetenskaplig utveckling, konsumenternas hälsa eller konsumenternas informationsbehov, med förbehåll för bestämmelserna i artiklarna 10.2 och 21.2 om ändring av bilagorna II och III, genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 50 och 51, ändra bilagorna till denna förordning.

Artikel 45

Övergångsperiod och tillämpningsdag för genomförandeåtgärder eller delegerade akter

1.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i den här artikeln, ska kommissionen vid utövandet av de befogenheter som den tilldelats enligt denna förordning att anta åtgärder i enlighet med det föreskrivande förfarande som anges i artikel 46.2 eller genom delegerade akter i enlighet med artiklarna 49–52

a)

fastställa en lämplig övergångsperiod för tillämpningen av de nya åtgärderna, under vilken livsmedel vilkas etiketter inte överensstämmer de nya åtgärderna får släppas ut på marknaden och efter vilken lager av sådana livsmedel som släppts ut på marknaden före övergångsperiodens slut får fortsätta att saluföras tills de är slutsålda, och

b)	se till att dessa åtgärder tillämpas från och med den 1 april varje kalenderår.

2.   Punkt 1 ska inte gälla vid nödsituationer när syftet med den åtgärd som anges i den punkten är skydd av folkhälsan.

Artikel 46

Kommittéförfarande

1.   Kommissionen ska biträdas av ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG ska vara tre månader.

Artikel 47

Ändringar av förordning (EG) nr 1924/2006

I artikel 7 i förordning (EG) nr 1924/2006 ska första och andra styckena ersättas med följande:

Artikel 48

Ändringar av förordning (EG) nr 1925/2006

Artikel 7.3 i förordning (EG) nr 1925/2006 ska ersättas med följande:

Artikel 49

Utövande av delegering

1.   Kommissionen ska ges befogenhet att anta de delegerade akter som avses i artiklarna 10.2, 12.3, 13.5, 19.2, 21.2, 23.2, 29.6, 30.2, 35.4 och 44 för en period på fem år från den... (50). Kommissionen ska utarbeta en rapport om de delegerade befogenheterna senast sex månader innan perioden på fem år löpt ut. Delegeringen av befogenhet ska automatiskt förlängas med perioder av samma längd, om den inte återkallas av Europaparlamentet eller rådet i enlighet med artikel 50.

2.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska kommissionen samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

3.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i artiklarna 50 och 51.

4.   Om det av tvingande, brådskande skäl så krävs i en nödsituation som innebär nya allvarliga risker för människors hälsa ska det förfarande som anges i artikel 52 tillämpas på de delegerade akter som antagits i enlighet med artiklarna 10.2 och 21.2.

Artikel 50

Återkallande av delegering

1.   Den befogenhet att anta de delegerade akter som avses i artiklarna 10.2, 12.3, 13.5, 19.2, 21.2, 23.2, 29.6, 30.2, 35.4 och 44 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet.

2.   Den institution som har inlett ett internt förfarande för att besluta huruvida en delegering av befogenhet ska återkallas ska sträva efter att underrätta den andra institutionen och kommissionen inom en rimlig tid innan det slutliga beslutet fattas, och ange vilka delegerade befogenheter som kan komma att återkallas och de eventuella skälen för detta.

3.   Beslutet om återkallande innebär att delegeringen av de befogenheter som anges i beslutet upphör att gälla. Det får verkan omedelbart, eller vid ett senare, i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av de delegerade akter som redan trätt i kraft. Det ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 51

Invändning mot delegerade akter

1.   Europaparlamentet eller rådet får invända mot en delegerad akt inom en period på två månader från delgivningsdagen.

På Europaparlamentets eller rådets initiativ ska denna period förlängas med två månader.

2.   Om varken Europaparlamentet eller rådet vid utgången av den period som avses i punkt 1 har invänt mot den delegerade akten, ska den offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och träda i kraft den dag som anges i den.

Den delegerade akten får offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och träda i kraft innan denna period löper ut, förutsatt att både Europaparlamentet och rådet har underrättat kommissionen om att de inte har för avsikt att göra några invändningar.

3.   Om Europaparlamentet eller rådet invänder mot en delegerade akt inom den period som avses i punkt 1 ska den inte träda i kraft. Den institution som invänder mot den delegerade akten ska ange skälen för detta.

Artikel 52

Skyndsamt förfarande

1.   Delegerade akter som antagits i enlighet med denna artikel ska träda i kraft utan dröjsmål och ska tillämpas så länge ingen invändning görs i enlighet med punkt 3.

2.   Europaparlamentet och rådet ska delges en delegerad akt som antagits i enlighet med denna artikel tillsammans med en motivering av varför det skyndsamma förfarandet tillämpas.

3.   Europaparlamentet eller rådet får invända mot en delegerad akt som antagits i enlighet med denna artikel i enlighet med det förfarande som anges i artikel 51. Akten upphör i så fall att vara tillämplig. Den institution som invänder mot den delegerade akten ska ange skälen för detta.

Artikel 53

Upphävande

1.   Direktiven 87/250/EEG, 90/496/EEG, 1999/10/EG, 2000/13/EG, 2002/67/EG och 2008/5/EG samt förordning (EG) nr 608/2004 ska upphöra att gälla den … (51).

2.   Hänvisningar till de upphävda rättsakterna ska anses som hänvisningar till denna förordning.

Artikel 54

Övergångsbestämmelser

1.   Livsmedel som har släppts ut på marknaden eller som har märkts före den … (52) som inte uppfyller kraven i denna förordning får saluföras tills de är slutsålda.

Livsmedel som har släppts ut på marknaden eller som har märkts före den … (53) som inte uppfyller de krav som anges i artikel 9.1 l får saluföras tills de är slutsålda.

2.   Mellan den … (52) och den … (53) ska näringsdeklarationen, om en sådan ges på frivillig basis, uppfylla artiklarna 29–34.

3.   Med avvikelse från direktiv 90/496/EEG, från artikel 7 i förordning (EG) nr 1924/2006 och från artikel 7.3 i förordning (EG) nr 1925/2006, får livsmedel som märkts i enlighet med artiklarna 29–34 i den här förordningen släppas ut på marknaden före den… (52).

Artikel 55

Ikraftträdande och tillämpningsdag

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den … (54), med undantag av artikel 9.1 l, som ska tillämpas från och med … (55).

---

(1)  EUT C 77, 31.3.2009, s. 81.

(2)  Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 juni 2010 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 21 februari 2011. Europaparlamentets ståndpunkt av den … (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den ….

(3)  EGT L 31, 1.2.2002, s. 1.

(4)  EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

(5)  EGT L 109, 6.5.2000, s. 29.

(6)  EGT L 276, 6.10.1990, s. 40.

(7)  EGT L 113, 30.4.1987, s. 57.

(8)  EGT L 69, 16.3.1999, s. 22.

(9)  EGT L 191, 19.7.2002, s. 20.

(10)  EUT L 97, 1.4.2004, s. 44.

(11)  EUT L 27, 31.1.2008, s. 12.

(12)  EUT L 299, 16.11.2007, s. 1.

(13)  EGT L 149, 14.6.1991, s. 1.

(14)  EUT L 39, 13.2.2008, s. 16.

(15)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter (EGT L 204, 11.8.2000, s. 1).

(16)  Rådets direktiv 2001/110/EG av den 20 december 2001 om honung (EGT L 10, 12.1.2002, s. 47).

(17)  Kommissionens förordning (EG) nr 1580/2007 av den 21 december 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordningar (EG) nr 2200/96, (EG) nr 2201/96 och (EG) nr 1182/2007 avseende sektorn för frukt och grönsaker (EUT L 350, 31.12.2007, s. 1).

(18)  Rådets förordning (EG) nr 104/2000 av den 17 december 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter (EGT L 17, 21.1.2000, s. 22).

(19)  Förordning (EG) nr 1760/2000.

(20)  Kommissionens förordning (EG) nr 1019/2002 av den 13 juni 2002 om saluföringsnormer för olivolja (EGT L 155, 14.6.2002, p. 27).

(21)  EGT L 302, 19.10.1992, s. 1.

(22)  EGT L 253, 11.10.1993, s. 1.

(23)  EUT L 404, 30.12.2006, s. 9.

(24)  EUT L 165, 30.4.2004, s. 1.

(25)  EUT L 404, 30.12.2006, s. 26.

(26)  EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(27)  EUT L 139, 30.4.2004, s. 1.

(28)  EUT L 354, 31.12.2008, s. 7.

(29)  EUT L 354, 31.12.2008, s. 16.

(30)  EUT L 354, 31.12.2008, s. 34.

(31)  EUT L 139, 30.4.2004, s. 55.

(32)  EGT L 144, 4.6.1997, s. 19.

(33)  EUT L 376, 27.12.2006, s. 21.

(34)  Doc. 2008/0002 (COD).

(35)  EUT L …

(36)  Fem år efter det att denna förordning har trätt i kraft.

(37)  EUT L 93, 31.3.2006, s. 1.

(38)  EUT L 93, 31.3.2006, s. 12.

(39)  Tre år efter det att denna förordning har trätt i kraft.

(40)  Två år efter det att denna förordning har trätt i kraft.

(41)  EGT L 183, 12.7.2002, s. 51.

(42)  EUT L 164, 26.6.2009, s. 45.

(43)  EUT L 124, 20.5.2009, s. 21.

(44)  Åtta år efter det att denna förordning har trätt i kraft.

(45)  Ikraftträdandedagen för denna förordning.

(46)  Tre år efter det att denna förordning har trätt i kraft.

(47)  EUT L 204, 21.7.1998, s. 37.

(48)  EUT L …”

(49)  EUT L …”

(50)  Datumet för ikraftträdandet av denna förordning.

(51)  Tre år efter det att denna förordning har trätt i kraft.

(52)  Den första dagen i den månad som följer på treårsdagen för denna förordnings ikraftträdande.

(53)  Den första dagen i den månad som följer på femårsdagen för denna förordnings ikraftträdande.

(54)  Den första dagen i den månad som följer på treårsdagen för denna förordnings ikraftträdande.

(55)  Den första dagen i den månad som följer på femårsdagen för denna förordnings ikraftträdande.

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---