—

Tommy Hilfiger Licensing LLC, Urban Trends Trading BV, Rado Uhren AG, Facton Kft., Lacoste SA och Burberry Ltd, genom L. Neustupná, advokátka,

—

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčíl, båda i egenskap av ombud,

—

Frankrikes regering, genom D. Colas och D. Segoin, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom F. Wilman och P. Němečková, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Tommy Hilfiger Licensing LLC, Urban Trends Trading BV, Rado Uhren AG, Facton Kft., Lacoste SA och Burberry Ltd och, å andra sidan, Delta Center a.s. Klagandena har i detta mål yrkat att Delta Center ska föreläggas att säkerställa skyddet för klagandenas immateriella rättigheter.

3

I skälen 10 och 23 i direktiv 2004/48 föreskrivs följande:

…

4

I artikel 2 i direktiv 2004/48 definieras direktivets tillämpningsområde. Artikel 2.1 har följande lydelse:

”Utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i [union]stiftningen eller i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättighetshavaren, skall de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv vara tillämpliga … vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av [unionsrätten] och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.”

5

Kapitel II i direktiv 2004/48, med rubriken ”Åtgärder, förfaranden och sanktioner”, innehåller sex avsnitt. Avsnitt 1 har rubriken ”Allmänna bestämmelser” och innehåller bland annat artikel 3 som har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall tillhandahålla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall vara rättvisa och skäliga, inte onödigt komplicerade eller kostsamma och inte medföra oskäliga tidsfrister eller omotiverade dröjsmål.

2.   Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall … vara effektiva, proportionella och avskräckande och skall tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer …”

6

Avsnitt 5 i kapitel II i direktiv 2004/48 har rubriken ”Åtgärder efter beslut i sakfrågan”. Avsnittet innehåller artiklarna 10–12 med rubrikerna ”Korrigeringsåtgärder”, ”Förelägganden” respektive ”Alternativa åtgärder”.

7

I artikel 11 i direktiv 2004/48 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, när de har fastställt att ett intrång har begåtts i en immateriell rättighet, får utfärda ett föreläggande mot intrångsgöraren med förbud att fortsätta intrånget. Om så föreskrivs i nationell lagstiftning skall föreläggandet, där så är lämpligt, förenas med vite för att säkerställa efterlevnad. Medlemsstaterna ska även se till att rättighetshavare har möjlighet att begära ett föreläggande mot mellanhänder vars tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång i en immateriell rättighet, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8.3 i direktiv 2001/29/EG.”

8

Nämnda artikel 8.3 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall se till att rättsinnehavare har möjlighet att begära ett föreläggande gentemot mellanhänder vars tjänster utnyttjas av en tredje part för att begå intrång i en upphovsrätt eller närstående rättighet.”

9

Det framgår av de handlingar som inkommit till domstolen att artikel 11 i direktiv 2004/48 införlivats med tjeckisk rätt genom artikel 4 i zákon č. 221/2006 Sb., o vymáhání práv z průmyslového vlastnictví (lag nr 221/2006 om skydd för immateriella rättigheter) (nedan kallad lag nr 221/2006).

10

Artikel 4.1 i lag nr 221/2006 har följande lydelse:

”När ett intrång i [industriella rättigheter] har ägt rum får den drabbade personen vid domstol ansöka om att intrångsgöraren ska förpliktas att upphöra med de handlingar som utgör intrång eller kan utgöra intrång i rättigheterna och att undanröja verkningarna därav …”

11

Enligt artikel 4.3 får drabbade personer även vid domstol ansöka om vidtagande av åtgärder mot ”en person vars medel eller tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång i deras rättigheter”.

12

Delta Center hyr saluhallskomplexet Pražská tržnice (Prags saluhall, Tjeckien). Bolaget hyr i sin tur ut olika försäljningsställen på denna marknad till enskilda handlare. Enligt hyresavtalen som ingåtts med dessa handlare ankommer det på dessa att följa de föreskrifter som gäller för deras verksamhet. En broschyr med titeln ”Påminnelse till handlare”, författad på tjeckiska och på vietnamesiska, har dessutom delats ut till dessa handlare. I broschyren understryks att försäljning av förfalskningar är förbjuden och kan leda till att hyresavtalet för ett försäljningsställe sägs upp.

13

Klagandena i målet vid den nationella domstolen tillverkar och distribuerar märkesvaror. Klagandena konstaterade att förfalskningar av deras varor såldes i Prags saluhall, varför de väckte talan vid Městský soud v Praze (Prags domstol), med yrkande att Delta Center bland annat skulle åläggas att

14

Městský soud v Praze (Prags domstol) avslog denna begäran om föreläggande genom dom av den 28 februari 2012. Prags domstol ansåg att Delta Center är ”en person vars medel eller tjänster utnyttjas av tredje man”, i den mening som avses i artikel 4.3 i lag 221/2006, men ansåg ändå att det inte förelåg något intrång eller någon risk för intrång i klagandenas rättigheter, eftersom det tydligt framgår för köparna att de aktuella varorna utgör varumärkesförfalskade varor och att de således varken tillverkas eller distribueras av klagandena.

15

Klagandena överklagade denna dom till Vrchní soud v Praze (Prags appellationsdomstol).

16

I dom av den 5 december 2012 fastställde denna domstol underrättens avslag på begäran om föreläggande, men med en annan motivering. Enligt Prags appellationsdomstol skulle en vid tolkning av uttrycket ”vars medel eller tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång” i artikel 4.3 i lag nr 221/2006, och uttrycket ”vars tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång i en immateriell rättighet”, i artikel 11 i direktiv 2004/48, leda till absurda situationer. Som exempel nämns att leverans av elektricitet eller beviljande av ett handelstillstånd till en handlare skulle kunna utgöra ett medel för immaterialrättsintrång.

17

Klagandena överklagade denna dom till Nejvyšší soud (Högsta domstolen).

18

Högsta domstolen påpekade att lydelsen i artikel 4.3 i lag nr 221/2006 motsvarar lydelsen artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48 och erinrade om att den nationella lagstiftningen, varigenom direktivet införlivats, i möjligaste mån ska tolkas mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte.

19

Med beaktande av att den aktuella tvisten ska avgöras med hänsyn tagen till EU-domstolens tolkning av artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48, såsom den framgår av domen av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl. (C‑324/09, EU:C:2011:474), konstaterade Nejvyšší soud (Högsta domstolen) emellertid att den i nämnda mål aktuella tvisten rörde intrång i immateriella rättigheter vid internethandel. Frågan är således huruvida denna tolkning även ska följas när intrånget i immateriella rättigheter ägt rum på en fysisk marknadsplats.

20

Nejvyšší soud (Högsta domstolen) har under dessa omständigheter beslutat att förklara målet vilande och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

21

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att uttrycket ”[mellanhand] vars tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång i en immateriell rättighet”, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en person som hyr ett saluhallskomplex och som i sin tur hyr ut olika försäljningsställen i detta komplex till olika handlare, varav vissa använder sina försäljningsställen för att sälja varumärkesförfalskade varor.

22

Det framgår av fast rättspraxis att artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48, liksom artikel 8.3 i direktiv 2001/29, till vilken denna bestämmelse hänvisar, medför en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att mellanhänder vars tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång i en immateriell rättighet, oavsett deras eget eventuella ansvar för den omtvistade verksamheten, kan tvingas att vidta åtgärder för att se till att dessa intrång upphör och att vidta åtgärder för att förhindra nya intrång (se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkterna 127–134, och dom av den 24 november 2011, Scarlet Extended, C‑70/10, EU:C:2011:771, punkterna 30 och 31).

23

För att en näringsidkare ska anses vara en mellanhand, i dessa bestämmelsers mening, måste det stå klart att denna tillhandahåller en tjänst som kan användas av en eller flera andra personer för intrång i en eller flera immateriella rättigheter. Däremot krävs det inte att det ska föreligga ett särskilt förhållande till denna eller dessa personer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien, C‑314/12, EU:C:2014:192, punkterna 32 och 35).

24

Det krävs inte heller att nämnda näringsidkare tillhandahåller någon ytterligare tjänst förutom den som används av tredje man för att göra intrång i en immateriell rättighet.

25

Vad gäller internethandel har domstolen slagit fast att en internetleverantör som endast tillhandahåller sina kunder internetanslutning, utan att samtidigt erbjuda några andra tjänster eller utöva tillsyn, tillhandahåller en tjänst som kan användas av tredje man för intrång i en eller flera immateriella rättigheter och således ska betraktas som en ”mellanhand” (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 19 februari 2009, LSG-Gesellschaft zur Wahrnehmung von Leistungsschutzrechten, C‑557/07, EU:C:2009:107, punkt 43, och dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien, C‑314/12, EU:C:2014:192, punkt 32).

26

I förevarande fall är det ostridigt att Delta Center hyr saluhallskomplexet ”Pražská tržnice” och bedriver näringsverksamhet som består i att i sin tur hyra ut försäljningsställen på denna plats. En sådan näringsverksamhet utgör ett tillhandahållande av tjänster.

27

Det är vidare ostridigt att vissa av de handlare som Delta Center hyr ut försäljningsställen till använder dessa för att erbjuda saluhallskomplexets besökare varumärkesförfalskade varor.

28

Utan att det är nödvändigt att avgöra huruvida andra tjänsteleverantörer som exempelvis tillhandahåller intrångsgörarna elektricitet, som i det exempel som ges i beslutet om hänskjutande, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48, kan domstolen i vart fall konstatera att en näringsidkare som till andra personer direkt eller i andra hand hyr ut försäljningsställen på en marknad, och tack vare vilken dessa personer har tillgång till denna marknad, och där utbjuder varumärkesförfalskade varor till försäljning, ska anses vara en ”[mellanhand] vars tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång i en immateriell rättighet”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

29

Frågan huruvida tillhandahållandet av försäljningsställen rör en internetmarknad eller en fysisk marknad, såsom en saluhall, saknar härvid betydelse. Det finns nämligen inget i direktiv 2004/48 som tyder på att dess tillämpningsområde endast omfattar internethandel. I skäl 10 i nämnda direktiv anges att direktivets syfte är att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden. Detta syfte skulle försvagas väsentligt om den näringsidkare som tillhandahåller tredje män tillgång till en fysisk marknadsplats, såsom den i målet vid den nationella domstolen, där dessa tredje män utbjuder varumärkesförfalskade varor till försäljning, inte skulle kunna bli föremål för förelägganden av det slag som avses i artikel 11 tredje meningen i nämnda direktiv.

30

Den första frågan ska mot denna bakgrund besvaras enligt följande. Artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att uttrycket ”[mellanhand] vars tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång i en immateriell rättighet”, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en person som hyr ett saluhallskomplex och som i sin tur hyr ut olika försäljningsställen i detta komplex till olika handlare, varav vissa använder sina försäljningsställen för att sälja varumärkesförfalskade varor.

31

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att de villkor för att utfärda förelägganden mot mellanhänder som verkar på en internethandelsplats, som domstolen uppställt i dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl. (C‑324/09, EU:C:2011:474), även gäller för att utfärda ett föreläggande, i den mening som avses i denna bestämmelse, mot en mellanhand som hyr ut försäljningsställen i ett saluhallskomplex.

32

I punkt 135 i nämnda dom konstaterade domstolen till att börja med, med hänvisning till skäl 23 i direktiv 2004/48, att formerna för de förelägganden som medlemsstaterna ska föreskriva enligt artikel 11 tredje meningen i direktivet, såsom till exempel vilka villkor som ska vara uppfyllda och vilket förfarande som ska följas, ska regleras i nationell lagstiftning.

33

Domstolen preciserade därefter att dessa nationella rättsregler ska vara utformade på ett sådant sätt att syftet med direktivet 2004/38 kan uppnås. Föreläggandena ska därför, enligt artikel 3.2 i nämnda direktiv, vara effektiva och avskräckande (dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkt 136).

34

Domstolen förklarade slutligen att sådana förelägganden ska vara rättvisa och proportionerliga. De får således inte vara förenade med alltför stora kostnader och inte heller ge upphov till hinder för lagenlig handel. Det kan inte heller krävas att mellanhanden utför en allmän och permanent övervakning av sina kunder. Mellanhanden kan däremot åläggas att förhindra att samma handlare gör nya intrång av samma art (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkterna 138–141).

35

Domstolen ansåg därför att ett föreläggande, i den mening som avses i artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48, endast får utfärdas om det är förenligt med en rimlig avvägning mellan skyddet för immateriella rättigheter och nödvändigheten att undvika hinder mot lagenlig handel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkt 143).

36

Det är visserligen riktigt att domstolen i sin dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl. (C‑324/09, EU:C:2011:474), tolkade artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48 med avseende på förelägganden som kan utfärdas mot en mellanhand som verkar på en internethandelsplats. Domstolen tolkade härvidlag emellertid denna artikel i förhållande till de allmänna bestämmelser som framgår av artikel 3 i detta direktiv, utan särskild hänsyn till vad det rörde sig om för typ av handelsplats i det där aktuella fallet. Det finns för övrigt inget i denna artikel 3 som tyder på att dess tillämpningsområde endast omfattar situationer som uppkommer på en internethandelsplats. Det framgår dessutom av ordalydelsen i nämnda artikel 3 att den är tillämplig på alla åtgärder som omfattas av nämnda direktiv, däri inbegripet de åtgärder som föreskrivs i artikel 11 tredje meningen i samma direktiv.

37

Den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att de villkor för att utfärda förelägganden mot mellanhänder som verkar på en internethandelsplats, som domstolen uppställt i domen av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl. (C‑324/09, EU:C:2011:474), även gäller för att utfärda ett föreläggande, i den mening som avses i denna bestämmelse, mot en mellanhand som hyr ut försäljningsställen i ett saluhallskomplex.

38

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: