EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013DC0438
REPORT FROM THE COMMISSION TO THE COUNCIL assessing progress reported by Italy to the Commission and the Council on recovery of additional levy due by milk producers for the periods 1995/96 to 2001/02
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET Bedömning av de italienska myndigheternas rapport till kommissionen och rådet om indrivningen av den tilläggsavgift som mjölkproducenterna är skyldiga att betala för perioderna 1995/1996–2001/2002
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET Bedömning av de italienska myndigheternas rapport till kommissionen och rådet om indrivningen av den tilläggsavgift som mjölkproducenterna är skyldiga att betala för perioderna 1995/1996–2001/2002
/* COM/2013/0438 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET Bedömning av de italienska myndigheternas rapport till kommissionen och rådet om indrivningen av den tilläggsavgift som mjölkproducenterna är skyldiga att betala för perioderna 1995/1996–2001/2002 /* COM/2013/0438 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET Bedömning av de italienska myndigheternas
rapport till kommissionen och rådet om indrivningen av den tilläggsavgift som
mjölkproducenterna är skyldiga att betala för perioderna 1995/1996–2001/2002 (enligt artikel 3 i rådets beslut 2003/530/EG) Denna bedömningsrapport har sammanställts i enlighet med artikel 3 i
rådets beslut 2003/530/EG av den 16 juli 2003 om huruvida ett stöd som
Republiken Italien har för avsikt att bevilja sina mjölkproducenter är
förenligt med den gemensamma marknaden, och enligt vilken de behöriga
italienska myndigheterna årligen ska rapportera till rådet och kommissionen om
hur de lyckas driva in det belopp som producenterna är skyldiga till följd av
tilläggsavgiften för perioderna 1995/1996 till 2001/2002. Denna rapport
innehåller kommissionens bedömning av de italienska myndigheternas rapport om
resultaten för 2011, både vad gäller indrivningen av fordringar som omfattas av
rådets beslut nr 2003/530/EG och indrivningen av fordringar som inte omfattas
av det beslutet. Stödet består i att
Republiken Italien träder in och till unionen betalar det belopp som
mjölkproducenter är skyldiga unionen för tilläggsavgiften på mjölk under
perioden 1995/1996–2001/2002 och låter dessa producenter återbetala sin skuld
genom uppskjuten betalning utan ränta över ett antal år. Enligt artikel 1 i
beslut 2003/530/EU ska stödet undantagsvis anses vara förenligt med den
gemensamma marknaden, under förutsättning att –
återbetalningen är fullständig och görs genom
årliga amorteringar av lika storlek, och att –
återbetalningsperioden inte överstiger 14 år, med
början den 1 januari 2004. Enligt artikel 2 i
beslutet ska stödet beviljas på villkor att Italien anmäler hela
tilläggsavgiften för avsedda perioder till Europeiska utvecklings- och
garantifonden för jordbruket (EUGFJ) och att Italien drar av den resterande
skulden från de utgifter som finansieras genom EUGFJ för november 2003,
november 2004 och november 2005 i form av tre lika stora årliga amorteringar. Genom en skrivelse
av den 26 augusti 2003 anmälde Italien i vederbörlig ordning hela
tilläggsavgiften för perioderna i fråga. Den resterande
skulden har i vederbörlig ordning dragits av från de utgifter som finansieras
genom EUGFJ för november 2003, 2004 och 2005. Enligt artikel 3 i
beslutet ska de behöriga italienska myndigheterna årligen rapportera till rådet
och kommissionen om hur de lyckas driva in det belopp som producenterna är
skyldiga till följd av tilläggsavgiften för perioden som avser regleringsåren
1995/1996–2001/2002. Genom en skrivelse från AGEA av den 5 november
2012 om amorteringen för 2011 lämnade de italienska myndigheterna sin åttonde
rapport enligt denna bestämmelse till kommissionen. Betalning av
avgift enligt amorteringsordningen 2003 Av de rapporterade
22 893 producenter som nu är skyldiga avgifter för de sju perioder som
omfattas av rådets beslut, men som har fått anstånd med betalningen genom
beslut fattade av nationella domstolar i väntan på slutliga avgöranden, har
15 431 valt att betala i enlighet med amorteringsordningen. För dem som
valt att betala genom amorteringsordningen, avskrivs alla icke avgjorda
rättstvister. Dessutom leder underlåtеnhet att betala en av de årliga
amorteringarna till att producenten utesluts från ordningen och då kan bli föremål
för indrivning av hela det belopp denne är skyldig, plus upplupen ränta. Innan den första
amorteringen betalades 2004 var de 15 431 deltagande producenterna
sammanlagt skyldiga omkring 345 miljoner euro. Det motsvarar ungefär en
fjärdedel av hela skuldbeloppet för avgiften på producentnivå. Det verkar
därmed som om det till största delen är de producenter som är ansvariga för de
mindre individuella överskottsleveranserna som har valt att omfattas av
amorteringsordningen. Å andra sidan har de producenter som står för mer
omfattande individuella överskottsleveranser (cirka 8 000 producenter som
fakturerats omkring 1 miljard euro i avgiftsskuld över de sju perioderna) i
stället valt att inte omfattas av amorteringsordningen. Det bör dock noteras att
de italienska myndigheterna under 2011 tog emot omkring 53 nya ansökningar om
amortering, motsvarande omkring 1,2 miljoner euro. Den åttonde
amorteringen som uppgick till 24 339 082,69 euro, skulle betalas in
av 11 296 producenter före den 31 december 2011. Av de italienska
myndigheternas kontroller framgår det att 11 153 producenter i vederbörlig
ordning betalade in sammanlagt 23 919 444,43 euro under 2011. Detta
innebär att 98 % av producenterna har betalat 98,3 % av avgifterna i tid vid
den åttonde amorteringen. Det har tidigare registrerats att vid de första,
andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde amorteringarna betalades
99,6 %, 97,9 %, 99,5 %, 99,7%, 96,4 %, 96,2 %
respektive 90,5 % av de utestående beloppen in i tid. Sammanlagt uppgår
därmed den avgift som betalats in vid de första åtta amorteringarna till
ungefär 200 miljoner euro (cirka 98 % av det totala utestående beloppet). Dessa
betalningsnivåer tyder visserligen på att de deltagande producenterna är
beslutna att uppfylla sina skyldigheter, men kommissionen anser att den
uppföljning som görs i de fall där betalning inte har registrerats inom
tidsfristen är en viktig indikator på hur angelägna myndigheterna är att se
till att villkoren för ordningen uppfylls på ett korrekt sätt och, i slutändan,
att driva in hela den utestående avgiften. För den åttonde
amorteringen har betalningar på 419 638,26 euro för de återstående 143
producenterna inte registrerats. I slutet av 2010
hade 604 producenter ännu inte betalat amorteringar på motsvarande 2 291 279,38
euro för den femte amorteringsperioden. Enligt uppgifter från de italienska
myndigheterna anmälde de centrala myndigheterna alla dessa fall till de berörda
regionala myndigheterna, som skulle driva in hela skuldbeloppet med ränta
utanför amorteringsordningens ramar. Av de 604
producenter som man först antog inte hade betalat, visade det sig senare vara
endast 59 som inte hade betalat. Detta ledde till att dessa producenter gick
miste om möjligheten att betala enligt amorteringsordningen och att indrivningsförfaranden
inleddes. Företag för vilka möjligheten att
betala enligt amorteringsordningen har dragits in Åtta år från det
att amorteringsordningen startade 2003 har totalt 457 företag fått sin rätt att
betala enligt ordningen indragen, motsvarande en total skuld uppdelad på
amorteringar om 17 304 432,75 euro, varav 3 928 355,38 euro
hade betalats som amorteringar innan rätten drogs in. 1 936 037,85
euro drevs in efter indragningen, vilket innebär att den totala utestående
skulden för de 307 återstående företagen uppgår till 11 460 765,30
euro. Siffrorna visar
att de italienska myndigheternas sätt att hantera indrivningen av den
motsvarande avgiften är långt ifrån tillfredsställande.
Mjölkproducenterna var också tvungna att avstå från att överklaga till
italiensk domstol för att få rätt att omfattas av amorteringsordningen. Med tanke på detta förefaller den bristande
indrivningen inte bero på eventuella utdragna domstolsförfaranden, utan snarare
på den italienska förvaltningens oförmåga att faktiskt driva in beloppen. Karaktär av statligt stöd Den 11 januari 2012
beslutade kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet[1] enligt artikel 4.4 i rådets
förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i
EG-fördraget[2]
med avseende på det italienska decreto-legge nr 225 av den 29 december
2010 som med ändringar omvandlats till lag nr 10 av den 26 februari 2011, genom
vilken tidsfristen för inbetalning av avgifter för regleringsåren
1995/1996–2001/2002 (som normalt skulle ha betalats in den 31 december 2010
enligt 2003 års amorteringsordning, godkänd genom rådets beslut 2003/530/EG)
senareläggs till den 30 juni 2011 (se artikel 2.12k). Ett sådant senareläggande
kan innebära missbruk av sådant stöd som medges av rådet i enlighet med artikel
1 första strecksatsen i rådets beslut 2003/530/EG, enligt vilken amorteringarna
ska vara årliga, och utgör därmed ett nytt och olagligt statligt stöd i den
mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999. Utestående
avgifter som inte omfattades av amorteringsordningen (2003) eller ordningen för
återbetalning av utestående avgifter (2009) Det har nämnts att
amorteringsordningen (2003) och ordningen för återbetalning av utestående
avgifter (2009) (med en ränta som motsvarar referensräntan för unionen plus
flera procentenheter) har använts i relativt liten utsträckning sett till det
avgiftsbelopp som omfattas. Det totala avgiftsbelopp som omfattas av 2003 och
2009 års ordningar uppgår till 432 miljoner euro, medan närmare tre fjärdedelar
av det totala utestående beloppet obetalda avgifter för perioden
1995/1996–2008/2009 (motsvarande 1,831 miljarder euro) inte har ingått i
ordningarna. Huvudparten omfattas alltså inte av 2003 och 2009 års ordningar,
men överklagas i stället inför italienska domstolar. Den totala avgift som
uppburits utanför amorteringsordningarna uppgår hittills till 205 miljoner euro
(av det totala utestående beloppet på 1,831 miljarder). I de tidigare
bedömningsrapporter som man lagt fram för rådet, har kommissionen uttryckt
åsikten att Italiens årsrapporter särskilt bör beskriva situationen avseende
pågående rättstvister rörande de sju berörda perioderna och innehålla
bekräftelser om betalning från producenter som fått avslag på sina invändningar
mot betalningsföreläggandet. Utan sådana uppgifter kan kommissionen inte på ett
korrekt sätt övervaka framstegen i fråga om indrivning av den del av avgiften
som inte omfattas av amorteringsordningen. Kommissionen
välkomnade uppgifterna i de italienska myndigheternas rapport om den åttonde
amorteringen när det gäller den övergripande nuvarande situationen. De sifferuppgifter
som lämnats av myndigheterna visar dock att man inte kommit mycket längre när
det gäller uppbörden av den avgift som skulle ha drivits in. De avgiftsbelopp
som har överklagats men bekräftats av domstol eller för vilka rättsförfaranden
pågår men inget uppskov har utfärdats, uppgår till omkring 764 miljoner euro.
Av dessa belopp har hittills omkring 81 miljoner euro drivits in, och det
kvarstående beloppet uppgår till 683 miljoner euro. För den period som omfattas
av rådets beslut har alltså omkring 11 % av de begärda summor som för
närvarande är indrivningsbara faktiskt uppburits. Denna procentsats gäller även
för hela perioden 1995/1996–2008/2009. Kommissionen
beklagar djupt att arbetet med att driva in den del av avgiften som inte
införts i amorteringsordningen (2003) eller ordningen för återbetalning av
utestående avgifter (2009) går långsamt. De långsamma framskridandet beror på
att rättsförfarandena är utdragna och därmed tar även återvinningen av beloppen
när domstolsprövningen avslutats tid (endast omkring 34 miljoner euro har
drivits in av de 372 miljoner euro som enligt domstolsavgörande är
indrivningsbara). Dessutom visar de siffror som avser indrivningen av avgifter
som i själva verket aldrig bestridits – och som därför omedelbart kan
återkrävas – på brister i själva indrivningsförfarandet (för kvotperioden
1995/1996–2001/2002 har cirka 25 miljoner av 76 miljoner euro i avgifter som
aldrig bestridits ännu inte drivits in, vilket innebär att indrivningen är mer
än tio år försenad). Då det är uppenbart att det inte sker några väsentliga
framsteg, uppstår med nödvändighet frågan om det rör sig om försummelse i
tjänsteutövningen. Kommissionen har
fortsatt att nära följa indrivningsprocessen i Italien, särskilt indrivningen
av avgifter som inte omfattas av amorteringsordningen. Kommissionen har vid
flera tillfällen framfört sina synpunkter (inbegripet negativa kommentarer)
till de italienska myndigheterna och begärt närmare uppgifter om olika aspekter
på indrivningen av mjölkavgiften och den italienska förvaltningens hållning med
avseende på pågående rättsförfarande italienska domstolar. Slutsats Att döma av de
italienska myndigheternas framsteg när det gäller att driva in utestående
belopp från producenter som valde att börja tillämpa den amorteringsordning som
rådet godkände 2003 för perioderna 1995/1996–2001/2002, anser kommissionen att
ordningen förvaltas på lämpligt sätt. Vad gäller de
avgifter som inte omfattas av amorteringsordningarna och för vilka rättstvister
pågår vid de italienska domstolarna uttryckte kommissionen redan i sina
bedömningsrapporter till rådet 2010, 2011 och 2012 sitt missnöje med de extremt
långsamma framstegen med att driva in mjölkavgifterna och menar att
indrivningen av dessa måste förbättras betydligt. De uppgifter som de
italienska myndigheterna lämnar i sin rapport om den åttonde amorteringen visar
– trots vissa förbättringar – att ingen väsentlig ny utveckling har skett vad
gäller indrivningen av den del av avgiftsbeloppet som inte omfattas av
amorteringsordningarna och att EU-rätten i detta fall långt ifrån har visat sig
effektiv, eftersom så stora avgiftsbelopp tillåts förbli obetalda under en så
lång period. [1] EUT C 37, 10.2.2012, s. 30. [2] EGT L 83, 27.3.1999, s. 1.