52008DC0616

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 6.10.2008

KOM(2008) 616 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, REGIONKOMMITTÉN OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

Grönbok om territoriell sammanhållning Att omvandla territoriell mångfald till styrka {SEK(2008) 2550}

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Ett territoriellt perspektiv på ekonomisk och social sammanhållning 3

2. Mot en mer balanserad och harmonisk utveckling 5

2.1. Koncentration: att motverka skillnaderna i täthet 5

2.2. Sammanlänkning av territorier: att motverka avstånd 6

2.3. Samarbete: att åtgärda delningar 7

2.4. Regioner med särskilda geografiska egenskaper 8

3. Territoriell sammanhållning i debatten och i praktiken på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna 9

3.1. Territoriell sammanhållning i programmeringen av EU:s politik... 9

3.2. … och i debatten mellan medlemsstaterna 10

4. Debattfrågor 11

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, REGIONKOMMITTÉN OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

Grönbok om territoriell sammanhållning Att omvandla territoriell mångfald till styrka

ETT TERRITORIELLT PERSPEKTIV PÅ EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

Inom EU finns en otroligt rik territoriell mångfald, från den frusna tundran vid polcirkeln till Guyanas tropiska regnskog, från Alperna till de grekiska öarna, från globala världsmetropoler som London och Paris till månghundraåriga småstäder och byar.

Territoriell sammanhållning handlar om att se till att alla dessa platser utvecklas harmoniskt och att deras medborgare på bästa sätt kan dra fördel av dessa områdens egenskaper. På så sätt omvandlas mångfald till en tillgång som bidrar till hela EU:s hållbara utveckling.

Frågor som gäller exempelvis att samordna politiken inom stora områden som Östersjöregionen, förbättra förhållandena längs EU:s östra yttre gräns, främja globalt konkurrenskraftiga och hållbara städer, ta itu med social utslagning i delar av en större region och i eftersatta stadsområden, förbättra tillträdet till utbildning, sjukvård och energi i avlägsna regioner och åtgärda svårigheterna för vissa regioner med särskilda geografiska egenskaper – allt detta hänger samman med strävan efter territoriell sammanhållning.

I allt större utsträckning beror konkurrenskraft och välstånd på förmågan hos människor och företag på platsen att använda sina territoriella tillgångar på bästa sätt. I en världsekonomi som är blir alltmer globaliserad och sammankopplad vilar dock konkurrenskraften även på att man upprättar kopplingar till andra områden för att se till att de gemensamma tillgångarna används på ett samordnat och hållbart sätt. Samarbete, tillsammans med flödet av både teknik och idéer och flödet av varor, tjänster och kapital blir en alltmer väsentlig aspekt av territoriell utveckling och en avgörande faktor som den långsiktiga och hållbara utvecklingen av EU som helhet vilar på.

Offentliga åtgärder kan hjälpa de geografiska områdena att använda sina tillgångar på bästa sätt. Dessutom kan den offentliga politiken hjälpa dem att tillsammans reagera på gemensamma utmaningar, uppnå en kritisk massa och förverkliga allt högre avkastning genom att kombinera sina aktiviteter, ta tillvara de sätt på vilka de kompletterar varandra och synergier mellan dem, och åtgärda uppdelningar orsakade av administrativa gränser.

Många territoriella problem berör flera sektorer, och för att hitta effektiva lösningar krävs det ett integrerat angreppssätt och samarbete mellan olika myndigheter och intressenter. I detta hänseende kopplar begreppet "territoriell sammanhållning" samman ekonomisk effektivitet, social sammanhållning och ekologisk jämvikt, och hållbar utveckling sätts i själva centrum för utformningen av politiken.

Att erkänna vikten av den territoriella dimensionen är inte något nytt. Den har funnits i själva kärnan av EU:s strukturpolitik ända från början[1]. Även politiken inom ett flertal sektorer har en särskild territoriell inverkan och ibland har den inslag[2] som avser specifika territoriella problem.

Vad gäller strukturpolitik avgörs rätten till stöd huvudsakligen på regional nivå, och man har blivit allt mer medveten om behovet att utforma utvecklingsstrategier kring territoriernas respektive tillgångar, både deras fysiska, mänskliga och sociala kapital och deras naturtillgångar. Dessutom har EU:s strukturpolitik under årens lopp förespråkat ett sektorsövergripande och integrerat synsätt på ekonomisk och social utveckling i hela EU.

Vikten av territoriell sammanhållning betonades särskilt i gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen som antogs av rådet 2006, där det sades att ”främjandet av territoriell sammanhållning bör vara en del av ansträngningarna för att hela EU skall kunna bidra till agendan för tillväxt och sysselsättning”[3]. På samma sätt betonas det i gemenskapens strategiska riktlinjer för landsbygdsutvecklingen[4] att programmen för landsbygdsutveckling kan bidra till sammanhållningen mellan olika områden. Man har också i allt större utsträckning insett behovet av att främja samarbete, dialog och partnerskap mellan olika myndighetsnivåer samt mellan dessa nivåer och organisationer och människor som är direkt involverade i utvecklingen.

Strävandet efter territoriell sammanhållning skulle dock behöva ett klargörande av de många frågor som det berör. En gemensam insikt i dessa frågor skulle kunna bidra till en förbättring av styrelseformerna vad gäller sammanhållningspolitiken, att den blir mer flexibel, mer anpassbar till den lämpligaste territoriella skalan, att den bättre motsvarar lokala prioriteringar och behov och är bättre samordnad med annan politik på alla nivåer, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

Denna grönbok, som följer på slutsatserna från EU-ministrarnas informella möte om fysisk planering och regional utveckling i Leipzig den 24-25 maj 2007, i vilka kommissionen uppmanades att ”utarbeta en rapport om territoriell sammanhållning senast 2008”[5], utgör startsignalen till en debatt om territoriell sammanhållning i syfte att fördjupa förståelsen av detta begrepp och dess betydelse för politik och samarbete. Denna debatt äger rum utan att detta påverkar resultaten från kommissionens analys av budgetöversikten som sker parallellt. Grönboken berör inte några finansiella aspekter av sammanhållningspolitiken inom den aktuella finansieringsramen.

MOT EN MER BALANSERAD OCH HARMONISK UTVECKLING[6]

EU har ett unikt mönster när det gäller bosättning. Det finns cirka 5 000 städer[7] och nästan 1 000 storstäder[8] utspridda runtom i Europa och som fungerar som centrum för ekonomisk, social och kulturell verksamhet.

I detta relativt täta nätverk av städer finns det bara få metropoler. Endast 7 % av EU-befolkningen bor i städer med över fem miljoner invånare jämfört med 25 % i USA, och bara fem av EU:s storstäder finns med bland världens 100 största[9].

Detta bebyggelsemönster bidrar till livskvaliteten i EU, både för stadsbor som har nära till landsbygden och för de landsbygdsbor som inte har långt till olika tjänster. Det är också mer resurseffektivt eftersom det undviker megametropolernas ekonomiska nackdelar[10] och den höga energi- och markförbrukning som är typisk för oplanerad stadsutbredning[11]; nackdelar som kommer att bli större i och med att klimatförändringen och insatserna för anpassning till eller motverkande av den fortskrider.

Mönstret för näringsverksamhet är emellertid mycket mer ojämnt än bosättningen (karta 1). Att koncentrera verksamhet ger ekonomiska fördelar men det leder även till kostnader i form av trafikstockningar, höga fastighetspriser, social utslagning och föroreningar. Näringsverksamheten har under det senaste årtiondet fått en jämnare spridning i EU tack vare den höga tillväxten i Irland, Spanien och de nya medlemsstaterna (karta 2). Den har också spridits jämnare inom vissa länder, däribland de redan nämnda Irland och Spanien, men det finns fortfarande mycket överbelastade stadsområden och andra områden vars potential inte utnyttjas.

En mer balanserad och hållbar utveckling, vilket är underförstått i begreppet territoriell sammanhållning, skulle leda till en jämnare och mer hållbar användning av tillgångarna, ge ekonomiska fördelar tack vare mindre belastning och minska trycket på kostnader, vilket skulle vara till fördel både för miljön och livskvaliteten.

I sin World Development Report 2009 bekräftar Världsbanken att täthet, avstånd och uppdelning kan påverka tempot på den ekonomiska och sociala utvecklingen. EU står inför liknande problem. De politiska åtgärderna för att möta detta kan vara av tre slag, nämligen koncentration, sammankoppling och samarbete, vilket beskrivs nedan.

Dessutom har vissa regioner geografiska egenskaper som utgör särskilda utmaningar för den territoriella sammanhållningen. Dessa tas upp separat i sista avsnittet under denna rubrik.

Koncentration: att motverka skillnaderna i täthet

Som redan nämnts är näringsverksamheten runtom i EU mer koncentrerad än befolkningen. Det finns fördelar med sådan koncentration som ger högre avkastning från tätorter och från gruppering av vissa verksamheter på särskilda platser, inbegripet det stora utbudet på hälso- och sjukvårdstjänster och relativt god tillgång till högskolor och utbildningsmöjligheter. Detta återspeglas i en hög BNP per capita, produktivitet, sysselsättning samt forsknings- och innovationsverksamhet i förhållande till genomsnittet i landet i huvudstäder och i de flesta andra tätbefolkade storstäder.

Samtidigt finns det också ekonomiska nackdelar på grund av överbelastning och ett antal stadsdelar har stora problem med förfall och social utslagning. Detta återspeglas i en BNP per capita som är lägre än genomsnittet och i höga arbetslöshetssiffror, men även i enklaver av utslagning, brottslighet och social oro i många av de mer välmående städerna. Här bör man inrikta in sig på att minska tätorterna negativa externa effekter och se till att alla grupper kan dra fördel av en högspecialiserad och produktiv ekonomisk aktivitet.

Mellanstora regioner med fler små och medelstora städer kan också uppnå tilltagande avkastning om de inrättar solida nätverk av städer och utvecklar sina starka sidor på ett samordnat sätt. Städer i mellanstora regioner och på landsbygden tillhandahåller också väsentliga tjänster för den omgivande landsbygden.

I landsbygdsområden som ofta ligger längre bort från storstäder har små och medelstora städer ofta en viktigare uppgift än vad storleken skulle indikera. De tillhandahåller tjänster, inklusive nödvändig infrastruktur för att investera i människors och företagens anpassningsförmåga, som är avgörande för att undvika en avfolkning av landsbygden och säkerställa att dessa områden förblir attraktiva boendealternativ.

Även om näringsverksamheten till största delen koncentreras till städer och storstäder är landsbygdsområdena en väsentlig del av EU. Det är där de flesta naturtillgångarna och naturområdena finns (sjöar, skogar, Natura 2000-områden osv.) (karta 6), luften är av god kvalitet (karta 7) och de är ofta attraktiva och trygga för både boende och besökare.

Huvuduppgiften är att säkerställa en balanserad och hållbar territoriell utveckling av EU i dess helhet, genom att stärka den ekonomiska konkurrens- och tillväxtförmågan och samtidigt ta hänsyn till behovet att bevara EU:s naturtillgångar och garantera social sammanhållning. Detta innebär att man måste undvika alltför stor koncentration av tillväxten och underlätta tillgången till tätorternas tilltagande avkastning för alla geografiska områden.

Sammanlänkning av territorier: att motverka avstånd

Att länka samman territorier innebär idag mer än att se till att det finns bra intermodala transportförbindelser. Det kräver också adekvat tillgång till sådana tjänster som hälso- och sjukvård, utbildning och hållbar energi, Internet via bredband, tillförlitlig uppkoppling till energinätverk och starka band mellan företag och forskningscentrum. Detta är också väsentligt för att man ska kunna ta itu med de särskilda behoven hos mindre gynnade grupper.

Tillträde till integrerade transportsystem innebär byggande av vägar eller järnvägar mellan städer, inre vattenvägar, utveckling av intermodala transportkedjor och avancerade trafikstyrningssystem.

I de nya medlemsstaterna saknas goda vägförbindelser och det tar mycket längre tid att köra mellan storstäder än i EU som det såg ut före utvidgningen 2004 (s.k. EU-15) (karta 8). På samma sätt är bra järnvägsförbindelser ojämnt fördelade och i de flesta medlemsstaterna kan banorna inte klara höga hastigheter och behöver ofta lagas.

Den ojämna kvaliteten på landsvägsnätet och de allmän kommunikationerna innebär att det ofta tar lång tid att ta sig till flygplatserna (karta 9), medan sjötransporter som kan avlasta överbelastade vägar och minska koldioxidutsläppen är underutvecklade (karta 10).

En tillförlitlig tillgång till energi är lika viktig och den särskilda situationen för nätverk som är isolerade från EU-marknaden av geografiska (landsbygd, avlägsna områden, öar) eller historiska (t.ex. Baltikum) skäl, måste ägnas mer uppmärksamhet, för att garantera stabila och effektiva energileveranser. Förnybar energi och åtgärder för energieffektivitet kan erbjuda möjligheter för diversifiering och hållbar utveckling.

Tillgången till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som hälso- och sjukvård eller utbildning är ofta ett problem på landsbygden; i avlägsna regioner bor till exempel i genomsnitt 40 % av invånarna mer är 30 minuters bilfärd från ett sjukhus och 43 % bor mer än en timmes körväg från ett universitet (tabell 2). Särskilt i avlägsna områden måste man ännu utveckla IKT:s potential att tillhandahålla tillträde till hälso- och sjukvård eller utbildning via telemedicin och distansundervisning.

Höghastighetsanslutning till Internet, vilket har blivit väsentligt för många företag och människor, uppvisar fortfarande brister. År 2007 var hushållens tillgång till bredbands-Internet i bostaden i genomsnitt 15 procentenheter lägre på landsbygden än i städerna.

Samarbete: att åtgärda delningar

Problem med sammankopplingar och koncentration kan bara åtgärdas effektivt genom kraftfullt samarbete på olika nivåer. På samma sätt krävs det samarbete kring de miljöproblem som hänger samman med klimatförändringar, översvämningar, förlust av biologisk mångfald, föroreningar eller pendlande, eftersom dessa inte tar hänsyn till några slags gränser. Klimatförändringarna kommer förmodligen att leda till tätare och mer intensiva perioder av torka, bränder och översvämningar som berör alla regioner och länder i olika grad. Även problem som uppfattas som rent lokala, till exempel markföroreningar, har ofta sitt ursprung i mycket bredare gränsöverskridande processer.

På samma sätt kräver pendlande över regionala och även nationella gränser ofta samarbete mellan förvaltningar för att finna lösningar (t.ex. allmänna transportmedel) som begränsar de negativa externa effekterna.

Ekonomisk tillväxt i en globaliserad världsekonomi drivs i allt större utsträckning av flerfaldiga samarbetsstrukturer som omfattar offentliga och privata aktörer av olika slag. Detta gäller särskilt innovationspolitik som behöver engagera nya grupper, inklusive aktörer utanför företagsvärlden. Därför måste genomförandet av lokalbaserad tillväxtpolitik anpassas så att den återspeglar den nya verkligheten.

För att angripa dessa och andra problem effektivt behövs en politik i varierande geografisk skala, som i vissa fall kan innebära samarbete mellan närbelägna lokala myndigheter, i andra fall länder och i ännu andra fall EU och dess grannländer.

I ett antal medlemsstater har man inrättad storstadsorgan för att samla ett antal myndigheter på olika nivåer som ska ta itu med sådana frågor som ekonomisk utveckling, allmänna kommunikationer, tillgång till hälso- och sjukvård och högre utbildning och yrkesutbildning, luftkvalitet och sophantering, vilka alla överskrider regionsgränserna. Somliga storstadsregioner går inte bara över lokala och regionala gränser utan även nationella gränser, exempelvis i fallet Eurometropole Lille-Kortrijk-Tournai som omfattar storstäder på båda sidorna om den belgisk-franska gränsen.

De interna gränsregionerna i EU-15 har dragit fördelar av många års sammanhållningspolitik för att förbättra samarbetet över gränserna, exempelvis EUREGIO Rhein-Waal som inrättades av tyska och nederländska lokala myndigheter på ömse sidor om gränsen för att bland annat förbättra tillträdet till och kvaliteten och effektiviteten i den gränsöverskridande hälso- och sjukvården inom området. Detta är särskilt viktigt eftersom det saknas tydliga regler om tillträde till gränsöverskridande hälso- och sjukvård[12].

De nya medlemsstaternas gränsregioner och regionerna på varsin sida om den gamla järnridån har först nyligen börjat samarbeta. Det återstår mycket arbete med att utveckla en konsekvent politik för infrastruktur och ekonomiskt samarbete (karta 11). På liknande sätt tillämpas endast sällan en konsekvent utveckling för havsområden som utgör gränser.

Regionerna vid de yttre gränserna släpar efter ännu mer vad gäller ekonomisk utveckling och BNP per capita (tabell 3). Men söder och öster om EU finns det regioner som har ännu lägre BNP per capita, vilket tillsammans med hög befolkningsökning (karta 12 och 13) ger upphov till ett starkt migrationstryck.

Regioner med särskilda geografiska egenskaper

Det finns tre sorters regioner vars utveckling i vissa fall stöter på särskilda utmaningar, nämligen:

- Bergsregioner som ofta är gränsregioner och där mer än en tredjedel av befolkningen bor på landsbygden.

- Öregioner som i många fall består av berg och där mer än hälften av befolkningen också bor i en gränsregion. Öarna omfattar sex av de sju yttersta randområdena.

- De 18 glesbefolkade regionerna som alla är landsbygdsområden och nästan alla gränsområden.

Dessa regioner är inte de enda med särskilda egenskaper och gemensamma utmaningar, inte minst kustregionerna som utsätts för exploateringstryck och samtidigt risker på grund av den globala uppvärmningen, och de yttersta randområdena som måste hantera ett antal utmaningar som hänger samman med demografisk förändring och migration, tillgänglighet och regional integration[13].

Cirka 10 % av EU:s befolkning bor i bergsområden (tabell 4). Deras genomsnittliga BNP per capita motsvarar 80 % av EU:s genomsnitt, men för 25 % av de berörda överskrider den dock genomsnittet. I de flesta av dessa regioner ökade befolkningen mellan 1995 och 2004 eller förblev oförändrad. Bergsregionerna har många naturområden och ofta goda transportförbindelser, vilket gör att de är populära turistmål. Många har också goda tjänster på basnivå, fastän tillgången på dem varierar avsevärt mellan regionerna. Samtidigt medför klimatförändringen, det faktum att de är beroende av ett begränsat antal ekonomiska verksamheter, trycket från turismen och förlusten av biologisk mångfald stora utmaningar.

Ungefär 3 % av EU:s befolkning, dvs. 14 miljoner, bor i öområden. Deras mångfald gör det svårt att generalisera. Regionerna varierar mycket vad gäller befolkningsstorlek och BNP per capita. Ökningen av deras BNP har också skilt sig åt och återspeglar skillnaderna i ekonomisk struktur, där vissa är helt beroende av turism och andra har mycket diversifierade tjänstesektorer. I de flesta av dessa regioner ökade befolkningen mellan 1995 and 2004. Många öar har dock fortfarande svårigheter eftersom de är svårtillgängliga, har små marknader och höga kostnader för tillhandahållandet av grundläggande offentliga tjänster och energi.

Det är inte många av EU:s invånare som bor i glesbebyggda områden, bara 2,6 miljoner sammanlagt: BNP per capita varierar mellan väl under EU-genomsnittet till väl över det. Även om invånarantalet i de flesta av dessa regioner var stabilt mellan 1995 och 2004, minskade befolkningen med 5 % i tre av dem. Gles befolkning, perifert läge och strukturella svagheter som beroende av den primära sektorn är faktorer som i dessa regioner tillsammans utgör ett betydande utvecklingshinder.

Territori ELL SAMMANHÅLLNING I DEBATTEN OCH I PRAKTIKEN PÅ GEMENSKAPSNIVÅ OCH I MEDLEMSSTATERNA

Även om det förekommer vissa undantag är det för det mesta inte just regionernas natur som den beskrivits ovan som avgör om EU beviljar stöd. EU:s strukturpolitik har visserligen riktats mot mindre gynnade regioner i syfte att utveckla deras tillgångar och potentiella komparativa fördelar eller åtgärda eventuella hinder mot tillväxt som orsakas av deras särskilda egenskaper, men det är mindre tydligt hur de flesta av gemenskapens övriga åtgärder inverkat på den territoriella sammanhållningen.

Territori ell sammanhållning i programmeringen av EU:s politik...

Det är viktigt att samordna politiken för olika sektorer och olika territorier så att synergieffekterna blir så stora som möjligt och eventuella konflikter undviks. Det är också viktigt att föra en debatt om territoriell sammanhållning för att belysa frågorna och främja vidare analys, inte bara inom de mer självklara politikområdena som anges nedan utan också mer allmänt.

- Transportpolitiken har uppenbar betydelse för territoriell sammanhållning eftersom den påverkar var näringsverksamheten etableras och var människor väljer att bo. Den har en särskilt viktig roll för att förbättra förbindelserna till och inom mindre utvecklade regioner.

- Energipolitiken bidrar till den territoriella sammanhållningen genom att utveckla en fullt integrerad inre marknad för gas och el. Dessutom bidrar energieffektivitetsåtgärder och politiken för förnybar energi till den hållbara utvecklingen i hela EU och kan tillhandahålla långsiktiga lösningar i isolerade regioner.

- Lika viktig är tillgången till höghastighetsanslutning till Internet eftersom detta får allt större betydelse för konkurrenskraft och social sammanhållning.

- Den första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken och det stöd som den ger till lantbrukare har också stor betydelse för territorierna via de verksamheter och inkomster som därmed vidmakthålls i landsbygdsområden och genom främjandet av sund markförvaltning.

- Den europeiska sysselsättningsstrategin som ingår i Lissabonstrategin utgör ett viktigt bidrag till utvecklingen av mänskliga resurser genom att man i olika geografiska områden får bättre utbildning och förvärvar nya färdigheter. Dessutom ingår territoriell sammanhållning som ett av de tre övergripande målen i sysselsättningsriktlinjerna.

- För havsområden är konkurrerande anspråk på användning av havet en stor fråga. Det finns separata system för fiske, vattenbruk, bevarande av havsdäggdjur, fartygstrafik, olja och gas och gruvdrift till havs som är utformade för att lösa konflikter inom sektorerna, men inte mellan dem. En integrerad havspolitik på EU-nivå är under utarbetande för att lösa dessa samordningsproblem och säkerställa en hållbar utveckling av havsområdena.

- Miljöpolitiken påverkar på många sätt var näringsverksamheten etableras. Regelkrav kan påverka planeringen av markanvändning. För att på ett effektivt sätt uppnå politiska målsättningar och standarder arbetar regioner och intressenter tillsammans, till exempel inom ramen för gemenskapens handlingsplan för biologisk mångfald och den gemensamma styrningen av Natura 2000.

- Tillgång till högkvalitativ forskning och möjligheten att delta i transnationella projekt har en allt viktigare inverkan på regional utveckling. Den territoriella dimensionen i forskningspolitiken har förkroppsligats genom inrättandet av det Europeiska forskningsområdet ( European Research Area , ERA) där forskare kan flytta, interagera och samarbeta på ett öppet sätt.

- Konkurrenspolitiken kan påverka hur näringsverksamheten fördelas över området genom att se till att regionalstöd koncentreras till de mest missgynnade områdena och genom att anpassa stödnivån till problemens art och storlek.

… och i debatten mellan medlemsstaterna

Sedan mitten av 1990-talet har den territoriella sammanhållningen debatterats inom EU mellan regeringarna, huvudsakligen av ministrarna med ansvar för fysisk planering. År 1990 ledde denna debatt till att man antog den regionala utvecklingsplaneringen i ett europeiskt perspektiv ( European Spatial Development Perspective , ESDP) vilken i sin tur ledde till ett antal viktiga initiativ som den första omgången transnationella samarbetsprogram inom INTERREG och inrättandet av ett europeiskt observationsorgan för regional utvecklingsplanering ( European Spatial Planning Observatory Network , ESPON).

Tills nyligen har debatten emellertid inte framskridit så lång som den kunde ha gjort. Det beror kanske delvis på att medlemsstaterna har varit av den uppfattningen att man kunde ifrågasätta nationell eller regional behörighet i frågor som markanvändning och utvecklingsplanering. Det bör klargöras att det finns ingen som helst avsikt att ifrågasätta nationell och regional behörighet på dessa områden. Dessa frågor omfattas inte av den debatt som denna grönbok avser inleda.

I och med att den territoriella agendan antogs i Leipzig i maj 2007 betonade EU:s ministrar för fysisk planering och utveckling behovet att eftersträva hållbar ekonomisk tillväxt, nya jobbtillfällen och social och ekologisk utveckling i alla EU-regioner, alltmedan man säkerställer ”bättre levnadsvillkor och livskvalitet med lika möjligheter oavsett var människor bor”[14]. Den territoriella agendan, och det första handlingsprogrammet för dess genomförande som antogs på Azorerna i november 2007, har på så sätt gett ny impuls till debatten genom att fastställa sex territoriella prioriteringar (från regionala innovationsklustrar till miljöstrukturer och kulturella tillgångar, från polycentrisk utveckling till nya former av partnerskap och territoriella styrformer) och de insatser som behövs för att genomföra dem.

I samband med detta uppmanade kommissionen medlemsstaterna 2007 att svara på en undersökning om utformningen och genomförandet av territoriell sammanhållning i nationell praxis (se bilaga).

DEBATTFRÅGOR

Frågorna nedan täcker huvudpunkterna i denna grönbok och bestämmer räckvidden på den debatt som man eftersträvar. Kommissionen kommer att sammanfatta debatten under senvåren 2009.

1. Definition

Territoriell sammanhållning framhäver nya frågor och ger ny tyngd åt dem som redan finns.

- Vilken är den lämpligaste definitionen av territoriell sammanhållning?

- Vilka ytterligare element skulle den tillföra till det nuvarande synsättet på ekonomisk och social sammanhållning såsom den tillämpas av Europeiska unionen?

2. Insatser till förmån för territorierna: skala och räckvidd

Territoriell sammanhållning betonar behovet av ett integrerat tillvägagångssätt för att ta itu med problem i en lämplig geografisk skala, där det kan behövas att myndigheter på lokal, regional eller till och med nationell nivå samarbetar.

- Finns det någon uppgift för EU för att främja territoriell sammanhållning? Hur kan den uppgiften definieras mot bakgrund av subsidiaritetsprincipen?

- Hur mycket bör den territoriella skalan på politiska åtgärder variera i förhållande till problemens art?

- Kräver områden med särskilda geografiska egenskaper särskilda politiska åtgärder? I så fall vilka?

3. Bättre samarbete

Ökat samarbete över regionala och nationella gränser leder till frågor kring styrformer.

- Vilken uppgift bör kommissionen ha när det gäller att främja och stödja territoriellt samarbete?

- Behövs det nya former för territoriellt samarbete?

- Behöver man utarbeta nya lagstiftnings- och styrningsverktyg för att underlätta samarbete, däribland längs de yttre gränserna?

4. Bättre samordning

Bättre territoriell sammanhållning förutsätter bättre samordning mellan åtgärder inom olika sektorer och territorier samt bättre samstämmighet mellan åtgärder till förmån för territorier.

- Hur kan samordningen mellan åtgärder till förmån för territorier och olika sektorer bli bättre?

- Vilka åtgärder till förmån för sektorer bör utformas med större hänsyn till sin territoriella inverkan? Vilka verktyg kan utarbetas i detta hänseende?

- Hur kan samstämmigheten i territoriella åtgärder bli bättre?

- Hur kan gemenskapens och medlemsstaternas politik kombineras bättre för att bidra till den territoriella sammanhållningen?

5. Nya territoriella partnerskap

Strävandet efter territoriell sammanhållning kan också innebära bredare deltagande i utformningen och genomförandet av politiska åtgärder.

- Kräver strävandet efter territoriell sammanhållning att nya aktörer, exempelvis företrädare för den sociala ekonomin, lokala intressenter, frivilligorganisationer och icke-statliga organisationer deltar?

- Hur kan man uppnå den eftersträvade deltagarnivån?

6. Bättre förståelse av territoriell sammanhållning

- Vilka kvalitativa eller kvantitativa indikatorer bör tas fram på EU-nivå för övervakning av drag och trender i territoriell sammanhållning?

Kommissionen uppmanar alla intresserade parter att lämna in kommentarer på frågorna i denna grönbok. Svar och kommentarer bör skickas in senast den 28 februari 2009 till

Europeiska kommissionenGeneraldirektoratet för regionalpolitikGrönboken om territoriell sammanhållning

CSM1 4/161

B-1049 Bryssel

Eller via e-post till

REGIO-GreenPaper-Territorial@ec.europa.eu

Om avsändarna ger sitt tillstånd kommer de bidrag som skickats in elektroniskt att läggas ut på grönbokens webbplats tillsammans med avsändarens kontaktuppgifter.

[1] Termen ”EU:s strukturpolitik” syftar huvudsakligen på åtgärder via Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska strukturfonden, sammanhållningsfonden, fonden för landsbygdsutveckling och fiskerifonden.

[2] Till exempel de särskilda bidragssystemen för de mest perifera regionerna och för vissa små öar i Grekland.

[3] EUT L 291, 21.10.2006, s. 29.

[4] EUT L 55, 25.2.2006, s. 26.

[5] http://www.bmvbs.de/Anlage/original_1005349/Conclusions-of-the-German-EU-Council-Presidency-accessible.pdf

[6] För en förklaring av den territoriella typologi som används i detta avsnitt, se SEK (2008) 2550.

[7] Befolkning på mellan 5 000 och 50 000.

[8] Befolkning över 50 000.

[9] www.citypopulation.de.

[10] Se OECD, 2007, Competitive Cities in the Global Economy .

[11] Se Peter Newman och Jeffrey Kenworthy, 1999, Sustainability and Cities. Island Press.

[12] Förslag till direktiv om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård KOM(2008) 414.

[13] Dessa tas upp i ett separat meddelande som är avsett att antas i mitten av oktober 2008.

[14] Territorial Agenda of the European Union, Leipzig 24-25 maj 2007.