1.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 148/1

(1)

Genom sitt beslut av den 12 maj 2009 i ärende C 43/2008 (3) (nedan kallat beslutet från maj 2009) godkände kommissionen på grundval av den omstruktureringsplan som hade lagts fram den 30 april 2009 (nedan kallad omstruktureringsplanen från april 2009) på vissa villkor ett riskskydd på 5 miljarder euro till förmån för WestLB AG (4) (nedan kallat WestLB), Landesbank Nordrhein-Westfalen, för en portfölj strukturerade värdepapper (nedan kallad Phoenixportföljen).

(2)

Den 23 september 2009 anmälde Tyskland till kommissionen ytterligare stöd till förmån för WestLB i form av ett tidsbegränsat riskskydd på 6,4 miljarder euro för bestämda trancher i Phoenixportföljen och åtog sig att anmäla en ändrad omstruktureringsplan.

(3)

Genom sitt beslut av den 7 oktober 2009 i ärende N 531/2009 (5) förklarade kommissionen att det tidsbegränsade riskskyddet kunde anses utgöra ett undsättningsstöd som var förenligt med den inre marknaden.

(4)

Den 10 december 2009 anmälde Tyskland en räddningsåtgärd för WestLB i form av överföring av tillgångar till den nybildade avvecklingsenheten (Erste Abwicklungsanstalt, nedan kallad EAA). Denna åtgärd kallas nedan den första överföringen av tillgångar. Samtidigt överlämnade Tyskland också en ändrad omstruktureringsplan för WestLB (nedan kallad omstruktureringsplanen från december 2009). Den första överföringen av tillgångar ersatte åtgärden av den 23 september 2009 och innebar att beslutet av den 7 oktober 2009 förlorade sitt syfte.

(5)

För att säkra den finansiella stabiliteten godkände kommissionen genom beslut av den 22 december 2009 i ärende C 40/2009 (6) (nedan kallat beslutet från december 2009) den första överföringen av tillgångar för en period av sex månader. Genom samma beslut inledde kommissionen på grund av sina tvivel beträffande huruvida denna åtgärd var förenlig med den inre marknaden det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(6)

I december 2009 överlät kommissionen åt externa experter att värdera de värdeminskade tillgångar som WestLB hade överfört till EAA. Experterna utgjordes av Société Générale, Bangert Research och professor Wim Schoutens.

(7)

Den 1 februari 2010 överlämnade Tyskland sina kommentarer till kommissionens resonemang i beslutet från december 2009.

(8)

Genom beslut av den 22 juni 2010 i ärende N 249/2010 (7) (nedan kallat beslutet från juni 2010) förlängde kommissionen det tillfälliga godkännandet av den första överföringen av tillgångar för att säkra den finansiella stabiliteten fram till antagandet av det slutliga beslutet om den första överföringen av tillgångar och omstruktureringsplanen från december 2009.

(9)

Den 29 oktober 2010 överlämnade kommissionen till Tyskland en utförlig rapport om värderingen av de tillgångar som omfattades av den första överföringen.

(10)

Den 5 november 2010 antog kommissionen ett beslut om att utvidga det formella granskningsförfarandet beträffande den första överföringen i ärende C 40/2009 (8) (nedan kallat beslutet från november 2010). I beslutet från november 2010 uppgav kommissionen att den hyste ytterligare tvivel om huruvida den första överföringen av tillgångar var förenlig med den inre marknaden.

(11)

I november 2010 överlämnande Tyskland sina synpunkter i ärendet, vilka kompletterades den 21 december 2010. Kommissionen mottog inga synpunkter från berörda parter.

(12)

Den 21 december 2010 beslutade kommissionen att skjuta fram datumet för när Westdeutsche ImmobilienBank AG (9) (nedan kallad WestImmo) inte skulle få inleda någon ny affärsverksamhet (10).

(13)

Den 15 februari 2011 överlämnade Tyskland en ändrad omstruktureringsplan för WestLB (nedan kallad omstruktureringsplanen från februari 2011).

(14)

Den 15 april 2011 överlämnade Tyskland till kommissionen en resultatrapport från den avyttringsförvaltare som hade tillsats efter beslutet från maj 2009, och en ny omstruktureringsplan för WestLB (nedan kallad den nya omstruktureringsplanen).

(15)

Den 23 juni 2011 enades den tyska myndigheten för stabilisering av finansmarknaderna (Bundesanstalt für Finanzmarktstabilisierung, nedan kallad FMSA), samtliga WestLB:s aktieägare och EAA om alla detaljer beträffande avvecklingen av WestLB och ansvarsfördelningen mellan aktieägarna (nedan kallad principöverenskommelsen  (11)).

(16)

Den 30 juni 2011 överlämnade Tyskland till kommissionen en slutlig version av den nya omstruktureringsplanen som grundades på principöverenskommelsen (nedan kallad omstruktureringsplanen från juni 2011).

(17)

Den 28 oktober 2011 begärde Tyskland att kommissionen skulle skjuta upp fristen för när WestLB var tvunget att upphöra med ny affärsverksamhet till den 29 februari 2012 (WestLB fick enligt beslutet från maj 2009 inte inleda någon ny affärsverksamhet efter den 1 januari 2012). Denna begäran framfördes av försiktighetsskäl om beslutet från maj 2009 inte skulle komma att ersättas av ett nytt beslut senast den 1 januari 2012.

(18)

Den 28 oktober 2011 överlämnade Tyskland utförliga upplysningar om ytterligare en stödåtgärd till förmån för WestLB i form av en andra överföring av tillgångar till EAA (nedan kallat påfyllningen).

(19)

Den 21 november 2011 överlämnade Tyskland uppdaterade uppgifter om omstruktureringsplanen från juni 2011.

(20)

Den 1 december [2011] överlämnade Tyskland upplysningar om storleken på det tillfälliga kortfristiga likviditetsstöd som WestLB hade beviljats fram till och med den 30 juni 2012.

(21)

Den 8 december 2011 anmälde Tyskland en slutlig åtagandekatalog till kommissionen.

(22)

Den 13 december 2011 bekräftade Tyskland att Helaba Landesbank Hessen-Thüringen (nedan kallad Helaba) skulle överta den s.k. Verbundbank, en enhet som inom ramen för omstruktureringen som ska avskiljas från WestLB.

(23)

Stödmottagare är WestLB, dvs. Landesbank Nordrhein-Westfalen med säte i Düsseldorf. Aktieägare är Sparkassenverband Westfalen-Lippe (nedan kallad SVWL), Rheinische Sparkassen- und Giroverband (nedan kallad RSGV, tillsammans kallas nedan SVWL och RSGV sparbanksföreningarna), delstaten Nordrhein-Westfalen (nedan även kallad NRW) och Landschaftsverband Rheinland (nedan kallat LVR) och Landschaftsverband Westfalen-Lippe (nedan kallat LWL). Fonden för stabilisering av det finansiella systemet i Tyskland (nedan kallad SoFFin), som förvaltas av FMSA, har ett passivt ägande i WestLB AG.

(24)

WestLB:s viktigaste finansdata har sammanfattas i nedanstående tabell:

Tabell 1

WestLB:s viktigaste finansdata

(25)

WestLB är ålagd att fungera som centralbank för sparbankerna och ska utgöra en länk till finansmarknaderna för de regionalt verksamma sparbankerna i delstaterna Nordrhein-Westfalen och Brandenburg. Banken erbjuder sina tyska och internationella kunder, som består av såväl företagskunder som institutionella och offentliga kunder, ett stort utbud av produkter och tjänster, bl.a. utlåning, skräddarsydd strukturerad finansiering, kapitalmarknadsverksamhet, kapitalförvaltning och betaltjänster.

(26)

Tyngdpunkten i WestLB:s verksamhet har förändrats över tid. Ursprungligen inskränktes WestLB:s verksamhet till dess roll som girocentral för sparbanker, men banken har sedan dess mer och mer blivit en investeringsbank. Sedan 2001, då dess offentliga verksamhet skildes från dess konkurrensutsatta verksamhet, har WestLB genomgått en omstruktureringsfas (12).

(27)

På senare tid har omfattande investeringar i strukturerade värdepapper, som fram till 2007 till viss del utfördes av okonsoliderade specialföretag, lett till stora förluster och ett stigande behov av kapital, trots att redovisningsstandarderna blev mindre strikta till följd av finanskrisen. Därför beviljade Tyskland och aktieägarna WestLB ett riskskydd för Phoenixportföljen (13) 2008 och kom i november 2009 överens om att inrätta en avvecklingsenhet (EAA) och till denna överföra tillgångar till ett nominellt värde av cirka 77,5 miljarder euro och kapital på cirka 3 miljarder euro.

(28)

År 2008 överförde WestLB en portfölj strukturerade värdepapper till ett specialföretag med namnet Phoenix Light, ett bolag med begränsat ansvar bildat enligt irländsk rätt, och avlägsnade därmed värdepapper (14) till ett nominellt värde av totalt cirka 23 miljarder euro ur WestLB:s balansräkning. Specialföretaget säkrades med hjälp av garantier från WestLB, som meddelades den 8 februari 2008, om täckning av eventuella betalningsinställelser på upp till 5 miljarder euro (nedan kallat riskskyddet för Phoenixportföljen), och godkändes genom beslutet från maj 2009 (15). Riskskyddet består av två separata garantier:

(29)

Den 24 november 2009 kom Tyskland och WestLB:s aktieägare överens om de praktiska detaljerna för att inrätta en avvecklingsenhet (EAA) i enlighet med den tyska lagen om stabilisering av finansmarknaderna (Finanzmarktstabilisierungsfondsgesetz, nedan kallad FMStFG) för att kunna avknoppa en portfölj med riskexponeringar och icke-strategiska affärsområden. WestLB:s aktieägare godkände formellt avtalet den 11 december 2009.

(30)

Den första åtgärden för att överföra tillgångar (16) bestod av ett kapitaltillskott på 3 miljarder euro, fortsatta garantier från WestLB:s aktieägare och en överföring av tillgångar som helst ska delas upp. Dessutom avslutades inte riskskyddet för Phoenixportföljen på 5 miljarder euro, utan skyddet överfördes till EAA. Hade riskskyddet inte överförts hade EAA behövt ytterligare kapital på 5 miljarder euro för att överta Phoenixportföljen.

(31)

För att bilda EAA var SoFFin tvunget att ge WestLB ett kapitaltillskott på 3 miljarder euro (nedan kallat kapitaltillskottet). Kapitaltillskottet genomfördes i tre trancher: en den 23 december 2009 (672 miljoner euro), en den 4 januari 2010 (1,5 miljarder euro) och en den 30 april 2010 (828 miljoner euro). Kapitalet sköts till i form av ett passivt innehav, som efter den 1 juli 2010 kan omvandlas till stamaktier. Enligt avtalet får SoFFin inte inneha en majoritet av aktierna i företaget.

(32)

Enligt avtalsvillkoren betalas en årlig ersättning på 10 % för det passiva ägandet om WestLB uppvisar en tillräckligt stor vinst under året enligt HGB (17). Vid en förlust betalas ingen ersättning ut, och det passiva ägandet bidrar på samma villkor till att täcka förlusten. Sedan tillskottet av det passiva ägandet har WestLB enligt HGB antingen uppvisat förlust (2009) eller inte uppvisat någon vinst (2010). Därför har hittills ingen ersättning betalats ut, och det passiva ägandet har bidragit till att täcka förluster på cirka 1 miljard euro.

(33)

Samtidigt som EAA bildades garanterade WestLB:s aktieägare att de skulle täcka de förluster som uppstod till följd av överföringen av tillgångar. Alla EAA:s förluster som överstiger det överförda kapitalet måste enligt lagen om inrättandet av en marknadsstabiliseringsfond (nedan kallad FMStFG) täckas av WestLB:s aktieägare och av FMSA.

(34)

Därför beviljade WestLB:s aktieägare en uttrycklig garanti på totalt 1 miljard euro, fördelat på NRW (482 miljoner euro), sparbanksföreningarna (501 miljoner euro), LVR och LWL (17 miljoner euro). Mot bakgrund av att det eventuellt kunde bli nödvändigt att täcka ytterligare förluster kom WestLB:s aktieägare överens om att begränsa RSGV:s och WLSGV:s skyldigheter till en ersättning av förluster på upp till 4 miljarder euro. Med tanke på den garanti på 501 miljoner euro som sparbanksföreningarna har beviljat begränsas således RSGV:s och WLSGV:s del av ansvaret för att täcka förlusterna till högst 4,5 miljarder euro. För tillhandahålla dessa 4 miljarder euro kan RSVG och WLSGV under en period av 25 år bygga upp lämpliga reserver för denna skyldighet. De eventuella förluster som överstiger såväl EAA:s eget kapital som garantierna ska bäras av FMSA och NRW (18).

(35)

Överföringen av giftiga och icke-strategiska tillgångar (och skulder) skedde i två steg. I ett första steg överfördes värdepapper (särskilt mezzaninpapper och andra strukturerade värdepapper) till ett totalt bokfört värde på cirka 6,2 miljarder euro och skulder till ett bokfört värde på cirka 5,5 miljarder euro till EAA inom ramen för en uppdelning som hade förtecknats i handelsregistret den 23 december 2009 (19). I ett andra steg överfördes den 30 april 2010 de resterande portföljerna var för sig eller tillsammans till EAA (20).

(36)

Transaktionen var utformad på ett sådant sätt att WestLB retroaktivt gynnades av överföringen. Det bokförda värdet på de värdepapper som överfördes den 23 december 2009 fastställdes på grundval av överföringsbalansdagen (den 31 december 2008/den 1 januari 2009), medan det bokförda värdet för de resterande delar av portföljen som överfördes den 30 april 2010 beräknades på grundval av överföringsbalansdagen (den 31 december 2009/den 1 januari 2010).

(37)

Portföljen består av tillgångar till ett nominellt värde av 77 miljarder euro (bokfört värde den 31 december 2009 på 68,117 miljarder euro (21)) och utgörs av en rad olika kreditinstrument, vanliga lån (22), strukturerade värdepapper och derivat. Portföljen består även av skulder på 22,1 miljarder euro som omfattas av äldre regler (s.k. grandfathering) som bokförts enligt det s.k. uppdelningsavtalet. Tre grundläggande typer av tillgångar överfördes till EAA:

Dessutom var tillgångarna delvis föremål för derivathandel (dvs. en ränte- och/eller valutaswapp är knuten till värdepapperet eller krediten). Vissa rena CDS-exponeringar överfördes och utgör andelen derivat i portföljen.

(38)

Medan några av tillgångarna, utgivarna, motparterna eller delmarknaderna kunde klassificeras som värdeminskade respektive störda, var detta i många fall inte möjligt. Tyskland har klassificerat 4,2 miljarder euro (cirka 6 % av de totala tillgångarna) som ”likvida medel”, vilket betyder att de fortfarande tillhör fungerande marknader (24).

(39)

När EAA bildades hade det nettotillgångar på totalt 3,267 miljarder euro. Dessa tillgångar bestod i sin tur av 3 miljarder euro i kapital och av 267 miljoner euro i form av en intern skuld till följd av kreditlänkade obligationer (CLN) inom portföljen European Super Senior.

(40)

För att kunna förvalta tillgångarna ingick EAA och WestLB ett serviceavtal för en period av tre år. Inom ramen för detta avtal tillhandahåller WestLB portföljförvaltningstjänster till EAA. Huvudsyftet är att hela portföljen så småningom ska upplösas och riskerna minimeras. Inledningsvis är WestLB EAA:s enda refinansierings- och derivatmotpart.

(41)

Tyskland gjorde en värdering av båda delarna av den avknoppade portföljen, den första delen på balansdagen den 30 september 2009 och den andra delen på balansdagen den 31 mars 2010 (se tabell 2 för en översikt). Enligt Tysklands uppgifter uppgick det verkliga ekonomiska värdet av de totala tillgångarna till 62,727 miljarder euro, vilket låg 5,389 miljarder euro under tillgångarnas bokförda värde (25). Både Blackrock (26) och Deutsche Bundesbank (27) betecknade denna värdering som tillräckligt försiktig. För fastställa storleken på det beviljade statliga stödet drog Tyskland av skillnaden mellan det verkliga värdet och det bokförda värdet (5,389 miljarder euro) från EAA:s startkapital (28) (3,267 miljarder euro, skillnaden mellan de bokförda tillgångarna och skulderna), vilket resulterade i en nettodifferens mellan överföringsvärdet och det verkliga ekonomiska värdet på 2,123 miljarder euro.

(42)

I likhet med Tyskland koncentrerade kommissionen sig i sin beräkning av stödbeloppet på nettodifferensen mellan överföringsvärdet och de överförda tillgångarnas och skuldernas verkliga ekonomiska värde (nedan kallat transferdeltavärdet).

(43)

Kommissionen gjorde i samarbete med externa experter (Société Générale, Bangert Research och professor Wim Schoutens) en bedömning av Tysklands värdering. Resultatet av bedömningen, som närmare beskrivs i beslutet från november 2010 (29), ledde till slutsatsen att transferdeltavärdet vid en försiktig beräkning låg 1,606 miljarder euro högre än vad Tyskland hade angett (5,389 miljarder euro). Det verkliga ekonomiska värdet på 6,949 miljarder euro låg med andra ord under överföringsvärdet (30). Vid värderingen av vissa låns verkliga ekonomiska värde noterade experterna vissa skillnader, särskilt på delportföljsnivå (för den totala värdepappersportföljen cirka 600 miljoner euro), vilket tillskrevs en avvikande uppskattning av hur stora störningarna var på dessa marknader. Till skillnad från WestLB klassificerade exempelvis experterna flera marknader för vanliga lån som fungerande marknader, så att marknadsvärdet följaktligen antogs vara det verkliga ekonomiska värdet. För det andra konstaterades skillnader i samband med de lån som WestLB hade överfört, vilket berodde på stora skillnader vid värderingen av förlustandelen vid fallissemang (LGD) (i hela kreditportföljen på 1 miljard euro). Stora skillnader konstaterades även i fråga om vissa delkategorier av portföljen med strukturerade värdepapper, men nettoeffekterna av dessa verkar ha kompenserats.

(44)

Tyskland överlämnade dessutom potentiella minusposter och argument för att visa att transferdeltavärdet var lägre än noll.

Följande tabell från beslutet från november 2010 innehåller en sammanfattning av resultatet för varje delportfölj.

Tabell 2

Resultat av den första överföringen av tillgångar enligt beslutet från november 2010

(45)

I omstruktureringsplanen från juni 2011 presenteras en kontrollerad avveckling av WestLB, för vilken det krävs en rad undsättningsåtgärder. För det första planerar Tyskland att överföra WestLB:s resterande tillgångar och skulder till EAA. För det andra planerar man att ersätta kapital, överta WestLB:s och i förekommande fall dess efterföljares (nedan kallad SPM-Bank) driftskostnader och likvidationskostnader. För det tredje planerar man att vidta lämpliga åtgärder för att trygga likviditeten under omvandlingsfasen.

(46)

I omstruktureringsplanen från 2011 planeras en fortsatt överföring av resterande tillgångar och skulder, inklusive exponeringar och derivat utanför balansräkningen, från WestLB till EAA (nedan kallad den andra överföringen av tillgångar). Samtliga WestLB:s tillgångar och skulder, som antingen har sålts till tredje part eller har blivit en del av Verbundbank, kommer den 30 juni 2012 att övertas av EAA (31). Efter överföringen kommer WestLB inte att ha några banktillgångar där man själv står för risken (med undantag av det egna kapitalet i SPM-Bank).

(47)

Hela portföljen diskuterades med kommissionen och sammanfattades sedan av Tyskland på grundval av följande detaljerade siffror:

Tabell 3

Resultatet av den andra överföringen av tillgångar (miljarder euro)

(48)

Vad gäller marknadsvärdet på de tillgångar och skulder som är föremål för den andra överföringen av tillgångar till EAA konstaterar Tyskland att marknadsvärdet är högre än de värden som anges i tabell 3. Tyskland uppger bland annat att marknadsvärdet på tillgångarna uppgår till totalt [120–150] miljarder euro och marknadsvärdet på skulderna till [120–150] miljarder euro. Tyskland hävdar att WestLB:s resterande portfölj redan sanerades genom den första överföringen och endast innehåller tillgångar som verkligen kan återvinnas. Tyskland bekräftar i synnerhet att portföljen uteslutande består av värdepapper och derivat, som ska värderas till sitt respektive marknadsvärde, respektive lån och andra finansiella instrument, för vilka det inte finns någon etablerad marknad och som därför ska värderas enligt den diskonterade kassaflödesmetoden. Portföljen består endast i begränsad omfattning (mindre än 1 miljard euro) av värdepapper som kan klassificeras som internationell statsfinansiering eller internationella statspapper.

(49)

Efter samråd med kommissionen hävdade Tyskland likväl att blotta storleken på hela portföljen gjorde att man för vissa delar av portföljen, nämligen för kreditportföljen och andra jämförbara illikvida tillgångar på cirka [40–70] miljarder euro, var tvungen att ta hänsyn till en portföljeffekt. Om WestLB verkligen var tvungen av sälja hela portföljen senast den 30 juni 2012 skulle ett allt för stort utbud påverka det enskilda marknadsvärdet. På grundval av den information som erhållits ansåg Tyskland att man i så fall skulle beräkna portföljens marknadsvärde genom att göra ett påslag på 2–5 % på det enskilda marknadsvärdet.

(50)

Enligt omstruktureringsplanen från juni 2011 kunde den andra överföringen av tillgångar till EAA omfatta WestImmo, som för att förbättra sin egen ställning på marknaden kommer att överföra tillgångar till EAA. WestImmo kommer i fortsättningen endast att bedriva pantbrevsverksamhet under namnet Pfandbriefbank (preliminär arbetsbeskrivning). Mot bakgrund av förverkligandet av dessa planer skulle en stor del av WestImmos tillgångar och skulder kunna avskiljas och överföras till EAA under första halvåret 2012. Denna s.k. Carve-out-portfölj skulle uppgå till cirka [5–10] miljarder euro och – på delportföljnivå – omfatta en portfölj med kommersiella fastigheter utan säkerhet, en portfölj med tillgångar i Japan och en portfölj med obligationer och hypotekslån till privatkunder på [2–4] miljarder euro som redan gemensamt hade överförts till EAA inom ramen för den första överföringen och som för tillfället fungerar som säkerhet i en pantbrevspool. Efter överföringen kommer WestImmo att bli en betydligt mindre bank och inledningsvis ha tillgångar på cirka [16–23] miljarder euro. Kan Westimmo inte avyttras före den 30 juni 2012 kommer även dessa resterande tillgångar att överföras till EAA. Därför måste hänsyn även tas till det belopp som anges i skäl 51.

(51)

Den s.k. Carve-out-portföljen diskuterades med kommissionen och lades sedan fram av Tyskland grundat på detaljerade uppgifter. Den kan sammanfattas på följande sätt:

Tabell 4

Värdering av WestImmos tillgångar i form av den s.k. Carve-out-portföljen (i miljarder euro)

(52)

Tyskland förklarade ingående varför värderingen av tillgångarna i WestImmos s.k. Carve-out-portfölj bör betraktas som tillräckligt försiktig. Tyskland uppgav 1) att cirka en tredjedel av portföljen bestod av kortfristiga exponeringar, 2) att de underliggande säkerheterna var stabila och 3) att värderingen av tillgångarna hade skett nyligen.

(53)

WestLB planerar dessutom att avyttra WestImmos pantbrevsbank senast den 30 juni 2012. Lyckas inte avyttringen måste samtliga WestImmos tillgångar och skulder överföras till EAA. Det uppskattade riskrelevanta redovisade värdet (inklusive Carve-out-portföljen) uppgick i juni 2011 till [20–26] miljarder euro. Denna portfölj består i huvudsak av hypotekslån för kommersiella fastigheter och till privatkunder. Enligt Tyskland täcktes stora delar av den ursprungliga portföljen redan av den första överföringen av tillgångar av urvalsprocessen för påfyllning, vilket innebar att den resterande delen har sanerats och marknadsvärdet motsvarar det bokförda värdet. Dessutom användes portföljen med kommersiella fastigheter i första hand för emittering av pantbrev och har därmed ett marknadsvärde som räcker för att täcka överföringsvärdet.

(54)

Beträffande överföringen av WestImmos tillgångar och den andra överföringen av WestLB:s tillgångar hävdade Tyskland dessutom att tillgångarnas verkliga ekonomiska värde måste motsvara överföringsvärdet.

(55)

Enligt principöverenskommelsen ska NRW den 30 juni 2012 överta hela ägandet och det fulla ansvaret för WestLB. Eftersom WestLB inom ramen för omstruktureringen ska betala tillbaka 1 miljard av SoFFin:s passiva ägande, måste denna del av kapitalet ersättas. NRW har därför gått med på att i överensstämmelse med principöverenskommelsen (34) i gengäld skapa ett kompletterande kapitalinstrument på 1 miljard euro (nedan kallat det kompletterande kapitalinstrumentet till förmån för SPM-Bank).

(56)

I omstruktureringsplanen från juni 2011 angavs två olika scenarier för WestLB/SPM-Bank, ett grundscenario (”Base Case”) och ett alternativt scenario (”Bad Case”). I grundscenariot beräknades driftsförlusterna och likvidationskostnaderna för likvidationen av SPM-Bank under en femårsperiod (omvandlingskostnader) inklusive övertagandet av pensionsskyldigheter till totalt [3–6] miljarder euro. I det alternativa scenariot, som grundades på andra antaganden beträffande minskningen av personalstyrkan, storleken på nödvändiga nedskrivningar av fastigheter och it-investeringar, pensionsskyldigheter och andra avvecklingskostnader, beräknades förlusten under femårsperioden till totalt [4–7] miljarder euro. NRW övertar hela ägandet av och det fulla ansvaret för WestLB. Såväl i grundscenariot som i det alternativa scenariot utgår man från att det kapitalinstrument på 1 miljard euro som NRW tillhandahåller kommer att uttömmas. I det alternativa scenariot måste NRW i överensstämmelse med principöverenskommelsen tillhandahålla ytterligare medel.

(57)

I omstruktureringsplanen från juni 2011 anges dessutom att sparbanksföreningarnas, NRW:s och EAA:s likviditetsgaranti kvarstår under omstruktureringsperioden. Om ytterligare likvida medel behövs fram till den 30 juni 2012 ska WestLB, ägarna och EAA enligt principöverenskommelsen komma överens om lämpliga åtgärder för att säkra likviditeten under omvandlingsfasen. Enligt de upplysningar som Tyskland överlämnande den 1 december 2011 är utnyttjandet av den kompletterande likviditetsgarantin i händelse av ett stresscenario […].

(58)

Tyskland har lagt fram flera omstruktureringsplaner för kommissionen, vilka rör olika statliga stöd och olika omstruktureringskoncept. En första uppsättning underlag, som uteslutande avsåg riskskyddet på 5 miljarder euro, resulterade i omstruktureringsplanen från april 2009 (35).

(59)

De två centrala inslagen i omstruktureringsplanen från april 2009 (36) var en minskning av WestLB:s balansomslutning från 250 miljarder euro till 125 miljarder euro (inklusive avyttring av flera tillgångar till WestImmo) och den nya inriktningen på all verksamhet och de lägre riskerna kopplade till detta, följt av en avyttring av WestLB inom ramen för ett offentligt anbudsförfarande som präglas av öppenhet, insyn och icke-diskriminering. Lyckas inte avyttringen av WestLB får WestLB inte inleda någon ny affärsverksamhet efter 2011. Även om såväl WestLB:s aktieägare som en avyttringsförvaltare och en investeringsbank gavs i uppdrag att leda avyttringsprocessen och den 30 september 2010 utlyste en öppen anbudsinfordran kom det inte in några anbud som WestLB:s aktieägare kunde godta.

(60)

I december 2009 (37) och i februari 2011 lades ytterligare omstruktureringsplaner fram. I omstruktureringsplanen från februari 2011 föreslogs en ytterligare minskning av bankens balansomslutning på cirka 80 miljarder euro, men ingen återbetalning. I juni 2011 anmäldes en slutlig omstruktureringsplan. Tyskland har uttryckligen bekräftat att omstruktureringsplanen från februari 2011 har dragits tillbaka. I föreliggande beslut kommer därför endast omstruktureringsplanen från juni 2011 att prövas.

(61)

Omstruktureringsplanen från juni 2011 har fyra centrala inslag:

(62)

Planen kan sammanfattas på följande sätt:

Tabell 5

Eftersträvad grundstruktur i omstruktureringsplanen från juni 2011

(63)

Verbundbanks affärsverksamhet ska avskiljas och bilda en enhet som ska slås samman med en annan bank. Under det förfarande som har föregått detta beslut har sparbanksföreningarna gett upp sina tidigare planer på att bilda en ny självständig bank. Verbundbank kommer att uppträda som förmedlare av tjänster åt och som centralbank för sparbankerna i Brandenburg och överta omkring 400 av WestLB:s tidigare medarbetare. Under en övergångsperiod kan Verbundbank utföra vissa av de tjänster som WestLB/SPM-Bank tillhandahåller.

(64)

Verbundbank kommer att ha en affärsmodell med låg risk. Den kommer att erbjuda tjänster och produkter till sparbankerna och deras kunder, små och medelstora företagskunder samt offentliga institutioner och institutionella kunder. Utbudet av produkter kommer huvudsakligen att begränsas till företagsfinansiering och enkla kapitalmarknadsprodukter. Till Verbundbanks viktigaste finansdata hör riskvägda tillgångar på 8,3 miljarder euro och en balansomslutning på 40–45 miljarder euro. Inledningsvis kommer Verbundbank att kapitaliseras med 1 miljard euro, för att uppfylla den lagstadgade kapitaltäckningskvoten på 12 %. Kapitalet tillhandahålls av sparbanksföreningarna i NRW (50 %) och Deutschen Sparkassen- und Giroverband (DSGV – 50 %) (38). Skulderna kommer att bestå av sparbanksinlåning, obligationer och pantbrev samt internationella investerares inlåning. Den största delen av de finansiella medlen kommer att tillhandahållas av medlemmarna i sparbankernas så kallade finansgrupp.

(65)

På grundval av omstruktureringsplanen från juni 2011 tillkännagav Landesbank Helaba att man var beredd att ta över Verbundbanks verksamhet. Den 12 december 2011 meddelade Helaba att dess ingående prövning av valda tillgångar och skulder i WestLB i princip hade gett ett positivt resultat och upprepade att den var beredd att ta över Verbundbank och att Helabas ägare hade gett styrelsen i uppdrag att inleda konkreta förhandlingar om integreringen av Verbundbanks verksamhet (39). Sparbankerna ska genomföra en integrering av Verbundbank i Helaba eller sparbankssektorn på ett sätt som tydligt visar att lönsamheten för – den självständiga – Verbundbank blir förhållandevis lägre och att avkastningen på eget kapital förväntas uppgå till mellan [2,0–3,0] % och [4,0–5,0] %. Lägre totalkostnader och synergieffekter från integreringen av Verbundbanks verksamhet i Helaba eller sparbankssektorn kommer att förbättra den förväntade lönsamheten och göra att denna når en acceptabel nivå.

(66)

Fram till den 30 juni 2012 (undertecknandet av avtalen) ska enligt omstruktureringsplanen från juni 2011 så många som möjligt av de delar av WestLB avyttras som inte behövs för avknoppningen av Verbundbank. För att uppfylla villkoren i beslutet från maj 2009 stämdes denna process av med de avyttringsåtgärder som redan hade inletts. Det är […].

(67)

WestLB har bjudit ut stora enheter till försäljning, exempelvis områdena företagskunder och strukturerad finansiering samt kapitalmarknadsverksamheten. Dessa utgör betydande avkastningskällor för WestLB och består av mindre affärsområden som Corporates, Structured Finance, Equity Markets, Debt Markets eller depåbankverksamhet som alla kan förvärvas – i förekommande fall med tillhörande it-plattformar och tillhörande infrastruktur.

(68)

WestLB kommer att bedöma anbuden utifrån bl.a. följande kriterier: köppris inklusive köpprisjusteringsmekanismer och -komponenter, en försäljnings inverkan på WestLB:s balans- och vinst- och förlusträkning, transaktionssäkerhet (exempelvis med beaktande av hur transaktionen finansieras eller köparens erfarenhet av liknande processer), rättsliga aspekter av en transaktion och påfyllning av EAA.

(69)

Den 30 juni 2012 överfördes alla de av WestLB:s tillgångar och skulder som inte hade sålts eller överförts till Verbundbank till EAA. Det tillämpliga regelverket (40) tillät en kompletterande påfyllning av EAA såvida det – bland annat – fanns tillräckligt med eget kapital, alla risker kopplade till tillgångarna offentliggjordes och en detaljerad avvecklingsplan lades fram.

(70)

Den överföringsmetod som tillämpades vid den andra överföringen av tillgångar är samma metod som användes redan i december 2009 respektive april 2010 vid överföringen av de båda första delarna av den första överföringen av tillgångar från WestLB till EAA. Även här är uppdelning den överföringsmetod som föredras, och endast om andra lämpliga överföringsmetoder som avyttring eller minoritetsägande inte är rättsligt eller tekniskt möjligt eller innebär risker som inte är ekonomiskt försvarbara ersätter en syntetisk överföring av de underliggande riskerna en fysisk överföring.

(71)

Genom överföringen ska det säkerställas att WestLB eller SPM-Bank inte gör några nya bankaffärer (med undantag från affärsverksamhet i samband med tillhandahållandet av servicetjänster) och inte själva längre utsätts för någon kredit- eller marknadsrisk, som ska täckas av de lagstadgade kapitaltäckningskrav som gällde vid den aktuella tidpunkten (41).

(72)

När det gäller bedömningen av tillgångarna och skulderna kommer överföringen att resultera i riskrelevanta redovisade värden, vilket innebär […].

(73)

Efter den 30 juni 2012 kommer WestLB inte att göra några nya bankaffärer (med undantag av affärsverksamhet i samband med tillhandahållandet av servicetjänster, ges firmanamnet WestLB och ombildas till SPM-Bank (preliminärt arbetsnamn). WestLB kommer att överföras som en enda enhet, som innehar de till EAA överförda resterande exponeringarna i avvecklingssyfte och som är ansvarig för de kvarvarande medarbetarna, liksom som en serviceplattform som uteslutande kommer att tillhandahålla kapitalförvaltningstjänster.

(74)

[…].

(75)

SPM-Bank kommer huvudsakligen att bli ett holdingbolag (nedan kallat SPM-Holding/Bank) med två dotterbolag, SPM:s driftsbolag (SPM-Betriebsgesellschaft), och SPM:s servicebolag (SPM-Servicegesellschaft, nedan kallat servicebolaget).

(76)

Tillgångar som på grund av skattemässiga skäl, rättsliga skäl eller regleringsskäl inte kan överföras till EAA kommer endast att överföras syntetiskt. Sådana tillgångar kommer att bokföras i SPM:s holdingbolags eller driftsbolags balansräkningar, men inte i servicebolagets balansräkning.

(77)

Efter avslutad påfyllning kommer WestLB och SPM-Bank inte längre att inneha några riskvägda tillgångar för kredit- och marknadsrisker (42), och endast i förhållandevis liten utsträckning riskvägda tillgångar för att uppfylla lagstadgade kapitaltäckningskrav för rent driftsmässiga risker (mindre än 1 miljard euro vid en beräkning som grundas på grundindikatormetoden) (43).

(78)

SPM:s driftsbolag kommer att inneha de resterande pensionsskyldigheterna gentemot WestLB:s nuvarande och tidigare medarbetare. Huvuduppgiften för SPM:s holdingbolag/driftsbolag består i att till 2016 minska antalet anställda från nuvarande 4 400 till 1 400 (varav 1 000 kommer att vara sysselsatta inom servicebolaget) och stänga de driftställen eller system som inte är absolut nödvändiga för verksamheten. SPM:s driftsbolag kommer endast att tillhandahålla grundläggande kärntjänster, t.ex. underhåll av fastigheter och kontor.

(79)

Servicebolaget kommer att knoppas av under perioden 1 januari 2012–31 december 2014, så att det kan tillhandahålla kapitalförvaltningstjänster för WestLB:s kvarvarande tillgångar och skulder. På grund av överföringen av portföljer med tillgångar till EAA (och Verbundbank) uppstår ett behov av kapitalförvaltningstjänster, eftersom varken EAA eller Verbundbank själva kan tillhandahålla servicetjänster för portföljerna. Servicebolaget kommer att erbjuda EAA (och Verbundbank) dessa tjänster till marknadspris. Alla begränsningar i servicebolagets affärsmodell (se även skälen 80–85) bortfaller vid avyttringen av servicebolaget.

(80)

SPM:s holdingbolag och dess dotterbolag kommer att ha de bankoktrojer som krävs för verksamheten. Tyskland går dock med på att omfattningen av och antalet bankoktrojer ska begränsas till det absoluta minimum som behövs för att kunna tillhandahålla kapitalförvaltningstjänster.

(81)

Betydande delar av EAA-portföljen har bokförts på utlandskontor, vilket även i framtiden kommer att bli nödvändigt. Den 31 oktober 2011 innehade WestLB exponeringar i New York på cirka [5–15] miljarder euro, i London på cirka [15–25] miljarder euro och i Asien på [5–10] miljarder euro. På grund av skattemässiga skäl, rättsliga skäl eller regleringsskäl var det varken möjligt eller ekonomiskt meningsfullt att fysiskt överföra dessa portföljer till EAA (och det kommer det inte heller att vara i framtiden). Därför var det endast möjligt att genomföra en syntetisk överföring. Tillgångarna innehades av SPM:s holding- respektive driftsbolag, delvis i utlandskontor eller i dotterbolag i utlandet. Tyskland förklarade att utlandskontor eller dotterbolag i utlandet inte omedelbart kan stängas eller läggas ned men går med på att SPM:s holding- och driftsbolag ska stänga respektive lägga ned alla kontor och dotterbolag i utlandet senast 2016, om tillsynskrav omöjliggör en stängning.

(82)

Servicebolaget måste dessutom tillhandahålla lämplig service beträffande dessa portföljer. För att behålla fackkompetensen på kapitalförvaltningsområdet kommer servicebolaget att ha kontor i New York och London och ett driftställe i Asien. Cirka en tredjedel av de anställda vid servicebolaget kommer att arbeta på ett av utlandskontoren. Kommissionen konstaterar därför att SPM-Bank efter en försäljning av servicebolaget 2016 inte längre kommer att ha kvar några utlandskontor och dotterbolag i utlandet, om tillsynskrav omöjliggör en stängning av enskilda kontor.

(83)

Servicebolaget ska inte bara knoppas av utan ska dessutom ha avyttras senast 2016. För att underlätta avyttringen av servicebolaget kan SPM-Bank under perioden 2012–2014 ingå avtal om förvaltning av tredjemansportföljer, dvs. tredjemansaffärsverksamhet utanför WestLB-portföljen. Avkastningen från denna verksamhet får emellertid inte överstiga [40–60] % av servicebolagets bruttointäkter. Denna begränsning bortfaller vid avyttring av servicebolaget.

(84)

Servicebolaget får ha en moderat avkastning på försäljning på cirka [8–12] %, som precis ska räcka för att garantera dess konkurrenskraft (44). Av vinst- och förlustberäkningen, vilken låg till grund för bedömningen av servicebolagets lönsamhet, framgår att betydande kostnadsbesparingar måste genomföras fram till 2016 (45).

(85)

Om SPM-Bank inte har avyttrat servicebolaget den 31 december 2016 går Tyskland med på att servicebolaget ska avvecklas. I så fall upphör alla kvarvarande avtalsmässiga förpliktelser den 31 december 2017, då fristen för avveckling av servicebolaget löper ut (om det inte säljs).

(86)

Utöver omstruktureringsplanen från juni 2011 har Tyskland även överlämnat en katalog över åtaganden (se bilagan till detta beslut). Åtagandena kan sammanfattas på följande sätt:

(87)

I beslutet från december 2009 uppgav kommissionen att man hyste tvivel om huruvida räddningsåtgärderna till förmån för värdeminskade tillgångar var förenliga med kommissionens meddelande om behandlingen av värdeminskade tillgångar inom gemenskapens banksektor (47) (nedan kallat meddelandet om värdeminskade tillgångar). Till skillnad från kraven i kommissionens meddelande om återställandet av lönsamheten och bedömningen av omstruktureringsåtgärder inom finanssektorn under den rådande krisen enligt reglerna om statligt stöd (48) (nedan kallat omstruktureringsmeddelandet) framgick det enligt kommissionen dessutom inte heller tillräckligt tydligt huruvida det fanns garantier för bankens utsikter att återställa lönsamheten, huruvida ansvarsfördelningen var lämplig och huruvida den snedvridning av konkurrensen som (det ytterligare) stödet gav upphov till blev mindre.

(88)

Kommissionen påpekade att man inte bara undersökte det nya stöd som avsåg överföring av tillgångar till EEA, utan även på nytt måste pröva det stöd som godkändes i beslutet från maj 2009 (49).

(89)

Kommissionen betvivlade dessutom att sparbanksföreningarnas eget bidrag var tillräckligt stort, eftersom det i undsättningsåtgärden angavs en övre gräns för sparbanksföreningarnas skyldigheter och det kapital som krävdes för att inrätta EAA uteslutande tillhandahölls av Tyskland och inte av sparbanksföreningarna (50).

(90)

Tyskland ålades att lägga fram en ändrad omstruktureringsplan som tog hänsyn till hela det belopp som hade beviljats i statligt stöd och i vilken såväl planer på en lämplig ersättning som en genomgripande kompletterande omstrukturering måste ingå.

(91)

Genom beslutet från november 2010 utvidgade kommissionen det formella granskningsförfarandet eftersom man i allt högre grad betvivlade att överföringen av tillgångar var förenlig med meddelandet om värdeminskade tillgångar. Enligt kommissionen hade Tyskland i omstruktureringsplanen inte tillräckligt övertygande kunnat visa att stödet var ändamålsenligt för att återställa bankens lönsamhet och garantera en lämplig ansvarsfördelning och en minimering av den snedvridning av konkurrensen som stödet hade gett upphov till.

(92)

När det gäller den första överföringen uppgav kommissionen att man hyste särskilda tvivel beträffande vilka värdeminskade tillgångar som omfattades av räddningsåtgärden. Kommissionen konstaterade att det rörde sig om statligt stöd, fastställde stödbeloppet och kom fram till att stödet på grund av sin storlek endast kunde anses förenligt med meddelandet om värdeminskade tillgångar om det återkrävdes eller kompenserades av fortsatt omstrukturering enligt punkt 41 i meddelandet om värdeminskade tillgångar.

(93)

I beslutet från november 2010 beräknade kommissionen med stöd av rapporten från kommissionens expert det stödbelopp som kunde kopplas till den första överföringen till cirka 6,9 miljarder euro. Detta belopp beräknades som skillnaden mellan de berörda tillgångarnas överföringsvärde och marknadsvärde (cirka 11 miljarder euro) (51), korrigerat med EEA:s ursprungliga egna kapital (cirka 3,3 miljarder euro) (52), det bokförda värdet för vissa kreditlänkade obligationer (cirka 0,3 miljarder euro) (53) och avdrag för överföringen av skulder som omfattas av äldre regler (cirka 0,9 miljarder euro) (54).

(94)

Kommissionen godkände dessutom det transferdeltavärde som dess expert hade fastställt, vilket avsåg skillnaden mellan tillgångarnas och skuldernas överföringsvärde och verkliga ekonomiska värde. Enligt kommissionen uppgår transferdeltavärdet efter avdrag för relevanta egetkapital- och kreditfaktorer till 3,4 miljarder euro (55). I fråga om värdepappersportföljen vidhöll kommissionen att det krävs ytterligare bevis för att styrka att marknaderna för dessa tillgångar inte fungerade på grund av en brist på köpare och säljare och att denna portfölj därför ska klassificeras som värdeminskad (56). Dessutom höll kommissionen med experten om att de räntefaktorer som WestLB har lagt fram för att fastställa det verkliga ekonomiska värdet enligt kommissionens beslutspraxis var för låga, och att det verkliga ekonomiska värdet därför har överskattats. Dessutom höll kommissionen med experten om att det verkliga ekonomiska värdet på grund av en inte tillräckligt försiktig bedömning vid uppskattningen av förlustandelen vid fallissemang (LGD) låg cirka 1,0 miljarder euro under WestLB:s uppskattning. Kommissionen vidhöll att dessa siffror var förenliga med kommissionens beslutspraxis på sektorsnivå (57). Dessutom prövade kommissionen på nytt andra minusposter som hade lagts fram. Man beslutade emellertid att det inte fanns något skäl att beakta dessa vid bedömningen av det verkliga ekonomiska värdet.

(95)

Kommissionen hyste dessutom tvivel beträffande förvaltningen av de värdeminskade tillgångarna, eftersom det precis som tidigare är WestLB som ansvarar för denna förvaltning. Kort efter bildandet redovisade EAA en förlust på 1 miljard euro. Kommissionen drog därför slutsatsen att förluster redan kunde ha uppkommit vid tidpunkten för överföringen. Därför ifrågasatte kommissionen om de berörda tillgångarna omfattades av tillämpningsområdet för punkt 32 i meddelandet om värdeminskade tillgångar.

(96)

Tyskland uppmanades på nytt att lägga fram en ändrad omstruktureringsplan och i denna ta hänsyn till det ytterligare stöd som hade beviljats WestLB samt åtgärda de brister som anfördes i beslutet.

(97)

Tyskland bestrider inte att åtgärderna är föremål för statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(98)

Tyskland ifrågasätter några av kommissionens slutsatser beträffande den första överföringen av tillgångar till EAA.

(99)

För det första vidhåller Tyskland den uppfattning man gav uttryck för i sina synpunkter av den 1 februari 2010 och hävdar att meddelandet om värdeminskade tillgångar inte kan tillämpas på den första överföringen av tillgångar. Även om WestLB överförde eget kapital till EAA övertog banken därmed det ansvar som är kopplat till räddningsåtgärden. Tyskland hävdar att enligt fotnot 8 i skäl 16 i beslutet från maj 2009 kan meddelandet om värdeminskade tillgångar inte tillämpas om en åtgärd genomförs av offentliga aktieägare i deras egenskap av ägare.

(100)

För det andra anför Tyskland att kommissionen har gjort sig skyldig till fel vid värderingen av de överförda tillgångarna och användningen av skalbarhetsfaktorer.

(101)

Tyskland hävdar att kommissionen har varit alldeles för försiktig i sin värdering och tar upp enskilda aspekter av tillgångskategorierna ”strukturerade värdepapper”, ”andra värdepapper” och ”kreditportfölj”.

(102)

Enligt Tyskland ansåg Deutsche Bundesbank till skillnad från kommissionen att WestLB hade använt sig av en godtagbar metod för att värdera portföljen ”strukturerade krediter”. Tyskland påpekade dessutom att Black Rock Solutions, som Tyskland anlitade som extern expert, hade fastställt ett högre verkligt ekonomiskt värde på portföljen än WestLB, vilket tyder på att WestLB hade varit tillräckligt försiktig i sin bedömning.

(103)

För portföljen ”andra värdepapper” hävdar Tyskland att den största skillnaden mellan värderingarna beror på huruvida ett marknadsvärde kan användas. Medan WestLB har föreslagit sina egna (framför allt likviditetsinriktade) kriterier för att fastställa om marknadens funktion störs, har kommissionens expert, enligt Tysklands kritik, inte gett någon tillfredsställande förklaring till sin slutsats att nästan alla tillgångar hör till fungerande marknader. Till stöd för sitt argument anför Tyskland statsobligationer, som utgör en stor del av värdepappersportföljen, vars prisnedgång sedan 2009 är ett tecken på marknadsstörningar.

(104)

När det gäller värderingen av ”kreditportföljen” förklarar Tyskland att rapporten från kommissionens expert, som dessutom avfattades utan tillgång till detaljerad kreditdokumentation, inte kan användas för att bestrida WestLB:s värdering. Rent konkret kritiserar Tyskland bristen på insyn i vilka värderingsparametrar som har använts, innehållsmässiga motsägelser och att kommissionens expert har använt sig av en alltför försiktig metod. Enligt Tyskland måste värderingen grundas på de parametrar som Europeiska banktillsynskommittén (CEBS) använder i sitt stresstest och inte expertens egna parametrar. Tyskland kritiserar framför allt det stresscenario där kommissionens expert utgår från en sannolikhet för fallissemang på 70 % och en förlustkvot på 30 %.

(105)

Tyskland bemötte även de tvivel som kommissionen uttryckte beträffande vilka tillgångar som omfattades av räddningsåtgärden och hävdade att det av EAA:s första verksamhetsberättelse (30 juni 2010) inte går att styrka några portföljförluster. Tyskland tillbakavisade kommissionens tvivel om att den förväntade förlusten kunde ha underskattats inom ramen för EAA-strukturen med argumentet att omfattningen av EAA:s verkliga avsättningar för risker framför allt inriktades på Phoenixportföljen. Omfattningen av avsättningarna för risker låg [0,5–1,5] miljarder euro lägre än det belopp som hade beräknats i avvecklingsplanen. EAA:s avsättningar för risker stod därför inte i motsättning till WestLB:s uppskattning av den förväntade förlusten.

(106)

Tyskland hävdar vidare att man vid värderingen av den överförda portföljen måste beakta minusposter, framför allt när det gäller i) överföring av skulder som omfattas av äldre regler (s.k. grandfathering), ii) framtida kassaflöden, iii) outnyttjade godkända krediter och iv) diskontering av förväntad förlust.

(107)

När det gäller de skulder som omfattas av äldre regler hävdar Tyskland att WestLB genom att överföra sådana skulder (58) till EAA går miste om en ekonomisk fördel på 882 miljoner euro och att denna omständighet måste beaktas.

(108)

När det gäller framtida kassaflöden hävdar Tyskland att WestLB genom överföringen av portföljen till EAA gick miste om ett framtida kassaflöde (räntebetalningar osv.) på 880 miljoner euro och att denna omständighet måste beaktas.

(109)

När det gäller de outnyttjade godkända krediterna hävdar Tyskland att det krävs en korrigering för överföringen av de krediter till EAA som inte har utnyttjats, eftersom deras potentiella risker måste beaktas vid beräkningen av det verkliga ekonomiska värdet medan deras avkastningspotential inte påverkar den totala beräkningen.

(110)

När det gäller diskonteringen av förväntad förlust hävdar Tyskland att den diskonterade förväntade förlusten bör ligga till grund för värderingen av portföljerna, eftersom den kolliderande försiktighetsprincipen redan har utnyttjats tillräckligt vid beräkningen av det verkliga ekonomiska värdet.

(111)

Kommissionens påstående att sparbanksföreningarna eventuellt kan ha beviljat ytterligare olagligt stöd bemötte Tyskland på följande sätt:

(112)

För det första påpekade Tyskland att WestLB:s aktieägare, till vilka även sparbanksföreningarna hör, inte var skyldiga att bilda en avvecklingsenhet. Bildandet tillkom snarare efter ett självständigt beslut från ägarnas sida.

(113)

För det andra påpekar Tyskland att det i FMStFG inte stadgas någon obegränsad skyldighet att kompensera förluster. Enligt FMStFG måste ägare av affärsbanker enbart bära de risker som är knutna till avvecklingsenheten i en utsträckning som motsvarar deras egen affärsandel. För att kunna ta hänsyn till olika finansiella resurser hävdar Tyskland att det enligt FMStFG är tillåtet att i avtal reglera fördelningen av skyldigheten att bära en förlust på ett sätt som avviker från en fördelning grundad på kapitaltäckningskvoten.

(114)

Enligt Tyskland bär de båda sparbanksföreningarna med den befintliga skyldigheten att ersätta förluster på totalt 4,5 miljarder euro en lämplig del av ansvaret.

(115)

Vid bedömningen av omstruktureringsstödet till förmån för WestLB måste alla stöd som har beviljats WestLB sedan 2008 beaktas, eftersom de stöd som har beviljats efter beslutet från maj 2009 har beviljats för den omstruktureringsprocess som godkändes genom beslutet från maj 2009. Mot bakgrund av att stödbeloppet har ökat och att omstruktureringsplanen flera gånger har ändrats måste allt stöd prövas på nytt på grundval av omstruktureringsplanen från 2011.

(116)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(117)

En åtgärd anses utgöra statligt stöd om följande villkor är uppfyllda: a) stödet måste ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, b) det måste gynna vissa företag eller viss produktion, c) åtgärden måste snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och d) åtgärden måste kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(118)

Kommissionen vidhåller att samtliga åtgärder i det aktuella ärendet uppfyller dessa villkor, även om hänsyn tas till den omständigheten att WestLB ska upphöra med sin bankverksamhet, eftersom WestLB kommer att fortsätta att bedriva ekonomisk verksamhet (t.ex. kapitalförvaltningstjänster). Eftersom denna verksamhet dessutom bedrivs i internationell konkurrens riskerar åtgärderna enligt kommissionen att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna (59).

(119)

Kommissionen konstaterade redan i sitt beslut från maj 2009 att riskskyddet utgjorde statligt stöd. Tyskland har förklarat att riskskyddet fortfarande ska ses som egetkapitalandel i den Phoenixportfölj som har överförts till EAA.

(120)

Kommissionen kom redan i sitt beslut från december 2009 fram till att kapitaltillskottet på 3 miljarder euro utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(121)

Enligt omstruktureringsplanen från 2011 kommer NRW att emittera ett kompletterande kapitalinstrument till förmån för SPM-Bank på 1 miljard euro, som ska ersätta den del som utgörs av WestLB:s eget kapital (60) och som ska återbetalas till SoFFin. Eftersom det i samband med det kompletterande kapitalinstrumentet till förmån för SPM-Bank rör sig om ersättning av kapital måste hela förlusten fångas upp, eftersom en sådan transaktion annars inte skulle godkännas av tillsynsmyndigheten. I det nya instrumentets fall rör det sig därför även om kapital. Kapitalet kommer att tillhandahållas av NRW, och det rör sig således om statliga medel. Kapitalinstrumentet överbryggar en enskild banks brist på kapital så att SPM-Bank ges en selektiv fördel. Eftersom SPM-Bank är verksam inom en sektor där det även finns företag från andra medlemsstater riskerar åtgärden att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Det rör sig följaktligen om ett statligt stöd. En analys av liknande kapitalåtgärder bekräftar detta (61).

(122)

Enligt omstruktureringsplanen från juni 2011 ska NRW under en period av fem år överta förlusterna från driften och likvidationen av SPM-Bank samt alla pensionsskyldigheter. För SPM-Banks operativa driftsperiod beräknas förlusterna uppgå till totalt [3–6] miljarder euro (grundscenariot) respektive [4–7] miljarder euro (det alternativa scenariot). Dessa förluster ska täckas av […]. Övertagandet av SPM-Banks förluster kan därför jämställas med ett kapitaltillskott på mellan [100–700] miljoner euro och [0,5–2,0] miljarder euro. Precis som det kompletterande kapitalinstrumentet till förmån för SPM-Bank täcker även den fortsatta förlusttäckningen SPM-Banks brist på kapital och ger banken en selektiv fördel eftersom det inte finns något som tyder på att banken hade kunnat dra in detta kapital på marknaden. Eftersom kapitalinstrumentet tillhandahålls av NRW rör det sig om statligt stöd. Med beaktande av banksektorns specifika särdrag, som förklaras närmare i skäl 118, kan åtgärden snedvrida marknaden och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Det rör sig följaktligen om ett statligt stöd.

(123)

Kommissionen kom redan i sitt beslut från december 2009 fram till att räddningsåtgärden i form av inrättandet av en avvecklingsenhet utgjorde statligt stöd (62).

(124)

Kommissionen delar inte Tysklands uppfattning att meddelandet om värdeminskade tillgångar inte kan tillämpas. Kommissionen hänvisar i detta avseende till att det enligt kommissionens beslutspraxis även ska beaktas att kommissionen i meddelandet om värdeminskade tillgångar förklarar hur medlemsstaternas undsättningsåtgärder enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget ska bedömas. Kommissionen utgick från följande: ”Värdeminskade tillgångar är tillgångar som medför förluster för banker. Enligt kommissionens uppfattning ska meddelandet om värdeminskade tillgångar tillämpas på alla undsättningsåtgärder som avser värdeminskade tillgångar och som faktiskt undsätter det finansinstitut som gynnas av åtgärden, eftersom det enligt meddelandet vid undsättningsåtgärder handlar om åtgärder med vars hjälp banker kan undvika vissa kategorier av tillgångar.” (63) Den första överföringen tillhör också denna kategori av åtgärder eftersom WestLB genom överföringen inte behöver ta konsekvenserna av en korrigering av värdet på sina tillgångar. Tyskland har redan tidigare bekräftat att WestLB inte längre hade kunnat uppfylla det lagstadgade kapitaltäckningskravet om den inte hade erhållit stöd i form av statliga åtgärder (64).

(125)

Även när det gäller giltighetsperioden måste meddelandet om värdeminskade tillgångar tillämpas på överföringen av tillgångar. Kommissionen erinrar om att man oberoende av när åtgärden utformades eller anmäldes måste tillämpa de bestämmelser och meddelanden som gällde när beslutet antogs (65). På grund av den rådande finanskrisen har kommissionen redan tillämpat meddelandet om värdeminskade tillgångar på åtgärder som anmäldes innan detta meddelande offentliggjordes (66).

(126)

Kommissionen har inte ändrat sin bedömning, trots Tysklands invändningar om att kommissionen inte har låtit meddelandet om värdeminskade tillgångar ligga till grund för kommissionens beslut från maj 2009. Även om kommissionen gjorde fel då den vid den aktuella tidpunkten inte tillämpade meddelandet om värdeminskade tillgångar finns det inget som stöder Tysklands antagande att kommissionen även i fortsättningen bör göra på det viset. I alla händelser lät kommissionen i beslutet från 2009 garantins nominella värde ligga till grund för fastställandet av stödbeloppet, vilket inte är ovanligt vid garantier för värdeminskade tillgångar (67). Skulle denna metod emellertid tillämpas i det aktuella stödärendet skulle detta resultera i ett belopp som klart skulle överstiga det belopp som skulle ha fastställts med stöd av meddelandet om värdeminskade tillgångar.

(127)

Den viktigaste aspekten är därför fortfarande fastställandet av stödbeloppets storlek. Enligt punkt 39 i meddelandet om värdeminskade tillgångar är det alltid fråga om statligt stöd när överföringsvärdet överstiger hela portföljens marknadsvärde.

(128)

I beslutet från november 2010 beräknade kommissionen preliminärt stödbeloppet till 11 miljarder euro, utan att beakta några minusposter. Därför gjorde kommissionen tillsammans med sin expert en värdering av det sannolika marknadsvärdet för de tillgångar som inte var föremål för någon handel på marknaden. Med hjälp av en ingående analys av portföljen och med stöd av de detaljerade uppgifterna i den slutliga expertrapporten kunde kommissionen dock förfina sin värdering.

(129)

I tabell 6 ges en översikt över marknadsvärdet uppdelat efter delportfölj.

Tabell 6

Marknadsvärdet för den första överföringen av tillgångar (i miljarder euro)

(130)

(131)

(132)

Den förväntade kapitalförlust som WestLB ursprungligen beräknade för delportföljen med European Super senior-poster är mycket försiktig och ligger mycket nära det fastställda marknadsvärdet. Följaktligen kan det av WestLB härledda verkliga ekonomiska värdet för ESS-portföljen betraktas som ett uppskattat marknadsvärde (1,750 miljarder euro) (69). För Phoenix-portföljen, där det rör sig om strukturerade värdepapper med en komplicerad kaskadliknande återbetalningsstruktur (vattenfallsstruktur), kan marknadsvärdet uppskattas enligt följande: För det första beräknades Mark-to-Market-värdet (nedan kallat MtM-värdet) på de underliggande säkerheterna till cirka 54 % (12,375 miljarder euro). Med beaktande av tillgängliga likvida medel (plus 1,325 miljarder euro) och det troliga utflödet av likvida medel (minus cirka 0,5 miljarder euro vid ett svårt MtM-liknande scenario) kan marknadsvärdet uppskattas till cirka 13,2 miljarder euro (70).

(133)

Man får fram stödbeloppet genom att jämföra det totala beloppet (52,887 miljarder euro) med överföringsvärdet (68,116 miljarder euro). Från detta värde måste man sedan dra av minusposterna. Minusposterna är de poster som nämns i skäl 93, dvs. 3,267 miljarder euro för EEA:s eget kapital, 882 miljoner euro på grund av ingångna skulder som omfattas av äldre regler och 268 miljoner euro på grund av överföring av kreditlänkade obligationer inom Phoenixstrukturen. Det statliga stödet uppgår följaktligen till 10,812 miljarder euro, dvs. 15,229 miljarder euro – 4,417 miljarder euro.

(134)

Stödbeloppet innefattar de garantier som WestLB:s aktieägare har ställt för att täcka EAA:s förluster (se skälen 33–40) eftersom dessa garantier ersätter det åtagande som staten gjorde när den förvärvade WestLB:s tillgångar via EAA. Kommissionen erinrar om att aktieägarna enligt FMStFG är skyldiga att kompensera staten för eventuella framtida förluster. Statens ansvar ersätts av WestLB:s aktieägares interna ansvar. Den stödmottagande banken påverkas dock inte av detta. Att behandla garantierna som separata stödkällor skulle leda till dubbel ersättning. Garantierna ökar därför inte omfattningen av stödet i den första överföringen av tillgångar till EAA.

(135)

Den andra överföringen av tillgångar rör den potentiella påfyllningen av EAA med alla WestLB:s resterande tillgångar och skulder. Det bör påpekas att det hittills endast är WestImmos s.k. Carve-out-portfölj som med säkerhet har överförts. Överföringen av Verbundbanks och pantbrevsbankens tillgångar och skulder har endast övervägts. Dessutom är samtliga WestLB:s avdelningar och affärsområden till salu, så att de aktuella tillgångarna och skulderna fortfarande kan säljas till marknadspris före den 30 juni 2012 och i så fall inte kommer att överföras till EAA. Nedanstående bedömning utgår dock från det försiktiga antagandet att alla resterande tillgångar och skulder har överförts till EAA den 30 juni 2012.

(136)

I WestImmos fall kommer en Carve-out-portfölj med tillgångar och skulder på cirka [5,3–6,9] miljarder euro (bokfört värde enligt HGB) att avknoppas och överföras till EAA. Marknadsvärdet fastställs på det sätt som beskrivs i tabell 4. Kommissionen har prövat de siffror som har beaktats för att fastställa marknadsvärdet och anser att det ges en tänkbar förklaring till varför marknadsvärdet kan anses tillräckligt försiktigt. För WestImmos andel av den andra överföringen av tillgångar uppgår stödet följaktligen till [300–800] miljoner euro – dvs. skillnaden mellan överföringsvärdet och marknadsvärdet.

(137)

Om det inte går att avyttra WestImmo (från vilken den s.k. Carve-out-portföljen har knoppats av) som pantbrevsbank, utan det blir nödvändigt att överföra WestImmo till EAA, anser Tyskland att marknadsvärdet motsvarar överföringsvärdet. Detta påstående verkar sannolikt eftersom pantbrevsbanken medvetet skulle ha befriats från värdeminskade tillgångar.

(138)

I WestLB:s fall ska tillgångar och skulder på [120–150] miljarder euro (bokfört värde enligt HGB) knoppas av. Portföljvärdet ligger [1,0–1,8] miljarder euro under det bokförda HGB-värdet (se tabell 3 efter skäl 47). Kommissionen har prövat de siffror som beaktas för att fastställa marknadsvärdet för WestLB:s resterande tillgångar och skulder. Några motsägelser i värderingen av marknadsvärdet har inte upptäckts. Kommissionen erinrar om att WestLB i samband med den första överföringen av tillgångar befriades från sina värdeminskade tillgångar och därför blev föremål för en omfattande kapitalundsättning. Därför är det inte överraskande att kvaliteten på portföljen och följaktligen dess marknadsvärde är mycket bättre än vid den första överföringen. Kommissionen godtar således att marknadsvärdet i portföljen med tillgångar och skulder ligger [1,0–1,8] miljarder euro under överföringsvärdet (bokfört värde enligt HGB) och att stödbeloppet i WestLB-delen av den andra överföringen av tillgångar följaktligen uppgår till [1,0–1,8] miljarder euro.

(139)

Totalt ligger marknadsvärdet på tillgångarna i den andra överföringen [1,3–2,6] miljarder euro under överföringsvärdet. Stödbeloppet vid den andra överföringen uppgår följaktligen till totalt [1,3–2,6] miljarder euro.

(140)

Så snart alla WestLB:s tillgångar har överförts till EAA ansvarar EAA för finansieringen av dem. Fram till och med den 30 juni 2012 (dvs. fram till den faktiska överföringen) kommer WestLB:s aktieägare att vidta åtgärder för att garantera den likviditet som krävs och på så sätt säkerställa att överföringen av tillgångarna till EAA kan äga rum. Detta kan betraktas som en integrerad del av det allmänna likvidationsscenariot eftersom syftet endast är att ge skydd under omvandlingsfasen i händelse av turbulens på marknaden före den 30 juni 2012. Detta förfarande ger emellertid WestLB ytterligare en tidsbegränsad fördel (71), som […]. Eftersom aktieägarna i WestLB:s fall är offentligträttsliga organ, och i slutändan statligt kontrollerade bolag som ska tillhandahålla likviditet under omvandlingen, beviljades statliga medel för åtgärden. Med tanke på de särdrag som utmärker banksektorn kan, vilket redan påpekades i skäl 118, beviljandet av en sådan fördel snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. WestLB:s aktieägares tillhandahållande av kapital under första halvåret 2012 utgör följaktligen statligt stöd.

(141)

Enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget är kommissionen behörig att förklara ett stöd förenligt med den inre marknaden om syftet med stödet är att ”avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi”. Kommissionen är medveten om att den globala finanskrisen kan innebära stora störningar i en medlemsstats ekonomi och att åtgärder för att stödja bankerna kan avhjälpa en sådan störning. Denna uppfattning bekräftas i kommissionens meddelande – Rekapitalisering av finansinstitut under den rådande finanskrisen: begränsning av stödet till minsta möjliga och garantier mot otillbörlig snedvridning av konkurrensen  (72) (nedan kallat rekapitaliseringsmeddelandet), meddelandet om värdeminskade tillgångar och omstruktureringsmeddelandet. Kommissionen anser att det tryck som finansmarknaderna utsätts för gör att villkoren för att godkänna statligt stöd enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget fortsatt är uppfyllda. Kommissionen bekräftade denna uppfattning genom att i december 2010 anta ett meddelande som förlängde tillämpningen av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker med anledning av finanskrisen fram till och med den 31 december 2011 (73). Sedan dess har kommissionen förlängt tillämpningen av reglerna ytterligare en gång, fram till och med den 31 december 2012 (74).

(142)

Att denna analys är relevant för den tyska ekonomin bekräftas i kommissionens beslut om att godkänna den tyska regeringens olika åtgärder för att lösa finanskrisen, framför allt besluten om att godkänna och förlänga de tyska bankräddningspaketen (75).

(143)

Ett okontrollerat sammanbrott av en bank som WestLB kan få direkta konsekvenser på finansmarknaderna och följaktligen påverka en medlemsstats ekonomi. Med tanke på hur sårbara finansmarknaderna är för tillfället grundar kommissionen fortfarande sin prövning av stödåtgärder inom banksektorn på artikel 107.3 b i EUF-fördraget.

(144)

Av de orsaker som anges i skälen 125 och 126 måste den första överföringen av tillgångar till EAA bedömas enligt meddelandet om värdeminskade tillgångar. Prövningen av stödets förenlighet inriktas på frågan huruvida överföringen av tillgångarna skedde till marknadsvärdet, utan att det verkliga ekonomiska värde som anges i punkt 40 i meddelandet om värdeminskade tillgångar överskreds. Enligt punkt 41 i meddelandet om värdeminskade tillgångar är en stödåtgärd förenlig med den inre marknaden om överföringsvärdet inte är högre än det verkliga ekonomiska värdet och transferdeltavärdet uppgår till noll. I nedanstående bedömning prövas därför transferdeltavärdets storlek (se skälen 144–159). Om transferdeltavärdet inte är noll, dvs. är högre än det verkliga ekonomiska värdet, ska det betalas tillbaka respektive återkrävas (se skälen 161–162).

(145)

När det gäller den första överföringen av tillgångar ifrågasatte Tyskland beräkningen av det verkliga ekonomiska värdet. Tyskland försökte i sina synpunkter visa att det transferdeltavärde på 3,414 miljarder euro som fastställdes i beslutet från november 2010 är felaktigt. Kommissionen har prövat Tysklands påstående och har kommit fram till följande:

(146)

När det gäller den samlade värderingen för att fastställa det verkliga ekonomiska värdet av de tillgångar som ska överföras vidhåller kommissionen att dess värdering inte var för försiktig utan genomfördes i överensstämmelse med punkt 37 i meddelandet om värdeminskade tillgångar. För att undvika otillbörlig snedvridning av konkurrensen och stödkapplöpning mellan medlemsstaterna är det enligt punkt 37 i meddelandet om värdeminskade tillgångar av största vikt att tillämpa en korrekt och konsekvent metod för värdering av tillgångar, även tillgångar som är mer komplexa och mindre likvida. Kommissionen har i sitt beslut från november 2010 visat att dess metod följer vedertagen beslutspraxis. De metoder som används av andra organ som Europeiska banktillsynskommittén (CEBS) är säkert lika sannolika, men inte relevanta för denna värdering.

(147)

Kommissionen är fortfarande inte övertygad om att den metod som WestLB har föreslagit är förenlig med vedertagen beslutspraxis på området statligt stöd. Kommissionen konstaterar att Bundesbank inte har bekräftat det verkliga ekonomiska värde som WestLB har föreslagit, utan snarare kritiserat såväl värderingsmetoden som de parametrar som WestLB har beaktat (76). Bundesbanks kritiska inställning motsäger Tysklands påståenden att WestLB:s värderingsmetod är en vedertagen metod på området. Därför vidhåller kommissionen att WestLB:s värderingsmetod avviker från vedertagen beslutspraxis (77).

(148)

När det gäller den enskilda värderingen konstaterar kommissionen att det inte finns några större avvikelser vid värderingen av ”strukturerade värdepapper”. Det verkliga ekonomiska värde som kommissionen har fastställt för hela kategorin av tillgångar och det verkliga ekonomiska värde som låg till grund för WestLB:s bedömning ligger mycket nära varandra. Kommissionen har alltid undvikit försiktiga antaganden om detta skulle ha bekräftat eller motsagt värderingen av enskilda portföljer. I stället har kommissionen följt sin experts råd att på nytt pröva West LB:s alltför försiktiga metod för delportföljen ”European Super Senior”. Kommissionen har studerat den utförliga expertrapporten, som även tog upp de viktigaste delkategorierna av tillgångar (ABS CDO (78), andra CDO (79), US RMBS (80), US CMBS (81), US ABS (82), EUR ABS (83) och Financials), och kommit fram till att de metoder och resultat som anges i rapporten överensstämmer med andra fall, t.ex. de som citeras i beslutet att inleda förfarandet.

(149)

När det gäller kreditportföljen bestrider kommissionen för det andra Tysklands påstående att expertens värdering inte är tillräckligt genomsynlig och innehåller motsägelser. Kommissionen påpekar att den har hänvisat till hur lämpliga olika metoder för att värdera verkligt ekonomiskt värde är. För att värdera lämpligheten i det befintliga kreditvärderingssystemet, sannolikheten för fallissemang (PD) och förlustkvoten vid fallissemang (LGD) har kommissionen på grundval av ett stort stickprovsurval således rekommenderat att garantier på nytt ska ställas för kreditportföljerna. Tyskland har inte följt denna rekommendation. Kommissionen har dessutom betonat att den i överensstämmelse med artikel 41 i meddelandet om värdeminskade tillgångar måste grunda värderingen på stresscenarier för förlustkvoten vid fallissemang och sannolikheten för fallissemang och att dessa måste grundas på tillräckligt försiktiga antaganden. Enligt kommissionens beslutspraxis ska värderingen av en överföring av tillgångar grundas på de berörda tillgångarnas verkliga ekonomiska värde. Kommissionen bekräftar därför sitt tidigare resultat, dvs. att värderingen måste korrigeras med cirka 1 miljard euro.

(150)

När det gäller värdepappersportföljen håller kommissionen för det tredje med Tyskland att avvikelserna i denna portfölj grundas på, eller utgår från, huruvida det råder störningar på de berörda marknaderna. Det går visserligen att ifrågasätta om denna del av portföljen över huvud taget kan omfattas av undsättningsåtgärder enligt meddelandet om värdeminskade tillgångar. Även om en viss flexibilitet är tänkbar kan man argumentera för att om banker avlastas från de tillgångar som inte första hand berördes av den första fasen av finanskrisen, bör de inte kunna utnyttja någon undsättningsordning för de tillgångar som vid tidpunkten för överföringen inte kan betraktas som värdeminskade. Undsättningsåtgärder för värdeminskade tillgångar får enligt detta synsätt inte tolkas som en form av tidsmässigt obegränsad försäkring mot finanskrisens följder. I annat fall skulle avknoppningen av stora portföljer på flera miljarder euro kunna snedvrida konkurrensen på dessa marknader. Såväl för att ta hänsyn till målet om att trygga den finansiella stabiliteten som nödvändigheten av att förhindra snedvridning av konkurrensen gör meddelandet om värdeminskade tillgångar det möjligt att överföra sådana tillgångar. Eftersom marknaden för sådana tillgångar trots allt fungerar (dvs. inte är störd) motsvarar det verkliga ekonomiska värdet helt eller nästan helt marknadsvärdet.

(151)

Medan WestLB prövar om marknaden fungerar på grundval av ett rent likviditetskriterium anser kommissionen (84) att en bedömning av en marknadsstörning bör ske med hjälp av en jämförelse med en väl fungerande marknad för de berörda tillgångarna. På en normalt fungerande marknad sker en transaktion mellan en villig köpare och en villig säljare. Med begreppet villig köpare och säljare avses att transaktion sker frivilligt och utan tvång.

(152)

Kommissionens expert har presenterat tydliga kriterier för en normalt fungerande marknad (85). Medan lämplig likviditet eller låg kursdifferens tyder på en fungerande marknad är motsatsen inte alltid fallet. Privat placerade värdepapper från en solvent och stabil utgivare behöver inte vara likvida. Vid behov skulle det emellertid vara lätt att uppfylla ett konkurrenskraftigt marknadserbjudande som ligger nära ett MtM-värde som beräknats på grundval av likvida jämförbara värdepapper. De kriterier som WestLB har föreslagit är därför för snäva för att värdera en normalt fungerande marknad.

(153)

Det bör således uppmärksammas att om tillgångar felaktigt klassificeras som inte värdeminskade tillgångar utgör detta inte i sig något problem när det gäller att fastställa det verkliga ekonomiska värdet. För sådana positioner får det verkliga ekonomiska värde som ska fastställas ligga nära marknadsvärdet för de berörda tillgångarna, förutsatt att en lämplig metod och kalibrering används. Vid en fungerande marknad bör varje metod för att fastställa det verkliga ekonomiska värdet ge ett värde som ligger nära marknadspriset. Felaktig klassificering är i grund och botten ett slags test på hur lämplig den valda beräkningsmetoden och parametern är för att beräkna det verkliga ekonomiska värdet.

(154)

Beträffande Tysklands påstående att vissa marknader för statsobligationer inte fungerade normalt i slutet av 2009 vidhåller kommissionen att kriterierna för en fungerande marknad uppfylldes vid den dåvarande tidpunkten. Däremot fanns det tecken på marknadsstörningar i slutet av andra kvartalet 2010 (86) och på enskilda delmarknader för statsobligationer, särskilt med beaktande av ECB:s ingripanden och med beaktande av andra ingripandena på EU-nivå. Den 31 december 2009 och den 31 mars 2010, som användes som balansdagar för värderingen, var detta emellertid inte fallet.

(155)

Därför vidhåller kommissionen sin uppfattning att WestLB antingen använde en felaktig beräkningsmetod eller grundade värderingen på felaktiga parametrar, och att värderingen därför måste korrigeras med 600 miljoner euro.

(156)

Kommissionen konstaterar avslutningsvis att den betraktar expertrapportens värdering av det verkliga ekonomiska värdet för de tre delportföljerna som korrekt och i överensstämmelse med kommissionens beslutspraxis. Därför uppgår skillnaden mellan överföringsvärdet och det verkliga ekonomiska värdet i portföljen enligt kommissionen till 6,949 miljarder euro (87).

(157)

I beslutet från november 2010 uttryckte kommissionen tvivel beträffande huruvida alla tillgångar kom i fråga för överföring. Kommissionen betraktade förklaringarna i EAA:s första verksamhetsberättelse som bevis på detta, eftersom det i samband med vissa tillgångar uppstod förluster redan vid tidpunkten för överföringen, även om dessa tillgångar inte omfattades av tillämpningsområdet för skäl 32 i meddelandet om värdeminskade tillgångar. Tyskland överlämnade emellertid kompletterande upplysningar och förklarade omfattningen av EAA:s övertagande av avsättning för risker och storleken på förlusten från de tillgångar som hade överförts till EAA. Denna förklaring var trovärdig och skingrade kommissionens tvivel. Därför behöver inga ytterligare korrigeringar göras för de tillgångar som inte kan bli föremål för undsättningsåtgärder.

(158)

Kommissionen accepterar inga andra minusposter än dem som erkändes i november 2010. Även kompensationseffekten av kapitaltillskottet (3,267 miljarder euro) och kreditlänkade obligationer (268 miljoner euro) har redan erkänts (88) (se skäl 44, tabell 2). Kommissionen uppmanade Tyskland att inhämta ett yttrande från Bundesbank beträffande kompensationseffekterna och pröva och bekräfta huruvida de eventuella ändringar av portföljvärderingen som gjorts av en tillsynsmyndighet som Bundesbank är förenliga med meddelandet om värdeminskade tillgångar. Tillsynsmyndigheten har inte gjort någon sådan prövning eller lämnat något sådant bekräftande.

(159)

När det gäller skulder som omfattas av äldre regler konstaterar kommissionen att värderingen av skulderna inte behandlas i meddelandet om värdeminskade tillgångar. Kommissionen måste därför pröva hur en överföring som den i det aktuella fallet, som berör både tillgångar och skulder, genomförs. Kommissionen medger visserligen att överföringen av skulder med lägre spread kan ge en ekonomisk nackdel, men att den måste återställa en jämvikt mellan de avtalade tillgångarna och skulderna. Vid prövningen av det totala stödbeloppet beaktar kommissionen därför effekterna av de skulder som omfattas av äldre regler (se skäl 133). Kommissionen anser dock att dessa inte ska beaktas vid värderingen av det verkliga ekonomiska värdet.

(160)

När det gäller de överförda tillgångarnas framtida positiva resultat håller kommissionen inte med Tyskland utan vidhåller att man så fort tillgångar har överförts inte längre bör beakta framtida vinster. Denna metod för att fastställa kreditportföljens verkliga ekonomiska värde är förenlig med kommissionens beslutspraxis (89).

(161)

Beträffande outnyttjade beviljade krediter bekräftar kommissionen att sådana krediter i praktiken kan ha ett redovisningsvärde lika med noll. Denna möjlighet utesluter emellertid inte att en outnyttjad beviljad kredit kan påverka det verkliga ekonomiska värdet på ett negativt sätt. Det går inte att utesluta att krediten kommer att utnyttjas eftersom den inte går att förhindra genom avtal. Därför ändrar det faktum att en kredit ännu inte har utnyttjats, inte ens om det bokförda värdet för en sådan post är lika med noll, inte det verkliga ekonomiska värdet.

(162)

Beträffande diskonteringen av förväntade förluster konstaterar kommissionen att WestLB på detta sätt helt enkelt ändrar sitt eget beräkningskoncept, och detta utan Bundesbanks stöd. Tyskland motsäger sin egen uppskattning av det verkliga ekonomiska värdet, men framför inga ytterligare argument mot kommissionens uppfattning.

(163)

Eftersom det verkliga ekonomiska värdet antogs och står i överensstämmelse med punkterna 40 och 41 i meddelandet om värdeminskade tillgångar anser kommissionen att varken den förväntade förlusten eller någon annan av de tre minusposter som Tyskland har anfört har någon betydelse för värderingen av det verkliga ekonomiska värdet.

(164)

Kommissionens hyser inte längre några tvivel om att förvaltningen av värdeminskade tillgångar inte kommer att ske på ett kontrollerat sätt efter överföringen av tillgångar. Kommissionen hade förbehåll mot att WestLB fortsatte förvaltningen av värdeminskade tillgångar, eftersom en bank bör koncentrera sig på nya aktiviteter och undvika varje form av konflikt mellan avvecklade och nya verksamheter. Eftersom WestLB/SPM-Bank efter den 30 juni 2012 emellertid inte längre ska bedriva någon ny bankverksamhet, utan endast tillhandahålla kapitalförvaltningstjänster, är kommissionens tvivel inte längre relevanta.

(165)

Trots alla minusposter och argument som Tyskland har framfört måste det avslutningsvis konstateras att kommissionens tvivel består. Kommissionen anger därför fortfarande transferdeltavärdet till 3,414 miljarder euro.

(166)

För att begränsa den snedvridning av konkurrensen som har uppstått genom en överföring av tillgångar till ett pris som är högre än det värde som kan godtas som ersättning för marknadsbristen kan banken enligt punkt 41 i meddelandet om värdeminskade tillgångar åläggas att ersätta transferdeltavärdet. Kan en sådan återbetalning inte göras med en gång ska den ske gradvis i form av en mekanism för återbetalning (en s.k. clawback-mekanism). Går det inte heller att göra en återbetalning via en sådan mekanism, utan att detta leder till teknisk insolvens, måste snedvridningen kompenseras genom genomgripande omstruktureringsåtgärder, vilka i sin tur kan leda till en avveckling av verksamheten (90).

(167)

WestLB var enligt egen utsago i omstruktureringsplanen från februari 2011 inte i stånd att betala tillbaka de 3,4 miljarder euro som den hade överfört till EAA i form av den första överföringen av tillgångar, utan att riskera bankens överlevnad. Dessutom skulle det knappast gå att sälja WestLB eftersom en potentiell köpare skulle vara tvungen att ersätta Tyskland med 3,4 miljarder euro. Tyskland lade därför fram omstruktureringsplanen från juni 2011, med en planerad avveckling av WestLB inom 12 månader. Avvecklingen av WestLB räcker enligt kommissionen för att kompensera snedvridningen av konkurrensen. Med förbehåll för avvecklingsplanens trovärdighet, som kommer att behandlas i avsnitt c, konstaterar kommissionen därför att stödet står i överensstämmelse med meddelandet om värdeminskade tillgångar och är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget.

(168)

I princip ska även överföringen av den andra tranchen prövas enligt meddelandet om värdeminskade tillgångar. På grund av omstruktureringsplanen från juni 2011 anser kommissionen emellertid att resultatet av en sådan prövning skulle bli betydelselös. Eventuella ytterligare snedvridningar av konkurrensen till följd av ett transferdeltavärde tillsammans med den andra överföringen skulle i alla händelser ha begränsats av den planerade avvecklingen enligt omstruktureringsplanen från juni 2011. I detta specialfall anser kommissionen därför att eftersom redan det totala stödbeloppet kan anses förenligt med den inre marknaden enligt punkt 41 i meddelandet om värdeminskade tillgångar är det inte nödvändigt att göra en ingående prövning av värderingen, dvs. beräkna det verkliga ekonomiska värdet.

(169)

Överföringen av tillgångar är följaktligen förenlig med den inre marknaden och står i överensstämmelse med punkt 41 i meddelandet om värdeminskade tillgångar, eftersom de potentiella snedvridningarna av konkurrensen kommer att begränsas genom avvecklingen av WestLB.

(170)

Kommissionen måste pröva alla stödåtgärders förenlighet med den inre marknaden utifrån sina riktlinjer för banker i finanskrisen, särskilt omstruktureringsmeddelandet och kommissionens meddelande – Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen  (91) (nedan kallat bankmeddelandet).

(171)

Omstruktureringsplanen från juni 2011 måste visa att de stödåtgärder som anges i tabell 7 är förenliga med den inre marknaden.

(172)

Dessa åtgärder omfattar stöd på totalt [21,6–24,4] miljarder euro, vilket den 31 december 2009 motsvarade ett förhållande mellan stödbelopp och riskvägda tillgångar på [24,4–27,6] %. Stödbeloppet måste betraktas som en mycket stor andel av stödmottagarens balansomslutning och kräver följaktligen en genomgripande omstrukturering eller likvidation. I omstruktureringsplanen måste man även beakta den ytterligare snedvridning av konkurrensen som uppkommer till följd av det stödbelopp i form av transfervärdet som på förhand inte anses förenligt med den inre marknaden. Den föreslagna omstruktureringen eller likvidationen måste syfta till att avhjälpa denna snedvridning.

(173)

Omstruktureringsplanen från juni 2011 uppfyller de kriterier som har fastställts i omstruktureringsmeddelandet. Enligt punkt 21 i omstruktureringsmeddelandet bör en avveckling under ordnade former eller en utauktionering av en nödlidande bank alltid övervägas när det inte är troligt att en bank kan återställa sin långsiktiga lönsamhet. I bankmeddelandet fastställs hur en kontrollerad likvidation ska gå till (92). En sådan kontrollerad likvidation kan i enstaka fall genomföras när ett räddningsstöd har beviljats ett enskilt finansinstitut och det står klart att omstruktureringen inte har lyckats.

(174)

För att vara förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget måste ett likvidationsstöd enligt kommissionens fasta beslutspraxis (93) uppfylla följande tre allmänna villkor:

(175)

Omstruktureringsplanen från juni 2011 presenterar enligt kommissionen ett scenario för en kontrollerad likvidation av WestLB och bygger på en överenskommelse mellan bankens aktieägare om ansvarsfördelningen. I planen beaktas framför allt att man utan framgång redan har ägnat två år åt att försöka hitta andra billigare och mindre konkurrenshämmande marknadsorienterade lösningar för WestLB. En okontrollerad likvidation skulle å andra sidan äventyra den finansiella stabiliteten. Genom en kontrollerad likvidation kan denna risk kan lättare motverkas. Omstruktureringsplanen från juni 2011 gör det möjligt för kommissionen att göra en bedömning av likvidationsförfarandet och vilka potentiella följder för konkurrensen som de statliga åtgärderna kan få inom ramen för likvidationsförfarandet.

(176)

Det viktigaste kriteriet för att omfattas av likvidiationsscenariot är att banken upphör med alla sina bankaffärsverksamheter, endast utför de verksamheter som behövs för att avveckla de befintliga portföljerna och inte förvärvar några nya affärsverksamheter.

(177)

För att garantera att bankens bankaffärsverksamhet upphör bör banken bl.a. sälja eller överföra alla sina resterande tillgångar och skulder, så att det enda som återstår är en reststruktur, om detta är nödvändigt för att underlätta avvecklingen av befintliga tillgångar och framför allt för att bevara värdet vid avvecklingen av dess portföljer.

(178)

Enligt omstruktureringsplanen från juni 2011 kommer WestLB att överföra alla sina banktillgångar till antingen sparbankerna eller EAA. Den 30 juni 2012 kommer det således knappt att finns några riskvägda tillgångar kvar i banken. Enligt Tysklands åtaganden kommer den kvarvarande banken inte längre att använda sig av firmanamnet ”WestLB”, utan inom högst tre månader ombildas under namnet ”SPM-Bank”. Banken kommer inte heller längre att bedriva någon bankaffärsverksamhet för egen räkning, utan endast som förvaltare för EAA samt i begränsad omfattning tillhandahålla tjänster till tredje man. I omstruktureringsplanen planeras därför betydande och oåterkalleliga steg som leder till att WestLB, på de flesta av sina affärsområden, lämnar den aktuella marknaden inom 12 månader.

(179)

För det andra begränsas likvidationsfasen i enlighet med punkt 47 i bankmeddelandet till den period som är absolut nödvändig för att avvecklingen ska kunna genomföras på ett korrekt sätt, så att otillbörlig snedvridning av konkurrensen undviks. Även om avvecklingen av WestLB sträcker sig över flera år kan denna period anses som den minsta möjliga. Endast servicebolaget kommer att bedriva konkurrensutsatt verksamhet och tillhandahålla ett begränsat antal kapitalförvaltningstjänster till tredje man. Tyskland har lovat att servicebolaget ska säljas senast den 31 december 2016. Övergångsperioden fram till den 31 december 2016 är nödvändig för att göra det möjligt för ledningen att organisera om SPM-Banks interna struktur, upplösa servicebolaget och åtminstone under en kort period gå med vinst, så att banken kan dra till sig potentiella investerare. SPM-Bank ansvarar själv för tillgångar som inte fysiskt kan överföras till EAA. Bankens livslängd beror därför på dessa tillgångars löptid. Avvecklingen av portföljerna med bevarande av deras värde kommer att pågå fram till 2028 och kan inte ske snabbare. Funktionen som förvaltare av tillgångarna innebär emellertid ingen ekonomisk verksamhet och påverkar följaktligen inte konkurrensen. Inom ramen för minskningen av personalstyrkan vid SPM-Bank uppnås visserligen målet om 1 000 kvarvarande anställda först efter några år, men detta ska jämföras med minskningen av SPM-Banks verksamhet. Trots att bankaffärsverksamheten ska upphöra kommer omorganisationen av SPM-Bank nämligen att bli mycket arbetsintensiv. Sammantaget kan det konstateras att alla dessa processer bör pågå så kort tid som möjligt.

(180)

Som tredje kriterium ska banken upphöra med sin affärsverksamhet på marknaden, med undantag av försäljningen av tillgångar, och se till att endast en obetydlig del av den tidigare affärsverksamheten blir kvar på marknaden.

(181)

Några affärsverksamheter som har samlats i Verbundbank kommer att övertas av Helaba. Redovisningstekniskt motsvarar Verbundbankverksamheterna mindre än 20 % av WestLB:s tidigare balansomslutning (Verbundbanks portfölj motsvarar en balansomslutning på högst 45 miljarder euro medan WestLB:s balansomslutning 2008 uppgick till 288 miljarder euro). Vad gäller antalet anställda konstaterar kommissionen att färre än 10 % av de tidigare WestLB-medarbetarna kommer att återanställas vid den avknoppade Verbundbank (cirka 400 anställda jämfört med de 5 661 anställda som WestLB hade 2008). Dessutom kommer Verbundbank att avskiljas via en uppdelning av tillgångar och skulder och inte göra några överföringar som självständig bank. Eftersom transaktionerna alltså inte rör West LB, utan en liten del av dess tillgångar och skulder, kan de inte anses utgöra en väsentlig avyttring av banken.

(182)

Dessutom finns det enligt kommissionen inget som tyder på att förutsättningarna i punkt 49 i bankmeddelandet inte skulle ha uppfyllts. Enligt denna punkt ska en försäljning ske på marknadsvillkor, och priset för berörda tillgångar och skulder ska maximeras. Kommissionen konstaterar i detta avseende att WestLB har organiserat en lyckad anbudsinfordran som har varit inriktad på att maximera priset på de berörda tillgångarna och skulderna. Trots det har WestLB inte mottagit något godtagbart anbud. Företagsvärdet på Verbundbanks verksamheter, tillgångar, skulder och en organisationsstruktur med 400 anställda prövades vid den aktuella tidpunkten dessutom av flera externa experter med hjälp av vedertagna värderingsmetoder. Tyskland har lovat att företagsvärdet på Verbundbanks verksamheter, vilka antingen kommer att övertas av Helaba eller sparbankerna, i överensstämmelse med principöverenskommelsen kommer att uppgå till noll. Till skillnad från andra försäljningsprocesser i likvidationsärenden (97) kommer WestLB:s avyttring av Verbundbanks verksamheter inte att kräva några ytterligare statliga medel. Kommissionen kan därför inte se någon orättfärdig fördel för den juridiska person som övertar Verbundbanks verksamhet och drar därför slutsatsen att varken Helaba eller sparbankerna har erhållit något stöd genom avyttringen av Verbundbanks verksamhet.

(183)

I förevarande fall efterlevs dessutom de regler som fastställs i punkt 17 och följande punkter i omstruktureringsmeddelandet för avyttringen av hela banken, även om de inte alls är tillämpliga i detta ärende (98). Enligt reglerna för en sådan försäljning ska följande villkor vara uppfyllda: återställd lönsamhet, ansvarsfördelning och begränsning av eventuell snedvridning av konkurrensen. Avyttringen av Helaba uppfyller dessa villkor. För det första måste Helaba kunna garantera den överförda bankens lönsamhet, eftersom Verbundbank – till skillnad från Helaba – har en låg balansomslutning, få anställda och endast i begränsad utsträckning kan påverka lönsamheten i det av överföringen berörda företaget. Å andra sidan måste överföringen leda till kostnadsbesparingar, vilket motsäger en positiv bedömning av Verbundbank som självständig bank (99). För det andra garanteras en lämplig ansvarsfördelning, eftersom WestLB:s aktieägare inte får några intäkter från försäljningen utan snarare förlorar det kapital de har satsat i WestLB. För det tredje kommer WestLB:s verksamhet att krympa till mindre än 20 % av dess ursprungliga omfattning, och enligt kommissionens vedertagna beslutspraxis kräver en sådan försäljning inte några ytterligare kompensationsåtgärder (100).

(184)

Kommissionen ser dessutom inget skäl att anta att Verbundbank, i egenskap av en samling tillgångar, kan ses som ekonomisk efterföljare till WestLB. Helaba är i juridisk mening inte efterföljare till WestLB, och inte heller Verbundbank uppvisar någon betydande funktionell likhet med WestLB. I Helabas fall har därför de villkor inte uppfyllts som ligger till grund för kommissionens fastställande av huruvida ett ursprungligt företags affärsverksamheter har tillhandahållit ett stöd till det företag som fortsätter verksamheten (101).

(185)

Avslutningsvis garanteras även att stödet begränsas till det lägsta möjliga. En överföring av tillgångar till EEA får således bara genomföras när tillgångarna inte kan avyttras till privata köpare. Det extra kapitaltillskottet till SPM-Bank är nödvändigt för att täcka de förväntade avvecklingskostnaderna. Avslutningsvis kan likviditetsstödet ses som en integrerad del av det allmänna likvidationsscenariot, eftersom det enbart ger ett skydd under övergångsperioden i händelse av turbulens på marknaden fram till den 30 juni 2012. Genom likviditetsstödet garanteras således att den kontrollerade likvidationen inte leder till en okontrollerad likvidation före den 30 juni 2012.

(186)

Den andra delen av bedömningen rör ansvarsfördelningen. Enligt punkt 46 i bankmeddelandet måste man vid en likvidation se till att minimera det överdrivna risktagandet, bl.a. genom att se till att aktieägare och eventuellt även vissa typer av fordringshavare inte får del av stödmedel i samband med genomförandet av den kontrollerade avvecklingen. I fallen Northern Rock (102) och HRE (103) uppnåddes en lämplig ansvarsfördelning genom att dessa finansinstitut förstatligades. I likhet med dessa två fall kommer aktieägarna även i förevarande fall att förlora hela sitt aktiekapital. Dessutom kommer WestLB:s aktieägare och SoFFin, som tillhandhåller det mesta av hybridkapitalet, att överta ansvaret för de delar som WestLB ska delas upp i och tillhandahålla ytterligare kapital.

(187)

Sparbankerna har förklarat sig införstådda med övertagandet av ansvaret för Verbundbanks verksamhet, och kommer att skjuta till kapital för detta ändamål. NRW har förklarat sig berett att bära merparten av ansvaret, dvs. överta samtliga SPM-Banks drifts- och likvidationskostnader. Dessutom har SoFFin accepterat att bära en väsentlig del av ansvaret, genom att två tredjedelar av dess passiva innehav i WestLB kvarstår, så att investerarna med största sannolikhet inte får tillbaka sina investeringar. Vid uppgörelsen kommer man därför även att ingående beakta såväl hur mycket ansvar parterna kan bära som i vilken omfattning de tidigare medverkade till bankens strategiska inriktning och vilket inflytande de hade över hur banken styrdes.

(188)

Likvidationsplanen ger garantier för att den snedvridning av konkurrensen som WestLB ger upphov till begränsas, eftersom WestLB senast den 30 juni 2012 kommer att försvinna från marknaden. Efter denna tidpunkt kommer WestLB att omvandlas till en enhet utan bankaffärsverksamhet, som tillsammans med EAA kommer att avveckla tillgångarna.

(189)

Tack vare garantierna för att WestLB efter den 30 juni 2012 endast kommer fortsätta sin affärsverksamhet så länge som behövs för avvecklingen och inte kommer att inleda några nya verksamheter, utan gradvis upphöra med sina befintliga verksamheter, undviker man dessutom oproportionerlig snedvridning av konkurrensen vid en likvidation. I det aktuella fallet omsätts denna princip i praktiken genom att WestLB så snart som möjligt, och senast den 31 december 2012, fråntas den del av bankoktrojen som inte behövs för förvaltningen av tillgångar eller tillhandahållandet av kapitalmarknadstjänster.

(190)

När det gäller SPM-Banks planer på att avknoppa ett servicebolag, som ska tillhandahålla kapitalmarknadstjänster till tredje man och därmed konkurrera med andra leverantörer av sådana tjänster, konstaterar kommissionen att tanken med denna åtgärd är att minska andelen statligt stöd i WestLB:s kapital efter den 30 juni 2012. Delstaten Nordrhein-Westfalen, som ansvarar för SPM-Bank, har övertagit den största delen av ansvaret från WestLB:s aktieägare. Att SPM-Bank minskar sina driftskostnader genom att tillhandahålla tjänster till tredje man är därför försvarbart.

(191)

Dessutom begränsas servicebolagets möjligheter att snedvrida konkurrensen genom Tysklands olika åtaganden. För det första kan affärer med tredje man endast bedrivas av en separat enhet vid SPM-Bank, vars bankoktroj ska begränsas till minsta möjliga och som senast den 31 december 2016 ska säljas. För det andra har en uttömmande förteckning upprättats över de verksamheter som kan komma i fråga för den typ av tjänster som SPM-Bank ska tillhandahålla. I detta sammanhang åtar sig Tyskland att senast den 31 december 2012 dra in alla de av WestLB:s bankoktrojer som inte behövs för att tillhandahålla kapitalförvaltningstjänster till tredje man. För det tredje kommer antalet anställda vid SPM-Bank kraftigt att begränsas under omstruktureringsperioden och 2016 inte överstiga 1 000 personer, vilket inte ens motsvarar 20 % av WestLB:s ursprungliga personalstyrka på 5 661 medarbetare (2008). För det fjärde får den affärsverksamhet som riktar sig till tredje man, som SPM-Banks servicebolag kan förvärva, inte utgöra mer än [40–60] % av bankens bruttointäkter, vilket verkligen begränsar detta affärsperspektiv. För det femte garanterar Tyskland att SPM-Bank endast erbjuder sina kapitalförvaltningstjänster till marknadsmässiga priser och att den separata enhetens prissättning täcker alla kostnader. Om servicebolaget för förvaltningen av tredjemansportföljer inte kan avyttras senast den 31 december 2016 åtar sig Tyskland avslutningsvis även att avveckla servicebolaget. Genom kombinationen av alla dessa begränsningar garanteras att enbart en liten del av den tidigare affärsverksamheten kommer att fortsätta och att risken för snedvridning av konkurrensen därför är mycket liten.

(192)

Dessutom måste servicebolaget vara tillräckligt lönsamt. Av det material som Tyskland har överlämnat framgår att särskilt efter justering av […] finns det en realistisk chans att servicebolaget ska bli tillräckligt lönsamt. När de planerade kostnadsbesparingarna har genomförts och affärsmöjligheterna utökats kan det tänkas att servicebolaget kommer att dra till sig marknadsekonomiskt handlande investerare.

(193)

Tysklands åtaganden ger tillräckliga garantier för att SPM-Bank inte kommer att fortsätta att erbjuda tjänster när dess affärsverksamhet inte är så lönsam som förväntat och den därför inte kan säljas 2016.

(194)

Kommissionen har därför kommit till slutsatsen att omstruktureringsplanen från juni 2011 presenterar ett scenario för en kontrollerad likvidation av WestLB, som med beaktande av alla åtaganden som anges i bilagan uppfyller alla relevanta kriterier i omstruktureringsmeddelandet och bankmeddelandet och därmed garanterar att stödåtgärderna i tabell 7 är förenliga med den inre marknaden. De tvivel som kommissionen gav uttryck för i beslutet att inleda förfarandet beträffande det ytterligare stödets förenlighet med den inre marknaden kvarstår således inte längre.

(195)

Inom ramen för förevarande beslut måste kommissionen även beakta de åtgärder som genomförts på grundval av beslutet från maj 2009. Detta beslut och den omstruktureringsplan från april 2009 som låg till grund för beslutet rörde inte uteslutande beviljandet av kompletterande stöd, och omstruktureringsplanen från april 2009 kunde inte heller garantera den lönsamhet, ansvarsfördelning och begränsning av snedvridningen av konkurrensen som krävs för att senare stöd ska vara förenligt med den inre marknaden. Därför har kommissionen i besluten från december 2009 och november 2010 krävt en ny genomgripande omstruktureringsplan. En sådan plan, som ersatte alla tidigare planer, överlämnades i juni 2011. Dessutom ersatte ett likvidationsförfarande den omstrukturering av WestLB som tidigare eftersträvades. Som framgår av skäl 194 innebär omstruktureringsplanen från juni 2011 att alla de stöd som WestLB har beviljats under perioden 2008–2012 kan anses förenliga med den inre marknaden. Beslutet från maj 2009 har därför mist sitt syfte och bör upphävas. Upphävandet bör även gälla alla åtaganden och ålägganden som överlämnandes i samband med beslutet från maj 2009.

(196)

Kommissionens tvivel beträffande huruvida sparbankerna har burit en för liten del av ansvaret och gynnats ovanligt kraftigt av undsättningsåtgärden för värdeminskade tillgångar kvarstår inte längre.

(197)

För det första kan det inte beläggas att sparbankerna var skyldiga att skjuta till ett belopp till rekapitaliseringen av WestLB. Sparbankerna har inte påtagit sig någon sådan särskild skyldighet.

(198)

För det andra konstaterar kommissionen att sparbankerna har övertagit en stor del av ansvaret och därmed kompenserat begränsningen av sin förlustrisk på 4,5 miljarder euro. Sparbankernas skyldighet att kompensera eventuella förluster till följd av upplösningen av EAA dämpas dock av att de endast står för förluster upp till högst 4,5 miljarder euro. Sparbankerna var emellertid över huvud taget inte skyldiga att överföra tillgångarna till EAA utan hade kunnat reglera förlusterna internt. Trots det har sparbankerna ända sedan beslutet från december 2009 burit en stor del av ansvaret och förlorat hela det kapital som de har investerat i WestLB. Det finns därför inget skäl att gå vidare i denna fråga.

(199)

Avslutningsvis bör det dessutom påpekas att det inte går att fastställa att någon medlem av sparbanksföreningarna har fått någon fördel till följd av likvidationen av WestLB. Framför allt kan överföringen av tillgångar till Helaba och tillhandahållandet av kapital till Helaba mot aktier i Helaba betraktas som en del av likvidationen av WestLB och något som endast har överenskommits i detta syfte. Även om det skulle visa sig att detta utgör statligt stöd skulle ett sådant stöd vara förenligt med den inre marknaden inom ramen för beviljandet av likvidationsstöd till förmån för WestLB.

a)

riskskyddet på 5 miljarder euro för Phoenixportföljen 2009,

b)

kapitaltillskottet på 3 miljarder euro i samband med den första överföringen av tillgångar 2010,

c)

den första överföringen av tillgångar till avvecklingsenheten med ett stödinslag på 10,812 miljarder euro 2010,

d)

den andra överföringen av tillgångar till avvecklingsorganet med ett stödinslag på [1,3–2,6] miljarder euro 2012,

e)

det kompletterande kapitalinstrumentet till förmån för SPM-Bank på 1 miljard euro 2012,

f)

delstaten Nordrhein-Westfalens fortsatta täckning av SPM-Banks förluster på [0,5–2,0] miljarder euro 2012, och

g)

WestLB AG:s aktieägares tillhandahållande av likviditet under första halvåret 2012 […], utgör statligt stöd.

1.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 148/33

(1)

Den 17 juli 2009 anmälde Rumänien två stödåtgärder (nedan kallat anmälan) till förmån för Oltchim SA Râmnicu Vâlcea (nedan kallat Oltchim eller företaget): i) konvertering av en skuld till myndigheterna på 538 miljoner rumänska lei (cirka 128 miljoner euro (3)) till eget kapital och ii) en statlig garanti som täcker 80 % av ett kommersiellt lån på 424 miljoner euro. Rumänien anmälde dessa statliga stödåtgärder av rättssäkerhetsskäl och anförde att dessa inte omfattar statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(2)

Den 10 april 2008, dvs. innan denna anmälan lämnades in, inkom PCC SE (nedan kallat PCC), ett företag verksamt i Duisburg i Tyskland som äger en minoritetsandel på 18,31 % i Oltchim, med ett formellt klagomål i vilket man gjorde gällande att den planerade konverteringen av skulder till eget kapital skulle anses som oförenligt statligt stöd.

(3)

Efter registreringen av klagomålet utväxlade kommissionen korrespondens och uppgifter med de rumänska myndigheterna, Oltchim och klaganden, och träffade vid ett flertal tillfällen å ena sidan de rumänska myndigheterna och representanter för Oltchim, och å andra sidan representanter för klaganden.

(4)

Den 15 september 2009 inledde kommissionen i enlighet med artikel 108.2 i EUF-fördraget ett formellt granskningsförfarande av de anmälda åtgärderna (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet). Rumänien inkom med synpunkter den 3 november 2009.

(5)

Beslutet att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 29 december 2009 (4). I skrivelser av den 21 december 2009 uppmanade kommissionen åtta företag som i egenskap av konkurrenter till Oltchim hade ett potentiellt intresse i ärendet, att inkomma med synpunkter på beslutet att inleda förfarandet.

(6)

Synpunkter från fem tredjeparter inkom till kommissionen: i en skrivelse av den 26 januari 2010 från Vestolit GmbH & Co. KG (nedan kallat Vestolit); i en skrivelse av den 26 januari 2010 från Ineos ChlorVinyls (nedan kallat Ineos); i skrivelser av den 27 januari 2010 och 28 januari 2010, från två företag som begärde att deras identiteter skulle hållas konfidentiella (nedan kallade anonyma parter I och II); samt i en skrivelse av den 29 januari 2010 från en privatperson, Virgil Bestea.

(7)

Dessa synpunkter översändes till Rumänien i en skrivelse av den 2 mars 2010. Rumänien besvarade synpunkterna från ovannämnda tredje parter i en skrivelse av den 8 april 2010.

(8)

En sjätte tredjepart, Firebird Management LLC (nedan kallat Firebird) – en investeringsfond som vid den aktuella tiden innehade 1,328 % av aktierna i Oltchim – inkom med uppgifter och synpunkter i skrivelser av den 27 maj 2010 och den 8 juli 2010. Synpunkterna från Firebird översändes till Rumänien i skrivelser av den 25 juni och 27 juli 2010.

(9)

Klaganden PCC inkom med uppgifter i ärendet i skrivelser av den 6 maj 2010, 18 maj 2010, 19 maj 2010, 28 maj 2010, 13 juni 2010, 18 juni 2010, 22 juli 2010, 6 augusti 2010, 2 september 2010, 18 oktober 2010, 9 april 2011 och 14 april 2011. Utöver dessa inlägg översände PCC en mängd uppgifter med koppling till ärendet, företrädesvis olika tidningsartiklar och annan information, till största del allmänt tillgänglig.

(10)

Vidare inkom de anonyma parterna I och II (som också hade synpunkter på beslutet att inleda förfarandet och begärde att deras identiteter skulle hållas konfidentiella) med ytterligare information den 21 september 2010, 22 februari 2011, 28 februari 2011, 26 juli 2011 och 28 oktober 2011.

(11)

Kommissionen översände synpunkterna i punkterna (9) och (10) ovan till Rumänien, i de fall de innehöll nya uppgifter och argument och ansågs relevanta för det pågående förfarandet, i skrivelser av den 25 juni 2010, 2 augusti 2010, 9 september 2010, 22 september 2010, 20 oktober 2010 och 23 november 2011.

(12)

Rumänien besvarade de ytterligare synpunkterna i skrivelser av den 30 juli 2010, 2 september 2010, 12 oktober 2010, 26 oktober 2010, 23 november 2010 och 7 december 2011. Rumänien inkom också med ytterligare uppgifter i ärendet i skrivelser av den 29 mars 2011, 14 april 2011, 27 juli 2011, 9 september 2011 och 21 september 2011.

(13)

Efter beslutet att inleda förfarandet hölls ett flertal möten i Bryssel mellan kommissionen och de rumänska myndigheterna: den 30 juni 2010, 15 juli 2010, 19 maj 2011 och 12 september 2011. Kommissionen träffade också vid flera tillfällen representanter för klaganden, PCC.

(14)

I en skrivelse av den 22 juni 2011 återkallade de rumänska myndigheterna sin anmälan av den 17 juli 2009 om den statliga garantin för lånet på 424 miljoner euro. De informerade även kommissionen om att de vidhöll sin anmälan vad gällde konverteringen av skulder till eget kapital.

(15)

Den 10 augusti 2011 godkände den rumänska regeringen ett memorandum som gav representanter för ministeriet för ekonomi, handel och näringsliv, AVAS (5) och Oltchim mandat att anta ett civilrättsligt avtal mellan AVAS och Oltchim där företaget skulle erkänna ackumulerade räntor på den statliga skulden sedan den 1 januari 2007.

(16)

I en skrivelse av den 9 september 2011 aviserade de rumänska myndigheterna att Oltchim och AVAS hade för avsikt att slutföra ovannämnda civilrättsliga avtal, och att AVAS tillsammans med huvudskulden även skulle konvertera hittills ackumulerade räntor till eget kapital.

(17)

I en skrivelse av den 21 oktober 2011 förmedlade Rumäniens premiärminister Emil Boc den rumänska regeringens bestämda åtagande när det gällde att privatisera Oltchim helt, inklusive myndigheternas hela ägarandel efter skuldkonverteringen. Privatiseringsmeddelandet skulle offentliggöras i slutet av mars 2012, och privatiseringen skulle vara genomförd i slutet av maj 2012. I en skrivelse av den 16 februari 2012 bekräftade den nye rumänske premiärministern Mihai-Răzvan Ungureanu detta åtagande.

(18)

Rumänien inkom i skrivelser av den 12 oktober 2011 och 23 december 2011 med ytterligare synpunkter och uppgifter.

(19)

De skrivelser som nämns i punkterna 17 and 18 visar att Rumänien ändrade sin anmälan om åtgärd 1 så till vida att konverteringen av skulden på 538 miljoner lei till myndigheterna skulle följas av en privatisering av det totala då uppkomna aktieinnehavet i Oltchim. De visar också att konverteringen ska bedömas mot bakgrund av den efterföljande privatiseringen.

(20)

Oltchim är en stor rumänsk petrokemisk tillverkare som producerar PVC, kaustiksoda, klor, DOP och polyeterpolyoler. Företagets huvudprodukt är PVC (för närvarande cirka 37,5 % av dess totala produktion), med en marknadsandel i EU på 2,1 % under 2008 (6). Oltchim är ett av de största petrokemiska företagen i Rumänien och sydöstra Europa och tillverkar 78 typer av 40 baskemikaliska produkter. Omkring 80 % av företagets produktion exporteras till länder i och utanför Europa.

(21)

Oltchim är den största industriella arbetsgivaren i Vâlcea, en rumänsk region som får stöd enligt artikel 107.3 a i EUF-fördraget. Den 15 oktober 2011 uppgick personalstyrkan till 3 470 personer (7). På grund av den svåra ekonomiska situation som råder har företaget tvingats friställa 1 000 anställda i december 2011 och ytterligare 993 anställda i januari 2012 (8).

(22)

Företaget startade verksamheten 1966, ombildades 1990 och noterades på den rumänska börsen 1997. Rumänska staten kontrollerar (för närvarande via ekonomiministeriet) 54,8 % av företaget. Största minoritetsägare, med 18,31 % av aktieinnehavet, är PCC som också är klagande i detta förfarande och dessutom äger Rokita SA, en polsk konkurrent till Oltchim. Resten av företaget ägs av Nachbar Services Ltd (14,02 %), enskilda privatpersoner (11,04 %) och andra juridiska personer (1,81 %).

(23)

Under åren 1992–2008 investerade Oltchim sammanlagt cirka 371 miljoner euro för att modernisera produktionslinjen (varav 118,8 miljoner euro investerades under 2007/2008). I samband med vissa av dessa investeringar tecknade Oltchim under perioden 1995–2000 en serie om 12 kommersiella lån på totalt cirka 171 miljoner tyska mark plus 60 miljoner US-dollar. Som säkerhet för lånen stod statliga garantier utfärdade av finansministeriet.

(24)

Eftersom Oltchim saknade möjlighet att betala tillbaka lånen gjorde bankerna anspråk på de statliga garantierna från och med november 1999.

(25)

Från 1999 till 2002 gjorde finansministeriet utbetalningar i enlighet med garantikraven. Ministeriet debiterade betydande räntor och avgifter på de summor som fram till dess betalats ut till följd av de statliga garantier som utlösts mellan 1999 och 2002. Räntan varierade mellan 0,15 % och 0,3 % per dag, dvs. 54 %-110 % per år (9).

(26)

I juni 2002 uppgick Oltchims ackumulerade skuld till finansministeriet till följd av de statliga garantierna samt debiterade räntor och avgifter till 303 miljoner lei (cirka 72 miljoner euro). Beloppet överläts vid denna tidpunkt från finansministeriet till AVAS (10), den rumänska myndighet som ansvarade för indrivning av statens fordringar, och konsoliderades i US-dollar för att skydda värdet på statens fordran i den rådande miljön med hyperinflation. Detta resulterade i en summa på 91 miljoner US-dollar.

(27)

I enlighet med rumänsk lag (GEO 51/1998) saknade AVAS mandat att debitera ränta och avgifter på statliga fordringar som myndigheten hade fått i uppdrag att driva in från gäldenärsföretagen.

(28)

Det första försöket att privatisera företaget ägde rum 2001, då AVAS förhandlade fram och undertecknade ett försäljningsavtal med Exall Resources som avsåg statens aktieinnehav i företaget. Avtalet sades upp då köparen inte kunde fullgöra sina betalningsåtaganden och garantera tekniska/miljörelaterade investeringar i företaget.

(29)

Ett andra försök att privatisera Oltchim skedde i oktober 2003, då den rumänska privatiseringsmyndigheten APAPS offentliggjorde försäljningen av statens aktieinnehav. Potentiella investerare informerades om att den statliga skulden skulle konverteras till eget kapital, i syfte att göra företaget mer attraktivt för potentiella investerare.

(30)

Då en potentiell investerare (Rompetrol) och minoritetsägare överklagade 2003 års skuldkonvertering i rumänsk domstol drogs dock privatiseringserbjudandet tillbaka i början av november 2003. I november 2003 konverterades trots detta AVAS fordran på 95 miljoner US-dollar (dvs. de 91 miljoner US-dollar som överlåtits plus ytterligare betalningar från finansministeriet enligt de garantier som överlåtits på AVAS sedan juni 2002), motsvarande 322 miljoner rumänska lei, till eget kapital efter beslut av Oltchims bolagsstämma (där statens representanter hade röstmajoritet). Statens ägarandel i Oltchim ökade därmed från 53,26 % till 95,73 %.

(31)

I november 2005 ogiltigförklarade en handelsrätt i Vâlcea Oltchims bolagsstämmans beslut om skuldkonverteringen. Rätten anförde som skäl att skuldkonverteringen hade utförts utan att minoritetsägarna beretts tillfälle att delta i kapitalökningen.

(32)

I juni 2006 utfärdade den rumänska regeringen en undantagsförordning (11) . Den gav statens representanter på Oltchims bolagsstämma mandat att rösta för att inte överklaga det domstolsbeslut i vilket den första skuldkonverteringen hade ogiltigförklarats. De fick också mandat att vidta nödvändiga åtgärder för att upphäva konverteringen. Rättens beslut att ogiltigförklara skuldkonverteringen vann laga kraft i augusti 2006. Minskningen av aktiekapitalet ägde rum i november 2007. Den skuld som uppstod till följd av ogiltigförklaringen av skuldkonverteringen återfördes i räkenskaperna till sitt historiska värde, 95 miljoner US-dollar (motsvarande 317 miljoner lei).

(33)

Efter den första överlåtelsen av skulden till AVAS i juni 2002 fortsatte finansministeriet under perioden juni 2002 till december 2006 göra utbetalningar till följd av de statliga garantier som utlösts i november 1999. Under perioden 2003–2006, medan 2003 års skuldkonvertering fortfarande gällde, betalade finansministeriet ut sammanlagt 191 miljoner lei i extra utbetalningar till följd av utlösta garantier. I enlighet med det avtal som i juni 2002 ingåtts mellan finansministeriet och AVAS om överlåtelsen av företagets skuld till staten överlät finansministeriet även alla dessa fordringar till AVAS, i delbelopp som motsvarade de faktiska utbetalningar som gjorts till följd av garantierna. AVAS konsoliderade även dessa fordringar i US-dollar, och 2006 uppgick de till sammanlagt 60 miljoner US-dollar.

(34)

Därigenom uppgick Oltchims totala skuld till AVAS vid tidpunkten för Rumäniens anslutning till EU, den 1 januari 2007, till 60 miljoner US-dollar (12).

(35)

Sedan den 1 januari 2007 har alla betalningar avseende externa lån utförts av Oltchim. Finansministeriet gör inte längre några ytterligare betalningar enligt de statliga garantierna.

(36)

I november 2007 fördes beloppet från den upphävda skuldkonverteringen, 95 miljoner US-dollar, in i Oltchims räkenskaper och lades till de 60 miljoner US-dollar som var kopplade till ytterligare betalningar. Detta resulterade i en total skuld till staten på 155 miljoner US-dollar (508 miljoner lei). Denna skuld på 155 miljoner US-dollar anges i Oltchims bokföring i rumänska lei (dvs. 508 miljoner lei). Den i US-dollar uttryckta skulden har sedan dess angetts i rumänska lei. Beloppet i den rumänska valutan har förblivit oförändrat eftersom företaget vid varje ny rapportperiod har använt sig av den historiska lei-kursen (RON) (13) i balansräkningen. Denna har alltid varit högre än den då gällande kursen eftersom RON steg i förhållande till US-dollarn över tiden.

(37)

AVAS gjorde under 2007 ett undantag från den allmänna regeln i GEO 51/1998 (se punkt (27) ovan), baserad på artikel 2.2 i regeringens undantagsförordning 45/2006 (nedan kallad GEO 45/2006). Under det året debiterade AVAS ränta på 29,9 miljoner lei för perioden 2003–2006, enligt den ettåriga LIBOR-räntan (14) för depositioner i US-dollar, för fordringar på Oltchim enligt 2003 års skuldkonvertering som överlåtits av finansministeriet.

(38)

Därmed uppgick Oltchims skuld till AVAS från och med november 2007 till 155 miljoner US-dollar (508 miljoner lei) plus 29 miljoner lei, dvs. sammanlagt 538 miljoner lei. Detta beslut refererar i det följande till skulden uttryckt i lei (RON) då den anmälda skuldkonverteringen också uttrycks i lei.

(39)

I januari 2007 validerade det rumänska parlamentet genom lag 30/2007 undantagsförordning GEO 45/2006 som bemyndigade AVAS att upphäva den första skuldkonverteringen och gav myndigheten mandat att genomföra en andra skuldkonvertering, denna gång också med hänsyn tagen till minoritetsägarnas företrädesrätt.

(40)

Detta andra försök att konvertera skulden till eget kapital bestreds dock av den nya största minoritetsägaren PCC som vägrade delta i affären.

(41)

PCC hade förvärvat 1,2 % av Oltchim för 7,5 miljoner euro i maj 2007, dvs. efter det att den nationella domstolens beslut om ogiltigförklaring av den första skuldkonverteringen hade vunnit laga kraft eftersom varken Oltchim eller de rumänska myndigheterna hade överklagat. När skuldkonverteringen återfördes i företagets räkenskaper förvandlades PCC:s 1,2 % till en ägarandel på 12 % (15).

(42)

I april 2008 ingav PCC ett klagomål till kommissionen i vilket man gjorde gällande att skuldkonverteringen utgjorde oförenligt statligt stöd (se punkt 2 ovan).

(43)

För att säkerställa efterlevnaden av artikel 108.3 i EUF-fördraget beslutade de rumänska myndigheterna att inhämta kommissionens godkännande för statligt stöd före den andra skuldkonverteringen, och anmälde därför åtgärden.

(44)

De rumänska myndigheterna anför att de efter 2006 års upphävande av 2003 års skuldkonvertering gjorde ytterligare två försök att privatisera företaget med skulden, 2006 respektive 2008. Enligt de rumänska myndigheterna var det inga investerare som visade intresse för en affär på sådana villkor.

(45)

Utmaningar som företaget enligt rumänska myndigheter har ställts inför sedan 2008 innefattar dessutom: i) inställda leveranser av viktiga råvaror från huvudleverantören Arpechim; ii) en negativ påverkan på företagets substansvärde till följd av återförande av en betydande skuld efter upphävandet av 2003 års skuldkonvertering i november 2007; iii) en underkapitalisering av företaget, också den beroende på den upphävda skuldkonverteringen; och slutligen iv) effekterna av globala finansiella och ekonomiska krisen.

(46)

Under räkenskapsåret 2008 gjorde Oltchim en rörelseförlust på 71 miljoner lei (17 miljoner euro), en nettoförlust på 226 miljoner lei (54 miljoner euro), och de ackumulerade förlusterna uppgick till 1,367 miljarder lei (325 miljoner US-dollar). Efter stängningen av den främsta etenleverantören Arpechim i november 2008 gick företaget med 45 % kapacitet och omkring en tredjedel av personalstyrkan friställdes.

(47)

I slutet av 2008 överläts de aktier i Oltchim som till dess hade innehafts av AVAS till ekonomiministeriets portfölj.

(48)

I december 2009 förvärvade Oltchim tillgångarna (etenanläggningen) från sin tidigare leverantör Arpechim för [0]–[10] miljoner euro (16) och varulagret för [10]–[20] miljoner euro. Enligt rumänska myndigheter finansierades förvärvet med förskottsbetalningar från kunder. Arpechim återupptog driften i maj 2011.

(49)

Den 31 december 2009 uppvisade Oltchims ekonomiska redovisning för 2009 en rörelseförlust på 26 miljoner euro (109 miljoner lei), en nettoförlust på 52,4 miljoner euro (220 miljoner lei), ackumulerade förluster på 377 miljoner euro (1,584 miljarder lei) samt en negativ kapitalbas på 112 miljoner euro (469 miljoner lei).

(50)

Den 31 december 2010 visade Oltchims ekonomiska redovisning ett rörelseresultat på 56 miljoner euro, nettovinst på 32 miljoner euro (220 miljoner lei) samt ackumulerade förluster på 383 miljoner euro. Det positiva rörelse- och nettoresultatet berodde på att Arpechims tillgångar som förvärvats för [0]–[10] euro skrevs upp till [80]–[100] miljoner euro och skillnaden togs upp i bokföringen som ”vinst vid förvärv till lågt pris”.

(51)

Den 30 juni 2011 visade Oltchims ekonomiska redovisning för första halvåret (17) en rörelseförlust på 7,4 miljoner euro och en nettoförlust på 17,4 miljoner euro, ackumulerade förluster på 401 miljoner euro och en negativ kapitalbas på i storleksordningen 358 miljoner euro (utan hänsyn tagen till skulden till AVAS).

(52)

Den 15 september 2009 inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande av de två stödåtgärder till förmån för Oltchim som anmälts av Rumänien i juli 2009.

(53)

Kommissionen ställde frågan om det anmälda stödpaketet, till skillnad från vad Rumänien anförde, skulle kunna innebära en otillbörlig fördel för företaget och utgöra statligt stöd i enlighet med artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(54)

I beslutet att inleda förfarandet identifierades som möjligt ytterligare statligt stöd det faktum att staten sedan den 1 januari 2007 inte hade debiterat ränta och/eller avgifter på den oreglerade skulden till staten (angiven som ”Åtgärd 3”).

(55)

Slutligen ställde sig kommissionen tvivlande till om åtgärderna, om de befanns utgöra statlig stöd, skulle vara förenliga med EUF-fördraget enligt de tillämpliga bestämmelserna om statligt stöd.

(56)

I sitt svar på beslutet att inleda förfarandet hävdade de rumänska myndigheterna att ingen av de tre åtgärderna utgjorde statligt stöd i enlighet med artikel 107.1 i EUF-fördraget då den rumänska statens agerande var förenligt med marknadens principer.

(57)

Rumänien hävdade särskilt att de anmälda åtgärderna (skuldkonverteringen och aktieägargarantin) skulle ha gjort Oltchim lönsamt igen genom att lösa problemet med underkapitalisering och finansiera företagets tillväxtstrategi. Rumänien framhöll vidare att kommissionen var tvungen att ta hänsyn till statens dubbla roll som aktieägare och fordringsägare i Oltchim.

(58)

Rumänien hävdade slutligen att åtgärd 3 inte utgjorde statligt stöd eftersom statens uteblivna indrivning av den tidigare skulden hade en direkt koppling till den planerade skuldkonverteringen, samt att myndigheternas agerande vad gällde skulden låg helt i linje med hur en marknadsaktör skulle ha gjort i en liknande situation.

(59)

I sina synpunkter av den 26 januari 2010 på beslutet om att inleda förfarandet uttryckte Vestolit farhågor om det statliga stödpaket som Rumänien anmält i juli 2009. Vestolit anser sig vara konkurrent till Oltchim, då båda parter är aktiva inom tillverkningen av PVC. Enligt Vestolit skulle ingen privat investerare ha gett sitt stöd åt ett investeringsprogram uteslutande inriktat på förvärv och modernisering av Arpechims omoderna etenanläggning.

(60)

I sin skrivelse av den 21 januari 2010 anförde Ineos att Oltchim, baserat på uppgifterna i beslutet att inleda förfarandet, såg ut vara ett företag i svårigheter. Att de stödåtgärder som den rumänska staten avsåg att genomföra till förmån för företaget skulle ha genomförts av en privat investerare föreföll därmed osannolikt. Ineos uppmärksammade också det faktum att den europeiska PVC-marknaden kännetecknas av en avsevärd överkapacitet. Därför innebär allt potentiellt stöd till någon av marknadens aktörer en trolig snedvridning av konkurrensen.

(61)

De synpunkter som Firebird inlämnade den 28 maj 2010 har ett innehåll liknande de synpunkter som presenterats av ovannämnda berörda parter.

(62)

I en skrivelse av den 28 januari 2010 framförde också en annan av Oltchims konkurrenter, anonym part I, synpunkter liknande de från Vestolit och Ineos. Anonym part I understryker även att driftsstöd inte kan anses förenligt med EUF-fördraget, samt att det inte förefaller finnas andra skäl till förenlighet i Oltchims fall.

(63)

I en skrivelse av den 27 januari 2010 hävdade anonym part II att samtliga stödåtgärder som anges i beslutet att inleda förfarandet utgör oförenligt stöd. Anonym part II hävdade också följande:

(64)

Senare under förfarandet uppmärksammade PCC kommissionen på att den rumänska miljöskyddsmyndigheten i juni 2010 hade gett Oltchim en miljöbot om 14,34 miljoner euro för sen inlämning av CO2-certifikaten för år 2009 (19). Enligt PCC utgjorde en möjlig underlåten indrivning av böterna ytterligare statligt stöd till företaget. Firebirds skrivelse av den 8 juli 2010 berör också frågan om miljöboten.

(65)

I oktober 2010 och oktober 2011 informerade PCC också kommissionen om att den statsägda elleverantören SC Electrica SA (nedan kallad Electrica) och andra statligt ägda fordringsägare (Salrom Exploatarea Minieră Rm. Vâlcea, leverantör av saltlösning och kalksten, och SC CET Govora SA, leverantör av industriånga) har avsevärda omlagda fordringar på Oltchim.

(66)

I sitt svar på de berörda parternas synpunkter av den 8 april 2010 hänvisar Rumänien främst till anmälan och tidigare inlämnade synpunkter som svar på beslutet att inleda förfarandet.

(67)

Till skillnad från vad en av de tredje parterna gjort gällande hävdade Rumänien att förvärvet och moderniseringen av Arpechims petrokemiska tillgångar inbegriper all nödvändig omstrukturering och är avgörande för företagets långsiktiga lönsamhet, samt att driften av den integrerade petrokemiska enheten Oltchim-Arpechim förväntas generera vinst.

(68)

Rumänien upprepade också sina tidigare argument att de åtgärder om indrivning av fordringar som vidtagits gentemot Oltchim inte gett företaget några fördelar. Slutligen vidhöll Rumänien också sin avsikt att privatisera Oltchim.

(69)

Enligt artikel 8 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (20), får en medlemsstat återkalla en anmälan efter det att kommissionen har inlett ett formellt granskningsförfarande i god tid innan kommissionen har fattat beslut om den anmälda åtgärdens stödkaraktär. I ett sådant fall avslutar kommissionen förfarandet i ett beslut som fastslår att ärendet saknar grund.

(70)

De rumänska myndigheterna har återkallat anmälan i den del som avser den statliga garantin (som täcker 80 % av ett kommersiellt lån på upp till 424 miljoner euro). Vad gäller åtgärd 2 saknar kommissionens granskningsförfarande därför grund.

(71)

I februari 2011 fick ett förebyggande program för finansiellt stöd som drivs gemensamt av EU/Internationella valutafonden (nedan kallad IMF) en begäran om stöd för att få igång den ekonomiska tillväxten i Rumänien med fokus på strukturreformer, hållbara statsfinanser och stärkt finansiell stabilitet. I maj 2011 antog rådet ett beslut (21) om att tillhandahålla ett förebyggande medelfristigt finansiellt EU-stöd till Rumänien på upp till 1,4 miljarder euro. I mars 2011 godkände IMF ett förebyggande stand-by-avtal (22) för Rumänien. Enligt detta avtal ger IMF Rumänien finansiellt stöd med drygt 3,09 miljarder särskilda dragningsrätter (3,5 miljarder euro) under de kommande två åren. Finansieringen sker under förutsättning att Rumänien uppfyller en rad mål för att minska budgetunderskottet. Dessa specificeras i en avsiktsförklaring från de rumänska myndigheterna och återspeglas i ett tekniskt samförståndsavtal (nedan kallat samförståndsavtalet). Samförståndsavtalet omfattar bland annat minskning av icke betalda förfallna skulder och förluster i statligt ägda företag. I avsiktsförklaringen och samförståndsavtalet av den 2 december 2011 (23) förband sig Rumänien att tillkännage anbudsförfarandet för privatisering av Oltchim senast i slutet av april 2012.

(72)

Under 2011 följde ett antal offentliga uttalanden från de rumänska myndigheterna i vilka man uttalade den rumänska regeringens avsikt att privatisera Oltchim.

(73)

Rumänien uttalade också sitt engagemang i frågan om privatisering av Oltchim till kommissionen, i synnerhet i en skrivelse av den 21 oktober 2011 ställd till kommissionens vice ordförande Joaquín Almunia. I skrivelsen förklarade den rumänske premiärministern Emil Boc att Rumänien förband sig att genomföra en fullständig privatisering av Oltchim (inklusive den andel som ingick i skuldkonverteringen) senast i maj 2012. Efter utnämningen av den nya rumänska regeringen den 9 februari 2012 bekräftade den nytillträdde premiärministern, Mihai Răzvan Ungureanu detta åtagande i en skrivelse av den 16 februari 2012.

(74)

Mot bakgrund av landets budgetrestriktioner har Rumänien inte längre för avsikt att stanna kvar som ägare av Oltchim och finansiera nödvändiga investeringar genom en statlig garanti. I stället avser staten att sälja sitt aktieinnehav i Oltchim.

(75)

I en skrivelse av den 9 september 2011 informerade de rumänska myndigheterna kommissionen om sin avsikt att debitera ränta på den förfallna AVAS-skulden på 538 miljoner lei från den 1 januari 2007. Rumänien förklarade vidare att detta skulle ske inom ramen för ett skuldkonverteringsavtal mellan AVAS och Oltchim enligt vilket företaget skulle godta den upplupna räntan. I samma skrivelse uppgav de rumänska myndigheterna att den ackumulerade räntan också skulle konverteras till eget kapital, tillsammans med statens huvudfordran, som anges i åtgärd 1.

(76)

I en skrivelse av den 23 december 2011 bifogade de rumänska myndigheterna en kopia på det civilrättsliga avtal som ingicks mellan AVAS och Oltchim den 22 december 2011. I avtalet erkände Oltchim den ackumulerade räntan på den statliga skulden på sammanlagt 511 miljoner rumänska lei, från den 1 januari 2007 till den 31 december 2011. Enligt rumänska myndigheter hade räntan beräknats som sammansatt ränta, med dröjsmålsräntan för de relevanta perioderna baserad på den högsta av de räntesatser som tillämpats av affärsbankerna för faktiskt beviljade lån till företaget sedan 1 januari 2007, med tillämpning av kommissionens referens- och diskonteringsräntor. Detta resulterade i följande gällande räntesatser och upplupna ränta för skulden till AVAS:

Tabell 1

Fördelning av ränta debiterad av AVAS för perioden 2007-2011

(77)

I samma skrivelse uppgav de rumänska myndigheterna vidare att förberedelserna av AVAS skuldkonvertering, på 538 miljoner lei plus ackumulerad ränta, skulle inledas med sikte på att uppfylla den föreslagna tidplanen för privatiseringen.

(78)

Som förklaras ovan återkallade de rumänska myndigheterna åtgärd 2 (se avsnitt VII ovan). Efter återkallandet av anmälan i den del som avser den statliga garantin anförde de rumänska myndigheterna att den aktuella åtgärden 1, dvs. konverteringen av skulden till AVAS på 538 miljoner rumänska lei plus ackumulerad ränta på skulden från 1 januari 2007 till 31 december 2011 på ytterligare 511 miljoner lei, till eget kapital inte utgjorde stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Rumänien gjorde gällande att åtgärden var att anse som marknadsmässig och som sådan inte skulle ge Oltchim några fördelar. De rumänska myndigheterna anförde särskilt att det för fordringsägaren AVAS var bättre att konvertera hela skulden till eget kapital och därefter på kort sikt sälja hela andelen i företaget än att driva in sin fordran. Detta eftersom marknadsvärdet på AVAS ägarandel i Oltchim efter skuldkonverteringen var högre än det belopp som AVAS skulle få vid en likvidation av företaget.

(79)

Rumänien ingav en konsultrapport framtagen av Raiffeisen Capital & Investment SA (nedan kallad konsultrapporten) för att visa att statens bästa strategi för att maximera sin avkastning var att genomföra konverteringen av företagets skulder till eget kapital och därefter på kort sikt sälja ut hela sitt aktieinnehav.

(80)

I konsultrapporten undersöks å ena sidan värdet på AVAS fordran i ett likvidationsscenario och å andra sidan dess värde i ett scenario som inbegriper skuldkonvertering + privatisering.

(81)

Likvidationsvärderingen bygger på två likvidationsrapporter (en tidigare rapport från Raiffeisen sammanställd i februari 2011 och en rapport från det oberoende konsultföretaget Romcontrol SA Bucharest daterad mars 2011). Statens uppskattade resultat vid ett scenario med skuldkonvertering + privatisering baserades på företagsvärdet (Enterprise Value), vilket är ett av de grundläggande måtten vid företagsvärdering. (En detaljerad beskrivning av de metoder som använts och av resultaten av värderingen samt en kritisk bedömning från kommissionen återfinns i avsnitt IX.3.3 nedan.)

(82)

I rapporten konstateras det att en konvertering av hela Oltchims skuld till eget kapital skulle öppna för en enklare och snabbare privatiseringsprocess för företaget, och fastslås det att detta alternativ i ekonomiskt hänseende är överlägset för AVAS jämfört med en likvidation.

(83)

För att kunna fastställa om de granskade åtgärderna utgör stöd måste kommissionen bedöma om dessa uppfyller de kumulativa villkoren i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Denna anger att ”[o]m inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(84)

Kommissionen konstaterar mot bakgrund av återkallandet av anmälan avseende åtgärd 2 (se avsnitt VII ovan) att följande bedömning endast avser åtgärderna 1 och 3. Åtgärd 1 har ändrats i och med att Rumänien har kopplat konverteringen av skulder till eget kapital till privatiseringen av Oltchim. Bedömningen av den senare åtgärden bygger därför på antagandet att AVAS aktieinnehav efter konverteringen omgående kommer att säljas till en privat investerare i ett rättvist, öppet och transparent förfarande som syftar till att maximera AVAS intäkter.

(85)

Kommissionen anser vidare att frågan om huruvida fordringsägaren AVAS gav Oltchim några otillbörliga fördelar i sin hantering av skulden efter den 1 januari 2007 måste bedömas utifrån GEO 51/1998 (se punkt (27) ovan) och lag 30/2007 som gav AVAS mandat att göra om skuldkonverteringen, utifrån anmälan om skuldkonvertering till kommissionen – benämnd åtgärd 1 i beslutet att inleda förfarandet – samt utifrån ändringen av åtgärd 1 efter kommissionens uttalade betänkligheter och restriktionerna till följd av EU/IMF-programmet.

(86)

Kommissionen konstaterar vidare att avsikten att helprivatisera företaget senast i slutet av maj 2012, såsom den kommunicerats av de rumänska myndigheterna i skrivelsen av den 21 oktober 2011 och senare bekräftats av premiärminister Ungureanu i skrivelsen av den 16 februari 2012, anses vara en integrerad del av åtgärd 1.

(87)

Vad gäller miljöboten och företagets oreglerade skulder till Electrica SA, Salrom Exploatarea Minieră Rm. Vâlcea och SC CET Govora SA konstaterar kommissionen att dessa påstådda åtgärder inte ingick i beslutet att inleda förfarandet. De kan därför inte ingå i detta beslut. Kommissionen kommer att i god tid informera klaganden om fortsatta åtgärder när det gäller dessa påståenden med stöd av artikel 10 i förordning (EG) nr 659/1999.

(88)

Som anges i avsnitt V ovan anförde anonym part II att vissa av de statliga garantier som Oltchim beviljats under perioden 1995–2000 fortfarande tillämpades efter Rumäniens anslutning till EU, nämligen fram till den 31 oktober 2009, och därför från och med anslutningsdagen skulle anses som nytt stöd. Kommissionen måste därför bedöma giltigheten i detta argument och dess möjliga konsekvenser för bedömningen av den anmälda åtgärden.

(89)

Artikel 107.1 i EUF-fördraget kan som regel endast tillämpas från anslutningsdagen och framåt. Ett undantag från denna regel gäller åtgärder som inleddes före anslutningen och som fortfarande är tillämpliga därefter. Enligt 2005 års anslutningsfördrag mellan Rumänien och EU (24) ska åtgärder som inleddes före anslutningsdagen och fortfarande är tillämpliga efter detta datum (1 januari 2007), samt som kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget och inte uppfyller kriterierna för befintligt stöd i den mening som avses i förordning (EG) nr 659/1999 (25), anses som potentiellt nytt stöd med början från anslutningsdagen med avseende på tillämpningen av artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(90)

Punkt 2.1 andra stycket i bilaga V till 2005 års anslutningsakt för Bulgarien och Rumänien (26), baserad på artikel 22 i samma anslutningsakt, föreskriver att ”[s]amtliga vid anslutningen ännu tillämpliga åtgärder som utgör statligt stöd och som inte uppfyller villkoren ovan skall vid tillämpningen av artikel 88.3 i EG-fördraget anses vara nytt stöd vid anslutningen”.

(91)

Ovannämnda bestämmelse omfattar således åtgärder som inleddes före anslutningsdagen (1 januari 2007) och fortfarande är tillämpliga därefter. Begreppet ”tillämpliga efter anslutningsdagen” omfattar enligt definitionen i en rad beslut från kommissionen (27) stödordningar och enskilda åtgärder som antingen inte är tidsbegränsade eller där statens ansvar inte är exakt avgränsat – med andra ord fall där statens exakta grad av exponering fortfarande inte är känd på anslutningsdagen. Mot bakgrund av ovanstående ska det fastställas om de statliga garantier utfärdade till förmån för Oltchim under perioden 1995–2000 var ”tillämpliga efter anslutningsdagen” i den mening som definierats i ovannämnda rättspraxis. Det ska för detta ändamål kontrolleras om en situation uppkommit i vilken de statliga garantierna varit tidsbegränsade eller där statens exakta grad av exponering inte var känd före anslutningsdagen.

(92)

Efter granskning av de villkor enligt vilka de statliga garantierna i fråga utfärdades konstaterar kommissionen att det rörde sig om separata och enskilda engångsåtgärder där staten hjälpte företaget att teckna särskilda lån på bestämda belopp under en fastställd lånetid. Garantiernas giltighetstid fastställdes vid utfärdandet eftersom garantierna föreskrev en giltighetstid fram till förfallodagen på de underliggande lånen, vilken angavs exakt i de underliggande lånen. Inga senare ändringar av giltighetstiden gjordes. Därmed var garantiernas giltighetstid vid anslutningen faktiskt begränsad, och hade fastställts vid en tidpunkt före anslutningen, dvs. när låneavtalet ingicks. Kommissionen måste därför konstatera att den första av de omständigheter under vilken en bestämd åtgärd ska anses som ”nytt stöd” från och med anslutningsdagen, dvs. frånvaron av tidsbegränsning på anslutningsdagen, inte är uppfylld i förevarande fall.

(93)

För det andra var statens maximala ansvar begränsat vid den tidpunkt när garantierna beviljades, eftersom garantierna bara omfattar det specifika lån för vilket de beviljas. Det kan därmed konstateras att inte heller det andra fallet av ”tillämplighet efter anslutningen”, det som rör okänd grad av exponering för staten från och med anslutningsdagen, är tillämpligt.

(94)

Kommissionen påpekar vidare att de statliga garantierna utlöstes före anslutningsdagen. Från och med det datum de löstes ut blev staten återbetalningsansvarig för utestående belopp på lån som hade tagits genom statens försorg. Därmed trädde staten in och övertog företagets skyldigheter för återbetalningen av de aktuella lånen och blev följaktligen en av Oltchims fordringsägare vad gällde de belopp som utbetalats till följd av garantierna. Som anges i avsnitt II.2 ovan fortsatte utbetalningarna till följd av de utlösta garantierna fram till 2006. Efter anslutningsdagen har inga ytterligare betalningar skett eftersom Oltchim hade möjlighet att återbetala den utestående delen av lånen.

(95)

De statliga garantier som Oltchim beviljades under perioden 1995–2000 kan således inte anses som nytt stöd i den mening som avses i punkt 2.1 andra stycket i bilaga V till 2005 års anslutningsakt för Bulgarien och Rumänien.

(96)

Rumänien gör gällande att den anmälda åtgärden – konverteringen av företagets statliga skuld på 1 049 miljoner rumänska lei till eget kapital i syfte att kort därefter sälja statens hela ägarandel (senast i utgången av maj 2012) – inte ger företaget några otillbörliga fördelar. Anledningen är att varje privat fordringsägare i en situation liknande den som den statliga fordringsägaren AVAS befann sig i skulle ha föredragit en sådan indrivningsmetod framför en likvidation av företaget, som är mindre ekonomiskt fördelaktig för den statliga fordringsägaren.

(97)

För att fastställa om den anmälda åtgärden ger Oltchim en otillbörlig fördel måste kommissionen bedöma om AVAS som statlig fordringsägare drev igenom indrivningen av statens fordran med samma omsorg som en privat fordringsägare som skulle sträva efter att få tillbaka mesta möjliga av sin fordran (28). Detta perspektiv tar hänsyn till att indrivningen av fordran, i och med överlåtelsen av statens fordran till AVAS, övertas av en institution som inte har någon annan relation till företaget än som borgenär. I bedömningen bortses inte från att ekonomiministeriet är statlig aktieägare i Oltchim. Hänsyn tas dock till att staten som aktieägare inte har någon aktiv roll i indrivningen av statens fordran då ansvaret för denna har överlåtits på borgenären AVAS. Kommissionen konstaterar dock att det också krävs en utvärdering av effekterna av skuldkonverteringen och den efterföljande privatiseringen för den aktuella aktieägaren, dvs. ekonomiministeriet, för att kunna dra några slutsatser om huruvida det föreslagna förfarandet är en bättre ekonomisk lösning för staten än en fullständig likvidation av företaget.

(98)

I beslutet att inleda förfarandet ansåg kommissionen att ett ytterligare inslag av statligt stöd kan härröra från det faktum att staten inte har debiterat några räntor eller dröjsmålsavgifter på Oltchims förfallna skuld till staten sedan Rumäniens anslutning till EU. Denna statliga skuld var ett resultat av de utlösta statliga garantierna (se beskrivning i punkterna 23–27 samt bedömningen av de statliga garantierna i punkterna 88–95ovan). I beslutet att inleda förfarandet ansåg kommissionen att underlåtenheten att debitera ränta eller driva in statens fordran innebar en fördel för Oltchim eftersom företaget därmed förfogade över fritt kapital.

(99)

För att bedöma om Rumänien agerade som en privat fordringsägare i fråga om den utestående fordran som uppstått i samband med de utlösta statliga garantierna krävs en utvärdering av den rumänska statens agerande under perioden från 2007 och fram till dags dato, baserad på vilken information de rumänska myndigheterna hade tillgång till vid de relevanta tidpunkterna.

(100)

Kommissionen noterar först och främst att orsaken till att inga räntor eller avgifter debiterades från och med 2007 och fram till ändringen av anmälan om åtgärd 1 har sin grund i GEO 51/1998 (se punkt (27)). Detta ska också ses mot bakgrund av lag 30/2007, i vilken AVAS gavs mandat att göra om skuldkonverteringen. De rumänska myndigheterna övervägde vid den tiden att fortsätta driften av Oltchim och planerade för ytterligare investeringar snarare än för likvidation.

(101)

Kommissionen måste därför först fastställa om Rumänien agerade som en privat fordringsägare när man 2007 beslutade att genomföra konverteringen av skulder till eget kapital, hellre än att driva in skulden och/eller likvidera företaget. I detta avseende konstaterar kommissionen att Rumänien ända sedan det första (misslyckade) försöket 2003 hade drivit strategin om en konvertering av skulder till eget kapital i syfte att fortsätta Oltchims verksamhet. De rumänska myndigheternas agerande låg i det avseendet helt i linje med deras tidigare hållning. Marknadens reaktioner på tidigare privatiseringsförsök och minioritetsägarnas rättsliga åtgärder visar att marknaden ansåg att Oltchims verksamhet i grunden var lönsam.

(102)

Vidare konstaterar kommissionen att Rumänien hade tillgång till en affärsplan (29) för Oltchim som pekade på att företaget var livskraftigt.

(103)

Kommissionen anser mot bakgrund av dessa faktorer att det eftersom skulden ändå skulle konverteras till eget kapital inte var orimligt att Rumänien som fordringsägare beslutade om konvertering av skulden till eget kapital och i enlighet med detta antog en lag som inte omfattade debitering av ränta och avgifter på den utestående skulden.

(104)

Det faktum att Rumänien innan konverteringen av skulden till eget kapital ansökte om godkännande för statligt stöd motsäger inte denna bedömning. Genom sitt agerande uppfyllde Rumänien bara sina skyldigheter i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget. Med tanke på de svårigheter Rumänien tidigare hade haft med minoritetsägare, svårigheter som fortsatte vid tillämpningen av lag 30/2007, var det helt logiskt att inhämta bekräftelse från kommissionen på att det planerade förfarandet inte utgjorde statligt stöd.

(105)

Bedömningen av statligt stöd och genomförandeförbudet kom till sist att försena konverteringen av skulden till eget kapital med fem år. Kommissionen konstaterar i detta avseende först och främst att Rumänien, fram till mitten av 2011, hade en bestämd avsikt att fullfölja en expansiv investeringsstrategi för Oltchim, vilket utreddes i ett antal expertstudier (30). Det skulle ha stridit mot statens strategi att göra ytterligare investeringar för att öka företagets lönsamhet och värde inför en privatisering på medellång till lång sikt och samtidigt debitera ränta på den utestående skulden till staten.

(106)

Under 2011 bytte Rumänien strategi och beslutade att privatisera företaget omedelbart efter konverteringen av skulder till eget kapital. Detta berodde inte bara på de tvivel kommissionen hade uttryckt om den expansiva investeringsstrategin i beslutet att inleda förfarandet, utan var framför allt ett resultat av landets budgetproblem och EU/IMF-programmet. Rumänien övergav därmed sina ursprungliga planer på att investera ytterligare 424 miljoner euro före privatiseringen.

(107)

I den nya situationen framstod debitering av ränta på skulden som en lämplig strategi för staten för att säkra så mycket som möjligt av sin fordran.

(108)

Som anges i punkterna 75–77 ovan debiterades ytterligare sammansatt ränta på skulden till staten för perioden från och med den 1 januari 2007, genom ett civilrättsligt avtal mellan Oltchim och AVAS som ingicks i december 2011. De räntesatser som tillämpades på skulden till staten motsvarade den högsta av kommissionens för varje period relevanta referensräntor eller de räntesatser som gällde för företagets privaträttsliga lån för samma period och kunde anses vara lämpliga.

(109)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att Oltchim inte fick någon fördel av det sätt på vilket de statliga myndigheterna agerade efter anslutningen för att få tillbaka den statliga fordran som nu ska konverteras till eget kapital.

(110)

Kommission ska också bedöma om åtgärd 1, som (efter ändringen i anmälan – se punkterna 14–16, 69–70 och 75–77 ovan) innefattar konvertering av företagets skuld till staten på totalt 1 049 miljoner rumänska lei till eget kapital, samt en kort därpå följande försäljning av statens hela ägarandel (privatisering), skulle ge Oltchim otillbörliga fördelar. Den sammanlagda statliga skuld som ska konverteras till eget kapital omfattar privatiseringsmyndigheten AVAS huvudfordran på 538 miljoner rumänska lei, samt den ackumulerade räntan på skulden till AVAS som uppgår till 511 miljoner lei, för perioden från den 1 januari 2007 till den 31 december 2011.

(111)

För att kunna bedöma om den föreslagna skuldkonverteringen omfattar inslag av otillbörliga fördelar för Oltchim måste det fastställas om skuldkonverteringen verkligen är den bästa mekanismen för att ge staten så mycket som möjligt tillbaka av sin fordran, vilket Rumänien hävdar. Kommissionen behöver i praktiken fastställa om en tänkt privat fordringsägare i en situation liknande den som privatiseringsmyndigheten AVAS (Oltchims fordringsägare) befann sig i skulle ha föredragit en sådan lösning för att få tillbaka sin fordran framför andra möjliga alternativ, med beaktande av att gäldenären står inför allvarliga ekonomiska problem. Oltchims nuvarande aktieägare, Ekonomiministeriet, har ingen aktiv roll när det gäller att få tillbaka statens fordran. I analysen nedan tas dock ändå hänsyn till resultaten för den statliga aktieägaren i de två möjliga scenarierna.

(112)

Rumänien hävdar att de enda realistiska alternativ en privat fordringsägare under omständigheter liknande de som den statliga fordringsägaren AVAS befann sig i skulle ha i företagets rådande situation (allvarlig underkapitalisering och hög skuldsättning) vore att i) likvidera företaget eller ii) konvertera skulden till eget kapital och därefter sälja hela ägarandelen i företaget. Alla privata fordringsägare skulle ställda inför ett sådant val föredra den lösning som gav dem möjlighet att återfå mest möjliga av sin fordran. Fordringsägaren skulle med andra ord välja alternativet ”skuldkonvertering med efterföljande privatisering” om resultatet av privatiseringen förväntades överstiga den summa som skulle kunna återfås vid en likvidation.

(113)

För att påvisa att skuldkonverteringen med en efterföljande försäljning av ägarandelen i företaget skulle generera högre intäkt till fordringsägaren än en likvidation ingav Rumänien en rapport från en oberoende konsult (se punkterna 78–82 ovan), med en jämförelse av resultatet för fordringsägaren i de två scenarierna, dvs. skuldkonvertering med efterföljande privatisering respektive likvidation.

(114)

Kommissionen har kritiskt granskat rapporten för att säkerställa om resultaten håller för en granskning och kunna visa att AVAS, genom att konvertera skulden till eget kapital, faktiskt agerar på samma sätt som en privat fordringsägare. Efter granskning av rapporten konstaterar kommissionen följande:

(115)

Värde på AVAS fordran i ett likvidationsscenario: Likvidationsvärderingen bygger på en tidigare likvidationsrapport från Raiffeisen sammanställd i februari 2011 samt på en rapport från det oberoende konsultföretaget Romcontrol SA Bucharest daterad mars 2011.

(116)

Enligt rumänsk lag likvideras bolag i vilka staten har en andel av minst 50 % +1 enligt det så kallade ”särskilda frivilliga likvidationsförfarande” som fastställs i regeringens undantagsförordning 88/1997, regeringsbeslut 577/2002 samt i lag 137/2002. I enlighet med detta särskilda frivilliga likvidationsförfarande används det belopp som likvidatorn erhåller vid försäljningen av bolagets tillgångar till att täcka företagets utestående skulder enligt samma prioritetsordning som fastställs i lag 85/2006 (den rumänska konkurslagen). Enligt denna ska intäkterna från likvidationen användas för att täcka skulderna enligt följande prioritetsordning: 1) likvidationskostnader; 2) innestående löner; 3) prioriterade fordringar (dvs. fordringar säkerställda med panter, inteckningar och andra särskilda prioriteringar); 4) budgetmässiga fordringar (skatter och andra skattemässiga skyldigheter); 5) skuld till finansministeriet som härrör från utlösta statliga garantier; 6) skulder som härrör statliga lån; 7) oprioriterade fordringar (utan säkerhet); 8) aktieägare. I förevarande fall ingår AVAS i den tredje kategorin fordringsägare (prioriterade fordringsägare), men hamnar ändå efter flera av Oltchims (privata) prioriterade fordringsägare eftersom statens fordran bara var delvis säkerställd.

(117)

Konsultföretaget Romcontrol beräknade likvidationsvärdet på Oltchims tillgångar per den 15 december 2010, baserat på det justerade substansvärdet som tar hänsyn till hur begränsad tid de tillgångar som ska avyttras kommer att exponeras på marknaden (31).

(118)

Med Romcontrols uppskattade likvidationsvärde på tillgångarna som utgångspunkt beräknade Raiffeisen utfallet för fordringsägaren AVAS och för staten som aktieägare. Vid beräkningen tog man hänsyn till företagets skulder per den 31 december 2010 samt dess preliminära bokslut från samma datum (”Raiffeisens likvidationsrapport, februari 2011”). Enligt rapporten beräknas den erhållna behållningen från försäljningen av Oltchims tillgångar göra det möjligt att återvinna cirka [20]–[30] % av företagets totala skulder. I egenskap av delvis prioriterad fordringsägare skulle AVAS ha fått in omkring [80]–[100] miljoner lei (vilket motsvarar [10]–[30] % av den då sammanlagda fordran på 538 miljoner lei). Staten som aktieägare skulle med hänsyn till den negativa differensen mellan behållningen från likvidationen och företagets skulder inte få någonting.

(119)

I oktober 2011 uppdaterade Raiffeisen siffrorna i den likvidationsrapport som lagts fram i februari 2011. Den nya beräkningen tog hänsyn till företagets finansiella ställning per den 30 juni 2011 och inkluderade den ränta som debiterats på den statliga skulden från och med januari 2007.

(120)

Enligt den uppdaterade beräkningen skulle AVAS som delvis prioriterad fordringsägare till Oltchim få in [100]–120] miljoner rumänska lei av sin totala fordran på företaget (vilket motsvarar [10]–[20] % (32) av den totala fordran, dvs. huvudskulden på 538 miljoner lei plus ränta). Den statliga aktieägaren ekonomiministeriet skulle återigen inte få tillbaka någonting. Den summa som AVAS skulle få tillbaka diskonterades därmed (33) till nuvärdet per den 30 juni 2011. Som en följd av detta skulle AVAS få tillbaka [10]–[40] miljoner euro vid en likvidation av företaget.

Tabell 2

Inkassering av statens fordran i ett likvidationsscenario:

(121)

Det beloppet ska därefter jämföras med den förväntade intäkten vid en konvertering av AVAS fordran till eget kapital, följt av en privatisering av företaget.

(122)

Värdet på AVAS fordran i ett scenario med skuldkonvertering + privatisering: i rapporten beräknades resultatet för staten i ett scenario med skuldkonvertering + privatisering med utgångspunkt från företagsvärdet (nedan kallat EV, vilket är ett av de grundläggande mått som används vid företagsvärdering).

(123)

Vad beträffar valet av denna metod konstaterar kommissionen att det, i princip, finns flera metoder att uppskatta värdet av ett företags eget kapital.

(124)

En som ofta används är metoden med EBITDA-multipel (resultat före räntor, skatter, av- och nedskrivningar). Med den metoden kan värdet av ett företags egna kapital uppskattas för år X genom att EBITDA för det året multipliceras med en siffra (multipeln) som bedöms som lämplig för sektorn, varefter nettoskulden dras av från resultatet.

(125)

En annan metod är diskonterad kassaflödesanalys. Företagets nominella fria kassaflöden för kommande år diskonteras med utgångspunkt i den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden (WACC) (34), och nettoskulden dras av från det värde som erhålls.

(126)

En tredje metod är den med omsättningsmultipel. Med den metoden kan värdet av ett företags egna kapital för år X uppskattas genom att multiplicera omsättningen för det året med en siffra (multipeln) som bedöms som lämplig för sektorn, varefter nettoskulden dras av från resultatet.

(127)

I samtliga dessa metoder (framtida EBITDA, kassaflöde eller omsättning) används prognostiserade värden. I det aktuella fallet kan inte alla beräkningsmetoder som bygger på prognostiserade värden i en affärsplan användas på ett meningsfullt sätt. Med hänsyn till den planerade omgående privatiseringen är det bara en ny ägare som kommer att ha möjlighet att bestämma företagets framtida affärsstrategi. Därför saknas tillgång till de relevanta prognoser i affärsplanen som krävs för att kunna tillämpa dessa metoder, och dessa kan inte heller förutses (35). Eftersom en ny ägare kommer att behöva göra avsevärda investeringar är det inte heller möjligt att göra framtidsprognoser med utgångspunkt från företagets historiska resultat.

(128)

Kommissionen anser under dessa omständigheter att börsvärde och EV är de enda metoder som kan användas vid beräkning av värdet på den rumänska statens totala ägarandel, dvs. AVAS och ekonomiministeriets innehav. Det ska påpekas att EV också innefattar de parametrar som används för beräkning av börsvärdet.

(129)

Börsvärdet definieras som aktiekursen multiplicerad med antalet utgivna aktier och ger ett totalvärde på företagets utestående aktier. Detta mått representerar en enig syn på värdet av ett företags egna kapital och kan användas som måttstock på den allmänna bilden av ett företags nettovärde.

(130)

Oltchims börsvärde beräknades med utgångspunkt från dess aktiekurs på Bukarests fondbörs (36) under 44 månader (2008–Augusti 2011). Detta intervall är tillräckligt långt för att vara relevant och börsvärdet under perioden ger också en god indikation på vad marknaden är beredd att betala för företaget.

(131)

Kommissionen konstaterar att det i detta sammanhang är positivt att aktiekursen under perioden maj–augusti 2011 konstant låg högre än genomsnittet under de 44 månaderna. För att vara mer exakt uppgår det vägda genomsnittet för de 44 månaderna till 0,53 lei per aktie. I juli 2011 nådde aktiekursen dock så högt som till 2,05 rumänska lei (37). De uppgifter som har använts för att fastställa marknadsvärdet kan således anses lågt hållna.

(132)

När det gäller aktiekursens utveckling sedan september 2011 (den sista tidsperiod som används i Raiffeisens undersökning) gör kommissionen den positiva observationen att aktiekursen har stigit betydligt under senare tid (sedan mitten av oktober 2011). Kursen har konstant legat högre än det vägda genomsnitt på 0,53 lei som används vid beräkningen av börsvärdet.

Figur 1

Oltchims kursutveckling på Bukarests fondbörs 23.2.2011–23.2.2012

(133)

Före den planerade skuldkonverteringen uppgick Oltchims börsvärde under den observerade perioden (januari 2008–augusti 2011) till 45 miljoner euro i vägt genomsnitt (38) och under de sista tre månaderna i denna period (juni–augusti 2011) låg det konstant över 100 miljoner euro. Börsvärdet överstiger därmed klart Oltchims likvidationsvärde ([10]–[40] miljoner euro), vilket ger en första indikation på att en försäljning av statens andel vid en privatisering skulle vara att föredra framför att likvidera företaget.

(134)

Den andra metod som kan användas är företagsvärdet (EV). EV är ett mått på ett företags värde som ofta används som alternativ till ett rakt börsvärde, eftersom det anses ge en mer korrekt bild av företagets värde. EV definieras som summan av ett företags börsvärde och dess finansiella nettoskuld. Denna metod användes av Raiffeisen Capital.

(135)

Efter beräkning av börsvärdet fastställdes den andra faktorn i EV, nettoskulden, som summan av företagets finansiella skulder (företagets samtliga räntebärande skulder, dvs. banklån och förfallna/omlagda skulder) (39).

(136)

Därefter kunde man i nästa steg beräkna median, genomsnitt och vägt genomsnitt av EV och EV/aktie för 44-månadersperioden. I rapporten gjordes detta för två scenarier: inklusive räntan på skulden i enlighet med avtalet, och utan den.

(137)

I detta avseende anser kommissionen att man vid beräkningen av företagsvärdet (EV) inte ska ta hänsyn till den ränta som debiterats i enlighet med avtalet. Detta av följande skäl: ceteris paribus, om skulden ökar, minskar det egna kapitalet. Dessa två effekter verkar i motsatt riktning och bör i princip inte påverka EV. Om marknaden kände till räntan skulle den sänka sin värdering av aktierna med motsvarande. I det aktuella fallet lades dock räntebeloppet på retroaktivt och kunde därför inte förutses av marknaden. Därför är den information som marknaden hade tillgång till vid tidpunkten för värderingen relevant.

(138)

Mot dessa överväganden har följande värden på EV/aktie beräknats för den observerade perioden.

Tabell 3

Beräkning av EV/aktie för Oltchim under den observerade perioden

(139)

Denna tabell låg till grund för beräkningen av median, genomsnitt och vägt genomsnitt av EV per aktie.

Tabell 4

Median, genomsnitt och vägt genomsnitt av EV per aktie för Oltchim

(140)

EV (median, genomsnitt, vägt genomsnitt) beräknad enligt ovanstående förfarande kan därefter användas för att bestämma värdet på statens aktieinnehav ”efter skuldkonverteringen” genom att minska detta EV med företagets återstående oreglerade skuld efter konverteringen. Detta förblir en skuld i bolaget som måste regleras.

(141)

Resultatet av denna beräkning är det totala egna kapitalets marknadsvärde enligt tabell 5.

Tabell 5

Beräkning av det egna kapitalets marknadsvärde enligt EV-metoden

(142)

Vad gäller den finansiella nettoskuld som används i ovanstående beräkning bör bägge stegen i beräkningen, dvs. i) beräkningen av EV samt ii) den efterföljande subtraktionen för att få fram värdet på det egna kapitalet, i princip baseras på marknadsvärdet på företagets skuld.

(143)

Kommissionen konstaterar dock för det första att det är mycket svårt att fastställa ett marknadsmässigt pris för denna skuld, eftersom ingen handel förekommer med Oltchims skuld och en lokal marknad för handel med skulder saknas. Man kan istället bestämma skuldens teoretiska marknadsvärde genom att fastställa företagets värdering före och efter skuldkonverteringen. Värderingen skulle därefter kunna användas för bestämning av sannolikheten för fallissemang (PD), vilken i sin tur kan användas för att beräkna skuldens marknadsvärde. I brist på sådana värderingar har kommissionen ansett att ett sådant förfarande inte är möjligt, och att avsevärda fel skulle uppstå om ett felaktigt beräknat marknadsvärde användes.

(144)

Om man för det andra antar att handeln med nettoskulden skedde med samma rabatt mot det bokförda värdet såväl före som efter bytet, så skulle resultaten av beräkningen inte förändras alls oavsett hur stor rabatten var. Alla eventuella förändringar av värdet på den finansiella nettoskulden skulle då leda till motsvarande proportionella förändring av börsvärdet. Effekten av att lägga till skuldens bokförda värde eller marknadsvärde är neutral eftersom skuldens värde först adderas för att erhålla EV och därefter subtraheras för att erhålla aktiekapitalets nya värde.

(145)

Om man för det tredje antar att den kvarvarande skulden efter konverteringen handlas med en annan rabatt än innan skulle en meningsfull beräkning behöva ta hänsyn till att värdet på den kvarvarande skulden efter konverteringen av skulden till eget kapital troligen skulle vara lägre än dess bokförda värde, men i alla händelser högre än skuldens marknadsvärde före konverteringen. I brist på underlag för att kunna fastställa dessa rabatter är det dock inte möjligt att simulera effekterna av en förändring av rabatterna eftersom alltför många parametrar skulle behöva varieras samtidigt.

(146)

Å andra sidan konstaterar kommissionen att Oltchims bokslut har upprättats i enlighet med IFRS standarder och granskats av den oberoende revisorn KPMG. I boksluten har de finansiella skulderna tagits upp till sitt verkliga värde i enlighet med bestämmelserna i IAS 39. IAS 39 definierar verkligt värde som det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs. Mot denna bakgrund intygade KPMG att det verkliga värdet på företagets långsiktiga skuld inte skilde sig avsevärt från dess bokförda värde.

(147)

På grundval av ovanstående anser kommissionen det lämpligt att använda skuldens bokförda värde vid beräkningen av det egna kapitalets marknadsvärde.

(148)

För att kontrollera kvaliteten på beräkningen utförde kommissionen dessutom en känslighetsanalys. I denna bestämdes den procentuella skillnaden mellan nettoskuldens bokförda värde och dess marknadsvärde före konverteringen, vilket skulle likställa kapitalvärdet på statens aktieinnehav före konverteringen och likvidationsvärdet, med antagande att skuldens marknadsvärde efter konverteringen av skulden till eget kapital kommer att överensstämma med det bokförda värdet. Detta procentvärde kan ses som en slags ”felmarginal” vid bestämningen av skuldens marknadsvärde.

(149)

Av alla scenarier (EV baserat på median, genomsnitt, vägt genomsnitt) anser kommissionen att vägt genomsnitt representerar det mest korrekta scenariot. Detta eftersom värdena i det fallet viktas efter handlade aktievolymer. För detta scenario är den ovannämnda marginalen 15 %. Kommissionen drar slutsatsen att en marginal av den storleken är tillräckligt stor för att beräkningen av EV ska anses vara grundad på säkra uppgifter.

(150)

Så snart marknadsvärdet på det egna kapitalet har beräknats kan värdet på statens uppnådda ägarandel räknas ut från det totala egna kapitalets marknadsvärde baserat på det statliga aktieinnehavet, vilket kommer att se ut på följande sätt efter skuldkonverteringen (40):

Tabell 6

Rumänska statens aktieinnehav i Oltchim före och efter den planerade skuldkonverteringen

(151)

Marknadsvärdet på Oltchims eget kapital kommer efter konverteringen av huvudskulden till AVAS att uppgå till mellan [20]–[30] och [90]–[100] miljoner euro, vilket leder till ett kapitalvärde (41) på mellan [15]–[30 och [75]–[90] miljoner euro för den gemensamma statliga ägarandelen ([80]–[100] %). I tabell 7 nedan sammanfattas EV-värdena för samtliga scenarier och jämförs med tillämpliga värden vid en eventuell likvidation.

Tabell 7

Jämförelse av skuldkonvertering med efterföljande privatisering kontra likvidation, scenarier baserade på EV-metoden

(152)

I samtliga utvärderade EV-scenarier erhåller såväl den statliga fordringsägaren AVAS som den statliga aktieägaren ekonomiministeriet bättre resultat vid en skuldkonvertering med efterföljande privatisering än vid en likvidation av företaget. Genom skuldkonverteringen minskar den nuvarande statliga aktieägaren, ekonomiministeriet, sitt aktieinnehav och fordringsägaren AVAS får en ägarandel på [80]–[100] %. Ekonomiministeriet har dock ingen anledning att motsätta sig en skuldkonvertering eftersom ministeriet vid en likvidation inte skulle erhålla någonting för sin andel i företaget. Även i det scenario som ger lägst beräknat EV skulle den statliga fordringsägaren AVAS få ut mer än vid ett beslut om likvidation av företaget, ([10]–[30] miljoner euro jämfört med [10]–[30] miljoner euro).

(153)

Slutsatsen av ovanstående är att den anmälda åtgärden (skuldkonvertering med efterföljande fullständig privatisering), förutsatt att företaget privatiseras fullständigt en kort tid efter skuldkonverteringen, inte innebär en fördel för Oltchim. Detta eftersom åtgärden ger den statliga fordringsägaren AVAS möjlighet att återfå en större andel av sin fordran än vid en likvidation av bolaget. I det avseendet noterar kommissionen de rumänska myndigheternas åtagande (se punkterna 17 och 73 ovan) att ha genomfört en fullständig privatisering av företaget senast den 31 maj 2012.

(154)

Kommissionen tar i beaktande att den kvantitativa bedömningen grundad på börsvärdes- och EV-metoden också får stöd av följande två argument som inte kvantifierades av den oberoende experten.

(155)

För det första bygger analysen på börskursen. Eftersom statens ägarandel i Oltchim kommer att säljas som en enhet kommer dock köparen att kontrollera bolaget. Köparen kommer därför att vara villig att betala en premium för en kontrollerande aktiepost, vilket är vanligt vid liknande transaktioner.

(156)

Kommissionen noterar för det andra att PCC under 2007 var villigt att betala 7,5 miljoner euro för en faktisk ägarandel på 12 % i Oltchim och under 2011 2,6 miljoner euro för ytterligare 3,6 % i bolaget. Detta indikerar å ena sidan att en privat investerare ansåg att Oltchims värde hade ökat från 2007 till 2011 (eftersom denne var villig att betala ett högre pris per aktie) och, å andra sidan, att det totala aktiekapitalet (baserat på 2011 års transaktion) borde värderas till 73 miljoner euro, vilket är betydligt högre än likvidationsvärdet.

(157)

Mot bakgrund av ovanstående omständigheter, nämligen att i) företaget inte fick någon otillbörlig fördel av det sätt på vilket de statliga myndigheterna agerade för att få tillbaka den statliga fordran som är föremål för den anmälda åtgärden och ii) att skuldkonverteringen i sig inte ger företaget någon otillbörlig fördel. Kommissionen drar slutsatsen att fördelskriteriet inte har uppfyllts genom förevarande anmälda åtgärd (som är en kombination av de tidigare åtgärderna 1 och 3). Mot bakgrund av detta föreligger inget behov att analysera det andra kumulativa kriteriet i begreppet statligt stöd som härrör från artikel 107.1 i EUF-fördraget, för att bedöma förevarande anmälda åtgärd.

(158)

Det formella granskningsförfarande som inletts enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget TFEU med avseende på åtgärd 2 (den statliga garantin) ska avslutas. Motiveringen är att granskningsförfarandet sedan anmälan om denna åtgärd återkallats saknar grund.