Back to EUR-Lex homepage

EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Use quotation marks to search for an "exact phrase". Append an asterisk (*) to a search term to find variations of it (transp*, 32019R*). Use a question mark (?) instead of a single character in your search term to find variations of it (ca?e finds case, cane, care).
Search tips
Need more search options? Use the Advanced search
You are here

Document 62003CJ0193

Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 14 oktober 2004.
Betriebskrankenkasse der Robert Bosch GmbH mot Bundesrepublik Deutschland.
Begäran om förhandsavgörande: Sozialgericht Stuttgart - Tyskland.
Social trygghet - Återbetalning av utgifter för medicinsk behandling som uppstått i en annan medlemsstat - Artikel 34 i förordning (EEG) nr 574/72 - Sjukförsäkringskassa som tillämpar ett förenklat förfarande som innebär att fakturerade mindre belopp återbetalas i sin helhet.
Mål C-193/03.

Rättsfallssamling 2004 I-09911

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2004:630

Arrêt de la Cour

Mål C-193/03

Betriebskrankenkasse der Robert Bosch GmbH

mot

Bundesrepublik Deutschland

(begäran om förhandsavgörande från Sozialgericht Stuttgart)

”Social trygghet – Återbetalning av utgifter för medicinsk behandling som uppstått i en annan medlemsstat – Artikel 34 i förordning (EEG) nr 574/72 – Sjukförsäkringskassa som tillämpar ett förenklat förfarande som innebär att fakturerade mindre belopp återbetalas i sin helhet”

Sammanfattning av domen

Social trygghet för migrerande arbetstagare – Sjukförsäkring – Återbetalning från en behörig medlemsstat av kostnader som har uppkommit i samband med vård som har utförts i en annan medlemsstat – Tillämpning av gällande taxor i bosättningsstaten – Artikel 34 i förordning nr 574/72 – En sjukförsäkringskassas praxis som innebär att utgifter för medicinsk behandling återbetalas i sin helhet när dessa utgifter inte överskrider ett visst belopp – Tillåtlighet

(Rådet förordning nr 574/72, artikel 34)

För det fall de formaliteter som under en vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten ger rätt till vårdförmåner som utges för den behöriga institutionens räkning av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten inte fullgjorts, föreskrivs det i artikel 34 i förordning nr 574/72 en möjlighet för en försäkrad att från den behöriga staten erhålla återbetalning för de utgifter som uppstått under vistelsen enligt den återbetalningstaxa som tillämpas av institutionen på vistelseorten. Denna bestämmelse skall tolkas så, att den inte utgör hinder för en sjukförsäkringskassas praxis, vid tillämpningen av nationella bestämmelser, som innebär att de försäkrades utgifter för medicinsk behandling som uppstått under vistelse i en annan medlemsstat återbetalas i sin helhet, när dessa utgifter inte överskrider ett visst belopp. Den omständigheten att utgifterna återbetalas i sin helhet är nämligen tillräcklig för att säkerställa att återbetalningsbeloppet till den försäkrade under alla omständigheter är likvärdigt med, om inte högre än, det belopp som denne skulle ha erhållit om återbetalningen hade skett på de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse.

(se punkterna 24, 27 och domslutet)







DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 14 oktober 2004(1)

Social trygghet – Återbetalning av utgifter för medicinsk behandling som uppstått i en annan medlemsstat – Artikel 34 i förordning (EEG) nr 574/72 – Sjukförsäkringskassa som tillämpar ett förenklat förfarande som innebär att fakturerade mindre belopp återbetalas i sin helhet

I mål C-193/03,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG,som framställts av Sozialgericht Stuttgart (Tyskland), genom beslut av den 19 mars 2003, som inkom till domstolen den 9 maj 2003, i målet mellan

Betriebskrankenkasse der Robert Bosch GmbH

mot

Bundesrepublik Deutschland,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen),



sammansatt av avdelningsordföranden A. Borg Barthet (referent) samt domarna J.-P. Puissochet och S. von Bahr,

generaladvokat: M. Poiares Maduro,
justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgivits av:

–
Bundesrepublik Deutschland, företrädd av Bundesversicherungsamt, genom K. Schmidt, i egenskap av ombud,

–
Europeiska gemenskapernas kommission, genom D. Martin och H. Kreppel, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förhandling och utan förslag till avgörande,

följande



Dom



1
Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 34 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva, område 5, volym 3, s. 13), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1399/1999 av den 29 april 1999 (EGT L 164, s. 1) (nedan kallad förordning nr 574/72).

2
Frågan har uppkommit i en tvist mellan Betriebkrankenkasse der Robert Bosch GmbH (nedan kallad R. Bosch) och Bundesversicherungsamt (nedan kallad BVA) avseende den sistnämnda partens beslut, genom vilket R. Bosch ålades att upphöra med en praxis som innebär att utgifter för medicinsk behandling som uppstått i en annan medlemsstat återbetalas i sin helhet när utgifterna inte överskrider 200 DEM.


Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

3
I artikel 34 under rubriken ”Återbetalning från den behöriga institutionen i en medlemsstat av utgifter under en persons vistelse i en annan medlemsstat” i förordning nr 574/72 föreskrivs följande:

”1.     Om det under en anställds eller en egenföretagares vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten inte är möjligt att fullgöra de formaliteter som föreskrivs i … artik[larna] 20.1, 20.4, 21, 23 och 31 [i förordning nr 574/72], skall hans utgifter på begäran återbetalas av den behöriga institutionen enligt den återbetalningstaxa som tillämpas av institutionen på vistelseorten.

2.       Institutionen på vistelseorten skall på den behöriga institutionens begäran lämna alla upplysningar som behövs om denna taxa.

Om institutionen på vistelseorten och den behöriga institutionen är bundna av en överenskommelse enligt vilken antingen ingen återbetalning skall ske eller ett schablonbelopp skall utges enligt … artiklar[na] 22.1 a i och 31 [i förordning nr 1408/71], skall institutionen på vistelseorten dessutom till den behöriga institutionen översända det belopp som skall återbetalas till personen i fråga enligt bestämmelserna i punkt 1 ovan.

…

4.       Trots punkt[erna] 1–3 kan den behöriga institutionen företa återbetalning av utgifter som har uppstått enligt de taxor som den tillämpar under förutsättning att det är möjligt att göra en återbetalning enligt dessa taxor, om de utgifter som skall återbetalas inte överstiger en nivå som har fastställts av den Administrativa kommissionen och den anställde eller egenföretagaren eller pensionären lämnar samtycke till att denna bestämmelse tillämpas. Under inga omständigheter får återbetalningsbeloppet överstiga de faktiska utgifterna.

5.      Om lagstiftningen i bosättningsstaten inte innehåller återbetalningssatser kan den behöriga institutionen företa återbetalning enligt bestämmelserna i punkt 4 utan att samtycke från den berörda personen krävs.”

4
Genom artikel 1 i beslut nr 176, som har fattats av Europeiska gemenskapernas administrativa kommission för social trygghet för migrerande arbetare den 24 juni 1999, om återbetalning som företas av den behöriga institutionen i en medlemsstat av utgifter som har uppstått under vistelse i en annan medlemsstat, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 34.4 i förordning nr 574/72 (EGT L 243, 2000, s. 42) fastställs det högsta belopp för de utgifter som avses i sistnämnda bestämmelse till 1 000 euro.

5
I artikel 22.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 2001/83, i dess lydelse enligt förordning nr 1399/1999 (nedan kallad förordning nr 1408/71) föreskrivs följande:

”1.     En anställd eller egenföretagare som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för att få förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, och

a)
vars hälsotillstånd kräver omedelbara förmåner under en vistelse inom en annan medlemsstats territorium

…

har rätt till följande förmåner:

i)
Vårdförmåner som utges för den behöriga institutionens räkning av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar som om han vore försäkrad där. Längden av den period under vilken förmåner utges skall dock bestämmas enligt den behöriga statens lagstiftning.

…”

6
I artikel 31 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

”En pensionär som har rätt till pension eller pensioner enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning och som har rätt till förmåner enligt en av dessa staters lagstiftning skall, tillsammans med sina familjemedlemmar som vistas inom en annan medlemsstat än den där de är bosatta, få följande förmåner:

a) Vårdförmåner som utges av institutionen på vistelseorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar på bekostnad av institutionen på den ort där pensionären är bosatt.

…”

Den nationella lagstiftningen

7
I 13 § tredje stycket i Fünftes Buch des Sozialgesetzbuches – Gezetzliche Krankenversicherung (del V i lagen om social trygghet – lagstadgat sjukförsäkringssystem, nedan kallad SGB V) föreskrivs följande, med undantag av de bestämmelser om återbetalning som vanligen tillämpas enligt denna lagstiftning:

”När en sjukförsäkringskassa inte kan tillhandahålla en brådskande förmån i tid eller när den felaktigt vägrar att tillhandahålla en förmån och därigenom orsakar en försäkrad, som själv betalar för denna förmån, kostnader, skall den återbetala beloppet till den försäkrade i den mån förmånen var nödvändig.”


Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

8
I egenskap av federal sjukförsäkringskassa kontrolleras R. Bosch av BVA.

9
Det framgår av handlingarna i målet och av de yttranden som inkommit till domstolen att R. Bosch, vid tillämpningen av de nationella bestämmelser genom vilka ansvar för vård regleras, har upprättat en praxis som innebär att de försäkrades utgifter återbetalas i sin helhet när de försäkrade har betalat ett belopp för vård under en vistelse i en annan medlemsstat som inte överskrider 200 DEM (nedan kallad den omtvistade praxisen).

10
Enligt R. Bosch är det mycket vanligt att försäkrade betalar direkt de utgifter för medicinsk behandling som uppstått under en vistelse i en annan medlemsstat. Det är nämligen vanligt att de handlingar som sjukförsäkringskassan utfärdar för att erhålla vård utomlands inte godtas av vårdinrättningarna eller att de försäkrade inte innehar dessa handlingar. Vid sådana förhållanden är det, med beaktande av behovet av ett förenklat administrativt förfarande och av ekonomiska hänsyn, motiverat att den behöriga institutionen, då det är fråga om små utgifter för medicinsk behandling, återbetalar dessa i sin helhet, i stället för att tillämpa de långdragna och komplicerade förfaranden som föreskrivs i artikel 34 i förordning nr 574/72 och som, enligt R. Boschs erfarenhet, är opraktiska att tillämpa.

11
BVA ålade, genom beslut av den 31 januari 2001, R. Bosch att upphöra med den omtvistade praxisen, som den ansåg stod i strid med artikel 34.4 i ovannämnda förordning.

12
R. Bosch har i sin talan avseende detta beslut gjort gällande att det gjorts en oriktig bedömning och att proportionalitetsprincipen har åsidosatts.

13
Sozialgericht Stuttgart förefaller anse att den omtvistade praxisen verkligen medför fördelar med avseende på effektivitet, att den möjliggör besparingar och att den är till nytta för de försäkrade, vilka gottgörs snabbare. Denna domstol har dessutom angett att artikel 34.4 i förordning nr 574/72 och de beslut vilka antagits på grundval av denna bestämmelse, genom vilka det högsta belopp vid vilket de behöriga institutionerna, under vissa omständigheter, får tillämpa sina egna återbetalningstaxor i stället för de taxor som tillämpas av institutionen på vistelseorten fastställts till 500 euro och därefter till 1000 euro, ger uttryck för hänsynstaganden som liknar dem som ligger till grund för den omtvistade praxisen.

14
Det är under dessa omständigheter som Sozialgericht Stuttgart har beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Utgör artikel 34 i förordning (EEG) nr 574/72 hinder för en praxis vid tillämpningen av 13 § tredje stycket SG V som innebär att försäkringsinstitutionen, i enlighet med andra analoga bestämmelser som gäller för små belopp, återbetalar schablonmässiga belopp för utgifter för medicinsk behandling som uppstått i en annan medlemsstat?”


Besvarande av tolkningsfrågan

15
Såsom framgår av punkt 9 i förevarande dom, innebär den omtvistade praxis som avses i det beslut som ifrågasatts i tvisten vid den nationella domstolen att den försäkrades utgifter för medicinsk behandling som uppstått under vistelse i en annan medlemsstat återbetalas i sin helhet när dessa utgifter inte överskrider ett belopp på 200 DEM.

16
Den nationella domstolen har följaktligen ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 34 i förordning nr 574/72 skall tolkas så, att den utgör hinder för att en sjukförsäkringskassas praxis vid tillämpningen av nationella bestämmelser som innebär att de försäkrades utgifter för medicinsk behandling som uppstått under en vistelse i en annan medlemsstat återbetalas i sin helhet när dessa utgifter inte överskrider ett belopp på 200 DEM.

17
För att besvara den sålunda omformulerade frågan, skall det betonas att de bestämmelser om återbetalning som föreskrivs i artikel 34 i förordning nr 574/72 skall tillämpas när det under en vistelse i en annan medlemsstat inte var möjligt att fullgöra de formaliteter som föreskrivs i artiklarna 20.1, 20.4, 21, 23 och 31 i förordningen, vilket framgår av artikel 34.1 i förordningen.

18
Det skall även erinras om att det är genom att fullgöra dessa formaliteter som en försäkrad vanligtvis under en vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten, vid de förhållanden som föreskrivs i artiklarna 22 och 31 i förordning nr 1408/71, kan erhålla vårdförmåner som utges för den behöriga institutionens räkning av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar som om han vore försäkrad där.

19
Såsom domstolen tidigare har fastslagit, har de rättigheter som försäkrade har enligt sistnämnda bestämmelser till syfte att bidra till att underlätta den fria rörligheten för försäkrade (se dom av den 12 juli 2001 i mål C-368/98, Vanbraekel m.fl., REG 2001, s. I-5363, punkt 32, av den 25 februari 2003 i mål C-326/00, IKA, REG 2003, s. I-1703, punkterna 38 och 51, och av den 23 oktober 2003 i mål C-56/01, Inizan, REG 2003, s. I-0000, punkt 21).

20
Detsamma gäller följaktligen för de bestämmelser om återbetalning som föreskrivs i artikel 34 i förordning nr 574/72, vilka endast skall tillämpas i andra hand, när de vårdförmåner som garanteras genom artiklarna 22 och 31 i förordning nr 1408/71 inte kan erhållas på grund av att de föreskrivna formaliteterna inte har fullgjorts. De förstnämnda bestämmelserna har nämligen till syfte att säkerställa att den rätt till återbetalning för vård som föreskrivs i sistnämnda bestämmelser inte är beroende av att vissa rena formkrav är uppfyllda.

21
Domstolen har dessutom med avseende på artikel 22 i förordning nr 1408/71 preciserat att en sådan bestämmelse inte har till syfte att reglera medlemsstaternas återbetalning av kostnader som har uppkommit i samband med vård som har utförts i en annan medlemsstat och därför inte heller på något sätt hindrar att medlemsstaterna ersätter kostnaderna enligt gällande taxor i den medlemsstat där personen är försäkrad, när det i lagstiftningen i den medlemsstat där personen är försäkrad föreskrivs en sådan återbetalning och de taxor som skall tillämpas med stöd av denna lagstiftning visar sig vara förmånligare än de taxor som används i den medlemsstat där vården har utförts (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Vanbraekel m.fl., punkt 36).

22
Samma tillvägagångssätt skall tillämpas med avseende på en bestämmelse som, i likhet med artikel 34 i förordning nr 574/72 i det hänseende som avses i punkt 20 i förevarande dom, endast har till syfte att inrätta ett alternativt system för återbetalning vilket skall tillämpas när en försäkrad inte kunnat få vårdförmåner direkt från institutionen på vistelseorten för den behöriga institutionens räkning i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 22.1 a i och 31 i förordning nr 1408/71.

23
Såsom framgår av punkt 9 i förevarande dom innebär den omtvistade praxisen att en försäkrads utgifter för medicinsk behandling som uppstått under dennes vistelse i en annan medlemsstat återbetalas i sin helhet med stöd av den nationella rätten, när utgifterna inte överskrider 200 DEM.

24
Vid dessa förhållanden är den omständigheten att utgifterna återbetalas i sin helhet tillräcklig för att säkerställa att återbetalningsbeloppet till den försäkrade under alla omständigheter är likvärdigt med, om inte högre än, det belopp som denne skulle ha erhållit om återbetalningen hade skett på de villkor som föreskrivs i artikel 34 i förordning nr 574/72.

25
Därav följer att sistnämnda bestämmelse inte utgör hinder för en praxis som, i likhet med den omtvistade praxisen, säkerställer en återbetalning av den försäkrades samtliga utgifter för medicinsk behandling.

26
Frågan huruvida en sådan praxis kan vara grundad på de tillämpliga nationella bestämmelserna omfattas inte av domstolens behörighet.

27
Av vad som anförts följer att tolkningsfrågan skall besvaras så, att artikel 34 i förordning nr 574/72 skall tolkas så, att den inte utgör hinder för en sjukförsäkringskassas praxis vid tillämpningen av nationella bestämmelser och som innebär att de försäkrades utgifter för medicinsk behandling som uppstått under en vistelse i en annan medlemsstat återbetalas i sin helhet, när dessa inte överskrider ett belopp på 200 DEM.


Rättegångskostnader

28
Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande dom:

Artikel 34 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1399/1999 av den 29 april 1999 skall tolkas så, att den inte utgör hinder för en sjukförsäkringskassas praxis, vid tillämpningen av nationella bestämmelser, som innebär att de försäkrades utgifter för medicinsk behandling som uppstått under vistelse i en annan medlemsstat återbetalas i sin helhet, när dessa utgifter inte överskrider ett belopp på 200 DEM.

Underskrifter

1 –
Rättegångsspråk: tyska.
Top