52013DC0866

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1............ Inledning. 3

2............ Bakgrund och uppgiftskällor 3

3............ Situationen när det gäller närproduktion och direktförsäljning. 4

3.1......... Närproduktionens och direktförsäljningens socioekonomiska betydelse. 5

3.2......... Miljökriterier 6

4............ Iakttagelser om befintliga märkningssystem i medlemsstaterna. 8

5............ Finns det ett behov av ett märkningssystem på EU-nivå?. 9

5.1......... Ett särskilt märkningssystem.. 9

5.2......... En alternativ strategi 10

6............ Slutsats. 11

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om behovet av ett märkningssystem för närproduktion och direktförsäljning

1.           Inledning

Förordning (EU) nr 1151/2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel[1] trädde i kraft den 3 januari 2013. Enligt artikel 55 i den förordningen ska kommissionen senast den 4 januari 2014 ”till Europaparlamentet och till rådet överlämna en rapport om behovet av ett nytt märkningssystem för närproduktion och direktförsäljning som ska hjälpa producenterna att marknadsföra sina produkter lokalt”. Rapporten ”ska vara inriktad på jordbrukarnas förmåga att skapa mervärde i sin produktion genom den nya märkningen och bör även ta hänsyn till andra kriterier, såsom möjligheterna att minska koldioxidutsläpp och avfall genom kortare produktions- och distributionskedjor”.

Slutligen ska rapporten ”vid behov åtföljas av lämpliga lagstiftningsförslag om inrättande av ett märkningssystem för närproduktion och direktförsäljning”.

I denna rapport undersöker kommissionen de socioekonomiska och miljömässiga effekterna av närproduktion och direktförsäljning och diskuterar möjligheterna att införa ett märkningssystem på EU-nivå.

2.           Bakgrund och uppgiftskällor

I Skäliga inkomster för jordbrukarna: en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa[2] uppmanar Europaparlamentet kommissionen ”att föreslå att ett instrument antas för att stödja och främja livsmedelskedjor som förvaltas av jordbrukare, korta livsmedelskedjor och marknader som direkt förvaltas av jordbrukarna (närförsäljning), i syfte att skapa en direkt koppling till konsumenterna och göra det möjligt för jordbrukarna att få en skäligare del av produktens slutliga försäljningsvärde genom att antalet led och mellanhänder minskar”.

I Den gemensamma jordbrukspolitikens framtid efter 2013[3] klargör Europaparlamentet att en förbättring av konkurrenskraften på olika nivåer, inklusive lokala marknader, bör vara en av huvudprioriteringarna i den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013.

Regionkommittén anser[4] att kommissionen bör ”anta definitioner av ’lokala livsmedel’ och lokala ’livsmedelssystem’, införa en ny logotyp och ta fram en gemensam symbol och ett gemensamt system för lokala produkter”.

När det gäller den gemensamma jordbrukspolitikens utmaningar efter 2013[5] betonar kommissionen att EU-medborgarna efterfrågar ”ett brett utbud av högkvalitetslivsmedel, som återspeglar hög säkerhet, kvalitet och stränga normer, även i fråga om lokala produkter”.

För att bilda sig en bättre uppfattning om närproduktionen och direktförsäljningen i EU har kommissionen vidtagit en rad olika åtgärder, bland annat hållit samråd med medlemsstater och berörda parter, inrättat en särskild arbetsgrupp och låtit göra en extern studie[6]. Kommissionen bjöd in intresserade till en högnivåkonferens med titeln ”Local Agriculture and Short Food Supply Chains” i april 2012. Närmare information om dessa åtgärder finns i det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar[7].

Dessa åtgärder utgör ett viktigt underlag till den här rapporten, som även innehåller information från sakkunniggranskad litteratur och andra externa publikationer och artiklar.

3.           Situationen när det gäller närproduktion och direktförsäljning

I denna rapport gäller följande definitioner:

– närproduktion: produktion av jordbruksprodukter och livsmedel i syfte att sälja dem i ett område som ligger inom rimlig närhet av produktionsföretaget.

– direktförsäljning: en jordbrukares försäljning direkt till en konsument, utan mellanhänder på försäljningssidan.

– korta livsmedelsförsörjningskedjor: en jordbrukares försäljning till en konsument med ett reducerat antal mellanhänder.

– lokala livsmedelssystem: produktion, bearbetning, handel och konsumtion av livsmedel sker inom ett relativt litet geografiskt område.

Det finns inte någon enhetlig definition av termen lokalt område. Även om flera olika källor bekräftar att denna term avser ett relativt litet geografiskt område finns det inte någon samsyn kring avståndet, som varierar mellan 20 och 100 km från produktionsplatsen. Med hänsyn till de vitt skilda tolkningarna av termen lokalt område skulle en definition på EU-nivå framstå som godtycklig. Det är i grund och botten konsumenten som avgör om en produkt kommer från ett lokalt område eller inte.

Det finns många utmaningar i samband med närproduktion och direktförsäljning, något som togs upp under konferensen i april 2012. Vid konferensen uppmanades kommissionen att tillhandahålla lämpligt stöd för att utveckla närproduktion och korta livsmedelsförsörjningskedjor, anpassa EU:s regler för offentlig upphandling och klargöra EU:s hygienregler. Kommissionen uppmanades även att reflektera över vad man kan göra för att förbättra tillträdet till marknaderna, eventuellt genom ett särskilt märkningssystem. Dessa utmaningar, och hur man skulle kunna hantera dem med hjälp av befintliga eller nya EU-instrument, diskuteras i det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer denna rapport.

3.1.        Närproduktionens och direktförsäljningens socioekonomiska betydelse

Eurostats undersökning om företagsstrukturen i jordbruket 2007[8] visade att det fanns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller direktförsäljningens utveckling. I genomsnitt säljer omkring 15 % av jordbruksföretagen över 50 % av sin produktion direkt till konsumenterna. Det finns dock stora skillnader mellan medlemsstaterna. I Grekland gör nästan en fjärdedel av jordbruksföretagen detta medan det i Spanien endast är 0,1 % av företagen som gör det. Det är värt att notera att små jordbruksföretag relativt sett är mer involverade i korta livsmedelsförsörjningskedjor.

Empiriska undersökningar om köpbeteende visar att det finns ett stort intresse av att köpa närproducerade livsmedel. En studie[9] visar att 70 % av konsumenterna i Storbritannien vill köpa närproducerat, nästan 50 % vill köpa mer närproducerat i framtiden och 60 % köper för närvarande närproducerat. Enligt Natural Marketing Institute[10] uppger 71 % av de franska och 47 % av de spanska och brittiska konsumenterna att det är viktigt att köpa närproducerade produkter.

Konkurrenskraften i landsbygdsområden kan ökas och utvecklas med hjälp åtgärder för att möta den ökande efterfrågan på närproducerade produkter. Försörjningen av lokala livsmedelssystem innebär inte bara en möjlighet för jordbruksproducenterna. Den påverkar även verksamheter som kommer efter primärproduktionsledet, t.ex. bearbetning, distribution och detaljhandel. Den skapar arbetstillfällen och har därför en multiplikatoreffekt på det lokala samhället. Detta har blivit ännu viktigare i den rådande ekonomiska krisen. Offentligt stöd till närproduktion och direktförsäljning skulle kunna bidra till att maximera dessa fördelar.

Inom det europeiska forskningsprojektet Impact[11] konstaterades att andelen jordbruksföretag som bedrev direktförsäljning varierade kraftigt mellan medlemsstaterna (från 0,5 % i Irland till 34,6 % i Italien). Siffran för EU-15 uppskattades dock till 20,2 %. Direktförsäljningen i EU-15 beräknades generera ett ytterligare nettovärde på 2,7 % av det totala nettomervärdet. En av slutsatserna från undersökningen var att direktförsäljningens utveckling har blivit en viktig del i landsbygdsutvecklingen i flera medlemsstater.

Bristen på kvantitativa uppgifter kompenserades av uppskattningar av direktförsäljningens ekonomiska betydelse för sektorn. De uppskattningar som gjorts för utvalda medlemsstater i EU Rural Review[12] visar till exempel att det finns stora skillnader i EU. Medan endast omkring 3 % av producenterna i Danmark bedrev direktförsäljning gjorde en tredjedel av alla jordbruksföretag i Österrike detta.

I studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor analyserades 84 system med korta livsmedelsförsörjningskedjor i EU med hjälp av modellen med fem kapitalformer[13]. Den visar att de flesta systemen (54) är starkt inriktade på att bygga upp det sociala kapitalet, genom att öka de sociala kontakterna mellan människor, skapa en känsla av gemenskap och tillit samt öka samarbetet mellan företag å ena sidan och mellan producenter och konsumenter å andra sidan. Studien visar även att man genom nära förbindelser mellan producenter och konsumenter kan öka konsumenternas kunskap om och förståelse för livsmedel och påverka jordbruket och miljön i positiv riktning. I vissa fall kan detta leda till förändrat beteende, till exempel när det gäller kostvanor och köpbeslut. Slutligen visar studien att det på grund av bearbetningen, förpackningen och marknadsföringen av produkterna är mer arbetskraftsintensivt för jordbruksföretagen att använda sig av korta livsmedelsförsörjningskedjor än att sälja jordbruksprodukter och livsmedel genom konventionella marknadskanaler.

3.2.        Miljökriterier

När det gäller livsmedelsförsörjningskedjor är den befintliga litteraturen ofta inriktad på energiförbrukningen och koldioxidutsläppen från jordbruk, bearbetning, förvaring och distribution av livsmedelsprodukter. Eftersom livsmedelssektorn står för omkring 30 % av den totala energiförbrukningen[14] har den en direkt inverkan på klimatförändringen.

I en studie av Jones[15] baserad på en analys av hur transportdelen av livsmedelsförsörjningskedjan påverkar miljön konstaterades att det leder till mindre koldioxidutsläpp att köpa närodlade äpplen i Storbritannien än att köpa importerade äpplen från Nya Zeeland i livsmedelsaffären. Å andra sidan kom man i en annan studie gjord av Saunders m.fl.[16], där man använde en annan metod, fram till motsatsen. I det här fallet var Nya Zeeland effektivare än Storbritannien i fråga om den totala energidelen, sett till den direkta och indirekta energi som användes vid äppelproduktionen samt vid transport och förvaring.

En fallstudie som genomfördes i Spanien med hjälp av en transportmodell visar att det går att spara energi genom att konsumera mer närproducerade livsmedel (Aranda m.fl.[17]).

I en annan studie (Sundkvist m.fl.[18]) analyseras miljökonsekvenserna av lokal småskalig produktion jämfört med centraliserad storskalig produktion av bröd. Resultatet visar att utsläppen av koldioxid, svaveldioxid och kväveoxid är lägre för lokala bagerier än för stora bagerier på svenska fastlandet.

I en studie av Coley m.fl.[19] tittar man på energiförbrukningen och koldioxidavtrycket för en konsument som reser till en gårdsbutik för att köpa produkter. Slutsatsen är att gränsen går vid en körsträcka på 7,4 km för att köpa en produkt. Om avståndet är längre blir koldioxidavtrycket större än i den konventionella livsmedelsförsörjningskedjan.

När det gäller livsmedelsavfallets miljöeffekter är det två aspekter som nämns i studierna. Den första är mängden energi och vatten som går åt vid produktionen. Den andra är den extra mängden koldioxid, metan och ammoniak som produceras i nedbrytningsfasen[20].

En studie av Gustavsson m.fl.[21] visar att frukt, grönsaker och spannmål utgör den största mängden livsmedelsavfall. Resultaten visar att över 30 % av spannmålen och omkring 45 % av frukten och grönsakerna i Europa går förlorade. Likaså går 20 % av utsädet, över 20 % av köttet och över 10 % av mejeriprodukterna förlorade.

I samma studie betonas behovet av att vara försiktig vid tolkningen av resultaten i avfallsfrågor på grund av bristen på tillräckliga uppgifter, osäkerheten kring tillgängliga uppgifter och de många antaganden som görs när det gäller mängden livsmedelsavfall. På samma sätt betonar Hall m.fl.[22] att det är svårt att kvantifiera livsmedelsavfallet eftersom metoderna bygger på användningen av avfallsfaktorer som mäts i urvalsgrupper. Vidare påpekar Parfitt m.fl.[23] att de olika metoder och definitioner som tillämpas vid mätningen av livsmedelsavfallet försvårar jämförelser mellan studier.

I en studie om livsmedelsavfall[24] som kommissionen genomfört tittade man på olika orsaker till livsmedelsavfall i följande fyra sektorer: tillverkning, försäljning i grossistledet/detaljistledet, storkök/restaurang och hushåll. Man kom fram till att det är svårt att dra konkreta slutsatser i frågan på grund av att det finns begränsade uppgifter och endast för två sektorer (mejeriprodukter och kött). Dessutom nämner man inte i studien att de korta livsmedelsförsörjningskedjorna kan ha viss betydelse när det gäller att minska livsmedelsavfallet.

Det behövs mer forskning där man fokuserar på förhållandet mellan typen av livsmedelsförsörjningskedja, konsumenternas attityder och minskat avfall för att kunna dra tillförlitliga slutsatser. Det verkar som om konsumenter tenderar att tillskriva produkter som köps direkt på en gård eller på jordbrukarnas egna marknader ett högre värde, vilket kan leda till minskat avfall. Med tanke på att de korta livsmedelsförsörjningskedjorna och de lokala livsmedelssystemen utgör en relativt liten andel av den globala produktionen, bearbetningen och distributionen bör systemens potentiella effekter inte överskattas.

Studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor visar att de korta livsmedelsförsörjningskedjorna bör vara lokala och säsongsinriktade, bygga på ekologiska produktionsmetoder och ha ett lågt koldioxidavtryck för att minska de negativa effekterna på miljön. Genom att både producera närproducerat och efter säsong minskar lagringsbehovet. Samtidigt kan ekologiska produktionsmetoder även bidra till minskad användning av bekämpningsmedel, minskade mark- och vattenföroreningar, minskad markförstöring, ökad biologisk mångfald och en mer hållbar vattenanvändning.

4.           Iakttagelser om befintliga märkningssystem i medlemsstaterna

Det finns många olika system i EU. I de flesta systemen sker försäljningen i närheten av produktionsanläggningen. Det kan handla om försäljning på jordbruksföretagen (t.ex. gårdsbutiker, stånd vid vägkanten eller självplock) eller försäljning utanför företagen (t.ex. jordbrukarnas egna marknader och andra marknader, hemleveranser, försäljning till detaljhandeln eller storkök- och restaurangsektorn). I vissa av systemen sker försäljningen i form av distansförsäljning, t.ex. hemleveranser och internetförsäljning. Studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor visar att märkningar och logotyper är vanligast i system som upprättats för en längre period eller som ett led i större regionala initiativ. De är mindre vanliga i mer lokaliserade konsumentbaser med personlig kommunikation mellan producenter och konsumenter.

Medlemsstaternas enkätsvar om direkt och lokal försäljning av jordbruksprodukter och livsmedel visar på skillnader i utveckling och stöd till den här typen av försäljning. Studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor visar även att det finns många verktyg på EU-nivå och nationell nivå som jordbrukarna skulle kunna gagnas av. Dessa tillämpas dock inte enhetligt i EU, vilket har lett till en ojämn utveckling av de korta livsmedelsförsörjningskedjorna. De utmaningar som finns när det gäller att bedriva närproduktion ser olika ut på olika håll i EU. Därför bör medlemsstaterna välja en kombination av åtgärder som är anpassade efter deras utvecklingsbehov.

Studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor visar att märkning även är ett användbart sätt att signalera att en produkt är certifierad. Denna aspekt är viktig för att skydda produkterna från imitationer. Märkningar med ett reglerat innehåll är ett sätt att bekämpa vilseledande information eller till och med bedrägerier.

I studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor menar man också att konsumenterna blir förvirrade av olika märkningssystem. I första hand förväntar sig konsumenterna att märkningen ska ge dem information om produktens pris och hållbarhet. I andra hand förväntar de sig information om produktens geografiska ursprung och producentens identitet. Information om hur försörjningskedjan ser ut är också viktig: Säljs produkten till ett rättvist pris för både producent och konsument?

Slutligen visar resultaten av studien och samrådet att märkningssystemen alltid innebär kostnader för producenterna och kan göra deras produkter dyrare.

5.           Finns det ett behov av ett märkningssystem på EU-nivå?

Vid konferensen i april 2012 betonades vikten av en gemensam vision med kvalitet, miljö, etik, kultur, sociala kontakter och gemytlighet i första rummet. Viktiga ingredienser i begreppet ”agera lokalt” är nätverksbyggande, förtroende och ömsesidig kunskap, samt utbildning av både jordbrukare och konsumenter. Slutsatserna från konferensen visar att dessa värden skulle kunna främjas genom en ny märkning för korta försörjningskedjor. En förutsättning är dock att det skulle röra sig om ett frivilligt och enkelt verktyg, som inte innebär några ytterligare kostnader för producenterna.

I de forum där frågan om närproduktion och direktförsäljning tagits upp har man betonat behovet av att underlätta tillgången till investeringar och kunskap, göra det möjligt att delta i offentliga upphandlingar samt anpassa hygienreglerna, som ofta påstås utgöra hinder för den här typen av jordbruksproduktion och försäljning. De befintliga instrument som ska hjälpa producenterna beskrivs närmare i det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer denna rapport. Arbetsdokumentet innehåller även förslag på åtgärder som medlemsstaterna kan vidta. Medlemsstaterna bör inta en mer proaktiv roll och om möjligt anpassa lagstiftningen för att just gynna småjordbrukare och främja direktförsäljning. Livsmedel samt storkök och restaurang är prioriterade sektorer för miljöanpassad offentlig upphandling. Myndigheterna bör använda innovativa strategier för miljöanpassning av kontrakt för att se till att offentliga matsalar har tillgång till närproducerade livsmedel. Jordbrukarna bör å sin sida organisera sig och använda olika samarbetsmodeller för att kunna lämna gemensamma anbud i offentliga upphandlingar.

Konsumenter som vill köpa närproducerade livsmedel känner ofta inte igen dessa på marknaden[25]. Eurobarometern om konsumentinflytande[26] visade att det bland konsumenterna fanns brist på kunskap och färdigheter, bland annat när det gäller att tolka märkningar och logotyper. Dessa resultat bekräftas av resultaten av studien om hur köttmarknaden för konsumenter fungerar[27].

I studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor nämns flera fall av vilseledande eller felaktig märkning, som leder till illojal konkurrens. Skydd mot imitationer genom lämplig märkning på EU-nivå skulle kunna minska risken för att konsumenterna vilseleds.

5.1.        Ett särskilt märkningssystem

Kommissionen tog hjälp av experter vid analysen av olika alternativ inför det eventuella upprättandet av ett märkningssystem[28].

Experternas råd var tydliga: om ett märkningssystem ska upprättas bör det

– vara frivilligt för producenterna,

– inte omfattas av certifierings- och ackrediteringsförfaranden som uppfattas som långdragna och dyra,

– innehålla tydliga urvalskriterier för produkter i systemet.

Experterna ansåg att ett särskilt märkningssystem endast vore positivt om det integreras med eller kopplas till andra åtgärder som hjälper jordbrukare att hitta alternativa försäljningskanaler. Sådana åtgärder finns inom landsbygdsutvecklingspolitiken, t.ex. stöd i form av råd och information, investeringar i fysiska tillgångar, gårds- och företagsutveckling, horisontellt och vertikalt samarbete mellan aktörerna i försörjningskedjan och lokala marknadsföringsåtgärder, stöd till deltagande i kvalitetssystem, samt informations‑ och marknadsföringsåtgärder.

När man överväger ett eventuellt system bör man ta hänsyn till vilken typ av försörjningskedja det rör sig om. Med direktförsäljning avses en jordbrukares försäljning direkt till en konsument, utan mellanhänder på försäljningssidan. Syftet med märkningen är att ersätta denna direkta kommunikation i fall där sådan inte är möjlig. Ju fler mellanhänder det finns mellan producenten och konsumenten desto mer går förlorad av den information som normalt sett förmedlas vid direktförsäljning, och desto mer information behövs i form av märkning. Den slutsats som kan dras av detta är att ett märkningssystem som är begränsat till direktförsäljning skulle få begränsad effekt.

5.2.        En alternativ strategi

Ett alternativ till ett särskilt certifieringssystem skulle kunna vara att reservera ett frivilligt kvalitetsbegrepp.

Vid konsekvensbedömningen[29] drogs slutsatsen att användningen av ett frivilligt kvalitetsbegrepp är ett effektivt sätt för jordbrukarna att förmedla det mervärde som de tillför produkterna och se till att dessa ytterligare ansträngningar belönas.

Ett sådant frivilligt kvalitetsbegrepp skulle kunna uppfylla konsumenternas huvudsakliga förväntningar: att få veta var en produkt kommer ifrån och hur försörjningskedjan ser ut. Av juridiska skäl skulle ett frivilligt kvalitetsbegrepp dock inte innehålla någon logotyp eller symbol utan endast text.

Att reservera ett frivilligt kvalitetsbegrepp skulle innebära följande fördelar:

– Det anses vara ett lätt instrument, som utgör en relativt liten börda när det gäller administration, kontroll och budget.

– Det kan skydda mot missbruk, bedrägeri och vilseledande metoder.

– Det öppnar för andra stödmekanismer i EU, i synnerhet stöd inom landsbygdsutvecklingen.

Ska man införa ett verktyg på EU-nivå måste man, när det gäller de nationella, regionala och lokala märkningssystemens (offentliga eller privata) samexistens och fortlevnad, fundera över hur denna samexistens skulle kunna säkerställas och huruvida detta skulle komplicera saker och ting för konsumenterna.

6.           Slutsats

Närproduktion och direktförsäljning är verklighet inom EU och kommer att fortsätta att vara en del av det europeiska jordbruket. Den här rapporten har visat följande:

– Det finns en efterfrågan på genuina gårdsprodukter som säljs i korta livsmedelsförsörjningskedjor och ett behov av att kunna identifiera dessa.

– Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller direktförsäljningens utveckling. Dessa beror sannolikt på nationella och regionala skillnader i jordbruksstrukturer, distributionskanaler samt kulturella skillnader.

– Som anges i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar finns det många utmaningar i samband med de korta försörjningskedjornas utveckling. Dessa utmaningar bör övervinnas med andra verktyg än ett märkningssystem. Det finns redan ett antal instrument på EU-nivå och på nationell nivå, men de tillämpas inte på ett enhetligt sätt. Berörda parter anser att vissa EU-regler hindrar närproduktionens utveckling.

– En eventuell ny märkning bör vara enkel och inte betungande för producenterna. Samtidigt bör den kunna kontrolleras och vara tillräckligt trovärdig för konsumenterna. Den bör även bidra till att minska risken för att konsumenterna vilseleds, även om den nuvarande EU-lagstiftningen, korrekt tillämpad, gör det möjligt att vidta åtgärder mot vilseledande metoder.

– En ny märkning skulle kunna ge närproducerade produkter mervärde om den omfattar mer än direktförsäljning och om medlemsstaterna försäkrar att den integreras eller kopplas till andra åtgärder.

I den här rapporten har kommissionen lagt fram fakta som ska stimulera till debatt om huruvida man bör överväga en ny EU-märkning och om närproduktion och direktförsäljning i ett större perspektiv. I bilagan till rapporten finns ett antal frågor som kan utgöra underlag för en sådan debatt.

Kommissionen uppmanar Europaparlamentet och rådet att diskutera denna rapport och komma med synpunkter.

[1]               Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel, EUT L 343, 14.12.2012, s. 1.

[2]               Europaparlamentets resolution av den 7 september 2010 om skäliga inkomster för jordbrukare: en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa, P7_TA(2010)0302.

[3]               Europaparlamentets resolution av den 8 juli 2010 om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid efter 2013, P7_TA(2010)0286.

[4]               Yttrande från Regionkommittén om ”lokala livsmedelssystem”, 2011/C 104/01.

[5]               Den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020: Att klara framtidens utmaningar i fråga om livsmedel, naturresurser och territoriell balans, KOM(2010) 672 final.

[6]               Knefsey, M., Schmutz, U., Venn, L., Balint, B., Trenchard, E.: Short Food Supply Chains and Local Food Systems in the EU. A State of Play of their Socio-Economic Characteristics, Europeiska unionen, 2013.

[7]               http://ec.europa.eu/agriculture/quality/reports/index_en.htm.

[8]               http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php/Farm_structure_survey_2007.

[9]               Local Government Regulation, Buying Food with Geographical Descriptions – How ”Local” is ”Local”?, 2011.

[10]             Les chiffres de la consommation responsable, édition 2010, som finns att läsa på http://www.mescoursespourlaplanete.com/medias/pdf/RapportwebVF-2010.pdf.

[11]             Impact-projektet: The Socio-Economic Impact of Rural Development Policies: Realities and Potentials (CT-4288), fjärde ramprogrammet FAIR, 2002. De deltagande medlemsstaterna är Nederländerna, Storbritannien, Irland, Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike.

[12]             EU Rural Review, 12 (2012), s. 11–12.

[13]             Modellen med fem kapitalformer används för att undersöka effekterna på det mänskliga kapitalet, det finansiella kapitalet, realkapitalet, det sociala kapitalet och naturkapitalet.

[14]             FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) Policy Brief 2011: The Case for Energy – Smart Food Systems, 2011, som finns att läsa på http://www.fao.org/docrep/014/i2456e/i2456e00.pdf.

[15]             Jones, A.: ”An Environmental Assessment of Food Supply Chains: A Case Study on Dessert Apples”, i: Environmental Management, vol. 30, 4 (2002), s. 560–576.

[16]        Saunders, S.; Barber, A.; Taylor, G.: Food Miles – Comparative Energy/Emissions Performance of New Zealand’s Agriculture Industry, forskningsrapport nr 285, 2006.

[17]             Aranda, A.; Scarpellini, S.; Zabalza, I.; Valero Capelli, A.: An Analysis of the Present Food's Transport Model Based on a Case Study Carried Out in Spain. 6th International Conference on LCA in the Agrifood Sector, Zürich, 2008, s. 12–14.

[18]              Sundkvist, A., Jansson A., Larsson, P.: ”Strengths and Limitations of Localizing Food Production as a Sustainability Building Strategy – An Analysis of Bread Production on the Island of Gotland, Sweden”, i: Ecological Economics, 37 (2001), s. 217–227.

[19]          Coley, D., Howard, M., Winter, M.: ”Local Food, Food Miles and Carbon Emissions: A Comparison of Farm Shop and Mass Distribution Approaches”, i: Food Policy, 34 (2009), s. 150–155.

[20]                    Hall, K. D., Guo, J., Dore, M., Chow, C. C.: ”The Progressive Increase of Food Waste in America and its Environmental Impact”, i: PLoS ONE, vol. 4, 11 (2009).

[21]          Gustavsson, J., Cederberg, C., Sonesson, U.: Global Food Losses and Food Waste. Extent, Causes and Prevention, FAO, 2011.

[22]             Hall, K. D., Guo, J., Dore, M., Chow, C. C.: ”The Progressive Increase of Food Waste in America and its Environmental Impact”, i: PLoS ONE, vol. 4, 11 (2009).

[23]        Parfitt, J., Macnaughton, S. ”Food Waste Within Food Supply Chains: Quantification and Potential for Change to 2050”, i: Philosophical Transactions of the Royal Society: Biology, 365 (2010), s. 3065‑3081.

[24]      Europeiska kommissionen: Preparatory Study on Food Waste Across the EU 27, 2010, som finns att läsa på http://ec.europa.eu/environment/eussd/pdf/bio_foodwaste_report.pdf.

[25]             Särskild Eurobarometer 389: Europeans’ Attitudes Towards Food Security, Food Quality and the Countryside, 2012.

[26]             Särskild Eurobarometer 342, Consumer Empowerment, 2011.

[27]             http://ec.europa.eu/consumers/consumer_research/market_studies/docs/mms_follow-up_study_2012_en.pdf.

[28]             En arbetsgrupp bildades under överinseende av den rådgivande gruppen om jordbruksproduktionens kvalitet.

[29]             Agricultural Product Quality Policy: Impact Assessment Annex A(II): Marketing standards, 2009, som finns att läsa på http://ec.europa.eu/agriculture/qu   ality/policy/com2009_234/ia_annex_a2_en.pdf.

BILAGA

Förslag på frågor som kan utgöra underlag för diskussioner om rapporten från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om behovet av ett märkningssystem för närproduktion och direktförsäljning:

– Vissa befintliga EU-instrument som införts för att främja närproduktion och direktförsäljning tycks inte ha genomförts på ett enhetligt sätt. Är dessa instrument fortfarande lämpliga?

– Berörda parter anser att vissa EU-regler – t.ex. hygienregler eller regler om offentlig upphandling – hindrar närproduktionens utveckling. Kommissionen anser att det redan finns flexibilitet i EU-lagstiftningen som inte utnyttjas full ut. Delar Europaparlamentet och rådet kommissionens uppfattning? Behövs det tydligare riktlinjer på EU-nivå för reglerna om småskalig produktion?

– Det finns flera märkningssystem på nationell/regional nivå för att främja närproduktion. Skulle ett särskilt EU-system kunna ge jordbrukarna mervärde och samtidigt ge konsumenterna information, och på så sätt bidra till att minska förekomsten av vilseledande konsumentinformation? Borde ett sådant märkningssystem innehålla en symbol/logotyp?

– Med tanke på att ett märkningssystem alltid innebär kostnader, hur bör ett EU-system vara utformat för att inte vara betungande för jordbrukarna men ändå ge konsumenterna tillräckliga garantier?