61993C0439

Inledning

1 Enligt artikel 5 punkt 5 i Brysselkonventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område kan talan mot en person som har sitt hemvist i en konventionsstat väckas i en annan konventionsstat, vid domstolen i den ort där verksamheten är belägen i fråga om tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller liknande.

Den fråga som domstolen skall ta ställning till i denna begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation i Paris, är om käranden bara kan använda sig av denna särskilda behörighetsregel när tvisten rör en förpliktelse som skall uppfyllas i den stat där filialen, agenturen eller den liknande verksamheten är belägen.

En sådan geografisk begränsning framgår inte av bestämmelsens ordalydelse. Ett uttalande i domstolens dom av den 22 november 1978 i mål 33/78, Somafer(1), kan emellertid tolkas så att det föreligger en sådan begränsning av bestämmelsens tillämpningsområde.

Bakgrund

2 År 1985 fick det franska aktiebolaget Campenon Bernard i uppdrag av ministeriet för offentliga arbeten i Kuwait att bygga en motorväg mellan hamnen i Kuwait City och den irakiska gränsen. Det stål som skulle användas till armering av betongen skulle enligt byggherrens specifikationer uppfylla kraven i en amerikansk teknisk norm, kallad ASTM A 615.

Campenon Bernard beställde stålet av det franska bolaget Fercometal som i sin tur gav ordern till en spansk underleverantör.

För att säkerställa att stålet svarade mot byggherrens specifikationer vände sig Campenon Bernard till det engelska bolaget The Lloyd's Register of Shipping's kontor i Paris (nedan kallat "Lloyd's Register") som i avtal av den 3 december 1985, som skickades till Campenon Bernard i brev av den 9 december 1985, åtog sig att kontrollera att stålet överensstämde med den föreskrivna normen. Kontrollen skulle enligt avtalet utföras hos den spanska underleverantören av Lloyd's Registers spanska filial och betalningen skulle ske i pesetas.

Efter att Lloyd's Registers spanska kontor den 17 och 24 januari 1986 hade utfärdat intygen om stålets överensstämmelse med de tekniska normerna betalade Campenon Bernard köpesumman till Fercometal och lät transportera stålet till Kuwait.

I maj 1986 avvisade emellertid byggherren i Kuwait stålet på grund av att det avvek från den begärda normen.

Campenon Bernard väckte härefter talan vid Tribunal de commerce de Paris mot Lloyd's Register representerat av dess Pariskontor med yrkande om skadestånd.

3 Inför Tribunal de commerce de Paris och senare inför Cour d'appel de Paris har Lloyd's Register hävdat att talan bör avvisas med hänvisning till att Brysselkonventionens artikel 5 punkt 5 inte ger franska domstolar behörighet att avgöra målet. I samband med Cour de cassations prövning av Lloyd's Register överklagande av Cour d'appel de Paris dom av den 5 juni 1991 har Cour de cassation ställt följande fråga till domstolen:

"[M]ed hänsyn till bestämmelserna i artikel 5 punkt 1 i Brysselkonventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område, förutsätter begreppet 'tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial' som finns i artikel 5 punkt 1 i samma konvention, med nödvändighet att de förpliktelser som talan avser och som filialen har åtagit sig för sitt bolags huvudkontors räkning, har uppfyllts eller skall uppfyllas i den konventionsstat där filialen är belägen?"

Brysselkonventionen

4 Huvudregeln om domstols behörighet finns i Brysselkonventionens artikel 2, första stycket, som föreskriver att

"om inte annat föreskrivs i denna konvention, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väcks vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap."

5 Artikel 5 i konventionens avdelning II avsnitt 2, med överskriften särskilda behörighetsregler, räknar upp en rad särskilda fall då en kärande kan välja att i stället vända sig till en annan domstol:

"Artikel 5:

Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat:

1) om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas;

...

2) ...

3) om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade;

4) ...

5) i fråga om tvist som hänför sig till verksamhet vid en filial, agentur eller liknande, vid domstolen i den ort där denna är belägen;

6) ...

7) ..."

6 Cour de cassation hänvisar i sitt beslut om begäran om förhandsavgörande till den ovan nämnda domen i mål 33/78, Somafer. I denna förklarade domstolen att

"när det i artikel 5 räknas upp en rad domstolar som en kärande kan välja att vända sig till beror det på hänsynen till en ändamålsenlig prövning av saken eftersom det i vissa väl avgränsade fall finns ett särskilt nära samband mellan en tvist och den domstol där talan kan väckas;

med beaktande av att en ökning av det antal domstolar som kan avgöra en och samma tvist inte främjar rättssäkerheten och ett effektivt domstolsskydd inom alla de områden som utgör gemenskapen är det i överensstämmelse med konventionens syfte att undvika en extensiv tolkning som skapar ytterligare undantag från huvudregeln om domstols behörighet i artikel 2" (punkt 7),

och

"Räckvidden och gränserna för den frihet som käranden ges genom artikel 5 punkt 5 beror på en bedömning av särskilda faktorer - vare sig det är förhållandet mellan bolagets huvudkontor och dess filialer, agenturer eller liknande eller förhållandet mellan en av de sistnämnda enheterna och tredjeman - som skapar den särskilda anknytningen som är skälet till att käranden kan välja att utnyttja undantaget i förhållande till artikel 2"(punkt 8).

Domstolen förklarade vidare att:

"denna särskilda anknytning avser för det första de yttre kännetecken som skall framträda på ett sådant sätt att det utan svårigheter kan fastställas att det är fråga om en filial, en agentur eller liknande, för det andra sambandet mellan den på så sätt belägna enheten och föremålet för tvisten mot bolagets huvudkontor som är etablerat i en annan konventionsstat" (punkt 11).

I det mål som nu föreligger för prövning är det domstolens definition av begreppet "verksamheten" vid en filial, agentur eller liknande som påkallar uppmärksamhet. I detta hänseende sägs det i domen Somafer att:

"begreppet verksamheten omfattar dels tvister om rättigheter och förpliktelser inom eller utanför ett avtalsförhållande som hör till den egentliga förvaltningen av den ifrågavarande agenturen, filialen eller liknande, såsom tvister som rör hyra av den fastighet på vilken dessa enheter är etablerade eller anställning av den personal som arbetar på platsen;

dels omfattar begreppet tvister som rör de förpliktelser som det ovan beskrivna verksamhetscentrumet har åtagit sig för bolagets huvudkontors räkning och som skall uppfyllas i den konventionsstat där detta centrum är etablerat samt tvister som rör utomobligatoriska förpliktelser som är en följd av den uppgift som den ifrågavarande filialen, agenturen eller liknande, i ovan angivna betydelse, har åtagit sig på den plats där denna är lokaliserad för bolagets huvudkontors räkning" (punkt 13, min kursivering).

7 Domstolens förklaring att begreppet verksamheten också omfattar de förpliktelser som filialen, agenturen eller liknande har åtagit sig för bolagets huvudkontors räkning har givit upphov till kritiska kommentarer såväl i doktrinen(2) som i generaladvokat Sir Gordon Slynns förslag till avgörande i mål 218/86, Schotte(3), med anledning av tillägget "som skall uppfyllas i den konventionsstat där detta centrum är etablerat".

Förfarandet vid domstolen

8 I de skriftliga yttranden som ingivits till domstolen har såväl Campenon Bernard, Förenade kungariket och den grekiska regeringen anslutit sig till denna kritik.

Det betonas i dessa yttranden att ordalydelsen av artikel 5 punkt 5 inte innehåller någon geografisk begränsning av uttrycket "verksamheten" som är ett rent ekonomiskt begrepp.

För det fall artikel 5 punkt 5 bara skulle tillämpas på tvister om förpliktelser som skall uppfyllas i den stat där filialen, agenturen eller liknande är belägen, skulle bestämmelsens självständiga praktiska betydelse dessutom vara oerhört liten. Enligt artikel 5 punkt 1 är domstolen i den ort där uppfyllelsen av förpliktelsen sker behörig om talan avser avtal, och enligt artikel 5 punkt 3 är domstolen på den ort där skadan inträffade behörig om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden. Med en sådan begränsning skulle artikel 5 punkt 5 i realiteten reduceras till att omfatta de tillfällen då man kan välja domsaga inom den enskilda konventionsstaten, vilket inte kan ha varit meningen med bestämmelsen.

Dessutom syftar bestämmelsen i artikel 5 punkt 5 till att skydda tredjeman som ingår avtal med bolagets filial eller agentur och hänsynen till denna tredjeman är densamma oavsett var avtalet skall uppfyllas.

Slutligen påpekar Förenade kungariket att konventionens artikel 8, andra stycket, (försäkringstvister) och artikel 13, andra stycket, (vissa konsumenttvister) nästan har samma ordalydelse som bestämmelsen i artikel 5 punkt 5. Bestämmelserna ska därför tolkas på samma sätt enligt Förenade kungariket(4). Den praktiska verkan av artikel 8, andra stycket, och artikel 13, andra stycket, skulle emellertid bli våldsamt reducerad, om dessa bestämmelser skulle tolkas med den inskränkning som gjordes av artikel 5 punkt 5 i domen Somafer.

9 Den franska regeringen tar i sitt yttrande avstånd från en bokstavstolkning av Somafer-domens krav. I synnerhet med hänvisning till domstolens senare dom i mål 218/86, Schotte(5), förespråkar denna regering en lösning enligt vilken det bör ställas krav på ett verkligt samband mellan tvisten och den stat där den skall avgöras, på så sätt att åtminstone en av avtalets delar skall uppfyllas i denna stat.

10 Lloyd's Register har i sitt yttrande uppmanat domstolen att fullständigt upprätthålla den geografiska begränsning som gjordes av tillämpningen av artikel 5 punkt 5 i domen Somafer och hänvisar härvid bland annat till att bakgrunden till bestämmelsen är praktiska processuella hänsynstaganden för att tvister skall avgöras, så att säga, på stället. Generaladvokat Reischal tolkar också i sitt förslag till avgörande i mål 139/80, Blanckaert & Willems(6), domen Somafer på så sätt att:

"Det kan för det andra utläsas av den omnämnda domen att det för att kunna tillämpa artikel 5 punkt 5 i konventionen inte är tillräckligt att det föreligger vissa begränsningar i en representants självständighet och vissa möjligheter för bolagets huvudkontor till påverkan. När det rör sig om en agentur ska det snarare krävas att det faktiskt är fråga om en slags decentraliserad verksamhet som i allt väsentligt har befogenhet att liksom bolagets huvudkontor driva en affärsverksamhet, som dock naturligtvis är begränsad till den medlemsstats territorium där den befinner sig. Detta krävs enligt min mening med hänsyn till det som sagts ovan, i synnerhet formuleringen 'centrum för affärsverksamheten'" (min kursivering).

Enligt Lloyd's Registers uppfattning innebär inte detta krav angående uppfyllelseorten att det har skett någon inskränkning av bestämmelsen som är oförenlig med dess ordalydelse.

Ställningstaganden

11 Enligt en fast rättspraxis skall konventionens särskilda behörighetsregler - som ju utgör undantag från huvudregeln i artikel 2, andra stycket, om att talan skall väckas vid den domstol där svaranden har hemvist - tolkas restriktivt(7).

12 Det kan vid första anblicken vara osäkert vilken vikt man i relation till mål som det föreliggande ska tillmäta uttalanden i domen Somafer, i fråga om begreppet verksamheten.

För det första innehåller uttalandet i punkt 13 en angivelse av vad som omfattas av begreppet verksamheten, men det anges inte alls vad som inte omfattas av detta begrepp, jämför uttrycken "begreppet verksamheten omfattar dels" och "dels omfattar begreppet också". Domstolen hade då inte heller någon anledning att ta ställning till frågan om möjligheten att geografiskt begränsa tillämpningen av artikel 5 punkt 5. Den tvist som målet i den hänskjutande domstolen handlade om rörde nämligen en situation som i vilket fall som helst skulle omfattas av bestämmelsen, även om en sådan begränsning skulle gälla, och att döma av parternas yttranden såsom de återgivits, diskuterades inte ens frågan om en geografisk begränsning.

Vidare bör det påpekas att domstolens uttalanden om att begreppet verksamheten också omfattar "tvister som rör de förpliktelser som det ovan beskrivna centrumet för affärsverksamheten har åtagit sig för bolagets huvudkontors räkning och som skall uppfyllas i den konventionsstat där detta centrum är etablerat" har karaktär av ett obiter dictum. Det var nämligen inte en sådan tvist målet rörde sig om, utan en tvist "rörande utomobligatoriska förpliktelser som är en följd av den uppgift som den ifrågavarande filialen, agenturen eller liknande, i ovan angiven betydelse, har åtagit sig på den plats där denna är etablerad för bolagets huvudkontors räkning".

Det hänvisas till punkt 2 i domen enligt vilken målet angick frågan om behörigheten för den tyska domstolen:

"att avgöra en talan som ett tyskt bolag har väckt mot ett på franskt område beläget franskt bolag som emellertid har ett kontor eller kontaktställe på Förbundsrepubliken Tysklands område vilket på bolagets brevpapper benämns 'Vertretung für Deutschland', då det tyska bolaget har yrkat ersättning för de utgifter som det har utgivit för att skydda sina gasledningar mot en eventuell skada till följd av sprängningsarbeten som det franska bolaget utfört i närheten på uppdrag av Saarland".

Det är således nära till hands att anta att domstolen inte genom sitt uttalande tagit ställning till frågan om tillämpningen av artikel 5 punkt 5 i ett fall som det föreliggande.

13 Motsvarande bedömning kan göras beträffande mål 139/80, Blanckaert & Willems(8). Det handlade om en tysk domstols behörighet att avgöra en tvist som rörde svarandens representation i Rhein-Ruhr/Eifel/Süd-Westfalen. Generaladvokaten Reischls anmärkning(9) enligt vilken verksamheten naturligtvis skall vara begränsad till konventionsstatens territorium förekom således i ett sammanhang där det inte var nödvändigt att bedöma konsekvenserna av en motsatt ståndpunkt.

14 I dom av den 9 december 1987 mål 218/86, Schotte(10), uttalar sig inte domstolen om frågan huruvida det borde gälla en geografisk begränsning av tillämpningen av artikel 5 punkt 5 vilken såsom ovan nämnts(11) behandlades av generaladvokat Sir Gordon Slynn. Det hade inte framställts någon begäran om förhandsavgörande av denna fråga, men det framgick klart av målet att de parfymsprayflaskor som målet handlade om inte skulle levereras i den konventionsstat där filialen, agenturen eller liknande var belägen (Tyskland) utan i den konventionsstat där svarandens huvudkontor var beläget (Frankrike).

I denna dom fastslog domstolen att artikel 5 punkt 5 kunde tillämpas i en situation "där två bolag har samma namn och en gemensam ledning och ett av dem gör upp en affär för det andra bolagets räkning och således uppträder som detta bolags företrädare i affärsmässigt hänseende utan att vara beroende av det som en filial eller agentur" (punkt 13).

Det betonas vidare i domen att det tyska bolaget inte bara "var med under förhandlingarna och avslutade avtalen, utan också tog sig an att uppfylla avtalet dels med hänsyn till det korrekta utförandet av leveranser, dels med hänsyn till betalningen" (punkt 14).

Tvisten rörde "uppfyllelsen av bestämda avtal om leverans av vissa sprayflaskor ... till det franska bolaget".

Domstolen nämner således uttryckligen att det var fråga om leverans till en firma i Frankrike utan att nämna frågan om en geografisk begränsning vid tillämpningen av artikel 5 punkt 5 i ett fall där denna begränsning möjligtvis kunde ha lett till ett motsatt resultat(12).

15 Jag kan definitivt inte ansluta mig till Förenade kungarikets(13) synpunkt att man ska tolka de likalydande bestämmelserna i artikel 5 punkt 5 å ena sidan och artikel 8, andra stycket, och artikel 13, andra stycket, å den andra sidan, på samma sätt(14). Enligt min mening försvagas detta argument nämligen avsevärt av det särskilda syftet med de två sistnämnda bestämmelserna, vilket är att skydda försäkringstagaren (artikel 8, andra stycket) respektive konsumenten (artikel 13, andra stycket) vilka per definition är de svagare parterna i de ifrågavarande avtalsförhållandena. Härtill kommer den betydande skillnad som ligger i det faktum att artikel 5 punkt 5 tillämpas när svaranden har hemvist inom en konventionsstats område medan artikel 8, andra stycket, och artikel 13, andra stycket, uttryckligen handlar om situationer där försäkringsgivaren eller konsumentens medkontrahent inte har hemvist inom konventionsstatens område. Att de nämnda bestämmelserna knappast skulle kunna tillämpas med en geografisk begränsning som den omtvistade i föreliggande fall håller jag naturligtvis med om. Men detta leder inte till att man därav omedelbart kan dra slutsatsen att begränsningen inte kan upprätthållas så vitt avser artikel 5 punkt 5.

16 Däremot skall det läggas avgörande vikt vid att artikel 5 punkt 5 praktiskt taget skulle sakna självständig betydelse om den endast skulle tillämpas på tvister om förpliktelser som skall uppfyllas i den konventionsstat där filialen, agenturen eller liknande är belägen. Domstolen i den ort där förpliktelsen skall uppfyllas är ju redan behörig i avtalsförhållanden enligt artikel 5 punkt 1 och domstolen på den ort där skadan inträffade är redan behörig om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, enligt artikel 5 punkt 3. Såsom Campenon Bernard, Förenade kungariket, den grekiska regeringen och kommissionen har påpekat skulle artikel 5 punkt 5 med en sådan begränsning i realiteten bli begränsad till situationer då man kan välja domsaga inom den enskilda konventionsstaten.

17 För det fall en geografisk begränsning generellt skulle tolkas in i det ekonomiska begreppet verksamheten i artikel 5 punkt 5 skulle det också kunna medföra betydande tolkningssvårigheter och en därav följande rättsosäkerhet. Är det till exempel uteslutet att tillämpa bestämmelsen om en - en enda - del av avtalet skall uppfyllas utanför konventionsstaten? Den franska regeringens förslag enligt vilket man ska kräva att minst en av avtalets delar skall uppfyllas inom konventionsstaten ger upphov till samma svårigheter, om än av motsatt slag. Kan man till exempel ställa krav på att denna avtalsdel skall vara väsentlig? Skall medkontrahenten kunna undandra sig rättsföljder genom att till exempel låta vissa delar av den förpliktelse han har åtagit sig uppfyllas utanför konventionsstaten genom att avtala med till exempel en underleverantör och skall det ha betydelse om det har avtalats huruvida det kan användas (en bestämd) underleverantör vid uppfyllelse av förpliktelsen? Vilken skillnad kommer kriteriet att medföra för det fall det är fråga om leverans av varor eller leverans av tjänster?

Istället för att skapa klarhet ger en geografisk begränsning som den omtvistade upphov till en rad problem och medför således rättsosäkerhet.

18 Dessutom tjänar artikel 5 punkt 5 två syften:

- Dels att underlätta för käranden att väcka talan vid de tillfällen då "det föreligger ett verksamhetscentrum som utåt sett, på ett varaktigt sätt, uppträder som bolagets representant och som har en ledning och materiell utrustning som gör det möjligt för detta att förhandla med utomstående personer på så sätt att dessa inte behöver vända sig direkt till bolagets huvudkontor - trots att de vet att en juridisk bindning eventuellt kan uppstå gentemot bolagets huvudkontor, vars säte är beläget i en annan konventionsstat - utan kan ingå avtal på platsen för det verksamhetscentrum som utgör en representation" (domen Somafer, punkt 12).

- Dels såsom nämnts i Förenade kungarikets yttrande att närma den just beskrivna situationen till utgångspunkten i artikel 2, andra stycket, om behörighet för domstolen som är belägen där svaranden har hemvist. För representationer som de som uppräknas i artikel 5 punkt 5 - icke-juridiska personer - existerar nämligen, per definition, inte en sådan domstol vars behörighet bestäms på grundval av hemvist.

Artikel 5 punkt 5 bör således enligt min mening tolkas i överensstämmelse med sin klara ordalydelse, vilken inte innehåller någon geografisk begränsning.

Förslag till avgörande

19 På grundval av det hittills sagda föreslår jag domstolen att besvara den fråga som ställts enligt följande:

"Begreppet 'tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller liknande' i artikel 5 punkt 5 i konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område, innebär inget krav på att de förpliktelser en filial m.m. har åtagit sig för bolagets huvudkontors räkning skall uppfyllas i den konventionsstat där filialen m.m. är belägen."

(1) - Rec. s. 2183

(2) - Se Gothot et Holleaux: La Convention de Bruxelles, 1985, s. 56. Dicey and Morris: On the Conflict of Laws, London 1987, s. 348. Se också: H. Tebbens: Compétence judiciaire et exécution des jugements en Europe, Butterworths, 1993, s. 99.

(3) - Dom av den 9 december 1987, (218/86, Rec. s. 4905).

(4) - Se också generaladvokat Darmons förslag till avgörande i mål C-89/91, Shearson Lehman Hutton, dom av den 19 januari 1993, (C-89/91, Rec. s. I-139).

(5) - Se den ovan nämnda fotnoten 3.

(6) - Dom av den 18 mars 1981 (139/80, Rec. s. 819).

(7) - Se till exempel dom av den 27 september 1988, Kalfelis (189/87, Rec. s. 5565, punkt 19) och dom av den 17 juni 1992, Handte (C-26/91, Rec. s. I-3967, punkt 14).

(8) - Se fotnot 6.

(9) - Se punkt 10 i detta förslag.

(10) - Rec. s. 4905, se fotnot 3.

(11) - Se punkt 7 i detta förslag.

(12) - I dom av den 6 oktober 1976, De Bloos, (14/76, Rec. s. 1497) tillämpades inte artikel 5 punkt 5 på grund av andra orsaker och frågan berördes därför inte.

(13) - Se punkt 8 i förslaget.

(14) - Bestämmelserna lyder: Artikel 8, andra stycket: "En försäkringsgivare, som inte har hemvist i någon konventionsstat men som har en filial, agentur eller liknande i en sådan stat, skall i fråga om tvister som hänför sig till verksamheten vid denna anses ha hemvist i den staten." Artikel 13, andra stycket: "Om konsumentens avtalspart inte har hemvist i en konventionsstat men har en filial, agentur eller liknande i en sådan stat, skall han anses ha hemvist i den staten såvitt avser tvister som hänför sig till denna verksamhet."