Parter
Domskäl
Domslut

Parter

I mål T‑158/10,

The Dow Chemical Company, Midland, Michigan (Förenta staterna), inledningsvis företrätt av advokaterna J.-F. Bellis, R. Luff och V. Hahn, därefter av J.-F. Bellis och R. Luff,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av J.-P. Hix, R. Szostak och B. Driessen, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaten G. Berrisch och N. Chesaites, barrister,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av H. van Vliet och M. França, därefter av M. França och A. Stobiecka-Kuik, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan om delvis ogiltigförklaring av rådets genomförandeförordning (EU) nr 54/2010 av den 19 januari 2010 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av etanolaminer med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT L 17, s. 1),

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden N.J. Forwood samt domarna F. Dehousse (referent) och J. Schwarcz,

justitiesekreterare: handläggaren J. Weychert,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 september 2011,

följande

Dom

Domskäl

Bakgrund till tvisten

1. Europeiska unionens råd antog den 1 februari 1994 förordning (EG) nr 229/94 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import till gemenskapen av etanolamin med ursprung i Förenta staterna samt om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstullen (EGT L 28, s. 40).

2. Rådet antog den 20 juli 2000 – efter en översyn i enlighet med rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1), i dess ändrade lydelse (ersatt av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, s. 51, rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22)) (nedan kallad grundförordningen), och särskilt enligt artikel 11.2 och 11.3 i förordning nr 384/96 (nu artikel 11.2 och 11.3 i grundförordningen) – förordning (EG) nr 1603/2000 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av etanolamin med ursprung i Amerikas förenta stater (EGT L 185, s. 1). Antidumpningstullen för import från sökanden, The Dow Chemical Company, fastställdes till 69,40 euro per ton.

3. Efter en översyn enligt artikel 11.2 och 11.3 i förordning nr 384/96, antog rådet den 23 oktober 2006 förordning (EG) nr 1583/2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av etanolaminer med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT L 294, s. 2). Förordning nr 1583/2006 var tillämplig under två år. Enligt denna förordning var antidumpningstullen för import från sökanden 59,25 euro per ton.

4. Ett tillkännagivande om att giltighetstiden snart skulle komma att löpa ut för de gällande antidumpningsåtgärderna offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 18 mars 2008 (EUT C 71, s. 13).

5. Den 25 juli 2008 lämnade tillverkare som står för mer än 50 procent av den sammanlagda produktionen av etanolaminer i Europeiska unionen in en begäran om översyn av gällande antidumpningsåtgärder med stöd av artikel 11.2 i förordning nr 384/96.

6. Den 25 oktober 2008 offentliggjorde Europeiska gemenskapernas kommission, i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 270, s. 26), ett tillkännagivande att den skulle inleda en översyn med anledning av att de antidumpningsåtgärder som var tillämpliga på import av etanolaminer med ursprung i Amerikas förenta stater var på väg att gå ut.

7. Den 22 oktober 2009 sände kommissionen en handling med allmänna uppgifter och en handling med särskilda uppgifter till sökanden. Kommissionen angav i dessa bland annat att importen från sökanden inte hade varit föremål för dumpning under den tid översynen pågått, det vill säga från och med den 1 oktober 2007 till och med den 30 september 2008 (nedan kallad översynsperioden). Kommissionen angav vidare att dumpningsmarginalen för den andra amerikanska tillverkaren, Ineos Oxide LLC (nedan kallad Ineos), som samarbetat i antidumpningsförfarandet, uppgick till 11,9 procent. Kommissionen angav samma dumpningsmarginal för de amerikanska tillverkare som inte samarbetat i antidumpningsförfarandet. Kommissionen förklarade slutligen att det förelåg en risk att skadan återkommer.

8. Sökanden yttrade sig den 6 november 2009 om de handlingar med uppgifter denne erhållit från kommissionen.

9. Rådet antog den 19 januari 2010 genomförandeförordning (EU) nr 54/2010 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av etanolaminer med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT L 17, s. 1, nedan kallad den angripna förordningen). Den angripna förordningen gäller för två år. Antidumpningstullen för import från sökanden fastställdes däri till 59,25 euro per ton. Rådet förklarade att om antidumpningsåtgärderna skulle upphöra att gälla är det mycket sannolikt att detta skulle leda till återkommande skada (skäl 91 i den angripna förordningen). Till stöd för sin slutsats åberopade rådet bland annat fortsatt dumpning under översynsperioden, de amerikanska tillverkarnas outnyttjade kapacitet, de antidumpningstullar som införts i Kina för den berörda produkten, efterfrågan på produkten i Förenta staterna och på dess exportmarknader, övergången från produktion av monoetenglykol till produktion av etanolaminer och den omständigheten att de företag som inte samarbetat under förfarandet fortfarande har ett stort intresse av att vara kvar på unionsmarknaden och öka sin exportverksamhet (skäl 81 i den angripna förordningen).

Förfarandet och parternas yrkanden

10. Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 april 2010.

11. Kommissionen ansökte, genom handling som inkom till tribunalens kansli den 21 maj 2010, om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden. Ordföranden på tribunalens första avdelning biföll denna ansökan genom beslut av den 23 augusti 2010.

12. Till följd av att tribunalens avdelningar hade fått en ny sammansättning förordnades referenten att tjänstgöra på andra avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen denna avdelning.

13. På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (andra avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Som processledande åtgärder enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler förelades rådet att besvara vissa skriftliga frågor. Rådet besvarade frågorna i en handling som inkom till tribunalens kansli den 15 juli 2011.

14. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 20 september 2011.

15. Rådet angav vid förhandlingen att det önskade göra vissa ändringar i sina svar på frågorna, vilka det hade ingett till tribunalens kansli den 15 juli 2011. Rådet anmodades att ange dessa ändringar i skrift, vilket det gjorde inom föreskriven frist. Sökanden anmodades att yttra sig över rådets ändringar, vilket denne gjorde inom föreskriven frist.

16. Det muntliga förfarandet avslutades den 31 oktober 2011.

17. Sökanden har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara den angripna förordningen i den del den berör sökanden, och

– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

18. Kommissionen och rådet har yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan, och

– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

19. Sökanden har, som enda grund till stöd för sin talan, gjort gällande att artikel 11.2 i grundförordningen har åsidosatts. Denna grund består av sju delgrunder, i vilka det görs gällande uppenbara fel i utredningen av de faktiska omständigheterna och i bedömningen av desamma. Den första delgrunden rör konstaterandet att dumpning ägt rum under översynsperioden. Den andra delgrunden rör påståendet om ökad dumpning efter översynsperioden. Den tredje delgrunden rör outnyttjad produktionskapacitet för etanolaminer i Förenta staterna. Den fjärde delgrunden rör ändrade handelsflöden på grund av de kinesiska antidumpningsåtgärderna. Den femte delgrunden rör efterfrågeutvecklingen i Förenta staterna och på andra marknader. Den sjätte delgrunden rör övergång från produktion av monoetenglykol till produktion av etanolaminer. Den sjunde delgrunden rör förhållandet mellan priserna i Förenta staterna och priserna i unionen.

20. Tribunalen anser det lämpligast att först pröva den första och den tredje delgrunden.

21. Det ska inledningsvis erinras om att unionsinstitutionerna, på området för den gemensamma handelspolitiken och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (domstolens dom av den 27 september 2007 i mål C‑351/04, Ikea Wholesale, REG 2007, s. I‑7723, punkt 40, och av den 11 februari 2010 i mål C‑373/08, Hoesch Metals and Alloys, REU 2010, s. I‑951, punkt 61). Det ska i detta sammanhang anmärkas att prövningen av sannolikheten för att dumpningen och skadan skulle fortsätta eller återkomma innebär en bedömning av komplicerade ekonomiska situationer och att domstolsprövningen således endast ska avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som har lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 20 juni 2001 i mål T‑188/99, Euroalliages mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1757, punkterna 45 och 46).

22. För det andra föreskrivs i artikel 11.2 första stycket i grundförordningen att en antidumpningsåtgärd ska upphöra att gälla fem år efter det att den infördes eller fem år från den dag då den senaste översynen av såväl dumpning som skada avslutades, om det inte vid en översyn konstateras att åtgärdernas upphörande sannolikt skulle innebära att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer. Av denna bestämmelse framgår, för det första, att som huvudregel ska en åtgärd upphöra efter fem år, medan det är ett undantag att den fortsätter att gälla. Vidare framgår det att frågan huruvida en åtgärd ska fortsätta att gälla beror på utfallet av en bedömning av konsekvenserna av åtgärdens upphörande, det vill säga av en prognos som grundar sig på antaganden beträffande den framtida utvecklingen av situationen på den berörda marknaden. Slutligen framgår det av denna bestämmelse att endast den möjligheten att dumpningen eller skadan fortsätter eller återkommer inte är ett tillräckligt skäl för att en åtgärd ska fortsätta att gälla, eftersom det krävs att sannolikheten för att dumpningen eller skadan fortsätter eller återkommer faktiskt har konstaterats i en undersökning som har utförts av behöriga myndigheter (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 21 nämnda målet Euroalliages mot kommissionen, punkterna 41, 42 och 57, och av den 8 juli 2003 i mål T‑132/01, Euroalliages m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2359, punkt 37).

Den första delgrunden: Dumpning har konstaterats under översynsperioden

Parternas argument

23. Sökanden har med hänvisning till skäl 80 i den angripna förordningen anmärkt att rådet formellt har konstaterat en dumpning på 11,9 procent endast vad rör ett enda företag, nämligen Ineos. Importen från detta företag, som var knutet till ett av de företag som gett in klagomål till kommissionen, utgör emellertid endast en blygsam andel av den sammanlagda importen av etanolaminer från Förenta staterna. Den övervägande delen av importen, närmare bestämt över 85 procent, kom nämligen från sökanden. Sökandens dumpningsmarginal låg emellertid på ‑7 procent (det vill säga ingen dumpning förelåg). Konstaterandet att Ineos ägnat sig åt dumpning ger således ingen representativ bild av situationen.

24. Institutionerna har vidare byggt konstaterandet om Ineos dumpningsmarginal på situationen för en tredje amerikansk tillverkare, som är av ytterst marginell betydelse och som inte har samarbetat i undersökningen. Det finns emellertid ingenting som ger anledning att, med avvikande från vad rådet konstaterat i skäl 116 i den angripna förordningen, dra slutsatsen att denna tillverkare nödvändigtvis skulle börja dumpa sina priser, om denne skulle återuppta sin försäljning för export till unionen.

25. Den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen på nationell nivå för import av etanolaminer från Förenta staterna under översynsperioden var i vilket fall som helst ‑4,5 procent (det vill säga ingen dumpning förelåg). Sökanden har härvid hänvisat till ett annat ärende, i vilket kommissionen använt en vägd genomsnittlig dumpningsmarginal på nationell nivå som grund för sina slutsatser. Sökanden har preciserat att den inte hävdar att artikel 9.3 i grundförordningen är tillämplig i fall som avses i artikel 11.2 i samma förordning. Sökanden har nämnt detta ärende för att precisera att en eller flera exportörers dumpning inte ska tillmätas större vikt än att dumpning inte förekommer på nationell nivå. Sökanden har i sina skrivelser till tribunalen vidare understrukit att rådet har medgett att institutionerna, inom ramen för en översyn, ska göra en analys som rör det berörda exportlandet. Detta innebär att dumpningen ska utredas för import från Förenta staterna i sin helhet. I förevarande fall har rådet medgett att institutionerna endast har konstaterat att importen från Förenta staterna i dess helhet varit föremål för dumpning. Rådet anser sig även kunna grunda sig på förekomsten av − verklig eller tillskriven − dumpning, som rör exportörer som står för mindre än 10 procent av den berörda importen, för att konstatera fortsatt dumpning. Rådet motsäger emellertid sig självt, eftersom institutionerna under förfarandet intagit ståndpunkten att en översyn av åtgärder som snart inte längre kommer att gälla inte utgör en undersökning som rör import från en enda exportör. Slutligen bekräftar rapporten från Världshandelsorganisationens (WTO) överprövningsorgan, som rådet har åberopat i sina skrivelser, att institutionerna måste göra en bedömning av dumpningsmarginalen ”för varje vara”. I förevarande fall är denna dumpningsmarginal negativ.

26. Rådet har angett att slutsatsen i skäl 80 i den angripna förordningen inte innehåller något fel. Det framgår av de specifika slutsatserna angående dumpning (skäl 23 i den angripna förordningen) att institutionerna inte har låtsats att de fastställt en verklig dumpningsmarginal för de två amerikanska tillverkarna. Vad avser sökandens påstående att konstaterandet att Ineos dumpat priserna inte är representativt för marknaden, har rådet preciserat att institutionerna inte är skyldiga att styrka att varje tillverkare individuellt har dumpat priserna, eftersom dumpningsmarginalerna och korresponderande antidumpningstullar inte kan ändras inom ramen för en översyn av detta slag. Det måste nämligen avgöras huruvida det fortfarande förekommer dumpning från det berörda exportlandet. Detta synsätt har bekräftats i en rapport från WTO:s överprövningsorgan. Sökandens påstående att denna rapport bekräftar att institutionerna borde göra en bedömning av dumpningsmarginalen ”för varje produkt” är felaktigt. WTO:s överprövningsorgans konstateranden rör artikel 9.2 i avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT) (EGT L 336, s. 103; svensk specialutgåva, område, 11, volym 38, s. 105), i bilaga 1 A till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) (EGT L 336, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 5), som tillämpas på inledande undersökningar, och inte artikel 11.3 i samma avtal. Sökanden har slutligen inte beaktat den dumpningsmarginal som bör tillskrivas den tredje amerikanska tillverkare som sökanden nämnt i sina skrivelser.

27. Vad avser den tredje amerikanska tillverkaren som sökanden nämnt i sina skrivelser, har rådet hänvisat till skäl 29 i den angripna förordningen. Rådet anser att denne tillverkare inte är av marginell betydelse.

28. Vad rör sökandens påstående att dumpningsmarginalen för import av den berörda produkten från Förenta staterna var ‑4,5 procent, har rådet hävdat att institutionerna inte har konstaterat att importen från Förenta staterna, såsom sökanden har påstått, i dess helhet var föremål för dumpning. Rådet har vidare hävdat att institutionerna inte är tvungna att styrka dumpning för varje exportör individuellt eller att räkna fram en dumpningsmarginal på nationell nivå. Det ärende som sökanden hänvisat till i sina skrivelser är inte relevant, eftersom det rörde en undersökning som inletts med stöd av artikel 5 i grundförordningen. Reglerna för hur en sådan undersökning avslutas i artikel 9.3 i grundförordningen är emellertid inte tillämpliga på översynsförfaranden enligt artikel 11.2 i samma förordning.

Tribunalens bedömning

29. Det ska inledningsvis anmärkas att den angripna förordningen innehåller en punkt C, med rubriken ”Sannolikhet för fortsatt eller återkommande dumpning”. I skäl 17 i den angripna förordningen har rådet preciserat att det undersöktes ”om dumpning fortfarande förekom”.

30. I skäl 23 i den angripna förordningen angav rådet att det av jämförelsen mellan det vägda genomsnittliga normalvärdet och de vägda genomsnittliga exportpriserna ”framgick att det förekom dumpning”. Rådet konstaterade i detta sammanhang att sökandens dumpningsmarginal var 0 procent (den reella beräknade marginalen var -7 procent) och att Ineos dumpningsmarginal var 11,9 procent. Sistnämnda dumpningsmarginal tillskrevs även andra exportörer som inte samarbetat under antidumpningsförfarandet.

31. Rådet angav i skäl 24 i den angripna förordningen att det utöver undersökningen av om det ”förekom dumpning” även undersöktes hur sannolikt det var med ”fortsatt dumpning”.

32. Rådet preciserade i skäl 25 den angripna förordningen, inom ramen för sin undersökning av dumpningsnivån för det fall att åtgärderna skulle upphöra, att ”[o]m exportpriserna skulle sänkas i proportion till nivån för antidumpningstullarna skulle dumpningsmarginalerna under översynsperioden bli 12 % för [Ineos] och för de parter som inte samarbetade (i enlighet med artikel 18 i grundförordningen), medan ingen dumpning ändå skulle förekomma för [sökanden]”.

33. Rådet drog med stöd av sin undersökning slutsatsen att det var sannolikt att ”dumpningen fortsätter” (skäl 51 i den angripna förordningen).

34. Rådet erinrade i skäl 74 i den angripna förordningen, inom ramen för sin analys av gemenskapsindustrins situation, om att ”[d]umpningen fortsatte under översynsperioden”.

35. Rådet angav i skäl 80 i den angripna förordningen, inom ramen för sin analys av sannolikheten för att skadan återkommer, att det ”konstaterats att två amerikanska exporterande tillverkare fortsatte att dumpa under översynsperioden”.

36. Rådet fann slutligen, i skälen 113 och 114 i den angripna förordningen, att ”[u]ndersökningen visade att det var sannolikt att dumpningen skulle fortsätta (och att den dumpade exportens volym skulle öka) och att skadan skulle återkomma” och att ”[ä]ven om hänsyn tas till att en av de två samarbetsvilliga exporterande tillverkarna inte bedrev dumpning och det (därför) förutsätts att dess del av importen från USA inte kommer att dumpas i framtiden, är villkoren för fortsatt tillämpning av tullar på grundval av artikel 11.2 i grundförordningen uppfyllda”.

37. Av dessa omständigheter följer att rådet, som stöd för sin slutsats att det var nödvändigt att bibehålla antidumpningsåtgärderna, uteslutande har grundat sig på sannolikheten för fortsatt dumpning. Rådet har inte åberopat sannolikheten för återkommande dumpning. Som stöd för sin slutsats att det var sannolikt att dumpningen skulle fortsätta har rådet bland annat grundat sig på den omständigheten att dumpningen fortsatt under översynsperioden. Rådets slutsats att dumpningen fortsatt under översynsperioden grundas slutligen på att två exporterande tillverkare hade dumpat priserna. Rådet har inte angett att sökanden har fortsatt att dumpa priserna eller att denne kunde börja göra det igen. Detta innebär implicit men nödvändigtvis att rådet har funnit ett samband mellan de två exporterande tillverkarnas dumpning under översynsperioden och sannolikheten att dumpningen skulle fortsätta, om åtgärderna skulle upphöra.

38. Sökanden anser att rådet inte kunde bortse från att denne inte ägnat sig åt dumpning under översynsperioden.

39. Tribunalen betonar för det första att rådet i förevarande fall grundat sig på sannolikheten för fortsatt dumpning genom att ta hänsyn till att dumpningen fortsatt under översynsperioden.

40. För det andra finns det ingen definition av begreppet ”dumpning”, i den mening som avses i artikel 11.2 i grundförordningen. Med hänsyn till grundförordningens systematik och till att det inte finns något som talar för motsatsen, ska begreppet ”dumpning” i artikel 11.2 i grundförordningen emellertid anses ha samma betydelse som begreppet ”dumpning” enligt dess definition i artikel 1 i samma förordning, vilken rör ”principerna”.

41. När det i artikel 1 i grundförordningen, och särskilt i artikel 1.1 och 1.2, talas om dumpning görs detta, för det tredje, med avseende på en vara som övergått till fri omsättning i Europeiska unionen. Det är när denna vara blir föremål för dumpning och orsakar en skada som institutionerna, förutsatt att övriga villkor också är uppfyllda, kan vidta antidumpningsåtgärder.

42. Det ska för det fjärde erinras om att antidumpningsförfaranden i princip rör all import av en viss kategori av produkter från ett tredjeland och inte import av produkter från bestämda företag (domstolens dom av den 7 december 1993 i mål C‑216/91, Rima Eletrometalurgia mot rådet, REG 1993, s. I‑6303, punkt 17). Dessutom ska enligt artikel 9.5 i grundförordningen en antidumpningstull på ett icke-diskriminerande sätt och med ett i varje enskilt fall lämpligt belopp införas på import av en produkt.

43. Det ska för det femte understrykas att institutionerna när de tillämpar artikel 11.2 i grundförordningen kan välja mellan att bibehålla gällande åtgärder eller låta dem upphöra. De kan inte ändra nämnda åtgärder för att exempelvis beakta att vissa företag inte ägnat sig åt dumpning.

44. Av detta följer att begreppet fortsatt dumpning i artikel 11.2 i grundförordningen omfattar dumpning av den berörda produkten från ett tredjeland och inte endast vissa företags dumpning, såsom rådet för övrigt har medgett i sina skrivelser.

45. I förevarande fall framgår det av redovisade uppgifter att importen från sökanden stod för den största delen av importen från Förenta staterna under översynsperioden, närmare bestämt mer än 85 procent av volymen, vilket rådet inte har bestritt. Om importen från sökanden hade beaktats i vederbörlig ordning vid institutionernas prövning, hade dessa inte kunnat komma till slutsatsen att dumpningen hade fortsatt under översynsperioden för den berörda produkten med ursprung i Förenta staterna. Institutionerna borde nämligen under dessa förutsättningar ha konstaterat att den övervägande merparten av importen från Förenta staterna, det vill säga mer än 85 procent av volymen, hade skett utan dumpning. Denna situation borde dessutom ha fått dem att konstatera att den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen för importen av produkten i fråga med ursprung i Förenta staterna var negativ (det vill säga att ingen dumpning förelåg), såsom framgår av sökandens beräkningar, vilka rådet inte har vederlagt. Rådet borde därför inte ha kommit fram till slutsatsen att dumpningen fortsatt under översynsperioden eller att det var sannolikt att dumpningen skulle fortsätta. Rådet borde således ha styrkt att det var sannolikt att dumpningen skulle återuppstå.

46. I vilket fall som helst, och även om man antar att begreppet fortsatt dumpning, i den mening som avses i artikel 11.2 i grundförordningen, kan tolkas som att det i själva verket avser dumpning från individuella företag, vart för sig eller från vissa av dem, framgår det att institutionerna, vad rör sökanden, inte kunde dra slutsatsen att dumpningen fortsatte, vilket de inte heller har gjort. I skäl 25 i den angripna förordningen har rådet vidare preciserat att för det fall att åtgärderna upphör, skulle ”ingen dumpning ändå … förekomma för [sökanden]”. Under dessa förutsättningar hade det varit nödvändigt att institutionerna – utöver att styrka att det var sannolikt att dumpningen fortsätter (för de två andra exporterande tillverkarna) – styrker att det var sannolikt att sökanden åter skulle börja dumpa priserna. Den angripna förordningen innehåller emellertid inget sådant resonemang.

47. Av samtliga ovan anförda skäl ska rådet därför anses ha begått en uppenbart oriktig bedömning genom att förklara att dumpningen fortsatte under översynsperioden och att det därför var sannolikt att dumpningen skulle komma att fortsätta. Det finns således stöd för den första delgrunden, varför den angripna förordningen ska ogiltigförklaras i den del som rör sökanden.

Den tredje delgrunden: Outnyttjad produktionskapacitet för etanolaminer i Förenta staterna

Parternas argument

48. Sökanden anser att rådets påstående i skäl 28 i den angripna förordningen, nämligen att det förelåg outnyttjad produktionskapacitet i Förenta staterna, saknar stöd. Det är fråga om en avgörande omständighet som ger stöd för institutionernas slutsats att antidumpningsåtgärderna skulle bibehållas i ytterligare två år, såsom framgår av skäl 117 i den angripna förordningen. Sökanden angav under det administrativa förfarandet att institutionernas bedömning (70 000 ton) bygger på en felaktig beräkning, eftersom den bygger på en jämförelse mellan högsta möjliga produktion (det vill säga industrins effektiva kapacitet) och den totala amerikanska konsumtionen, snarare än på den totala amerikanska produktionen. Institutionerna säger sig ha ändrat sin beräkningsmetod till följd av sökandens kommentarer. Rådet har dock i skäl 26 i den angripna förordningen anfört argument för att bibehålla den ursprungliga beräkningsmetoden för outnyttjad kapacitet. I realiteten visar det ekonomiska förhållande som avses i skäl 26 i den angripna förordningen att det inte finns någon outnyttjad produktionskapacitet i Förenta staterna, när produktionskapaciteten jämförs med den reella amerikanska produktionen. Den amerikanska industrin använde hela sin produktionskapacitet. Sökanden har tillagt att rådet i sina skrivelser till tribunalen fortsatt att blanda ihop outnyttjad produktionskapacitet och utbudsöverskottet på den amerikanska marknaden. Vad rör rådets påstående att sökanden använde 80 procent av sin fulla nominella kapacitet, ska det beaktas att delstaterna Louisiana och Texas (Förenta staterna) hade drabbats av orkaner under översynsperioden, vilket lett till att fabriker stängts, såsom bekräftas av en tidskrift som citeras i den angripna förordningen. Den effektiva produktionskapaciteten hade således fallit och sökanden använde sig av 98,7 procent av sin produktionskapacitet.

49. Rådet har angett att institutionerna verkligen ändrat sin beräkningsmetod under förfarandet (vilket ledde till det definitiva resultatet 60 000 ton av outnyttjad produktionskapacitet). Tvärtemot vad man skulle kunna tro, med hänsyn till sökandens skrivelser, är dock den beräkningsmetod som använts i den angripna förordningen just den som följer av ändringen och inte den ursprungliga och enligt sökanden felaktiga metoden. Detta framgår av ordalydelsen i skäl 26 i den angripna förordningen och de upplysningar som lämnats till sökanden under förfarandet. Rådet har härvid preciserat att den outnyttjade kapaciteten räknats fram genom att dividera den effektiva produktionskapaciteten med den reella produktionsvolymen. Institutionerna ansåg att den effektiva produktionskapaciteten uppgick till 90 procent av den totala nominella kapaciteten. För att bestämma den reella produktionsvolymen grundade sig institutionerna på information om att sökanden använde 80 procent av sin fulla nominella kapacitet. Samma procentsats har enligt rådet tillämpats på icke samarbetande exporterande tillverkare. Den omständigheten att rådet i samma skäl har nämnt den stora skillnaden mellan den totala nominella kapaciteten i Förenta staterna och efterfrågan i detta land bevisar på intet sätt att rådet har grundat sin beräkning rörande outnyttjad produktionskapacitet på en jämförelse mellan dessa storheter.

50. Sökandens påstående att den amerikanska industrin använde hela sin produktionskapacitet motsägs av sökandens egna uppgifter, från förfarandet, om hur mycket av sin egen produktionskapacitet som sökanden utnyttjade (närmare bestämt 80 procent under översynsperioden). De omständigheter som sökanden har tagit upp i sina skrivelser ger, sedda i sitt rätta sammanhang, inte stöd för sökandens slutsats. Sökandens upplysningar om orkaner som drabbat delstaterna Louisiana och Texas under översynsperioden lämnades inte under det administrativa förfarandet. Sökanden kan således inte åberopa dessa omständigheter som stöd för sitt påstående att institutionerna gjort en uppenbart oriktig bedömning. Sökandens påståenden har inte heller styrkts av någon bevisning. Av skäl 26 i den angripna förordningen framgår hursomhelst att institutionerna hade beaktat de orkaner som hade drabbat delstaterna Louisiana och Texas under översynsperioden. Sökanden har inte ifrågasatt detta.

51. Den finansrapport som sökanden har nämnt i sina skrivelser och som även nämns i skäl 26 i den angripna förordningen, bekräftar att det fanns potentiell outnyttjad produktionskapacitet i Förenta staterna. Av denna rapport framgår särskilt att det finns ett utbudsöverskott på den amerikanska marknaden. Detta utbudsöverskott bekräftar tillsammans med den outnyttjade produktionskapaciteten att det fanns outnyttjad produktionskapacitet i förhållande till den interna konsumtionen. Rådet har slutligen anmärkt att påståendet i skäl 117 i den angripna förordningen har anförts som stöd för att ”begränsa sig” till att bibehålla antidumpningsåtgärder i två år i stället för fem år.

Tribunalens bedömning

52. Rådet har i skäl 26 i den angripna förordningen angett att den outnyttjade produktionskapaciteten för etanolaminer i Förenta staterna uppgick till 60 000 ton under översynsperioden.

53. Tribunalen anmärker för det första att resonemanget i skäl 26 i den angripna förordningen är osammanhängande vad rör de relevanta omständigheter som har beaktats vid bedömningen av den outnyttjade produktionskapaciteten i Förenta staterna. I nämnda skäl har rådet nämligen angett att det grundat sin beräkning ”på uppgifter om produktionsvolymer från de två samarbetsvilliga exporterande tillverkarna, det faktum att den normala, förväntade produktionstakten ligger på omkring 90 % av den nominella [produktionskapaciteten], förmodandet att de icke-samarbetsvilliga amerikanska exporterande tillverkarnas faktiska produktionsresultat inte skulle ligga på en lägre nivå än 80 % av den nominella kapaciteten, samt på uppgifter i ledande marknadstidskrifter”, samtidigt som rådet på två ställen har hänvisat till en bedömning som grundas på den interna konsumtionen i Förenta staterna. Rådet har närmare bestämt angett att ”[j]ämfört med en beräknad total nominell kapacitet i USA på 732 000 ton uppgick den beräknade totala efterfrågan, inklusive företagsintern förbrukning, till 588 000 ton” och att ”[d]et relativt låga kapacitetsutnyttjandet var en följd av ett antal händelser”. Rådet har vidare preciserat att ”[f]örekomsten av potentiell outnyttjad produktionskapacitet i USA under 2007 och 2008, dvs. under en period som ingår i översynsperioden, bekräftas även i en ledande årlig publikation som granskar etanolaminmarknaden” och angett att ”[i] denna publikation uppskattades överutbudet 2007 till 65 000 ton på den amerikanska marknaden”. Såsom rådet har medgett i sina skrivelser har det i sin beräkning av hur stor andel av produktionskapaciteten som utnyttjades inte tagit hänsyn till intern konsumtion. Rådet har vid förhandlingen medgett att skäl 26 i den angripna förordningen härvid kan framstå som otydligt formulerat.

54. För det andra framgår det av rådets skriftliga svar på tribunalens frågor att den metod som använts för beräkningen av outnyttjad produktionskapacitet i Förenta staterna är osäker eller till och med osammanhängande i förhållande till den åberopade bevisningen. Rådet har nämligen först påstått att sökandens och Ineos effektiva produktion subtraherats från den effektiva produktionskapaciteten i Förenta staterna, för att sedan precisera att Ineos effektiva produktion subtraherats från den totala nominella produktionskapaciteten i Förenta staterna, innan rådet beräknade den effektiva produktionskapaciteten i detta land. Enligt rådet subtraherades Ineos effektiva produktion från den totala nominella produktionskapaciteten i Förenta staterna, medan man för sökanden och övriga tillverkare som inte samarbetat i undersökningen subtraherade deras effektiva produktion från den effektiva produktionskapaciteten i detta land. Det har dock inte anförts någon styrkt omständighet som utgör skäl för att i vissa fall subtrahera de berörda företagens effektiva produktion från den totala nominella produktionskapaciteten i Förenta staterna och i andra fall subtrahera densamma från den effektiva produktionskapaciteten i detta land.

55. För det tredje innehåller den ”ledande årlig[a] publikation som granskar etanolaminmarknaden” ( Chemical Economics Handbook Product Review , ”Ethanolamines”, SRI Consulting, nedan kallad SRI‑rapporten), som rådet åberopat i skäl 26 i den angripna förordningen, uppgifter som vederlägger uppgiften att det förelåg en outnyttjad produktionskapacitet i Förenta staterna för en volym av 60 000 ton. Uppgifterna i SRI‑rapporten och rådets metod för att bestämma den effektiva produktionskapaciteten för etanolaminer i Förenta staterna (det vill säga den nominella kapaciteten multiplicerad med procentsatsen 90) talar nämligen för att den outnyttjade produktionskapaciteten i detta land var 8 000 ton i november 2008 (det vill säga en månad efter översynsperiodens slut), såsom sökanden har gjort gällande i sina skrivelser och vilket rådet inte har bestritt. Även om man använder 95 som procentsats i beräkningen av den effektiva produktionskapaciteten – och man finner att det är rimligt att ändra procentsatsen på detta sätt – blir slutresultatet 45 400 ton, vilket nästan är hälften av de 85 000 ton som det talas om i skäl 26 i den angripna förordningen, och som har framräknats med hjälp av ”mer ambitiösa produktionstal”, närmare bestämt med 95 som procentsats, såsom rådet har bekräftat i sina skrivelser. För år 2007 (översynsperioden omfattar oktober, november och december månad år 2007) ger uppgifterna i SRI‑rapporten stöd för en outnyttjad produktionskapacitet på högst 5 650 ton.

56. Tribunalen anmärker för det fjärde att det i SRI‑rapporten på flera ställen anges att en mycket stor andel av produktionskapaciteten i Förenta staterna var i bruk.

57. För det femte påverkades produktionen under översynsperioden av orkanerna Gustav och Ike (september 2008), vilket rådet uttryckligen har medgett i skäl 26 i den angripna förordningen. Rådet har närmare bestämt angett att det relativt låga kapacitetsutnyttjandet var en följd av ett antal händelser de senaste åren, däribland ”effekterna av orkanerna Gustav och Ike för vissa produktionsanläggningar och anläggningar för produktion av råvaror”. Rådet har preciserat att ”[v]ad beträffar orkanerna Ike and Gustav hade de fortfarande en viss inverkan under översynsperioden, men effekten försvann efter översynsperioden”. Rådet har därefter, med hänvisning till en marknadstidskrift, angett att ”[e]nligt uppskattningar av PCI Consulting Group (PCI) 2008 blev följden [av effekterna av orkanerna Gustav och Ike] en produktionsförlust på 39000 ton”. Det finns emellertid ingenting i den angripna förordningen, och särskilt inte skäl 26, som tyder på att rådet i sin bedömning av den outnyttjade produktionskapaciteten beaktat konjunkturpåverkande omständigheter, och där särskilt effekterna av orkanerna Ike och Gustav. Rådet har trots detta i sin duplik gjort gällande att ”institutionerna beaktat effekterna av orkanerna Gustav och Ike för den sammanlagda amerikanska produktionen vid sin beräkning av den outnyttjade kapaciteten i Förenta staterna och [att de] grundat sig på en uppskattning av produktionsförlusten till 39 000 ton i detta land”. Ingen styrkt omständighet har emellertid anförts vid tribunalen som ger stöd för slutsatsen att volymen 39 000 ton, som anges i skäl 26 i den angripn a förordningen, verkligen använts i beräkningen av den outnyttjade produktionskapaciteten i Förenta staterna. Rådet har som svar på en fråga från tribunalen angett att institutionerna i sin beräkning använt sig av den nominella produktionskapaciteten (det vill säga 732 000 ton), såsom denna framgår av SRI‑rapporten, i vilken hänsyn redan tagits till effekterna av orkanerna Gustav och Ike. Rådet har därefter preciserat att dess svar var felaktigt och angett att endast upplysningar som förekom i SRI‑rapporten om den effektiva produktionskapaciteten (och inte den nominella produktionskapaciteten) beaktade de störningar som orkanerna Gustav och Ike förorsakat. Rådet har dock även, i sina svar på tribunalens skriftliga frågor, angett att institutionerna inte använt uppgifterna i SRI‑rapporten, med undantag från dem som rör den nominella produktionskapaciteten. Det står således klart att rådet inte använt sig av uppgifterna från SRI‑rapporten om den effektiva produktionskapaciteten. Av detta följer att tvärtemot vad rådet påstått i sitt första svar, vilket rådet senare rättat, finns det inget som tyder på att institutionerna använt sig av uppgifter som redan beaktade effekterna av orkanerna Gustav och Ike för produktionen av etanolaminer i Förenta staterna eller att denna inverkan beaktats i beräkningen av outnyttjad produktionskapacitet i Förenta staterna.

58. Med hänsyn till förevarande osammanhängande och självmotsägande uppgifter anser tribunalen, för det sjätte, att ingen styrkt uppgift har anförts vid tribunalen som ger stöd för rådets slutsats i den angripna förordningen att den outnyttjade produktionskapaciteten för etanolaminer i Förenta staterna uppgick till 60 000 ton.

59. Tribunalen anser därför att rådets bevisning för sin slutsats att den outnyttjade produktionskapaciteten för etanolaminer i Förenta staterna uppgick till 60 000 ton antingen är osammanhängande eller står i strid med relevanta omständigheter som ska beaktas. Rådet har således i förevarande fall gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning när den bestämde omfattningen av den outnyttjade produktionskapaciteten för etanolaminer i Förenta staterna till 60 000 ton. Det ska tilläggas att detta fel påverkar den övergripande slutsatsen i skäl 26 i den angripna förordningen, eftersom rådet på denna grund förklarat att ”det finns potential att öka exporten från USA och ta över en del av unionsmarknaden”.

60. Den tredje delgrunden har således också stöd, varför den angripna förordningen också på denna delgrund ska ogiltigförklaras i den del som rör sökanden.

Rättegångskostnader

61. Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

62. Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Kommissionen, som har intervenerat till stöd för rådet, ska därför bära sina rättegångskostnader.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1) Rådets genomförandeförordning (EU) nr 54/2010 av den 19 januari 2010 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av etanolaminer med ursprung i Amerikas förenta stater ogiltigförklaras i den del som rör The Dow Chemical Company.

2) Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta The Dow Chemical Companys rättegångskostnader.

3) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.