1

I samband med den utvidgning av Europeiska unionen som ledde till att Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Ungern, Republiken Malta, Republiken Polen, Republiken Slovenien och Republiken Slovakien (nedan kallade de nya medlemsstaterna) den 1 maj 2004 anslöts till unionen (nedan kallad anslutningen), påbörjade unionen och de nya medlemsstaterna förhandlingar angående flertalet frågor vilka indelades i förhandlingskapitel. Anslutningsförhandlingarna avseende jordbrukskapitlet gällde i första hand den rättsliga ställningen vad avser sådana lager av jordbruksprodukter i fri omsättning som överskred vad som kan betraktas som ett normalt övergångslager (nedan kallat överskottet) och som förekom i de nya medlemsstaterna vid tidpunkten för anslutningen.

2

Denna fråga regleras enligt artikel 22 i akten om villkoren för de nya medlemsstaternas anslutning till Europeiska unionen samt om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 33) (nedan kallad anslutningsakten) i punkt 4 i bilaga IV till anslutningsakten. Punkt 4 har följande lydelse:

”…

2.   Alla lager [av jordbruksprodukter], såväl privata som offentliga, i fri omsättning inom de nya medlemsstaternas territorium vid anslutningen utöver den mängd som kan betraktas som ett normalt övergångslager måste avvecklas på de nya medlemsstaternas bekostnad.

Begreppet normalt övergångslager skall fastställas för varje produkt på grundval av specifika kriterier och mål för varje gemensam organisation av marknaden.

…

4.   Kommissionen skall genomföra och tillämpa de arrangemang som skisseras ovan

…”

3

Enligt artikel 2.3 i fördraget mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Irland, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Finland, Konungariket Sverige, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater) och de nya medlemsstaterna om de sistnämndas anslutning till Europeiska unionen (EUT L 236, 2003, s. 17) (nedan kallat anslutningsfördraget), vilket undertecknades i Aten den 16 april 2003, kunde unionens institutioner före anslutningen besluta om åtgärder bland annat enligt artikel 41 och bilaga IV i anslutningsakten. Enligt artikel 41 första stycket i denna akt får kommissionen anta övergångsbestämmelser för att underlätta övergången från den nuvarande ordningen i de nya medlemsstaterna till den som följer av tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken enligt villkoren i denna anslutningsakt inom tre år efter dagen för anslutningen, och tillämpningen ska begränsas till denna period.

4

Den 10 november 2003 antog kommissionen, med stöd av artikel 2.3 i anslutningsfördraget och artikel 41 första stycket i anslutningsakten, förordning (EG) nr 1972/2003 om övergångsåtgärder för handeln med jordbruksprodukter med anledning av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning (EUT L 293, 2003, s. 3).

5

I skäl 1 i förordning nr 1972/2003 anges att övergångsåtgärder bör antas för att undvika en snedvridning av handeln till nackdel för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna med anledning av de nya medlemsstaternas anslutning till Europeiska unionen. Det anges vidare i skäl 3 i förordningen att det ofta rör sig om produkter som förflyttas utan naturlig anledning på grund av utvidgningen och som inte utgör en del av den berörda statens normala lager, även om överskottslager också kan vara en följd av inhemsk produktion. Det anges slutligen att det i avskräckande syfte därför bör föreskrivas att det ska tas ut en avgift för överskottslager i de nya medlemsstaterna.

6

Genom artikel 4 i förordning nr 1972/2003, i dess senaste aktuella lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 735/2004 av den 20 april 2004 (EUT L 114, 2004, s. 13), inrättas ett system för avgiftsbeläggning av överskjutande lager av vissa jordbruksprodukter i fri omsättning, bland vilka socker inte återfinns (nedan kallade jordbruksprodukter) i de nya medlemsstaterna vid tidpunkten för deras anslutning. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs att de nya medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av kapitel 4 i bilaga IV till anslutningsakten, och om ingen strängare lagstiftning gäller på nationell nivå, ska ta ut en avgift från innehavare av sådana överskottslager. I artikel 4.3 i förordning nr 1972/2003, i dess ändrade lydelse, fastställs storleken på den ifrågavarande avgiften och föreskrivs att intäkterna från de avgifter som tas ut av de nationella myndigheterna ska krediteras de nya medlemsstaternas nationella budget. Artikel 4.5 i förordningen innehåller slutligen en förteckning över de jordbruksprodukter på vilka förordningen tillämpas vad avser varje ny medlemsstat. Dessa jordbruksprodukter identifieras genom nummer i Kombinerade nomenklaturen (KN-nummer) som återfinns i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 13, s. 22), som uppdateras av kommissionen en gång om året. Den uppdatering som är tillämpligt på de faktiska omständigheterna i förevarande fall ägde rum den 1 januari 2004, det vill säga den dag då kommissionens förordning (EG) nr 1789/2003 av den 11 september 2003 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 (EUT L 281, 2003, s. 1) trädde i kraft.

7

Den 14 januari 2004 antog kommissionen, återigen med stöd av artikel 2.3 i anslutningsfördraget och artikel 41 första stycket i anslutningsakten, förordning (EG) nr 60/2004 om övergångsåtgärder inom sockersektorn med anledning av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning till Europeiska unionen (EUT L 9, 2004, s. 8).

8

I artikel 6.1 i förordning nr 60/2004, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 651/2005 av den 28 april 2005 (EUT L 108, 2005, s. 3), föreskrevs att denna institution senast den 31 maj 2005 för varje ny medlemsstat skulle fastställa den kvantitet av obearbetat socker, socker i bearbetade produkter samt isoglukos och fruktos som överskrider den kvantitet som anses motsvara ett normalt övergångslager (nedan kallat sockeröverskott) den 1 maj 2004. I bestämmelsen föreskrevs även hur kommissionen skulle fastställa detta överskott.

9

Enligt artikel 4 i förordning nr 60/2004 definieras begreppen socker, isoglukos och fruktos för tillämpningen av artiklarna 4–7 i förordningen genom olika KN-nummer.

10

Enligt artikel 6.2 i förordning nr 60/2004, i dess ändrade lydelse, skulle varje ny medlemsstat sörja för att en kvantitet av socker och isoglukos som var lika med sockeröverskottet utan intervention av unionen tas bort från marknaden. Denna avveckling skulle ha utförts senast den 30 november 2005 genom export av detta överskott utan unionsbidrag, användning inom bränsleindustrin eller genom denaturering.

11

Enligt artikel 6.3 i förordning 60/2004, i dess ändrade lydelse, skulle varje ny medlemsstat förfoga över ett system för bestämning av överskottskvantiteter som handlas eller produceras av marknadsaktörerna i form av obearbetat socker, socker i bearbetade produkter samt i form av isoglukos och fruktos. Systemet skulle användas för att tvinga berörda aktörer att på egen bekostnad ta bort socker och isoglukos från marknaden i en kvantitet som motsvarade det konstaterade överskottet. Aktörerna skulle förete bevis för avvecklingen, senast den 30 november 2005. Om en aktör inte företedde någon bevisning skulle den nya medlemsstaten ålägga vederbörande att betala ett belopp som stod i proportion till den kvantitet som inte avvecklats och detta belopp skulle krediteras medlemsstatens nationella budget.

12

Enligt artikel 7.1 i förordning nr 60/2004, i dess ändrade lydelse, skulle de nya medlemsstaterna senast den 31 mars 2006 bevisa för kommissionen att deras sockeröverskott hade avvecklats. I punkt 2 i samma bestämmelse föreskrevs att varje ny medlemsstat skulle betala ett belopp som står i proportion till den andel av dess sockeröverskott vars avveckling inte hade bevisats. Beloppet skulle krediteras unionens budget och tas med i beräkningen när produktionsavgifterna fastställdes för regleringsåret 2004/2005.

13

Förordning nr 1789/2003, nr 1972/2003 och nr 60/2004 offentliggjordes på estniska i Europeiska unionens officiella tidning, den 6 augusti 2004, den 3 mars 2005 och den 4 juli 2004.

14

Den 7 april 2004 antog Republiken Estland lagen om avgift för överskottslager (Üleliigse laovaru tasu seadus, RT I 2004, 30, 203). Genom dom av den 5 oktober 2006 slog Riigikohus (Högsta domstolen, Estland) fast att 6 § första stycket i ovannämnda lag inte var tillämplig, eftersom den stred mot förordning nr 1972/2003. Högsta domstolen konstaterade att skyldigheten enligt nämnda bestämmelse att tillämpa en koefficient på 1,2 vid beräkningen av volymen på övergångslager inte gav utrymme för en tillräckligt differentierad behandling av varje aktör. För att rätta sig efter domstolsavgörandet gjorde det estniska parlamentet flera ändringar av lagen om avgift för överskottslager genom en lag som antogs den 25 januari 2007 (RT I 2007, 12, 65). Denna lag i ändrad lydelse (nedan kallad ÜLTS) trädde i kraft den 16 februari 2007 och reglerar med retroaktiv verkan de situationer som har uppstått sedan den 1 maj 2004.

15

Enligt 4 § ÜLTS ska de estniska aktörerna betala en avgift för de överskottslager som de innehar och som de inte har tagit bort från marknaden inom angiven frist.

16

Enligt 7 § ÜLTS är varje aktörs överskottslager lika med skillnaden mellan de lager som faktiskt innehades den 1 maj 2004 och övergångslagren.

17

I 6 § ÜLTS definieras uttrycket övergångslager som det årliga genomsnittslager som innehades av varje aktör under de fyra år som föregick Republiken Estlands anslutning till unionen, nämligen åren 2000–2003, multiplicerat med koefficienten 1,2. För att mildra regeln för de aktörer som inte har bedrivit någon relevant verksamhet under dessa fyra referensår föreskrivs i 6 § två specialregler för att beräkna övergångslagren som anges nedan.

18

Enligt 10 § ÜLTS ska jordbruksministeriet fastställa volymen på övergångslager och överskottslager på grundval av aktörens deklaration. På den sistnämndes motiverade begäran kan ministeriet beakta vissa faktorer som kan förklara en ökning av lagren, helt oberoende av spekulation.

19

Enligt 12 § ÜLTS har aktörerna skyldighet att avveckla sockeröverskottet med tillämpning av de metoder som anges i förordning nr 60/2004.

20

Den 31 maj 2005 beräknade kommissionen sockeröverskottet för varje ny medlemsstat genom att anta förordning (EG) nr 832/2005 om bestämning av överskottskvantiteter av socker, isoglukos och fruktos för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien (EUT L 138, 2005, s. 3). I artikel 1 i denna förordning fastställdes den sockerkvantitet som måste tas bort från den inre marknaden av var och en av de fem nya medlemsstaterna för vilken ett sockeröverskott slutligen hade konstaterats föreligga.

21

Den 13 november 2006 antog kommissionen beslut 2006/776/EG om de belopp som ska krediteras för de kvantiteter överskottssocker som inte tagits bort från marknaden (EUT L 314, 2006, s. 35 (nedan kallat beslut 2006/776). I detta beslut konstaterade kommissionen att tre av de fem nya medlemsstaterna som anges ovan i punkt 20 hade lagt fram bevis på att de tagit bort en del av det sockeröverkott som konstaterats i förordning nr 832/2005 inom den frist som anges i artikel 7.1 i förordning nr 60/2004. Den beräknade därefter det belopp som skulle debiteras av de fem berörda medlemsstaterna i enlighet med artikel 7.2 i förordning nr 60/2004 till följd av de överskott för vilka sådan bevisning inte hade lagts fram. Detta belopp beräknades för varje medlemsstat genom att multiplicera den icke borttagna kvantiteten med det högsta exportbidrag som under perioden 1 maj 2004–30 november 2005 gäller för vitsocker som omfattas av KN-nummer 17019910. Enligt artikel 1 i beslut 2006/776 ålades Republiken Estland således att erlägga ett belopp på 45686268 euro, som är lika med det belopp som inbetalats till unionens budget i flera omgångar inom den frist som anges i artikel 2 i det beslutet, varvid den sista inbetalningen ägde rum i december 2009.

22

Den 4 maj 2007 antog kommissionen, med stöd av punkt 4.4 i bilaga IV till anslutningsakten, beslut 2007/361/EG om beräkning av överskjutande lager av andra jordbruksprodukter än socker och de finansiella konsekvenserna av avvecklingen av dessa i samband med Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning (EUT L 138, 2007, s. 14) (nedan kallat beslut 2007/361). I detta beslut beräknade kommissionen det överskott av jordbruksprodukter som förekom i de nya medlemsstaterna vid tidpunkten för anslutningen och de belopp som de nio medlemsstater för vilka sådana överskott hade konstaterats skulle krediteras för avvecklingen av de berörda kvantiteterna. Dessa belopp, som skulle föras upp på inkomstsidan av unionens budget, skulle betalas in i form av fyra delbetalningar. Den sista delbetalningen skulle göras den 31 maj 2010. Republiken Estland ålades således att erlägga ett belopp på 6584000 euros, som är lika med det belopp som den inbetalat till unionens budget inom de frister som anges.

23

Genom dom av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170) och dom av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), vilka inte har överklagats, ogiltigförklarande tribunalen beslut 2007/361 med motiveringen att den metod för avveckling av överskott av jordbruksprodukter som föreskrivs i det beslutet inte var förenlig med punkt 4.2 i bilaga IV till anslutningsakten.

24

Genom dom av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), tog domstolen ställning till en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Riigikohus (Högsta domstolen) avseende tolkningen av artiklarna 288 FEUF och 297.1 FEUF samt artikel 58 i anslutningsakten. Frågan uppkom i en tvist mellan ett estniskt företag och de estniska myndigheterna och rörde ett beslut om uttagande av en avgift för överskottslager av vissa jordbruksprodukter som företaget innehade som hade beräknats och begärts enligt ÜLTS. Den centrala frågan i tvisten var huruvida ÜLTS kunde göras gällande gentemot företaget. Den hänskjutande domstolen hyste tvivel i detta avseende, dels av den anledningen att det i ÜLTS hänvisades till flera bestämmelser i förordningarna nr 1789/2003 och nr 1972/2003, dels av det skälet att förordningarna offentliggjordes på estniska i Europeiska unionens officiella tidning efter den 1 maj 2004, men innan företaget mottog avgiftsbeslutet.

25

Domstolen slog fast att Republiken Estland genom anta ÜLTS hade genomfört sina skyldigheter enligt förordning nr 1972/2003. Därvid infördes en avgift för överskottslager av jordbruksprodukter och det preciserades hur denna avgift skulle beräknas. Den fann emellertid för det första att när ÜLTS trädde i kraft den 1 maj 2004, kunde enskilda inte ta del av vilka varor som var föremål för avgiften för överskottslager medelst unionsbestämmelser som i vederbörlig ordning offentliggjorts på estniska i Europeiska unionens officiella tidning. För det andra definierades inte dessa varor i ÜLTS, utan i stället innehöll ÜLTS endast en hänvisning till artikel 4.5 i förordning nr 1972/2003 och för det tredje fanns det inte någon möjlighet för enskilda att identifiera dessa varor med hjälp av nationella bestämmelser, eftersom den estniska tullnomenklaturen hade upphävts med verkan från och med den 1 maj 2004. Domstolen drog därav slutsatsen att de relevanta bestämmelserna i förordningarna nr 1789/2003 och nr 1972/2003 inte kunde göras gällande gentemot enskilda i Estland från och med den 1 maj 2004. Dessa bestämmelser hade nämligen inte offentliggjorts i vederbörlig ordning på estniska i Europeiska unionens officiella tidning, och de hade inte heller införts i Estlands nationella rättsordning (dom av den 12 juli 2012, Pimix,C‑146/11, EU:C:2012:450, punkterna 39, 41 och 42).

26

Domstolen fann att denna slutsats varken påverkades av det faktum att det berörda företaget i praktiken hade kännedom om omfattningen av sina skyldigheter från och med den 1 maj 2004 eller av strävan efter att säkerställa att syftet med förordning 1972/2003 efterlevs (dom av den 12 juli 2012, Pimix, C‑146/11, EU:C:2012:450, punkterna 43–46).

27

Domstolens svar på de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen var således att artikel 58 i anslutningsakten skulle tolkas så, att den utgjorde hinder för att i Estland gentemot enskilda tillämpa bestämmelser i förordning nr 1972/2003 som per den 1 maj 2004 varken hade offentliggjorts på estniska i Europeiska unionens officiella tidning eller införts i Estlands nationella lagstiftning, även om dessa enskilda hade kunnat ta del av dessa bestämmelser på annat sätt (dom av den 12 juli 2012, Pimix, C‑146/11, EU:C:2012:450, punkt 47).

28

Genom skrivelse av den 2 augusti 2012 begärde Republiken Estland att kommissionens generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling, mot bakgrund av domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), skulle yttra sig över de transaktioner avseende ersättning av de belopp som hade betalats in till unionens budget av de nya medlemsstaterna till följd av det överskott av jordbruksprodukter som förekom, och särskilt till följd av det sockeröverskott som förekom. Den 17 september och den 8 november 2012 träffades Republiken Estland och kommissionens tjänstemän för att diskutera denna fråga.

29

Genom skrivelse av den 15 november 2012 underrättande kommissionen Republiken Estland om att de inbetalningar som hade gjorts till unionens budget enligt beslut 2007/361 skulle återbetalas. Återbetalningen ägde rum i slutet av december 2012.

30

Den 21 februari 2013 träffades Republiken Estland och kommissionens tjänstemän för att diskutera en eventuell återbetalning av de belopp som Republiken Estland hade betalat in till unionens budget enligt beslut 2006/776.

31

I skrivelse av den 18 september 2013, som var riktad till generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling, preciserade Republiken Estland, som ansåg att den inte hade fått ett fullständigt svar på dess skrivelse av den 2 augusti 2012, innehållet i denna, kompletterade sin motivering och framställde en begäran till kommissionen om omprövning och ändring av beslut 2006/776 mot bakgrund av domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), för att få de belopp som hade betalats in till unionens budget i enlighet med det beslutet återbetalda.

32

Genom skrivelse av den 22 december 2014 (nedan kallat den angripna rättsakten) svarade generaldirektören för generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling (nedan kallad generaldirektören) Republiken Estland att det saknades anledning att ändra beslut 2006/776.

33

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 mars 2015 väckte Republiken Estland enligt artikel 263 FEUF talan om ogiltigförklaring av den angripna rättsakten.

34

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 1 juli 2015 ansökte Republiken Lettland om att få intervenera i målet till stöd för Republiken Estlands yrkanden. Ansökan bifölls genom beslut av den 2 september 2015 av ordföranden på tribunalens första avdelning. Den inkom emellertid inte med någon interventionsinlaga.

35

Genom beslut av den 15 juni 2016 hänsköt tribunalen, på förslag av första avdelningen målet till första avdelningen i utökad sammansättning i enlighet med artikel 28.1–28.3 i tribunalens rättegångsregler.

36

På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (första avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet den 13 juli 2016. Såsom en processledande åtgärd enligt artikel 89 i tribunalens rättegångsregler anmodade tribunalen parterna att besvara vissa frågor, vilket de gjorde inom den föreskrivna fristen.

37

Republiken Estland och kommissionen utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 7 september 2016, i vilket Republiken Lettland inte deltog.

38

Republiken Estland har, med stöd av Republiken Lettland, yrkat att tribunalen ska

39

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

40

Utan att formellt ha framställt någon invändning om rättegångshinder i särskild handling, har kommissionen gjort gällande att den angripna rättsakten inte är en rättsakt mot vilken talan kan väckas och att talan således inte kan upptas till sakprövning, vilket Republiken Estland har bestritt.

41

Kommissionen har gjort två invändningar om rättegångshinder. Den första avser, i första hand, beskaffenheten av den angripna rättsakten, där enbart en åsikt uttrycks, den andra, i andra hand, rättsaktens bekräftande karaktär.

42

Kommissionen har för det första påpekat att rättsakten inte har haft några rättsverkningar, eftersom Republiken Estland var skyldig att betala de belopp som avses i beslut 2006/776 innan den angripna rättsakten antogs och följaktligen även fortsättningsvis var betalningsskyldig. För det andra innehåller rättsakten enbart en teknisk analys avseende inverkan av domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), på beslut 2006/776. Kommissionen preciserade sistnämnda argument i sitt svar på tribunalens skriftliga frågor och under förhandlingen. Den anförde att den angripna rättsakten inte utgjorde ett verkligt beslut om att inte ändra beslut 2006/776, utan enbart en meningsyttring som var hänförlig till generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling. Kommissionen tillade i detta avseende att Republiken Estland inte tydligt hade begärt att beslut 2006/776 skulle ändras, utan snarare hade begärt att generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling skulle yttra sig över möjligheten att ompröva detta beslut. Den angripna rättsakten innehåller således det tekniska yttrande som begärdes.

43

Republiken Estland har bestritt kommissionens argument.

44

I samband med talan om ogiltigförklaring som väckts av medlemsstater eller institutioner utgör alla bestämmelser – oavsett form – som har antagits av unionens institutioner och som är avsedda att ha bindande rättsverkningar sådana akter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF (se dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Dessa rättsverkningar ska bedömas med beaktande av objektiva kriterier, såsom rättsaktens innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket den antagits (dom av den 13 februari 2014, Ungern/kommissionen, C‑31/13 P, EU:C:2014:70, punkt 55).

45

Varje skrivelse genom vilken en unionsinstitution besvarar en fråga som har ställts av den som skrivelsen är riktad till utgör inte ett beslut i den mening som avses i artikel 263 FEUF (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 27 januari 1993, Miethke/parlamentet, C‑25/92, EU:C:1993:32, punkt 10). Framför allt kan en skriftlig meningsyttring av en unionsinstitution inte utgöra ett beslut som är av sådant slag att det kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, eftersom det avges på ett område inom vilket institutionen saknar beslutsbefogenhet, utan enbart möjlighet att framföra sina synpunkter, vilka inte är bindande för de behöriga myndigheterna och det varken av ordalydelsen eller av innehållet i meningsyttringen framgår att den avser att medföra rättsverkningar (se dom av den du 27 mars 1980, Sucrimex och Westzucker/kommissionen, 133/79, EU:C:1980:104, punkterna 16–18).

46

Av vad som anförts ovan i punkterna 28–32 framgår att den angripna rättsakten avslutade en lång rad diskussioner mellan kommissionen och Republiken Estland och är ett svar på den skrivelse som Republiken Estland riktade till kommissionen den 18 september 2013.

47

Den skrivelse som Republiken Estland riktade till kommissionen inleds på följande sätt ”Begäran om ändring av beslut 2006/776”. Den består två delar. Den första delen ägnas åt en beskrivning av de faktiska omständigheterna. Den andra delen som har rubriken ”[Republiken Estlands] begäran” innehåller en detaljerad motivering som syftar till att visa att beslut 2006/277 inte är förenligt med domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), jämförda med varandra. Republiken Estland har i sista stycket i den delen anfört att ”beslut 2006/776 bör omprövas och ändras med utgångspunkt i unionens tolkning av rättsakter i [domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171)] för att bringa beslutet i överensstämmelse med innebörden och omfattningen av [de berörda akterna], såsom de borde ha tolkats och tillämpats sedan de trädde i kraft”.

48

Det kan således konstateras at Republiken Estland genom sin skrivelse av den 18 september 2013 inte avsåg att få en teknisk analys av generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling avseende den teoretiska möjligheten att ompröva beslut 2006/778. Det rörde sig om en begäran om omprövning och ändring av beslutet.

49

Ordalydelsen i den angripna rättsakten bekräftar att generaldirektören själv ansåg att skrivelsen av den 18 september 2013 utgjorde en begäran om ändring av 2006/776.

50

Den angripna rättsakten inleds på följande sätt:

”Ämne: Er begäran om ändring av [beslut 2006/776]”

51

Vidare anförde generaldirektören i den angripna rättsakten att Republiken Estland vid flera tillfällen hade kontaktat kommissionen ”för att få till stånd en ändring av beslut 2006/776”.

52

Generaldirektören preciserade slutligen att han önskade framföra två typer av argument ”för att inte godta [Republiken Estlands] begäran om ändring av beslut 2006/776”.

53

Sista meningen i rättsakten enligt vilken generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling med beaktande av vad som anförts tidigare i rättsakten inte kunde dra slutsatsen att beslut 2006/776 var felaktigt och därför borde ändras utgör inte enbart ett tekniskt yttrande, utan, tvärtemot vad kommissionen hävdat, ett avslag på begäran om ändring av beslut 2006/776.

54

Kommissionen hade befogenhet att ompröva och, i förekommande fall, ändra beslut 2006/776 som den tidigare hade antagit. Dessutom framgår det tydligt av ordalydelsen och av innehållet i den angripna rättsakten att kommissionen avsåg att definitivt avslå Republiken Estlands begäran om ändring av beslut 2006/776. Den angripna rättsakten kan således inte anses motsvara en meningsyttring som saknar rättsverkningar.

55

Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten, som åberopats av kommissionen, att Republiken Estland var betalningsskyldig för de belopp som avses i beslut 2006/776 redan innan den angripna rättsakten antogs och således var fortsatt betalningsskyldig.

56

Även om den angripna rättsakten inte medförde någon betalningsskyldighet för Republiken Estland innebär detta inte nödvändigtvis att den saknar rättsverkningar, eftersom kommissionen genom den angripna rättsakten slutgiltigt avslog Republiken Estlands motiverade begäran om ändring av beslut 2006/776 som enligt Republiken Estlands uppfattning borde ha beviljats.

57

Den första invändningen om rättegångshinder kan därför inte vinna bifall.

58

Av fast rättspraxis följer att om den angripna rättsakten enbart bekräftar en tidigare rättsakt, kan talan tas upp till prövning endast om den bekräftade rättsakten har angripits i rätt tid. Om en sökande låter klagotiden löpa ut för ett beslut som otvetydigt har rättsverkningar som påverkar dennes intressen och som obligatoriskt omfattar vederbörande, kan denne inte återställa denna frist genom att begära att det aktuella beslutets upphovsman ska ompröva sitt beslut och därefter föra talan mot ett avslag som bekräftar det tidigare beslutet (se dom av den 15 mars 1995, COBRECAF m.fl./kommissionen,T‑514/93, EU:T:1995:49, punkt 44 och där angiven rättspraxis, dom av den du 10 juli 1997, AssiDomän Kraft Products m.fl./kommissionen, T‑227/95, EU:T:1997:108, punkt 29 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 12 februari 2010, kommissionen/CdT, T‑456/07, EU:T:2010:39, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

59

En begäran om omprövning av ett tidigare beslut som vunnit laga kraft kan emellertid rättfärdigas av förekomsten av nya och väsentliga omständigheter. Om en rättsakt utgör svaret på en begäran i vilken sådana omständigheter har åberopats, och genom vilken administrationen har ombetts att ompröva det tidigare beslutet, kan denna rättsakt inte anses utgöra en ren bekräftelse, eftersom den innehåller ett avgörande grundat på dessa omständigheter och därmed innehåller något nytt i förhållande till det tidigare beslutet. När den berörda institutionen på grundval av nya och väsentliga omständigheter har gjort en omprövning av ett beslut som har vunnit laga kraft, är den således skyldig att fatta ett nytt beslut vars lagenlighet i förekommande fall kan bestridas vid unionsdomstolen. Om det däremot inte föreligger några nya och väsentliga omständigheter, är institutionen inte skyldig att ompröva sitt tidigare beslut (dom av den 7 februari 2001, Inpesca/kommissionen, T‑186/98, EU:T:2001:42, punkterna 46–48, och dom av den 13 november 2014, Spanien/kommissionen, T‑481/11, EU:T:2014:945, punkterna 34 och 35).

60

Av denna rättspraxis följer att en rättsakt ska anses ha antagits efter en omprövning av situationen, vilket innebär att det då inte är fråga om en bekräftande rättsakt, när rättsakten har antagits antingen på begäran av den berörda personen eller på eget initiativ av den som antagit den, på grundval av väsentliga omständigheter som inte beaktades i samband med att den tidigare rättsakten antogs. Det är just på grund av att dessa omständigheter inte beaktades som de ska anses utgöra nya omständigheter. Om det däremot förhåller sig så, att de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för den nya rättsakten inte skiljer sig från dem som låg till grund för den tidigare rättsakten, utgör den nya rättsakten en ren bekräftelse av den tidigare rättsakten (dom av den 13 november 2014, Spanien/kommissionen, T‑481/11, EU:T:2014:945, punkterna 36 och 37).

61

I förevarande fall har kommissionen gjort gällande att om den angripna rättsakten ska anses vara ett beslut och inte som en meningsyttring som saknar rättsverkningar, utgör det ett beslut som bekräftar beslut 2006/776. Republiken Estland avsåg i själva verket att kringgå förbudet mot att väcka talan mot detta beslut efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 263 FEUF. För att motivera kringgåendet kan den emellertid inte grunda sig på domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad,EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), i vilka enbart omfattningen av vissa bestämmelser förklaras, såsom de borde ha tolkats sedan de trädde i kraft. Det rör sig således inte om en ny omständighet som kan motivera en omprövning av ett beslut.

62

Vidare har kommissionen lämnat flera synpunkter avseende ärendet i sak som visar att domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissonen (T‑262/07, EU:T:2012:171) inte kunde anses som väsentliga omständigheter i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60.

63

Republiken Estland har svarat kommissionen att den angripna rättsakten inte är ett bekräftande beslut, eftersom det i den rättsakten prövas vilken inverkan de tre nya omständigheterna har på beslut 2006/776, nämligen dom av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), dom av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och dom av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171). Republiken Estland har tillagt att den inte bestritt det beslutet, eftersom den inte hade någon anledning att betvivla dess lagenlighet innan nämnda domar meddelades. Av de samråd som ägde rum mellan Republiken Estland och kommissionen efter det att begäran om ändring av beslut 2006/776 hade framställts framgår att kommissionen inte hade intagit sin slutliga ståndpunkt innan den angripna rättsakten antogs.

64

För övrigt har Republiken Estland ifrågasatt de synpunkter som kommissionen lämnade för att visa att domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171) inte utgjorde väsentliga omständigheter i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60.

65

Det ska således prövas om domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171) kan anses som nya och väsentliga omständigheter i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60.

66

Det är utrett att dom av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171) meddelades efter det att beslut 2006/776 hade antagits. Nämnda domar har således inte kunnat beaktas vid antagandet av beslut 2006/776. Den omständigheten att dessa domar meddelades efter beslut 2006/776 räcker inte för att de ska anses som nya omständigheter i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60.

67

Det bör noteras att Republiken Estland inte har grundat sin begäran om ändring av beslut 2006/776 på meddelandet av domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171) som sådant, eller på en omständighet som framkom i dessa domar, utan på en analog tillämpning av det rättsliga resonemang som unionsdomstolen förde i dessa domar.

68

Vad gäller domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), ska det erinras om att domstolens tolkning av en unionsbestämmelse, vid utövandet av den behörighet som den har enligt artikel 267 FEUF, klargör och preciserar i erforderlig utsträckning innebörden och räckvidden av denna bestämmelse, såsom den ska eller skulle ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. En dom i ett mål om förhandsavgörande är således inte av konstitutiv karaktär utan enbart av deklarativ karaktär, vilket medför att domens rättsverkningar i princip gäller från det datum då den tolkade regeln trädde i kraft (se dom av den 12 februari 2008, Kempter,C‑2/06, EU:C:2008:78, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

69

Domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450) klargör således enbart gällande rätt såsom den kunde eller skulle ha tolkats av kommissionen och av Republiken Estland vid tidpunkten för antagandet av beslut 2006/776.

70

Vad gäller domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), bör det noteras att den rättsstridighet som påverkar beslut 2007/361, som konstaterats i dessa domar och som motiverar att det ogiltigförklaras, som enligt Republiken Estland även påverkar beslut 2006/776, redan förekom vid antagandet av beslutet och att inget hindrade Republiken Estland från att åberopa dem inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av detta.

71

Inom ramen för det rättsliga resonemang som tribunalen förde i domen av den 29 mars 2012, Republiken Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), konstaterades enbart förekomsten av rättsstridigheter som påverkade beslut 2007/361. Det ska emellertid beaktas att anledningen till att hänsyn ska tas till dessa domskäl som redovisar de exakta skälen till den rättsstridighet som fastslås i domslutet i en dom om ogiltigförklaring endast är att den exakta innebörden av vad som har fastställts i domslutet ska kunna fastställas. Domskälen i en dom om ogiltigförklaring kan således inte få verkan för de personer som inte var parter i målet och med avseende på vilka det i domen inte avgjorts någon fråga. Även om den berörda institutionen enligt artikel 263 FEUF är skyldig att förhindra att de rättsakter som ska ersätta den ogiltigförklarade rättsakten är behäftade med samma rättsstridigheter som de som fastslagits i domen om ogiltigförklaring, innebär denna bestämmelse inte att institutionen på begäran av de berörda måste ompröva identiska eller liknande beslut som påstås vara behäftade med samma rättsstridighet och som är riktade till andra mottagare än sökanden (dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkterna 55 och 56).

72

Domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171) kan således inte anses som nya omständigheter i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60. I detta avseende kan det fastställas att Republiken Estland i själva verket, såsom kommissionen med rätta gjort gällande, avser att kringgå förbudet mot att väcka talan mot beslut 2006/776 efter utgången av den frist som i detta avseende föreskrivs i artikel 263 FEUF, vilket innebär att den till vilken en rättsakt är riktad kan framställa en begäran om ändring av beslutet när som helst med hänsyn till senare rättspraxis och således angripa unionsrättsakter som medför rättsverkningar ett obegränsat antal gånger. Den frist som föreskrivs i artikel 263 FEUF syftar emellertid till att skydda rättssäkerheten genom att förhindra att sådana rättsakter kan komma att angripas ett obegränsat antal gånger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 1978, kommissionen/Belgien,156/77, EU:C:1978:180, punkt 20). Den enda omständigheten att varken administrationen vid antagandet av ett beslut eller den till vilken beslutet är riktat före utgången av tidsfristen för väckande av talan mot det beslutet varken beaktat eller åberopat en tolkning av lagstiftningen eller ett resonemang som unionsdomstolen fört i en senare dom påverkar inte bedömningen att det berörda beslutet äger laga kraft.

73

Republiken Estland har i sitt svar på tribunalens skriftliga frågor i detta avseende gjort gällande att ”rättssäkerhetsprincipen inte kan utesluta en omprövning av ett administrativt beslut om det visar sig att det strider mot unionsrätten”, vilket bland annat har bekräftats av domstolens överväganden i domen av den 19 september 2006, i-21 Germany och Arcor (C‑392/04 och C‑422/04, EU:C:2006:586, punkt 52). Även om domstolen i denna dom emellertid fastställde att det finns en gräns för rättssäkerhetsprincipen när det gäller administrativa beslut som strider mot unionsrätten och som vunnit laga kraft, som under vissa förhållanden kan motivera en ändring av beslutet, anförde den att dessa begränsningar inte var tillämpliga när den som begärt omprövning av det beslut som vunnit laga kraft inte hade uttömt alla rättsmedel som stod till buds för den berörde mot det beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2006, i-21 Germany och Arcor, C‑392/04 et C‑422/04, EU:C:2006:586, punkterna 53 och 54).

74

Republiken Estland har inte åberopat några nya omständigheter, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60, i sin begäran om omprövning, som kommissionen skulle ha uttalat sig om, och den angripna rättsakten ska därmed anses bekräfta beslut 2006/776.

75

Det är därför endast i fullständighetens intresse som det ska prövas om domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissonen (T‑262/07, EU:T:2012:171) kan anses som väsentliga omständigheter.

76

En omständighet ska anses som väsentlig i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60, om den på ett väsentligt sätt kan ändra den rättsliga situation som beaktades av den som antog den tidigare rättsakten, som exempel kan särskilt nämnas en omständighet som gör att det uppkommer tvivel om huruvida det fanns fog för den lösning som valdes i nämnda rättsakt (se dom av den 13 november 2014, Spanien/kommissionen, T‑481/11, EU:T:2014:945, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

77

Det ska således granskas om domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissonen (T‑262/07, EU:T:2012:171) gör att det uppkommer tvivel om huruvida det fanns fog för beslut 2006/776.

78

Denna fråga har inte diskuterats av Republiken Estland och kommissionen specifikt utifrån huruvida talan kan tas upp till sakprövning. Republiken Estland har emellertid till stöd för sin första grund framfört en rad nya argument för att visa att det av domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissonen (T‑262/07, EU:T:2012:171) framgår att beslut 2006/776 är rättsstridigt. Dessa argument har bestritts av kommissionen.

79

Republiken Estland har i detta avseende anfört att det av en jämförelse mellan domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissonen (T‑262/07, EU:T:2012:171) framgår att beslut 2006/776 strider mot bestämmelserna i punkt 4.2 i bilaga IV i anslutningsakten och artikel 58 i nämnda akt. Republiken Estland har inledningsvis gjort gällande att syftet med systemet för att avveckla sockeröverskott som antogs till följd av anslutningen var att undvika störningar i de mekanismer som föreskrivs av den gemensamma organisationen av marknaden för socker. För att uppnå detta mål ålades de nya medlemsstaterna i förordning nr 60/2004 dels skyldigheten att den 1 maj 2004 förfoga över ett system för bestämning av överskottskvantiteter för marknadsaktörerna, dels att tvinga berörda aktörer att förete bevis för att nämnda socker hade tagits bort från marknaden före den 30 november 2005 eller att ålägga vederbörande att betala ett belopp för den kvantitet som inte avvecklats. Republiken Estland har fullgjort denna skyldighet genom att anta ÜLTS. Dessutom framgår av det domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), att en förordning som inte har offentliggjorts på estniska enligt artikel 58 i anslutningsakten inte kunde göras gällande gentemot estniska aktörer även om dessa hade underrättats om de skyldigheter som följer av förordningen och fullgjort dessa. ÜLTS i vilken det hänvisas till bestämmelser i förordning nr 60/2004 och till det KN-nummer för socker som följer av rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva; område 2, volym 16, s. 4), som offentliggjordes på estniska den 6 augusti respektive den 4 juli 2005 kunde följaktligen inte göras gällande gentemot de estniska aktörerna. Republiken Estland har anfört att den av det skälet efter det att domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), hade meddelats återbetalade de berörda estniska aktörerna de belopp som de hade betalat in i enlighet med ÜLTS. Dess skyldighet att avveckla överskott som följer av förordning nr 60/2004 minskade således i praktiken till att enbart omfatta betalning av ett belopp till unionens budget. Enligt domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), strider detta emellertid mot punkt 4.2 i bilaga IV till anslutningsakten.

80

Kommissionen har bestritt Republiken Estlands argument.

81

Det bör noteras att Republiken Estlands argument grundar sig på kumulativa påståenden, nämligen dels att det framgår av domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), att det var omöjligt för Republiken Estland att erhålla de belopp som avses i förordning nr 60/2004 av de estniska aktörerna, dels att det framgår av domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), att kommissionen med hänsyn till att detta inte var möjligt inte kunde begära att Republiken Estland skulle betala ett belopp enligt artikel 7.2 i nämnda förordning.

82

Följaktligen ska var och en av dessa påståenden undersökas, varvid det räcker att ett av dem underkänns för att fastställa att det saknas fog för Republiken Estlands argument, och att medlemsstaten följaktligen inte har visat att domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), ska anses som väsentliga omständigheter i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60.

83

Republiken Estland har till stöd för sitt första påstående att det var omöjligt att erhålla de belopp som avses i artikel 6.3 i förordning nr 60/2004 av de estniska aktörerna anfört att den skyldighet som aktörerna har enligt ÜLTS att betala ett belopp till sin nationella budget för det fall att dess överskottslager av socker inte avskaffas inte kunde göras gällande gentemot aktörerna, även om dagen för inbetalning av ett sådant belopp inföll efter dagen för offentliggörandet av förordning nr 60/2004 på estniska. Skyldigheter uppkom för aktörerna den 1 maj 2004, det vill säga den dag då deras överskottslager fastställdes och de nya medlemsstaterna skulle förfoga över ett identifieringssystem. Detta bekräftas av domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), där det slogs fast att de avgiftsbeslut som grundade sig på ÜLTS inte kunde göras gällande gentemot aktörerna, trots att de fattades efter det att förordning nr 1972/2003 offentliggjorts på estniska. Enligt fast praxis är det för övrigt omotiverat att grunda sig på ett annat datum än den 1 maj 2004 vid tillämpningen av övergångsåtgärder i samband med anslutningen.

84

I detta avseende räcker det att konstatera att, i motsats till vad Republiken Estland har hävdat, den händelse som ligger till grund för den avgift som de estniska aktörerna skulle betala in till den nationella estniska budgeten i enlighet med artikel 6.3 i förordning nr 60/2004, i dess ändrade lydelse, inte utgjordes av innehav av överskottslager vid tidpunkten för anslutningen. Av denna bestämmelse framgår tydligt att den avgiftsgrundande händelsen var att överskottslager inte hade avskaffats den 30 november 2005. Förordningarna nr 1789/2003 och nr 60/2004 offentliggjordes emellertid i Europeiska unionens officiella tidning på estniska mer än femton månader före detta datum (se ovan punkt 13). Det kan således fastställas att den omständigheten att förordningarna inte hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning på estniska vid tidpunkten för anslutningen inte utgjorde hinder för Republiken Estland att göra gällande ÜLTS gentemot estniska aktörer för att erhålla betalning av berörda avgifter.

85

Denna slutsats påverkas inte av Republiken Estlands argument att det i dom av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450) slogs fast att avgiftsbeslut som grundar sig på ÜLTS inte kunde göras gällande gentemot aktörerna trots att de fattats efter det att förordningarna nr 1789/2003 och nr 1972/2003 offentliggjorts på estniska i Europeiska unionens officiella tidning.

86

Domstolen slog i dom av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), fast att den avgiftsskyldighet för överskottslagren av jordbruksprodukter som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1972/2003 bestäms utifrån det varulager som föreligger vid tidpunkten för anslutningen och att dagen för avgiftsbeslutet således saknar betydelse för frågan om avgiftsskyldighet inträder. Denna anmärkning är inte tillämplig i förevarande fall, eftersom den avgiftsskyldighet för överskottslagren som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1972/2003 och den skyldighet som föreskrivs i artikel 6.3 i förordning nr 60/2004 uppkom vid olika tidpunkter. Medan den avgift som avses i förordning nr 1972/2003 skulle betalas till följd av att överskottslager innehades vid tidpunkten för anslutningen, kunde den avgift som avses i förordning nr 60/2004 inte utkrävas enbart på grund av ett innehav vid nämnda tidpunkt. Aktören hade möjlighet att undvika betalning av avgiften genom att avskaffa de överskottslager som den förfogade över. Skyldigheten att betala denna avgift var i själva verket en följd av att den skyldighet som ålåg aktören att avskaffa nämnda lager hade åsidosatts.

87

Republiken Estlands påstående att det var omöjligt att erhålla de belopp som avses i artikel 6.3 i förordning nr 60/2004 av de estniska aktörerna saknar således stöd i domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450) och kan således inte godtas.

88

Eftersom det mot bakgrund av den två kumulativa karaktären av de påståenden som Republiken Estland gjort till stöd för påpekandet att det av domen av den 12 juli 2012, Pimix (C‑146/11, EU:C:2012:450), domen av den 29 mars 2012, Tjeckien/kommissionen (T‑248/07, ej publicerad, EU:T:2012:170), och domen av den 29 mars 2012, Litauen/kommissionen (T‑262/07, EU:T:2012:171), framgår att beslut nr 2006/776 är rättsstridigt, räcker att ett av dessa påståenden avvisas för att avvisa påpekandet (se ovan punkt 82), kan det konstateras att dessa domar inte kan anses som väsentliga omständigheter i den mening som avses i rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60, utan att det är nödvändigt att pröva det andra påståendet.

89

Mot bakgrund av vad som anförs ovan framgår att de omständigheter på vilka den begäran om ändring av beslut 2006/776 som Republiken Estland har riktat till kommissionen grundar sig varken kan anses som nya eller väsentliga i den mening som avses i rättspraxis som nämns ovan i punkterna 59 och 60. Under dessa omständigheter ska den angripna rättsakten anses som ett beslut som bekräftar beslut 2006/776 och talan ska avvisas.

90

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

91

Kommissionen har yrkat att Republiken Estland ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Estland har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

92

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska de medlemsstater som har intervenerat i tvisten bära sina rättegångskostnader. Republiken Lettland ska bära således sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

följande: