19.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 458/1

Föredragande:

Georgios Dassis

1.1

Den sociala dialogen på EU-nivå är ett inneboende inslag i det europeiska projektet och i politiken och åtgärderna för att komma ut ur krisen och för tillväxt och sysselsättning, vilka måste bygga på den rikhaltiga sociala dialogen på alla nivåer: nationell nivå, branschnivå, regional och lokal nivå samt företagsnivå.

1.2

I den sociala dialogen ingår två parter – arbetsmarknadens parter – och den kompletteras med trepartsöverläggningar med de europeiska politiska institutionerna och organen samt olika former av samråd på europeisk och nationell nivå.

1.3

Man bör göra en tydlig åtskillnad mellan social dialog, som är ämnet för detta yttrande, och civil dialog: De existerar sida vid sida. De kan inte slås samman, med tanke på att fördraget på EU-nivå fastställer den sociala dialogens deltagare, befogenheter och förfaranden genom att arbetsmarknadens parter praktiskt taget ges en roll som lagstiftare på området för arbetsvillkor i vid bemärkelse, men de får inte heller avskiljas helt från varandra. De europeiska arbetsmarknadsparterna har på egen hand redan utvidgat sitt insatsområde genom en öppen hållning, och de vidtar specifika åtgärder tillsammans med vissa europeiska sammanslutningar och icke-statliga organisationer.

1.4

Arbetsmarknadens parter måste fortsätta att stärka sin autonomi och sin kollektivförhandlingsförmåga. Deras gemensamma förklaring om styrning från oktober 2013 (1) måste beaktas av EU-institutionerna. Dessa, särskilt kommissionen, måste underlätta den europeiska sociala dialogen och stödja det konkreta genomförandet av resultaten av dialogen på både branschövergripande nivå och branschnivå.

1.5

Arbetsmarknadens parter måste även göra tillämpningen av deras autonoma avtal effektivare, så att de täcker alla länder och alla arbetstagare och alla företag i EU garanteras en korrekt tillämpning av de rättigheter som fastställs i dessa avtal, i enlighet med nationell lagstiftning och praxis.

1.6

Komplexiteten och omfattningen av de utmaningar som uppstått till följd av krisen och de ekonomiska och sociala omvandlingarna gör det ibland nödvändigt att samarbeta med andra representativa aktörer i det civila samhället, med iakttagande av respektive aktörs ansvars- och befogenhetsområden.

2.1

Fackföreningarnas och arbetsgivarorganisationernas engagemang för det europeiska projektet uppstod inte av nödtvång utan – oberoende av alla meningsskiljaktigheter – av övertygelsen om att Europeiska gemenskapen var det enda sättet att förena våra folk i fred, demokrati, ekonomisk tillväxt och sociala framsteg. Arbetsmarknadsparternas hittillsvarande deltagande i utvecklingen av det europeiska projektet, från EKSG till EMU, präglas således av detta grundläggande engagemang och visar på den avgörande roll som arbetsgivarorganisationerna och fackföreningarna har spelat och måste fortsätta att spela i den aktuella situationen när det gäller EMU i syfte att ta itu med krisens konjunkturutmaningar och strukturomvandlingarna i våra länder. I detta sammanhang måste EMU trygga en ekonomisk och social återhämtning i alla EU-länder som är hållbar och skapar arbetstillfällen av hög kvalitet. Alla aktörer måste involveras inom sina ansvarsområden. Inom den sociala dialogens europeiska dimension måste man även beakta globaliseringen och ge EU möjlighet att medverka till en nödvändig global reglering för att, såsom EESK tillkännagav i sitt yttrande från maj 2007 (2), ge ”globaliseringen och den europeiska integrationen ett mänskligt ansikte” så att de blir ”angelägenheter som rör medborgarna och det organiserade civila samhället”.

2.2

Inom ramen för sina specifika erfarenheter bevisade EKSG:s rådgivande kommitté sin effektivitet när det gäller alla aspekter av intresse för industriidkarna och arbetstagarna, dvs. industripolitik, marknadsutveckling, mekanismer för sociala insatser samt teknisk och social forskning. Det var således lämpligt att i fördragen bibehålla dels bestämmelser om industripolitiken, dels instrument för sociala överläggningar, och de bör vidareutvecklas. Således kan ett instrument som EESK spela en viktig stödjande och föregripande roll inom sina ansvarsområden, såsom kommittén gjorde med sitt yttrande om gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter (1989) (3).

2.3

Det var 1985, i och med inledandet av en social tvåpartsdialog med stöd av kommissionens ordförande Jacques Delors, som den sociala dialogen på gemenskapsnivå utvecklades till ett verkligt europeiskt förhandlingsområde.

2.4

Arbetsmarknadens parter tog ett grundläggande steg framåt genom sitt avtal av den 31 oktober 1991 som skulle komma att införlivas i det sociala protokollet till Maastrichtfördraget (4). De bekräftade sin vilja att delta i den sociala styrningen av EU genom att själva med hjälp av förhandlingar ta del i regleringen, som ett komplement till lagstiftningsdimensionen.

2.5

Subsidiaritet: Enligt subsidiaritetsprincipen i sedvanlig bemärkelse förbehålls den högre nivån – EU – de åtgärder som den lägre nivån – medlemsstaterna – inte skulle kunna genomföra lika effektivt (artikel 5 i EU-fördraget). Emellertid kan den praxis som består i att tillerkänna arbetsmarknadens parter befogenhet att själva inom ramen för den sociala dialogen lösa de problem för vilka de har behörighet betraktas som en annan typ av tillämpning av subsidiaritetsprincipen (5). De europeiska arbetsmarknadsparterna ges uttryckligen denna befogenhet i artiklarna 154 och 155 i EUF-fördraget. Under förutsättning att de regelbundet ger konkreta resultat och att de ges lämplig publicitet kan sådana bestämmelser som för beslutsfattandet närmare medborgarna bidra till att mer allmänt främja det organiserade civila samhällets roll och motverka den dåliga image som ”avlägsen makt” som EU och dess institutioner har bland medborgarna.

3.1

Den ekonomiska och finansiella kris som flertalet EU-länder genomgår gör att man tenderar att koncentrera strävan efter konkurrenskraft på de omedelbara produktionskostnaderna (lönekostnader, råvarukostnader osv.), trots att Europa borde ta krafttag för att nå en spetsposition när det gäller konkurrenskraft som inte rör de omedelbara kostnaderna: produkternas och tjänsternas kvalitet, forskning och innovation, kvaliteten på arbetet och arbetsmarknadsrelationerna, arbetets organisation och socialt ansvar, utbildning osv.

3.2

För att övervinna krisen och återvinna medborgarnas förtroende är det dags att verkligen stimulera ekonomin genom offentliga, privata och sociala investeringar (se EESK:s yttrande (6)) på både europeisk och nationell nivå för en hållbar och innovativ utveckling som skapar arbetstillfällen av hög kvalitet och sociala framsteg samt för att trygga sunda och hållbara makroekonomiska villkor.

3.3

I oktober 2013 antog de europeiska arbetsmarknadsparterna de tio principer som ligger till grund för deras deltagande i EU:s ekonomiska styrning (7). Den andra principen lyder som följer: ”Social dialog och välutvecklade arbetsmarknadsrelationer på alla nivåer är ett centralt inslag i den europeiska sociala modellen och den demokratiska styrningen. Ett lämpligt deltagande av arbetsmarknadens parter i den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken är således av avgörande betydelse.”

3.4

I den femte principen framhåller arbetsmarknadens parter att ”social dialog kan utgöra en drivkraft för lyckade ekonomiska och sociala reformer. Arbetsmarknadens parter kan bidra till att öka medvetenheten om konsekvenserna av de ekonomiska och sociala omvandlingarna för de sociala systemen och arbetsmarknaderna. De kan även spela en viktig roll när det gäller att skapa villkor som stimulerar skapandet av arbetstillfällen, särskilt genom att underlätta den ekonomiska återhämtningen, integreringen på arbetsmarknaden och den sociala integrationen.”

3.5

Den sociala dialogen måste således förstärkas vad gäller dess autonomi och vikten av dess bidrag så att man kan ta sig an de aktuella utmaningarna.

3.6

Den europeiska sociala dialogen måste bygga på den rikhaltiga nationella sociala dialogen på olika nivåer: branschövergripande nivå, branschnivå, regional och lokal nivå samt företagsnivå. På dessa nivåer minskar emellertid för närvarande kollektivavtalens täckning i ett betydande antal länder, bl.a. på grund av EU-ingripanden i samband med styrningen, vilket leder till större otrygghet för arbetstagarna och bidrar till att ojämlikheten ökar.

3.7

Man bör anta en ny strategi där den territoriella dimensionen beaktas bättre för att bl.a. finna lämpliga lösningar på konsekvenserna av omstruktureringar som medför uppsägningar och nedläggningar. Dessa situationer får ofta dramatiska följder på lokal och regional nivå, inte bara för arbetstagarna och deras familjer utan även för de lokala myndigheterna och de företag som direkt eller indirekt är beroende av den berörda anläggningen.

3.8

I dessa svåra tider av omvandling och anpassning skulle man kunna förvänta sig en pådrivande dynamik från euroområdet, där styrningen är mer utvecklad och där samstämmigheten i åtgärderna skulle kunna vara större. I denna dynamik måste man beakta behovet av att bevara den ekonomiska och sociala sammanhållningen i hela EU. Med tanke på riskerna med de sociala skillnader som redan finns bör man inrätta en mekanism för övervakning av skillnaderna så att de kan åtgärdas. Denna övervakning bör bygga på förstärkta observationer och beakta det ömsesidiga beroendet mellan sysselsättningssystemen. Övervakningen skulle kunna skötas av Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor eller bygga på arbetet inom sysselsättningskommittén, som har inrättat ”bedömningen av sysselsättningssituationen”.

4.1

Från Laekenförklaringen om social dialog (2001) till arbetsmarknadspartnernas gemensamma förklaring om styrning (2013) har en kontinuerlig logik utvecklats:

4.1.1

Anta tydliga definitioner: Här bör det påminnas på arbetsmarknadsparternas bidrag till toppmötet i Laeken (december 2001) (8):

”UNICE/UEAPME, CEEP och EFS framhåller vikten av att särskilja tre olika typer av verksamhet där arbetsmarknadens parter medverkar:

4.1.2

Stärka arbetsmarknadsparternas roll i EU:s styrning: I arbetsmarknadsparternas viktiga gemensamma förklaring av den 24 oktober 2013 (9) om arbetsmarknadsparternas deltagande i den europeiska ekonomiska styrningen, riktad till det sociala trepartstoppmötet, framhålls den sociala dialogens centrala roll på både nationell och europeisk nivå samt det utvidgade samrådsområdet, som bör förstärkas (årlig tillväxtöversikt, nationella reformprogram, landspecifika rekommendationer, förfarande vid makroekonomiska obalanser, arbetsmarknadsindikatorer).

4.1.3

Fördjupa den sociala dialogen, särskilt vad gäller avtalsaspekten: I svåra tider bör alla instrument (avtal som införlivas genom direktiv eller genomförs autonomt, åtgärdsramar, gemensamma förklaringar osv.) utnyttjas för att finna effektiva lösningar i synnerhet för sysselsättningen och arbetskvaliteten.

4.1.4

Befästa resultaten av den sociala dialogen: Olika utvärderingar som gjorts av både arbetsmarknadens parter (se de gemensamma slutrapporterna om distansarbete från juni 2006 (10), om stress från juni 2008 (11), om trakasserier och våld på arbetsplatsen från oktober 2011 (12) samt om inkluderande arbetsmarknader från juni 2014) och kommissionen (se rapporten (13)) visar på stora skillnader i införlivandet av de autonoma avtalen, vilket undergräver deras effektivitet och räckvidd i förhållande till lagstiftning och medför skillnader i rättigheter mellan europeiska arbetstagare och mellan företag. Det tycks självklart att de autonoma avtalen måste leda till en skyldighet att genomföra dem, oavsett formen för lagstiftnings- eller avtalsmässigt införlivande. Det är arbetsmarknadsparternas uppgift att fördjupa de nuvarande ordningarna och fastställa nya bestämmelser för att trygga en effektiv tillämpning – inom den tidsgräns som de fastställer – av deras europeiska avtal, som är bindande inte bara för de undertecknande europeiska organisationerna utan även för deras stadgeenliga medlemmar på nationell nivå. Alla avtal som ingås med stöd av artikel 155 i EUF-fördraget bör naturligtvis ingå i EU:s regelverk.

4.1.5

Stärkt förmåga till autonomi och samverkan med EU:s politik: Arbetsmarknadsparternas autonomi måste stärkas och utvecklas (se nedanstående hänvisning till arbetsmarknadsparternas gemensamma förklaring om styrning från oktober 2013), men detta befriar inte kommissionen från att behöva ta nödvändiga och brådskande sociala initiativ när det gäller t.ex. omstruktureringar, arbetsmiljö, rörlighet och strukturreformer, bl.a. på arbetsmarknaden, i syfte att främja skapandet av nya arbetstillfällen. Arbetsmarknadsparternas stärkta förmåga till autonomi får inte undergräva kommissionens initiativ- och stimulansförmåga; de måste tvärtom samverka med och komplettera varandra. Arbetsmarknadens parter har redan gjort framsteg när det gäller förvaltningen av den sociala dialogen på både branschövergripande nivå och branschnivå, bl.a. genom förhandlingar om tvåårsprogram. I sin förklaring om styrning från oktober 2013 (14) tar de ett steg till. Fördjupningen av denna autonomi skulle kunna leda till att arbetsmarknadens parter, om de så önskar, på försök inrättar ett ständigt sekretariat för social dialog med företrädare för båda parter. EESK har redan behandlat denna idé i sina yttranden av den 24 november 1994 och den 29 januari 1997 (15).

4.1.6

Utvidga samrådet: Med tanke på utvecklingen i våra samhällen, som blir allt mer komplexa, bör alla aktörer som företräder fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, föreningslivet, den sociala ekonomin och allmänintresset göras delaktiga i samrådet om EU:s politik och projekt inom deras respektive ansvarsområden. Arbetsmarknadens parter deltar redan ofta i europeiska offentliga samråd, vilket bidrar till att förbättra utbytet med övriga delar av det civila samhället. Detta utbyte sker även inom ramen för fyrpartsforumet om företagens sociala ansvar. Man bör dock hantera de praktiska villkoren för samråden med omsorg, särskilt vid elektroniska samråd, och beakta de olika deltagarnas befogenheter och representativitet i enlighet med det berörda ämnet. Vad gäller arbetsmarknadens parter kontrolleras deras representativitet redan regelbundet.

5.1

Branschövergripande: Arbetsprogrammet för 2012–2014 har bl.a. gjort att man antagit en åtgärdsram för ungdomssysselsättning. Arbetsmarknadens parter har åtagit sig att inleda förhandlingarna om ett nytt gemensamt arbetsprogram för 2015–2017, som kommer att bli mycket viktigt för de tre kommande åren. De kommer att behöva utnyttja alla instrument som står till deras förfogande för att fastställa rättigheter och få till stånd en konkret politik som motsvarar de aktuella utmaningarna.

5.2

Branschvis: I synnerhet tack vare de branschvisa kommittéerna för social dialog finns det en betydande potential för att planera inför och bättre hantera de pågående omvandlingarna. Särskilt inom ramen för industripolitiken och den branschspecifika politiken kan även de europeiska företagsråden i samarbete med sina branschorganisationer ge ett viktigt bidrag genom att utnyttja sin sakkunskap och sina erfarenheter för att ta fram förslag och alternativ när det gäller industripolitiken.

5.3

Europeiska företagsråd: Mot bakgrund av globaliseringen och den ständiga tekniska innovationen står företagen och arbetstagarna i alla europeiska länder inför snabba och konstanta förändringar i organisationen av arbetet och produktionen. Erfarenheterna visar att de europeiska företagsråden kan hjälpa ledningen och arbetstagarna att skapa en företagskultur och anpassa sig till förändringarna i transnationella företag eller koncerner som utvecklas snabbt, när förändringarna rör koncernens strategi och påverkar flera av koncernens verksamhetsorter i olika länder. I fråga om företag med världsomspännande verksamhet spelar de europeiska företagsråden också en avgörande roll när det gäller att ge globaliseringen ett mänskligt ansikte på grundval av EU:s demokratiska och sociala värderingar samt att främja ILO:s normer. De kan göras delaktiga i genomförandet av europeiska eller internationella ramavtal eller avtal om företagens sociala ansvar (16).

5.4

Små och medelstora företag: Den industriella strukturen måste omvandlas genom att man främjar de små och medelstora företagens utveckling och tryggar deras framgång och stabilitet. I detta syfte bör den sociala dialogen kunna stödja sig på en politik för sammanläggning av resurserna, särskilt när det gäller utbildning och arbetsmiljö.

5.5

Kooperativ, ömsesidiga bolag och sociala företag: Deras särdrag och deras utveckling som bygger på solidaritet, samarbete och fördelning av de tillgångar som företaget skapar gör dem till viktiga aktörer för tillväxt och skapande av arbetstillfällen. Det är därför naturligt att man beaktar deras särdrag inom ramen för den sociala dialogen och är uppmärksam på vad som skulle kunna främja deras utveckling.

5.6

Gränsöverskridande: Våra gränsregioner är nya zoner för rörlighet och ekonomisk utveckling. För dessa gränsöverskridande regionala områden bör man införa former för social dialog som är anpassade till den regionala situationen och som främjar sysselsättning och likabehandling samt tryggar villkoren för gränsöverskridande rörlighet.

6.1

Vårt samhälle har blivit mer komplext och samhälls- och miljöproblemen har blivit mer sammankopplade. För företagen finns det en koppling mellan det som är ”internt” och det som är ”externt”: integrering av den territoriella dimensionen i deras utveckling, övergång till en koldioxidsnål ekonomi, en politik för hållbar utveckling där offentliga aktörer och aktörer från föreningslivet deltar, integrering av arbetslösa, i synnerhet genom införande av mentorskap med deltagande av företagets anställda och organisationer som verkar för integrering på ekonomisk väg, företagens sociala ansvar, särskilt gentemot underleverantörer i utvecklingsländerna osv.

6.2

Social och civil dialog existerar sida vid sida. De kan inte slås samman men de kan inte heller avskiljas helt från varandra. Den sociala tvåpartsdialogen är inriktad på löner, sysselsättning, arbetets organisation, arbetsmiljö osv. med kollektivförhandlingar på alla nivåer. Den civila dialogen omfattar en mängd ämnen som rör miljö, konsumtion, familjepolitik, diskriminering, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter, och syftar till att lösa samhällsproblem. Arbetsmarknadens parter har redan utvidgat sitt insatsområde genom en mer öppen och medborgarinriktad hållning, såsom framgår av deras avtal om inkluderande arbetsmarknader från mars 2010 (18) och de specifika åtgärder som de vidtar tillsammans med europeiska sammanslutningar och icke-statliga organisationer för miljöskydd, konsumentskydd, personer med funktionsnedsättning, kvinnors rättigheter och jämställdhet, fattigdomsbekämpning, social delaktighet osv.

Med tanke på denna komplexitet och mångfalden av aktörer bör man förstärka de befintliga kopplingarna mellan den sociala och den civila dialogen för att trygga samverkan och komplementaritet mellan åtgärderna, med respekt för de enskilda aktörernas befogenhets- och ansvarsområden.