Mål C‑414/04

Europaparlamentet

mot

Europeiska unionens råd

”Förordning (EG) nr 1228/2003 – Villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel – Förordning (EG) nr 1223/2004 – Tillfälliga avvikelser till förmån för Slovenien – Rättslig grund”

Förslag till avgörande av generaladvokat L.A. Geelhoed föredraget den 1 juni 2006 

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 28 november 2006 

Sammanfattning av domen

1.     Anslutning av nya medlemsstater – 2003 års anslutningsakt – Anpassning av gemenskapsrättsakter som inte antagits inom ramen för själva anslutningsakten – Begrepp

(2003 års anslutningsakt, artikel 57; rådets förordning nr 1223/2004)

2.     Anslutning av nya medlemsstater – Republiken Tjeckien – Estland – Cypern – Lettland – Litauen – Ungern – Malta – Polen – Slovenien – Slovakien – Gemenskapsrättsakter som antagits efter undertecknandet av 2003 års anslutningsfördrag – Antagande av tillfälliga avvikelser till förmån för nya medlemsstater – Lämplig rättslig grund

(Artikel 249 andra och tredje styckena EG och artikel 299 EG; 2003 års anslutningsfördrag, artikel 2.2 och 2.3)

3.     Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Domstolens begränsning

(Artikel 231 andra stycket EG; rådets förordning nr 1223/2004)

1.     Åtgärder som kan vidtas med stöd av artikel 57 i akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen, i vilken föreskrivs att institutionerna skall anta rättsakter som inte antagits i själva anslutningsakten, är i princip begränsade till sådana anpassningar som syftar till att göra tidigare gemenskapsrättsakter tillämpliga i de nya medlemsstaterna, med undantag för alla andra ändringar, i synnerhet tillfälliga avvikelser. Härav följer att sådana tillfälliga avvikelser, såsom de som införs genom förordning nr 1223/2004 om ändring av förordning nr 1228/2003 vad gäller tillämpningsdatumet för vissa bestämmelser för Slovenien, från tillämpningen av en gemenskapsrättsakt som endast avser och syftar till att under en tidsbegränsad period senarelägga den effektiva tillämpningen av den berörda gemenskapsrättsakten i en ny medlemsstat inte kan anses utgöra en ”anpassning” i den mening som avses i artikel 57 i nämnda akt.

Att en del rättsakter, varigenom sådana avvikelser införs som föreskrivs i förordning nr 1223/2004, skall ha antagits med stöd av den bestämmelse i 1994 års anslutningsakt som motsvarar artikel 57 i 2003 års anslutningsakt saknar betydelse för den senare bestämmelsens tillämpningsområde. Enbart rådets praxis kan nämligen inte utgöra grund för att avvika från regler i EG‑fördraget och, följaktligen, inte ge upphov till ett prejudikat som är bindande för gemenskapsinstitutionerna i fråga om vilken rättslig grund som är den korrekta.

Förordning nr 1223/2004, som antagits med stöd av artikel 57 i 2003 års anslutningsakt, skall således ogiltigförklaras på grund av att den antagits med stöd av en felaktig rättslig grund

(se punkterna 35–37 och 54)

2.     Vad gäller gemenskapsrättsakter som antagits efter undertecknandet av fördraget om Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska unionen, innehåller varken detta fördrag eller 2003 års anslutningsakt någon allmän tillämpningsföreskrift avsedd att göra det möjligt att anta bestämmelser som innebär avvikelser under en övergångsperiod till förmån för nya medlemsstater. Sedan väl 2003 års anslutningsfördrag hade undertecknats, och med förbehåll för tillämpning av de särskilda förfaranden som föreskrivs i detta fördrag för att besluta om vissa typer av övergångsbestämmelser, finns det nämligen inga principiella invändningar mot att anta gemenskapsrättsakter innehållande tidsbegränsade avvikelser till förmån för en framtida anslutande stat direkt med stöd av bestämmelserna i EG‑fördraget efter undertecknandet men före ikraftträdandet av nämnda anslutningsfördrag.

Sådana bestämmelser med avvikelser som endast är tillämpliga under förutsättning att 2003 års anslutningsfördrag verkligen träder i kraft och då detta fördrag väl har trätt i kraft kan inte anses åsidosätta vare sig artikel 249 andra och tredje styckena EG eller artikel 299 EG – enligt vilka rättsakter som antagits av institutionerna är tillämpliga på medlemsstaterna – eller artikel 2.2 och 2.3 i nämnda anslutningsfördrag.

Sådana specialbestämmelser, liksom för övrigt de rättsakter som de ingår i och/eller utgör avvikelse från, är endast tillämpliga i förhållande till de anslutande staterna från och med den dag då anslutningen träder i kraft, då dessa stater blir medlemsstater.

Den omständigheten att det i artikel 2.2 i 2003 års anslutningsfördrag föreskrivs att detta fördrag träder i kraft först den 1 maj 2004 och att det i artikel 2.3 föreskrivs att vissa bestämmelser i nämnda fördrag, med undantag från denna princip, kan äga tillämpning i förväg utgör inget hinder för möjligheten att i rättsakter som antagits direkt med stöd av själva EG‑fördraget och inte enligt 2003 års anslutningsfördrag föreskriva på vilka villkor rättsakter som antagits mellan anslutningsfördragets undertecknande och dess ikraftträdande skall äga tillämpning på framtida medlemsstater när anslutningen väl skett.

Förekomsten av särskilda mekanismer, såsom bland annat informations- och samrådsförfarandet, som inrättats speciellt för anslutningsförfarandet och som ger nya medlemsstater möjlighet att vid behov göra gällande sina intressen bekräftar slutligen tillämpningen av EG‑fördragets normala lagstiftningsförfarande avseende avvikelser som antas till förmån för nya medlemsstater från den dag då 2003 års anslutningsfördrag undertecknades till den dag då det trädde i kraft.

(se punkterna 38–42 och 46)

3.     Förordning nr 1223/2004, genom vilken till förmån för Republiken Slovenien införs tillfälliga avvikelser från tillämpningen av förordning nr 1228/2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel, som ogiltigförklarats av domstolen, syftade till att göra det möjligt för vissa slovenska energiintensiva industrier att omstrukturera sig och vissa elproducenter att uppfylla gemenskapens regelverk avseende elproduktion. Av skäl hänförliga till rättssäkerheten och i synnerhet nödvändigheten av att undvika att de berörda företagen kommer att drabbas hårt av att de bestämmelser med avvikelser som föreskrivs i den ogiltigförklarade förordningen för en övergångsperiod ifrågasätts eller upphör att gälla, skall den ogiltigförklarade förordningens verkningar kvarstå tills en ny rättsakt har antagits. Denna rättsakt skall antas inom rimlig tid och på lämplig rättslig grund som en följd av förevarande dom. Dessa verkningar kan dock längst kvarstå till den 1 juli 2007, då bestämmelserna med avvikelser skulle ha löpt ut.

(se punkterna 58 och 59)

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 28 november 2006(*)

”Förordning (EG) nr 1228/2003 – Villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel – Förordning (EG) nr 1223/2004 – Tillfälliga avvikelser till förmån för Slovenien – Rättslig grund”

I mål C‑414/04,

angående en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG, som väckts den 23 september 2004,

Europaparlamentet, företrätt av A. Baas och U. Rösslein, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

med stöd av

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J. Sack och P. Van Nuffel, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

intervenient,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av A. Lopes Sabino och M. Bishop, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Estland, företrädd av L. Uibo, i egenskap av ombud,

Republiken Polen, företrädd av M. Weglarz, T. Nowakowski och T. Krawczyk, samtliga i egenskap av ombud,

intervenienter,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena P. Jann, C.W.A. Timmermans, A. Rosas, K. Lenaerts, P. Kūris och E. Juhász samt domarna K. Schiemann (referent), J. Makarczyk, G. Arestis, A. Borg Barthet, A. Ó Caoimh och L. Bay Larsen,

generaladvokat: L.A. Geelhoed,

justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 mars 2006,

och efter att den 1 juni 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Europaparlamentet har yrkat att domstolen skall ogiltigförklara rådets förordning (EG) nr 1223/2004 av den 28 juni 2004 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 vad gäller tillämpningsdatumet för vissa bestämmelser för Slovenien (EUT L 233, s. 3) (nedan kallad den angripna förordningen).

2       Fördraget om anslutning till Europeiska unionen av tio nya medlemsstater, däribland Republiken Slovenien, undertecknades den 16 april 2003 (EUT L 236, s. 17) (nedan kallat 2003 års anslutningsfördrag). Av artikel 1.2 i fördraget framgår att villkoren för anslutningen och de anpassningar i unionens grundläggande fördrag som den medför anges i den anslutningsakt som finns bifogad detta fördrag, av vilket den utgör en integrerad del (nedan kallad 2003 års anslutningsakt).

3       Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel (EUT L 176, s. 1) antogs med stöd av artikel 95 EG.

4       För att under en övergångsperiod senarelägga tillämpningen av vissa bestämmelser i förordning nr 1228/2003 avseende Republiken Slovenien antog Europeiska unionens råd den angripna förordningen. Denna förordning antogs med stöd av artikel 57 i 2003 års anslutningsakt.

5       Till stöd för sin talan har Europaparlamentet anfört att den angripna förordningen inte med giltig verkan kunde antas med stöd av nämnda artikel 57 och att den inte uppfyller de krav på motivering som föreskrivs i artikel 253 EG.

6       Genom beslut av domstolens ordförande av den 21 december 2004 och av den 9 mars 2005 tilläts Europeiska gemenskapernas kommission, Republiken Estland och Republiken Polen att intervenera i målet till stöd för parlamentet (vad gäller kommissionen) och rådet (vad gäller de två andra).

 Tillämpliga bestämmelser

 2003 års anslutningsfördrag

7       Artikel 2.2 och 2.3 i 2003 års anslutningsfördrag har följande lydelse:

”2. Detta fördrag träder i kraft den 1 maj 2004 …

3. Trots vad som föreskrivs i punkt 2 kan unionens institutioner före anslutningen besluta åtgärder enligt artiklarna 6.2 andra stycket, 6.6 andra stycket, … 38, 39, 41, 42 och 55–57 i anslutningsakten, bilagorna III–XIV till den akten … . Dessa åtgärder skall träda i kraft under förutsättning att detta fördrag träder i kraft och då samtidigt med fördraget.”

8       I artikel 20 i 2003 års anslutningsakt föreskrivs följande:

”De rättsakter som förtecknas i bilaga II till denna anslutningsakt skall anpassas på det sätt som anges i bilagan.”

9       Artikel 21 i samma anslutningsakt har följande lydelse:

”Sådan anpassning som vid anslutningen behöver göras i de rättsakter som förtecknas i bilaga III till denna anslutningsakt skall utarbetas enligt riktlinjerna i den bilagan och enligt det förfarande och på de villkor som anges i artikel 57”.

10     Artikel 24 i nämnda anslutningsakt har följande lydelse:

”De bestämmelser som förtecknas i bilagorna V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XII[I] och XIV till denna anslutningsakt skall tillämpas i fråga om de nya medlemsstaterna enligt de villkor som anges i bilagorna.”

11     I artikel 55 i 2003 års anslutningsakt föreskrivs följande:

”Efter en väl underbyggd begäran från en ny medlemsstat får rådet genom enhälligt beslut, på förslag från kommissionen, före den 1 maj 2004 vidta åtgärder som innefattar tidsbegränsade avvikelser från rättsakter som institutionerna antagit under tiden mellan den 1 november 2002 och den dag då anslutningsfördraget undertecknades.”

12     Artikel 57 i anslutningsakten har följande lydelse:

”1. Sådana anpassningar av institutionernas rättsakter som behövs inför anslutningen och som inte finns med i denna anslutningsakt eller dess bilagor skall göras i enlighet med förfarandet i punkt 2. De skall träda i kraft vid anslutningen.

2. För detta ändamål skall rådet – med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen – eller kommissionen, beroende på vilken av dessa institutioner som har antagit rättsakten i dess ursprungliga lydelse, utarbeta de texter som behövs.”

13     Domstolen anmärker inledningsvis att även om det följer av den franska språkversionen av nämnda artikel 57 att anpassningar enligt denna bestämmelse skall ske ”avant l'adhésion”, avser denna frist, såsom framgår av de andra språkversionerna av bestämmelsen, inte möjligheten att tillämpa artikel 57 utan det datum då de rättsakter som skall ändras antogs (se, för ett liknande resonemang vad gäller den identiska bestämmelsen i akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (EGT C 241, 1994, s. 21) (nedan kallad 1994 års anslutningsakt), dom av den 2 oktober 1997 i mål C‑259/95, parlamentet mot rådet, REG 1997, s. I‑5303, punkterna 12–22).

14     Genom skriftväxling som bilades slutakten av 2003 års anslutningsakt avtalade Europeiska unionen och de nya medlemsstaterna om ett ”[i]nformations- och samrådsförfarande angående antagandet av vissa beslut och andra åtgärder som skall antas under tiden fram till anslutningen” (nedan kallat informations- och samrådsförfarandet). Enligt förfarandet gäller följande:

”1. För att säkerställa att [de anslutande staterna] i tillräcklig utsträckning hålls informerade, skall de underrättas om varje förslag, meddelande, rekommendation eller initiativ som kan leda till beslut av Europeiska unionens institutioner eller organ, efter det att förslaget, meddelandet, rekommendationen eller initiativet har överlämnats till rådet.

2. Samråd skall hållas efter en motiverad begäran från en anslutande stat, i vilken denna stat tydligt skall ange sina intressen som framtida medlem av unionen samt sina synpunkter.

…

4. Samråd skall hållas inom en interimskommitté bestående av företrädare för unionen och för de anslutande staterna.

…

8. Om allvarliga svårigheter kvarstår efter samrådet kan frågan på begäran från en anslutande stat tas upp på ministernivå.

…”

 Förordning nr 1228/2003

15     Enligt artikel 1 i förordning nr 1228/2003 syftar förordningen till att fastställa rättvisa regler för gränsöverskridande elhandel, och därmed stärka konkurrensen på den inre marknaden för el, med beaktande av de nationella och regionala marknadernas särdrag.

16     Artikel 6.1 i samma förordning har följande lydelse:

”Problem med överbelastning i näten skall åtgärdas med icke diskriminerande, marknadsbaserade lösningar som ger effektiva ekonomiska signaler till de berörda marknadsdeltagarna och de berörda systemansvariga. Problem med överbelastning i näten skall företrädesvis lösas med metoder som inte bygger på transaktioner, dvs. metoder som inte innefattar ett val mellan de enskilda marknadsaktörernas kontrakt.”

17     ”Överbelastning” definieras enligt artikel 2.2 c i nämnda förordning såsom ”en situation där en sammanlänkning mellan nationella nät för överföring på grund av kapacitetsbrist i berörda sammanlänkningar och/eller nationella överföringssystem inte kan ta emot alla de fysiska flöden, uppkomna genom internationell handel, som marknadsdeltagarna begär”.

18     Förordningens bilaga har titeln ”Riktlinjer för hantering och tilldelning av tillgänglig överföringskapacitet i sammanlänkningar mellan nationella system”. Under rubriken ”Allmänt” föreskrivs följande:

”1.      De metoder för hantering av överbelastningar som medlemsstaterna infört skall hantera kortsiktiga överbelastningar på ett marknadsorienterat ekonomiskt sätt samtidigt som man uppmuntrar investeringar i effektiva nät och produktion på rätta platser.

2.      De systemansvariga, eller vid behov medlemsstaterna, skall tillhandahålla icke diskriminerande och öppna normer i vilka de beskriver de metoder för hantering av överbelastningar de kommer att tillämpa vid vissa förhållanden. Dessa normer tillsammans med säkerhetsnormer skall beskrivas i dokument som är tillgängliga för allmänheten.

3.      Olika behandling av olika typer av gränsöverskridande transaktioner, oavsett om det rör sig om fysiska bilaterala kontrakt eller bud på utlandsorganiserade marknader, skall minimeras när man utarbetar regler för specifika metoder för hantering av överbelastningar. Metoden för att tilldela knapp överföringskapacitet måste vara tydlig. Det måste kunna visas att eventuella skillnader i hur överföringar behandlas inte snedvrider konkurrensen eller hindrar utvecklingen av den.

4.      Prissignaler som är ett resultat av systemen för hantering av överbelastningar skall vara riktningsgivande.

…”

19     Enligt artikel 15 skall förordningen tillämpas från och med den 1 juli 2004.

 Den angripna förordningen

20     Genom informations- och samrådsförfarandet erhöll Republiken Slovenien kännedom om det förslag av kommissionen som låg till grund för antagandet av förordning nr 1228/2003. Med stöd av artikel 57 i 2003 års anslutningsakt begärde Republiken Slovenien i skrivelse av den 23 juni 2003 att beviljas en övergångsperiod till och med den 1 juli 2007 i fråga om tillämpningen av bestämmelserna i denna framtida förordning. Förordningen antogs sedan den 26 juni 2003.

21     Sedan bilaterala förhandlingar ägt rum med kommissionen inkom Republiken Slovenien den 19 november 2003 med ytterligare förklaringar till skälen för dess begäran om den ovannämnda avvikelsen under en övergångsperiod.

22     Under dessa omständigheter antog kommissionen ett förslag till förordning den 27 april 2004 i syfte att under en övergångsperiod senarelägga tillämpningen av vissa bestämmelser i förordning nr 1228/2003 för Republiken Slovenien (KOM(2004) 309 slutlig). Förslaget grundades på artikel 95 EG.

23     Den angripna förordningen bekräftade och återgav i stort sett förslaget. Rådet antog emellertid denna förordning den 28 juni 2004 med stöd av artikel 57 i 2003 års anslutningsakt.

24     Parlamentet informerades genom skrivelse av den 9 juli 2004 av rådets generalsekreterare om att förordningen antagits. I skrivelsen angavs att ”med hänsyn till sambandet mellan anslutningsfördraget och [detta] förslag … och med hänsyn till nödvändigheten att anta denna rättsakt inom rimlig tid, i varje fall före den 1 juli 2004 då förordning nr 1228/2003 träder i kraft, har rådet beslutat att använda artikel 57 i [2003 års anslutningsakt] som rättslig grund, som inte kräver Europaparlamentets medverkan i lagstiftningsprocessen”.

25     I artikel 1 i den angripna förordningen föreskrivs att ett nytt stycke skall läggas till artikel 15 i förordning nr 1228/2003. Det nya stycket har följande lydelse:

”När det gäller sammanlänkningar mellan Slovenien och angränsande medlemsstater skall artikel 6.1 samt bestämmelserna 1–4 i kapitlet ’Allmänt’ i bilagan tillämpas från och med den 1 juli 2007. Detta stycke skall tillämpas endast på den sammanlänkningskapacitet som tilldelas av den slovenska systemansvariga för överföringssystemen och endast i den mån denna kapacitet inte överstiger hälften av den totala tillgängliga sammanlänkningskapaciteten.”

26     Skälen 5, 6 och 7 i den angripna förordningen har följande lydelse:

”(5)      Slovenien har visat att utan en övergångsperiod skulle vissa slovenska energiintensiva industrier påverkas negativt av högre priser för el som importeras från Österrike och vissa elproducenter av lägre inkomster från export till Italien. En sådan situation skulle hämma de berörda industriernas pågående ansträngningar för omstrukturering och uppfyllande av gemenskapens regelverk avseende elproduktion.

(6)      De skäl som Slovenien har anfört motiverar ett undantag. Beroende på den begränsade sammanlänkningskapaciteten för de två berörda sammanlänkningarna och med tanke på att situationen troligtvis inte kommer att förändras före den 1 juli 2007 kommer den praktiska inverkan på den inre marknaden av ett sådant undantag dessutom att vara mycket begränsad.

(7)      Undantaget bör begränsas till vad som är strängt nödvändigt mot bakgrund av den slovenska begäran. Det bör således endast omfatta den del av sammanlänkningskapaciteten som är tilldelad av den slovenska systemansvariga för överföringssystemen och endast tillämpas i den mån denna kapacitet inte överstiger hälften av den totala tillgängliga kapaciteten.”

 Talan

27     Parlamentet har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Den första avser att den angripna förordningen har antagits på en felaktig rättslig grund och den andra grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

 Den första grunden

28     Med den första grunden har parlamentet anfört att den angripna förordningen, som inför avvikelser under en övergångsperiod i fråga om tillämpningen av förordning nr 1228/2003, inte med giltig verkan kunde antas med stöd av artikel 57 i 2003 års anslutningsakt, utan borde ha antagits enligt det gängse lagstiftningsförfarandet i EG-fördraget, det vill säga i förevarande fall med stöd av artikel 95 EG som tjänade som rättslig grund för antagandet av förordning nr 1228/2003. Nämnda artikel 57 kan nämligen endast användas för anpassningar i syfte att möjliggöra fullständig tillämpning av institutionernas rättsakter i anslutande stater och inte för att bevilja dem avvikelser under en övergångsperiod.

29     Domstolen anmärker härvid, i enlighet med vad parlamentet betonat, att det följer av ordalydelsen av artikel 57 i 2003 års anslutningsakt att bestämmelsen möjliggör ”anpassningar” ”som behövs” inför anslutningen men som inte finns med i anslutningsakten eller dess bilagor.

30     Kommissionen har med fog gjort gällande att det framgår av artiklarna 20 och 21 i 2003 års anslutningsakt, vilka tillsammans utgör avdelning I med rubriken ”Anpassning av institutionernas rättsakter” i del tre i anslutningsakten med rubriken ”Permanenta bestämmelser”, att de anpassningar som avses i dessa artiklar i princip motsvarar sådana ändringar som är nödvändiga för att säkerställa att institutionernas rättsakter tillämpas fullt ut gentemot de nya medlemsstaterna och som syftar till att varaktigt komplettera dessa rättsakter.

31     Sådana ”anpassningar” täcker däremot inte vanligtvis tidsbegränsade avvikelser från tillämpningen av gemenskapsrättsakter. Dessa avvikelser omfattas av artikel 24 i 2003 års anslutningsakt, vilken återfinns i avdelning I med rubriken ”Övergångsbestämmelser” i del fyra i nämnda akt, som har rubriken ”Tillfälliga bestämmelser”.

32     Det saknas skäl att anta att begreppet anpassning skall ges en annan betydelse beroende på om det används i samband med artiklarna 20 och 21 i 2003 års anslutningsakt eller i samband med artikel 57 i samma akt. Nämnda artikel 21 hänvisar för övrigt till artikel 57 vad gäller förfarandet och de villkor som skall gälla vid antagande av de anpassningar som föreskrivs i denna artikel, medan artikel 57, som hänvisar till anpassningar ”som inte finns med i denna anslutningsakt eller dess bilagor”, i sin tur låter framskina att de anpassningar som skall antas med stöd av denna bestämmelse är av samma slag som de som avses i artiklarna 20 och 21 i nämnda anslutningsakt.

33     Beviljande av tidsbegränsade avvikelser inför en stundande anslutning omfattas, såsom parlamentet och kommissionen med fog har påpekat, av en annan särskild bestämmelse i 2003 års anslutningsakt, nämligen artikel 55. Det är svårt att föreställa sig att avtalsparterna skulle ha haft för avsikt att föreskriva två olika bestämmelser för att möjliggöra antagandet av en och samma rättsakt.

34     Så är fallet särskilt som det i nämnda artikel 55 föreskrivs betydligt restriktivare villkor för att bevilja sådana tidsbegränsade avvikelser än vad som föreskrivs i artikel 57 för att vidta anpassningsåtgärder. Denna artikel 55 tillåter endast avvikelser i fråga om gemenskapsrättsakter som antagits mellan den 1 november 2002 (dagen då anslutningsförhandlingarna avslutades) och den 16 april 2003 (dagen då 2003 års anslutningsfördrag undertecknades). Vidare krävs enhällighet i rådet för att avvikelsen skall kunna beviljas.

35     Av vad som anförts följer att åtgärder som kan vidtas med stöd av artikel 57 i 2003 års anslutningsakt i princip är begränsade till sådana anpassningar som syftar till att göra tidigare gemenskapsrättsakter tillämpliga i de nya medlemsstaterna, med undantag för alla andra ändringar (se analogt i fråga om den identiska bestämmelsen i 1994 års anslutningsakt, domen i det ovannämnda målet parlamentet mot rådet, punkterna 14 och 19) och i synnerhet tillfälliga avvikelser.

36     Härav följer att sådana avvikelser som införs genom den angripna förordningen till förmån för Republiken Slovenien och som endast avser och syftar till att under en tidsbegränsad period senarelägga den effektiva tillämpningen av den berörda gemenskapsrättsakten i en ny medlemsstat inte kan anses utgöra en ”anpassning” i den mening som avses i artikel 57 i nämnda akt.

37     Att en del rättsakter, varigenom sådana avvikelser införs som föreskrivs i den angripna förordningen, skall ha antagits med stöd av den bestämmelse i 1994 års anslutningsakt som motsvarar artikel 57 i 2003 års anslutningsakt, saknar, till skillnad från vad rådet och den polska regeringen har anfört, betydelse för den senare bestämmelsens tillämpningsområde. Domstolen erinrar om fast rättspraxis enligt vilken enbart rådets praxis inte kan utgöra grund för att avvika från regler i EG-fördraget och, följaktligen, inte kan ge upphov till ett prejudikat som är bindande för gemenskapsinstitutionerna i fråga om vilken rättslig grund som är den korrekta (se bland annat dom av den 12 november 1996 i mål C‑84/94, Förenade kungariket mot rådet, REG 1996, s. I‑5755, punkt 19).

38     Vad gäller gemenskapsrättsakter som antagits efter undertecknandet av 2003 års anslutningsfördrag följer av det ovan utvecklade resonemanget att varken detta fördrag eller 2003 års anslutningsakt innehåller någon allmän tillämpningsföreskrift avsedd att göra det möjligt att anta bestämmelser som innebär avvikelser under en övergångsperiod till förmån för nya medlemsstater och att artikel 57 i samma akt i princip inte kan användas i detta syfte.

39     I motsats till vad rådet har hävdat blir resultatet inte ett rättsligt vakuum. Sedan 2003 års anslutningsfördrag väl undertecknats, och med förbehåll för tillämpning av de särskilda förfaranden som föreskrivs i detta fördrag för att besluta om vissa typer av övergångsbestämmelser, såsom till exempel de som införs genom artiklarna 41 och 42 i 2003 års anslutningsakt, finns det nämligen inga principiella invändningar mot att anta gemenskapsrättsakter innehållande tidsbegränsade avvikelser till förmån för en framtida anslutande stat direkt, med stöd av bestämmelserna i EG-fördraget, efter undertecknandet men före ikraftträdandet av nämnda anslutningsfördrag.

40     Sådana bestämmelser med avvikelser som endast är tillämpliga under förutsättning att 2003 års anslutningsfördrag verkligen träder i kraft och då detta fördrag väl har trätt i kraft kan inte, till skillnad från vad rådet har påstått, anses åsidosätta vare sig artikel 249 andra och tredje styckena EG eller artikel 299 EG – enligt vilka rättsakter som antagits av institutionerna är tillämpliga på medlemsstaterna – eller artikel 2.2 och 2.3 i 2003 års anslutningsfördrag.

41     Sådana specialbestämmelser, liksom för övrigt de rättsakter de ingår i och/eller utgör avvikelse från, är endast tillämpliga i förhållande till de anslutande staterna från och med den dag anslutningen träder i kraft, då dessa stater blir medlemsstater.

42     Den omständigheten att det i artikel 2.2 i 2003 års anslutningsfördrag föreskrivs att detta fördrag träder i kraft först den 1 maj 2004 och att det i artikel 2.3 föreskrivs att vissa bestämmelser i nämnda fördrag, med undantag från denna princip, kan äga tillämpning i förväg utgör inget hinder för möjligheten att, i rättsakter som antagits direkt med stöd av själva EG-fördraget och inte enligt 2003 års anslutningsfördrag, föreskriva på vilka villkor rättsakter som antagits mellan anslutningsfördragets undertecknande och dess ikraftträdande skall äga tillämpning på framtida medlemsstater när anslutningen väl skett.

43     Domstolen finner i stället att gemenskapsinstitutionerna, vad gäller rättsakter som skall antas under perioden mellan den tidpunkt då anslutningsfördraget undertecknades och den tidpunkt då det trädde i kraft, är fullt medvetna om den förestående anslutningen av nya medlemsstater, medan de senare har möjlighet att vid behov göra sina intressen gällande, bland annat genom informations- och samrådsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 1982 i de förenade målen 39/81, 43/81, 85/81 och 88/81, Halyvourgiki och Helleniki Halyvourgia mot kommissionen, REG 1982, s. 593, punkt 10).

44     När de framtida medlemsstaterna får kännedom om att nya gemenskapsrättsakter kommer att antas är det i princip inom ramen för detta förfarande som de – genom sin ställning som observatörer i rådet och med hjälp av de möjligheter till dialog och samarbete dessa särskilda åtgärder öppnar – kan göra sitt intresse av tidsbegränsade avvikelser gällande. Ett sådant intresse skall beaktas mot bakgrund av att det till exempel skulle vara omöjligt för den nya medlemsstaten att säkerställa en omedelbar tillämpning av dessa rättsakter vid anslutningen eller att en sådan tillämpning skulle ge upphov till stora problem av socio-ekonomisk karaktär.

45     Det är med hjälp av sådana mekanismer som enskilda intressen på ett lämpligt sätt kan balanseras mot det allmänna gemenskapsintresset, och som även sådana hänsyn till likhetsprincipen, lojalitetsprincipen eller principen om solidaritet mellan nuvarande och framtida medlemsstater som den polska regeringen har åberopat kan komma att spela en roll.

46     Förekomsten av dessa särskilda mekanismer, som inrättats speciellt för anslutningsförfarandet, bekräftar således att det i princip är genom fördragets normala lagstiftningsförfarande, och inte inom ramen för det särskilda förfarande som föreskrivs i artikel 57 i 2003 års anslutningsakt, som en rättsakt som den angripna förordningen borde ha antagits.

47     Domstolen godtar inte heller rådets argument att det var brådskande att anta den angripna förordningen med stöd av nämnda artikel 57 före ikraftträdandet av förordning nr 1228/2003 – från vilken avvikelse görs – snarare än enligt det mycket längre medbeslutandeförfarandet, för att på så sätt förhindra rättsosäkerhet och menlig inverkan på berättigade intressen för de operatörer som är aktiva på den slovenska elmarknaden.

48     När gemenskapen avser att anta lagstiftning under perioden mellan den tidpunkt då 2003 års anslutningsfördrag undertecknas och den tidpunkt då det träder i kraft kan informations- och samrådsförfarandet, såsom erinrats i punkterna 43–45 i denna dom, eventuellt leda till att en anslutande stat beviljas avvikelser under en övergångsperiod vad gäller tillämpningen av bestämmelserna i den rättsakt vars antagande planeras.

49     Ingen av parterna har i detta hänseende åberopat några omständigheter som tyder på att informations- och samrådsförfarandet inte har genomförts på ett korrekt sätt eller att den slovenska regeringen inte i enlighet med vad detta förfarande påbjuder getts tillfälle att göra gällande sina intressen beträffande det förslag till förordning som ledde fram till att förordning nr 1228/2003 antogs (se analogt domen i de ovannämnda förenade målen Halyvourgiki och Helleniki Halyvourgia mot kommissionen, punkt 15).

50     Såsom parlamentet har påpekat har rådet, när det väl mottagit ett förslag av kommissionen, i förekommande fall möjlighet att fästa parlamentets uppmärksamhet på att det kan vara brådskande att anta en viss rättsakt. Det medbeslutandeförfarande som föreskrivs i artikel 251 EG utgör alls inget hinder för att relativt snabbt anta lagstiftning, i synnerhet om det inte föreligger några större meningsskiljaktigheter mellan parlamentet och rådet.

51     Vad gäller den rättsosäkerhet som eventuellt kan bli följden av att det normala lagstiftningsförfarandets tidsfrist löpt ut, kan denna såsom kommissionen med fog har påpekat endast avhjälpas genom att den begärda avvikelsen eventuellt ges retroaktiv verkan om avvikelsen väl beviljas.

52     Av domstolens rättspraxis följer i detta avseende att även om rättssäkerhetsprincipen i allmänhet utgör hinder för att det föreskrivs att en gemenskapsrättsakt skall gälla från en tidpunkt före dess publicering, kan det i undantagsfall förhålla sig annorlunda om det eftersträvade målet så kräver och om de berördas berättigade förväntningar vederbörligen iakttas (se dom av den 13 november 1990 i mål C-331/88, Fedesa m.fl., REG 1990, s. I-4023, punkt 45, och domen i det ovannämnda målet parlamentet mot rådet, punkt 21).

53     Det är såsom bland annat den polska regeringen har anfört visserligen möjligt att det i efterhand kan framstå som otillfredsställande att det saknas en allmän bestämmelse i 2003 års anslutningsakt för att under en övergångsperiod kunna besluta om avvikelser från tillämpningen i de nya medlemsstaterna av rättsakter som antogs mellan tidpunkten då 2003 års anslutningsfördrag undertecknades och den tidpunkt då det trädde i kraft och att det i detta avseende endast föreligger ett informations- och samrådsförfarande. Det är likaså möjligt att detta ligger bakom det faktum att det i artikel 55 i akten om villkoren för Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (EUT L 157, 2005, s. 203), som olika parter har åberopat och vars föremål liknar föremålet för artikel 55 i 2003 års anslutningsakt, uttryckligen föreskrivs att rådets behörighet att vidta åtgärder som innebär tidsbegränsade undantag även gäller i förhållande till rättsakter som institutionerna antagit mellan den tidpunkt då anslutningsfördraget undertecknades och dagen för anslutningen. De eventuella brister som 2003 års anslutningsakt innehåller i detta avseende medger emellertid inte att en felaktig rättslig grund används.

54     Mot bakgrund av vad som anförts skall parlamentets talan vinna bifall och den angripna förordningen ogiltigförklaras.

 Den andra grunden

55     Eftersom den angripna förordningen skall ogiltigförklaras på grund av sin felaktiga rättsliga grund saknas anledning att pröva den andra grunden om bristande motivering.

 Verkningarna i tiden av ogiltigförklaringen

56     Rådet har, med stöd av den estniska regeringen och kommissionen, åberopat artikel 231 andra stycket EG och nödvändigheten av att förhindra osäkerhet för ekonomiska aktörer och investerare inom elsektorn i Slovenien samt för berörda arbetstagare. Rådet har begärt att för det fall domstolen ogiltigförklarar den angripna förordningen skall den förordna om att denna rättsakts verkningar skall kvarstå fram till dess att en ny förordning antagits.

57     Parlamentet har betonat att dess talan inte avser frågan huruvida Republiken Sloveniens ansökan om avvikelser är materiellt välgrundad utan endast den angripna förordningens rättsliga grund. Parlamentet har därför angett att det inte önskar uttala sig om rådets begäran.

58     Det framgår härvid av såväl kommissionens förslag som ledde till att rådet antog den angripna förordningen som av skäl 5 häri att förordningen antogs med beaktande av att Republiken Slovenien enligt institutionerna hade visat att om förordning nr 1228/2003 tillämpades fullt ut omedelbart utan att den övergångsperiod som den nya medlemsstaten hade ansökt om skulle detta hämma vissa slovenska energiintensiva industriers och vissa elproducenters pågående ansträngningar för omstrukturering och uppfyllande av gemenskapens regelverk avseende elproduktion. I skälen 6 och 7 i nämnda förordning påpekas dessutom att det undantag som beviljats Republiken Slovenien begränsats till vad som var strängt nödvändigt mot bakgrund av denna nya medlemsstats begäran och att undantagets inverkan på den inre marknaden kommer att vara mycket begränsad.

59     Av skäl hänförliga till rättssäkerheten och i synnerhet nödvändigheten att undvika att företag, för vilka den angripna förordningen avsåg att möjliggöra omstrukturering och uppfyllande av gemenskapens regelverk avseende elproduktion, kommer att drabbas hårt av att de bestämmelser med avvikelser som föreskrivs i den angripna förordningen för en övergångsperiod ifrågasätts eller upphör att gälla, finner domstolen under dessa omständigheter att den angripna förordningens verkningar skall kvarstå tills en ny rättsakt har antagits. Denna rättsakt skall antas inom rimlig tid och på lämplig rättslig grund som en följd av förevarande dom. Dessa verkningar kan dock längst kvarstå till den 1 juli 2007, då bestämmelserna med avvikelser skulle ha löpt ut.

 Rättegångskostnader

60     Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Parlamentet har yrkat att rådet skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, skall parlamentets yrkande bifallas. I enlighet med artikel 69.4 första stycket i samma rättegångsregler skall Republiken Polen, Republiken Estland och kommissionen, vilka har intervenerat, bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1)      Rådets förordning (EG) nr 1223/2004 av den 28 juni 2004 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 vad gäller tillämpningsdatumet för vissa bestämmelser för Slovenien ogiltigförklaras.

2)      Verkningarna av förordning nr 1223/2004 skall kvarstå till dess att en ny förordning har antagits med stöd av lämplig rättslig grund, vilket skall ske inom rimlig tid. Dessa verkningar kan dock längst kvarstå till den 1 juli 2007.

3)      Europeiska unionens råd skall ersätta rättegångskostnaderna.

4)      Republiken Polen, Republiken Estland och Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sina rättegångskostnader.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: franska.