1.

Högsta förvaltningsdomstolen har ställt tre utförliga frågor till domstolen avseende tolkningen av den lagstiftning som reglerar frågor avseende tv-reklam och företagssponsring av tv-program.

2.

Även om den lagstiftning som är föremål för begäran om förhandsavgörande redan sedan länge gäller i unionsrätten (trots att lydelsen av denna lagstiftning har ändrats under denna period) har de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen i förevarande mål ännu inte besvarats i domstolens tidigare praxis. Det verkar dock som om det i nationell förvaltningspraxis och i domstolspraxis i vissa medlemsstater förekommer meningsskiljaktigheter avseende tillämpningen av ovannämnda bestämmelser. Domstolen kommer således att ha möjlighet att tolka dessa bestämmelser och samtidigt harmonisera ovannämnda praxis.

3.

Högsta förvaltningsdomstolen frågor avser tolkningen av flera bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) ( 2 ).

4.

Artikel 10.1 c i direktiv 2010/13 har följande lydelse:

”Audiovisuella medietjänster eller program som sponsras ska uppfylla följande krav:

…

5.

I artikel 19.1 i ovannämnda direktiv föreskrivs följande:

”Tv-reklam och teleshopping ska vara lätta att känna igen som sådana och kunna skiljas från det redaktionella innehållet. Utan att det påverkar tillämpningen av nya annonseringstekniker ska tv-reklam och teleshopping hållas klart åtskilda från andra delar av programmet med optiska och/eller akustiska och/eller rumsliga medel.”

6.

Slutligen anges följande i artikel 23 i nämnda direktiv:

”1.   Tv-reklaminslagens och teleshoppinginslagens längd inom en given klocktimme får inte överstiga 20 %.

2.   Punkt 1 är inte tillämplig på de av programföretagets meddelanden som rör dess egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till dessa program, sponsormeddelanden och produktplaceringar.”

7.

Direktiv 2010/13 införlivades med finländsk rätt genom lag 744/1998 om televisions- och radioverksamhet (nedan kallad tv-lagen). Artiklarna 10.1 c, 19.1 och 23.1 i direktivet införlivades med 26 § andra stycket, 22 § första stycket och 29 § första stycket tv-lagen.

8.

Sanoma Media Finland Oy–Nelonen Media, ett bolag som bildats enligt finländsk rätt (nedan kallat Sanoma), är ett programföretag som faller under Republiken Finlands jurisdiktion i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2010/13.

9.

Den 9 mars 2012 ålade Viestintävirasto (Kommunikationsverket) Sanoma att avhjälpa de åsidosättanden av bestämmelserna i tv-lagen som fastställts av Kommunikationsverket. Kommunikationsverkets anmärkningar avsåg reklamtidens längd och det sätt på vilket Sanoma avskiljer reklam från andra delar av programmet.

10.

För det första har Sanoma använt sig av split screen-tekniken där ”huvudprogrammet” visas på den ena delen (det konkreta programavsnittet) och programtablån visas på den andra delen. Kommunikationsverket slog fast att delningen av bildskärmen i två delar, en del där huvudprogrammet visas och en del där programtablån för efterföljande program visas, inte räcker enligt bestämmelserna i tv-lagen genom vilka artikel 19.1 i direktiv 2010/13 införlivades.

11.

För det andra fann Kommunikationsverket att logotyper i sponsrade program som visas vid ett annat tillfälle än det sponsrade programmet i själva verket utgör reklam och att den tid under vilken de visas följaktligen ska räknas till reklamtiden. Kommunikationsverket slog således fast att Sanoma har överskridit den högsta tillåtna reklamtiden som föreskrivs i 29 § första stycket i tv-lagen (artikel 23.1 i direktiv 2010/13).

12.

För det tredje anser (Kommunikationsverket) att Sanoma har överskridit ovannämnda maximala reklamtid av det skälet att ovannämnda högsta tillåtna reklamtid även omfattar korta avbrott (så kallade svarta sekunder) som avskiljer enskilda reklaminslag.

13.

Sanoma överklagade Kommunikationsverket beslut till Helsingfors förvaltningsdomstol, som beslutade att inte bifalla överklagandet och fastställde Kommunikationsverkets beslut. Sanoma överklagade den domen till den hänskjutande domstolen.

14.

Under dessa omständigheter beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

15.

Skriftliga yttranden har inkommit från den finländska, den grekiska, den österrikiska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen. I enlighet med artikel 76.2 i rättegångsreglerna har domstolen beslutat att inte hålla någon muntlig förhandling i målet.

16.

Tolkningsfrågorna ska prövas var för sig i den turordning som de har formulerats.

17.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 i direktiv 2010/13 ska tolkas så, att enbart en delning av bildskärmen i två delar, där den ena är avsedd för reklam, i tillräcklig utsträckning avskiljer reklamen från det redaktionella innehållet, eller huruvida även den del av bildskärmen som är avsedd för reklam därutöver bör kunna identifieras på annat sätt.

18.

Det ska i förevarande fall påpekas att meddelanden som visas av programföretaget för egenreklam, och i syfte att främja egna program, enligt definitionen i artikel 1.1) i direktiv 2010/13 utgör en särskild typ av tv-reklam. En sådan tolkning fastställs i skäl 96 i direktivet. Presentationer av efterföljande program ska således betraktas som egenreklam, eftersom de syftar till att uppmuntra tittarna till att fortsätta att titta på kanalen.

19.

Enligt artikel 23.2 i direktivet ska denna typ av meddelanden inte räknas till maximalt tillåten reklamtid, de omfattas däremot i princip av övriga direktivbestämmelser om tv-reklam, inklusive skyldigheten i artikel 19.1 om att tv-reklam och det redaktionella innehållet ska hållas klart åtskilda. Därutöver anges i skäl 96 i direktiv 2010/13 att trailrar som består av utdrag ur program bör betraktas som program. E contrario bör presentationer av program som inte innehåller sådana trailrar, som till exempel enbart anger deras titel, också hållas klart åtskilda från det redaktionella innehållet och likaså från andra former av reklam.

20.

För att återkomma till tolkningen av artikel 19.1 i direktiv 2010/13 ska framför allt påpekas att denna bestämmelse, förutom optiska eller akustiska signaler, uttryckligen även gör det möjligt att avskilja reklam från det redaktionella innehållet (delning av bildskärmen) med rumsliga medel. Samtidigt krävs emellertid enligt den första meningen i denna bestämmelse att tv-reklam ska vara lätt att känna igen och kunna skiljas från det redaktionella innehållet.

21.

Split screen-tekniken kan således användas – och används ofta – inte enbart för att sända reklam, utan även för att sända annat innehåll, till exempel viktig information på en så kallad textruta som befinner sig nederst på bildskärmen, tävlingar för tv-tittare, programföretagets egenreklam och så vidare. Enbart delningen av bildskärmen innebär således inte nödvändigtvis att reklam kommer att visas på en av dessa delar.

22.

Om det enligt artikel 19.1 första meningen krävs att reklam ska vara lätt att känna igen och kunna skiljas från det redaktionella innehållet räcker det enligt min mening således inte att reklamen sänds på en del av den delade bildskärmen. Denna del ska även kunna identifieras på lämpligt sätt så att det inte föreligger någon tvekan för tv-tittare om att den sändning som visas i den delen utgör reklam. Detta kan ske antingen med användning av en akustisk eller optisk signal, liknande den som avskiljer reklam som visas över hela bildskärmen eller med användning av särskilda symboler som hela tiden visas på den del av den delade bildskärmen som är avsedd för reklam. Det ska även klart anges vilken typ av kommersiella meddelanden som avses – om det rör sig om reklam, teleshopping, egenreklam och så vidare. Det mål som anges i artikel 19.1 första meningen i direktiv 2010/13 kan inte uppnås enbart genom en delning av bildskärmen, utan ytterligare identifiering.

23.

I detta sammanhang ska även artikel 20.1 i direktiv 2010/13 beaktas enligt vilken reklam som visas under programmet inte påverkar programmens integritet. Signaler som används för identifiering av reklam som sänds på delar av den delade bildskärmen ska således vara av sådant slag för att uppfylla det villkoret.

24.

Jag föreslår följaktligen att domstolen besvarar den första frågan på följande sätt. Artikel 19.1 i direktiv 2010/13 ska tolkas så, att enbart delning av bildskärmen i två delar där en del är avsedd för reklam inte räcker för att avskilja reklamen från det redaktionella innehållet. Den del av bildskärmen som är avsedd för reklam bör dessutom kunna identifieras genom en optisk eller akustisk signal i början eller slutet av ett reklamsinslag eller genom en fast symbol som visas under den period då bildskärmen är delad. Av denna signal eller symbol bör klart framgå vilken typ av sändning som visas.

25.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 23 i direktiv 2010/13 jämförd med artikel 10.1 c i samma direktiv ska tolkas så, att information om det sponsrade program som visas vid ett annat tillfälle än under programmets sändningstid utgör tv-reklam.

26.

De bestämmelser i direktiv 2010/13 i vilka sponsring av tv-program definieras ( 3 ) har inte formulerats precist nog. Enligt artikel 1.1 k i direktivet består sponsring för det första av bidrag som ges av andra personer än programmets producenter och personer som tillhandahåller audiovisuella medietjänster (så kallade sponsorer) för finansiering av dessa program eller tjänster i syfte att främja sponsorernas namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter. För det andra föreskrivs i artikel 1.1 h i direktivet att sponsring utgör en form av ”kommersiella mediemeddelanden”.

27.

Dessa bestämmelser ska snarare tolkas så, att sponsring i egentlig mening består av bidrag som ges av sponsorer för finansiering av tv-program, medan kommersiella mediemeddelanden utgör information om denna omständighet vilka åtföljer sändningen av det sponsrade programmet. Den informationen bidrar för det första till att uppnå det mål som eftersträvas med sponsring, nämligen att marknadsföra sponsorn. För det andra krävs denna information enligt artikel 10.1 c i direktiv 2010/13 för att informera tv-tittarna om att programmet sponsras. Sponsring som sker i ett annat syfte än att marknadsföra sponsorn, till exempel för att påverka programinnehållet är förbjuden (detta förbud anges uttryckligen i artikel 10.1 a i direktivet) liksom sponsring som inte uppenbarligen kan identifieras som sådan. ( 4 )

28.

Av detta framgår, såsom den polska regeringen påpekat i sitt yttrande i förevarande mål, att uppgifter om att programmet sponsras har två syften. För det första syftar de till att informera tv-tittare och förhindrar förtäckt sponsring av program för andra ändamål än marknadsföring av sponsorn. För det andra syftar de till att främja marknadsföring av sponsorn genom att visa och sända dess namn, varumärke, och andra meddelanden som anknyter till sponsorn.

29.

I sin andra funktion närmar sig information om sponsring således tv-reklam. Företag sponsrar tv-program i syfte att främja deras namn eller varumärke eller för att förbättra deras anseende hos allmänheten. Detta ska indirekt bidra till att öka försäljningen av de varor och tjänster som säljs av företagen och följaktligen till att uppnå samma mål som eftersträvas med reklam.

30.

Det är svårt att godta det påstående som kommissionen framförde i sitt yttrande i förevarande mål att det enda syftet med sponsringsmeddelanden är att informera tv-tittarna om att det existerar ett sponsoravtal. Jag delar inte heller den ståndpunkt som den österrikiska regeringen framförde i sitt yttrande enligt vilket det föreligger en grundläggande skillnad mellan sponsormeddelanden som enbart syftar till att kunna identifiera sponsorn och tv-reklam som syftar till att främja försäljningen av varor och tjänster. Domen i målet Österreichischer Rundfunk ( 5 ) som den österrikiska regeringen åberopade i sitt yttrande till stöd för den uppfattningen avsåg således inte åtskillnaden mellan sponsring och reklam, utan frågan om en pristävling för tv-tittare och presentationen av denna tävling i tv ska betraktas som tv-reklam.

31.

Information om att programmet sponsras skiljer sig i själva verket från reklam enbart med avseende på form och inte med avseende på syftet med sändningen eller dess natur. Denna åtskillnad vad gäller formen förekommer inte heller alltid, eftersom reklamen även kan vara begränsad till företagets namn, varumärke, varor eller tjänster, utan att ytterligare innehåll anges. Genom direktiv 2010/13 infördes nämligen inte någon begränsning vad gäller formen för tv-reklam. I det fallet närmar sig sådan reklam information om sponsring av program (sponsormeddelanden enligt terminologin i artikel 23.2 i direktiv 2010/13).

32.

Om sponsormeddelanden enligt artikel 23.2 i direktiv 2010/13 således inte ska räknas till sändningstiden för reklam så beror detta enbart på deras informationsfunktion. Skyldigheten att placera sådana meddelanden i början av programmet, i slutet av programmet eller under det sponsrade programmet följer av artikel 10.1 c i direktivet och innebär att informationsfunktionen bortfaller. Information om sponsorn som tillhandahålls vid ett annat tillfälle fyller således inte funktionen att informera, utan enbart att marknadsföra.

33.

Med sponsringsmeddelanden enligt 23.2 i direktiv 2010/13 avses med andra ord sådana meddelanden som syftar till att fullgöra den skyldighet som följer av artikel 10.1 c i nämnda direktiv. Den sistnämnda bestämmelsen avser således i mindre grad information om sponsrade program, utan information om programmen i sig. Det sponsrade programmet ska kunna identifieras, eftersom det därigenom säkerställs att tv-tittaren har informerats i den grad som krävs. ( 6 ) Undantaget i artikel 23.2 i direktivet omfattar således enbart de sponsormeddelanden som avses i artikel 10.1 c och följaktligen sponsormeddelanden som visas i början av programmet, i slutet av programmet eller under det sponsrade programmet. Det omfattar därför inte information om sponsring av program som sänds vid andra tillfällen, inte heller sådan som är kopplad till sponsrade program, såsom till exempel presentationen av dessa.

34.

Det är, som kommissionen har påpekat i sitt yttrande i förevarande mål, riktigt att domstolen med avseende på artikel 17.1 b i direktiv 89/552/EG ( 7 ) (som är föregångare till artikel 10.1 c) i direktiv 2010/13) slog fast att den inte begränsar möjligheten att tillhandahålla information om sponsring av programmet till enbart början och slutet av programmet. ( 8 ) Detta mål avsåg emellertid möjligheten att tillhandahålla information om sponsring under det sponsrade programmet. Denna dom har i viss mån ”konsumerats” av lagstiftaren, eftersom en sådan möjlighet uttryckligen föreskrivs i artikel 10.1 c i direktiv 2010/13. Denna dom kan enligt min mening emellertid inte tolkas så, att all information om sponsring av program som tillhandahålls vid en viss tidpunkt utgör ett sponsringsmeddelande i den mening som avses i artikel 23.2 i direktivet och omfattas av undantaget från bestämmelsen om maximalt tillåten reklamtid som föreskrivs i punkt 1 i denna artikel.

35.

Tvärtom bör ett sådant meddelande med avseende på dess funktion att marknadsföra betraktas som tv-reklam och omfattas av samtliga principer som fastställs för sådan reklam i direktiv 2010/13, inklusive de om sändningstiden (artikel 23.1) och avskiljande från andra delar av programmet (artikel 19.1). En annan tolkning skulle möjliggöra ett missbruk av det undantag som föreskrivs i artikel 23.2 i direktivet, det skulle nämligen räcka att tillräckligt ofta presentera det sponsrade program som identifieras med lämplig information om sponsorn för att med lätthet kringgå den högsta tillåtna reklamtiden som föreskrivs i artikel 23.1 i direktivet.

36.

Mot bakgrund av vad som anges ovan föreslår jag att domstolen besvarar den andra frågan så att artikel 10.1 c i direktiv 2010/13 och artikel 23.2 i direktivet ska tolkas så att information om sponsring som tillhandahålls vid ett annat tillfäller än i början av programmet, under programmet eller i slutet av det sponsrade programmet utgör tv-reklam och omfattas inte av undantaget från den högst tillåtna reklamtiden som föreskrivs för reklam i artikel 23.1 i nämnda direktiv.

37.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida artikel 23.1 i direktiv 2010/13 ska tolkas så, att den maximala reklamtiden som föreskrivs där enbart avser den tid under vilken reklaminslag visas, eller den totala sändningstiden för reklam (med undantag för de sändningar som anges i punkt 2 i denna artikel), det vill säga omfattar avbrott mellan enskilda reklaminslag.

38.

Domstolen har redan tagit ställning till frågan vilken metod för beräkning av tiden som ska användas vid tillämpningen av bestämmelser om tv-reklam. I domen i målet ARD ( 9 ) uttalade sig domstolen om huruvida bestämmelserna i artikel 11.3 i direktiv 89/552 (denna bestämmelse motsvarar artikel 20.2 i direktiv 2010/13) där det anges hur ofta reklamavbrott får ske i ett program hänför sig till programmets ”nettosändningslängd” eller enbart det redaktionella innehållets sändningslängd eller ”bruttosändningslängden”, det vill säga inbegripet reklamavbrottens längd.

39.

Domstolen slog inledningsvis fast att en bokstavlig tolkning inte ger ett entydigt svar på frågan och fann att det för att uppnå syftet med direktiv 89/552, nämligen att säkerställa den fria rörligheten över gränserna av tv-sändningar, krävs en sådan tolkning av den bestämmelse som är föremål för bedömning som medger så många reklamavbrott som möjligt under programmets sändningstid, det vill säga en tillämpning av principen om programmets ”bruttosändningslängd”. ( 10 ) Om samma resonamang ska tillämpas i förevarande fall bör en mer generös tolkning göras av artikel 23.1 i direktiv 2010/23 enligt vilken den maximala reklamtid som föreskrivs där enbart hänför sig till reklaminslagens sändningstid och inte omfattar till exempel så kallade svarta sekunder.

40.

I sin senare rättspraxis har domstolen emellertid beaktat andra mål som eftersträvades med de enskilda bestämmelserna i direktiv 89/552. Framför allt i domen i målet kommissionen/Spanien ( 11 ) erinrade domstolen med uttrycklig hänvisning till domen i målet ARD att bestämmelserna i det direktivet ska tolkas så, att rätten att sända tv-reklam förenas med kravet att skydda tv-tittarna mot alltför omfattande reklam. ( 12 )

41.

Enligt skäl 83 i direktiv 2010/13 ingår även målet att säkerställa att konsumenternas intressen som tv-tittare är helt och fullt skyddade bland målen med direktivet. Domstolen framhöll vikten av detta skydd – redan på grundval av direktiv 2010/13 – i domen i målet Sky Italia. ( 13 ) Följaktligen anser jag att artikel 23.1 i direktiv 2010/13 ska tolkas med beaktande av målet att skydda tv-tittare mot alltför omfattande reklam och på ett sätt som möjliggör en avvägning av program- och reklamföretagens ekonomiska intressen, å ena sidan, och tv-tittare, å andra sidan. ( 14 )

42.

Om det genom artikel 23.1 i direktiv 2010/13 har införts en bestämmelse om ”reklaminslagens” maximala längd ska denna inte tolkas bokstavligen på så sätt att begränsningen enbart avser reklaminslagens längd. Enligt min mening använde lagstiftaren begreppet reklaminslag i denna bestämmelse för att avskilja denna typ av reklam från andra former av audiovisuella kommersiella meddelanden, framför allt egenreklam, sponsormeddelanden och produktplaceringar, som enligt artikel 23.2 i direktivet inte omfattas av bestämmelsen om den högsta tillåtna sändningstiden.

43.

Det är inte heller någon tillfällighet att lagstiftaren definierade begränsningen av sändningstiden för reklam som en del av den totala sändningstiden (20 procent under en given klocktimme). På så sätt delas sändningstiden upp i sändningstid för reklam (och teleshopping) – maximalt 20 procent – och sändningstid för redaktionellt innehåll och eventuellt audiovisuella kommersiella meddelanden som inte omfattas av begränsningen – minst 80 procent.

44.

Det är uppenbart att en viss del av sändningstiden utöver den grundläggande sändningen (det vill säga reklaminslag under sändningstiden för reklam och program under sändningstiden för redaktionellt innehåll) innehåller element som är nödvändiga i tekniskt hänseende, såsom presentationer, ett programs för- och eftertexter eller avbrott mellan dessa. Sådana element innefattar även ”svarta sekunder” som avskiljer enskilda reklaminslag. De räknas visserligen inte till sändningstiden för reklaminslag i egentlig mening, men såsom den finländska och den polska regeringen anfört i sina yttranden i förevarande mål utgör sändningstiden för dessa icke desto mindre i vissa fall sändningstiden för reklam, eftersom de är nödvändiga för att avskilja ett reklaminslag från ett annat. Av det skälet bör ”svarta sekunder” räknas till den högsta tillåtna sändningstiden för reklam som anges i artikel 23.1 i direktiv 2010/13.

45.

Detsamma gäller även med avseende på optiska och akustiska signaler som avskiljer reklam från redaktionellt innehåll. Dessa utgör inte reklaminslag, men de är obligatoriska enligt artikel 19.1 andra meningen i direktiv 2010/13. Signalernas längd utgör således sändningstid för reklam i egentlig mening och bör likaså räknas till den begränsning som föreskrivs i artikel 23.1 i direktiv 2010/13.

46.

Om reklam åtskiljs med rumsliga medel omfattar begränsningen hela den tid under vilken den del som är avsedd för reklam avgränsas på bildskärmen. Den högsta tillåtna reklamtiden förändras naturligtvis inte och uppgår till 20 procent per klocktimme, även om reklam endast visas på en del av bildskärmen.

47.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar den tredje frågan på följande sätt. Artikel 23.1 i direktiv 2010/13 ska tolkas så, att den högsta tillåtna sändningstiden som föreskrivs i denna bestämmelse omfattar tiden från inledningen av den optiska eller akustiska signal som anger början av ett reklamavbrott till tidpunkten för utgången av den optiska eller akustiska signal som anger slutet av detta avbrott. I det fall där reklam hålls åtskild från andra delar av programmet med rumsliga medel omfattar begränsningen hela den tid under vilken den del som är avsedd för reklam avgränsas på bildskärmen.

48.

Enligt artikel 4.1 i direktiv 2010/13 ska medlemsstaterna ha frihet att föreskriva att leverantörer av audiovisuella medietjänster, inklusive programföretag, under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare regler. Domstolen fastställde denna befogenhet i sin rättspraxis med hänvisning till att den harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser som genomförts i direktiv 2010/13 är en minimiharmonisering. ( 15 ) Om domstolen inte följer mitt förslag till svar beträffande tolkningsfrågorna i förevarande mål, utan gör en mer generös tolkning av de aktuella bestämmelserna i direktiv 2013/10 uppkommer följaktligen frågan huruvida dessa bestämmelser utgör hinder för en medlemsstat att föreskriva sådana bestämmelser som Kommunikationsverket tillämpat i det nationella målet.

49.

Jag anser i princip att den frågan ska besvaras nekande. Såväl kravet på att reklam som med rumsliga medel hålls åtskild från andra delar av programmet ska markeras klart, begränsningen i tiden och platsen för tillhandahållande av information om sponsring av program, som beräkningen av den högsta tillåtna reklamtiden med beaktande av så kallade svarta sekunder omfattas av begreppet mer detaljerade eller striktare regler och omfattas av de befogenheter som föreskrivs för medlemsstaterna i artikel 4.1 i direktivet.

50.

Med beaktande av att medlemsstaternas rättsordningar är autonoma anser jag emellertid att sådana mer detaljerade eller striktare regler bör vara tydligt formulerade. Däremot bör bestämmelser i den nationella lagstiftningen som har formulerats på samma sätt eller på liknande sätt som bestämmelserna i direktiv 2010/13, utan att det föreskrivs något uttryckligt undantag, tolkas enhetligt i unionen och eventuellt i enlighet med den tolkning av bestämmelserna som påbjuds enligt domstolens rättspraxis. I ett sådant fall har de aktörer som utövar verksamhet på marknaden för audiovisuella tjänster rätt att förvänta sig att bestämmelser vars lydelser liknar dem i direktivbestämmelserna kommer att tolkas på ett enhetligt och standardiserat sätt. Genom att enbart tillämpa artikel 4.1 i direktivet i nationell förvaltningspraxis och domstolspraxis skulle dessutom rättssäkerheten för dessa aktörer säkerställas och även det grundläggande målet med direktivet uppnås, nämligen att harmonisera medlemsstaternas bestämmelser.

51.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Högsta förvaltningsdomstolen har ställt på följande sätt: